Lagstiftningen i riksdagen våren 1977
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor, som behandlats vid 1976/77 års riksmöte under våren 1977. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om annat inte sägs. har redovisad ny lag eller lagändringträtt i kraft den 1 juli 1977. Hänvisning till Svensk författningssamling avser1977 års samling.
Offentlig rätt
En ny kommunallag har antagits av riksdagen. Lagstiftningen, som gäller för samtliga kommuner och landstingskommuner, utgår från att dessa skall tillförsäkras en fortsatt stark ställning med ett ökat ansvar och en ökad handlingsfrihet. Häri ligger också att kommunerna och landstingen i så stor utsträckning som möjligt skall ha rätt att själva besluta om sina arbetsformer och anpassa dem till de lokala förhållandena. En annan utgångspunkt för lagstiftningen är att ett utvidgat samspel bör komma till stånd mellan stat och kommun på samhällsplaneringens område. En tredje utgångspunkt är att medborgarnas inflytande i kommuner och landsting skall stärkas och att medborgarna i ökad utsträckning skall engageras i verksamheten.
Den nya lagen har i högre grad än tidigare lagstiftning på området karaktär av ramlag. Åtskilliga detaljfrågor som tidigare reglerats i lag har överlämnats åt kommunerna och landstingen själva att reglera. Härigenom har det blivit möjligt att låta de allra flesta bestämmelserna i lagen få generell giltighet. Ett inte obetydligt antal särbestämmelser har dock måst behållas för Stockholms kommun. Den nya lagen ersätter den förut gällande kommunallagen, kommunallagen för Stockholm och landstingslagen. Bestämmelserna i dessa lagar om valkretsindelning och de grundläggande bestämmelser om valsystemet som tidigare fanns i landstingslagen har förts över till vallagen.
Den nya kommunallagen reglerar relativt utförligt de förtroendevaldas arbetsförutsättningar och medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i den kommunala verksamheten. Rätten till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala uppdrag har lagfästs. Vidare har föreskrivits vidgade möjligheter till ersättning för kostnader som har föranletts av förtroendeuppdrag. Bl. a. skall kostnader för barntillsyn och särskilda kostnader för handikappade kunna ersättas. Arvoden till de förtroendevalda skall liksom tidigare kunna utgå endast med enhetliga belopp, d. v. s.utan hänsyn tagen till den enskilde förtroendevaldes förlorade arbetsförtjänst.
Grundläggande i lagstiftningen är den centrala ställning som givits de beslutande organen, d. v. s. kommunfullmäktige och landstinget. För lands-
tingskommunernas del innebär lagen att det s. k. ställföreträdarskapet för landstingens förvaltningsutskott har avskaffats samt att beredningen i utskott gjorts frivillig. Vidare har för både kommuner och landsting införts en lagregel som klargör att delegation av beslutanderätt från fullmäktige(kommunfullmäktige resp. landstinget) till styrelsen (kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet) och övriga nämnder kan ske under vissa förutsättningar. Dessutom har gjorts vissa förändringar i fråga om de beslutande organens arbetsformer. Motioner skall sålunda i princip behandlas inom ett år, och kravet på beslutsförhet har sänkts på det sätt att andelen närvarande ledamöter skall vara mer än hälften mot tidigare minst två tredjedelar. Vidare har suppleantsystemet i kommunfullmäktige gjorts obligatoriskt i likhet med vad som redan tidigare gällt för landsting.
När det gäller den kommunala styrelseordningen kan nämnas att bestämmelsen om proportionella val har fått en vidare tillämpning genom att proportionella val skall kunna ske även inom styrelsen och nämnderna. För att inför väljarna klarare markera ansvarsförhållandena har många kommuner och landsting valt att införa något slag av majoritetsmarkeringar. Några lagändringar för att införa några av de mest långtgående alternativ i fråga om majoritetsstyre som har övervägts i den allmänna debatten har inte vidtagits; mot sådana lösningar har framför allt ansetts tala svårigheteniaatt skapa tillräckliga insynsmöjligheter för minoriteten. Däremot har som en utgångspunkt angetts att den politiska majoriteten skall ges möjlighet att markera ett huvudansvar för den kommunala verksamheten samtidigt som minoriteten ges goda arbetsmöjligheter. Hur detta skall ske i det enskilda fallet får avgöras lokalt. Arvode skall kunna ges till minoritetsföreträdare som inte har uppdrag som ordförande i nämnd. Vidare skall ersätttare kunna utses för ordförande så att man inte skall behöva få skifte i den politiska ledningen, om någon ordförande blir långvarigt sjuk. Av samma skäl skall man kunna utse andre vice ordförande i alla nämnder.
Bl. a. för att förhindra att ett parti som har förlorat i val ändå skall kunna besluta om budgeten för det kommande året skall den nyvalda beslutande församlingen börja sin mandatperiod redan den 1 november. Det har inte bedömts möjligt att låta samma regel gälla för nämnderna. I sammanhanget kan nämnas att reglerna i vallagen om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige ändrats så att sammanräkningen skall kunna ske snabbare än hittills. Vidare har budgetfristerna för landstingen förlängts med en månad så att de stämmer överens med vad som gäller för kommunerna.
I fråga om informationsverksamheten har föreskrivits att ansvaret för denna i princip skall åligga kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet. Väsentliga önskemål om ökade insatser för att göra förvaltningen mer lätttillgänglig och för att underlätta den idéförankrade informationen genom partier och övriga folkrörelser har ansetts kunna tillgodoses utan ytterligare regler i lag.
De kommunägda företagen svarar för en ansenlig del av den kommunala verksamheten. För att öka möjligheterna till insyn och inflytande i dessa har föreskrivits att de ledamöter i företagens styrelser som skall utses av kommun eller landstingskommun skall kunna väljas proportionellt. Vidare har i kommunallagen tagits in bestämmelser som syftar till att öka möjligheterna att i kommunfullmäktige och landsting diskutera frågor som rör verksamheten i kommunala bolag m. m.
