Några ord om 5 § trafikbrottslagen
Av bitr. professor OLLE HOFLUND
5 § trafikbrottslagen har följande lydelse:
Om vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig att imån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, dömes till fängelse i högst ett år eller böter.
Bestämmelserna i första stycket gäller även den som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon.
Stadgandet har behandlats av Dahlin, SvJT 1960 s. 621 ff., Ekström, TfSA 1975 s. 41 ff. och Strahl, SvJT 1964 s. 107 f., 1967 s. 437 ff.,1970 s. 379 f. och 1976 s. 33 ff.
"Beskrivningen av det s. k. smitningsbrottet i 5 § trafikbrottslagen föranleder tvivelsmål i åtskilliga hänseenden."1
"Det s. k. smitningsbrottet i 5 § första ledet trafikbrottslagen har en brottsbeskrivning som ger upphov till svårigheter."2
"Hur ordet trafikolycka i 5 § skall förstås och vad vägtrafikant skall ha märkt och gjort för att ådraga sig ansvar för smitning är långtifrån klart."3
"Bestämmelserna i 5 § trafikbrottslagen om det brott, som brukar kallas smitning, är svårtolkade."4
"Vad som avses med smitning enligt 5 § trafikbrottslagen synes fortfarande 23 år efter trafikbrottslagens tillkomst vara föremål för olika uppfattning på en del punkter."5
"Möjligheterna att inom säkra gränser ringa in straffbarheten förefaller goda om såväl parter som domstolar vinnlägger sig om att avstå från alltför formella juridiska resonemang utan i stället koncentrerar sig på vad lagtexten naturligt syftar till, nämligen att efter vad som finnes rimligt motverka negativa konsekvenser av en inträffad olycka."6
Det här lagbudet har vållat mycket huvudbry. Det stadgar i första ledet ansvar för den, som efter trafikolycka, genom att lämna olycksplatsen, undandrar sig de åtgärder som olyckan skäligen bör föranleda. I andra ledet omfattar ansvaret den som, vare sig han lämnar olycksplatsen eller inte, undandrar sig att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen.
Det är oklart vad som skall krävas för att en händelse skall anses vara en trafikolycka. Det är oklart vad det är för åtgärder som åsyftas. Ingår upplysningsskyldigheten enligt andra ledet under det som är åtgärder enligt första ledet? Skall de här upplysningarna lämnas självmant eller först på anfordran? Vad gäller beträffande de subjektiva rekvisiten? Vilket syfte har stadgandet?
Förarbetena är magra. En och annan av de frågor som ställts ovan har behandlats där, men det vanliga är att någon ingående diskussion av olika frågor inte förekommer. Trots att förhållandena starkt ändrats i många avseenden när det gäller vägtrafiken tror jag att det kan vara av värde för förståelsen av 5 § i 1951 års trafikbrottslag att se något på tidigare bestämmelser och på de uttalanden som gjorts i anslutning till tillkomsten av dessa. Jag skall till en början endast ge en redogörelse för detta. Senare i framställningen kommer vissa delar av denna att behandlas mer ingående.
I den första förordningen om automobiltrafik, som är från 1906, fanns i 13 § 2 mom. regler om körning med automobil. Bestämmelsen om smitning (som jag för enkelhets skull ofta kommer att säga i fortsättningen) ingick bland dessa och löd: "I fråga om körning åligger det automobilförare: att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke aflägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, hvar till händelsen skäligen må föranleda". Straffet för överträdelse var böter från och med 10 till och med 200 kronor.
I den utredning som låg till grund för förordningen sades om bestämmelserna i 13 § 2 mom.: "Någon detaljerad motivering af de sålunda föreslagna stadgandena torde näppeligen påkallas, då deras innebörd bör vara uppenbar."7 Det framgår att bl. a. stadgandet om smitning uppfattades som en ordningsregel. Motsvarande beteende i stad och annorstädes där ordningsstadgan för rikets städer tillämpades, skulle enligt de sakkunnigas förslag åtkommas genom denna.8, 9Förslaget följdes icke på denna punkt.
Motsvarande regel i förordningen om automobiltrafik av år 1916, vilken ersatte 1906 års förordning, finns i § 16 mom. 5. Där sägs bl. a.:"Vidare åligger förare att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke avlägsna sig från platsen innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen skäligen må föranleda." Straffet var nu höjt till böter från och med 25 till och med 1 000 kronor. Fängelse i högst 3 månader kunde komma ifråga vid synnerligen försvårande omständigheter. Om strafflagen var tillämplig skulle straff istället utkrävas efter den regel som där var tillämplig.
I den proposition som framlades sägs, att det inte anses behövligt att ge någon motivering till stadgandet.10 I det betänkande som låg till grund för den nya förordningen ges inte heller någon särskild motivering för smitningsregeln.11 Denna ingår både i förslaget och i förordningen som en av de regler som gäller för själva körningen. Syftet med alla dessa regler sägs av de sakkunniga vara "att förekomma allt, som kan betecknas som öfverdådig framfart och jämväl i öfrigt minska fara av automobilens användning."12
Nästa förändring kommer 1923. Den innebär att vi får regler för motorfordon i en motorfordonsförordning och regler för vägtrafik i en vägtrafikstadga. I den sistnämnda finns följande sagt i § 7 mom. 1p. 3: "Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar om händelsen."
I den utredning som föregick de nya reglerna sägs utan närmare motivering att bestämmelsen om smitning inte som dittills skulle gälla endast förare av motorfordon utan avse förare av fordon. Mycket intressant är en annan kommentar som görs, nämligen den, att den omredigering av stadgandet som gjorts huvudsakligen avser "att uppgivandet av namn och hemvist (icke) behöver — och knappast heller kan — ske förrän efter påfordran".13 För överträdelse av regeln stadgades böter, lägst 2 och högst 200 kronor. Om överträdelsen sked-
de vid framförande av motorfordon var straffet böter, lägst 10 ochhögst 1 000 kronor.
Nästa vägtrafikstadga är från 1930. Den avviker vad gäller smitning från 1923 års i så måtto, att fängelse i högst ett år kan ådömas då omständigheterna är försvårande och förseelsen har skett vid framförande av motorfordon.
1934 överfördes vissa ansvarsregler till en särskild lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. En av dessa regler gällde ansvar för smitning. I lagens 3 § sägs: "Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar om händelsen, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter." De fordon som åsyftas är enligt 1 § "automobil, motorcykel varom i 34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg".
Den straffsanktionerade regeln i vägtrafikstadgan reviderades samtidigt. Därvid ersattes uttrycket "sammanstötning eller annan olyckshändelse" som fanns i 1930 års stadga och tidigare med "sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse". Som framgått ovan förekommer sistnämnda uttryck också i 3 § i den särskilda lagen. I propositionen sägs: "I förtydligande syfte har åt brottsbeskrivningen i 3 § givits en annan formulering än den har i 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan."14 Uttalandet torde avse just det ovan anförda rekvisitet. Ändringarna i övrigt förefaller att vara endast avspråklig natur.15 Överträdelse av stadgans regel medförde dagsböter.
