MATHS HEUMAN. Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Lund 1978. Norstedts. 312 s.

 

Under senare år har i den allmänna debatten hänvisningar vid flera tillfällen gjorts till 1950-talets rättsaffärer. Lång tid har förflutit sedan de åsyftade händelserna ägde rum. För den generation som växt upp sedan dess måste händelserna vara i stort sett okända. Hos de något äldre har minnet av vad som egentligen hände och av vad som sades i den offentliga debatten förbleknat. Affärerna finns delvis skildrade i tryck (offentliga utredningar, riksdagsprotokoll, vissa samtidiga tryckta inlägg och inte minst en rikhaltig memoarlitteratur).
    Litteraturen är dock delvis svåråtkomlig och i vart fall svåröverskådlig. Mot denna bakgrund har den presentation som f. d. riksåklagaren och hovrättspresidenten Maths Heuman nu lagt fram av två av de viktigaste rättsaffärerna — affärerna Kejne och Haijby — en funktion att fylla.
    Huvudparten av boken är ägnad affären Kejne. Heuman var ordförande i den medborgarkommission som på regeringens uppdrag utredde affären. Framställningen bygger, helt naturligt, i mycket på kommissionens betänkande. Den redovisar emellertid också, i deras sakliga sammanhang, flera av de särskilda utredningar som gjordes (bl. a. av JK och av åklagarmyndighet) av speciella avsnitt av affären. Olika författare har kommenterat affären, i skrifter av vilka flera utkom innan kommissionens arbete var avslutat, och i senare memoarer. Heuman redovisar mycket av vad som sålunda sagts. Den tidningsdebatt som följde och de uttalanden från olika håll som gjordes efter publiceringen av kommissionens betänkande belyses också genom talrika citat.
    Allt detta är givetvis av värde. Framställningen i boken kryddas av Heumans personliga hågkomster och hans nu i efterhand gjorda, delvis

mycket omfattande reflektioner. Dessa berör bl. a. frågan om det berättigade i att över huvud tillsätta medborgarkommissioner.
    I största korthet kan Kejneaffären sammanfattas sålunda: I sin kamp mot pojkprostitutionen i Stockholm hade biträdande pastorn i Stadsmissionen Karl-Erik Kejne mötts med förtal och förföljelse från vissa kretsar. Kejne anmälde en predikant, "Marianus", för detta och för homosexuell otukt. Polisutredningen gick långsamt. Kejne fick under utredningens gång kännedom om att statsrådet Nils Quensel haft två manliga skyddslingar och att polisen visste om detta. Den ene av skyddslingarna hade förövrigt omkommit i samband med en brand år 1936.
    Kejne började misstänka att polisens inaktivitet i fallet Marianus berodde på att man befarade att utredningen kunde avslöja för Quensel menliga detaljer. Kejne blev efter hand övertygad om att Quensel var homosexuell och stod bakom polisens agerande. Han menade rent av att samhället styrdes av en homosexuell kamarilla. Kommissionens utredning visade att något som helst samband inte förelåg mellan Marianusaffären och åtgärder från Quensels sida.
    Kommissionen gjorde omfattande undersökningar av relationerna mellan Quensel och hans två skyddslingar. Slutomdömet blev att vad som förekommit enligt kommissionens mening inte var ägnat att rubba tilltron till Quensels försäkran att han aldrig haft homosexuellt umgänge med dem eller annan. Vad angår den nyssberörda branden där den ene skyddslingen omkom fann kommissionen att intet motsade den av polisen tidigare framförda tanken att branden orsakats av olyckshändelse och att Quensel inte sökt lägga hinder i vägen för utredningen för att skydda en eventuell gärningsman. Mot Quensels kontakter med myndigheterna i övrigt och dessas åtgärder riktade kommissionen däremot kritik i vissa delar.
    Av det nu anförda framgår att kommissionens undersökningar berörde känsliga förhållanden, till stor del hänförliga till privatlivets område. Heuman är inte främmande för att det kan diskuteras om kommissionen bort sträcka sin undersökning så långt och, än mer, om det var försvarligt att på sätt som skedde utlämna materialet till offentligheten. Själv menar dock Heuman att åtgärden var ofrånkomlig i den situation som uppkommit genom den alltmer intensifierade ryktesspridningen och det misstänkliggörande av allt och alla som förekom. Heumans tes synes vara att endast ett fullständigt framläggande av hela saken i ljuset kunde bringa skvallret att tystna. Mycket talar nog för att detta var nödvändigt, även om resultatet blev att en enskild människas (Quensels) privatliv blottställdes.
    Enligt recensentens mening är frågan emellertid den om det är försvarligt att nu riva upp gamla sår efter alla dessa år. Quensel är visserligen inte längre i livet med det finns efterlevande släktingar och vänner. Det är visserligen riktigt att affären belyser åtskilliga principiella problem såsom det om underordnade myndigheters självständighet och oberoende i förhållande till regeringen och dess ledamöter. Den ger också en inblick i hur en ryktesflora kan uppkomma och till sist framtvinga extraordinära åtgärder från samhällets sida. Men kan för den skull nyttan av att få en sammanhängande, objektiv redogörelse för händelserna och den debatt som piskades upp väga upp det motbjudande i att åter draga

fram dessa saker?
    Det sist sagda gäller i sin mån också Haijbyaffären. Direktören Kurt Haijby dömdes år 1953 till sex års straffarbete för utpressning mot Konung Gustav V — eller kanske rättare sagt mot hovförvaltningen — begången under åren 1936— 1938 och 1947. Bakgrunden var påståenden från Haijbys sida om ett homosexuellt förhållande mellan Konungen och honom. När saken under år 1951 och senare kom till allmän kännedom, uppstod en livlig debatt. Det gjordes gällande att polis och andra personer i officiell ställning förfarit otillbörligt eller rent kriminellt genom diverse ingripanden mot Haijby och genom att göra eller förmedla utbetalningar till honom. Denna del av affären utreddes av JK-ämbetet men föranledde inte några ingripanden eller kritik. När JK:s utredning, som delvis alltjämt är hemligstämplad, var klar inleddes förundersökning mot Haijby, sedermera följd av åtal och fällande dom. Heuman hade nära kontakt med affären i detta skede. Hans redogörelse i boken avser främst frågan om Haijbys brottslighet och vad därmed sammanhänger. Under rättegången kom Heuman och den särskilt förordnade åklagaren i målet (sedermera justitierådet och justitiekanslern Bengt Lännergren) till den uppfattningen att övervägande skäl talade för att något homosexuellt förhållande mellan Konung Gustav V och Haijby aldrig förekommit, med andra ord att Haijby ljög. Heuman redogör i boken för de omständigheter varpå denna hans och Lännergrens uppfattning grundade sig. Recensenten kan inte finna annat än att mycket goda skäl kan anföras för deras uppfattning.

Ulf Lundvik