Falskt larm och missbruk av larmanordning

 

Av hovrättsfiskalen KRISTER MALMSTEN

 

1. Inledning

Föreliggande uppsats utgör huvudsakligen en redogörelse för och en kommentar till förarbetena¹ till brottsbalkens stadganden i 16 kap. 15 § om falskt larm och missbruk av larmanordning.
    Syftet med detta arbete har varit att granska brottsbeskrivningarna samt förarbetena i vissa valda delar. Denna granskning har skett bl. a. mot bakgrund av konstruerade, men praktiskt möjliga, situationer. I vissa fall har därigenom oklarheter endast påvisats, medan i andra fall dessa oklarheter har kompletterats med konkreta förslag till ändringar.
    I de exempel som anges har tyngdpunkten lagts på falska bombhot. Orsaken härtill är att lagstiftningen tillkom särskilt med anledning av det starkt ökade antalet dylika gärningar under senare år.
    Av arbetsekonomiska skäl används vissa symboler. A, B och C betecknar fysiska personer. K avser bestämning till tid, medan X och Y avser bestämning till rum. Övriga symboler förklaras löpande i texten.
    Under lagstiftningsarbetets gång ändrades brottsbeteckningarna. Detta har bl. a. medfört att samma brottsbeteckning används beträffande två olika gärningar i departementspromemorian respektive lagrådsremissen, propositionen och utskottsbetänkandet. Genom rubrikindelningen har jag sökt eliminera missförstånd i detta avseende.
    I de delar departementspromemorian och propositionen överensstämmer hänvisas endast till den förra.

 

 

2. Falskt larm
 

I 16 kap. 15 § första stycket brottsbalken stadgas följande:

 

    Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst två år.

 

 

¹ Dsju 1976: 15 "Bombhot m.m." lagrådsremissen (beslutad den 17 februari 1977), prop. 1976/77: 121 samt JuU 1976/77: 35.

11—Svensk Juristtidning 1981

2.1. Bakgrunden till lagstiftningen
Sett såsom en internationell företeelse har antalet utförda bombattentat och andra terrorhandlingar ökat oroväckande under de senaste decennierna. Bakom dessa attentat står vanligen politiska organisationer.¹ Organisationerna utför vanligtvis dessa våldshandlingar för att ge uttryck för sina krav om bl. a. demokratisering av diktaturstater och politiskt oberoende från andra stater, enär några ordinära demokratiska medel härför inte står till buds.
    Bombattentat och andra terrorhandlingar har förekommit även tidigare,² men förutom att dessa har ökat väsentligt i antal under senare år, så föreligger dessutom den skillnaden att organisationerna allt oftare utför attentaten utanför den egna statens gränser. Bl. a. har dylika terrordåd utförts i Sverige. Av dessa torde de mest uppmärksammade vara mordet på den jugoslaviske ambassadören 1971 och kapningen av ett flygplan under färd mellan Göteborg och Stockholm 1972, varvid piloten tvingades att flyga till Bulltofta i Malmö. Här bör även nämnas den tyska Baader-Meinhofgruppens attentat mot den västtyska ambassaden i Stockholm 1975.³
    Ett av de mest uppmärksammade fallen utanför Sverige var den palestinska Svarta septemberrörelsens mord på israeliska idrottsmän vid olympiska spelen i München 1972.
    Den skissade utvecklingen föranledde den svenska lagstiftaren att agera, dels genom lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (den s. k. terroristlagen),⁴ och dels genom att stadga straff för kapning av luftfartyg⁵ och luftsabotage.⁶ Terroristlagen är numera upphävd, men vissa delar av den är införda i utlänningslagen.⁷
    Inom luftfartens område finns även internationellrättsligt bindande åtaganden. Sverige har bl. a. ratificerat 1963 års Tokyokonvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg⁸ och

 

 

 

 

¹ Exempel härpå är IRA på Irland, den palestinska befrielseorganisationen PLO med systerorganisationen Al Fatah, den baskiska frihetsrörelsen ETA. den kroatiska fasciströrelsen Ustasja, den västtyska Baader-Meinhofgruppen och Tupamaros i Uruguay.

² Som ett kuriosum kan nämnas att den första brevbomben tillverkades år 1909 av svensken Martin Ekeberg, vilken samma år skickade en brevbomb till direktören för Exportföreningen i Stockholm (Kriminalmuseet i Stockholm).

³ Ang. andra attentat se prop. 1973: 37 s. 38 f.

⁴ Prop. 1973: 37.

⁵ Prop. 1971: 92.

⁶ Prop. 1973: 92.

⁷ Prop. 1975/76: 18.

⁸ Prop. 1966: 159.

1970 års Haagkonvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg.⁹
    Mot bakgrund av det nämnda torde det stå klart, att de svenska myndigheterna inte kan bagatellisera hot, som innefattar gärningar av nämnd art.
    Följande tabell visar Rikspolisstyrelsens sammanställning av antalet bombhot som har genomförts åren 1971 — 1976 och som har undersökts av polisen. Av dessa har endast ett varit ett reellt bombhot, i det att polisen på angiven plats har funnit en apterad bomb.¹⁰ Det bör således betonas att siffrorna inte avser andra former av meddelanden, vilka ger sken av att det föreligger fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, än bombhot.

objekt	1971	1972	1973	1974	1975	1076
ambassader o. konsulat	22	15	14	8	10	28
affärer o. varuhus	81	70	78	32	61	75
flygplatser o. flygplan	22	26	28	14	7	7
hotell o. restauranger	19	43	42	43	62	92
off. samlingslokaler	19	46	27	14	42	21
skolor	21	44	56	53	68	88
teatrar o. biografer	13	6	4	5	2	12
övriga objekt	58	54	47	57	142	244
summa	255	304	296	226	394	567

För år 1971 ingår även bombhoten för october-december 1970.

 

Hoten har vanligtvis framförts per telefon. Någon gång har detta dock skett skriftligen. Även om hoten nära nog alltid är falska, kan som nämnts dessa inte nonchaleras, och även om generalpreventiva effekter av en kriminalisering kan ifrågasättas¹¹, torde följande tala härför. ¹²
    Hotelserna eller upplysningarna medför:

(1) oro och fruktan hos dem som tar emot meddelandena,

(2) oro och fruktan hos dem som närmare berörs av dessa,

(3) oro och fruktan hos allmänheten,

(4) kostnader för det allmänna, samt

(5) ekonomiska förluster.

 

 

 

⁹ Prop. 1971: 92.

¹⁰ DsJu s. 1. Av kostnadsskäl har det icke varit möjligt att erhålla uppgifter för tiden efter år 1976.

¹¹ JK:s remissvar, JuU 1976/77: 7 s. 2.

¹² DsJu s. 9.

Ekonomiska förluster kan exempelvis uppstå, då ett bombhot riktas mot ett varuhus, vilket till följd härav tillfälligt måste stängas. Kostnaderna för det allmänna består bl. a. i att polismännens arbetsprestationer tas i anspråk.¹³ Särskild utbildning måste anordnas för "bombhotspersonal".¹⁴ Denna personal kräver särskild utrustning¹⁵ och disponerar över hundar, vilka är dresserade för eftersökande av bomber.

 

2.2. Tillämpning av andra stadganden
I de fall där gärningsmannens uppgifter inte är oriktiga, utan denne har för avsikt att förverkliga uppgiftens innehåll under särskilda omständigheter, finns ett flertal brottsrubriceringar i brottsbalken som kan bli tillämpliga. Ett exempel härpå är försök till mord (3 kap. 1 § jfrd med 3 kap. 10 § BrB).
    Även i de fall där gärningsmannens avsikt endast är att framföra ett oriktigt meddelande, utan att förverkliga det hot som ingår i detta, finns i stor utsträckning tillämpliga stadganden i brottsbalken. Brottsrubriceringen påverkas då bl. a. av:

(1) gärningsmannens syfte med meddelandet,

(2) i vad mån detta syfte uppnås,

(3) vilka samhällsintressen som berörs, samt

(4) vilka effekter meddelandet får på den detta lämnas till.
    Här skall lämnas en kort redogörelse för några av dessa stadganden.¹⁶ Det utgås från att A:s uppsåt täcker samtliga objektiva brottsrekvisit.
    För mord (3 kap. 1 § BrB) skall A dömas, därest han tar livet av den hjärtsvage B genom att till denne framföra ett falskt larm, vilket leder till att B avlider.
    Riktar A det falska larmet mot den nervsvage B, så att denne blir psykiskt sjuk, kan A dömas för misshandel (3 kap. 5 § BrB).
    Medför gärningen att B tvingas att göra, tåla eller underlåta något, kan ansvar för olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) komma i fråga.
    Även om det står klart att A:s hot aldrig kommer att förverkligas, kan det ändock tänkas att A:s beteende blir att bedöma såsom ofredande (4 kap. 7 § BrB). A ringer exempelvis till B ideligen och gör antydningar om att bombhot eller liknande åtgärder kan komma attriktas mot B.¹⁷

 

 

¹³ 3.4.7. nedan.

¹⁴ Även rikskriminalens enhet på Rikspolisstyrelsen har tre "bombhotsexperter". Svensk polis. 1977 nr 1, s. 1 och 10.

¹⁵ A. st.

¹⁶ DsJu s. 1 ff.

¹⁷ Se Stockholms tingsrätts dom elter not 41 nedan.

    Stadgandena rörande våldtäkt och våldförande (6 kap. 1 § BrB) kan bli tillämpliga i vissa fall. A hotar exempelvis med att låta en bomb detonera därest han inte får utöva samlag med B. varför B följer A:s anmodan. Förmår A medelst olaga tvång B till annat könsligt umgänge än samlag föreligger frihetskränkande otukt (6 kap. 2 § BrB).
    I följande fall kan A dömas för rån (8 kap. 5 § BrB). A stjäl egendom tillhörig B under hot om att låta en bomb detonera om B försöker att hindra A.
    Om A genom falskt larm tvingar B att göra, tåla eller underlåta något som innebär vinning för A och skada för B, kan stadgandet om utpressning (9 kap. 4 § BrB) bli tillämpligt.¹⁸
    Riktar A falska bombhot mot Arlanda flygplats eller mot Sveriges Radios byggnad i Stockholm, varigenom dessa verksamheter allvarligt störs, kan han bli fälld till ansvar för sabotage (13 kap. 4 § BrB).
    För kapning av luftfartyg (13 kap. 5 a § BrB) kan A dömas, om han genom falskt bombhot bemäktigar sig ett luftfartyg.
    Hotar A att låta en bomb detonera, därest polisman B inte vidtar viss åtgärd, kan A bli dömd för hot mot tjänsteman (17 kap. 1 § BrB) eller för förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 § BrB).
    Meddelar A några av de större kvällstidningarna att dessas redaktioner skall utsättas för bombattentat, därest dessa låter publicera vissa politiska partiers åsikter, kan A fällas till ansvar för brott mot medborgerlig frihet (18 kap. 5 § BrB).
    I många fall kan således gärningar, vilka innefattar falska larm, beivras på ett tillfredsställande sätt. Problematiska var emellertid tidigare falska larm, vars innehåll riktade sig mot en okänd allmänhet och som inte direkt föll in under någon bestämmelse i brottsbalken. I departementspromemorian¹⁹ undersöks huruvida bestämmelserna om olaga hot (4 kap. 5 § BrB) och oredligt förfärande (9 kap. 8 § BrB) är tillämpliga på dylika gärningar²⁰. Bestämmelsen om olaga hot har följande lydelse:

 

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan for egen eller annans säkerhet till person eller egendom, dömes för olaga hot till böter eller fängelse i högst två år.

 

 

 

 

¹⁸ Tryckfel föreligger på s. 2 i departementspromemorian. Där anges att utpressning stadgas i 9 kap. 5 § i stället lör 9 kap. 4 §, samt att kapning av luftfartyg stadgas i 13 kap. 5 § i stället lör 13 kap. 5 a §.

¹⁹ Dsju 1976: 15, nedan kallad promemorian.

²⁰ A. a. s. 4 lf.

Stadgandet har tillkommit för att bereda straffrättsligt skydd mot vissa angrepp mot enskilda personers säkerhet till person och egendom.²¹ I förarbetena har särskilt omnämnts, att bestämmelsen är tillämplig på sådana fall där en hustru vid upprepade tillfällen utsätts för hot från mannens sida. Härigenom söker man förhindra, att dessa hot slutligen skall leda till våldsbrott.²²
    Med vapen avses inte endast vapen i teknisk mening, såsom kniv, skjutvapen eller handgranat, utan även andra föremål som kan användas såsom tillhygge, t. ex. yxa, järnspett eller knölpåk. Förutom att någon lyfter vapen mot annan faller under paragrafen även sådana fall där någon eljest hotar annan med brottslig gärning.
    Det behöver inte objektivt sett föreligga anledning att befara att hotet skall verkställas. Det är tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet skall verkställas. Avseende skall fästas vid hur situationen har uppfattats av den hotade. Hotet skall framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.
    Härav följer att hot om våld, som även från den hotades sida måste anses såom ofarligt, inte är straffbart. Ett brott föreligger inte heller i de fall, där det är likgiltigt för den hotade om hotet förverkligas, eller i sådana fall där den hotade vet, att han utan särskild olägenhet kan förhindra hotets förverkligande.
    Hotet skall ha kommit till den hotades kännedom. Lyfter någon vapen mot annan utan att denne märker detta föreligger således inte olaga hot. I vissa fall kan emellertid dessa gärningar beivras såsom straffbara försök, exempelvis försök till mord eller misshandel.
    Hotet behöver inte innefatta att en åtgärd skall vidtas i förhållande till den hotade. Denna åtgärd kan vara riktad mot en tredje person, t. ex. en nära anförvant till den hotade.
    Det är utan betydelse för paragrafens tillämpning, huruvida gärningsmannen verkligen hade för avsikt att förverkliga hotet eller inte. Vid straffmätningen torde emellertid hänsyn kunna tas härtill.²³
    Försök, förberedelse eller stämpling till olaga hot är inte straffbart.
    I de fall då gärningsmannen framför sitt hot till en viss bestämd person, hos vilken hotet framkallar allvarlig fruktan för egen eller nära anhörigs säkerhet till person eller egendom, är uppenbarligen stadgandet om olaga hot tillämpligt. Däremot torde exempelvis ett bomb-

 

 

²¹ Till det följande se SOU 1953: 14 s. 163 ff, samt prop. 1962: 10 s. 108 B ff. Se även BrK I, s. 157 ff och Jareborg-Nelson, Brotten mot person, s. 67 f.

²² "För att komma till rätta med dylika fall, i den mån detta är möjligt genom strafflagstiftning ...". SOU 1953: 14 s. 164.

²³ Se även 2.4.5. nedan.

hot, som meddelas till en viss person men avser en obekant allmänhet, inte anses utgöra olaga hot. Persongruppen är känd såtillvida som den består av de människor som K befinner sig vid X, men okänd såtillvida som den till vilket hotet framförs inte på ett närmare sätt känner till vilka dessa personer är.
    Visserligen synes dylika gärningar enligt en objektiv tolkning²⁴ kunna hänföras till olaga hot. Även i förarbetena anges att hotet kan avse åtgärder riktade mot en tredje person. Förarbetenas exemplifiering av tredje person som "nära anförvant till den hotade" samt paragrafens placering i brottsbalkens kapitel om frihet och frid torde dock tala för att hot om åtgärder, som riktar sig mot en för den hotade obekant allmänhet, inte skall falla in under bestämmelsen.²⁵ Vidare sägs i förarbetena, att stadgandet främst avser att bereda straffrättsligt skydd mot vissa angrepp mot enskild persons känsla av trygghet till liv, hälsa och egendom.²⁶
    Då hotet framförs till polisen, annan myndighet eller en tidningsredaktion och går ut på en åtgärd riktad mot en tredje person, uppstår ytterligare problem. I stadgandet nämns bl. a. att den hotade grips av fruktan för "annans säkerhet". Den hotade är då den som gärningsmannen söker skrämma eller eljest påverka, och inte den mot vilken våldet eller skadegörelsen riktas, om hotet går i verkställighet.²⁷ Genom att ordet "fruktan" används torde man kunna hävda, att hotet skall framkalla en störning av den hotades personliga frid, en oro som engagerar honom inte bara som ämbetsman eller redaktör, utan på ett mera personligt sätt påverkar dennes sinne.²⁸ Det torde vara uteslutet, att en polismans sinnestillstånd får den nämnda karaktären varje gång denne tar emot ett hot av aktuellt slag.
    Meddelar exempelvis polisen hotets innehåll vidare till någon som berörs av den åtgärd som hotet innefattar, kan det möjligen hävdas att hotet har framförts till den enskilde och att därmed olaga hot föreligger.²⁹ Härvid torde emellertid krävas, att den åtgärd som hotet innefattar är riktad mot en person eller persongrupp som är klart specificerad. Riktar sig åtgärden mot en obestämd allmänhet K vid X, torde tillämpning av stadgandet om olaga hot vara utesluten.
    Följande schema belyser tillämpningen av stadgandet om olaga hot i nu behandlade situationer. Naturligtvis kan ytterligare kombinatio-

 

²⁴ Strömholm, Lagtolkning: Huvudproblem och funktioner, s. 35.

²⁵ SOU 1953: 14, s. 163. DsJu, s. 5, BrK I, s. 160.

²⁶ SOU 1953: 14 a. st., DsJu 1976/77: 7 s. 4.

²⁷ DsJu s. 10.

²⁸ JuU 1976/77: 7 a. st.

²⁹ A. a. s. 5.

ner tänkas, men de angivna kombinationerna är tillräckliga för att visa de begränsade tillämpningsmöjligheter som stadgandena om olaga hot och oredligt förfarande erbjuder på nu behandlade gärningar. A, B, C är fysiska personer, men B är till skillnad från C en nära anförvant till A. D är en obekant allmänhet, och M betecknar en polismyndighet eller annan myndighet.

 

I Den person till vilken hotet framförs
II Den person mot vilken den i hotet innefattade åtgärden skall riktas
III I informerar II
IV BrB 4: 5

(1) A A - Ja
(2) A B - Ja

(3) A C Ja Ja
(4) A C Nej Nej

(5) A D - Nej
(6) M A Ja Ja
(7) M A Nej Nej
(8) M D - Nej

 

En redigering av bestämmelsen om olaga hot för att ge denna ett vidare tillämpningsområde anges i promemorian medföra den svagheten att bestämmelsen blir alltför vid,³⁰ och systematiskt är olaga hot ett brott mot person, medan anonyma brott och liknande gärningar bör karakteriseras såsom brott mot allmän ordning och säkerhet.³¹
    Sammanfattningsvis kan det av schemat konstateras att stadgandet om olaga hot inte täcker alla nu aktuella situationer, varför det återstår att undersöka huruvida bestämmelserna om oredligt förfarande (9 kap. 8 BrB) täcker dessa. Bestämmelsen om oredligt förfarande har följande lydelse:

 

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år.

 

För straffbarhet krävs att gärningsmannen genom vilseledande förmår annan till en disposition, vilken kan utföras genom endera en handling eller en underlåtenhet.³² Denna disposition skall medföra skada för

 

³⁰ DsJu s. 11.

³¹ A. a. s. 12. Jfr emellertid Svenska Domareförbundets remissyttrande, Ju 1976/77: 7 s. 5.

³² Stadgandet kommenteras utförligare under 3. 4. 7. nedan.

den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Något vinningsrekvisit finns inte. Med skada avses ekonomisk skada.³³
    Framför varuhusägare A ett falskt bombhot mot ett konkurrerande varuhus så att detta tillfälligtvis måste stängas och dess ägare därigenom lider ekonomisk skada, torde förutsättningarna för tillämpning av stadgandet om oredligt förfarande föreligga. Således skulle vissa avde situationer som beskrivs under (5) i schemat vara täckta.
    I följande fall är bestämmelsen emellertid inte tillämplig. Ett hot, innefattande åtgärder riktade exempelvis mot ett varuhus, framförs till polisen, som till följd härav av säkerhetsskäl vidtar åtgärder som medför skada för varuhusägaren. Polisen kan nämligen inte ansesvara i varuhusägarens ställe.
    De under (8) i schemat angivna fallen täcks således inte av bestämmelsen om oredligt förfarande; motsvarande gäller om åtgärderna uppfattas såsom riktade endast mot varuhusägaren, men denne inte underrättas härom (fall (7) i schemat).³⁴
    Såsom skall utvecklas nedan är all arbetskraft, då den tas i anspråk för arbetsprestationer, bärare av ekonomiska värden.³⁵ Även arbetsprestationer vilka utförs av stats- och kommunaltjänstemän betingar naturligtvis ett ekonomiskt värde, oberoende av att dessa prestationer i vissa fall är kostnadsfria för mottagaren av prestationerna. Att någon skada inte uppstår, då en medborgare utnyttjar sådana arbetsprestationer på ett sådant sätt, torde stå klart. Detta följer av prestationernas ändamål, exempelvis att utgöra social service. Utnyttjas emellertid dessa tjänstemäns arbetsprestationer på ett inte avsett sätt måste en ekonomisk skada anses föreligga. Skadan består således i att en arbetsprestation, såsom bärare av ett ekonomiskt värde, har utnyttjats på ett därför inte avsett sätt. Till följd härav torde stadgandet om oredligt förfarande täcka vissa av de situationer som inte täcks av bestämmelsen rörande olaga hot, exempelvis då A till polisen oriktigt meddelar att en bomb kommer att detonera vid X (se (7) och (8) i schemat). Med anledning av gärningsmannens vilseledande företar polisen en disposition som medför skada.
    Schemat kan nu kompletteras med stadgandet om oredligt förfarande.