Överväganden som ligger bakom utformandet av, 1934 års regler finns redovisade i en promemoria, som upprättades inom kommunikationsdepartementet.16 Efter en plädering för att normalstraffet för onykterhet vid ratten borde vara fängelse och att möjlighet borde beredas domstolarna att ådöma straffarbete vid grov vårdslöshet eller visad uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom sägs: "I samband därmed föreslås en höjning i straffet för det råa och skamliga brott som består i att en förare efter en inträffad kollision eller påkörning likgiltig för andras liv och lidanden försvinner från platsen i hopp om att undgå upptäckt. Även för sistnämnda brott synes normalstraffet böra vara fängelse."17 Några speciella kom-
mentarer till 3 § i lagen eller till motsvarande regel i stadgan ges inte. I propositionen beröres några remissvar. I ett som är avgivet av länsstyrelsen i Västernorrlands län sägs, att det, på grund av bestämmelsens allmänna avfattning och svårigheten för föraren att bedöma fallet, kunde tänkas att den skulle medföra nackdelar för den resande allmänheten i de landsändar där avståndet till närmaste telefon, polisman eller trafikmedel vore avsevärt långt. Länsstyrelsen ifrågasatte om bestämmelsen inte kunde uppmjukas, dock utan eftergift för dem som straffet var avsett att träffa, "nämligen personer som försvunne från platsen i hopp att undgå upptäckt".18
Departementschefen ger ingen kommentar till påståendet om vilka straffet är avsett att träffa. Däremot framhåller han, att straffet bör höjas för förare som "avviker efter en påkörning utan att lämna den hjälp eller de upplysningar, som omständigheterna påkalla. Vid flera, särskilt under senare tid, inträffade påkörningar hava de skyldiga förarna fortsatt sin färd utan att på minsta sätt sörja för offren förderas hänsynslösa framfart. Erfarenheten har visat att den för dylika förseelser, i vilka ingår ett starkt moment av råhet, enligt 16 § vägtrafikstadgan gällande straffskalan, som upptager i första hand böter och endast vid försvårande omständigheter fängelse, uppenbarligen är för låg för att förhindra utbredningen av detta slag av förseelser— — —".10 Vidare sägs: "Förekomsten av spritpåverkade eller eljest hänsynslösa motorfordonsförare innebär en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga medel få lämnas oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara."20 "Under övervägande har varit att stadga en allmän skyldighet för motorfordonsförare att efter sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse inom viss tid anmäla det inträffade för polismyndigheterna. Underlåtenhet härutinnan skulle i så fall jämväl vara straffbelagd. Jag har emellertid ansett att en dylik föreskrift åtminstone för närvarande icke bör meddelas."22
Lagrådet anförde, att en straffskärpning var av förhållandena påkallad. Det fick dock inte förbises att det under brottsbeskrivningen rymdes förfaranden av högst olika art. Lagrådet höll med om, att den förare som överger en person han kört på var förtjänt av en allvarlig näpst. Annat vore det om offret vore ett mindre husdjur eller omdet var fråga om "en lindrig sammanstötning, vid vilken endast ringaskada å egendom uppkommit".23 En ledamot av lagrådet anförde att
ringa skada eller liknande förhållanden kunde beaktas som mildrande omständighet vid straffmätningen.24
En ny vägtrafikstadga trädde i kraft 1936. Förslag till stadga framlades av sakkunniga i SOU 1935: 23. Något förslag till ny regel om smitning gavs inte. De sakkunniga ansåg dock, att de bestämmelser som gällde smitning var så viktiga, att de borde upptas i en särskild paragraf i stadgan. Förslaget följdes. Ett uttalande som gällde tolkningen av stadgandet gjordes också. De sakkunniga förklarade, i anledning av en fråga därom i ett remissvar, att om en ambulans efter en sammanstötning fortsatte sedan någon man kvarlämnats på olycksplatsen detta fick "anses vara en åtgärd 'vartill händelsen skäligen föranleder', som berättigar föraren av fordonet att avlägsna sig från platsen".25 De erinrar också om de "tämligen stränga straffbestämmelser" i 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, som upptagits för den förare av motorfordon, "som handlar i strid med ovannämnda föreskrift".26
I ett förslag till vägtrafikstadga 1944, vilket inte ledde till lagstiftning, formulerades 3 § sålunda: "Om trafikolycka inträffat, skall envar, som med eller utan egen skuld är inblandad däri, genast stanna och vidtaga de åtgärder, vartill händelsen skäligen föranleder. Han må ej undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna nödiga upplysningar om händelsen." I 46 § sades: "Den som vid förande av bil, motorcykel eller traktortåg — — — gjort sig skyldig till förseelse mot 3 § — — — straffes enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon."227
I motiven sades inte mera än att 3 § motsvarade 8 § i gällandestadga, och att den enligt förslaget skulle gälla samtliga vägfarande och icke som i den gällande stadgan endast andra vägfarande ängående.28
År 1948 avgav 1944 års trafikförfattningssakkunniga förslag till vägtrafikförordning (VTF) och till trafikbrottslag (TBL).29 I det förstnämnda fanns i 43 § bestämmelser, som inte var straffsanktionerade, om åligganden på olycksplats. I det sistnämnda fanns i 5 § en bestämmelse om ansvar för smitning. Efter vissa modifikationer antogs förslagen.
43 § VTF kom att bli mer omfattande än motsvarande regel i den tidigare gällande stadgan. Bl. a. gavs exempel på åtgärd, nämligen
omhändertagande av skadad person. Liksom i 1944 års förslag kom bestämmelsen att omfatta alla vägtrafikanter. Också den som stannade på olycksplatsen ålades att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen föranledde. Något ansvar för överträdelse av 43 § VTF stadgades däremot som nämnts inte i VTF. I stället kom i 5 § TBL straffbestämmelserna att gälla också för andra än förare av fordon. De kom dock inte att omfatta också den som stannade på olycksplatsen och underlät att handla där.
Vid förslaget till 43 § VTF anmärkte de sakkunniga, att det var lite oegentligt att tala om ansvar för den som avlägsnade sig från olycksplatsen. Ett avlägsnande kunde ju vara erforderligt just för vidtagande av vederbörlig åtgärd.30 Detta ledde till att det tidigare villkoret att "icke avlägsna sig från platsen innan — — —" ersattes med "— — — genom att avlägsna sig från olycksplatsen — — — undandrager sig att — — — "Den slutliga lydelsen av stadgandet överensstämde i detta avseende med förslaget.
De sakkunniga föreslog också att i stadgandet skulle som exempel på åtgärder upptas undanröjande av uppkommet hinder för trafiken. Departementschefen beaktade emellertid den kritik som anförts mot detta exempel från några remissinstanser, och det kom därför inte att finnas med i den slutliga lydelsen av paragrafen. Den invändning som framförts var att uttrycket lätt kunde föranleda missförstånd.31
43 § VTF fick följande lydelse: "Vägtrafikant, som med eller utan egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, får icke genom att avlägsna sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen föranleder, såsom omhändertagande av skadad person. Han får ej heller undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen."
5 § TBL fick följande lydelse: "Om vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, straffes med fängelse i högst ett år eller dagsböter."
Hovrätten över Skåne och Blekinge hade ifrågasatt om inte 5 § borde omfatta också "den som — utan att avlägsna sig från olycksplats — undandroge sig att lämna hjälp åt skadad etc.". Departementschefen ansåg det emellertid "inte vara lämpligt att i detta sam
manhang utvidga straffbestämmelsen på sätt hovrätten föreslagit.Frågan härom bör övervägas i samband med mera allmänna bestämmelser om straff för underlåtenhet att bispringa den, som skadats ellerråkat i livsfara".32
I 1944 års förslag hade som framgått ovan begreppet trafikolycka använts i stället för sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse. Trafikförfattningssakkunniga förfar som synes på samma sätt beträffande både 43 § VTF och 5 § TBL. Något skäl härför har inte anförts. I förslaget till allmänt aktsamhetsstadgande infördes också ordet trafikolycka. Där hade tidigare stått olycksfall. Om detta byte sägs: "I stället för 'olycksfall' har emellertid använts det numera i förevarande sammanhang allmänt brukade uttrycket 'trafikolycka'."33 Det framgår inte att omfattningen av 5 § TBL genom denna ändring skulle bli en annan än den varit i 3 § av 1934 års lag:"De här upptagna bestämmelserna motsvara föreskrifter i 3 § lagen den 7 juni 1934 och 38 § 2 mom. vägtrafikstadgan. Enhetliga straffbestämmelser i nu förevarande hänseenden ha ansetts böra gälla församtliga slag av trafikanter. Avfattningen av de föreslagna bestämmelserna har skett i viss anslutning till stadgandena i 43 § av förslaget till vägtrafikförordning."34
Åliggandena enligt VTF:s regler kom att sträcka sig längre än till de åtgärder som avsågs i 5 § TBL. Denna diskrepans har blivit ännu större genom tillkomsten av nu gällande föreskrifter om åligganden vid trafikolycka. De återfinns i 14 § vägtrafikkungörelsen (VTK) ochi 44 § terrängtrafikkungörelsen. Den sistnämnda paragrafen överensstämmer med de två första styckena i den förstnämnda, bortsett från att åliggandena avser olika personer. I den del av 14 § VTK sommotsvarar 43 § VTF har bl. a. den förändringen skett, att det inte längre talas om att vägtrafikanten ej får "undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen". Nu sägs att han skall lämna nämnda uppgifter "på anfordran av annan som haft del i olyckan eller av någon vars egendom skadats vid olyckan". Vägtrafikant åläggs vid straffansvar att vid ej obetydlig personskada på annan snarast möjligt underrätta polis. I vissa fall skall han, likaledes vid straffansvar, söka tillse att förhållandena på olycksplatsen icke ändras.
Förhoppningvis skall denna genomgång ge oss material för svar på frågor om 5 § TBL.
Vilka personer gäller bestämmelserna ?
5 § TBL omfattar vägtrafikant, dvs. den som färdas eller eljest uppehåller sig på väg eller i fordon på väg, förare av spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon. Den som står och väntar vid busshållplats är vägtrafikant.
Vad menas med trafikolycka?
