ROLF DEULLAR & ULF NORDSTRÖM. ECE 188 A-NLM 80. Kommentar till allmänna bestämmelser för leverans och montage. Sthlm 1981. Sveriges Exportråds Förlag. 306 s. Kr. 255,00.
Standardavtal av olika slag har allt mer kommit till användning i förhållandet mellan näringsidkare. Även om formulärrätten numera synes ha vunnit en något mera framskjuten plats än tidigare bland juridiska discipliner, kan det ifrågasättas, om exempelvis universitetsundervisningen på denna punkt motsvarar den kommersiella betydelse som standardavtalen många gånger har. Det kan därför vara på sin plats att i denna tidskrift fästa uppmärksamheten på en nyutkommen kommentar.
Författarna till kommentaren är Rolf Deullar, chef för Sveriges Mekanförbunds juridiska avdelning, och advokaten Ulf Nordström. Samma författare har 1977 också utgivit en liknande kommentar till leveransbestämmelserna ECE 188 och NL 70.
Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) har med början 1953 utgivit allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner och andra verkstadsprodukter.
Bestämmelserna ECE 188 A utkom 1957 och har fatt sin motsvarighet på det nordiska planet i de av Sveriges Mekanförbund och dess nordiska systerorganisationer utarbetade s. k. NLM-villkoren, i sin senaste version benämnda NLM 80. Det torde, för att citera kommentarförfattarna, "i internationell handel med industriprodukter inte finnas några allmänna bestämmelser som används i så stor omfattning som ECE-bestämmelserna. Detsamma gäller inom Norden vad beträffar NL-villkoren".
Deullar-Nordströms bok består av en jämförelse mellan texterna i ECE 188A och i NLM 80 samt en kommentar till innehållet i bestämmelserna. Den är enligt författarna främst avsedd att användas som en handbok för inköpare, offertingenjörer m. fl. personer, som praktiskt kommer i kontakt med avtal och allmänna bestämmelser avseende leverans och montage. Kommentarens drygt 300 sidor innehåller emellertid trots författarnas mera anspråkslösa målsättning åtskilliga partier av "överkurs" för den kommersiellt inriktade juristen.
Författarnas ambition att åstadkomma en något så när lättillgänglig handbok gör dock, att den jurist som vid något tillfälle önskar pröva författarnas påståenden kan råka i viss svårighet, då utrymme inte funnits för mera omfattande källhänvisningar. Den som exempelvis undrar, se kommentaren s.195, vilka "ledande juridiska författare" som angivit, att en beställare i en "garantisituation" vid avsaknad av föreskriven reklamationsfrist bör ha en längre sådan än som direkt följer av köplagen, bör gärna ha exempelvis Almén-Eklunds kommentar till köplagen tillgänglig.
För att utmärka överensstämmelser och skiljaktigheter mellan klausuler i ECE 188 A och NLM 80 begagnar sig författarna på ett okonventionellt och praktiskt sätt av matematiska symboler, såsom likhetstecken, tecken för ungefärligen lika etc. Vid något tillfälle torde man kunna ställa frågan, vilka kriterier författarna har använt, när de begagnar sådana språkliga nyanser som (bestämmelserna) "överensstämmer i sak", "överensstämmer i huvudsak", "överensstämmer i stora delar".
Kommentaren är, för att vara juridisk text, ovanligt rikt försedd med pedagogiskt utformade bilder, jämförande tablåer etc. Den har såtillvida en
konventionell disposition, att den behandlar de i de allmänna bestämmelserna förekommande klausulerna i huvudsak i den ordning de förekommer i dessa. Detta innebär, att ett inledande kapitel rör "avtalets tillkomst" medan det avslutande kapitlet fatt rubriken "skiljedom och tillämplig lag".
I det följande avser anmälaren att kortfattat redogöra för innehållet i några av kommentarens 30 kapitel samt därvid i förbigående även anlägga några synpunkter på eventuella skillnader i synsätt beträffande leverans av maskinanläggningar ("maskinentreprenader", om uttrycket tillåts) och byggnadsentreprenader. I den mån rubriker uppställs nedan är dessa de under vilka resp.kapitel förekommer i kommentaren.
Tillämplighet
Författarna behandlar under denna rubrik tämligen ingående ett av standardavtalsrättens "eviga problem", nämligen frågan när allmänna bestämmelser kan åberopas som avtalsinnehåll. I kapitlet tas upp frågor som: Räcker det med att i en offerthandling endast hänvisa till allmänna villkor som parterna skall tillämpa?; Tillägg till och avvikelser från det ursprungliga avtalet.