Den nya kommunallagen innehåller också en uttrycklig bestämmelse om att den kommunala valnämnden får anlitas för att genomföra en kommunal opinionsundersökning eller omröstning. Regler om själva omröstningsförfarandet vid en sådan undersökning har dock inte tagits in i lagen. Genom den nya bestämmelsen klarläggs rättsläget i fråga om sådana opinionsundersökningar som redan förekommer i vissa kommuner.
Kommunallagens regler har i princip gjorts tillämpliga också på de specialreglerade nämnderna. Flertalet särbestämmelser i olika specialförfattningar om nämndernas organisation och arbetsformer har i samband därmed avskaffats. Regleringen innebär bl. a. att alla nämnder skall kunna väljas proportionellt och att frågan om nämndernas sammansättning och utomståendes närvarorätt vid nämndsammanträden avgörs av kommunerna och landstingen. Dessa får också en större frihet att bestämma vilka nämnder som skall inrättas och hur uppgifterna skall fördelas mellan nämnderna. Gemensam personaladministration och egendomsförvaltning kommer att kunna anordnas för alla nämnder. Skyldigheten att underställa länsstyrelsen vissa nämnders beslut om bl. a. delegation och beslut om plan för ålderdomshem har slopats. Vidare har institutet jordbruksstämma avvecklats.
Lagstiftningen har föranlett följdändringar i ett mycket stort antal författningar (SFS 179 f).
Som ett led i strävandena efter en förbättrad samhällsinformation och i syfte att åstadkomma ett mera enhetligt system för kungörande av i första hand myndighets beslut och åtgärder, när sådant tillkännagivande är särskilt föreskrivet i författning, har antagits en central kungörandelag med vissa allmänna bestämmelser om hur kungörandet skall gå till. Lagen avses komplettera vad som är föreskrivet på olika områden om när kungörande skall ske och skall således bli tillämplig när beslut eller annan åtgärd enligt föreskrift i lag eller annan författning skall kungöras i Post- och InrikesTidningar, ortstidning eller på myndighets anslagstavla. Däremot har vissa andra former för kungörande lämnats utanför, t. ex. tillkännagivande i specialpublikation. Kungörande i kyrka har förbehållits inom kyrkliga meddelanden.
I fråga om kungörande i ortstidning innebär lagen att kungörelsen skall införas i alla lokala dagstidningar som har en spridning av någon betydenhet bland dem inom orten till vilka kungörelsen riktar sig. Regeln har utformats i anslutning till statsmakternas principiella ställningstagande år 1971 till information genom dagspressannonsering. "Spridning av någon betydenhet" anges i lagen föreligga när en lokal dagstidning kan beräknas vara spridd bland minst fem procent av hushållen i orten. Även när så storspridning inte föreligger, skall kungörande ändå ske i lokal dagstidning omden i viss kommun inom berört område kan beräknas ha en 50-procentig spridning bland hushållen. Begreppet dagstidning definieras i lagtexten som allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär, vilken normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka och som har en på vardagar i huvudsak abonnerad upplaga.
Den som kungör skall enligt den nya lagen ha möjlighet att — utöver de i författningen föreskrivna obligatoriska formerna för kungörandet — använda någon eller några stödjande former. Vid behov skall kungörelse få avfattas på annat språk än svenska.
I åtskilliga författningar har till kungörande knutits rättsverkningar. Med hänsyn härtill samt till att flera tillkännagivanden kan förekomma inte bara i samma eller olika former utan även vid olika tidpunkter har i lagen tagits in en bestämmelse som reglerar vid vilken tidpunkt kungörandet skall anses ha skett.
Lagen är inte tillämplig om i annan författning meddelats bestämmelser om kungörande som avviker från lagens bestämmelser. Vidare har från tilllämpningsområdet undantagits kungörandet av författning. Sådant kungörande regleras numera i den förra året antagna lagen om kungörande avlagar och andra författningar. Dock skall enligt den nya lagen författningskungörande, som skall ske i ortstidning, anpassas till den ovan angivna ortstidningsprincipen.
Beträffande principerna för ortspressannonseringen är lagen att se som ett provisorium i avvaktan på resultatet av ytterligare utredning. Utredningen skall främst syfta till en utvidgning av ortspressannonseringen enligt den s. k. totalitetsprincipen. För att en sådan reform inte skall medföra ytterligare väsentliga kostnadsökningar för enskilda skall samtidigt undersökas om det går att förkorta kungörelsetexterna och införa ett för hela landet enhetligt taxesystem.
Den nya lagen har föranlett ändringar i ett flertal lagar på olika områden. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1978.
I vallagen har gjorts vissa ändringar avseende utlandssvenskarnas rösträtt. Enligt tidigare gällande ordning var utlandssvensk, dvs. svensk medborgare som inte är bosatt här i landet, röstberättigad vid val till riksdagen om han har varit kyrkobokförd här någon gång under de senast förflutna sju kalenderåren och i övrigt uppfyllde de villkor som gäller för rösträtt. Denna tidsgräns har avskaffats, vilket innebär att det numera är tillräckligt att utlandssvensken någon gång varit kyrkobokförd här. Enligt en annan ändring har uppställts krav att den röstberättigade för att upptas i särskild röstlängd skall försäkra på heder och samvete att han är svensk medborgare. Lagändringarna har trätt i kraft i maj 1977 (SFS 101).
Genom en ny lag om patentbesvärsrätten har patent- och registreringsverkets besvärsavdelning formellt fått ställning som förvaltningsdomstol och erhållit namnet patentbesvärsrätten. Domstolen skall administrativt vara knuten till verket. Lagen träder i kraft den 1 januari 1978.