Enligt 1906 års stadga var det en förutsättning för ansvar för smitning att "sammanstötning eller annan olyckshändelse" inträffat. Uttrycket kvarstod fram till 1934 då det ändrades till "sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse". Detta uttryck inflöt både i 3 § lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon och i 10 § 3 mom. av 1934 års vägtrafikstadga. Den ändrade formuleringen i 3 § i den särskilda lagen förklarades av departementschefen vara tillkommen "i förtydligande syfte".35 Vad är det departementschefen avser att förtydliga? Är det bl. a. att det inte ställs något krav på att skada inträffat? I varje fall enligt mitt språkbruk är inte en upplysning att sammanstötning, påkörning eller därmed jämförlig händelse inträffat också en information om att skada uppstått. Inte heller olyckshändelse behöver innebära att skada uppstått, men det är inte lika uppenbart. I 5 § TBL har sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse utbytts mot uttrycket trafikolycka. Så skedde också i den bestämmelse i den nya vägtrafikförordningen som gällde åligganden på olycksplats. Ändringarna har inte motiverats. Ingenting talar för att avsikten med bytet var att förändra omfattningen av rekvisitet. Trafikolycka infördes också på andra ställen i stället för tidigare använt uttryck. I det allmänna aktsamhetsstadgandet hade det tidigare stått olycksfall. I 39 § VTF blevdet trafikolycka. Härom sade de sakkunniga: "I stället för 'olycksfall' har emellertid använts det numera i förevarande sammanhang allmänt brukade uttrycket 'trafikolycka'."36 Eftersom det blev trafikolycka i 39 § VTF blev det trafikolycka också i 1 § TBL. Kan det ha varit det som gjorde att samma begrepp infördes också i 43 § VTF och i 5 § TBL? Trafikolycka förekommer både i 1 § och i 5 § TBL men det finns skäl att anta att begreppet inte har samma omfattningi de båda paragraferna. Ett sådant skäl anföres nedan.
Den uppfattningen har framförts, att det krävs att skada uppstått för att trafikolycka i 5 §:s mening skall föreligga. Dahlin definierar
trafikolycka i 5 § på följande sätt: "Med sådan olycka förstås här en händelse, där i följd av trafik åtminstone någon skada uppstått."37 Dahlin hänvisar till två rättsfall. I det ena fallet, NJA 1936 s. 203, hade en belysningsstolpe efter en törn från en bil fått färgen avskrapad på en mindre yta. När fallet avdömdes gällde 1934 års lag i vilken begreppet trafikolycka inte förekom. I det andra fallet, SvJT 1959 rf s. 7, hade en parkerad bil efter påkörning fått en obetydlig skada. Fallen säger inte mer än att ringa skada inte utesluter, att rekvisitet är uppfyllt. Ett annat fall med obetydlig skada refereras i SvJT 1964 rf s. 36. L:s och F:s bilar hade skrapat mot varandra så att det på L:s bil blivit en svag och obetydlig rispa i lackeringen, så obetydlig att den blev osynlig efter putsning med vanligt polermedel. På F:s bil hade färgavskrap från L:s bil avsatts på stötfångaren. L åtalades bl. a. för smitning. HovR säger: "Ehuru skadan på fordonen sålunda varit ringa, är dock händelsen att beteckna som trafikolycka i den mening, som avses i 5 § trafikbrottslagen". Slutsatsen är inte speciellt uppseendeväckande. Ett betydligt intressantare fall omnämns i SvJT 1963 rf s. 59. Två fotgängare, en bilskoleinspektör och hans hustru, hade fått kraftiga smutsstänk från en förbipasserande bil. HovR (tre led.) dömde för smitning och måste alltså ha ansett att trafikolycka inträffat. En ledamot var skiljaktig och förklarade bl. a., att den skada som uppkommit var, att kläderna hade erhållit fläckar, "som utan större svårighet kunnat avlägsnas genom borstning och förty icke orsakat några kostnader. Enär således ej sådan skada uppkommit, att en trafikolycka kan anses ha inträffat, kan A ej fällas till ansvar för obehörigt avvikande".
För nedstänkningen dömdes till ansvar jämlikt 46 § 1 mom. 4 st.och 67 § 2 st. VTF, som avser just sådan gärning. Strahl undrar om nedstänkningen språkligt kan rymmas under begreppet trafikolycka.38Ja, hur är det med det? Det är i varje fall varken sammanstötning eller påkörning, men det är måhända annan sådan händelse och detär väl också rent av en händelse i följd av trafik varav åtminstone någon skada uppstått. Men om det nu är trafikolycka i 5 §:s mening varför är då inte också 1 § TBL tillämplig? Departementschefen uttalade sig i propositionen till VTF 1951 just i frågan om en nedstänkning skulle kunna leda till straff för vårdslöshet i trafik. Enligt detförslag till stadgande som de sakkunniga avgivit skulle så inte ha blivit fallet eftersom där gjordes undantag för ringa skada. Något sådant undantag gjordes inte i departementets förslag. Departementschefen säger: "Även med den utformning 1 § trafikbrottslagen fått i
departementets förslag lärer förseelse som nu sagts knappast kunna medföra straff enligt sagda lag."39 Han ansåg dock att straff behövdes för en sådan förseelse varför VTF kompletterades med en bestämmelse härom. Beklagligtvis talade departementschefen inte om, varför han ansåg, att straff knappast kunde följa jämlikt 1 § TBL.Var det för att det inte var en trafikolycka i 1 §:s mening? Det kanske inte var ett olycksfall men väl en olyckshändelse? Det kan diskuteras, bortsett från det här fallet, om det inte skall ställas större krav på den händelse som inträffat eller kunde ha inträffat för att tillämpning av 1 § TBL skall komma i fråga, än på den händelse som skall ha inträffat för att 5 § TBL skall bli tillämplig.
I ett annat fall, som också gäller en bilist som stänkt ned en gående, säger RÅ i en revisionsinlaga: "För ansvar enligt 5 § trafikbrottslagen förutsätts att en trafikolycka inträffat. Med en sådan olycka måste förstås en händelse varigenom skada i följd av automobiltrafik uppkommit. (Jfr SvJT 1960 s. 622.)" Hänvisningen avser den ovan anförda artikeln av Dahlin. Denne definierade trafikolycka som enhändelse i följd av trafik varav åtminstone någon skada uppstått. Det är märkligt om RÅ verkligen menar, att begreppet trafikolycka skall begränsas till att avse skada i följd av automobiltrafik. — I fallet dömdes av underrätterna för smitning. HD meddelade ej prövningstillstånd.
Frågan om innebörden av ett rättsligt begrepp stämmer med den vi själva ger begreppet i vårt dagliga tal kan vi pröva på ytterligare ett fall som gäller trafikolycka. I SvJT 1968 rf s. 58 hade S med bilavsiktligen kört på en annan bil, så att den skadades. Den påkörde påfordrade att få uppgift om S:s namn och adress, men S vägrade att lämna dessa uppgifter och körde från platsen. Han dömdes i RR för skadegörelse men friades från ansvar för smitning. HovR dömde också för smitning genom att konstatera att oavsett att påkörningen bedömts som skadegörelse och icke som vårdslöshet i trafik så hadeS jämväl gjort sig skyldig till "obehörigt avvikande från plats för trafikolycka". Det är värt att notera att åklagaren i ett led i sin argumentation går tillbaka till det motsvarande rekvisitet i 1934 års lag. Han konstaterar att beskrivningen där av trafikhändelsen som sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse integav något belägg för att uppsåtligt åstadkomna skador ej skulle kunna föranleda ansvar för smitning. Han framhåller vidare, att det inte kan ha varit lagstiftarens mening, att den som utan skuld varit inblandad i en trafikolycka skall kunna fällas till ansvar för smitning, medan en vägtrafikant som avsiktligt skadat en medtrafikant skall gå
fri från ansvar för smitning. Detta att avsiktliga påkörningar kan grunda ansvar för smitning öppnar intressanta perspektiv. Man tänker sig t. ex. den koleriske gångtrafikanten som stöter samman med en annan gångtrafikant, slår honom i huvudet med sin käpp och springer därifrån.
Kan det tänkas att påkörningar som inte lett till att någon skada uppstått ingår i det som är trafikolycka? Om vi använder samma teknik som åklagaren i fallet ovan, kan vi lätt konstatera, att något krav på skada inte framgår av det tidigare brukade uttrycket sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse. Det finns, som nämnts ovan, ingenting som talar för att någon reell förändringvar avsedd när begreppet trafikolycka infördes. Något stöd för att skada krävs för att det skall vara trafikolycka går det alltså inte att få här.