 

³³ SOU 1949: 20 s. 43.

³⁴ DsJu s. 13.

³⁵ 3 . 4. 7. nedan.

 

 

I Den person till vilken hotet framförs
II Den person mot vilken den i hotet innefattade åtgärden skall riktas
III I informerar II
IV BrB 4:5
V BrB 9:8
 

(1) A A - Ja
(2) A B - Ja
(3) A C Ja Ja
(4) A C Nej Nej Nej
(5) A D - Nej Ja³⁶
(6) M A Ja Ja
(7) M A Nej Nej Ja
(8) M D - Nej Ja

 

    Av schemat framgår att situationer kan tänkas som inte täcks av stadgandena om olaga hot och oredligt förfarande. Mot bakgrund härav, och för att undanröja all tvekan om de aktuella gärningarnas inplacering under brottsrubriceringarna i brottsbalken, måste det anses ha varit angeläget att ett särskilt stadgande rörande de nämnda gärningstyperna infördes i brottsbalken.³⁷
    I riksdagen framlades — före det aktuella stadgandets tillkomst — en motion med hemställan, att riksdagen hos regeringen skulle begär autredning om den straffrättsliga regleringen av bombhot och därmed jämställda handlingar.³⁸ Motiveringen härtill var bl. a. att "Troligen rör det sig oftast om fall som inte kan åtkommas genom att detföreligger straffbar förberedelse, försök eller stämpling till skadegörelsebrott eller i brottsbalkens mening allmänfarligt brott eller avser olaga hot jämlikt brottsbalken 4: 5."
    Justitieutskottet avslog motionen med hänvisning till att det inom justitiedepartementet efter motionens väckande hade upprättats en promemoria med förslag till bl. a. en ny bestämmelse i brottsbalken, enligt vilken falskt bombhot eller andra oriktiga uppgifter om förestående fara skall kunna föranleda ansvar för ett nytt brott, falskt hot.³⁹
    Vad som ytterligare stärkte behovet av lagstiftning på området var, att det inte fanns några vägledande prejudikat. Orsaken härtill torde bl. a. vara att sådana mål över huvud är synnerligen sällsynt förekom-

 

 

³⁶ Täcker endast vissa situationer, jfr ovan.

³⁷ Se vidare om motiveringen till lagstiftningen 2.1. ovan.

³⁸ Motion 1975/75: 1076 av Ola Nyquist.

³⁹ JuU 1976/77: 7, DsJu 1976: 15. I lagrådsremissen (beslutad den 17 febr. 1977) har denna brottsbeteckning utbytts mot beteckningen falskt alarm.

mande. Det största problemet med falska larm är nämligen svårigheterna att avslöja gärningsmannen.⁴⁰
    Följande fall avdömdes dock före det aktuella stadgandets tillkomst. A framförde till polisen ett meddelande om att bombhot förelåg mot ett varuhus: "Det smäller på varuhuset Domus inom en timme."Varuhuset utrymdes till följd härav, och polisen gjorde efterforskningar utan att finna någon bomb. Ansvar yrkades för olaga hot alternativt oredligt förfarande. Hotet ansågs ha framkallat allvarlig fruktan för annans personliga säkerhet, bl. a. hos varuhuschefen till vilken polisen vidarebefordrat hotet. Genom sitt vilseledande hade A förmått varuhusets ledning till utrymningen och polismyndigheten till handlande, vilket inneburit skada för varuhuset och polismyndigheten. Domstolen ansåg hotet vara ägnat att inge allvarlig fruktan hos varuhusets företrädare för egen och för annans säkerhet främst till person. A dömdes för olaga hot (Södra Roslags tingsrätt, mål nr B 798/76).
    Motala tingsrätt hade följande fall till bedömning 1972 (mål nr B 153/72). A och B beslutade i samråd att framföra ett falskt bombhot mot ett varuhus. A ringde till varuhuset och meddelade, att "det ligger en bomb i varuhuset". Till följd härav utrymdes varuhuset och hölls stängt 1 timme och 20 minuter. Polis tillkallades och genomsökte varuhuset, men någon bomb påträffades inte. Enär varuhuset hölls stängt under tid för ordinarie öppethållande innebar gärningen skada för varuhuset. A och B dömdes för oredligt förfarande till 100 dagsböter vardera.
    Vid förfrågan hos åklagarmyndigheten i Stockholm framgick det, att de nu nämnda målen torde var karakteristiska för vilka stadganden som tillämpades i praktiken, då gärningen utgjorde ett falskt bombhot, vilket riktades mot en obekant allmänhet⁴¹ (se även NJA 1977 s. 630). Följande mål utgör emellertid ett undantag härifrån.
    A ringde till polisen (via telefonnumret 90 000) och meddelade att "nu ligger det en bomb inne på amerikanska ambassaden". Polisen

 

⁴⁰". . . risken för gärningsmannen att bli upptäckt torde vara nära nog obefintlig, varför möjligheterna till straffrättsligt ingripande knappast skulle ha någon förebyggande eller bekämpande effekt. JK anser således att det åtminstone för närvarande inte finns anledning till utredning av den i motionen aktualiserade frågan." JK:s remissvar. JuU 1976/77: 7 s. 2.

⁴¹ En annan brottsrubricering nyttjades av åklagarmyndigheten i Enköping då man år 1976 hade en dylik gärning under bedömande (C 147-76). A och B beslutade i samråd att framföra ett falskt bombhot. Efter att ha erhållit 25 öre av B ringde A till polisen från en telefonautomat och meddelade att "det är bombhot mot Fridegårdsskolan i Bålsta". Skolan stängdes för dagen och polisen genomsökte den utan att finna någon bomb. Gärningen rubricerades som olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) under förundersökningen. Efter ett läkarutlåtande rörande A lades målet emellertid ned med stöd av lagen (1964z; 167) om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Frågan om B:s ansvar för medhjälp upptogs över huvud inte under förundersökningen.

underrättade ambassadpersonalen härom. Ambassadbyggnaden undersöktes av polisen, men någon bomb påträffades inte. Under denna tid avbröts allt arbete på ambassaden. Stockholms tingsrätt dömde A för ofredande till 100 dagsböter. A ansågs ha betett sig hänsynslöst och ofredat ambassadpersonalen genom sin gärning (mål nr B 572/74).

 

2.3. Promemorieförslaget (falskt hot)
Här skall endast en mycket kort redogörelse lämnas för förslaget i promemorian. De ändringar som har gjorts i promemorieförslaget kommer att behandlas i samband med propositionen nedan.
    I promemorian föreslogs att ett nytt stadgande, benämnt falskt hot,⁴² skulle införas i 16 kap. 15 § första stycket brottsbalken. Där stadgades tidigare straff för fylleri.⁴³ Bestämmelsen föreslogs få följande lydelse:

 

Den som genom falskt bombhot eller annan oriktig uppgift att det föreligger fara för människors liv eller hälsa föranleder onödiga säkerhetsåtgärder, dömes för falskt hot till böter eller fängelse i högst ett år.

 

Genom detta stadgande har lagstiftaren önskat kriminalisera gärningar, varigenom någon lämnar oriktigt meddelande om att det föreligger fara för människors liv eller hälsa. I lagtexten har uttryckligen angivits falskt bombhot såsom ett exempel på sådant meddelande. Orsaken härtill sägs i promemorian vara, att detta för närvarande är den ojämförligt vanligaste typen av hot i den aktuella meningen och att hela lagstiftningsarbetet har företagits med anledning av det starkt ökade antalet dylika gärningar.⁴⁴
    Vad som menas med en bomb anges inte i promemorian, men av densamma framgår indirekt att därmed avses någon form av anordning, vilken kan förorsaka en explosion.⁴⁵ Frågan huruvida en viss anordning är att anse såsom en bomb eller inte kan i vissa fall vara av betydelse för paragrafens tillämpning.⁴⁶
    Genom att ordet hot används i promemorieförslaget framgår det, att stadgandet inte omfattar oriktiga meddelanden om att exempelvis en explosion har inträffat utan endast avser fall där det oriktigt upplyses, att det någon gång i framtiden kan komma att eller kommer att inträffa en explosion.

 

 

⁴² I lagrådsremissen ändrades brottsbeteckningen till falskt larm.

⁴³ Upphävd genom prop. 1975/76: 113, JuU 1975/76: 37, rskr 1975/76: 351.

⁴⁴ DsJu s. 15.

⁴⁵ Sebl. a. s. 15.

⁴⁶ 2. 4. 2. nedan.

2.3.1. Remissyttrandena
Riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt. Rikspolisstyrelsen (RPS), Sjöfartsverket, Överbefälhavaren (ÖB) och Statens brandnämnd anmodades att avge yttrande över förslaget i promemorian.
    Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Securitas och ABAB bereddes tillfälle att avge yttrande.
    RÅ, Föreningen Sveriges statsåklagare och Göta hovrätt påpekade, att bestämmelsen hade begränsats till att avse fall då hotet riktas mot människors liv eller hälsa. Bestämmelsen ansågs böra göras tillämplig även på sådana fall, där den oriktiga uppgiften rör fara för omfattande förstörelse av egendom. Dylika uppgifter kan föranleda betydande olägenheter och kostnadskrävande säkerhetsåtgärder.
    Detta påpekande torde ange den mest påfallande bristen i promemorieförslaget. Stadgandets skyddsobjekt var således ursprungligen endast människor och inte egendom. Att så är fallet framgår, förutom av själva lagtexten, särskilt av inledningen till promemorian.⁴⁷ Även om det odiskutabelt viktigaste skyddsobjektet är människor, uppfattades det emellertid såsom mindre tillfredsställande att inte egendomom fattades av stadgandet. Vanligtvis uppfattas ett bombhot som ett hot innebärande fara för människors liv och hälsa, men situationer kan tänkas där detta är uteslutet. Ett exempel härpå är, att A oriktigt meddelar en militärmyndighet att ett i fredstid obemannat skyddsrum med teknisk utrustning i det yttre kustbandet kommer att bli föremål för bombattentat (möjligen kan detta under särskilda omständigheter hänföras under stadgandet om sabotage, 13 kap. 4 § BrB).
    Göta hovrätt ansåg det vara felaktigt att benämna stadgandet falskt hot. Uttrycket hot har språkligt och i andra gärningsbeskrivningar i brottsbalken innebörden, att en upplysning framförs till viss eller vissa personer om en åtgärd som gärningsmannen har för avsikt att vidta mot den eller de hotade. Upplysningen skall vara ägnad att skrämmaden hotade. Huruvida hotet är allvarligt menat eller inte saknar betydelse. Ett hot kan därför svårligen betecknas såsom varande falskt. Hovrätten förordade, att stadgandet skulle benämnas falskt larm och att uttrycket falskt bombhot skulle utgå ur lagtexten. Syftet med gärningarna anses nämligen inte främst vara att skrämma vissa personer, utan avsikten är att åstadkomma onödiga säkerhetsåtgärder.

 

 

⁴⁷ DsJu s. 1.

    Hovrätten påpekade vidare, att det inte fanns någon anledning att i konkurrenshänseende mellan paragrafens första och andra stycke använda ett temporalt kriterium.^48 49
    Även Föreningen Sveriges statsåklagare önskade en annan benämning på brottet. Det avgörande momentet i den kriminaliserade handlingen borde komma till uttryck i brottsbeteckningen.
    RÅ, Göta hovrätt och Föreningen Sveriges åklagare ansåg, att de aktuella gärningarna i straffrättsligt hänseende inte skulle behandlas som lindrigare brott än olaga hot och oredligt förfarande, varför det förordades, att straffmaximum skulle bestämmas till fängelse i två år.⁵⁰
    Övriga remissinstanser tillstyrkte förslaget i dess helhet eller lämnade det utan erinran.

 

2.4. Propositionen (falskt larm)
Remissinstansernas påpekanden, i vad avsåg stadgandets benämning och utsträckningen av bestämmelsen till att även omfatta egendom, beaktades av lagstiftaren i propositionen. Vidare togs lokutionen "falskt bombhot" bort ur lagtexten. Straffskalans utformning ändrades och en mindre redaktionell ändring gjordes.

 

2.4.1. De objektiva rekvisiten
Den brottsliga gärningen består först och främst i att någon lämnar en oriktig uppgift. Härmed torde avses, att någon beskriver ett sakförhållande vilket inte är med verkligheten överensstämmande.
    I lagtexten används ordet "uppgift". Detta anger inte fullständigt brottsrekvisitets innebörd. A och B samtalar med varandra. Utan att direkt vända sig till A säger B sanningslöst att "det ligger en bomb vid X". B har då angivit ett sakförhållande, vilket i och för sig är osant. Uttalandet var emellertid inte riktat till A och än mindre avsett att hos denne uppväcka en villfarelse angående uppgiftens sanningshalt.⁵¹
    I detta fall är det riktigt att beteckna B:s aktivitet såsom endast framställandet av en uppgift. Detsamma gäller om B, utan avseende å

 

 

 

⁴⁸ Märk hovrättens ändrade ståndpunkt i förhållande till remissyttrandet JuU 1976/77: 7 s. 3.

⁴⁹ I promemorian bestämdes detta så att första stycket avsåg meddelanden innefattande futurumhandlingar, medan andra stycket skall tillämpas då meddelandet innefattar en perfekt handling.

⁵⁰ Någon kommentar gavs inte i promemorian till att såsom straff valdes böter eller fängelse i högst ett år. DsJu s. 17.

⁵¹ Jfr Jareborg, Begrepp och brottsbeskrivning, s. 33 f.

någon viss adressat, skriftligen nedtecknar sakförhållandet på en bit papper. Det rör sig om angivande av ett sakförhållande utan kommunikationssyfte. Vad gärningsbeskivningen i stadgandet om falskt larm avser är emellertid, att uppgiften är föremål för kommunikation mellan två eller flera personer. För att beteckna detta hade det varit lämpligare att använda orden "lämna" eller "avge" i lagtexten. Paragrafen skulle då ha erhållit följande lydelse. "Den som genom att lämna oriktig uppgift att ...". Ordet "meddelande" beskriver än bättre kommunikationsförhållandet. "Den som genom oriktigt meddelande att ...".
    Meddelandet kan framföras såväl skriftligen som muntligen direkt till exempelvis en polisman, men även genom ett bud eller via entelefon. I lagtexten anges inte till vem uppgiften skall lämnas, men i promemorian anges att denna kan lämnas till vem som helst.⁵²
    Orsaken till lagstiftningsarbetet var, som redan nämnts, det årligen starkt ökade antalet falska bombhot. Ett exempel på oriktiga uppgifter i lagens mening är således, att någon oriktigt meddelar att en bomb kommer att detonera på viss plats eller i ett särskilt angivet sammanhang, varvid en mera obestämd krets personer kan beräknas komma till skada.
    Att meddelandet är oriktigt innebär, att den uppgivna bomben faktiskt inte utgör någon fara, vare sig det beror på att bomben över huvud taget inte existerar eller på att den är otjänlig för det uppgivna ändamålet, och gärningsmannen är medveten om detta.⁵³ Meddelandets innehåll är inte med verkligheten överensstämmande.
    Liksom i promemorian anges inte i propositionen vad som avses med en bomb. Frågan huruvida en viss anordning är att anse såsom en bomb eller inte kan emellertid vara av betydelse för stadgandets tillämpning.⁵⁴
    Det aktuella meddelandet kan men behöver inte vara förenat med ett krav på att viss åtgärd skall verkställas. I vissa fall, då hotet framställs i förening med ett krav, kan dock gärningen vara att bedöma enligt något annat stadgande i brottsbalken.⁵⁵
    Även om det inte direkt framgår av paragrafens ordalydelse, anses under falskt larm falla inte endast sådana meddelanden som av meddelaren framställs såsom ett hot i egentlig mening. Även oriktiga meddelanden som mera har karaktären av upplysningar till motta-

 

 

⁵² DsJu s. 17.

⁵³ Prop. s. 17.

⁵⁴ 2. 4. 2. nedan.

⁵⁵ 2 . 2. ovan.

garen av meddelandet omfattas av stadgandet. Som exempel på dylika fall anges i promemorian, att gärningsmannen oriktigt säger sig ha hört på stan att en bomb kommer att detonera på viss plats.⁵⁶
    Bombhot är endast ett exempel på fall som omfattas av brottsbeskrivningen. Oriktiga meddelanden om åtgärder som anges i 13 kap. 7 § brottsbalken faller även in under stadgandet.⁵⁷ Det kan röra oriktiga meddelanden om att livsmedel eller vatten kommer att förgiftas eller infekteras eller att gift eller allvarliga sjukdomar kommer att spridas så att det föreligger fara för människors liv eller hälsa. I förarbetena till 13 kap. 7 § ges närmare exempel på fall när paragrafen är tillämplig.⁵⁸
    Däribland nämns att någon infekterar vattnet i en brunn, i marknaden utsläpper gifttabletter, vilka till utseendet liknar brösttabletter, eller för målning av väggarna i rum där människor vistas använder färg, som innehåller giftigt ämne och därför gör vistelse i rummet farlig för hälsan. Såsom ytterligare exempel nämns, att någon till allmänheten säljer hälsov ådliga varor eller sprider giftgas eller mekaniskt verkande skademedel, t. ex. krossat glas. Det anges i promemorian, att såsom falskt larm anses att oriktigt meddela att krossat glas skall blandas i barnmat, vilken skall säljas till allmänheten.⁵⁹ Under paragrafen torde även falla sådana situationer, där gärningsmannen oriktigt meddelar, att ett större parti tyngre narkotika kommer att försäljas K vid X. Att ringa till polisen och sanningslöst uppge att man på viss plats förlorat en 4 meter lång boaorm, som kunde vara farlig för allmänheten, ansågs av Mora tingsrätt utgöra falskt larm (B 296/79, DB 259/1979). Meddelandet ledde till att allmänheten inom det aktuella området varnades för ormen i massmedia och att polisen sökte efter ormen.
    Av uppgifterna skall det framgå, att det föreligger fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Genom att använda ordet "fara" utan samband med ordet "allmän" såsom i 13 kap. 7 § brottsbalken har lagstiftaren önskat ange att redan när en eller ett par personer är hotade är paragrafen tillämplig.⁶⁰ Genom denna utformning vill man täcka in även sådana fall, då hotet mot viss person framförs till en myndighet och därför inte anses falla in under stadgandet om olaga hot. Med allmän fara torde närmast avses att en fara hotar en mera obestämd krets av personer.^6l Oftast

 

⁵⁶ DsJu s. 16.

⁵⁷ A. st.

⁵⁸ SOU 1944: 69 s. 372.

⁵⁹ DsJu a. st.

⁶⁰ A. a.s. 15.

⁶¹ SOU 1944: 69 a. st.