Privaträtt
En ny reglering har genomförts i fråga om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Regleringen innebär att 1932 års konvention i ämnet ersatts med till innehållet överensstämmande nordiska lagar samt att Sverige tillträder en ramkonvention som i huvudsak hänvisar till vad som gäller enligt dessa lagar.
Den nya lagen, lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, öppnar möjlighet att verkställa vissa exekutionstitlar som inte omfattas av 1932 års konvention. Internordisk giltighet tillerkänns bl. a. finsk betalningsorder, svenskt slutbevis i mål om betalningsföreläggande och dansk udenretsligt forlig. Lagstiftningen innebär vidare vidgade möjligheter att verkställa nordiskt avgörande angående vårdnad om barn samt viss möjlighet till förtida verkställighet av betalningsdomar. Ansökan om verkställighet skall i Sverige göras direkt hos kronofogdemyndigheten eller, i fråga om vårdnadsavgörande, hos länsrätten.
Den nya regleringen har föranlett en mindre ändring i 1933 års nordiska konkurskonvention samt ändringar i bl. a. lagsökningslagen. Lagstiftningenträder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 595 f).
Fastighetsrätt m. m.
Reglerna i jordabalken om inteckning och utbyte av pantbrev har ändrats. Ändringarna innebär att flera inteckningar i fast egendom eller tomträtt skall kunna sammanföras till en enda inteckning utan att företrädesrätten i förhållande till inteckningar med sämre rätt ändras. Sammanföringen öppnar möjlighet att på ett enkelt sätt minska antalet inteckningar — och därmed också pantbrev — i en fastighet eller tomträtt till fördel såväl för kreditinstituten som för inskrivningsväsendet (SFS 160).
I syfte att åstadkomma en mindre betungande ordning för prövning av viss tätbebyggelse har en ändring gjorts i byggnadslagens bestämmelser om marks användning för bebyggelse (5 § andra stycket). Ändringen innebär att den alternativa form för prövning av en bebyggelses lämplighet —prövning i samband med ansökan om byggnadslov — som tidigare stått tillbuds endast när fråga varit om glesbebyggelse öppnats även vid tätbebyggelse i lagens mening. Enligt den nya lagtexten förutsätts att det är fråga om tätbebyggelse av mindre omfattning. En följdändring har gjorts i byggnadsstadgans bestämmelse om att byggnadslov förutsätter fastställd detaljplan (SFS 338 f).
Genom ändringar i fastighetsbildningslagen har möjlighet öppnats för snabbare tillträde vid fastighetsreglering. Detta har skett dels genom uppmjukning av förutsättningarna för att göra en fråga om fastighetsbildning till s. k. preliminärfråga — vilket medför att ett fastighetsbildningsbeslut kan vinna laga kraft tidigare — dels genom införande av möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten eller fastighetsdomstolen att förordna att tillträde får ske utan hinder av att fastighetsbildningsbeslutet inte har vunnit laga kraft (förtida tillträde). I sistnämnda hänseende har som krav för att förordnandet skall få meddelas uppställts att detta skall vara lämpligt på grund av särskilda omständigheter. De nya reglerna har genom ändringar i anläggningslagen och ledningsrättslagen gjorts tillämpliga också på förrättningar enligt dessa lagar (SFS 362 f).
I lagen om rätt till fiske har vidtagits en ändring som gör det möjligt att flytta Sveriges fiskegräns längs alla kuster från tolv nautiska mil ut till mittlinjen i förhållande till främmande stat eller till annan överenskommen gränslinje. Enligt den ändrade lydelsen skall det ankomma på regeringen att avgöra när en utflyttning skall ske liksom också vilka områdenden skall omfatta. Lagändringen har främst föranletts av att Norge och EG-staterna har flyttat ut sina fiskegränser i Nordsjön till 200 nautiska mil, vilket har medfört svårigheter för svenska fiskare (SFS 449).
Straff- och processrätt
Nya regler rörande muta och bestickning har införts i brottsbalken, och de särskilda bestämmelserna om mut- och bestickningsansvar i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens har upphävts. Den nya regleringen innebär att mut- och bestickningsansvaret samordnats för offentliga och enskilda arbetstagare och utformats i överensstämmelse med den brottskonstruktion som brottsbalken innehåller. Lagstiftningen har motiverats med
att i stor utsträckning likartade arbetsuppgifter och anställningsförhållanden numera föreligger inom samhällets privata och offentliga sektorer och att därför alla anställda bör utföra sina arbetsuppgifter under samma principiella ansvar.
Beträffande personkretsen för det nya mut- och bestickningsansvaret gäller att samtliga anställda i såväl offentlig som enskild tjänst omfattas av ansvaret. För uppdragstagare har i fråga om innehavare av författningsreglerade statliga eller kommunala uppdrag och s. k. halvofficiella uppdragstagare ansvaret utsträckts till att avse även sådana uppdrag som utförs åt enskilda. Ett generellt mut- och bestickningsansvar har införts för uppdrag som någon fått på grund av förtroendeställning såsom syssloman eller för att sköta annans rättsliga eller ekonomiska angelägenheter. Personkretsen anknyter i detta hänseende till dem som enligt 10 kap. 5 § brottsbalken kan ådömas ansvar för trolöshet mot huvudman. Beträffande övriga uppdragstagare har ansetts att ett mutansvar inte bör införas med hänsyn till att sådant ansvar skulle komma att omfatta en alltför bred och varierande personkrets.
Den brottsliga gärningen har i den nya lydelsen av 20 kap. 2 § brottsbalken givits samma beskrivning som i gällande rätt. Brottsmedlet har således betecknats som "muta eller annan otillbörlig belöning". Vad som är otillbörligt har inte definierats i lag utan får bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Avgörande bör i första hand vara syftet med straffbudet, d. v. s. de intressen som straffbudet avser att skydda måste skjutas i förgrunden. För mutbrott som begås av privat anställda och av uppdragstagare med särskild förtroendeställning får åklagare väcka åtal endast om brottet anges till åtal av arbets- eller uppdragsgivare eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Motsvarande åtalsbegränsningsregel har införts beträffande bestickning. Åtalsangivelse skall i detta fall göras av arbets- eller uppdragsgivaren till den som utsatts för bestickningen.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1978 (SFS 103).