Ett annat skäl för att låta trafikolycka omfatta också händelser som inte medfört skada har att göra med vad som skall krävas på den subjektiva sidan, när det gäller begreppet trafikolycka. Om man anser, att det krävs skada för att det skall vara fråga om trafikolycka och samtidigt kräver, att det för straffbarhet erfordras, att uppsåt till trafikolycka föreligger, innefattar detta också ett krav på uppsåt till att skada uppstått. I de fall där man inte anser sig kunna konstatera ett eventuellt uppsåt, innebär detta ett krav på att vederbörande märkt skadan, för att uppsåt skall anses föreligga. Om man nöjer sig med att låta trafikolycka omfatta sammanstötningar, påkörningar och liknande händelser också utan att skada uppstått, krävs det alltså betydligt mindre för att uppsåtskravet skall vara uppfyllt. Den som har uppsåt till att en sådan händelse ägt rum riskerar ansvar för smitning, om han lämnar olycksplatsen, nämligen i de fall då domstolen anser, att han i anledning av olyckan skulle ha företagit någon åtgärd.
Dahlin, som ju menar att det krävs skada, för att det skall vara trafikolycka, säger, att det fordras, att vägtrafikanten "verkligen märkt, att skada för annan uppstått (NJA 1939 s. 520)".40 I det i citatet nämnda rättsfallet konstaterar HD endast, att den tilltalade"märkt påkörningen". Mer behöver ju inte heller sägas eftersom 1934års lag gällde. Strahl anser, att man torde kunna utgå från att det tidigare förutsattes uppsåt omfattande att någonting sådant som sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse inträffat, och att det riktiga fortfarande är att kräva uppsåt till trafikolycka.41
Vi skall se på några fall från praxis.
SvJT 1967 rf s. 22. W färdades i bil. Då han passerade några pojkar, körde han på en av dem. Pojken skadades allvarligt. W stannade inte på olycksplatsen. Han påstod att han hört en duns, när han passerade pojkarna. Han trodde, att någon av dem hade slagit till på biltaket. Den ledamot i HovR som dikterade HovR:s dom, som innebar bl. a. att W dömdes för smitning, godtog dessa uppgifter. Han tillade att dunsen måste ha varit kraftig. Det är tveksamt huruvida ledamoten i fråga anser, att det som W uppfattade av händelsen var en trafikolycka. Han säger nämligen, att det ålegat W att stanna och "undersöka om någon olycka inträffat". De två andra ledamöter, som ville fälla den tilltalade, ansåg att denne märkt att han kört på en pojke. Att han skulle ha märkt någon skada påstårde aldrig. SvJT 1964 rf s. 36. Vid en omkörning hade L:s och F:s bilar skrapat mot varandra. Två passagerare i L:s bil hade märkt att bilarna stött mot varandra och hört ett tydligt skrapljud. HovR säger, att L, som hade nedsatt hörsel, "måste ha uppmärksammat att en olycka hade inträffat". En olycka må vara, men kunde han ha märkt någon skada? L fälldes för smitning.SvJT 1965 rf s. 19. HovR konstaterar, att L, trots att han "märkt att han med bilens bakre del påkört något föremål", lämnat platsen utan att företa annan åtgärd än att från ett avstånd av cirka 40 meter söka skaffa sig en uppfattning om vilka skador som uppstått på annans egendom. Detta var inte tillräckligt, anser HovR, "särskilt i betraktande av de skador som haniakttagit på sin egen bil". Att det sistnämnda skulle ha haft någon betydelse för HovR:s bedömning av om det subjektiva rekvisitet varit uppfyllt förefaller inte troligt. Detta torde HovR anse uppfyllt redan genom att L märkt påkörningen. I det momentet har han inte märkt någon skada. Också när det gäller frågan om vad som är trafikolycka, kan domskälen tolkas så, att HovR anser, att redan påkörningen är en sådan.
Det finns också skäl att anse att HD tagit ställning för att skada inte behöver ha uppstått, för att det skall vara trafikolycka. HD gör nämligen ett uttalande i NJA 1973 s. 161 som kan tolkas så.
NJA 1973 s. 161. En cyklande 11-årig pojke hade kolliderat med en bil. HD säger: "När barn, som uppträder på egen hand i trafiken, tillfogas kropps- eller egendomsskada genom trafikolycka, måste det anses åligga den som haft del i olyckan att sörja för att barnets föräldrar eller annan ställföreträdare för barnet får erforderliga upplysningar om händelsen."Redan uttrycket skada genom trafikolycka talar för att HD inte i begreppet trafikolycka i och för sig inlägger något krav på skada. Klarare belägg fördetta fås när HD fortsätter: "Detsamma gäller, när det — såsom i förevarande fall — med hänsyn till händelseförloppet vid olyckan finns anledning räkna med att barnet kan ha ådragit sig kroppsskada, fastän tecken på sådan skada icke framträtt på olycksplatsen." I fallet hade visserligen barnets cykel skadats, men det är knappast troligt att detta haft någon betydelse för resonemanget.
Det finns alltså flera skäl som talar för att en sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse skall kunna bedömas
som trafikolycka vare sig skada uppstått eller inte. I det senast publicerade avgörande, som gäller 5 § TBL, NJA 1976 s. 6, har HD emellertid ställt kravet att skada skall ha uppstått för att det skall bli tal om att trafikolycka inträffat. Det framgår vidare, att HD påden subjektiva sidan kräver uppsåt till trafikolycka.
NJA 1976 s. 6. M förde en bil som, när den passerade C på ett övergångsställe, stötte mot ett finger på C och skadade detta. Det var alltså en påkörning med skada. HD säger: "Då skada sålunda uppstått vid tillfället har M haft del i en trafikolycka." Även om det nu inte är fullt klart att detta betyder, att HD kräver skada för att händelsen skall betecknas som trafikolycka, så framgår detta villkor genom det uppsåtsresonemang som HD för. HD anser, att M, då han passerade C på övergångsstället, måste ha insett, att det förelåg risk för att C kunde ha skadats. Det är tveksamt om häriligger att M insett att hans bil möjligen varit i kontakt med C. Om så varit fallet kunde det ha uttryckts betydligt enklare. Det bör också observeras, att HD sätter tilltro till M:s uppgift att han inte uppfattat att C kommit i beröring med bilen. Måhända anser HD att det på den här punkten räcker med att M insett att hans färdsätt skapat risk för den inträffade skadan, hur den än må ha åstadkommits. HD säger nämligen vidare: "För att en vägtrafikant, som varit medveten om att hans färdsätt skapat risk för inträffadskada, skall ådraga sig ansvar jämlikt 5 § trafikbrottslagen får emellertid enligt vanliga uppsåtsregler jämväl krävas, att omständigheterna ger fog förantagandet, att han skulle ha avvikit från platsen, även om han varit säker på att trafikolycka inträffat." HD friade från ansvar för smitning då det med hänsyn till att M inte uppfattat att C kommit i beröring med bilen och till övriga omständigheter inte kunde antagas, att M skulle ha avlägsnat sig från platsen även om det stått klart för honom att C kommit till skada.
Med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka
Frågan om innebörden av uttrycket "haft del i uppkomsten av trafikolycka" berördes av departementschefen under lagstiftningsarbetet. Han ansåg, att det borde förstås så att därunder inbegripes dels densom representerar "ett i olyckan direkt deltagande trafikelement —exempelvis föraren av ett fordon, som kört samman med annat fordon —" dels "den som eljest genom sitt beteende medverkat till olyckan — t. ex. en gående som genom sitt färdsätt åstadkommer,att en bil måste föras av vägen".42 Den som varit endast åsyna vittne till en trafikolycka skulle falla utanför bestämmelsen, anförde han vidare, liksom den som inte haft annat med olyckan att skaffa än att han skadats såsom passagerare i ett fordon. Exemplifieringen visar att skuldfrågan är oväsentlig, vilket i lagtexten understryks genom uttrycket "med eller utan skuld".
Vilka åtgärder bör en olycka skäligen föranleda ?
Innehållet i de föreskrifter beträffande åtgärder på olycksplats som fanns i vägtrafikstadgan från 1934 fram till dess 1951 års VTF trädde i kraft överensstämde med innehållet i straffbestämmelsen i 1934 års särskilda lag om trafikbrott. Att ordalydelsen var densamma behöver i och för sig inte betyda att omfattningen var densamma. I det här fallet markerades dock överensstämmelsen av de sakkunniga, som utarbetade förslaget till 1936 års stadga. De erinrade om de straffbestämmelser i lagen som upptagits för den som handlade i strid med föreskrifterna i stadgan.43 I 1951 års VTF kom dessa föreskrifteratt formuleras på ett sätt som inte överensstämde med ordalydelsen i 5 § av 1951 års TBL. Detta kom till uttryck bl. a. däri att i 43 § VTF som exempel på åtgärd angavs omhändertagande av skadadperson. Det är naturligt om föreskrifterna i förordningen omfattar fler åtgärder än dem vars underlåtande straffbeläggs i lagen. Det vore märkligt om åtgärder som inte ingår bland de allmänna föreskrifterna skulle vara straffbelagda i lagen om de underlåtes.