är emellertid omständigheterna sådana att en allmän fara kan sägas föreligga. Framförs ett bombhot mot varuhuschefen, då denne befinner sig på varuhuset under "rusningstid", föreligger naturligen även fara för de kunder som vid detta tillfälle uppehåller sig i varuhuset.
    Falskt larm omfattar även sådana situationer där det framstår som om fara föreligger för omfattande förstörelse av egendom. Det senare uttrycket förekommer även i andra stadganden i brottsbalken, exempelvis i paragraferna om mordbrand (13 kap. 1 §) och allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 §). Med omfattande förstörelse avses skada vilken är kvantitativt betydande. På bedömningen inverkar emellertid även egendomens värde från samhällelig, kulturell och ekonomisk synpunkt.⁶²
    Då det krävs fara för "omfattande" förstörelse framgår det, att två falska larm avseende samma åtgärd, men riktade mot olika objekt, kan medföra olika bedömning. En bomb med mycket liten sprängverkan kan medföra allvarliga skador på människor, medan den endast medför obetydliga skador på egendom. I det förra, men inte i det senare fallet, kan gärningsmannen fällas till ansvar för falskt larm.
    De registrerade bombhoten har så gott som alltid avsett åtgärder riktade mot ett i meddelandet bestämt angivet objekt. Det kan exempelvis vara en viss politiker eller en viss byggnad. Situationer kan emellertid tänkas där åtgärden riktas mot ett mera obestämt objekt. A kan meddela "bomb vid x", varvid X kan vara angiven så att det är synnerligen ovisst huruvida fara i lagens mening skall anses föreligga. Vad gäller brand säger departementschefen att "det torde normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara som anges i första stycket är för handen".⁶³ Skall fara presumeras även då meddelandena har annat innehåll och det är ovisst huruvida fara kan föreligga?
    Det oriktiga meddelandet om att det föreligger fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom skall leda till att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas.
    "Säkerhetsåtgärder" anges en mängd skilda åtgärder av inte obetydlig omfattning kunna vara.⁶⁴ Hit räknas bl. a. utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst,⁶⁵ avspärrning av bombhotat område, åtgärder av hälsovårdsmyndigheter för att förhindra att förgiftade livsmedel kommer att konsumeras av allmänheten. Vidare påpekas att säkerhetsåtgär-

 

 

⁶² Prop. s. 16.

⁶³ A. a. s. 15.

⁶⁴ DsJu s. 17.

⁶⁵ Se min kritik härav 2.4.4. nedan.

 

 

12 —Svensk Juristtidning 1981

derna inte behöver vidtas av något allmänt organ. Således faller under paragrafen såsom säkerhetsåtgärd, att en restaurangägare måste avlägsna sina matgäster, därför att ett oriktigt meddelande har framförts om att en bomb skall explodera på restaurangen.
    Säkerhetsåtgärderna skall vara direkt föranledda av det falska larmet och skall avse att omedelbart avvärja faran.⁶⁶
    Säkerhetsåtgärder som vidtas för att förhindra ett upprepande av hotet, exempelvis anskaffning av en TV-övervakningsanläggning eller anställning av vaktpersonal, faller utanför paragrafen. Detta torde då även gälla sådan övningsverksamhet som polisen utövade vid kärnkraftsverket i Forsmark, efter det att ett falskt larm hade framförts till polisen angående ett bombhot mot kärnkraftverket.
    För att falla under paragrafen fordras, att de säkerhetsåtgärder som vidtas inte är av obetydlig omfattning. Åtgärder vilka inte utgör några egentliga ansträngningar eller uppoffringar, såsom att sanningshalten av ett bombhot snabbt kan kontrolleras genom ett telefonsamtal, skall inte anses utgöra vidtagandet av säkerhetsåtgärder i paragrafens mening.⁶⁷ Dessa situationer torde närmast utgöra vad som brukar benämnas fulländade eller avslutade försök.⁶⁸ Gärningsmannen har verkställt allt som ankommer på honom. För fullbordat brott krävs att något ytterligare inträffar. Denna för fullbordat brott kvalificerande faktor ligger dock utanför gärningsmannens påverkans område. Falskt larm är emellertid inte straffbart på försöksstadiet.⁶⁹
    Då det i promemorian klart betonas att vidtagandet av säkerhetsåtgärder av endast obetydlig omfattning inte skall medföra ansvar för gärningsmannen, borde detta i klarhetens intresse ha framgått av själva lagtexten, eftersom det med stadgandets formulering inte föreligger något lagtekniskt hinder att fälla till ansvar även i andra fall. I stället för "obetydlig" kunde i överensstämmelse med terminologin i övrigt i brottsbalken ordet "ringa" ha använts. Bestämmelsen skulle då erhålla följande lydelse: "... föranleder onödiga säkerhetsåtgärder av inte ringa omfattning, dömes för ..."
    Den eller de säkerhetsåtgärder som vidtas med anledning av det falska larmet skall vidare vara "onödiga". Vad som avses härmed anges inte i promemorian. Inlägger man i ordet onödiga säkerhetsåtgärder endast att härmed avses att något behov av den aktuella säkerhetsåtgärden inte förelåg, torde detta kunna leda till att den som

 

⁶⁶ DsJu a. st.

⁶⁷ A. st.

⁶⁸ Nelson, Ingripanden vid brott, s. 55.

⁶⁹ 2.4.3. nedan.

avger ett oriktigt meddelande i paragrafens mening i vissa fall kan komma att gå fri från ansvar för falskt larm, trots att gärningen medför säkerhetsåtgärder.
    Om man ställer kravet på innebörden av "onödig" så, att härmed avses att den vidtagna åtgärden var obehövlig för avvärjande av den fara som angivits i meddelandet, erhålls däremot en mera bestämd avgränsning av begreppets innebörd.⁷⁰ Exempel på fall där gärningsmannen torde kunna gå fri från ansvar med stöd av den förra tolkningen är följande. A ringer till ett militärregemente och meddelar sanningslöst, att några utländska fiskebåtar med "konstiga" radioantenner folkrättsstridigt befinner sig inom svenskt territorialvatten. Vakthavande befäl tillkallar härvid den s. k. beredskapsstyrkan, vilken kommenderas till den närliggande stranden.
    Att A:s meddelande var oriktigt konstateras snabbt. På platsen påträffas emellertid samtidigt några utländska medborgare, vilka har fotograferat det aktuella området, trots att detta är förbjudet och utländska medborgare inte äger tillträde till området. Efter polisutredning visar det sig att dessa personer har bedrivit en omfattande spionverksamhet riktad mot Sverige. Knappast någon torde väl kunna hävda att den vidtagna säkerhetsåtgärden, vilken föranleddes av A:s oriktiga meddelande, var onödig i betydelsen att något behov av densamma inte förelåg. Genom den förra tolkningen av ordet "onödig" skulle således A gå fri från ansvar för falskt larm.
    Används däremot den senare tolkningen skall A ställas till ansvar för falskt larm. Att slumpen skall erhålla en så betydelsefull verkan som fallet kan bli enligt den första tolkningen kan inte anses vara tillfredsställande, varför det kan förmodas att den senare tolkningen kommer att ges företräde. I vissa fall kan det synas obilligt att döma gärningsmannen för falskt larm, då denne i själva verket genom sin gärning omedvetet har bidragit med en ovärderlig hjälp. Som ett ytterligare exempel härpå kan nämnas att A framför ett falskt bombhot mot ett kärnkraftverk, vilket medför att en av B därstädes utplacerad bomb påträffas. Möjligen kan viss hänsyn tas till sådana omständigheter vid straffets utdömande.
 

2.4.2. Det subjektiva rekvisitet
    Såsom subjektivt rekvisit fordras för straffbarhet, att gärningsmannen har haft dolus i förhållande till de objektiva brottsförutsättningarna. Detta framgår redan av 1 kap. 2 § brottsbalken. Gärningsman-

 

⁷⁰ Möjligen kan den invändningen göras, att åtgärden ändock inte var onödig, enär hotets riktighet annars inte har kunnat kontrolleras.

nen skall ha kännedom om att det aktuella meddelandet är oriktigt. Han skall exempelvis känna till, att någon bomb inte existerar eller att denna av någon annan anledning är helt ofarlig för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. A vet att någon bomb inte existerar. A säger till B, att han har utplacerat en bomb vid X. B tror att A talar sanning. A ber B att ringa till polisen och meddela, att en bomb skall explodera K vid X. B kan i detta fall inte dömas för falskt larm. A torde vara att döma för anstiftan (23 kap. 4§ BrB) till falskt larm.⁷¹
    Dolus eventualis är tillräckligt för ansvar. Känner gärningsmannen till att viss möjlighet finns att bomben inte existerar, men kan det antagas att han skulle ha fullföljt gärningen även om han hade haft vetskap härom, skall han dömas härför, såvida övriga rekvisit är uppfyllda.⁷²
    Huruvida en viss anordning är att anse såsom en bomb eller inte kan skapa vissa problemsituationer. Om A meddelar polisen att han ämnar utföra en sprängning vid X, innefattar då doluskravet att A skall vara medveten om att hans gärning faller in under uttrycket bombhot i lagens mening?
    I de fall då gärningsmannen inte subsumerar sin gärning under en brottsbeskrivnings uttryck brukar man tala om subsumtionsvillfarelse. Såsom huvudregel torde för dessa fall gälla, att den som känner till ett visst sakförhållande inte kan, för att undgå ansvar för uppsåtligt brott, hävda att han inte förstod att sakförhållandet var sådant att det omfattades av straffstadgandets uttryck.⁷³ Att för straffbarhet fordra att gärningsmannen förstod, att det aktuella sakförhållandet motsvarade straffstadgandets uttryck, vore att kräva kännedom om lagens innehåll. Gärningsmannen behöver emellertid inte, för att kunna ställas till ansvar för sin gärning, förstå lagens språk⁷⁴ (ignorantia juris nocet). Om A oriktigt meddelar polisen, att han ämnar verkställa en explosion med hjälp av nitroglycerin, skall han fällas till ansvar för falskt larm, därest även övriga rekvisit är uppfyllda, trots att han inte insåg att hans gärning utgjorde ett bombhot i paragrafens mening. A:s kännedom om en anordnings inordnande under ett juridiskt begrepp är irrelevant.
    Som ovan har nämnts, anges inte i promemorian vad som avses med en bomb vid tillämpningen av paragrafen. Huruvida en viss

 

 

⁷¹ SOU 1944: 69 s. 86 och 93 F, Strahl, I vad angår brotten, s. 278, Jareborg, Förmögenhetsbrotten, s. 28, BrK II, s. 582 ff.

⁷² DsJu s. 17.

⁷³ Strahl, a. a. s. 134 f.

⁷⁴ Strahl, Straffrättens allmänna del. kompendium, s. 72.

anordning är att anse såsom en bomb eller inte torde i vissa fall kunna få betydelse för huruvida en gärningsman skall kunna fällas till ansvar eller inte. Är explosiva leksaker, s. k. påsksmällare, att anse såsom bomber? Dessa kan medföra ytterst allvarliga skador om de träffar känsliga kroppsdelar såsom ögonen. Ljudeffekten torde även kunna vara skadlig för hjärtsvaga samt psykiskt svaga personer.
    Kan s. k. hembränningsapparater, vilka vid en explosion kan medföra mycket allvarliga skador, vara att anse såsom bomber?
    Antag att A inte har för avsikt att låta någon anordning explodera som han anser vara en bomb. För att förorsaka polisen onödigt arbete meddelar dock A polisen, enligt sin mening oriktigt, att en bomb kommer att explodera K vid X. A låter så en påsksmällare explodera K. Den situationen kan även tänkas att polisen anländer till X och före K har funnit påsksmällaren. I det fall att denna påsksmällare är att anse såsom en bomb skall A inte fällas till ansvar för falskt larm, även om A:s avsikt var att göra sig skyldig till "falskt bombhot". Är denna emellertid inte att anse såsom en bomb, kan A komma att bli dömd för falskt larm med anledning av falskt bombhot.
    Efter det att lagtexten erhöll ändrad lydelse i propositionen, eliminerades det teoretiska intresset av huruvida gärningsmannen skall dömas för endera att ha gjort sig skyldig till falskt bombhot eller att ha lämnat annan oriktig uppgift. Då det emellertid, som visats i exemplet ovan, kan tänkas att en person går fri från ansvar, enär en anordning av visst slag är att anse såsom en bomb, och eftersom bombhot i propositionen har angivits såsom ett exempel på falskt larm⁷⁵ samt även utgjort huvudorsaken till att stadgandet har tillkommit, skulle det ha varit positivt om en viss ledning, exempelvis genom angivande av vad som utan varje tvekan avses med en bomb, hade givits i promemorian. Därvid hade en tolkningskärna erhållits som på ett betydelsefullt sätt hade underlättat lösandet av hithörande problem.
    I stadgandet om allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 § BrB) upptas bl. a. det förhållandet, att någon åstadkommer en explosion. I förarbetena till denna paragraf sägs, att med explosion avses,⁷⁶ till skillnad mot vad som gällde enligt strafflagen,⁷⁷ inte endast explosion förorsakad av sprängämne utan explosion av vad ämne som helst. Denna kan härröra från ånga, gas eller eldfarlig olja. Att inte varje form av explosion avses framgår av paragrafens ordalydelse, enär det där krävs att explosionen skall framkalla fara för annans liv eller hälsa.

 

 

⁷⁵ S. 16 f.

⁷⁶ SOU 1944: 69 s. 365 f, prop. 1948: 80 s. 283 f, BrK II, s. 20 f.

⁷⁷ 19 kap. 6 § SL.

    Såsom en synnerligen stark kontrast mot den ovan angivna bestämningen av vad som avses med en explosion, och vad som med ledning härav skall anses utgöra en bomb,⁷⁸ kan en jämförelse göras med vad som avses med en bomb i 3 § 1 mom. KF (1949: 341) om explosiva varor. I detta moment upptas bomber såsom en explosiv vara under huvudslaget ammunition, vid sidan av föremål som åtminstone i vanligt språkbruk framstår såsom bomber eller beståndsdelar härav. 3 § 1 mom. har följande lydelse:

 

Explosiva varor indelas i denna förordning i följande huvudslag, nämligen, sprängämnen, såsom dynamit, nitroglycerin, nitrocellulosa, och trotyl, krut, såsom nitrocellulosakrut och svartkrut, ammunition, såsom hagel- och kulpatroner, patroner för slaktmasker samt laddade patron- och laddningshylsor, granater, bomber och minor, tändmedel, såsom sprängkapslar, tändhattar och stubin samt pyrotekniska varor, såsom fyrverkeri pjäser och knallpjäser samt pjäser för rökalstring.

 

    I förarbetena till paragrafen anges att uppräkningen inte är att anse såsom fullständig.⁷⁹ I utredningsförslaget synes man med bomber ha avsett endast för krigsbruk avsedda bomber.⁸⁰ Vid den slutliga utformningen av paragrafen togs dock denna specificering bort, och man använde endast den nu gällande benämningen bomber. I propositionen förklaras att vissa redaktionella ändringar har gjorts i de sakkunnigas förslag, bl. a. rörande vissa definitioner som endast var av teoretiskt intresse.⁸¹ Man torde därför kunna förmoda att med bomber i förordningens mening avses bomber för krigsbruk. Förordningen avser endast tillåtet handhavande av explosiva varor, och någon annan form av framställning eller förvaring av bomber än för krigsbruk torde inte vara tillåten.
    Aven om förarbetena till 13 kap. 3 § brottsbalken behandlar vad som avses med en explosion, torde man, även om det kan synas något våghalsigt, kunna dra en parallell mellan denna paragraf och stadgandet om falskt larm. Detta skulle då ske på så vis, att med bomb iparagrafen om falskt larm avses varje form av anordning vilken kan utlösa en explosion och därvid utgöra en fara för människors liv eller hälsa eller i särskilda fall för omfattande förstörelse av egendom. I det fall att endast egendom utgör angreppsobjekt, torde generellt kunna hävdas, att anordningens sprängverkan måste vara kraftigare än i de

 

 

⁷⁸ Se nedan.

⁷⁹ SOU 1948: 8 s. 75.

⁸⁰ A. a. s. 6.

⁸¹ Prop. 1949: 180 s. 39.

fall då människor utgör angreppsobjekt. Redan en ytterst ringa explosion, t. ex. från en pyroteknisk leksak, kan medföra allvarliga skador på fysiska personer. Hit kommer då även att räknas sådana anordningar vilka inte är skadliga till följd av explosionen som sådan, utan med anledning av den gas eller rök som strömmar ut vid explosionen, s. k. gas- och rökbomber.
    Till förmån för det betydelsefulla i en någotsånär klar begreppsbestämning till hjälp för rättstillämpningen får då kravet på en nära överensstämmelse med vanligt språkbruk vika. Det synes klart strida mot allmänt språkbruk, att t. ex. en s. k. hembränningsapparat faller in under begreppet bomb. En dylik kan otvivelaktigt förorsaka mycket omfattande explosioner och medföra allvarliga person- och sakskador. Till följd av denna extensiva tolkning av begreppet bomb kan emellertid vissa negativa effekter uppstå. Utan att kunna bli fälld till ansvar torde således, som ovan angivits, A, som har stort nöje av att gäcka polisen, efter att ha meddelat att en explosion kommer att inträffa vid X, kunna låta en pyroteknisk leksak av mindre art explodera under sådana omständigheter att fara för människors liv eller hälsa är helt utesluten, då polisen anländer till X. Att söka lösa detta problem genom att skapa en mera restriktiv bestämning av bombbegreppet torde inte vara någon tillfredsställande lösning. Härigenom skulle endast nya tolkningsproblem uppkomma vid uppdragandet av denna gränslinje. ⁸²
    Det bör påpekas, att A undgår ansvar enligt det nämnda förfarandet endast då meddelandet innefattar att explosionen kommer att inträffa i framtiden. A:s meddelande är i detta fall inte osant. En explosion inträffar, vilken medför fara i lagtextens mening.
    Innehåller A:s meddelande en uppgift om att en explosion har inträffat, erhålls emellertid ett annat resultat. A låter en pyroteknisk leksak detonera vid X. Därefter meddelar A polisen att nämnda förhållande har inträffat. Liksom i futurumsituationen är detta meddelande inte osant. En explosion har inträffat vid X. Skillnaden ligger emellertid i att det i perfektsituationen är uppenbart att någon fara i lagens mening inte föreligger. A:s meddelande, i förening med A:s underlåtenhet att ange hela sakförhållandet, uppväcker emellertid en föreställning hos mottagaren av meddelandet att så är fallet. Till följd härav är A:s meddelande oriktigt, varför han kan fällas till ansvar förfalskt larm.
    På samma sätt är följande situation att bedöma. B eldar skräp i en tunna. B har elden under kontroll och det är uppenbart att någon fara

 

⁸² Jfr Jareborg, Begrepp och brottsbeskrivning, s. 99 f.

i nu aktuellt avseende inte föreligger. A beger sig till brandstationen och meddelar, att det brinner vid X. Detta meddelande är inte osant, men meddelandet, i förening med A:s underlåtenhet att ange hela sakförhållandet, uppväcker en föreställning hos mottagaren av meddelandet att fara i lagens mening föreligger. A kan därför komma att dömas för falskt larm. Lagstiftaren uttrycker det så, att "Ett blankt meddelande till brandkåren om att det brinner på viss plats torde normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara som anges i första stycket är för handen.⁸³
    Som ovan har angivits fordras för straffansvar endast att gärningsmannen har kännedom om själva sakförhållandet. Han behöver således inte känna till att den anordning, som han oriktigt meddelar skall komma till användning, enligt lagen utgör en bomb. Omvänt kan en gärning, som av gärningsmannen uppfattas såsom ett falskt bombhot, inte anses såsom ett sådant om det enligt en objektiv bedömning inte kan vara bombhot, t. ex. därför att polisen snabbt har kunnat kontrollera uppgiftens riktighet.
    Detta gäller således även om det är gärningsmannens fulla övertygelse och önskan att gärningen skall klassificeras såsom falskt larm genom falskt bombhot. Dylika handlingar brukar benämnas putativa eller inbillade brott, och sådana handlingar är inte straffbara.⁸⁴
    Följande enkla schema beskriver lagförslagets tillämpning på de situationer som nu har behandlats, då gärningsmannens meddelande innefattar en futurumform och denne därefter låter en explosiv anordning detonera. A är gärningsman, d avser att A har uppsåt i förhållande till samtliga objektiva brottsrekvisit. FL betecknar att bestämmelsen om falskt larm är tillämplig, b anger A:s uppfattning huruvida en viss anordning är en bomb eller inte, samt r betecknar huruvida b enligt en objektiv bedömning är en bomb.

 

(1) A som inte har d tror/tror inte b vilket inte r = inte FL

(2) "  "    inte har "        "            "               r = inte FL

(3) "   "           har "        "            "               r = FL

(4) "   "           har "        "            "       inte r = inte FL

 

I vissa fall kan naturligtvis gärningsmannen vara att döma för annat brott i brottsbalken, exempelvis skadegörelse (12 kap. 1 § BrB) eller

 

⁸³ Prop. s. 15. Jfr dock Svea hovrätts dom under 3.4.7. in fine nedan.