Författarna konstaterar, s. 19, att bestämmelserna på grund av sin allmänna utformning även kan användas för leverans och montage av andra produktgrupper än maskiner och annan mekanisk och elektrisk utrustning. Påståendets giltighet kan understrykas. Ett stort antal branscher utanför den specifikt mekaniska och elektriska industrin använder NL(M)-bestämmelser, och framför allt kan bestämmelsernas såväl språkliga dräkt som juridiska innehåll spåras i många olika typer av allmänna leveransvillkor.
ECE 188 A/NLM 80 är avsedda för leveranser av maskinanläggningar och ej för s. k. turn-key-leveranser, d. v. s. — med ett vanligt betraktelsesätt leveranser/entreprenader där beställaren emottager en "nyckelfärdig" industribyggnad jämte tillhörande maskinutrustning. Det bör här också nämnas, att för mycket stora anläggningsleveranser, såsom pappersmaskiner, valsverkm. fl., sedan några år tillbaka finns av Mekanförbundet utarbetade Allmänna bestämmelser för leverans av anläggningar, AB A 78.
Författarna redovisar också sin uppfattning om hur gränsdragningen skall göras mellan anläggningsleveranser (leverans och montage av maskinutrustning) och byggnadsentreprenader. Anmälaren delar i stort författarnas uppfattning — dock skall det konstateras, att tillämpningen av gränsdragningen, när det gäller valet av allmänna bestämmelser ingående i avtalet, på det praktiska fältet ofta blir svår. En upphandlande byggnadsentreprenör —kanske en total entreprenör — använder sig nog ofta, av (missriktade) praktiska skäl, av Svenska Teknologföreningens Allmänna bestämmelser för Byggnads-, Anläggnings- och Installationsentreprenader, AB 72, t. ex. vid installation av en industriell processanläggning som utföres av en underentreprenör (t. ex. VVS)1.
Ritningar och beskrivningar
I sin kommentar behandlar författarna det skydd som leveransbestämmelserna ger för ritningar och konstruktioner. Översiktligt ges också upplysning om förekommande immaterialrättslig lagstiftning, lagstiftningen med vissa reglermot illojal konkurrens, konkurrensklausuler etc. Möjligen skulle författarna
här ha kunnat tydligare klargöra skillnaderna mellan avtalsmässig bindning och vad som i annat fall kan utgöra gällande rätt. 1 § andra stycket upphovsrättslagen som berör "i teckning utfört verk av beskrivande art" torde i händelse av upphovsrättsligt skydd innebära ett förbud mot att kopiera ritningen men ej ett skydd mot att tillverka maskinen efter ritningen. (Det kan dock särskilt i avtalsförhållanden bli fråga om illojal konkurrens.) Frågan om s. k. slavisk efterbildning berörs ej.
På s. 52 nämner författarna att "handlingar som överlämnas till statliga aktiebolag är inte underkastade offentlighetsprincipen och sekretesslagens regler. För sådana handlingar och bolag gäller samma regler som för vilket privat företag som helst." Påståendet är möjligen väl kategoriskt. I 8 kap. 10 § första stycket sekretesslagen behandlas myndighetssekretess för uppgifter om affärsförhållanden som härrör från ett av det allmänna dominerat privaträttsligt subjekt.
En situation som kan vara aktuell föreligger när en privatintressent ger in handlingar till ett statligt aktiebolag, som härefter låter en myndighet få del av dessa och däri förekommande uppgifter.
Nationella (lokala) lagar och bestämmelser
Av särskilt intresse i detta avsnitt är den diskussion som författarna förangående ansvarigheten för ändrings- och tilläggsarbeten beträffande leveranser — vilka arbeten i sin tur är beroende av ändringar i lagar eller bestämmelser. Författarna hävdar med stöd av bl. a. 1 kap. avtalslagen, att förhållandena på offertdagen får anses vara en grundläggande förutsättning för leverantörens åligganden. De nämner emellertid, att det inte är ovanligt —särskilt när kontrakt upprättas — att parternas förpliktelser i detta avseende skall regleras av förhållandena på avtalsdagen.2
Författarna uttalar också en förståelig kritik mot de punkter i ECE 188 A och NLM 80, enligt vilka "ändringar i lagar och bestämmelser som medfört att kostnaden för montaget ökat eller minskat skall kunna innebära en prissänkning eller prishöjning". För att bestämmelsen skall ha ett meningsfullt innehåll, måste givetvis också kostnader utöver dem som berör själva montaget ersättas.