Vad är det då för åtgärder som en trafikolycka skäligen bör föranleda enligt 5 § TBL? Vi skall studera frågan utifrån en genomgång av förarbeten och praxis. Till att börja med skall bara konstateras, att stadgandet verkar föga effektivt som påtryckningsmedel för att få åtgärder verkställda. Ett undantag finns, nämligen när det gäller att uppge namn och hemvist och att lämna upplysningar om händelsen. Detta torde främst vara ett led i tillgodoseendet av skadelidandes intresse av ersättning och det har i praxis ställts stränga krav härvidlag. Man kan fråga sig varför kraven skall ställas högre på medborgaren när han är vägtrafikant än eljest då han åsamkat någon en ekonomisk skada. Den som stöter ihop med en person inne i systembutiken så illa, att den andres nyss inköpta flaska brännvin krossas straffas inte, om han lägger benen på ryggen för att undgå konsekvenserna. Om samma sak händer ute på torget, kan det bli ansvar jämlikt trafikbrottslagen för att han inte lämnar uppgift om namn och hemvist. För övrigt finns det inget straffhot i 5 § TBL mot den som stannar kvar på olycksplatsen och underlåter att företa åtgärder, t. ex. att hjälpa en skadad. Straffhotet är i stället riktat mot den som avser att lämna platsen. I den mån det har verkan kan det därför bli möjligt att fälla en i trafikolyckan inblandad för andra trafikbrott, dvs. vårdslöshet i trafik, olovlig körning eller rattfylleri. Densom kan räkna med att bli fälld t. ex. för rattfylleri om han stannar kanske hellre tar risken att bli dömd för smitning genom att lämna
platsen och därigenom kanske undgå straff för rattfylleri.
Det straffbara beteendet består antingen i att vägtrafikant genom att avlägsna sig från platsen för olyckan undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda, vanligen kallat smitning, eller i att han undandrar sig att uppgenamn eller hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen. Detär alltså inte i och för sig straffbart att lämna olycksplatsen. Ett avlägsnande kan, som trafikförfattningssakkunniga framhöll när de föreslog en annan lydelse än i 1934 års lag, enligt vilken vederbörande inte fick lämna platsen innan erforderliga åtgärder vidtagits, vara nödvändigt för företagande av vederbörlig åtgärd.44 Stadgandet talar nu om den som genom att lämna olycksplatsen undandrar sig att företa de åtgärder som erfordras. Det kan naturligtvis tänkas att den som lämnar olycksplatsen för att vidta en erforderlig åtgärd samtidigt undandrar sig andra. Märkligare är att stadgandet enligt sin ordalydelse inte gäller den som lämnar olycksplatsen, när det är nödvändigt för att den åtgärd det gäller skall kunna företas, och som sedan struntar i att företa denna åtgärd. Han kan enligt ordalydelsen inte fällas för att han lämnar olycksplatsen, och han kan inte heller fällas för att han inte utför den erforderliga åtgärden. 5 § avser ju enligt lydelsen bara den som genom att avlägsna sig undandrager sig åtgärden. Det är inte genom att lämna olycksplatsen som han undandrager sig åtgärden, när han lämnar olycksplatsen och underlåter åtgärden. Det är inte genom att lämna olycksplatsen som han sätter sig ur stånd att företa åtgärden. Det bör också observeras, att man, genom att lämna olycksplatsen, kan undandraga sig att medverka till åtgärder på olycksplatsen, men att stadgandet bara talar om ansvar för den som genom att lämna olycksplatsen undandrager sig att medverka till åtgärder. För att man skall kunna undandraga sig en åtgärd måste åtgärden i varje fall vara möjlig att vidta på olycksplatsen.
Så till förarbeten och lagstiftning. I 1906 års förordning stod endast, att det ålåg vederbörande att "icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen må föranleda". 1916 års förordning var utförligare och angav som en åtgärd att uppgiva namn och hemvist och att lämna andra nödiga upplysningar. 1923 års vägtrafikstadga skilde mellan de åtgärder som skäligen föranleddes av händelsen och upplysningsplikten beträffande namn och hemvist osv. Enligt ordalydelsen får 1923 års stadgande en större omfattning än det tidigare. Beträffande upplysningsplikten är lydelsen nämligen denna: "ej heller må han undandraga sig att
uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar om händelsen". Denna kom alltså att gälla också den som stannade kvar på olycksplatsen. En annan viktig upplysning om stadgandet i denna del får vi av de sakkunniga. Som tidigare nämnts säger de nämligen beträffande den omredigering som sålunda gjorts, att denhuvudsakligen avsåg att uppgivandet av namn och adress inte behövde, och knappast heller kunde, ske förrän efter påfordran.45 Ändringen från "innan namn och hemvist uppgivits" till "ej undandraga sig att uppgiva namn och hemvist" ansågs tydligen göra detta tillräckligt klart. Uppenbarligen ansågs det redan tidigare vara klart när det gällde kravet att lämna andra nödiga upplysningar beträffande händelsen. Stadgandets formulering gör det helt klart att upplysningsskyldigheten inte ingick som en av åtgärderna i paragrafens första del. När det gäller de här skyldigheterna har ordalydelsen fram till och med tillkomsten av 5 § TBL inte förändrats på sådant sätt att den därigenom fått annan innebörd. Det förefaller rimligt att anta att uppgiftsskyldigheten gäller i förhållande till personer som har anknytning till olyckan, t. ex. till ersättningsberättigad, och att den är tillräckligt tillgodosedd genom regeln i andra ledet av 5 §. Det bör också observeras att vägtrafikant vid trafikolycka i 14 § 1 st. VTK ålägges bl. a. att lämna upplysningar på anfordran av annan som haft del i olyckan eller av någon vars egendom skadats, och i 14 § 2 st. VTK bl. a. att underrätta skadelidande när skada skett på egendom och ingen är närvarande som kan ta emot upplysningar, och att den sistnämnda skyldigheten är straffsanktionerad i kungörelsen men inte den förstnämnda. — En konsekvens av det sagda borde vara att straffansvar enligt andra ledet av 5 § inte skall drabba den som inte avfordras upplysningar. RÅ har på den här punkten gjort en annan bedömning: "Enligt 1916 års automobilförordning ålåg det bilförare 'att vid sammanstötning eller annan olyckshändelseicke avlägsna sig från platsen, innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen skäligen må föranleda' — — — Enligt stadgandets ordalydelse skulle alltså namn och hemvist uppgivas, oavsett om annan trafikant fanns på platsen. Detta torde också vara innebörden i 43 § vägtrafikförordningen."46 Jag undrar varför uttalandena i förarbetena till 1923 års lagstiftning inte omnämndes. —I praxis har man också använt det konstgreppet att låta uppgiftsskyldigheten ingå som en av åtgärderna i första ledet av 5 §. Med tanke på hur stadgandet utformats i denna del förefaller det svårt
också att motivera en sådan tolkning. En variant på detta är att hävda, att det är en speciell sorts upplysningsskyldighet som avses i andra ledet medan övriga upplysningar faller under första ledetsåtgärder. Men vad återstår egentligen när i andra ledet talas om upplysningar om händelsen? Ytterligare en variant är att påstå att andra ledet handlar uteslutande om vad som skall åtgärdas på olycksplatsen. Detta påstående håller heller inte vid en prövning mot lagtexter och förarbeten. Däremot förefaller det svårt att hitta invändningar mot att första ledet avser faktiska, handgripliga åtgärder, vilket styrks av både uttalanden i förarbeten, lagtextförslag och exemplifieringar i regler som varit gällande, och att andra ledet avser verbala åtgärder. Det är alltid otillfredsställande med regler som ger oprecis information om vad som är straffbart. Detta gör sig med särskild kraft gällande i fall som detta, där så stort utrymme finns för moralisk indignation. Det är lätt att ge exempel på åtgärder som bör företas efter en olycka. Det är därmed inte säkert att underlåtenhet att vidta dem skall beivras genom trafikbrottslagen.
SvJT 1959 rf s. 7. HovR dömde B för smitning med motivering att det hade ålegat B, som kört på och skadat en bil, att innan han avlägsnade sig från platsen "giva sig tillkänna för bilens ägare, något som lätt kunnat ske exempelvis genom att på bilen fästa en lapp med erforderliga uppgifter".
SvJT 1960 rf s. 6. A körde på en hund som skadades. Hunden avlivadesd ärefter av A. Hunden lades på vägkantan och A lämnade platsen. Åtalet för smitning ogillades i HR. A fälldes däremot i HovR (tre led.). I domskälen sägs att det varit påkallat att A, innan han lämnade platsen eller sedermera, vidtagit någon åtgärd för att ägaren av hunden "skulle erhålla kännedom om vem som påkört densamma".
