Högskattesamhället

 

Med psalmen 508, första versen som anslående motto har Jacob Sundberg, professor i allmän rättslära, utkommit med skriften "Högskattesamhället en förnyad betraktelse" (utgiven av Institutet för Offentlig och Internationell Rätt AB, ett aktiebolag utan anknytning till Stockholms eller något annat universitet) utgörande fortsättning på den halvsekelföreläsning "Högskattesamhället — en betraktelse", som Sundberg utgav 1977 i anledning av sin 50 årsdag.
    I inledningen till den förnyade betraktelsen klagar Sundberg över den brist på intresse hans halvsekelföreläsning mött i svenska massmedia och över det faktum att finansrätten vid Stockholms universitet ignorerat hans författarskap, ett påstående som han på ett kryptiskt sätt söker leda i bevis med hjälp av ett uttalande i en radiointervju av mamman till en av mina tidigare amanuenser.
    Visst har Sundberg rätt. Jag har medvetet ignorerat hans halvsekelföreläsning — inte därför att det skulle saknas skäl att bemöta den utan därför att ett bemötande skulle kunna ge intryck av att Sundbergs framställning var värd att vetenskapligt tas på allvar.
    När jag nu ändå ger mig på att kommentera fortsättningen, är det viktigt att omedelbart slå fast att det mesta som Sundberg anför i den förnyade betraktelsen från vetenskaplig synpunkt måste anses som rappakalja. Att den kan vara ett intressant personligt dokument vill jag inte bestrida.
    Redan Sundbergs ordval ger en uppfattning om skriftens sakliga nivå. För att ta exempel, som ligger mig själv nära, klagar Sundberg inte bara på att "det blåst snålt i fakultetskorridoren i Stockholm". Jag tillhör de skatterättens företrädare som svikit sitt ansvar för en seriös diskussion och "som genom att tjuta med ulvarna vunnit säkerhet att icke anses 'aparta' i massmedia". När Sundberg i avslutningen anklagar rättsvetenskapen — enkannerligen inom skatterätten — för att som utgångspunkt för forskningen ta frågan hur staten skall få mer pengar i stället för relationen mellan skattebetalare och statsmakt, gör Sundbergs kryptiska skrivsätt att det inte är säkert men troligt att jag tillhör "de förkrympta själar som i den akademiska avundsamhetens tecken odlat sin egen teknik från citatkarteller till 'Rufsmord' för att hindra seriös debatt".
    Min ganska omfattande skattepolitiska produktion, med kritisk diskussion av just högskattesamhällets problem, existerar naturligtvis inte i Sundbergs verklighetsbeskrivning. Den passar inte in i den bild av det konformistiska högskattesamhället som Sundberg vill frammana.
    Kan det då överhuvudtaget finnas skäl att agera i anledning av Sundbergs skrift mer än att måhända med den danske rättsvetenskapsmannen Alf Ross säga "min indsats i videnskabens tjeneste må fritage mig for at forsvare mig — så lidt som pyramiderne forsvarer sig mod sjakalerne, der pisser på deres fod"?
    Måhända lite överraskande, är svaret i på frågan ja, därför att Sundbergs skatteskrifter har visat sig ha betydelse i två avseenden.

 