⁸⁴ Strahl, Straffrättens allmänna del, s. 93. Dessa bör noga skiljas från s. k. imaginära brott, samma förf, I vad angår brotten, s. 19 och 222 f. Distinktionen mellan dessa begrepp framgår dock mindre tydligt av BrK II, s. 555.

vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB) då han låter en mindre explosion inträffa för att därigenom undgå ansvar för falskt larm.
    Gärningsmannens uppsåt skall även täcka de objektiva rekvisiten fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Inom doktrinen råder det dock vissa meningsskiljaktigheter om vad som avses med att gärningsmannens uppsåt skall täcka det objektiva rekvisitet fara. Ur praktisk synpunkt torde dock dessa meningsskiljaktigheter inte vara alltför betydelsefulla, bl. a. därför att det i bevishänseende måste vara utomordentligt vanskligt att erhålla en säker kunskap om vad gärningsmannen insåg vid gärningens utförande.⁸⁵ Följande meningar skall mycket kort anges. Det bör dock påpekas att dessa behandlar fall där en konkret fara eller risk för en sådan föreligger.
    Även om det aktuella stadgandet endast berör vad som skulle kunna benämnas en fiktiv fara, torde dessa meningar kunna appliceras på falskt larm, genom att frågan ställs hur gärningsmannens uppsåt skall täcka rekvisitet fara sådant detta till följd av det oriktiga meddelandet uppfattas enligt en objektiv bedömning.
    Thornstedt⁸⁶ anger att fara är ett normativt brottsrekvisit, till skillnad från sådana brottsrekvisit som har en mera deskriptiv karaktär. Att vissa rekvisit uppfattas såsom mera deskriptiva torde bero påatt detta uttryck används på ett liknande sätt i allmänt språkbruk, därde har en tämligen klar innebörd. De normativa rekvisiten bestårdäremot dels av speciellt juridiskt-tekniska lokutioner och dels av vaga formuleringar, som inte har någon bestämd mening i det allmänna språkbruket. Den subjektiva täckningen får en annan karaktär vid normativa rekvisit än vid deskriptiva rekvisit.
    Principiellt sett synes det emellertid bäst överensstämma med de principer som ligger till grund för den subjektiva täckningen i straffrätten och den allmänna utformning som reglerna om subjektiva rekvisit erhållit, att gärningsmannen skall ha förstått innebörden avsitt handlande i den meningen, att han inordnar den i samma kategorier som domstolen gör i sin efterföljande bedömning av gärningen.⁸⁷Detta gäller dock inte det rent rättsliga slutliga inordnandet av handlingen under ett straffbud utan dess hänförande till en kategori, till vilken straffbudet anknyter sina rättsverkningar.
    Den bild som gärningsmannen har av sin gärning och de omständigheter, under vilka den företas, bör med andra ord sammanfalla med den som densamma efter ett studium av lagens gärningsbeskriv-

 

⁸⁵ Thornstedt, Om rättsvillfarelse, s. 292.

⁸⁶ A. a. s. 287 f.

⁸⁷ A. a. s. 292 f.

ning uppväcker hos domaren. Att helt vidhålla denna tanke i praktiken torde dock inte kunna ske. Helt överensstämmande föreställningar torde nämligen mycket sällan föreligga hos gärningsmannen och domstolen. Vidare torde man ytterst sällan kunna bevisa att en fullständig överensstämmelse föreligger. Därför måste man av praktiska skäl inskränka sig till att kräva att gärningsmannens och domstolens föreställningar ungefärligen överensstämmer med varandra. Man får nöja sig med att gärningsmannen inser, att gärningen kan värderas i den riktning, i vilken lagens normativa krav pekar. Vid rekvisitet fara får man då nöja sig med att anse kravet på uppsåt uppfyllt, då det kan utredas att gärningsmannen insett att en viss sannolikhet förelåg för inträdet av det resultat som ifrågavarande faredelikt är avsett att avvärja.
    Bergendals uppfattning⁸⁸ torde vara den, att det subjektiva rekvisitet anses uppfyllt även om gärningsmannen inte insåg att den aktuella faran utgjorde en fara i lagens mening. Gärningsmannen skall emellertid, i det av Bergendal anförda exemplet rörande mordbrand, ha insett att en viss fara förelåg för människors liv eller lem eller för förstörelse av annans egendom.
    Enligt Strahl är fara ett uttryck som lagen använder för att beteckna vissa slags situationer.⁸⁹ Uppsåtsrekvisitet torde vara uppfyllt om uppsåtet täcker förhandenvaron av en sådan situation. Gärningsmannen skall därför känna de egenskaper hos situationen som gör att denna av lagen rubriceras såsom farlig, d. v. s. de konkreta omständigheter och de allmänna erfarenhetssatser som föranleder att situationerna av lagen kallas farliga. Däremot behöver han inte förstå, att denna situation ryms bland dem som lagen betecknar som farliga. Uppsåtet behöver endast täcka realiteterna, inte deras brottsrubricering. För att gärningsmannen skall kunna fällas till ansvar krävs sålunda, att hans uppsåt åtminstone i någon mån täcker att gärningen är farlig.
    Stadgandet om falskt larm kräver att gärningsmannens uppsåt täcker rekvisiten fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Enligt en strikt lexikalisk tolkning härav torde kravet på uppsåt inte vara uppfyllt i följande fall. Gärningsmannen är medveten om farligheten för människors liv ellerhälsa hos en viss anordning, om meddelandet om dess användande vore riktigt.

 

⁸⁸ NTfS 1946 s. 196 f.

⁸⁹ SvJT 1962 s. 185 ff.

    I det oriktiga meddelandet om dess användande anges dock, att den under särskilda omständigheter farliga situationen kommer att inträffa på en plats som enligt en objektiv bedömning inte kan anses medföra någon fara för människors liv eller hälsa utan endast en mindre omfattande förstörelse av egendom. Meddelandet medför att säkerhetsåtgärder vidtas.
    Frågan kan därefter ställas huruvida uppsåtskravet är uppfyllt om, med ändring av detta exempel, enligt en objektiv bedömning av det oriktiga meddelandet fara för människors liv eller hälsa anses föreligga. Även gärningsmannen känner situationens egenskap av farlig under särskilda omständigheter. Han skulle emellertid ha avstått från att avlämna det oriktiga meddelandet, därest han hade haft kännedom om att den aktuella situationen skulle komma att tolkas såsom farlig för människors liv eller hälsa. Dolus eventualis föreligger således inte. Detta synes vara ett exempel på faktisk villfarelse. Gärningsmannens uppsåt omfattar inte ett visst, om ock konstruerat, faktiskt förhållande som i straffstadgandet utgör ett objektivt rekvisit. Gärningsmannen skall således inte fällas till ansvar. Med faktisk villfarelse avses då, enligt Thornstedts terminologi, okunnighet eller felaktig uppfattning om företeelser av annan art än rättsvillfarelse.⁹⁰ Såsom rättsvillfarelse definieras en villfarelse, vilken innebär eller beror på en felaktig uppfattning rörande en rättsregels innehåll eller existens.
    Såsom ett parallellexempel kan följande anges. A anlägger en mindre brand, vilken orsakar fara för annans liv eller hälsa, utan att A hade uppsåt till detta. A kan då inte dömas för mordbrand, trots att A är fullt medveten om eldens farliga egenskaper under särskilda omständigheter.⁹¹
    Det oriktiga meddelandet skall medföra att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas. Vad gäller det subjektiva rekvisitet i förhållande till detta anges i promemorian, att man i allmänhet torde kunna presumera att gärningsmannens uppsåt omfattar säkerhetsåtgärderna.⁹² Denna formulering synes mindre lyckad, i det att den kan ge sken av att doluskravet, i vad avser onödiga säkerhetsåtgärder, anses uppfyllt redan genom att övriga objektiva brottsrekvisit är täckta. Ett sådant förfarande ⁹³ måste emellertid anses strida mot gällande rätt. Att, då ett stadgande innehåller de objektiva rekvisiten P. Q och R, utgå från att det subjektiva rekvisitet är täckt för R så snart P och Q är täckta måste således vara felaktigt (P+Q = P+Q+R).

 

⁹⁰ Thornstedt. a. a. s. 31 f.

⁹¹ SOU 1944: 69 s. 363.

⁹² DsJu s. 17.

⁹³ SOU 1953: 14 s. 375 ff.

    I "fallet med den schweiziske affärsmannen", som blev mycket uppmärksammat i massmedia⁹⁴, frikändes denne av Svea hovrätt (två ledamöter) mot bakgrund av att affärsmannen "ej haft rimlig anledning att räkna med att hans yttrande skulle föranleda kontrollpersonalen att sätta igång säkerhetsåtgärderna" (B 1463/78, Avd. 1 DB 20/1978).
    Culpösa handlingar omfattas inte av paragrafen. Anledningen härtill torde vara att det ligger i samhällets intresse, att medborgarna vid misstanke om brott meddelar sig med myndigheterna. Upplysningar från allmänheten torde vara en av de viktigaste informationskällorna för polis- och andra myndigheter. Det verkar naturligen som en inte önskvärd hämsko på A att meddela polisen att B har sagt till C, att B ämnade låta en bomb explodera K vid X, därest A löper risk att bli straffad för ett culpöst brott, i det fall att det senare visar sig ha varit ett oriktigt meddelande. I propositionen uttalas, att "Bestämmelsen måste ges sådan utformning att allmänheten inte härigenom hämmas från att använda den räddnings- och bevakningstjänst som står till buds".⁹⁵

 

2.4.3. Försök m. m.
Lagstiftaren har inte stadgat straff för försök till falskt larm. Någon motivering härtill ges inte. Förarbetena kan även sägas gå ett steg längre i det att, som ovan angivits, inte heller s. k. fulländade eller avslutade försök⁹⁶ anses straffbara, t. ex. då meddelandets sanningshalt snabbt kan kontrolleras. Tillfälliga omständigheter kommer således att kunna vara avgörande för huruvida A, som med direkt uppsåt avlämnar ett oriktigt meddelande, skall dömas härför eller skall anses ha utfört ett straffritt försök till falskt larm. Televerksarbetaren T kan t. ex. av en ren tillfällighet, under utövandet av sitt yrke. ha avlyssnat ett samtal mellan A och B, där A omtalar att han ämnar framföra ett falskt larm. T underrättar polisen härom, varför vidtagandet av onödiga säkerhetsåtgärder kan undvikas.
    Lagstiftaren har inte heller ansett att falskt larm skall vara straffbart på förberedelsestadiet. I 23 kap. 2 § brottsbalken omtalas bl. a. att den, som med uppsåt att utföra eller främja brott anskaffar gift eller sprängämne, skall i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för förberedelse till brottet.

 

⁹⁴ Vid incheckningen på Arlanda uttalade han — enligt egen uppgift på skämt — "I put the bomb here", samtidigt som han lade ned bilnycklar i sin portfölj som låg på ett bord framför kontrollanten. Kontrollanten tog dock uttalandet på allvar. Området utrymdes och avspärrades.

⁹⁵ S. 15.

⁹⁶Se vid not 68 ovan.

    Gift och sprängämne kan vara hjälpmedel vid utförandet av ett falskt larm. Situationer kan tänkas där A avser att nyttja äkta gift eller sprängämne för att göra det falska larmet mera verklighetstroget. A avser emellertid att använda dessa, utomstående ovetande, på ett helt ofarligt sätt. A kan t. ex. ha för avsikt att vid ett framtida falskt bombhot utplacera sprängämne vid X, dock utan att aptera detta.
    Anskaffande av gift eller sprängämne med uppsåt att begå dylika gärningar är således straffria. Liksom vid försökshandlingar kan tillfälliga omständigheter vara avgörande för huruvida A kommer att dömas för falskt larm eller anses ha utfört en straffri förberedelsehandling. T kan även här ha avlyssnat ett samtal mellan A och B och informerat polisen, varigenom vidtagande av onödiga säkerhetsåtgärder har kunnat undvikas.
    Vissa omständigheter talar möjligen för att, i generalpreventivt syfte, straffbelägga de aktuella försöks- och förberedelsehandlingarna, särskilt med hänsyn till den lätthet med vilken A, efter avslöjandet avde straffria försöks- och förberedelsehandlingarna, kan påbörja ett nytt falskt larm med uppsåt att fullborda detta och den svårighet som myndigheterna har att konstatera huruvida ett följande falskt larm är falskt eller äkta, oberoende av om det kan fastställas, huruvida det denna gång är eller inte är A som framställer detsamma.
    I vissa fall kan det emellertid tänkas att A, då han förbereder eller försöker begå falskt larm, kan komma att fällas till ansvar härför. Enligt 3 § lagen (1975: 69) om explosiva och brandfarliga varor skall nämligen bl. a. den som, utan att vara berättigad till det, uppsåtligen innehar eller förvärvar explosiva varor dömas härför. Paragrafens första stycke har följande lydelse:

 

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan att vara berättigad till det tillverkar, idkar handel med, innehar eller förvärvar explosiv vara dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

 

Bestämmelser om förvärv och innehav av explosiva varor finns i 117 —124 §§ KF (1949: 341) om förvärv och innehav av explosiva varor. Där anges att för vissa explosiva varor krävs tillstånd av länsstyrelse eller polismyndighet, medan andra endast får innehas av staten.
    Om A utan tillstånd innehar eller förvärvar explosiva varor för att, såsom i exemplet ovan, göra det falska larmet mera trovärdigt, kan han således, trots att försök och förberedelse till falskt larm är straffritt bli dömd till fängelse i högst två år. Det är således stadgat strängare straff härför än vad som gäller för fullbordat falskt larm. Är brottetringa skall emellertid dömas till böter eller fängelse i högst sex måna-

der, medan för falskt larm stadgas böter eller fängelse i högst två år.
    Reglerna i 23 kap. 4 § brottsbalken rörande medverkan till brott är naturligtvis tillämpliga även på falskt larm. A kan således bli dömd för anstiftan till falskt larm, därest han förmår B att begå ett sådant brott. Tror B, att det meddelande han framför på uppdrag av A är riktigt, kan B inte dömas för falskt larm. A torde då dömas för anstiftan till falskt larm.⁹⁷ För medhjälp till falskt larm kan B dömas i det fall, att han t. ex. utlägger en attrapp vid X, medan A framför det oriktiga meddelandet.
    Under förutsättningar, som anges i 24 kap. 1 § och 24 kap. 4 § brottsbalken, kan även reglerna rörande nödvärn respektive nöd bli tillämpliga, då gärningsmannen genom falskt bombhot eller annan oriktig uppgift att det föreligger fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödiga säkerhetsåtgärder. Till följd av den utformning som nödvärnsrätten respektive stadgandet om falskt larm har erhållit kan emellertid nödvärnsrätten inte bli tillämplig på gärningar som erhållit brottsbeteckningen falskt larm.
    En av skillnaderna mellan reglerna rörande nödrätt och nödvärn består i att en nödvärnshandling, i motsats till en nödhandling, måste vara riktad mot den som ger upphov till nödvärnsrätten. Gör däremot den som använder sig av nödvärnsrätten intrång i tredje mans rättssfär, blir reglerna om nöd i stället tillämpliga.⁹⁸
    Stadgandet rörande falskt larm avses vara subsidiärt i förhållande till huvudbrotten i brottsbalken.⁹⁹ Bl. a. nämns, att gränsen mot olaga hot anses klar, i det att denna bestämmelse avser hot mot den enskilde, medan bestämmelsen om falskt larm tillämpas så snart det är fråga om hot riktade mot allmänheten. Detta medför således, att nödvärnsrätten aldrig kan bli tillämplig vid falskt larm. Följande utgör ett exempel härpå. A tränger sig in i B:s lägenhet för att beröva B livet. B tar då fram ett bombliknande föremål och hotar A att låta det explodera. Därefter ringer B till polisen och meddelar att en bomb kommer att explodera vid X, för att därigenom tillkalla polisen utan att A skall misstänka det bombliknande föremålets otjänlighet som sådan.
    Samtliga objektiva brottsrekvisit i stadgandet rörande falskt larm synes i detta fall vara täckta av B:s uppsåt, men till följd av bestämmelsens subsidiaritet gör sig B i stället skyldig till olaga hot. Från

 

⁹⁷ Se not 71 ovan.

⁹⁸ Strahl, I vad angår brotten, s. 394, Brinck, Nyquist & Ohlsson, Straffrätt enligt brottsbalken, s. 61, Brk II, s. 613 ff.

⁹⁹ DsJu s. 18.

denna gärning skall emellertid B gå fri från ansvar med stöd av nödvärnsregeln (24 kap. 1 § BrB).

 

2.4.4. Perfektionspunkten
Då ett visst förfarande har fortskridit så långt att samtliga rekvisit för ett brott är uppfyllda, har man nått fram till vad som brukar benämnas brottets fullbordanspunkt. Denna brukar även benämnas perfektionspunkten eller konsummationspunkten. Denna punkts läge är helt beroende av brottsbeskrivningen. Någon generell regel rörande fullbordanspunkten kan således inte anges.¹⁰⁰ Genom brottsbalksreformen¹⁰¹ har dock perfektionspunkten för flera brott tidigarelagts. Då det intresse som hotas är av socialt betydelsefull karaktär har redan framkallande av fara för intresset kriminaliserats.¹⁰² Ett exempel på sådana brott är allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 § BrB), där redan framkallande av fara för viss effekt är tillräcklig för straffansvar.
    Ovan har de objektiva rekvisitens täckning av uppsåt behandlats.¹⁰³ Så snart något rekvisit inte är täckt av uppsåt, föreligger inte något fullbordat falskt larm. Aven om detta förhållande utgör en nödvändig betingelse för brottets fullbordan, så är det emellertid inte en tillräcklig betingelse härför. Detta följer redan av stadgandets lydelse då det anges, att det oriktiga meddelandet skall föranleda att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas. Perfektionspunktens läge bestäms därför utan medverkan av gärningsmannen. I det fall att övriga rekvisit är uppfyllda, vilket antas i de kommande exemplen, krävs för fullbordat brott, att säkerhetsåtgärder har vidtagits.
    Åtgärder av obetydlig omfattning eller, som det även uttrycks i promemorian, åtgärder som inte innebär några egentliga ansträngningar eller uppoffringar, t. ex. genom att hotets riktighet kan kontrolleras genom ett telefonsamtal, är inte att anse såsom säkerhetsåtgärder i paragrafens mening.¹⁰⁴ Underlåter en tjänsteman att utföra denna kontroll, eller utförs denna på ett undermåligt sätt, och medför detta att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas, har således brottet fullbordats till följd av tjänstemannens försummelse. Denna försummelse påverkar inte bedömningen av det. falska larmet, lika litet som det förhållandet, att en polisman i tjänst passerar en uppbruten dörr utan att undersöka detta förhållande närmare, påverkar denna gärningsbedömning såsom skadegörelse, stöld eller försök till stöld (12 kap. 1 §, 8 kap. 1 § samt 8 kap. 12 § BrB).

 

¹⁰⁰ Strahl. a. a. s. 216.

¹⁰¹ SOU 1953: 14.

¹⁰² Agge. Straffrättens allmänna del. kap. 2. s. 135 f.

¹⁰³ 2.4.2. ovan.

¹⁰⁴ DsJu s. 17.

    Den brottsliga gärningen skall få till effekt att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas. Som tidigare nämnts krävs sålunda för fullbordat brott, då övriga rekvisit är uppfyllda, att denna effekt har uppkommit.
    Såsom vägledning för vad som skall anses utgöra säkerhetsåtgärder omnämns i promemorian åtgärder av inte obetydlig omfattning, t. ex.utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst, avspärrning av ett bombhotat område, åtgärder av hälsovårdsmyndighet för att förhindra att förgiftade livsmedel etc. konsumeras av allmänheten.¹⁰⁵
    Att märka är då först att såsom en säkerhetsåtgärd omnämns "utryckning" av bl. a. polis. Detta måste anses vara ett mindre väl valt exempel, enär lagstiftaren i stadgandet om missbruk av larmanordning uttryckligen använder sig av ordet "utryckning" för att karakterisera den där angivna effekten. Omfattar uttrycket "säkerhetsåtgärder" även utryckning av t. ex. polis, borde i konsekvens härmed det förra uttrycket även ha använts i stadgandet om missbruk av larmanordning. Att inte ordet utryckning används i stället för ordet säkerhetsåtgärder synes riktigt, enär vissa myndigheters eller privatpersoners agerande enligt första stycket knappast kan betecknas såsom utryckningar. Exempel härpå är de åtgärder som hälsovårdsmyndighet vidtar till följd av ett falskt larm och de åtgärder en varuhuschef vidtar då ett varuhus utryms. En mera adekvat lösning vore att både utryckning och säkerhetsåtgärder nämns i lagtexten. Denna skulle då erhålla följande lydelse, i förening med att som ovan förordats ordet "uppgift" utbyts mot ordet "meddelande":¹⁰⁶

 

Den som genom oriktigt meddelande att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig utryckning eller onödiga säkerhetsåtgärder, dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst två år.