SvJT 1963 rf s. 65. A körde på en parkerad bil. Både den och A:s egen bilskadades. A påstod att han lämnat platsen först sedan han antecknat den påkörda bilens nummer. Händelsen inträffade vid 1-tiden på natten. Asade, att han tänkt ta kontakt med ägaren påföljande morgon. HovR (treled.) ansåg att enär avseende inte kunde fästas vid detta påstående så var A ansvarig för smitning. Vilka åtgärder han underlät, kan vi kanske gissa oss till, men HovR ger inget explicit besked härvidlag. Den ledamot som var skiljaktig trodde på A:s uppgift att han stigit ur bilen och konstaterat skadornas omfattning samt antecknat registreringsnumret på den bil han kört på. Det kunde, ansåg denna ledamot, med hänsyn till tidpunkten för det inträffade och till skadans art och omfattning, inte skäligen fordras att A vidtog andra åtgärder. Måhända menade också denne ledamot, att det i princip ålåg A att ta kontakt med den andra bilens ägare.
I NJA 1973 s. 161 där en cyklande 11-årig pojke kolliderat med en bil säger HD, att redan när det med hänsyn till händelseförloppet finns anledning räkna med att ett barn kan ha ådragit sig kroppsskada, fastän tecken på skadan inte framträtt på olycksplatsen, så får det anses åligga den som haft del i olyckan att sörja för att barnets föräldrar eller annan ställföreträ-
dare för barnet får erforderliga upplysningar om händelsen. Om den som haft del i olyckan inte vet vem barnet är har han "innan han lämnar olycksplatsen" att söka skaffa sig sådana uppgifter att den skyldigheten kan fullgöras. Olyckan föranleder enligt HD:s mening alltså inte bara att åtgärden företas, utan även att den skall företas på olycksplatsen. I fallet hade åtalet preciserats till att avse att den tilltalade inte lämnat uppgift om sitt eget namn eller frågat efter pojkens. HD fäller för smitning genom att konstatera att den inblandade bilisten "icke ens" vidtagit dessa åtgärder, vilket väl får tydas så att också de övriga åtgärder som HD nämnt är åtgärder i 5 §:s TBL mening. — Man kan undra om de krav HD ställer skulle gälla också en gående, som blivit påkörd av ett cyklande barn.
NJA 1974 s. 115. U hade kört på och skadat en parkerad bil. Hon åtalades för att ha lämnat platsen utan att ha lämnat uppgifter om sig eller händelsen. TR ogillade åtalet. HovR, som fäller henne, anser att det ålegat henne att "ge sig tillkänna för bilens ägare", innan hon lämnat platsen, t. ex. genom att lämna skriftligt meddelande på platsen. Uppenbarligen är det upplysningsskyldigheten i andra ledet av 5 § TBL som är den åtgärd hon enligt första ledet av paragrafen skall medverka till.HD anser, att om U ansett sig inte kunna stanna kvar på platsen så hade det ålegat henne att "utan dröjsmål vidtaga lämpliga åtgärder för att underrätta den som hade hand om den påkörda bilen om händelsen och om hur ägaren skulle kunna komma i förbindelse med henne". HD talar om den åtgärd "olyckan — — — skäligen bort föranleda", d. v. s. villkoret i första ledet av 5 §, och den åtgärden är just vad som anges i andra ledet, att lämna uppgifter om sig och händelsen. U skall göra detta självmant, anser HD, men hon behöver tydligen inte göra det på platsen. HD nämner nämligen att det funnits möjlighet för U att göra detta på olycksplatsen eller i "dess omedelbara närhet". Det är tveksamt om det varit tillräckligt enligt HD:s mening att U lämnat ett meddelande om namn och hemvist på den skadade bilen. HD säger nämligen att en lämplig åtgärd varit att U fäst ett skriftligt meddelande på den skadade bilen "i avvaktan på att senare kunna ta kontakt med ägaren".47
Man må säga vad man vill om utgången i de här fallen, men några exempel på tesen att "de rättspolitiska idéer, som tagit sig uttryck i straffrättens legalitetsgrundsats, motiverar en särskild restriktiv metod vid tolkningen och tillämpningen framför allt av själva straffbuden — — —"48 är de sannerligen inte.
Uppfattningen att uppgifterna i andra ledet av 5 § skall lämnas självmant följs inte konsekvent i praxis. I fall, där den som drabbats
av skada varit i tillfälle att på olycksplatsen framställa frågor men inte gjort det, har detta medfört att ansvar inte ådömts den som inte självmant lämnat erforderliga uppgifter.
SvJT 1974 rf s. 491. A:s och B:s bilar hade kolliderat. B ansåg att A kört på och skadat B:s bil. Efter ordväxling mellan A och B förklarade B, att han skulle vända sig till polisen. Han lämnade därefter platsen utan att ha begärt uppgift om A:s namn och adress. HovR (tre led.) ansåg, att det under dessa förhållanden inte kunde föranleda ansvar för A, att han inte självmant lämnat B uppgift om namn och adress.
SvJT 1974 rf s. 49 II. HovR (två led.) friade en bilist från ansvar för underlåtenhet att lämna upplysningar. Motiveringen var bl. a. att han stannat kvar en betryggande lång tid för att tillsammans med ägaren till den bil han kört på bilda sig en uppfattning om skadorna, att han haft anledning räkna med att den han kört på haft god tid på sig att anteckna hans bilnummer samt att den han kört på inte avfordrat honom uppgift om hans namn och adress.
För att åter säga något om ordalydelsen i 5 § beträffande den del som gäller upplysningsskyldigheten enligt andra ledet så framgår det alltså endast, att denna skyldighet inträder på olycksplatsen. Det stadgas intet om ansvar för den som undandrar sig denna skyldighet genom att lämna platsen, vilket naturligtvis inte utesluter att ansvar kan drabba den som på sådant sätt undandrar sig skyldigheten genom att inte ge t. ex. den som lidit skada tillfälle att ställa frågor. Å andra sidan framgår inte heller av ordalydelsen att skyldigheten att lämna upplysningar skall vara fullgjord före viss tidpunkt. Det sägs bara, att denna skyldighet inträder sedan trafikolycka uppkommit. I SvJT 1975 s. 31 ansåg HovR (tre led.) att en bilist som kört på ett staket, inte på olycksplatsen hade kunnat lämna uppgifter om sig eller händelsen, i varje fall inte på sådant sätt att de med säkerhet kunde antagas komma till den skadelidandes kännedom. "Genom att undersådana förhållanden lämna platsen kan han inte anses ha gjort sig skyldig till brott mot 5 § trafikbrottslagen." Den tilltalade fälldes jämlikt 14 § 2 st. VTK för att han inte underrättat skadelidande eller polis. Varför upphör upplysningsskyldigheten enligt 5 § TBL i och med att vederbörande lämnar olycksplatsen? Består den bara en begränsad tid efter olyckan och i så fall varför? Den som menar att andra ledet i 5 § bara avser skyldigheten att på platsen lämna upplysningar kan givetvis hänvisa till att när den är omöjlig att fullgöra så kan heller inte andra ledet av 5 § vara tillämpligt. Den som samtidigt menar, att skyldigheten i fråga är en av åtgärderna i första ledet, kan påstå, att inte heller detta är tillämpligt eftersom den tilltalade inte undandragit sig åtgärden genom att lämna olycksplatsen.