Med anledning bl. a. av en kraftig ökning av antalet bombhot mot en anonym allmänhet har i brottsbalken införts särskilda ansvarsbestämmelser för falskt larm och missbruk av larmanordning (16 kap. 15 §). För falskt larm skall den dömas som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Stadgandet om missbruk av larmanordning har avseende på den som genom missbruk av larmanordning, nödsignal eller liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans m. fl. Straffet är böter (SFS 492).
Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall enligt 37 kap. 1 § brottsbalken omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets. Stadgandet har ändrats så att regeringen fått möjlighet att om särskilda skäl föreligger bestämma annan indelning. Ändringen har motiverats bl. a. av önskemålet att kunna anpassa frivårdsorganisationen i storstäderna till den kommunalavårdorganisation (SFS 312).
En mindre ändring har i förtydligande syfte gjorts i lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, den s. k. spaningslagen. Ändringen har trätt i kraft i april 1977 (SFS 81).
I anslutning till godkännande — med visst förbehåll — av en europeisk konvention om bekämpande av terrorism m. m. har smärre ändringar gjorts i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol och lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Ändringarna är föranledda av konventionens bestämmelser angående rättsligt biträde mellan konventionsstaterna vid straffrättsliga förfaranden mot terrorister. Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 435 f).
Sådana ändringar har gjorts i utlänningslagens avvisningsbestämmelser att utlänning som saknar pass och föreskrivet tillstånd (18 §) skall kunna avvisas inte endast i samband med ankomsten. De nya reglerna innebär att, om utlännings rätt att inresa i riket inte prövats vid ankomsten, avvisning enligt angivna lagrum får ske när utlänningen första gången uppsöker eller anträffas av polismyndighet eller inom en vecka därefter, dock ej senare än tre månader efter ankomsten. Möjligheterna till omedelbar verkställighet av avvisningsbeslutet har vidgats i motsvarande mån. Vidare har det ansvariga statsrådet eller tjänsteman i regeringens kansli fått rätt att besluta om förhör och utse förhörsmyndighet i utlänningsärende hos regeringen (SFS 483).
Trafiklagstiftning
En körkortslag, som tillsammans med en körkortsförordning skall ersätta gällande körkortskungörelse, har antagits av riksdagen. I lagen finns de för den enskilde och från rätts- och trafiksäkerhetssynpunkt mest betydelsefulla bestämmelserna om förutsättningarna för rätten att erhålla och inneha körkort. Körkortsförordningen skall innehålla regler av mera administrativ karaktär, d. v. s. främst tillämpnings- och verkställighetsföreskrifter till lagen.
I lagen behandlas olika frågor om körkort, såsom lämplighetskraven beträffande körkortshavare och förutsättningarna för körkortsingripande. Genom de nya bestämmelserna, som grundar sig på riksdagsbeslutet under 1975/76 års riksmöte, avser man att uppnå en mera individualiserad och nyanserad körkortsprövning. I stället för nuvarande minimitider har införts bestämda återkallelsetider, s. k. spärrtider. I denna del innebär lagstiftningen att den enskilde redan i återkallelsebeslutet får en spärrtid fastställd och att han senare kan erhålla prövning av nya omständigheters inverkan på spärrtiden. Spärrtidens längd skall bestämmas till högst tre år och lägst en månad. Möjligheterna att meddela varning har utvidgats.
I lagstiftningsärendet har inte beaktats riksdagens principbeslut om överflyttning av vissa körkortsmål från länsrätt till tingsrätt. De gränsdragnigsproblem m. m. som hänger samman med den överflyttningen övervägs av en särskild utredning och har inte ansetts böra hindra ett genomförande av reformen i övrigt. Lagstiftningen innebär också bl. a. att förare av motorredskap på väg skall inneha minst traktorkompetens. Denna ändring har föranlett tillägg till bestämmelserna i trafikbrottslagen om olovlig körning. Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 477 f).
Bl. a med anledning av att de nuvarande begreppen linjetrafik och beställningstrafik har visat sig leda till betydande tillämpningssvårigheter när det gäller busstrafiken har ändringar gjorts i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Ändringarna innefattar nya definitioner av begreppen beställningstrafik och linjetrafik för bussar. Dessutom har införts ett nytt begrepp som benämns turisttrafik. I övrigt innebär ändringarna
bl. a. nya regler om fordonsanmälan, vilka syftar till att motverka att fler fordon används i trafiken än som är medgivet enligt lämnade tillstånd. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1978 (SFS 251, 584).
Genom en ny bestämmelse i lagen om trafiknämnder har regeringen bemyndigats att föreskriva avvikelse från lagen i visst fall, om särskilda skäl föreligger såsom t. ex. då en ändrad polisdistriktsindelning medför att det i en kommun kommer att finnas två trafiknämnder. Lagändringen har trätt ikraft i april 1977 (SFS 84).
Arbetsrätt
Ett tillägg har gjorts till 32 § lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Tillägget har till syfte att markera, att medbestämmandeavtal kan träffas om överlämnande av beslutanderätt till arbetstagareföreträdare eller särskilt inrättade partsammansatta organ i den utsträckning och med de verkningar som utvecklas närmare i lagstiftningens förarbeten. Bakgrunden till tillägget är den osäkerhet som yppats rörande rättsläget och den debatt som förkommit rörande förhållandet mellan MBL och viss annan lagstiftning, främst den associationsrättsliga. Problemen har främst rört frågor på företagsledningsområdet.