 

Som exempel härpå anges endast det fallet att meddelandets sanningshalt snabbt kan kontrolleras, exempelvis genom ett telefonsamtal. Polisens arbete, åtminstone den bilburna personalens, består huvudsakligen i att inom ett mindre distrikt förflytta sig från X och Y, för att där vidta eventuella åtgärder. Att beteckna dessa förflyttningar såsom åtgärder av betydlig omfattning eller innebärande ansträngningar torde vara mindre adekvat.
    Möjligen kan det hävdas, att stadgandet om missbruk av larmanordning endast avser en viss form av säkerhetsåtgärder, nämligen

 

¹⁰⁵ A. st.

¹⁰⁶ 2.4.1. ovan.

utryckning. Det torde emellertid även vara språkligt felaktigt att i detta sammanhang beteckna en utryckning såsom säkerhetsåtgärd. En säkerhetsåtgärd är i stället ett positivt handlande som syftar till att omedelbart söka undanröja någon form av fara. De två andra exempelpå säkerhetsåtgärder, som lagstiftaren anger, torde utgöra typiska sådana. Polisens utryckning ligger temporalt före vidtagandet av säkerhetsåtgärder. Brottet är sålunda inte fullbordat, med den ordalydelse lagtexten har, förrän polisen har anlänt till X och där påbörjat vidtagandet av säkerhetsåtgärder.
    Såsom ett ytterligare stöd för uppfattningen, att gärningen inte är fullbordad i och med att polisen påbörjar färden från X till Y, kan följande anföras. Åtgärder vilka inte innebär några egentliga ansträngningar eller uppoffringar, eller som det även uttrycks åtgärder av obetydlig omfattning, skall inte anses utgöra säkerhetsåtgärder.¹⁰⁷
    Då polisens förflyttning från X till Y inte utgör någon säkerhetsåtgärd, är brottet inte fullbordat under denna förflyttning. Fullbordanspunkten kan vara uppnådd tidigast då polisen anländer till X, och dessförinnan har gärningsmannen möjlighet att förhindra dess fullbordan. Detta kan dock medföra vissa negativa konsekvenser, vilket ytterligare betonar vikten av att även ordet "utryckning" införs i lagtexten.
    Numera har polisstationerna ständig radiokontakt med alla polisfordon, varför följande situation kan uppstå. A meddelar, att en explosion kommer att inträffa vid X. Under polispatrullens färd dit meddelar A, att detta var oriktigt, och tillägger, att explosionen i stället kommer att inträffa vid Y. På detta sätt kan A fortsätta att dirigera polisen (till Z, Å o. s. v.) för att så avsluta detta händelseförlopp med att förklara att den sist lämnade uppgiften var oriktig, utan angivande av någon ny destination. Frågan uppkommer då huruvida i detta fall något fullbordat brott har kommit till stånd?
    I det fall att samtliga meddelanden sammantagna anses utgöra ett enda brott torde det stå klart att dessa medfört ansträngningar eller uppoffringar. Härför krävs emellertid att A har haft uppsåt härtill redan från början eller åtminstone under så lång tid av händelseförloppet som krävs för att åtgärderna skall anses ha inneburit ansträngningar eller åtgärder av inte obetydlig omfattning. Den situationen kan dock tänkas där A, efter varje särskilt meddelande, inte har haft något uppsåt att framföra ytterligare sådant.
    Anses det däremot att varje meddelande skall ses för sig, beror frågan huruvida fullbordat brott har kommit till stånd av huruvida

 

¹⁰⁷ DsJu a. st.

 

13—SvenskJuristtidning 1981

varje särskilt meddelande har föranlett ansträngningar eller åtgärder av inte obetydlig omfattning.
    Perfektionspunktens läge kan vidare förskjutas i tiden emedan det oriktiga meddelandet passerar flera led innan det föranleder att onödiga säkerhetsåtgärder vidtas. A meddelar oriktigt B att C ämnar utföra en explosion K vid X. A ber därför B, vilken tror att detta förhållande är riktigt, att underrätta tidningen T härom. T meddelar polismyndigheten, vilken gör en onödig utryckning till X, varpå säkerhetsåtgärder vidtas.
    I det fall att man inte godtar den ovan anförda innebörden av begreppet "säkerhetsåtgärder", vilken har bestämts mot bakgrund av promemorians förtydligande härav såsom åtgärder av inte obetydlig omfattning eller åtgärder som inneburit ansträngningar, sträcker sig det osäkra området för brottets fullbordan från det att meddelandet har nått den person eller myndighet, som sedermera ämnar vidta säkerhetsåtgärder, till det att direkta säkerhetsåtgärder, t. ex. avspärrningar vid X, vidtas.
    Ett förhållande som torde böra anses såsom en säkerhetsåtgärd i paragrafens mening,¹⁰⁸ i det att det innebär särskilda ansträngningar eller uppoffringar, är att ett falskt larm framförs under sådan tid på dygnet då specialutbildad personal inte finns tillgänglig, t. ex. personal vid hälsovårdsmyndighet, varför sådan personal särskilt inkallas. Vidare kan den situationen tänkas att en polismyndighet, vilken inte har någon specialutbildad personal, tillkallar sådan ifrån ett annat polisdistrikt till följd av ett falskt larm.
    Det ovan behandlade har huvudsakligen berört det falska larmets perfektionspunkt i förhållande till vidtagandet av säkerhetsåtgärder. Det följande torde dock utgöra exempel på fall där fråga kan uppkomma, huruvida det falska larmet är fullbordat i förhållande till rekvisiten fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom.
    A meddelar klockan 12.00 dag 1, att en bomb kommer att detonera klockan 12.00 dag 2 vid X. Till följd av den noggrant angivna platsbeskrivningen och den långt framskjutna och preciserade tidsangivelsen kan mycket enkla preventiva åtgärder vidtas. Desa kan utgöras av åtgärder av obetydlig omfattning. Redan detta torde utesluta det falska larmets fullbordan, men det kan även ifrågasättas om det aktuella larmet på angivna grunder över huvud kan anses innefatta

 

¹⁰⁸ den av mig ovan föreslagna lydelsen av paragrafen uppkommer inte detta spörsmål, i det att utryckningen i dylika fall kan anses påbörjad redan då personalen lämnar t. ex. sina bostäder. Se vid not 106 ovan.

fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom.

 

2.4.5. Straffet
Såsom straff för falskt larm har valts böter eller fängelse i högst två år. Att någon generell skillnad skulle föreligga vid straffmätningen mellan å ena sidan falskt bombhot och å andra sidan annan oriktig uppgift som föranleder fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom torde inte vara avsett. Andra former av falskt larm än falskt bombhot kan förorsaka minst lika stora kostnader för enskilda och samhället genom de säkerhetsåtgärder, som vidtas med anledning av meddelandet, och kan framkalla oro och rädsla bland allmänheten i lika hög grad.
    Följande torde emellertid vara omständigheter vilka kan tänkas påverka straffmätningen. Det falska meddelandet specificeras till viss plats och till viss tidpunkt, vilket medför att uppgiftens riktighet tämligen snabbt kan kontrolleras. Över huvud torde hänsyn böra tastill hur stora kostnader det oriktiga meddelandet förorsakar. Vidare torde hänsyn böra tas till sådana fall där gärningsmannen väljer en tidpunkt för gärningens begående med hänsyn exempelvis till polisens arbetsbörda. A framför t. ex. ett falskt bombhot vid en tidpunkt då huvuddelen av polisens resurser är koncentrerad på en omfattande terroraktion. Hänsyn torde även böra tas till det antal personer, som genom det oriktiga meddelandet utsätts för oro och rädsla. Således skall det anses utgöra ett allvarligare brott att oriktigt meddela att en bomb kommer att detonera på en fullsatt idrottsarena än att meddela att densamma kommer att detonera på en mindre — inte så livligt trafikerad — gata. Det förutsätts härvid, att idrottspubliken får vetskap om bombhotet.
    Ovan har det omtalats, att gärningsmannen skall fällas till ansvar även i sådana situationer där han omedvetet — till följd av sin gärning — bidragit med en ovärderlig hjälp. Det oriktiga kan ha lett till att en reell faresituation har kunnat undanröjas. Det måste anses som obilligt att inte ta hänsyn härtill vid straffets bestämmande.
    Maximistraffet för falskt larm höjdes till fängelse två år i lagrådsremissen från fängelse ett år i promemorian. Lagstiftarens syfte härmed var, efter inrådan av vissa remissinstanser,¹⁰⁹ att falskt larm inte skall behandlas lindrigare än brotten olaga hot och oredligt förfarande, vars maximistraff utgör fängelse två år. Lagstiftaren torde emellertid

 

¹⁰⁹ Lagrådsremissen. s. 11 f.

härvid ha förbisett ett uttalande i förarbetena till stadgandet om olaga hot.
    Ett av huvudmomenten i gärningen falskt larm är att någon reell fara i lagens mening inte föreligger. Det är inte heller gärningsmannens avsikt att någon sådan fara skall förverkligas. Om så vore fallet skulle bestämmelsen över huvud inte kunna bli tillämplig. Vad åter gäller olaga hot, kan denna gärning begås antingen med avsikt hos gärningsmannen att förverkliga den i hotet innefattade åtgärden eller utan sådan avsikt. I förarbetena uttrycks detta så att "Det är utan betydelse för paragrafens tillämpning, huruvida gärningsmannen verkligen hade för avsikt att förverkliga hotet eller inte".¹¹⁰ Därefter anges den i förevarande hänseende relevanta omständigheten, nämligen att den kan komma i beaktande vid straffmätningen.¹¹¹ Lagstiftaren synes då ha avsett att situationer, där gärningsmannens avsikt inte var att förverkliga den i hotet innefattade gärningen skall bedömas lindrigare än situationer, där gärningsmannen hade motsatt avsikt.
    Då lagstiftaren höjde straffet för falskt larm för att därigenom skapa kongruens med straffskalorna i bestämmelserna rörande olaga hot och oredligt förfärande, erhölls i realiteten ett strängare straff, åtminstone i förhållande till olaga hot. Även det följande bör påverka straffmätningen i positiv riktning för gärningsmannen. För vissa brott i brottsbalken stadgas, att gärningsmannen har möjlighet att frivilligt tillbakaträda från sitt handlande innan avsevärd olägenhet har uppkommit härav.
    Därigenom skall han erhålla ett lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen (se 13 kap. 11 §, 14 kap. 11 §, 15 kap. 14 § och 23 kap. 3 § brottsbalken). Var faran ringa skall gärningsmannen inte dömas till ansvar. Det krävs att gärningsmannen genom sitt tillbakaträdande har lyckats avvärja faran. Det är således inte tillräckligt att han endast sökt avvärja densamma.¹¹²
    Tillbakaträdandet skall ske innan avsevärd olägenhet har uppkommit. Till olägenhet räknas bl. a. ekonomisk skada.¹¹³ Vidare skall tillbakaträdandet ha skett frivilligt. Det får således inte föranledas av att gärningsmannen har fått vetskap om att gärningen har upptäckts. ¹¹⁴
    Såsom motivering till ett stadgande rörande tillbakaträdande anges, att ett frivilligt tillbakaträdande utgör ett starkt indicium på att

 

¹¹⁰ SOU 1933: 14 s. 165.

¹¹¹ A. st.

¹¹² SOU 1944: 69 s. 311 och 383.

¹¹³ A. a. s. 312.

¹¹⁴ A. st.

gärningsmannens brottslighet inte är så svår som gärningen i och för sig syntes utvisa. Vidare betonas vikten av att gärningsmannen, även sedan gärningen fortskridit så, långt att ett fullbordat brott föreligger, såvitt möjligt föranleds att avbryta den brottsliga verksamheten innan den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar.¹¹⁵
    De ovan nämnda stadgandena avser tillbakaträdande från gärningar vilka medför reella faror. Ett tillbakaträdande från den fiktiva faran falskt larm, i form av ett meddelande att den tidigare lämnade uppgiften är felaktig, varigenom stora kostnader och förluster kan förhindras, bör även påverka straffmätningen.
    En av motiveringarna till att kriminalisera falska larm är att de säkerhetsåtgärder som vidtas till följd härav medför stora kostnader för det allmänna och i vissa fall även ekonomiska förluster för privatpersoner.¹¹⁶ Det torde därför ligga i samhällets intresse, att gärningsmannen, då han av någon anledning — inte nödvändigtvis av ånger — önskar förhindra att fortsatta säkerhetsåtgärder vidtas innan avsevärda olägenheter har uppkommit, ges möjlighet att frivilligt tillbakaträda och därigenom erhålla ett lindrigare straff än vad som eljest skulle ha följt å gärningen. Med olägenhet avses då, i överensstämmelse med betydelsen härav i 13 kap. 11 § brottsbalken, bl. a. ekonomisk skada.

 

2.4.6. Konkurrens
Konkurrensspörsmål uppstår så snart det är teoretiskt möjligt att en person kan komma att dömas för mer än ett brott. Rättsläget är i de flesta fall tämligen osäkert.¹¹⁷ Här skall endast mycket kort anges några exempel på konkurrenssituationer med anknytning till nu aktuella gärningar.
    De mest väsentliga konkurrensspörsmålen har redan behandlats ovan under 2.2. Det betonas ånyo att falskt larm är subsidiärt i förhållande till brottsbalkens huvudbrott.¹¹⁸
    Det blir således inte aktuellt att döma för falskt larm då något av huvudbrotten kan tillämpas.¹¹⁹ Det förra kan sägas bli konsumerat av det senare.

 

¹¹⁵ A. a. s. 310 f.

¹¹⁶ DsJu s. 9.

¹¹⁷ Jareborg, Förmögenhetsbrotten, s. 314 — 332.

¹¹⁸ DsJu s. 18.

¹¹⁹ Att benämna utpressning (9 kap. 4 § BrB) ett huvudbrott eller ett primärt brott synes något oegentligt, enär detta stadgande uttryckligen är subsidiärt i förhållande tillrån (8 kap. 5 § BrB). Jfr Jareborg, a. a. s. 7. "Distinktionen mellan primära och sekundära brott synes inte ha saklig betydelse; den ger blott en överflödig anvisning om vilken brottstyp som har företräde när flera brottsbeskrivningar formellt är uppfyllda." Samma förf. och arbete s. 316. "Subsidiaritetsklausuler finns t. ex. i BrB 9: 4."

    Kriteriet för gränsdragning mellan falskt larm å den ena sidan och olaga hot samt oredligt förfarande å den andra är, att bestämmelsen om falskt larm skall tillämpas så snart det är fråga om ett meddelande som innefattar ett hot riktat mot allmänheten. Bestämmelsen om olaga hot tillämpas då hotet riktar sig mot en viss bestämd person eller personkrets. Utgör det falska larmet ett otillbörligt agerande inom näringslivet, kan stadgandet om oredligt förfarande bli tillämpligt. ¹²⁰
    Promemorians gränsdragning mellan falskt larm och missbruk av larmanordning bestämdes så, att det förra avsåg oriktiga meddelanden om att fara för människors liv eller hälsa skulle inträffa i framtiden.¹²¹ Innefattade meddelandet att sådan fara redan förelåg, t. ex.därför att dricksvattnet vid X förgiftats, blev emellertid bestämmelsen rörande missbruk av larmanordning tillämplig, under förutsättning att någon av de i detta stadgande omnämnda subjekten agerade. Detta temporala kriterium togs emellertid bort i lagrådsremissen och därmed undanröjdes allvarliga brister i promemorieförslaget. Ett stort antal klandervärda handlingar kunde nämligen tänkas, där gärningsmannen till följd härav kunde gå straffri.
    De nu behandlade formerna av konkurrens brukar benämnas skenbar lagkonkurrens. Karakteristiskt härför är att endast ett brott föreligger, varför problemet koncentrerar sig till vilket stadgande ett brott skall inordnas under.¹²²
    Ärekränker A två personer genom samma skrift, begår han två ärekränkningsbrott.¹²³ På samma sätt torde följande förhållande vara att bedöma. A meddelar polismyndigheten samtidigt, att bomb kommer att explodera vid både X och Y. Detta torde anses såsom begående av två brott, enär säkerhetsåtgärder måste vidtas vid både X och Y. Denna form av konkurrens brukar benämnas likartad brottskonkurrens. Gärningsmannen har överträtt samma stadgande två eller flera gångar.¹²⁴ Meddelar A polismyndigheten, att en bomb kommer att explodera vid X, men låter han en äkta bomb explodera vid Y, föreligger vad som brukar benämnas olikartad brottskonkurrens. A har gjort sig skyldig till två brott, vilka faller in under olika stadganden.¹²⁵

 

¹²⁰ DsJu a. st.

¹²¹ A. st.

¹²² Strahl m. fl. Om påföljder för brott. s. 205.

¹²³ A. a. s. 202.

¹²⁴ Strahl. Straffrättens allmänna del. s. 149.

¹²⁵ A. a. s. 150 f.

    Ett särskilt slag av skenbar lagkonkurrens, s.k. konsumtion,^l26 föreligger då endast ett straffbud skall tillämpas, ehuru förutsättningarna för tillämpning även av ett annat stadgande synes vara uppfyllda. Ett exempel härpå torde vara att A — med uppsåt att skada polispersonal — meddelar polisen, att en bomb kommer att detonera vid X. A gör emellertid en precisering till X¹. A låter så bomben detonera vid X², varpå polispersonal kommer till skada. Förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen rörande falskt larm är uppfyllda, men A torde straffas med stöd av något av huvudbrotten i brottsbalken.
    Den som uppsåtligen utan att vara berättigad härtill innehar eller förvärvar explosiv vara kan dömas med stöd av 3 § lagen om explosiva och brandfarliga varor.¹²⁷ Olikartad brottskonkurrens uppstår därför om A, för att göra sitt falska bombhot mera trovärdigt, nyttjar explosiva varor utan uppsåt att låta dessa explodera.
    Beträffande konkurrensen mellan paragrafens första och andra stycke se nedan under 3.4.7. in fine.

 

 

3. Missbruk av larmanordning
I 16 kap. 15 § andra stycket brottsbalken stadgas följande:

 

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän bevakningstjänst, dömes för missbruk av larmanordning till böter.

 

3.1. Bakgrunden till lagstiftningen
Thyréns förslag till strafflag innehöll bl. a. ett stadgande som har viss anknytning till stadgandet om missbruk av larmanordning. Den, som genom anmälan till myndighet eller genom falsk bevisning eller på annat sätt föranleder undersökning om brott, skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.¹ Detta ansågs utgöra ett tillräckligt grovt missbruk av statsfunktionen för att inte böra passera straffritt.² Förslaget blev emellertid aldrig lag.
    Den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkom brandstyrkas utryckning eller samling dömdes tidigare enligt 24 § brandlagen (1974: 80). Några motsvarande be-

 

^l26 Strahl m. fl., Om påföljder för brott, s. 208. Jareborg, a.a. s. 315 ff, benämner bl. a. detta logisk konkurrens.

¹²⁷ Se 2.4.3.

¹ Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen. VIII, s. 10, 15 §.

² A. a. s. 179.

stämmelser rörande falskt larm till polis, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst fanns inte.
    Den motivering till lagstiftning om missbruk av larmanordning i de oreglerade fallen, som kan utläsas ur promemorian, är att dessa gärningar företer stora likheter med falska larm (enligt första stycket) samt att det synes ha funnits ett behov av lagstiftning.³
    Likheten mellan bestämmelserna består bl. a. i att ett onödigt utnyttjande av samhälleliga resurser sker inom ett område där oriktiga uppgifter till ledning för resursernas användning kan medföra allvarliga konsekvenser för människors liv och hälsa. Vidare medför detta onödiga utnyttjande av samhällsresurserna stora kostnader för samhället.
    Det behov av lagstiftning, som enligt promemorian synes ha förelegat, är emellertid mindre klart. Grundas detta endast på ett antagande eller fanns ett lagstiftningsbehov med anledning av att dylika gärningar i stor omfattning framförs även till andra myndigheter än brandkåren? Några upplysningar härom erhålles inte i förarbetena.

 

3.2. Tillämpning före tillkomsten av det aktuella stadgandet
24 § andra stycket brandlagen hade tidigare följande lydelse:

 

Den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och är skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.