    I Sverige, där läsaren i allmänhet kan bedöma rimligheten i Sundbergs vendetta mot det svenska skattesystemet, är det få som fäster avseende vid vad han framför. Sundberg har emellertid utomlands, bl. a. vid ett flertal internationella kongresser, givit stor spridning åt en engelsk version av sin första betraktelse. Utomlands — där man dels saknar kännedom om hur det svenska skattesystemet fungerar och därför inte kan bedöma riktigheten och värdet av Sundbergs argumentering, dels har anledning att förmoda att en svensk professor i allmän rättslära ger en objektiv och korrekt bild av det svenska högskattesamhällets funktion — har Sundbergs högskattebetraktelse mötts med intresse och på sina håll med uppskattning, särskilt från konservativa kretsar och personer som i skydd av egna förmånliga skatteregler med tillfredsställelse hälsar varje avskräckande Sverigeskildring — må den vara sann eller ej. Det är olyckligt att en vrångbild av det svenska skattesystemet på så sätt får fotfäste utomlands.
    För det andra har Sundbergs skatteskrifter den betydelsen att de underblåser de föreställningar och fördomar , som fortfarande synes leva kvar, om hur svenska juristprofessorer tänker. Risken är att Sundberg härigenom skymmer blicken på många för vad andra rättsvetenskapsmän står för. På så sätt utgör Sundberg en fara för rättsvetenskapens betydelse och anseende.
    Därför kan det finnas skäl att något kommentera vad Sundberg nu anför i sin förnyade betraktelse.
    Sundbergs framställning bygger på teorin om den stora konspirationen mot de skattskyldiga. Alla, från politiker — även borgerliga — till ämbetsmän, myndigheter, domstolar, journalister, rättsvetenskapsmän deltar i denna konspiration vars hemliga medel är "högskatteimperialismen" (s. 27 — 28) och mål är total nivellering (s. 54). Enligt Sundberg är det överhuvudtaget inte tillåtet att använda skattesystemet i fördelningspolitiskt syfte. Utifrån dessa utgångspunkter betraktar Sundberg allt som sker inom skattesystemet. Det försåtliga i Sundbergs skrivsätt ligger i att han alltid startar utifrån konkreta exempel. Därför finns det oftast en kärna av sanning i det han anför. I sin analys glider han sedan, på ett sätt som den oinsatte knappast kan avslöja, till att åberopa fallet som bevis för något, som egentligen inte kan utläsas av det konkreta fallet.
    Typiskt för Sundbergs sätt att arbeta är hans behandling (s. 24—28) av de rättsfall från 50- och 60-talen där fråga var om "periodiska understöd" som medlemmar i frikyrkoförsamlingar gav till missionärer ute på missionsfälten (Riksskattenämndens förhandsbesked (RN) 1954 nr 2: 6 resp. Regeringsrättens årsbok (RÅ) 1963 ref. 25 I och II). För att avdragsrätt skall föreligga för ett periodiskt understöd har alltid krävts förutom periodicitet, gåvoavsikt m. m. att det avgörande skälet för utbetalningen inte får vara någon arbetsinsats mottagaren utför (se exempelvis RN 1962 nr 7: 8, där avdragsrätt vägrades för periodiskt understöd till forskare, då bidraget utgick för att mottagaren skulle arbeta med forskning). I 1954 års fall framhölls särskilt, att de missionärer till vilka utbetalningarna gick var utgivarens personliga vänner. Avdrag medgavs för de periodiska understöden av riksskattenämnden med instämmande av regeringsrätten. Att understöden av valutatekniska skäl måste gå via frikyrkoförsamlingen påverkade inte avdragsrätten.
    I det s. k. Örebromissionsfallet (RÅ 1963 ref. 25 I) förelåg inte samma personliga relation mellan utgivare och mottagare. Tvärtom var klargjort i målet att utgivaren hade gjort utfästelsen inför församlingen och att fördel-

 

ningen mellan de fem missionärer till vilka understöd utgick gjorts tillsammans med församlingen. Regeringsrätten uttalade att avdragsrätt ej förelåg eftersom understöden fick anses utgöra ersättning för det arbete, som missionärerna utförde. Den avgörande frågan i målet var alltså huruvida understödet utgjorde ersättning för arbete, vilket alltså framgår av rättsfallets rubrik "Vid inkomsttaxering har avdrag för periodiskt understöd vägrats, enär utgivna belopp ansetts utgöra ersättning för utfört arbete".
    I det andra under rubriken redovisade rättsfallet RÅ 1963 ref. 25 II, som samtidigt avgjordes och med samma utgång, hade utgivaren oförsiktigt nog till och med anfört att syftet med understödet "hade varit att stödja frikyrkopastorers gagnande arbete".
    Enligt Sundbergs historieskrivning är allt detta skenargument. Det är enligt honom löjligt att jämställa bidragen med lön. I stället ger Sundberg följande skäl för skillnaderna i utgången mellan 1954 och 1963 års fall: "Under de fem år som följde intensifierades högskattesamhället enormt. En bred bräsch slogs i rättssamhället. När saken aktualiserades igen viftades det gamla beskedet bort och skattebyråkratin gick till angrepp mot systemet i sin helhet. －－－. "(s. 25). Enligt Sundberg är målet ett utslag av "antiklerikala och totalitära tendenser" (s. 26). För honom är det en konspiration mot välgörenhet och "kristlig kärleksgärning" i vilken myndigheter och domstolar deltar. "Här har skattemyndigheterna uppenbart lämnat den sakliga målsättningen att låta skattereglerna tillämpas så neutralt som möjligt. I stället släpper man högskatteimperialismen lös."
    Det är förvånande att se hur en professor i allmän rättslära, inom vars ämnesområde just allmänna tolkningsfrågor ligger, så manipulerar tolkningen av ett rättsfall. Sundberg berör inte med ett ord att det sedan 1930-talet varit helt klart att avdragsrätt ej förelegat för periodiska understöd till välgörande eller religiös verksamhet (se exempelvis RÅ 1936 not fi 308, RÅ 1938 ref. 39 och ref. 43). Lika lite berör han med ett ord de gamla grundläggande kraven för att avdragsrätt för periodiskt understöd skall föreligga. Inte heller kommenterar han de skillnader i omständigheter som förklarar utgången av de olika målen. Han talar heller inte om att utgången hade blivit densamma — och av samma skäl — om en person givit periodiskt understöd till exempelvis sin gamla fars hushållerska för att hon skulle arbeta åt denne eller givit ett understöd som löneförstärkning till en bageriarbetare eller professor.
    Med liknande teknik använder Sundberg på ett osmakligt sätt två olyckliga människoöden för att bevisa det svenska skattesystemets generella fördärvlighet. Det är troligt att Sundberg genom att exploatera fallen snarast skrämmer bort läsare i stället för att, som han tror, väcka den svenska publiken på samma sätt "som kyrkostöten fordomdags i den lantliga kyrkan" (s. 8).
    När man riktar hårda angrepp mot ett område är det särskilt viktigt att man behärskar det område man behandlar. Sundberg tycks inte ta särskilt allvarligt på den regeln.
    På s. 20 söker han visa hur avdragsrätten för räntor fungerar. Han anför där: "Ett avdrag motsvarar enligt huvudregeln något som betalats. Alternativen står mellan att betala avdrag och att betala skatt. Betalar man 30 000 kr. i räntor för att få göra avdrag för räntorna, har man 30 000 mindre att leva av. Betalar man 30 000 i skatt har man också like mycket mindre att leva av. Man är lika mycket fattigare om man betalar på det ena eller på det andra sättet."
    Detta är stolligt! Sundbergs resonemang förutsätter, om det skall vara