Tillägget har föranlett en följdändring i 33 §. Ett annat tillägg till MBL, i 57 §, är avsett att ge en lösning på vissa av de ansvarsfrågor som uppkommer vid utövande av beslutanderätt i partssammansatta organ eller i övrigt av företrädare för arbetstagarna med stöd av medbestämmandeavtal (SFS 529).
Mot bakgrund av de senaste årens arbetsrättsliga reformarbete, som medfört en markant ökning av måltillströmningen till arbetsdomstolen (AD), har relativt omfattande ändringar gjorts i lagen om rättegången i arbetstvister. Ändringarna syftar till att minska AD:s arbetsbörda, förenkla domstolens arbetsformer och i övrigt underlätta domstolens verksamhet.
En viktig del av reformen innebär att tillströmningen av mål till AB begränsats genom att vissa mål förts över från AD som första domstol till tingsrätt, med möjlighet för part att överklaga tingsrätts dom hos AD. Enligt de nya behörighetsreglerna får endast arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal väcka talan direkt hos AD i mål som faller under denna domstols behörighet. Som förutsättning gäller att målet avser tvist om kollektivavtal eller om tillämpningen av MBL eller avser arbetstvist i övrigt mellan parter, som är bundna av kollektivavtal eller i vilken enskild icke kollektivavtalsbunden arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete på vilket arbetsgivaren tillämpar kollektivavtal. Enskilda arbetsgivare, som inte har slutit kollektivavtal och enskilda arbetstagare, organiserade eller oorganiserade, får vända sig till tingsrätt som första domstol om de vill väcka talan i arbetstvist.
I anslutning till ändringen i behörighetsreglerna i arbetstvistlagen har ändringar gjorts i lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden. Ändringarna innebär att anspråk som framställts vid tingsrätt i form av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall färdigbehandlas av tingsrätten, även om anspråket visar sig vara tvistigt. Målet skall alltså inte som tidigare överlämnas till AD, när tvisten rör organiserad arbetstagare.
En annan nyhet i arbetstvistlagen är att AD i fortsättningen skall kunna avgöra okomplicerade mål i en mindre sammansättning, bestående av ordförande jämte en arbetsgivarledamot och en arbetstagarledamot. Vidare har AD fått möjlighet att i likhet med tingsrätterna meddela tredskodom mot part, som uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling samt ökade möjligheter att efter skriftlig eller muntlig förberedelse avgöra mål på handlingarna.
Slutligen har AD:s organisation tillförts ytterligare en s. k. ämbetsmannaledamot med särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden och ytterligare en ledamot som representerar de offentliga arbetsgivarna.
Lagstiftningen har medfört följdändringar i medbestämmandelagen, lagen om offentlig anställning och arbetarskyddslagen (SFS 530 f).
Bank- och valutalagstiftning
I syfte att underlätta för bankerna att hålla det egna kapitalet i viss relation till den ökande omslutningen har beslutats en generell sänkning av kapitaltäckningskraven för bankinstituten med 10 procent. Beslutet har tillkommit i avvaktan på ett slutligt ställningstagande när banklagsutredningen har slutfört sitt uppdrag i fråga om nya kapitaltäckningsregler. Lagtekniskt har beslutet medfört ändringar i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen (SFS 259 f).
Genom en lag om tillämpning av valutalagen och en förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen har valutaregleringen förlängts att gälla ytterligare ett år, d. v. s. för tiden den 1 juli 1977—30 juni 1978. Dessutom har i förtydligande syfte vidtagits några redaktionella ändringar i valutalagen (SFS 354 f).
Energilagstiftning
Det regelsystem som gäller för kärnkraftsproduktionen här i landet, omfattande bl. a. atomenergilagen, strålskyddslagen, byggnadslagstiftningen, miljöskyddslagen och vattenlagen, har kompletterats med en lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m. m., populärt kallad villkorslagen. Lagen innebär framför allt att frågor om hanteringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta innan en kärnreaktor får tas i drift. Lagen är tillämplig på reaktor för vilken tillstånd har meddelats enligt atomenergilagen och som inte har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976.
Särskilt tillstånd meddelas av regeringen. Sådant tillstånd får meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat, krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av kärnbränslet kan ske.
För reaktor för vilken ansökan om slutligt godkännande för drifttagning har gjorts före den 8 oktober 1976 gäller särskilda föreskrifter. Dessa, som i praktiken avser endast reaktorn Barsebäck 2, innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas efter utgången av år 1977, om inte särskilt tillstånd har meddelats till det. För reaktorn innehåller lagen mindre omfattande krav för tillstånd än vad som gäller beträffande övriga reaktorer.
Vägras tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, är reaktorinnehavaren berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande.
Lagen har trätt i kraft i maj 1977 (SFS 140).
En ny lag om kommunal energiplanering ålägger kommunerna ett planeringsansvar på energiområdet; kommunerna skall i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Några formella krav på planutformningen har inte ställts upp.
Lagen ålägger vidare kommunerna att vid planeringen undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns förutsättningar för sådana gemensamma lösningar, skall de tas till vara i planeringen.
Företag, som bedriver verksamhet i vilken används större mängd energi eller som producerar eller distribuerar energi, är enligt lagen skyldigt att lämna kommun uppgifter som behövs för planeringen. Uppgiftsskyldig har möjlighet att överlägga med kommunen om energifrågor som har väsentlig betydelse för honom. Kommun är å sin sida skyldig att lämna uppgifter om sin planering till statlig myndighet för avstämning av energiplaneringen mot bl. a. riktlinjerna för den nationella energipolitiken (SFS 439).
I samma lagstiftningsärende har gjorts en ändring i ellagen som innebär att distributionsplikt för elektrisk ström för uppvärmningsändamål inte skall föreligga inom område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad. Vidare har gjorts en följdändring i sekretesslagen (SFS 441 f).