Anmärkas kan, att författarna ger uttryck åt den antagligen riktiga uppfattningen, att ECE/NLM-villkoren inte ger utrymme för en tolkning innebärande att leverantören är skyldig att, här bortsett från kravet på exempelvis ekonomisk kompensation, utföra ändrings/tilläggsarbeten betingade av omständigheter såsom nya rön, material och arbetsmetoder. (Avvikande regler beträffande leverantörens/entreprenörens skyldigheter i detta avseende återfinns t. ex. i ABA 78.8.3 och AB 72 kap. 2 § 2.)
Arbetsförhållanden
I kapitlet angående arbetsförhållanden liksom i ett annat kapitel rörande arbete på löpande räkning eller till fast pris menar författarna att bestämmelsernas reglering av vad som skall gälla beträffande resor, logi, arbetstider etc. för montagepersonalen, som många gånger kan tjänstgöra utomlands, i olika avseenden är ofullständig. Författarna hänvisar där läsaren till av Mekanförbundet utgivna särskilda bestämmelser för tillhandahållande av teknisk per-
sonal, de s. k. TP-bestämmelserna, och gör också en genomgång av innehållet i dessa bestämmelser.
Prov och kontroll av godset
Författarna behandlar de regler som gäller för provningen hos leverantören och dennes underleverantörer — att skilja från provning av anläggningen hos beställaren. Parentetiskt kan också nämnas, att den läsare, som till äventyrs vid något tillfälle undrat över vad en provning är, på s. 75 upplyses om SIS normen SIS 020101, som definierar provning såsom "undersökning för att bestämma en eller flera egenskaper hos ett objekt".
I frågan om vem som skall bära kostnaderna för provningsmaterial uttrycker sig författarna med en viss försiktighet, antagligen beroende på att, som författarna mycket riktigt konstaterar, beställaren vanligen tillhandahåller sådant material. Bestämmelserna, t. ex. NLM 80 p. 19, ger nämligen uttryck åt en annan huvudregel: "Såvida ej annat överenskommits, skall leverantören bära alla kostnader för prov, som utförs i hans fabrik ...".
Övergång av faran för godset
I detta förhållandevis omfattande avsnitt redogör författarna för den speciella reglering av ansvaret för godset och anläggningen som finns i ECE-NLM villkoren, d. v. s. för ansvaret för godset upphör i samband med leverans "från fabrik" för att sedan åter åvila leverantören i samband med montaget av godset ("delarna") till en anläggning och vid provningen av densamma. Förutom en genomgång av köprättsliga regler, som rör faran för godset, har författarna bemödat sig om att med det utrymme som stått till förfogande ge en översikt över förekommande regler och tolkning av leveransklausuler såsom Incoterms, Revised American Foreign Trade Definitions — 1941, Combiterms etc. Särskild vikt har författarna lagt vid de problem som sammanhänger med ändrade tekniker för transporter; sålunda uppehåller de sig särskilt vid Incoterms klausuler som "Free Carrier". Under detta avsnitt förekommer också en väl avpassad information om olika slag av befordrings och transportförsäkringsvillkor.
Betalning
I detta kapitel tar författarna upp praktiska problem som sammanhänger med räntelagens bestämmelser, bruket av s. k. fakturavillkor samt olika slag av garantier, såsom on-demand-garantier och förskottsgarantier. ECE/NLM villkoren innehåller regler om äganderättsförbehåll. I anslutning härtill redogör författarna för möjligheten att kunna hävda ett giltigt äganderättsförbehåll i Sverige och andra länder.
Det kunde ha varit av intresse om författarna kortfattat redogjort för problem sammanhängande med prisjustering (eskaleringsklausuler) — en kommersiellt viktig fråga.3 Bland bilagorna i kommentaren förekommer ett exempel på den till ECE 188 A anknutna supplementary clause price revision.
Förberedande arbeten, övertidsarbete
NLM 80 p. 28 är till innehållet överensstämmande med ECE 188-klausulen 12.3 och utsäger att "Varje kostnad förorsakad ... av fel i ritningar eller upplysningar ... skall bäras av leverantören ...". Det slags ritningar och upplysningar som här avses är sådana som anger hur beställaren skall uppföra lämpliga fundament, transportsätt för godset etc. NLM 80:s skrivning på denna punkt är otydlig i belysning av p. 66 i samma villkor, som anger att part med vissa undantag inte är skyldig att utge ersättning för indirektaskador. Författarna (s. 124) konstaterar — antagligen korrekt — att leverantörens kostnadsansvar endast avser sådana kostnader som felet eller bristen "direkt" orsakat (out of pocket expenses).