 

    Bestämmelsens innebörd torde ha varit densamma som enligt den äldre brandlagen (1962: 90). Enligt bestämmelsen krävdes såsom subjektivt rekvisit dolus. Så torde även ha varit fallet enligt den äldre bestämmelsen.⁴ För att förtydliga detta krav ersattes lokutionen "obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling" i den äldre lagstiftningen med lokutionen "uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling".
    Under remissbehandlingen framkom vissa önskemål om att även culpösa gärningar skulle straffbeläggas. Departementschefen ansåg emellertid, att ett sådant stadgande kunde leda till att larmanordningar installerades i minskad omfattning eller att dessa kopplades bort vissa tider på dygnet, varför doluskravet vidhölls.⁵ Det måste anses ligga i samhällets intresse, att larmanordningar installeras och används för sitt ändamål i så stor omfattning som möjligt och att

 

³ DsJu s. 13.

⁴ Prop. 1973: 185 s. 200 f.

⁵ A. a. s. 201.

medborgarna redan vid misstanke om brand underrättar brandkåren härom. Ett culpastadgande skulle naturligen verka hämmande i detta avseende.
    Gärningen utfördes genom att någon utlöste ett brandlarm eller på annat sätt åstadkom brandstyrkas samling eller utryckning. Det förra torde avse att gärningsmannen nyttjade någon form av teknisk anordning, medan det senare bl. a. torde ha innefattat att någon muntligen framförde ett meddelande som föranledde nämnda åtgärder.
    Sådant meddelande torde även ha kunnat meddelas skriftligen, t. ex. då i en konstruerad trängande situation detta befordrades med ett bud som inte behärskade det svenska språket.⁶
    Handlingen skulle utföras utan giltigt skäl. Gärningsmannen skulle således känna till att något behov av brandstyrkas samling eller utryckning inte förelåg. En tolkningsfråga uppkom då beträffande lokutionen "utan giltigt skäl". Skulle denna anses innebära, att något behov av brandstyrkas samling eller utryckning inte förelåg, eller skulle det tillägget göras att något behov av densamma inte förelåg med anledning av den åtgärd som föranlett brandstyrkans samling eller utryckning? Den förra tolkningen kunde medföra att gärningsmannen gick fri från ansvar. Den situationen kan nämligen tänkas att A avgav ett falskt brandlarm, men då brandstyrkan anlände till X, visade det sig att B har anlagt en brand där, varför ett behov av brandstyrkans utryckning de facto förelåg.
    Enligt den senare tolkningen skulle A fällas till ansvar. Det kan, såsom i det nämnda exemplet, synas obilligt att straffa A när han, om än omedvetet, kanske hade varit brandstyrkan behjälplig på ett mycket värdefullt sätt. Den förra tolkningen medförde å andra sidan, att A kunde gå straffri på grund av tillfälliga omständigheter vilka han inte själv rådde över, vilket måste anses mindre tillfredsställande. Enligt den senare tolkningen kunde möjligen vid straffmätningen viss hänsyntas till A:s omedvetna hjälp.
    Temporalt kunde gärningen vara fullbordad redan genom brandstyrkans samling. I förarbetena kommenteras inte detta.⁷ Då brandkårens personal under normala arbetsförhållanden skall finnas till-

 

 

⁶ I förarbetena (prop. 1973: 185, SOU 1971: 50), behandlas inte lokutionens innebörd. Lagen har ändrats vid flera tillfällen (1923: 173, 1944: 521, 1962: 90), utan att den aktuella bestämmelsen väsentligen har förändrats. Stadgandet har sitt ursprung i 43 § 3 mom. brandstadgan (1923: 173) där dess lydelse var: "Den som giver eller föranleder falsk brandsignal eller annorledes falskeligen åstadkommer brandstyrkas samling eller utryckning, straffas ...". På vissa platser fanns redan tidigare föreskrifter härom i lokala brandordningar. Se NJA 1915 s. 581. Momentet tillades de sakkunnigas förslag (16 april 1921) utan någon närmare kommentar (prop. 1923: 123 s. 39).

⁷ Prop. 1973: 185 s. 200 f.

gänglig inom brandstationens fastighet, torde för fullbordat brott vanligtvis ha krävts, att en utryckning hade skett. Fullbordat brott kunde emellertid tänkas föreligga redan vid brandstyrkans samling, då extrapersonal inkallades eller då det — som på mindre orter — endast finns frivillig brandkårspersonal, vilken inkallas vid larm.
    Förberedelse- och försökshandlingar var inte straffbara. Straffet var bestämt till böter eller fängelse i högst sex månader.
    Liksom när det gäller falskt larm torde det största problemet med falska brandlarm vara svårigheterna med att spåra gärningsmannen. I rättsfallssamlingarna⁸ har endast ett rättsfall hittats som berör falskt brandlarm (NJA 1915 s. 581). A hade uppsåtligen krossat skyddsglaset på ett brandskåp och tryckt in larmknappen så att brandskåpets urverk utlöstes och brandkåren alarmerades. Den då för riket gällande brandstadgan⁹ innehöll inte något stadgande rörande falskt brandlarm. Stadsfiskalen yrkade ansvar för gärningsmannen jämlikt 19 kap. 13 § och 14 § SL. Där stadgades bl. a. straff för den som förstörde eller hindrade telegraf- eller telefoninrättning. HD:s majoritet fällde emellertid gärningsmannen med stöd av en lokal brandordning, vilken innehöll ett stadgande rörande falskt larm.¹⁰
    Vid sidan av det direkt lagreglerade området har åtal väckts då två personer, genom vilseledande uppgift om slagsmål vid en folkpark, hade förmått två polismän att i taxi bege sig till den uppgivna platsen (SvJT 1955 rf s. 16). Ansvar yrkades för oredligt förfarande, enär polismyndigheten till följd av kostnaden för bilskjutsen hade lidit skada. Då gärningen inte ansågs straffbar lämnades talan utan bifall. Detta rättsfall kommer att behandlas ytterligare nedan under rubriken konkurrens.¹¹

 

 

3.3. Promemorieforslaget (falskt larm)¹² och remissyttrandena¹³
Andra stycket föreslogs erhålla följande lydelse:

 

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst, dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst sex månader.

 

 

⁸ NJA I och SvJT rf.

⁹ 1874 års brandstadga.

¹⁰ 67 § i den d. 16 aug. 1892 fastställda brandordningen för Uppsala stad.

¹¹ 3.4.7. nedan.

¹² I lagrådsremissen ändrades brottsbenämningen till missbruk av larmanordning, medan promemorieförslaget benämner gärningen falskt larm.

¹³ För det följande se lagrådsremissen s. 7 f.

    Då promemorieförslaget inte ändrades i någon större omfattning, kommer de ändringar som har gjorts att behandlas i samband med redogörelsen för propositionen. Ändringen i lagtexten består av en lindring av straffskalan och av att brottsbenämningen falskt larm har utbytts mot benämningen missbruk av larmanordning. Vidare har, som tidigare nämnts, den temporala vägledningen vid konkurrens mellan första och andra stycket borttagits.¹⁴
    Göta hovrätt påpekade, att det i promemorian inte hade lagts fram något material som visade att behov av straffbestämmelser mot missbruk av larmanordningar förelåg, utöver vad som gällde enligt brandlagens bestämmelse härom. Hovrätten fann därför inte några skäl föreligga för en sådan bestämmelse. Om det senare skulle visa sig att ett sådant behov förelåg, föreslog hovrätten, att denna bestämmelse borde benämnas missbruk av nödsignal. Straffet borde då inte sättas högre än böter.
    Riksåklagaren hade inte någon erinran mot en bestämmelse av den art som föreslogs. Bestämmelsen borde emellertid inte endast vara tillämplig vid missbruk av mekanisk eller liknande anordning utanäven på falska meddelanden som framförts till myndighetens reception eller telefonväxel.
    Statens brandnämnd föreslog, att den brottsliga gärningen skulle omfatta, förutom utryckning av de i paragrafen nämnda organen, "samling" av dessa. Motiveringen härtill var, att den gällande bestämmelsen i brandlagens 24 § innefattade både brandstyrkas utryckning och samling. Vidare påpekades, att brandkår endast är en del av brandstyrkan. Statens brandnämnd föreslog även, att uppräkningen av beredskapsorgan skulle kompletteras med tullverkets kustbevakning och luftfartsverkets flygräddning.
    Rikspolisstyrelsen, Överbefälhavaren, Sjöfartsverket, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Securitas och ABAB lämnade lagförslaget utan erinran.

 

3.4. Propositionen (missbruk av larmanordning)¹⁵
Som tidigare har omtalats ändrades andra stycket i promemorieförslaget och erhöll följande lydelse i lagrådsremissen:

 

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst, dömes för missbruk av larmanordning till böter.

 

 

¹⁴ Se not 49 under 2 ovan.

¹⁵ Ang. det följande se prop. s. 14—15 och s. 17—18.

3.4.1. De objektiva rekvisiten
Ett missbruk skall ske. Härmed avses att det objektivt sett saknas anledning att slå larm. Att så är fallet framgår även av att larmet skall medföra en onödig utryckning.
    Missbruket skall hänföra sig till nyttjande av larmanordning, nödsignal eller annan liknande anordning. Stadgandet rör endast missbruk av någon mekanisk eller liknande anordning. Såsom exempel härpå anges, att någön missbrukar telefonnumret 90 000 eller utan giltig anledning avfyrar nödraketer till sjöss, utför okynneslarm genom missbruk av brandskåp eller tjuvlarm. Rop på hjälp i oträngt mål faller utanför bestämmelsen. Inte heller följande situation omfattas av stadgandet. A meddelar i ett brev till en ambulansstation, att han dagen innan har förgiftat dricksvattnet vid X, varför B och C vilka har druckit av detta omedelbart måste komma under läkarvård. Meddelandet föranleder en onödig utryckning. A kan även själv bege sig till ambulansstationen och muntligen omtala det nämnda förhållandet utan att fällas till ansvar för missbruk av larmanordning. Sedan ändring skett av promemorieförslagets första stycke, hänförs dessa senare gärningar till paragrafens första stycke.
    Till följd av promemorieförslagets utformning gick dylika gärningar straffria även enligt första stycket. Det något besynnerliga resultatet erhölls således, att meddelanden vilka medförde exakt samma effekter bedömdes olika beroende på meddelandets form.¹⁶
    Liksom vid falskt larm skall den åtgärd som vidtas till följd av gärningen vara onödig.¹⁷ Den bestämning som har gjorts av detta uttryck såvitt gäller åtgärder till följd av falskt larm torde även gälla här. Härmed skall då avses, att den vidtagna åtgärden var obehövlig för avvärjande av fara som angivits i meddelandet. Stannar begreppsbestämningen däremot vid att åtgärden endast skall vara obehövlig, kan gärningsmannen gå fri från ansvar i vissa fall. A ringer till en ambulansstation (via telefonnumret 90 000) och meddelar oriktigt, att en trafikolycka med personskador har inträffat vid X. När ambulanspersonalen anländer till X visar det sig att - A ovetande - en trafikolycka med personskador de facto har inträffat. Med den senare begreppstolkningen skulle A gå fri från ansvar, trots att hans uppsåt täcker samtliga objektiva brottsrekvisit i stadgandet rörande missbruk av larmanordning. Möjligen kan det invändas att A i dylika situationer ytterst sällan kommer att dömas, enär A:s avsikt aldrig kommer till myndigheternas kännedom. Situationen kan emellertid modifieras något, så att A:s avsikt klart framgår samtidigt som åtgärden inte kan

 

¹⁶ Se vid not 87 och 88 nedan.

¹⁷ Se vid not 70 ovan.

anses vara onödig. Då ambulanspersonalen är på väg tillbaka till stationen från X, passerar den Y. Där har strax innan en trafikolycka inträffat. Till följd av att ambulanspersonalen infann sig så snabbt på olycksplatsen kunde människoliv räddas. Även i detta fall skulle A gåfri från ansvar enligt den senare begreppsbestämningen.
    Till skillnad från stadgandet om falskt larm anges för missbruk av larmanordning i själva lagtexten, att effekten av larmet skall vara en onödig utryckning. Som exempel härpå anges i promemorian att särskilda utryckningsfordon kommer till användning. Det betonas emellertid att även andra former av utryckning är tänkbara.¹⁸
    Vid falskt larm anges i lagtexten, att effekten av det oriktiga meddelandet skall utgöras av en onödig säkerhetsåtgärd. Såsom exempel på säkerhetsåtgärd anges bl. a. utryckning av polis, brandkår, militär, sjöräddning eller annan allmän bevakningstjänst. Riktigheten härav har ifrågasatts ovan.¹⁹
    Den onödiga utryckningen skall företas av polis,²⁰ brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän bevakningstjänst. Till annat organ för allmän bevakningstjänst hänförs även privata vaktbolag, vilka anlitas för allmän bevakningstjänst,²¹ samt bl. a. tullverkets kustbevakning och luftfartsverkets flygräddning.²² Justitieutskottet ändrade lokutionen "annan allmän bevakningstjänst" i propositionen till "annat organ för allmän bevakningstjänst".²³ Den bestämning, som har gjorts beträffande vilken form av organ som omfattas av stadgandet, synes något restriktiv. Att vissa gärningar gick straffria enligt promemorieförslaget till följd av denna restriktiva bestämning av vilka subjekt som omfattas av stadgandet, i förening med den temporala avgränsningen till första stycket, skall visas under rubriken konkurrens.²⁴
    Statens brandnämnd påpekade i sitt remissyttrande, att brandkår endast är en del av en brandstyrka.²⁵ Bestämmelsens beteckning utgör således en inskränkning i förhållande till den tidigare bestämmelsen i brandlagen (24 §), där beteckningen brandstyrka användes. Lagstiftaren motiverar ordvalet med att "Enligt förslaget räcker det för straffansvar att larmet föranleder en del av brandstyrkan att rycka

 

 

¹⁸ Prop. s. 15 och 18.

¹⁹ A. a. s. 17 samt 2.4.3. ovan.

²⁰ Fjällräddning faller inom polisens allmänna skyldighet att lämna allmänheten skydd och annan hjälp. Håstad, Tjänster utan uppdrag, s. 197.

²¹ T. ex. Securitas och Allmänna bevaknings AB (ABAB).

²² Prop. s 15.

²³ JuU 1976/77: 35 s. 4.

²⁴ Se vid not 36 och 88 nedan.

²⁵ Prop. s. 10.

ut". Utanför begreppet brandkår faller bl. a. brandchefen (4 § brandlagen). Då något direkt syfte med den företagna ändringen inte synes föreligga, framstår det som anmärkningsvärt att inte det sammanfattande, och i motsvarande bestämmelse i brandlagen (24 §) tidigare använda, begreppet brandstyrka har bibehållits. Även om andra enheter inom brandstyrkas organisation än brandkår kan tolkas in under "annat organ" för allmän bevakningstjänst, torde det ha varit språkligt riktigare att använda ordet "brandstyrka" i stället för "brandkår".
    Denna begränsning till vissa subjekt kan emellertid fortfarande medföra vissa negativa effekter. Det skall vara ett samhällsorgan eller ett för allmän bevakningstjänst anlitat företag som företar den onödiga utryckningen. Om A utan giltigt skäl låter avfyra en nödraket frånsitt fartyg, vilket leder till att ett privat fartyg ändrar sin kurs för att komma till undsättning, kan A inte dömas för missbruk av larmanordning. Något skadestånd på grund av ren förmögenhetsskada kan inte heller utdömas, enär härför krävs att skadan har uppkommit genom brott. ²⁶
    Av stadgandet framgår, att en positiv handling måste företas. Detta betonas även i propositionen.²⁷ Den som underlåter att meddela sig inom viss föreskriven tid kan inte dömas för missbruk av larmanordning. Något oäkta underlåtenhetsbrott kan således inte begås. Härmed avses att ett brott anses begånget genom underlåtenhet, ehuru straffstadgandet enligt sin ordalydelse för ansvar kräver orsakande genom handling.²⁸ Propositionens betoning utgör ett undantag från vad som eljest anses utgöra en allmän grundsats inom svensk straffrätt. Vid brott, som för straffbarhet förutsätter att en effekt orsakas, är underlåtenhet varigenom effekten orsakas straffbar lika väl som effektens orsakande genom handling, om underlåtenheten ter sig lika straffvärd som en sådan.²⁹
    Underlåtenhetsgärningars straffbarhet behandlas ytterligare nedan.³⁰
    Rop på hjälp, vilket leder till onödig utryckning utan att någon mekanisk eller liknande anordning nyttjas, faller utanför stadgandets tillämpningsområde. I propositionen anges detta så att rop på hjälp i oträngt mål faller utanför straffbestämmelsen.³¹ Skall detta gälla även i det fall att A med uppsåt att utryckningsfordon skall tillkallas,

 

²⁶ 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972: 207)

²⁷ S. 17.

²⁸ Strahl, I vad angår brotten, s. 313.

²⁹ BnK I, s. 23.

³⁰ 3.4.4.

³¹ S. 17.

genom bl. a. rop på hjälp, simulerar en nödsituation, vilket leder till att B nyttjar en larmanordning? A:s gärning består otvivelaktigt av bl. a. rop i oträngt mål. Enligt lagstiftarens intentioner skulle således gärningen vara straffri. En mera rimlig bedömning av situationen torde vara att A:s agerande utgör anstiftan till missbruk av larmanordning.³²

 

3.4.2. Det subjektiva rekvisitet
Liksom vid falskt larm krävs för missbruk av larmanordning vanligt uppsåt.³³ Samtliga objektiva brottsrekvisit skall vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Dolus eventualis är tillräckligt. Anser gärningsmannen det möjligt att hans handlande utgör missbruk av larmanordning, men ger omständigheterna vid handen att han skulle ha utfört handlingen även om han varit viss härom, kan han således fällas till ansvar.
    Gärningsmannen skall känna till, att den mekaniska eller liknande anordning som han nyttjar är av sådan art att dess användande föranleder en utryckning. Tror t. ex. A att anordningens nyttjande medför att taxi tillkallas, kan han således inte fällas till ansvar för missbruk av larmanordning.
    Gärningsmannens uppsåt skall även täcka att larmet är onödigt. Han skall känna till, att det saknas anledning att slå larm. Missbruk av larmanordning föreligger således inte då A tillkallar ambulans i tro att B är sjuk.
    Anledningen till att culpösa handlingar inte har straffbelagts torde, liksom vid falskt larm, vara ett samhällsintresse. Medborgarna bör uppmuntras att tillkalla de aktuella privata och offentligrättsliga subjekten då de förmodar att behov härav föreligger. Ett culpastadgande skulle utgöra en inte önskvärd hämsko i detta avseende. Med frihet från culpaansvar följer då även att nyfikenhetshandlingar, riktade mot larmanordningar och utan uppsåt att tillkalla t. ex. brandkår, går straffria.

 

3.4.3. Försök m. m.
Försöks- och förberedelsehandlingar har liksom vid stadgandet om falskt larm inte straffbelagts.
    Medverkansreglerna i 23 kap. 4 § brottsbalken blir naturligtvis tillämpliga på missbruk av larmanordning. Om A förmår B att utlösa ett larm, kan A dömas för anstiftan till missbruk av larmanordning.

 

 

³² Not 71 under 2.4.2. ovan.

³³ Prop. s. 18.

Har inte B uppsåt omfattande de objektiva rekvisiten för detta brott, kan A ändock dömas för anstiftan.³⁴ För medhjälp kan A dömas om han, medveten om B:s avsikt, visar B till X där en larmanordning finns.

 

3.4.4. Underlåtenhet
Som tidigare har omtalats krävs att brottet begås genom en positiv handling. Underlåtenhet som leder till effekten skall inte straffas.³⁵ propositionen anges som exempel härpå: "underlåtenhet att t. ex. meddela sig inom viss föreskriven tid kan sålunda inte föranleda straffansvar enligt paragrafen".³⁶
    Brottet missbruk av larmanordning sker genom ett vilseledande. Detta består i att A indicerar att ett visst förhållande är sant, vilket av B uppfattas såsom sådant, men vilket i själva verket är osant. Vilseledande kan ske på många olika sätt.³⁷ Det kan bl. a. ske genom underlåtenhet.³⁸ Men även underlåtenhet kan ta sig uttryck på många olika sätt.³⁹ Här skall emellertid endast några exempel på underlåtenhetssituationer anges för att visa att lagstiftarens ställningstagande till underlåtenhet medför att situationer kan uppstå, där stadgandets effekt realiseras och även övriga objektiva rekvisit är uppfyllda, men gärningsmannens agerande ändock är straffritt. Naturligtvis kan A:s underlåtenhet inte direkt utlösa ett larm. Således måste enligt den aktuella paragrafen ytterligare en person agera i underlåtenhetsfallen. I samtliga exempel täcker A:s uppsåt alla objektiva brottsrekvisit.
    (1) Gärningsmannens underlåtenhet kan vara föregången av en av honom företagen riktad aktivitet.⁴⁰ A säger till B att han ämnar segla till X och tillägger: "Har jag inte återkommit före K, så har det nog

 

³⁴ Not 71 ovan.

