JAN ANDERS HAGSTEDT. Retroaktiv skattelag. Lund 1975. Norstedts. 260 s.

 

I sitt arbete Retroaktiv skattelag behandlar Jan Anders Hagstedt ett ämne av fundamental betydelse för skattelagstiftningen. I Sverige saknas i motsats till t. ex. i USA och Norge ett grundlagfäst förbud mot retroaktiv skattelagstiftning. Detta förhållande blir av avgörande betydelse för arbetets uppläggning. En studie över retroaktivitet i skattelagstiftningen kan inte i Sverige inskränkas till en författningsrättslig studie med analys av rättspraxis över om vissa typer av skattelagstiftning står i strid med retroaktivitetsförbudet i författningen eller ej. I stället blir det nödvändigt att, såsom Hagstedt gjort, föra en rättspolitisk diskussion om de för- och nackdelar som retroaktiviteten medför ur lagstiftarens synvinkel, en avvägning som av Hagstedt sammanfattas som en fråga om rättssäkerhet och effektivitet i lagstiftningen.
    För egen del känner jag en stark sympati för arbeten av denna typ. Den finansrättsliga doktrinen bör inte enbart syssla med det praktiska rättslivetsproblem, d. v. s. analysera gällande rätt de lege lata utifrån domstolarnas och allmänhetens utgångspunkter, utan också ägna sig åt de problem som lagstiftaren står inför. För den rättsvetenskaplige författaren uppstår emellertid då problemet, vilken typ av argument han skall använda och hur det skall undvikas att arbetet präglas av egna personliga värderingar.
    Hagstedt har valt den lösningen att han begränsat sig till en rent juridisk diskussion. Boken blir ett arbete av en jurist för jurister. Det kan naturligtvis framföras starka skäl för en sådan uppläggning, främst att författaren därigenom håller sig inom det område, där han har den största kompetensen. Nackdelen med denna uppläggning är att avvägningen ur lagstiftarens synvinkel framstår som väl enkel. En koncentration på en rent juridisk diskussion innebär att rättssäkerhetsaspekten skjuts i förgrunden, helt enkelt därför att det är rättsreglernas uppgift att säkerställa denna. Hagstedts inträngande behandling av de negativa sidorna av retroaktiviteten i skattelagstiftningen blir så omfattande och utförlig att den nästan tar andan ur läsaren. Efter denna läsning är det inte lätt att vid något tillfälle finna retroaktiviteten berättigad. Hagstedt vill dock inte binda lagstiftaren så hårt att ett förbud mot retroaktiv skattelagstiftning grundlagfästes, främst med tanke på de behov av skattemedel som kan föreligga vid krigsfara eller stora ekonomiska kriser.
    Det är emellertid möjligt, att avvägningsproblemet för lagstiftaren framstått som svårare, om ekonomiska faktorer förts in i bilden i större utsträckning samt om författaren inledningsvis redovisat sina personliga värderingar och också diskuterat om andra värderingar skulle ha lett till ett annat resultat. Därmed inte sagt att slutsatserna hade blivit annorlunda. Det är däremot möjligt att det stått klarare att rättssäkerhet inte bara är en fråga om god lagstiftningsteknik utan att den också har ett pris, ett pris som man emellertid kan finna värt att betala.
    Efter att inledningsvis ha diskuterat begreppet retroaktiv skattelag och

 

lämnat en översiktlig redogörelse för de författningsrättsliga förutsättningarna för retroaktiv skattelag i Sverige och vissa andra länder övergår Hagstedt till en uttömmande behandling av de fall, då retroaktiv lagstiftning använts i Sverige. Hagstedt visar här förståelse för behovet av retroaktiv skattelagstiftning beträffande icke-progressivt beskattade subjekt, då det"anses skäligt att under tidigare år intjänade konjunkturvinster bör bli föremål för beskattning." (s. 75). Tyngdpunkten i framställningen läggs emellertid med full rätt vid retroaktiviteten i fall av lagstiftning mot kringgående av skattelag. Det är på detta område, där retroaktiv skattelagstiftning under senare år främst använts. Hagstedt är huvudsakligen kritisk mot det sätt på vilket detta skett. Med rätta påpekar Hagstedt de förödande kraftiga verkningar det får om man gör en "stopplagstiftning" retroaktiv. En sådan lagstiftning är t. ex. den som riktades mot de interna aktieöverlåtelserna. Beskattningseffekten gjordes här synnerligen drastisk (hela aktielikviden anses som realisationsvinst) i det klart uttalade syftet att för framtiden avskräcka från dylika transaktioner. Avskräckningssyftet kan emellertid inte uppnås, när det gäller redan vidtagna transaktioner, som inte kan återgå. Retroaktiviteten medför här inte att transaktionerna förhindras utan att de skattskyldiga drabbas hårdare än motiverat.
    Trots sina kritiska synpunkter på retroaktiv skattelagstiftning finner Hagstedt dock att en sådan ger upphov till mindre skadeverkningar än en generalklausul mot kringgående. Hagstedt framför flera skäl för denna ståndpunkt. Särskilt betydelsefullt är enligt min mening påpekandet att även ett domstolsutslag får retroaktiv verkan, om det är fråga om skapande av ny praxis eller ändring av gammal. Det bör dock tilläggas, att Hagstedt då också framför förslaget att enligt engelskt mönster retroaktivitetens skadeverkningar skall minskas genom att lagstiftaren skall förvarna de skattskyldiga om att en kommande lagstiftning eventuellt kommer att göras retroaktiv.
    Hagstedt ägnar ett särskilt kapitel åt att sammanfatta de negativa effekterna av retroaktiv skattelag. Han pekar då särskilt på de effekter retroaktiviteten medför för de skattskyldigas möjlighet att förutse verkan av sina transaktioner. I det sammanhanget blir frågan om retroaktivitetens återverkningar i civilrättsliga förhållanden av betydelse. Om de av retroaktiviteten primärt drabbade har möjlighet att med hänsyn till retroaktiviteten rygga ingångna civilrättsliga avtal innebär ju det att de kan undgå de ogynnsamma effekterna av retroaktiviteten. Hagstedt finner efter en ingående analys av denna fråga att "en i efterhand ändrad skattesituation vanligtvisinte bör anses vara en relevant bristande förutsättning av sådant slag, att den part som träffas härav kan rygga ingångna avtal" (s. 165). Hagstedt ger de skattskyldiga det välbetänkta rådet att genom en särskild avtalsklausul skydda sig för effekten av retroaktiv skattelagstiftning, om de befarar en sådan.
    Trots sina starkt kritiska synpunkter på retroaktiv skattelagstiftning är Hagstedt som nämnts inte beredd att föreslå att lagstiftaren helt avstår från denna möjlighet. Han efterlyser däremot avslutningsvis att de skattskyldiga ges en klarare bild av rättsläget genom någon form av rättslig reglering av lagstiftarens befogenheter. Ett betydelsefullt steg till ökad klarhet på detta område har tagits genom Hagstedts bok.

 

Gustaf Lindencrona