Det må här också anmärkas, att författarna, s. 135, anger att leverantören inte har någon formell skyldighet att (mot särskild ersättning) utföra övertidsarbete. Exempelvis ger AB 72 kap. 4 § 6 uttryck åt ett strängare synsätt gentemot entreprenören i detta avseende.
Instruktion av beställarens personal
En bestämmelse med rubricerat innehåll återfinns enbart i ECE-villkoren (19.1). Författarna hävdar, s. 141 — 142, att bestämmelserna "inte innehåller någon regel om leverantörens ansvar för oriktiga instruktioner". Någon lagstiftning eller rättspraxis som klarlägger detta ansvar finns för övrigt inte.
Viss sedvana torde föreligga beträffande "maskinentreprenader" i de fall då sådana regleras av AB 72-bestämmelserna och däri förekommande regler om slutbesiktning, särskilt kap. 7. Driftinstruktioner, som skall tillhandahållas vid (större) entreprenader såsom vid pann- och värmeanläggning eller ventilationsanläggning för förvaltningsbyggnader, är något som är föremål för noggrann kontroll vid slutbesiktning, och oriktiga eller ofullständiga instruktioner kan medföra entreprenadens underkännande.
Tid för fullgörande
I ett omfångsrikt kapitel diskuterar författarna de delar av NLM/ECE-villkoren som rör tider för fullgörandet av avtalet och anläggningens fullbordande. Man behandlar härvid köplagens regler om försening vid leverans av gods m.m. Bakgrunden till den i kommersiella sammanhang dominerande förekomsten av vitesregler i stället för en reglering enligt köplagen får en övertygande motivering. Under detta avsnitt förekommer också en förhållandevis utförlig redogörelse för de olika begreppen av beställning, annullering, återförvisning och hävning.
Det kan nämnas att författarna — till skillnad från köplagsutredningen —4 synes företräda det inom industrin5 förhärskande synsättet, att vid avbeställning ersättning till leverantören skall beräknas enligt den s. k. subtraktionsmetoden.
På s. 160 slår författarna fast att beställaren enligt 21 och 22 §§ svenska köplagen normalt har hävningsrätt vid varje försening men att en sådan hävningsrätt i många fall blir oskälig mot leverantören. Författarna utvecklar härvid vad som gäller enligt ECE- och NLM-villkoren i dessa avseenden.
Om en jämförelse tillåts mellan byggnadsentreprenader och "maskinentreprenader" (anläggningsleveranser), kan möjligen vad som synes vara författarnas uppfattning om vad som i brist på avtalsmässig reglering är gällande rätt vid försenad anläggningsleverans i någon mån ifrågasättas. Ett visst dröjsmål med anläggningens fullbordande bör enligt anmälarens uppfattning ej medföra omedelbar hävningsrätt.6
På s. 163 föreligger i en kantrubrik ett av de för övrigt fåtaliga korrekturfelen, som kan verka förvirrande: "Skadestånd kräver ersättning" skall rimligen vara "Skadestånd kräver hävning".
Prov vid övertagandet, övertagande
Vid anläggningsleveranser är olika provningsförfaranden i samband med övertagandet av anläggningen viktiga att träffa överenskommelse om. Författarna utvecklar de mer allmänna riktlinjer för provningen som förekommer i ECE/NLM-villkoren. (Denna fråga har ju också fatt en långt utförligare reglering i de ovannämnda ABA 78-bestämmelserna.)
Författarna konstaterar vidare, s. 174, att beställaren inte har rätt att utan särskild överenskommelse förfoga över anläggningen eller godset, ta anläggningen i drift eller kommersiellt utnyttja denna före övertagandet. Skulle beställaren utan särskild överenskommelse härom förfoga över anläggningen, får han — även om detta inte uttryckligen regleras i bestämmelserna — enligt författarna anses ha övertagit anläggningen. ECE- och NLM-villkoren innebär, att övertagandet konstituerar, att garantitiden börjar löpa etc. Utan att göra alltför långtgående jämförelser på denna punkt kan nämnas att entreprenadrätten, i vart fall AB 72, bl. a. kap. 7 § 27, ger uttryck åt en något annan principiell inställning till detta problem: entreprenören kan inte vägra beställaren att förfoga över vad som redan utförts av entreprenaden före slutbesiktning. (Övergången av risken för skador m. m. får i nämnda fall givetvis en särskild reglering.)