Näringsrätt i övrigt
År 1973 beslöts att alla aktiebolag måste ha ett aktiekapital på minst 50 000 kr. Bolag som bildats före den 6 juni 1973 fick dock anstånd till utgången av år 1978 med att höja sitt aktiekapital till detta belopp. Övergångstiden för de äldre bolagen har förlängts till utgången av år 1981 genom en ändring i övergångsbestämmelserna till 1973 års lag om ändring i aktiebolagslagen. Lagändringen har trätt i kraft i juni 1977 (SFS 320).
Vissa ändringar har gjorts i lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor(avtalsvillkorslagen). Lagen gällde tidigare — med vissa undantag — ifråga om villkor som används vid erbjudande till konsument av varor och tjänster eller i samband med uthyrning av lösöre. Ändringarna innebär att tillämpningsområdet har utvidgats på det sätt att lagen gjorts tillämplig dels på villkor som används vid erbjudande av andra nyttigheter, såsom fast egendom och olika slags rättigheter, dels på villkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden, t. ex. villkor som fastighetsmäklare använder vid förmedling av köp mellan privatpersoner.
Samtidigt har gjorts en ändring i lagen om skiljemän. Genom ändringen hindras att det förenklade rättegångsförfarande som tillämpas i tvistemål om mindre värden sätts ur spel genom skiljeklausuler i kontrakt som används vid försäljning av småhus till konsumenterna (SFS 452 f).
I anslutning till beviljandet av ett särskilt tidsbegränsat likviditetsstöd till den svenska sjöfartsnäringen i form av statliga kreditgarantier har antagits en lag om tillstånd till överlåtelse av fartyg, som klargör att sjöfartspolitiska
synpunkter skall beaktas vid prövning av ärenden om tillstånd till överlåtelse av fartyg till utlandet. Enligt lagen får svenskt registreringspliktigt skepp eller andel däri ej överlåtas utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om skeppet genom överlåtelsen upphör att vara svenskt. Vid prövning av fråga om tillstånd till överlåtelse skall särskilt beaktas hur denna påverkar effektivitet och sysselsättning inom sjöfartsnäringen och de ombordanställdas förhållanden. Tillstånd skall ej lämnas, om det strider mot väsentligt allmänt intresse att skeppet upphör att vara svenskt. Lagen har trätt i kraft i juni 1977 (SFS 494).
I lagen om hotell- och pensionatrörelse har gjorts en ändring som innebär att s. k. campingstugor undantagits från lagens tillämpningsområde. Med campingstugor avses sådana enkelt utrustade stugor utan vatten och avlopp som nu finns på många campingplatser och som hyrs ut till allmänheten. Av lagändringen följer bl. a. att gästförteckning inte behöver föras över dem som hyr sådana stugor. Lagstiftningen har trätt i kraft i juni 1977 (SFS 463).
I samband med olika alkoholpolitiska insatser har antagits en lag om handel med drycker som fr. o. m. den 1 januari 1978 ersätter rusdrycksförsäljningslagen, ölförsäljningslagen, förordningen om försäljning av alkoholfria drycker och förordningen om förbud i vissa fall mot förtäring och förvaring av rusdrycker och öl m. m. samt förordningen med vissa bestämmelser om systembolag. Lagen innebär dels förenklingar i förhållande till gällande regler, dels enhetligare regler för handel med olika slag av alkoholdrycker.
Termen alkoholdrycker används i den nya lagen som en samlingsbeteckning för de drycker som i dag omfattas av rusdrycks- och ölförsäljningsförordningarna. De exakta definitionerna för olika drycker återfinns i en ny lag om tillverkning av drycker m. m. Här skall endast nämnas att det av riksdagen våren 1976 fattade beslutet om mellanölets avskaffande från den 1 juli 1977 medför att uppdelningen av öl i typ A (pilsner) och typ B (mellanöl) bortfaller samt att den definitionsmässiga gränsdragningen mellanstark öl och öl sker vid en alkoholhalt av 2,8 viktprocent alkohol i stället för som tidigare vid 3,6 viktprocent.
I övrigt innebär lagstiftningen bl. a. att den nuvarande åldersgränsen på 20 år för inköp i systembutik bibehålls, att de s. k. spärrlistorna i systembutikerna skall avvecklas, att nuvarande reglering av försäljningstiderna för öl bibehålls, att i fråga om servering av alkoholdrycker systemet medoktrojperioder avskaffas samt att socialstyrelsen i stället för riksskatteverket skall ha ansvaret för akoholpolitiken på central verksnivå (SFS 292 f).
I avvaktan på den nya lagstiftningens ikraftträdande har som en konsekvens av mellanölsförbudet ändringar gjorts i bl. a. ölförsäljningslagen och rusdrycksförsäljningslagen. Dessa ändringar har trätt i kraft den 1 juli 1977(SFS 136 f).
Sociallagstiftning
En ny semesterlag har antagits av riksdagen. Genom lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1978, förlängs semesterledigheten från fyra till fem veckor. Vidare upphävs den nuvarande kopplingen mellan semesterledighet och semesterlön. Arbetstagaren får vidare rätt till semesterledighet redan under det första anställningsåret. Det skall således inte längre vara en förutsättning för rätt till ledighet att arbete utförts under ett tidi-
gare år. Vissa begränsningar i rätten till ledigheten skall dock gälla beträffande arbetstagare som anställts efter den 31 augusti eller som endast mycket kortvarigt arbetar för en arbetsgivare.
Antalet semesterdagar skall vara 25. Lördagar och söndagar skall som regel inte räknas som semesterdagar. Arbetstagare som regelmässigt arbetarlördag eller söndag eller båda dagarna blir berättigade till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten, dels omedelbart före eller efter semestern under förutsättning att denna omfattar minst fem semesterdagar. Är det fråga om en fyra veckors semester utsträcks ledighetsrätten till att omfatta både veckoslutet före och veckoslutet eftersemestern, om inte särskilda skäl föreligger.