³⁵ Ytterst begås dock alla kommissivdelikt genom underlåtenhet. A gör X i stället lör Y. A gör alltså inte Y, utan A gör X. Genom att A inte gör Y, orsakas X. Sålunda begås X genom att A inte gör Y. X= en viss bestämd handling. Y= varje annan form av beteende än X.

³⁶ S. 17 f.

³⁷ Jareborg, Vilseledande genom antydningar (Festskrift till Per Olof Ekelöf s. 423 —461).

³⁸ Varje vilseledande kan sägas samtidigt vara en underlåtenhet. Bortsett från dubbelnegationssituationen, vilken naturligen inte kan uppstå, kan detta förklaras på följande sätt. A gör eller säger (gör inte, säger inte) något, när han i stället eller jämte detta borde (inte borde) ha sagt eller gjort något (annat). Då underlåtenheten sker i förening med ett positivt handlande betecknas emellertid komplexet såsom en handling. A betalar t. ex. endast för två varor trots att han tagit tre.

³⁹ Jareborg, a. a. s. 450—454 och 456—461, samme förf., Förmögenhetsbrotten, s. 22—49.

⁴⁰ Detta och de följande exemplen torde inte avse samma situationer som Jareborg behandlar som "... orsakade genom underlåtenhet vid föregående beteende ..." (Förmögenhetsbrotten, s. 39—42). Dessa s. k. ingerensfall (a. a. s. 41) faller under författa-

hänt en olyckshändelse." A reser i stället på solsemester till Y. Då A inte återkommer K kontaktar B sjöpolisen, vilken företar en onödig utryckning.
    (2) Underlåtenheten kan även vara föregången av vad i detta sammanhang kan betecknas såsom en modifierad riktad aktivitet av gärningsmannen. A meddelar B att han ämnar segla till X. A reser i stället till Y. Efter en tid larmar B sjöpolisen med anledning av A:s "försvinnande", vilket leder till en onödig utryckning.
    (3) Underlåtenhet föregången av en ordinär aktivitet föreligger i följande fall: Effekten uppstår till följd av att ett regelbundet skeende uppsåtligen avbryts. I stället för att gå till sin arbetsplats beger sig A till X utan att informera någon i sin omgivning härom. A:s "försvinnande" föranleder dennes arbetsgivare att efter några dagar larma polisen, varvid en onödig utryckning företas.
    (4) Slutligen skall anges ett exempel där underlåtenheten inte är föregången av någon aktivitet, d.v.s. något positivt handlande inte har företagits, vilket på ett mera direkt sätt utgjort en förutsättning för och en förstärkande faktor av underlåtenhetens funktion såsom ett vilseledande instrument. A ligger och sover på en parkbänk. Plötsligt vaknar A och hör att två damer talar om honom. A låtsas emellertid som om han fortfarande är sovande. Damerna beslutar att tillkalla ambulans "enär mannen som ligger här måste vara sjuk". A hör detta, men då han är ytterst road av situationen, underlåter han att hindra damerna härifrån samt fortsätter det tidigare beteendet. Till följd härav företas en onödig utryckning.
    Missbruk av larmanordning är ett kommissivdelikt och tillika ett effektdelikt. En svensk straffrättsdogmatisk princip säger att vid brott, där det för straffbarhet förutsätts att en effekt orsakas, är underlåtenhet varigenom effekten orsakas straffbar lika väl som effektens orsakande genom handling, om underlåtenheten ter sig lika straffvärd som en sådan.⁴¹ Lagstiftaren gör således ett avsteg ifrån denna princip vad gäller missbruk av larmanordning. Teoretiskt skulle i annat fall förutsättningarna föreligga för att i de nämnda exemplen döma A för

 

 

 

rens indelning av underlåtenhet vid kommissivdelikt "(3). Att underlåta att göra något kan slutligen anses utgöra ett fysiskt orsakande av en viss följd." (a. a. s. 33). Missbruk av larmanordning i nämnda exempel torde i stället enligt Jareborgs indelning falla under "(2). Att underlåta att göra något kan psykiskt påverka en annan person, så att denne till följd därav företar eller underlåter att företa handling" (a. st.). Under (3) faller bl. a. sådana fall där A underlåter att hindra B från att göra något (a. a. s. 42—46).

⁴¹ BrK I, s. 23.

 

 

14 —Svensk Juristtidning 1981

anstiftan.^{42 43} Åtminstone kan de två första exemplen, där underlåtenheten föregås av en av gärningsmannen utförd riktad aktivitet,synas straffvärda.
    Till följd av lagstiftarens ställningstagande till underlåtenhet så kommer naturligtvis även klara fall av underlåtenhet att gå straffria, t. ex. då A underlåter att förhindra sin tama apa från att utlösa ett larm.
    Jareborgs ord angående begränsningen av vilseledandet i bedrägeriparagrafen torde, mot bakgrund av att missbruk av larmanordning är ett brott som utgör ett vilseledande, förklara lagstiftarens ställningstagande till underlåtenhet. "Man torde därför kunna utgå från att varje vilseledande genom antydningar är ett "vilseledande", såvida icke ett påtagligt rättspolitiskt behov av en reduktionstolkning påvisas."⁴⁴
    Lagstiftaren har emellertid inte deklarerat, att dess ställningstagande till underlåtenhet i förhållande till det aktuella lagförslaget grundas på ett påtagligt rättspolitiskt behov. I propositionen anför föredraganden endast, att "Det är enligt min mening viktigt att begränsa straffansvaret för onödiga larm till uppenbara och uppsåtliga missbrukssituationer.⁴⁵ Uttalandet sker inte i samband med ställningstagandet till underlåtenhet utan rör stadgandet såsom en helhet, varför det även torde avse underlåtenhet. Av exemplen ovan torde samtliga utom möjligen (3) vara både uppenbara och uppsåtliga.

 

3.4.5. Perfektionspunkten
Tidigare har hävdats att perfektionspunkten vid falskt larm, med vissa undantag, inte är uppnådd i och med att en utryckning företas.⁴⁶ Vad gäller missbruk av larmanordning är svaret på detta spörsmål otvetydigt. I lagtexten stadgas uttryckligen att gärningen skall föranleda en onödig utryckning.
    Denna olikhet innebär att gärningar vilka är identiska, utom vad gäller den form genom vilken händelseförloppet utlöses, har skilda perfektionspunkter.
    A ringer via telefonnumret 90 000 och meddelar oriktigt att "det brinner vid Y". I detta fall är brottet fullbordat redan vid utryckning-

 

⁴² Not 71 ovan.

⁴³ Då som tidigare nämnts brottet missbruk av larmanordning begås genom ett vilseledande, skulle i annat fall även Jareborgs bestämning av kriteriet för ett relevant vilseledande vid bedrägeri ha kunnat tillämpas. "Gränsen för relevant vilseledande skulle då gå vid de fall där A icke gör X trots att det av en redlig och hederlig person rimligen kan begäras att han gör X (och B kommer att tro att q därför att han utgår från att A är redlig och hederlig)." Vilseledande genom antydningar (Festskrift till Per Olof Ekelöf, s. 460).

⁴⁴ A. a. s. 455.

⁴⁵ S. 15.

⁴⁶ 2.4.4.

en (då förflyttningen från X till Y påbörjas). Ringer däremot B (inte via 90 000) och meddelar att "det brinner vid Z" är brottet inte fullbordat förrän direkta säkerhetsåtgärder har börjat att vidtas. Konkurrensen mellan första och andra stycket behandlas utförligare under 3.4.7. nedan.
    Då det ovan har hävdats att en utryckning inte är en säkerhetsåtgärd, har detta bl. a. gjorts mot bakgrund av att lagtexten så klart som möjligt skall ange det straffbara området. Härvid har föreslagits att i stadgandet rörande falskt larm även ordet "utryckning" skall införas i själva lagtexten. Om så sker kommer även den angivna diskrepansen rörande perfektionspunktens läge att bortfalla.
    I 24 § brandlagen stadgades straff för den som uppsåtligen och utan giltigt skäl åstadkom brandstyrkas utryckning eller samling. Ordet "samling" har borttagits i det nu aktuella stadgandet. Enär stadgandet om missbruk av larmanordning kom att ersätta motsvarande bestämmelse i brandlagen, medförde detta, att gärningar varigenom samling av t. ex. brandkårspersonal sker inte längre innebär att ett fullbordat brott föreligger. Förhållandet påpekades av Statens brandnämnd, men lagstiftaren "anser alltså att bestämmelsen inte, som Statens brandnämnd har förordat, bör bli tillämplig redan på förberedelser till utryckning såsom brandstyrkas samling".⁴⁷
    I vissa fall kan det råda tvekan om huruvida en utryckning skall anses vara påbörjad eller inte. Då denna sker t. ex. från en polisstation eller brandstation torde det vara klart att den är påbörjad. Där frivilliga brandkårer förekommer kräver emellertid en utryckning, i dess språkliga betydelse i detta sammanhang, först att en samling sker. Brandpersonalen kallas till brandstationen vid behov, för att därifrån med brandredskap och fordon fullgöra sina uppgifter, eller med andra ord utföra en utryckning. Enär ordet "samling" har borttagits i lagförslaget torde dessa förberedande åtgärder, som vidtas före den egentliga utryckningen, inte medföra att gärningen är fullbordad. Stadgandet om missbruk av larmanordning innebär i detta avseendeen inskränkning av tillämpningsområdet i förhållande till det tidigare stadgandet i brandlagen.
    Perfektionspunkten har således förskjutits något i temporalt avseende. Den torde vara uppnådd i och med att t. ex. brandsoldaterna påbörjar förflyttningen från X till Y. A, vilken missunnar brandsoldaterna förmånen att under nattskift få sova på tjänstetid, kan således utan att kunna bli fälld till ansvar för missbruk av larmanordning utlösa brandlarm mitt i natten för att därefter, innan brandsoldaterna lämnar brandstationen, meddela att larmet var falskt.

 

⁴⁷ Prop. s. 15.

3.4.6. Straffet
Straffet är fastställt till böter. Straffskalan är således betydligt lägre än vad som gäller för falskt larm, där det stadgas böter eller fängelse i högst två år.
    Motiveringen till straffets utformning i andra stycket av paragrafen anges vara: "Med hänsyn till brottets karaktär bör straffskalan omfatta endast böter."⁴⁸
    I promemorieförslaget var straffskalan för falskt larm böter till fängelse i högst ett år.⁴⁹ I lagrådsremissen ändrades straffskalan till böter till fängelse i högst två år för att kongruens i detta avseende skall föreligga i förhållande till oredligt förfarande och olaga hot. Om detta blev effekten har ifrågasatts ovan.⁵⁰
    Även i annat avseende synes lagstiftaren ha flytt Karybdis och hamnat hos Skylla. Till följd av diskrepansen mellan straffskalornas utformning i paragrafens första och andra stycke kan två gärningar, vilka är identiska utom vad gäller den form genom vilken händelseförloppet utlöses, komma att straffas olika. Antag att A ringer till brandkåren (inte via telefonnumret 90 000) och meddelar: "Skicka genast brandbil till X." B befinner sig däremot vid Y och utlöser där ett brandlarm med direkt anknytning till brandstationen. Innebörden av B:s senare handlande är otvivelaktigt densamma som att säga "Skicka genast brandbilar till Y". Maximistraffet för A:s gärning är två års fängelse, medan det för B utgörs av böter. Till stöd för att A:s gärning i praktiken kan komma att bedömas strängare kan följande uttalande i propositionen anföras: "Ett blankt meddelande till brandkåren om attdet brinner på viss plats torde normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara som anges i första stycket är för handen."⁵¹ A:s förfarande skall således bedömas såsom falskt larm. Men innebär inte utlösandet av ett mekaniskt brandlarm att det "normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara som anges i första stycket är för handen"?⁵²
    Då en mekanisk anordning nyttjas skall emellertid andra styckettillämpas och B kan endast dömas till böter.
    Det är svårt att se att några generalpreventiva motiv existerar, vilka med större tyngd talar för ett strängt straff vid falskt larm än vid missbruk av larmanordning. För en bedömning härav måste natur-

 

 

⁴⁸ A. st.

⁴⁹ S. 15.

⁵⁰ 2.4.5.

⁵¹ S. 15. Se vidare om detta under 3. 4. 7. nedan.

⁵² Det torde vara överdrivet att hävda att larmet normalt uppfattas såsom fara för bl. a. "omfattande" förstörelse av egendom.

ligtvis beaktas vilka effekter av dylika gärningar som kriminaliseringen avser att primärt rikta sig mot.
    De kostnader som den förra gärningen medför kan inte generellt sägas vara större än vad som följer med den senare. Om A oriktigt larmar polis och brandkår via telefonnumret 90 000 under påstående, att ett större oljeutsläpp har skett i det yttre området av det svenska territorialhavet, kan detta medföra större kostnader för samhället än om B på annat sätt meddelar polisen, att en bomb kommer att detonera vid X. Vad som talar för en något strängare straffskala för falskt larm skulle möjligen vara att dylika gärningar skapar större oro och rädsla bland allmänheten än missbruk av larmanordning.⁵³
    Att det skulle vara lättare att upptäcka den i gärningen innefattade oriktigheten enligt andra stycket än enligt första stycket, och att brottet därmed förorsakar mindre ekonomiska skador, synes inte heller kunna påvisas. Att undersöka huruvida ett oljeutsläpp har skett i det yttre kustbandet kan medföra mera omfattande kontrollåtgärder än att undersöka huruvida en bomb finns vid X.
    Situationer kan tänkas, där det kan synas obilligt att straffa A, till följd av att dennes gärning har inneburit en ovärderlig hjälp. Det kan vara så att det, A ovetande, föreligger ett reellt behov av ett utryckningsfordon vid X.⁵⁴ Dylika omständigheter torde böra påverka straffmätningen.
    Genom att straffen endast omfattar böter åstadkoms en lindring i förhållande till motsvarande äldre bestämmelse i brandlagens 24 §. Där var straffet alltsedan stadgandets tillkomst böter eller fängelse i högst sex månader.⁵⁵

 

3.4.7. Konkurrens
I propositionen anges, att bestämmelsen om missbruk av larmanordning är subsidiär i förhållande till övriga brott i brottsbalken.⁵⁶ I förhållande till falskt larm föreligger den skillnaden, att detta stadgande endast är subsidiärt i förhållande till brottsbalkens huvudbrott.⁵⁷
    Subsidiariteten hos stadgandet om missbruket av larmanordning medför, att en logisk konkurrenssituation i form av interferens undviks.⁵⁸ Härmed avses att tillämpningsområdet för ett straffbud sammanfaller helt eller delvis med tillämpningsområdet för ett annat. Då

 

 

⁵³ Not 12 under 2.1.

⁵⁴ Under not 16 i avsnitt 3.4.1.

⁵⁵ Ursprungligen var bestämmelsen införd i 43 § 3 mom. brandstadgan (1923: 173).

⁵⁶ S. 18.

⁵⁷ A. a. s. 14.

⁵⁸ Jareborg, Förmögenhetsbrotten, s. 315—319.

logisk konkurrens synes föreligga skall den mera speciella brottsbeskrivningen (lex specialis) ha företräde framför den allmännare. Detta gäller emellertid inte, såvida det finns klara uttalanden i förarbetena för en annan lösning.⁵⁹ I det aktuella fallet finns ett sådant uttalande i förarbetena. "Allmänt kan sägas att bestämmelsen om missbruk av larmanordning är subsidiär i förhållande till andra i BrB upptagna brott."
    Godtas de slutledningar som nedan görs angående stadgandet om oredligt förfarande (9 kap. 8 § BrB), skulle dock den angivna subsidiariteten medföra att bestämmelsen rörande missbruk av larmanordning hade blivit obsolet redan då den trädde i kraft.⁶⁰
    I SvJT 1955 rf s. 16 väcktes åtal mot A och B vilka, genom att lämna oriktiga uppgifter om ett slagsmål, hade förmått två polismän att i en taxi bege sig till X. Ansvar yrkades för oredligt förfarande. Staden⁶¹ ansågs ha lidit skada till följd av kostnaden för bilskjutsen, vilken åsamkats den genom A:s och B:s vilseledande. Då gärningen inte ansågs straffbar lämnades talan utan bifall. Denna utgång synes något anmärkningsvärd.
    Stadgandet om oredligt förfarande har tillkommit för att komplettera straffbestämmelsen om bedrägeri.⁶² Det är främst i två avseenden som denna komplettering sker.
    Liksom de mot stöld svarande brott, som inte innebär någon förmögenhetsöverföring, har sammanförts under beteckningen egenmäktigt förfarande, så har mot bedrägeri svarande fall, som inte innebär någon förmögenhetsöverföring, sammanförts under beteckningen oredligt förfarande.
    För straffbarhet krävs att gärningsmannen genom vilseledande förmår annan till en viss disposition, vilken kan utgöras av antingen en handling eller en underlåtenhet.⁶³ Denna disposition, som kan utgöras både av faktiska handlingar och av rättshandlingar, förutsätts inte innebära någon förmögenhetsöverföring men däremot att den vilseledde, eller någon i vars ställe han är, skadas.
    Något vinningsrekvisit finns således inte. Exempel på gärningar som hänförs till stadgandet om oredligt förfarande är, att någon lurar annan att företa en järnvägsresa för att erhålla en plats som i själva verket inte var ledig, att köpa en begravningskrans åt någon som inte

 

 

⁵⁹ A. a. s. 317.

⁶⁰ Se emellertid JuU:s uttalande nedan.

⁶¹ Polisverksamheten var vid denna tidpunkt en kommunal angelägenhet.

⁶² Angående det följande se SOU 1940: 20 s. 151 ff samt Jareborg, a. a. s. 257 ff.

⁶³ Jareborg, Vilseledande genom antydningar (Festskrift till Per Olof Ekelöf, s. 423—461).

var avliden, att avstå från en förmånlig affärstransaktion varom han redan har erhållit ett bindande anbud.
    Aven om gärningsmannen erhåller gottgörelse för sin gärning kan stadgandet bli tillämpligt, nämligen om den vinning som denna gottgörelse utgör inte anses vara en mot skadan svarande vinning, vilket krävs för förmögenhetsöverföring och därmed för bedrägeriansvar. Skada och vinning skall vid en förmögenhetsöverföring motsvara varandra, så att de kan sägas vara olika sidor av en och samma sak.⁶⁴
    Oredligt förfarande kompletterar även bedrägeriparagrafens bestämmande av skadans inträffande i temporalt avseende. Vid bedrägeri skall dispositionen omedelbart framkalla en förmögenhetsöverföring.⁶⁵
    Denna gärning skall innebära och inte endast orsaka skada. Vid oredligt förfarande är det emellertid tillräckligt att dispositionen medför skada, vilket kan inträffa utan att densamma innebär skada. A förleder B att företa något som efter en längre tid medför skada för B. Skaderekvisitet omfattas av A:s uppsåt.
    Strahl har emellertid hävdat att ansvaret för oredligt förfarande blir alltför vidsträckt, om endast det kravet uppställs att gärningen medför skada.⁶⁶ Som exempel anger han bl. a. det fallet, att A förleder B att med C inlåta sig på en affär som slutligen leder till förlust. Oredligt förfarande kan föreligga i detta fall. "Men icke heller oredligt förfarande torde föreligga, om icke redan genom affärens slutande skada åsamkats den vilseledde. Att den vilseledande, om detta icke är fallet, likväl för framtiden skulle behöva leva under risken att bliva fälld till ansvar synes icke böra antagas."⁶⁷
    Med skada avses en ekonomisk skada.⁶⁸ Frågan huruvida en ekonomisk skada har uppkommit för B, efter ett vilseledande av A, får bedömas genom en studie av B:s ekonomiska situation. Denna bedömning skall avgöra huruvida summan av B:s förmögenhet har sjunkit till följd av vilseledandet.⁶⁹
    Strahl uppställer ett schema för bestämmandet av den ekonomiska skadan i de fall denna inte omedelbart är given:" ... den ekonomiska skadan framgår genom en jämförelse mellan det händelseförlopp som skulle ha utvecklat sig därest den skadande händelsen icke ägt rum och den som utvecklar sig ur händelsen. Jämförelsen göres med avse-

 

⁶⁴ BrK I, s. 97.

⁶⁵ SOU 1940: 20 s. 43 f och 132 f.