 

korrekt, att räntan inte bara är avdragsgill mot inkomsten utan mot själva skatten. Så generös vet jag inte att man är någonstans i världen. Ett möjligt alternativ, som kanske föresvävat Sundberg, är också att skattesatsen är 100 %. I stället är det så att frågan om hur mycket mindre en person har att leva av på grund av en räntebetalning beror på personens marginalskatt. Om vi utgår från att marginalskatten är 75 % och att fråga är om en räntebetalning på 30 000 kr., medför detta en skatteminskning inte med 30 000 kr., somSundberg förutsätter, utan endast med 22 500 kr. Orsaken är följande. Vid 75 % skatt är skatten 22 500 kr. på 30 000 kr. inkomst När man använder inkomsten för att betala räntan och får avdrag för räntan från inkomsten försvinner skatten 22 500 kr. Räntan man betalar uppgår dock till 30 000 kr. Därför blir det 7 500 kr. mindre att leva av vid räntebetalningen än om man ej betalat räntan utan i stället betalat skatten på inkomsten. Alltså blir det inte likvärdigt att betala räntan (inte avdraget som Sundberg uttrycker det) eller skatten.
    På samma sida angriper Sundberg den dubbelbeskattning med både arvs- och inkomstskatt, som orättmätigt kunnat uppstå på vissa typer av pensionsförsäkringar. Han synes emellertid inte ha lagt märke till att problemet sedan 1980 är undanröjt genom att arvsbeskattningen av pensionsförsäkringar avskaffats.
    På s. 17—18 skall Sundberg visa hur högt det svenska skattetrycket egentligen är med ett exempel där en person skall låta måla sin villa och arbetet utförs av en gesäll på en målerifirma. Sundberg staplar då marginalskatterna för alla tre — beställaren, gesällen, målarmästaren — ovanpå varandra och kommer fram till en skattebelastning på 88 % av den summa som beställaren måste intjäna på marginalen för att ha råd med målningen. De 88 procenten i skatt benämner Sundberg den "niosvansade repressionen", ett uttryck som han sedan genomgående använder för att beteckna det svenska skattetryckets höjd. Det svenska skattetrycket kan förvisso i vissa situationer nå svindlande höjder och 88 % är ingen toppsiffra. Till och med Pomperipossaeffekter kan fortfarande upphittas — se exempelvis effekten av den makebeskattning som införs genom skatteomläggningen. Den beräkning man använder att bevisa det bör dock vara rättvisande. Bortsett från att Sundberg råkat dubbelräkna målargesällens semesterersättning ligger ett allvarligt fel i att räkna medenbart marginalskatter i alla tre leden. Det må vara riktigt att göra så i beställarens situation men för gesällen och målarmästaren bör deras medelskattesats användas. För dem kan inte varje arbete vara marginellt. Emellertid är det ganska meningslöst att bygga upp den typ av skattekedjor som Sundberg gör. Det kan inte anses föreligga det samband mellan beställarens inkomstbehov och målarmästarens skattebelastning som Sundberg hävdar. I så fall kan skattekedjan göras hur lång som helst med allt högre total skattetryck som följd. Det finns då ingen anledning att stanna vid målarmästarens beskattning. Även skatten på nettovinsten för den som levererade materialet bör medtas, liksom skatten för dem som täcks av posten fasta omkostnader såsom hyresvärden i det hus målarfirman är inrymd i, o. s. v. tills hela produktionskedjan är sluten. Det lär inte bli många promille kvar på slutet. Det skulle med Sundbergs språkbruk inte längre vara tal om den "niosvansade repressionen" utan den nittioniosvansade. Med det totala skattetrycket i Sverige är trots allt bara drygt 50 % av bruttonationalprodukten.
    Det behövs en kritisk debatt kring det svenska skattesystemet. Det höga

 

skattetrycket, skattesystemets struktur och utformning leder till skadliga och oönskade effekter i många avseenden. Men den sakliga debatten främjas knappast av Sundbergs besinningslösa vrångbild av systemet. Hans beskrivning har i och för sig ofta verklighetsunderlag. Men på samma sätt som skrattspeglarna på nöjesfältet också beskriver en verklighet — fast förvrängd av spegelns form — visar Sundbergs betraktelser över högskattesamhället en verklighetsbild — fast förvrängd av hans egen känslomässiga relation till det svenska skattesystemet.
 

Sven-Olof Lodin