Semesterlön skall liksom f. n. utgå endast i den mån sådan lön tjänats in under intjänandeåret, d. v. s. den tolvmånadersperiod som föregår semesteråret. Med semesterår avses enligt lagen tiden den 1 april—den 31 mars. Föralla arbetstagare skall semesterlönen utgöra 12 procent av arbetstagarens inkomst under intjänandeåret. Semesterlönen beräknas på all erhållen lön oavsett anställningens varaktighet. Att arbete utförts ett visst minsta antal dagar under en månad av intjänandeåret skall inte längre vara en förutsättning för rätten till semesterlön.
Den nya lagen gör det möjligt för arbetstagare att varje år spara semesterdagar. Har arbetstagaren under ett semesterår rätt till flera än 20 semesterdagar med lön kan han spara de överskjutande dagarna till senare semesterår. Sparade semesterdagar skall i allmänhet tas ut efter senast fem år. Har arbetstagaren under fem år sparat en semestervecka varje år kan han således det sjätte året få en sammanhängande ledighet av tio veckor.
Lagstiftningen innebär också en förstärkning av arbetstagarnas inflytande på semesterförläggningen. I första hand bör kollektivavtal enligt 32 § medbestämmandelagen träffas om medbestämmande i frågor om semesterförläggningen. Kan sådant avtal inte träffas, har arbetsgivaren primär förhandlingsskyldighet beträffande förläggningen av fyra veckors semester under sommaren. När arbetsgivaren inte är skyldig att förhandla, måste han istället samråda med arbetstagaren.
Slutligen innebär den nya lagen att rätten att tjäna in semester vid sjukdom och andra frånvaroanledningar ökar.
Lagstiftningen har föranlett ändringar i förmånsrättslagen och lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete (SFS 480 f).
Enligt nuvarande regler i lagen om allmän försäkring har förälder rätt till föräldrapenning i samband med barns födelse under sammanlagt högst sju månader med lägst 25 kr. om dagen (den s. k. garantinivån). Riksdagen har beslutat höja garantinivån till 32 kr. och förlänga ersättningstiden till nio månader. Tre månader av den sammanlagda ersättningstiden skall, efter föräldrarnas eget val, kunna tas ut i form av särskild föräldrapenning och disponeras t. o. m. barnets första skolår. Ersättning kan tas ut i form av hel, halv eller fjärdedels föräldrapenning och skall under två av de tre månaderna — liksom föräldrapenning i samband med barns födelse — beräknas på grundval av förälderns aktuella sjukpenninggrundande inkomst, dock lägst till belopp motsvarande garantinivån. Under den återstående nionde månaden skall föräldrapenningen i samtliga fall utgå med belopp
motsvarande garantinivån eller del därav. Förälder som förvärvsarbetar högst tre fjärdedelar av normal arbetstid har emellertid under denna månad möjlighet att efter fritt val ta ut föräldrapenning motsvarande antingen hel, halv eller en fjärdedels garantinivå. De nya bestämmelserna om särskild föräldrapenning är tillämpliga både i fråga om hemarbetande förälder som börjar ett deltidsarbete och förälder som redan minskat sin arbetstid för vård av barn.
Den särskilda föräldrapenningen skall utgå under samma tid vid enkel och vid flerbörd. Ensamstående förälder skall disponera hela och två föräldrar vardera hälften av ersättningstiden. När två föräldrar gemensamt är berättigade till förmånen, kan emellertid ena föräldern genom en skriftlig anmälan hos försäkringskassan avstå från ersättningstid till förmån för den andra föräldern. Även förälder som inte har den rättsliga vårdnaden om barnet får möjlighet att under vissa förutsättningar uppbära den särskilda föräldrapenningen.
Förvärvsarbetande förälder får rätt till ledighet från anställningen under tid då särskild föräldrapenning utgår. Fördelningen av ledigheten kan ske på olika sätt. Varje förälder har dock alltid rätt till minst två ledighetsperioder.
Reglerna om särskild föräldrapenning träder i kraft den 1 januari 1978 och är tillämpliga på barn födda år 1978 och senare. För barn födda under åren 1971—1977 skall gälla särskilda övergångsregler.
Förälder som för tillfällig vård av barn avstår från förvärvsarbete har f. n. rätt till föräldrapenning under visst antal dagar per år. Föräldrapenning utgår bl. a. vid sjukdom hos barnet eller dess ordinarie vårdare, vid besök i barnhälsovård och förskoleverksamhet samt då fadern stannar hemma från arbetet för att ta hand om barn vid annat barns födelse i familjen. Fr. o. m. den 1 januari 1978 skall föräldrapenning för tillfällig vård av barn kunna utgå till fadern även vid första barnets födelse. Vidare skall rätten till föräldrapenning i samband med adoptivbarns ankomst till familjen gälla till dess barnet fyllt åtta år (SFS 630 f).
Reformen jämte vissa ändringar i reglerna om ersättning från den allmänna försäkringen för sjukvårdskostnader finansieras genom att socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen höjs från 8 till 9,6 procent av avgiftsunderlaget fr. o. m. den 1 januari 1978 (SFS 368).
Riksdagen antog vid 1975/76 års riksmöte en lag om arbetsskadeförsäkring (LAF), som trätt i kraft den 1 juli 1977 och ersatt lagen om yrkesskadeförsäkring. I år har riksdagen beslutat vissa kompletteringar av den nya lagstiftningen. Bestämmelserna, vilka trätt i kraft samtidigt som LAF, innebär bl. a. att försäkringen utvidgats att omfatta också egenföretagare och uppdragstagare. Härigenom har bl. a. småföretagare, jordbrukare, fiskare och personer med förtroendeuppdrag fått samma rätt till ersättning som löntagare vid arbetsskada. Till följd av denna utvidgning av arbetsskadeskyddet har något behov av frivillig försäkring inte längre ansetts föreligga. Den frivilliga försäkringen mot yrkesskador har därför avvecklats, och löpande avtal om sådan försäkring har upphört att gälla (SFS 264).