⁶⁶ Skada och visning s. 108 ff. Författaren har utvecklat denna tanke i SvJT 1952 s. 752 ff. Ståndpunkten vidhålls även i författarens senaste arbete, I vad angår brotten, s. 37 f.

⁶⁷ Se kritiken härav, SvJT 1949, Bergendal s. 47, Wetter s. 71 f, Agge s. 76.

⁶⁸ SOU 1940: 20 s. 43.

⁶⁹ Jareborg, Förmögenhetsbrotten, s. 236.

ende å den skadelidandes ekonomi, och skadan är den i ett abstrakt penningbelopp uttryckta differensen, till den skadelidandes nackdel, mellan händelseförloppen."⁷⁰ Hur långt i framtiden denna jämförelse skall ske anges emellertid inte.
    För bedömning av SvJT 1955 rf s. 16 behöver här inte redogöras för skadebedömningen då gärningsmannen lämnar någon form av motprestation.⁷¹
    En disposition, till följd av ett vilseledande, kan även tänkas innefatta att arbetsprestationer tas i anspråk.
    Varje arbetsför fysisk person besitter arbetskraft. Denna arbetskraft kan vara bärare av ett ekonomiskt värde. Så är alltid förhållandet då arbetskraft tas i anspråk mot gäldande av ett ekonomiskt vederlag. Vilket ekonomiskt värde arbetskraften betingar är i vårt samhälle bl. a. beroende av efterfrågan härpå. För att arbetskraften skall vara bärare av ett ekonomiskt värde, måste den emellertid förvandlas till arbetsprestationer. Då vederlag utgår för arbetsprestationerna har således arbetskraften förvandlats till kapital.⁷²
    Med utgångspunkt från detta skall undersökas huruvida stadgandet om missbruk av larmanordning, till följd av den generella subsidiaritet som stadgandet erhållit i propositionen, kan anses vara obsolet redan vid dess ikraftträdande. Skada föreligger om A, då denne ber B att utföra ett arbete mot vederlag, inte har för avsikt att betala härför eller tillnarrar sig arbetsprestationer av någon som är anställd hos annan. Likaså torde skada uppkomma om någon hindrar annan att använda arbetskraft.⁷³ Vanligtvis utgår man i doktrinen från att den arbetskraft som på detta sätt tas i anspråk utför någon form av inkomstbringande verksamhet och att den som använder annans arbetskraft därigenom minskar annans inkomst.⁷⁴ Utnyttjandet av arbetskraft, vilken inte används inom inkomstbringande verksamhet, torde emellertid även kunna medföra skada.
    I det aktuella målet (SvJT 1955 rf s. 16) hade A och B per telefon oriktigt meddelat ett poliskontor att slagsmål förekom vid X. Ett vilseledande förelåg således. Även en disposition företogs, enär meddelandet föranledde polisen att i taxi bege sig till X. Slutligen torde

 

⁷⁰ Strahl, Skada om vinning, s. 16 ff; se även s. 22 ff.

⁷¹ Jareborg, a. a. s. 236 ff.

⁷² Jfr Cramer, Vermögenbegriff und Vermögensschaden im Strafrecht, s. 238. Förf. uttalar vidare s. 240: "Wie der Urheber eines Geistesprodukts das Recht geniesst, sein Werk wirtschaftlich zu nutzen, so steht es allein beim Träger der Arbeitskraft, seine Fähigkeit, Leistungen zu erbringen, in wirtschaftliche Werte umzusetzen, Anerkennt man dies, so dürfte die Begründung von Arbeitsbetrug und Arbeitserpressung auf keine Schwierigkeiten mehr stossen."

⁷³ Strahl, a. a. s. 65.

⁷⁴ A. st. Jareborg, a. a. s. 236 f, Cramer, a. a. s. 236 ff.

även skaderekvisitet ha varit uppfyllt, åtminstone såtillvida som polisen fick vidkännas kostnaden för taxiresan. I detta fall drabbade skadan inte den vilseledde utan "någon i vars ställe denne är". Samtliga objektiva brottsrekvisit i stadgandet om oredligt förfarande synes således vara uppfyllda, men möjligen saknades, som Strahl påpekar, uppsåt omfattande skadan.⁷⁵ Den lokution som används i domen, "... enär åtgärden icke vore i lag straffbelagd ...", tyder emellertid snarare på att gärningen såsom sådan inte ansågs straffbar.
    Strahl kommenterar målets utgång på följande sätt: "Emedan staden fick vidkännas kostnaden för skjutsen, är det emellertid svårt att se, varför yrkandet ej skulle bifallas."⁷⁶
    Jareborg kommenterar målets utgång som "helt oförklarlig" samt omtalar detta såsom ett exempel på oredligt förfarande.⁷⁷
    Den ståndpunkten synes riktig, att skada föreligger då genom vilseledande någon utnyttjar arbetsprestationer för vilka i vanliga fall ett vederlag skall utgå.⁷⁸ Erhålls inte vederlaget har den som bort erhålla detta, till följd av vederlagets uteblivande, försatts i ett sämre ekonomiskt läge än eljest. Den frågan uppkommer emellertid huruvida skada kan anses föreligga, då vilseledandet innebär att en arbetsprestation utnyttjas, vilken i vanliga fall inte betingar ett vederlag. Arbetskraften ses då såsom bärare av ett ekonomiskt värde, utan att vederlag gäldas av mottagaren av de av arbetskraften utförda prestationerna.Vad som i första hand avses är då sådana prestationer vilka polisen och andra myndigheter tillhandahåller allmänheten. Härvid bortses emellertid från sådana situationer där arbetskraftens prestation innefattar en ren förmögenhetsdisposition. Exempel på sådana fall är att A genom vilseledande av en tjänsteman vid försäkringskassan förmår denna att felaktigt utbetala ett belopp till A. Att skada uppkommer då konkreta penningbelopp är föremål för dispositionen är uppenbart,⁷⁹ men frågan huruvida även utnyttjandet av arbetskraften utgör skada uppkommer aldrig i dylika fall.
    Då det ovan sägs, att t. ex. arbetsprestationer utförda av en polis utgör prestationer vilka vanligtvis inte betingar ett vederlag, måste emellertid följande uppmärksammas. Polisen utför arbetsprestationer. Dessa prestationer tillhandahålls medborgarna kostnadsfritt, men polispersonalen utför inte sina prestationer kostnadsfritt. Vederlaget betalas emellertid inte på sedvanligt sätt av mottagaren av arbetspres-

 

 

⁷⁵ SvJT 1960 s. 270.

⁷⁶ A. st.

⁷⁷ Jareborg, a. a. s. 258.

⁷⁸ Strahl, a. a. s. 65.

⁷⁹ SOU 1940: 20 s. 134 samt Jareborg, a. a. s. 250.

tationerna vid mottagandet av desamma. Prestationerna betalas av staten såsom arbetsgivare.⁸⁰ Således betingar polisens arbetsprestationer ett ekonomiskt värde.
    Med utgångspunkt från att oredligt förfarande förelåg i SvJT 1955 rf s. 16, därest det subjektiva rekvisitet var uppfyllt, uppkommer då — med hänsyn till skaderekvistet — frågan huruvida samma stadgande vore tillämpligt om polisen färdats till X i polisbil. Strahls uttalande, "Att det icke skulle ha uppkommit skada därest polisen använt polisbil bör väl knappast inverka ...", synes kunna tolkas så, att han antar att skada i detta fall inte skall anses föreligga.⁸¹ Detta torde dock stämma mindre väl överens med författarens schema för beräkning av skada vid förmögenhetsbrott⁸²: "... den ekonomiska skadan framgår genom en jämförelse mellan det händelseförlopp som skulle ha utvecklat sig därest den skadande händelsen icke ägt rum och det som utvecklar sig ur händelsen. Jämförelsen göres med avseende å den skadelidandes ekonomi, och skadan är den i ett abstrakt penningbelopp uttryckta differensen, till den skadelidandes nackdel, mellan händelseförloppen."
    Till följd av A:s vilseledande åker polisen till X med polisbil. Nyttjandet av detta fordon medför en kostnad, ett ekonomiskt minus, vilket skulle ha uteblivit därest något vilseledande inte hade skett. Således föreligger skada, och stadgandet om oredligt förfarande är tillämpligt även på detta fall.
    Vid användandet av schemat på förmögenhetsbrott betonar Strahl att i vissa fall avvikelser från detsamma måste ske.⁸³ Om den vilseledde skulle ha avhänt sig motsvarande ekonomiska värde även om ett vilseledande inte hade skett, skall ändock skada anses föreligga. Ett exempel härpå är, att vilseledandet riktar sig mot en stipendiestyrelse, vilken är skyldig att använda sina medel till stipendier. Utbetalning av stipendier skulle ha skett även om ett vilseledande inte hade ägt rum.⁸⁴ Således skall skada anses föreligga med anledning av A:s vilseledande, även om motsvarande skada skulle ha orsakats till följd av ett vilseledande från B, därest A:s vilseledande inte hade aktualiserats.
    Det nu behandlade har rört döda tings ekonomiska värde. Motsvarande synpunkter måste emellertid anses gälla utnyttjandet av exem-

 

⁸⁰ Relationen skattebetalare — staten måste här brytas. I annat fall hävdar möjligen någon att A såsom skattebetalare redan har gäldat kostnaden för arbetsprestationerna, varför någon skada inte föreligger. Resonemanget leder emellertid till att orimliga krav kan ställas på statens egendom och tjänster.

⁸¹ SvJT 1960 s. 270.

⁸² Strahl, a. a. s. 16; se även s. 22 ff.

⁸³ A. a. s. 22.

⁸⁴ SOU 1940: 20 s. 136. S. k. tiggarbedrägeri, BrK I, s. 338.

pelvis en enskild polismans arbetsprestationer. Som ovan visats har dennes arbetsprestationer ett ekonomiskt värde, vilket visserligen inte gäldas av mottagaren av prestationerna utan av arbetsgivaren, staten.⁸⁵ Att ett vilseledande, varigenom polisens arbetsprestationer tas i anspråk, inte medför någon minskad inkomst för arbetsgivaren, eller att summan av arbetsgivarens förmögenhet minskas synes klart.
    Detta torde emellertid vara utan betydelse,⁸⁶ likaväl som att dessa arbetsprestationer är kostnadsfria i därför avsedda sammanhang. Utnyttjas dessa arbetsprestationer, vilka alltid är bärare av ett ekonomiskt värde, på ett därför inte avsett vis, t. ex. genom ett vilseledande, föreligger skada.
    Är dessa slutledningar riktiga, kan missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning, vilket föranleder onödig utryckning av polis, militär, brandkår, ambulans, sjöräddning eller annat organ för allmän bevakningstjänst, beivras med stöd av stadgandet rörande oredligt förfarande.
    Bestämmelsen om missbruk av larmanordning skulle då till följd av sin generella subsidiaritet enligt propositionen vara obsolet redan vid ikraftträdandet. Något behov av ny lagstiftning härom synes då inte ha förelegat (se dock utskottets uttalande nedan).
    Den generella subsidiariteten medför att förhållandet till falskt larm är klart. Härvid har således en ändring skett i förhållande till den ståndpunkt som intogs i promemorian.
    Där angavs att konkurrensen mellan första och andra stycket skulle lösas enligt en temporal modell. Meddelanden vars innehåll var avfattat i perfekt form skulle hänföras till andra stycket, medan meddelanden innehållande en futurumform skulle hänföras till första stycket.
    Orsaken till att ändring härvidlag gjordes synes närmast ha varit att ordet "hot", vilket associerar till att något kan komma att inträffa i framtiden, borttagits ur lagtexten. " I allt fall när uttrycket falskt hot inte tas in i lagtexten finns det enligt min mening inte anledning att göra någon skillnad mellan inträffade och framtida händelser".⁸⁷
    Ändringen av detta konkurrenskriterium var befogad. Bl. a. kunde till följd härav, och till följd av de båda straffskalornas olika utformning, identiska gärningar utom vad gällde tempusformen medföra olika straffbedömningar. Vidare kunde kriteriet, i förening med att

 

 

⁸⁵ Inom den privata sektorn härleds vederlaget från mottagaren av arbetsprestationerna även om det förmedlas via arbetsgivaren. Vad gäller den offentliga sektorn har förf. måst bryta förhållandet skattebetalare-staten (not 80 ovan).

⁸⁶ Jfr ovan vilseledande av en stipendiestyrelse vilken är skyldig att använda sina medel.

⁸⁷ Prop. s. 12.

egendom ursprungligen inte omfattades av första stycket, resultera i att vissa gärningar på ett inte önskvärt sätt skulle gå straffria. Ett falskt larm kan riktas mot en hälsovårdsmyndighet.⁸⁸ Stadgandet om missbruk av larmanordning torde emellertid inte vara avsett för hälsovårdsmyndigheter. Detta följer redan av stadgandets ordalydelse. Det arbete som hälsovårdsmyndigheterna utför torde inte kunna betecknas såsom någon allmän bevakningstjänst och de särskilda åtgärder som dessa vidtar betecknas i vanligt språkbruk inte såsom utryckningar.
    Vidare skall — enligt andra stycket — en mekanisk eller liknande anordning nyttjas. Om A ringer (inte via telefonnumret 90 000) och meddelar hälsovårdsmyndigheten, att vattnet vid X, som är otjänligt för människor att dricka men varav B:s kor dagligen dricker, kommer att förgiftas, kunde, mot bakgrund av den utformning bestämmelserna hade i promemorieförslaget, varken första eller andra stycket tilllämpas, trots att meddelandet medför vidtagande av onödiga säkerhetsåtgärder av hälsovårdsmyndigheten. Situationer kan även tänkas där det kan vara besvärligt att bedöma huruvida ett meddelande avser en perfekt- eller futurumhändelse. A kan meddela "Bomb vid X". A kan även tänkas meddela polisen dag 2 att han dag 1 har hört av B, att en bomb skulle komma att detonera vid X dag 2. Denna explosion kan ha inträffat, men det kan lika gärna vara så att den kommer att inträffa. Till följd av andra styckets generella subsidiaritet torde dylika situationer ha fatt bedömas med stöd härav och det temporala konkurrenskriteriet har fått vika.
    Stadgandena rörande falskt åtal (15 kap. 5 § BrB) och falsk angivelse (15 kap. 6 § BrB) synes besläktade med falskt larm och missbruk av larmanordning i det att även dessa gärningar, innefattande oriktiga uppgifter, föranleder myndigheterna att företa onödigt utnyttjande av samhällsresurserna. Några konkurrensproblem torde dock inte uppstå i förhållande till de aktuella bestämmelserna.
    Den ovan beskrivna generella subsidiariteten uttrycktes redan i promemorian och vidhölls såväl i lagrådsremissen som i propositionen. Med anledning av justitieutskottets uttalande⁸⁹ angående den nu aktuella frågan torde emellertid den ovan beskrivna konsekvensen ha eliminerats.⁹⁰ "Med anledning av departementschefens uttalande (s. 18) att sistnämnda straffbestämmelse är subsidiär i förhållande till

 

 

⁸⁸ A. a. s. 17.

⁸⁹ JuU 1976/77: 35 s. 3.

⁹⁰ Den beskrivna effekten omtalades av förf. i en uppsats i tillämpade studier "Falskt larm och missbruk av larmanordning", vilken tillställdes utskottet.

andra i BrB upptagna brott vill utskottet framhålla att gärningar, som typiskt sett är av karaktären ordningsförseelse och som faller under den gärningsbeskrivning som upptagits i 16 kap. 15 § andra stycket, i regel bör bedömas som missbruk av larmanordning och ej enligtandra bestämmelser i BrB som i och för sig undantagsvis skulle kunna vara tillämpliga." Tyvärr har detta uttalande av utskottet ej upptagitsi NJA II 1977 (s. 135-139).
    Som tidigare nämnts uttalade departementschefen, att "Ett blankt meddelande till brandkåren om att det brinner på viss plats torde normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara som anges i första stycket är för handen".⁹¹ Detta uttalande blev föremål för en intressant tolkning i en dom av Mora tingsrätt,⁹² som slutligen fastställdes "blankt" av Svea hovrätt (B 1435/79, 11 avd. DB 174/1979).⁹³

 

Åklagaren yrkade ansvar å M för falskt larm enligt 16 kap. 15 § första stycket BrB bestående i att M "föranlett onödig säkerhetsåtgärd genom att via telefon larma brandkåren ... samt därvid lämna den oriktiga uppgiften att det brann i gräset vid skolan" på viss plats. M förnekade gärningen.
    Tingsrätten fann det dock styrkt att M utfört den påstådda gärningen mot bakgrund av vittnesutsagor och M:s egna uppgifter, att han kan ha "sagt till skolläraren att larma, men då har det varit fråga om en mycket liten brand". Därefter anförde tingsrätten följande. "Vad därefter gäller brottsrubriceringen antecknar tingsrätten följande. I 16 kap. 15 § första stycket brottsbalken stadgas straff för falskt larm för den som föranleder onödig säkerhetsåtgärd genom att lämna oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Som framgår redan av lagtexten samt departementspromemorian (DsJu 1976: 15)och prop. 1976/77: 121 är syftet med det aktuella stycket att straffa gärningar varigenom personer lämnar oriktiga uppgifter om sakförhållanden av mera allvarlig art; lagstiftningsarbetet initierades av det markant ökande antalet falska bombhot under åren 1973—1975. I det aktuella lagrummets andra stycke stadgas straff för missbruk av larmanordning när någon genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig utryckning av polis, brandkår, ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän bevakningstjänst. I DsJu 1976: 15 s. 18 och prop. 1976/77: 21 s. 18 utsäges, att okynneslarm på telefonnumret 90 000 skall bedömas sommissbruk av larmanordning. I JuU 1976/77: 35 s. 3 utsäges emellertid, att missbruk av numret 90 000 kan bedömas som falskt larm därest gärningsmannen kommer i muntlig kontakt med ett räddningsorgan. Utskottet motiverar detta ställningstagande med, att denna gärning inte är "att betrakta som sådan ordningsförseelse som straffstadgandet angående missbruk av larmanordning närmast tar sikte på". Att en gärningsman använder sig av numret

 

⁹¹ Prop. s. 15.

⁹² Ordförande var tingsfiskalen Bo Törnblom. Förf. tjänstgjorde som protokollförare vid huvudförhandlingen vid tingsrätten.

⁹³ Genom beslut den 28 januari 1980 avslog HD en begäran om prövningstillstånd.

90 000 skall naturligtvis inte frita honom från ansvar för falskt larm därest rekvisiten härför är uppfyllda. Ett blankt meddelande till brandkåren om att det brinner på viss plats torde normalt uppfattas som ett påstående om att sådan fara föreligger som anges i stadgandet angående falskt larm (prop. 1976/77: 121 s. 15 och JuU 1976/77: 35 s. 3). En preciserad uppgift, t. ex. att det brinner i en skräphög eller att det rör sig om en mindre gräsbrand, kan emellertid inte anses utgöra ett "blankt" meddelande. Att en gärningsman som framför sitt meddelande muntligen på numret 90 000 inte ovillkorligen skall dömas för falskt larm och därmed enligt en strängare strafflatitud när det av omständigheterna framgår, att de objektiva rekvisiten härför inte föreligger, framstår som uppenbart. Detta har antagligen observerats av utskottet eftersom det sägs, att stadgandet om falskt larm "kan" tillämpas på muntliga oriktiga uppgifter som framförs via numret 90 000. Den av tingsrätten — i nu aktuellt avseende — förespråkade tolkningen av konkurrensen mellan de aktuella stadgandena styrkes vidare av en jämförelse med andra gärningar som faller under paragrafens andra stycke. Det måste anses orimligt, att densom avger en oriktig utsaga via numret 90 000, av vilket det framgår att rekvisiten för falskt larm inte föreligger, ändå skall dömas härför medan den som t. ex. avfyrar nödraketer till sjöss, vilket leder till omfattande och kostsamma åtgärder från sjöräddningens sida, endast skall fällas till ansvar enligt den lindrigare straffskalan i stadgandet om missbruk av larmanordning. Tingsrätten har funnit, att M begått den aktuella gärningen. Det oriktiga meddelandet avsåg en gräsbrand. M har uttalat, att han kan ha "sagt till skolläraren att larma men då har det varit fråga om en mycket liten brand". M:s påstående, att det i så fall varit fråga om en "mycket liten brand" har lämnats oemotsagd av åklagaren. Mot bakgrund härav och av vad som anförts om konkurrensförhållandet mellan de aktuella stadgandena finner tingsrätten, att gärningen skall bedömas som missbruk av larmanordning. "Tingsrätten dömde M för missbruk av larmanordning till 60 dagsböter.