Det har tidigare ansetts vara klart, att 5 § inte omfattar någon
skyldighet att ge polisen upplysningar om olyckan. En betänklig sak med en sådan plikt är att den innefattar krav på självangivelse vidbrott. Departementschefen förklarade inför 1934 års lagstiftning att det varit under övervägande att straffbelägga underlåtenhet att, inom viss tid, anmäla till polisen att sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse inträffat. Han hade emellertid ansett,att sådana bestämmelser inte borde utfärdas, i varje fall inte då.49 Från praxis kan nämnas fallet SvJT 1947 s. 29. Där uttalar HovR, när den friar en tilltalad från ansvar för smitning, att försök att undandra sig polisundersökning inte i och för sig är av beskaffenhet att medföra ansvar. I SvJT 1975 rf s. 49 II påpekar HovR, att den tilltalade inte haft skyldighet att avvakta polisens ankomst. I ett fall som efter ingripande från JO blev föremål för resning påpekar JO, att det inte vore belagt med straff enbart att söka undgå åtal.50 RÅ säger i resningsansökan i detta fall: "Det må här framhållas, att det ifrågavarande lagrummet icke i och för sig innebär någon skyldighet att anmäla trafikolycka för polismyndighet eller att kvarstanna på olycksplats i avvaktan på polisundersökning."51 Ett senare yttrande av RÅ kan tyda på att han ändrat mening härvidlag. Vid en redogörelse för vad som ryms under "åtgärder" säger RÅ: "Utan att uppställa krav på att någon skall anmäla sig själv för brott fordras slutligen ur allmän ordningssynpunkt att mera uppseendeväckande trafikolyckor förr eller senare polisanmäls."52 Detta kan vara ett uttryck för den uppfattning som samtidigt framförs, nämligen att innehållet i begreppet åtgärder inte är oföränderligt: "Med hänsyn till bilismens utveckling måste understrykas att det dagliga kravet ständigt kan förändras."53 Det bör observeras att bestämmelsen i 14 § 2 st.VTK om skyldighet att vid straffansvar göra polisanmälan vid vissa trafikolyckor fanns vid tiden för uttalandet. För att stödja sitt kravpå polisanmälan anför RÅ det exemplet att en bil som återfinnes i vatten eller på taket vid sidan av vägen kan föranleda onödigt arbete från polisens sida. Åklagaren i det ovan omnämnda resningsfallet hade ett likartat exempel i det yttrande han avgav i anledning av JO:s ingripande: "Som förhållandet nu var kunde man inte misstänka annat än att bilens ägare varit förare, att denne möjligen blivit skadad och kanske irrade omkring i skogen."54
Vi lämnar upplysningsplikten och återgår till frågan om vad det är för åtgärder, som avses i första ledet av 5 § och vad som sägs om detta
i förarbetena. Av de uttalanden departementschefen gör inför 1934års lagstiftning framgår, att det är åtgärder att lämna hjälp, att sörjaför offren för en trafikolycka.55 Beträffande de regler vi fick 1951har redan tidigare framhållits att den överensstämmelse som tidigarerådde mellan föreskrifter i hithörande avseende i vägtrafikstadganoch ansvarsbestämmelser i lagen om trafikbrott bryts. Föreskrifterna i VTF sträckte sig längre än till det som omfattades av regeln i 5 §TBL. I förordningen gavs exempel på en åtgärd, nämligen omhändertagande av skadad person. Det får anses klart att detta var en åtgärd också enligt 5 § TBL. I förslaget till VTF nämndes också undanröjande av uppkommet hinder för trafiken som en åtgärd. Häremot hade från några remissinstanser invänts att exemplet kunde föranleda missförstånd. Departementschefen beaktade kritiken och exemplet utgick. Numera finns i 14 § 3 st. VTK en straffsanktionerad regel, som gäller flyttning av fordon efter trafikolycka. HD har i NJA 1975s. 498 ansett att en sådan åtgärd avses också i 5 § TBL. En bil hade vält och blivit liggande så att den utgjorde trafikhinder. HD säger: "Avfattningen av 5 § trafikbrottslagen ger vid handen, att stadgandet är så att förstå, att ansvar kan inträda för den som avlägsnar sig från platsen utan att någon åtgärd vidtagits när efter en trafikolycka en bil hamnat så att den, såsom i förevarande fall, utgör ett allvarligt trafikhinder." HD konstaterar vidare, att lagens förarbeten inte motsäger att stadgandet har denna innebörd. Vidare sägs att de åtgärder, som kan komma i fråga i ett sådant fall inte kan anges generellt. Det får avgöras efter vad som skäligen kan fordras med hänsyn till omständigheterna. Den som lämnar olycksplatsen utan att sådana åtgärder vidtagits, inte nödvändigtvis av honom själv, kan dömas för smitning. Om han stannar kvar utan att se till att fordonet flyttas undan kan det bli aktuellt att tillämpa 14 § 3 st. VTK.
Från praxis kan följande exempel på krävda åtgärder nämnas. SvJT 1967 rf s. 22: Bilisten skall stanna bilen och undersöka om någon olycka inträffat. SvJT 1963 rf s. 59: Bilisten skall stanna och göra sig närmare underrättad om skadorna. NJA 1939 s. 520: Bilisten skall stanna och göra sig underrättad om skadorna. I SvJT 1964 rf s. 36 framgår av HovR:s dom inte vilken åtgärd den som där dömdes för smitning undandragit sig. HovR konstaterar endast att den tilltalade gjort sig skyldig till smitning genom att lämna olycksplatsen oaktat han måste ha uppmärksammat att en olycka inträffat. Antagligen skulle han ha stannat och gjort sig underrättad om skadorna. Förmodligen är det likadant i SvJT 1965 rf s. 19 där HovR endast konstaterar att den tilltalades åtgärd att på ett avstånd av cirka
40 meter söka bilda sig en uppfattning om vilka skador som uppkommit inte varit tillräcklig.
Att säga, att en åtgärd i 5 §:s mening är att stanna och se efter om något inträffat som kräver åtgärd av något slag, innebär väl ändå en alltför fri tolkning av stadgandet.
Frågan om åtgärder kan verkställas av ställföreträdare berördes av de sakkunniga som avgav förslag till 1936 års vägtrafikstadga. På en fråga därom i ett remissvar säger de sakkunniga, att om en ambulans fortsätter efter en sammanstötning sedan någon lämnats kvar på olycksplatsen, så fick detta anses vara en åtgärd vartill händelsen skäligen föranledde, som berättigade föraren av fordonet att avlägsna sig från platsen.58 Att det kan finnas starka skäl som gör att ambulansföraren lämnar olycksplatsen är uppenbart. Man kan undra om det behövs några skäl alls, eller om en vägtrafikant vilken som helst kan förfara på likartat sätt. Problemet har behandlats i SvJT 1936 rf s. 40. Bilisten J körde på W som föll i gatan. W:s byxor och cykelskadades. J backade bilen och törnade mot en bakomvarande bil. Passageraren S i J:s bil sade: "Vi klarar det här om du kör." S steg ur bilen och J körde vidare. J åtalades bl. a. för smitning. RR friade honom. HovR likaså. HovR säger bl. a. att S kvarstannat och "å J:s vägnar lämnat erforderliga upplysningar" och att händelsen inte medfört sådana skador eller eljest sådana omständigheter förekommit att ytterligare åtgärder från J:s sida erfordrats.
Vad krävs på den subjektiva sidan när det gäller att undandraga sig att medverka till de åtgärder, som avses i 5 § TBL?
Uppfattningen att straffet var avsett att träffa personer som försvunne från olycksplatsen i hopp att undgå upptäckt framförs i ett remissvar på den promemoria, som låg till grund för 1934 års regler.57 Departementschefen kommenterade inte svaret i denna del. Uttrycketi fråga förekommer också i promemorian men i ett sammanhang som gör det tveksamt om det som sägs kan användas som stöd för uppfattningen att det är en förutsättning för ansvar att vederbörande lämnat platsen i hopp om att undgå upptäckt. Det finns med i följande affektladdade mening: "— — — det råa och skamliga brott som består i att en förare efter en inträffad kollision eller påkörning likgiltig för andras liv och lidanden försvinner från platsen i hopp om att undgå upptäckt."58 I NJA 1936 s. 203 fällde HD den tilltalade W till ansvar jämlikt 1934 års lag" — — — enär W, som icke kvar
stannade å platsen för påkörningen, ej heller sedermera vidtagit åtgärd vartill händelsen skäligen bort föranleda, utan fastmera är uppenbart, att W avlägsnat sig från platsen i syfte att undgå upptäckt." En förutsättning för ansvar enligt 1934 års lag var att den tilltalade hade avlägsnat sig från platsen innan de åtgärder vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda. Den i målet tilltalade hade invänt att det på platsen för olyckan inte fanns någon som kunde ha intresse av saken och att W om han skulle ha anmält det inträffade på någon polisstation ju därmed hade lämnat platsen. 1934 års lag kunde bara avse sådana fall där den skadelidande var tillstädes, menade han. Det kunde inte vara meningen att den som vållat skada skulle stanna kvar på platsen tills polisman infunne sig. HD talar inte omvad för åtgärder W skäligen bort företaga men väl att det är straffbart av honom att lämna olycksplatsen i syfte att undgå upptäckt. Det förefaller som om detta var inte bara ett tillräckligt utan också ett nödvändigt villkor. Om 1951 års regler sade lagrådet på den här punkten, med hänvisning till just NJA 1936 s. 203, att det utmärkande för den brottstyp det här är fråga om är, att "vägtrafikant, som haft del i uppkomsten av trafikolycka, avlägsnar sig från platsen i syfte att undgå upptäckt".59 Lagrådet tillade att detta brotts subjektiva rekvisit inte kom till klart uttryck i lagförslaget. Så långt kan något tvivel om lagrådets uppfattning inte uppstå. I fortsättningen av yttrandet säger lagrådet, att den föreslagna bestämmelsens avfattning60 möjligen skulle kunna föranleda den tolkningen att en vägtrafikant som avlägsnat sig i syfte att undgå polisundersökning men kanske redan strax efter olyckan anträffas av polis skulle vara fri från ansvar eftersom han inte lyckats undandra sig polisundersökningen. Dvs. det kommer inte till klart uttryck i lagtextförslaget attden som haft syfte att undgå upptäckt skall straffas, då det i lagtextförslaget bara talas om den som undandrar sig att medverka till vissa åtgärder. Den tolkning lagrådet befarat innebar, att den som inte lyckades undandra sig medverkan till åtgärder inte skulle omfattas av bestämmelsen trots att han avsåg att undgå upptäckt. I anledning härav föreslår lagrådet att lagtexten skall avse den som avlägsnar sig "med uppsåt att undandraga sig" medverkan av angivet slag. Om meningen var att syfte att undgå upptäckt skulle vara ett krav för straffbarhet så kom detta inte heller genom lagrådets förslag till klart uttryck i lagtexten. Departementschefen ansåg för sin del att lagtextförslaget inte gav anledning till den tolkning lagrådet be-
farat. Vad lagrådet i övrigt sagt kommenteras inte. Någon ändring i förslaget på sätt lagrådet önskat kom inte till stånd. Det bör observeras att inte ens den som avsiktligen undandrar sig att medverka till åtgärder behöver göra detta i avsikt att undgå upptäckt. — Uppsåtsfrågan har bedömts i bl. a. följande fall:
SvJT 1959 rf s. 7. RR konstaterar att den tilltalade "icke med avlägsnandet avsåg att undandraga sig skälig medverkan — — —". HovR (tre led.)anser att den tilltalades uppgifter, att han "icke haft någon tanke på att undandraga sig sina skyldigheter" vederlagts.