Ansvar för fel
I detta omfattande avsnitt ger författarna en översikt över olika typer av fel, varvid de närmast förefaller anse att fel i de garantisituationer det här är fråga om inryms under begreppet "Almén-garantier". Författarna konstaterar att ECE/NLM-villkoren ger uttryck åt en "standardgaranti" — fel i konstruktion, material eller arbete. Som författarna mycket riktigt säger (s. 185) behöver inte skillnaden mellan standardgarantin och allmänna s. k. prestanda-, funktions- och tillgänglighetsgarantier vara särskilt stor. "En störning avseende funktionen eller prestandan hos anläggningen kan nämligen oftast återföras till fel i konstruktion, material, tillverkning eller montage."
Författarna granskar innehållet i här aktuella ECE/NLM-villkor och uppehåller sig vid köplagens reklamations- och felregler. De speciella reklamationsregler som förekommer i västtysk rätt, vilka på grund av handelsinriktningen äger ett särskilt intresse för verkstadsindustrin, belyses särskilt. Dessutom behandlar författarna de svårlösta problem som rör icke reparerbara fel i anläggningar.
De kriterier som kan komma i fråga vid bedömning av huruvida leverantören, förutom att avhjälpa felet genom reparation, byte av felaktigt gods eller
leverans av nytt felfritt gods, även skall svara för inmontering eller kostnaderna härför — en vanligt förekommande tvistefråga mellan leverantör och beställare — kommenteras särskilt av författarna.
Ansvar för godsets skadeb ringande egenskaper (produktansvar) efter övertagandet
Författarna redogör här kortfattat för vad som kan anses vara gällande rätt i Sverige, för eventuellt kommande lagstiftning och för rättsreglerna på några för verkstadsindustrin viktiga utländska handelsmarknader.
Av särskilt intresse är författarnas genomgång av de alternativa regler beträffande fördelningen av produktansvaret som efter långvariga överläggningar har utarbetats för de samnordiska NL 79 och NLM 80-bestämmelserna.
Befrielsegrunder (force majeure)
Anmälaren biträder författarnas uppfattning, att det avgörande villkoret för tillämpning av befrielsegrunderna — "impede" resp. "hindra" — är mycket strängt i förhållande till ordvalet i många allmänna bestämmelser som används inom näringslivet. Författarnas uppfattning förefaller också riktig, även när själva ordet "hindra" förekommer i likartade sammanhang i andra leveransbestämmelser. Exempelvis torde ordet "hindra" i AB 72 kap. 4 § 3 enligt praxis inom entreprenadbranschen innebära, att man godtager ett hinder av lägre dignitet än det som tolkningen av ECE/NLM-villkoren ger uttryck åt.
Skiljedom och tillämplig lag
I detta kapitel förekommer bl. a. en diskussion angående för- och nackdelar vid skiljedomsförfaranden. Dessutom ges en redogörelse för innehållet i den svenska skiljemannalagen, för ICC:s skiljeförfarande samt för UNCITRAL:s skiljedomsreglemente. Av naturliga skäl — anläggningsleveranser rör ofta mångmiljonbelopp — behöver författarna i sin diskussion angående kostnaderna för skiljeförfarandet ej uppehålla sig vid den obalans mellan dessa kostnader och tvistigt belopp, som alltför ofta blir följden vid ett "ohämmat" bruk av skiljeklausuler i allmänna bestämmelser mellan näringsidkare och som vanligen gynnar beställaren, vilken ofta har möjlighet att innehålla betalning.
Vad som kanske är mindre bekant — även för den kommersiellt inriktade juristen — är ICC:s Rules for Technical Expertise, vilka författarna lämnar upplysningar om. Eftersom tvister rörande leveranser av anläggningar ofta har en utpräglat teknisk karaktär, kan ett utnyttjande av tekniska experter, även om experternas beslut inte är juridiskt bindande utan särskild överenskommelse härom, många gånger vara att föredra framför reguljärt skiljeförfarande.
Deullar-Nordströms kommentar till leveransbestämmelserna ECE 188 A och NLM 80 är ett av de fåtaliga större verken på standardavtalsrättens område som utgivits här i landet. Kommentaren är skriven i en pedagogiskt föredömlig stil och vittnar härvid om författarnas omfattande erfarenheter av kvalificerad kursverksamhet. För dem som har att i olika sammanhang handha kommersiella köp/leveransavtal utgör kommentaren en nödvändig handbok.
Per Ossmer