Den nuvarande lagstiftningen om ersättning för kroppsskada under militärtjänst, civilförsvarstjänst, räddningstjänst och under vistelse på anstalt har sammanförts till en lag om statligt personskadeskydd (LSP). I samband därmed har den skyddade personkretsen utvidgats och skyddet utsträckts
att gälla såväl olycksfallsskador som yrkessjukdomar och andra sjukdomar vilka ådragits under skyddstiden. Personskadeskyddet gäller fr. o. m. den tidpunkt då tjänstgöringen eller intagningen påbörjas och upphör i och med att den avslutas. Skyddet gäller således även vid resor till och från tjänstgöring eller intagning samt under fritid och annan ledighet.
LSP ger samma skydd vid ekonomisk skada som arbetsskadeförsäkringen. Vid skador där även arbetsskadeförsäkringen är tillämplig betalas ersättning från personskadeskyddet endast i den mån denna blir högre.
Den personkrets som omfattas av LSP skall enligt en särskild lag om statlig ersättning vid ideell skada ha rätt till gottgörelse av statsmedel för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men liksom för allmänna olägenheter till följd av skadan. Ersättning utgår härvid med belopp motsvarande vad den skadade varit berättigad till om han omfattats av statens personskadeförsäkring.
De särskilda bestämmelser om skydd vid olycksfall i vissa fall för den som tjänstgör ombord på svenskt fartyg, vilka hittills reglerats i lagen om krigsförsäkring för sjömän och i förordningen om ersättning av statsmedel vid olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabbar sjömän, har upphävts och ersatts av en lag om krigsskadeersättning till sjömän. Denna gäller för sjömän vilka omfattas av arbetsskadeförsäkringen och ger ersättning för skador som inträffar under fritid och under hemresa till Sverige men däremot inte för skador som inträffar i arbetet. Något skydd för sådana skador har efter införandet av LAF inte ansetts motiverat.
Fiskare som drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd har hittills haft: rätt till ersättning av statsmedel enligt en särskild krigsersättningsförordning. Även denna förordning har numera upphävts. Anledningen härtill är att fiskarnas grundskydd förstärkts genom att även egenföretagarna numera omfattas av arbetsskadeförsäkringen.
Besluten om arbetsskadeförsäkring och om statligt personskadeskydd har medfört följdändringar i ett stort antal författningar (SFS 264 f).
LAF gäller inte i fråga om yrkesskador som inträffat före ikraftträdandet.Vissa livräntor beviljade enligt äldre lagstiftning, vilka grundar sig på en minst 25-procentig invaliditet, har därför ansetts böra räknas upp i samband med införandet av LAF. Uppräkningen, som lagtekniskt kommit till uttryck i en lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m. och en lag om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m., skall ske med 10—30 procent av det belopp som nu utgår, beroende på när skadan inträffat. För att undvika en höjning av årslivsräntan med alltför obetydliga belopp skall uppräkning alltid ske med minst 500 kr (SFS 268 och 269).
De allmänna barnbidragen enligt lagen om allmänna barnbidrag har fr. o. m. den 1 juli i år höjts med 300 kr. till 2 100 kr. per barn och år (SFS 154, 525).
Samtidigt har genom ändring i studiestödslagen det förlängda barnbidraget och studiebidraget till yngre elever i gymnasieskolan höjts till 175 kr. per månad från samma datum. Även i andra avseenden har det studiesociala stödet enligt denna lag förbättrats (SFS 146, 489).
I samband med höjning av värnpliktigas dagersättning har bidragen till värnpliktig enligt familjebidragslagen räknats upp (SFS 519).
Genom ändring i läkemedelsförordningen, som träder i kraft den 1 januari 1978, undantas i princip s. k. naturmedel som inte är avsedda för in-
jektion från läkemedelskontroll. Naturmedel kommer därigenom, utan att de registrerats som läkemedel, att få marknadsföras med den medicinska argumentering som kan anses sakligt berättigad. Socialstyrelsen skall dock kunna besluta att läkemedelsförordningen skall tillämpas på sådant medel (SFS 570).
Övrigt
I anslutning till genomförandet av riksdagens beslut år 1975 om reformering av högskoleutbildningen har antagits en högskolelag, som innehåller de grundläggande föreskrifterna för den nya högskolan. Efter inledande föreskrifter om högskolans uppgifter ger lagen allmänna föreskrifter om verksamheten inom högskolan. I detta avsnitt slås fast att utbildningen inom högskolan omfattar grundläggande högskoleutbildning, forskarutbildning och i vissa fall även annan utbildning samt att staten, kommun och landstingskommun är huvudmän för högskolan. Där har också samlats bl. a. föreskrifter om principerna för planeringen av utbildningen, om behörighet att vinna tillträde till högskoleutbildning, om antalet studerande, om urval och om forskningens frihet. I följande avsnitt finns grundläggande föreskrifter om högskolans organisation och om centrala och regionala organ för högskolan. I sistnämnda hänseende kan nämnas att landet skall vara indelat i sex högskoleregioner med en regionstyrelse för varje region. I en avslutande del innehåller lagen vissa särskilda föreskrifter bl. a. om regeringens delegationsmöjligheter.
I lagstiftningsärendet har också antagits en lag om obligatoriska studerande sammanslutningar som innebär att skyldigheten att vara medlem i och erlägga avgift till viss eller vissa studerandesammanslutningar bibehålls under en övergångsperiod. Vidare har införts en lag om elektorsförsamling vid högskoleenhet, som reglerar utseende av studeranderepresentanter i vissa högskoleorgan (SFS 218 f).
Avslutningsvis kan nämnas att förslag från regeringen till ny samordnad lagstiftning beträffande telefonavlyssning och till ny preskriptionslag avslagits av riksdagen.
Ove Lindh