SvJT 1969 rf s. 67. HovR (tre led.) ogillar åtal för smitning eftersom det inte kan anses styrkt att den tilltalade avlägsnat sig "i avsikt att undandraga sig de åtgärder, som enligt 5 § trafikbrottslagen ålegat honom".
I båda dessa fall ställs alltså krav på avsikt att undandra sig medverkan till åtgärder vilket som nämnts är något annat än krav på avsikt att undgå upptäckt.
SvJT 1963 rf s. 65. A körde på en parkerad bil som skadades. Mot åtalet för smitning invände A bl. a. att han tänkt ta kontakt med ägaren. HovR dömer till ansvar "enär — — — avseende icke kan fästas vid A:s uppgift att han haft för avsikt att påföljande morgon underrätta ägaren till den påkörda bilen.
SvJT 1974 rf s. 49 II. HovR (två led) fann det inte styyrkt att den tilltalade haft uppsåt att undandraga sig att lämna uppgift om namn och hemvist.
SvJT 1975 rf s. 31. Den tilltalade invände mot åtalet att han inte handlat i syfte att undgå upptäckt. HovR (tre led.) som dömde med tillämpning av 14 § 2 st. VTK förklarade att denna invändning saknade betydelse för frågan om ansvar jämlikt denna bestämmelse.
NJA 1974 s. 115. TR ogillade åtalet eftersom den inte funnit det styrkt att den tilltalade lämnat platsen "i avsikt att undandraga sig — — — åtgärder— — —". HovR fann den tilltalades uppgift att hon "inte haft för avsikt att undandraga sig sina skyldigheter" vederlagd. HD ansåg att den tilltalade lämnat platsen utan att ha gjort något allvarligt försök att fullgöra sin underrättelseskyldighet. Därför hade hon, "oaktat det saknas anledning betvivla hennes uppgift att hon icke haft för avsikt att undandraga sig följderna av påkörningen, gjort sig skyldig till överträdelse av 5 § trafikbrottslagen".
Det är möjligt att den tilltalades invändning att hon inte haft för avsikt att undandraga sig följderna av påkörningen inte innefattar avsikt att undgå upptäckt. I så fall är det också ett klart ställningstagande från HD sida för att det är tillräckligt för att grunda ansvar att en gärning underlåtes uppsåtligen. Det behöver därutöver inte föreligga avsikt att undgå upptäckt. Att det i fallet var fråga om en uppgiftsskyldighet torde knappast ha haft någon betydelse när det
gäller verkan av att avsikt att undgå upptäckt föreligger.
Man torde efter detta avgörande få utgå från att det för straffbarhet inte krävs det särskilda syftet att undgå upptäckt och attdet krävs uppsåt att undandraga sig den erforderliga medverkan tillåtgärder.
Vilket syfte har regeln?
Avslutningsvis skall några ord sägas om vilket syfte bestämmelsen i 5 § TBL kan ha. Inte heller om detta har det explicit sagts mycket iförarbetena. Beträffande det som sagts, och sådant som man försöker gissa sig till, när det gäller den äldre lagstiftningen, kan alltid den invändningen göras, att det som låg bakom en äldre regel inte behöver ligga bakom den nya. Förhållandena ändras. Skäl för kriminalisering kan försvinna och nya tillkomma. En sak, som blir särskilt påtaglig när motivuttalandena är knapphändiga och rekvisiten oprecisa, är att bestämmelsen kan få en användning som inte var avsedd vid dess tillkomst och att den därigenom kan komma att tillgodose intressen som lagstiftaren inte tagit ställning till.
I 1906 års förordning om automobiltrafik placerades regeln om smitning bland de regler som var ordningsregler. Att upprätthållande av allmän ordning är en av de funktioner som skall fyllas också av 5 § TBL anser RÅ: "Utan att uppställa krav på att någon skall anmäla sig själv för brott fordras slutligen ur allmän ordningssynpunkt att mera uppseendeväckande trafikolyckor förr eller senare polisanmäles."61 Det kan tyckas att den aspekten är tillräckligt tillgodosedd genom den straffsanktionerade regeln i 14 § 2 st. VTK. Även om det skulle vara så, att ett av syftena med 5 § TBL är intresset av att upprätthålla allmän ordning är ju därmed inte givet, att kravet skall ställas så långt att de inblandade blir skyldiga att göra polisanmälan. Vidare kan man undra, varför just vägtrafikanter,t. o. m. sådana som utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, skall åläggas sådan anmälningsskyldighet.
Ett av de syften som tolkats in i regeln är det, att den skall tillgodose skadelidandes intresse av ekonomisk ersättning. Jag förmodar att det är skyldigheten att uppgiva namn och hemvist och att lämna upplysningar om händelsen som föranlett den slutsatsen. Ingenting finns nämnt i förarbetena om detta intresse. Uppgiftsskyldigheten angavs särskilt i lagtexten första gången i 1916 års förordning. Av vad som sägs i förarbetena inför 1923 års lagstiftning gällde skyldigheten bara efter påfordran. Detta talar definitivt inte för att det sågs som
särskilt angeläget att stadgandet skulle tillgodose skadelidandes intresse av ekonomisk gottgörelse. Eftersom i dag den skadelidandes intresse av ersättning inte står och faller med att det kan fastslås vem som vållat skadan eller vilka som varit inblandade i den händelse som ledde till skada, kan man undra varför det intresset skall tillgodoses.
Ett annat intresse som stadgandet skall tillvarataga anses vara, att det skall sörjas för personer som skadats vid olyckan. Just om detta har det sagts en hel del i förarbetena. Som framgått av vad som här tidigare skrivits gäller detta i synnerhet inför 1934 års lagstiftning.62Tekniskt sett är stadgandet mycket ineffektivt, när det gäller att sökata hänsyn till detta intresse. Straffhotet riktas inte alls mot den som förhåller sig helt passiv när det gäller att bistå en skadad. Han kan strunta i att villfara de mest enträgna böner om hjälp bara han inte lämnar olycksplatsen. Dessa brister påtalades i samband med TBL:s tillkomst men utan att någon förändring kom till stånd.63 Man måste naturligtvis ha varit medveten om dessa brister också 1934 men ändå motiverar departementschefen sitt förslag om höjning av straffet med att den dittills gällande straffskalan uppenbarligen varit för låg för att förhindra utbredningen av det slag av förseelser som innebar att de skyldiga förarna inte på minsta vis sörjde för offren för deras hänsynslösa framfart.64
Det har också tidigare sagts att det här stadgandet är tillkommet i trafiksäkerhetens intresse. Redan i det betänkande som låg till grund för 1916 års motorfordonsförordning tillhör den här bestämmelsen de regler som är avsedda att " — — — förekomma allt, somkan betecknas som öfverdådig framfart och jämväl i öfrigt minska fara av automobilens användning".65 Argumentet återkommer 1934: "Förekomsten av — — — hänsynslösa motorförare innebär en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator att inga medel få lämnas oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara."66 Man kan säga att denna aspekt är en förlängning av den ursprungliga som gällde intresset att upprätthålla allmän ordning. 1944 års trafikförfattningssakkunniga måste också ha uppfattat regeln på detta sätt. De förklarade, att de till TBL ville föra de bestämmelser av mer allmän natur som var avsedda att tillgodose trafiksäkerheten.67 HD:s domskäl i NJA1975 s. 489, anfört ovan, vilar uppenbarligen också på detta syfte.