ANDERS AGELL. Samboende utan äktenskap. Rättsläge och rättspolitik. Sthlm 1982. Publica. Rätt och samhälle. Liber Förlag och Jurist- och Samhällsvetareförbundets Förlags AB. 167 s.

 

Boken utgör en bearbetad version av det år 1980 å samma förlag utgivna arbetet Agell, Forsman & Ingebrand, Äktenskap eller samboende. En rättspolitisk och demografisk undersökning. Sistnämnda arbete bestod — förutom av en av Agell författad juridisk del — av en brett upplagd fältundersökning av förhållandena för ett urval av barn födda år 1971 utom äktenskapet och deras föräldrar ("föräldraundersökningen").
    I den nu aktuella boken, som enligt förordet syftar till att ge en översikt av rättsläget på olika områden vid samboende utan äktenskap samt att diskutera den rättspolitiska frågan vilken hållning lagstiftningen bör inta till sådant samboende, har förf. skurit ner presentationen av föräldraundersökningen till en kort sammanfattning.
    I kap. 1 (s. 9 — 30) redogörs först kortfattat för den nuvarande äktenskapslagstiftningen. Därefter följer i detta kap. en mera omfattande redogörelse för familjebildningsvanorna, varvid förf. bygger på officiell statistik, på resultaten av den på familjelagssakkunnigas uppdrag utförda sociologiska "Gävleundersökningen" (Att sambo och gifta sig (SOU 1978: 55)) och på den enligt anmälarens mening mycket intressanta och ambitiöst upplagda föräldraundersökningen. Den sistnämnda undersökningen berättigar enligt förf. — dock med vissa reservationer — bl. a. till den slutsatsen att stabiliteten i förhållandet är större bland gifta än bland ogifta föräldrar. — I kap. 2 (s. 31—90) behandlas rättsläget vid äktenskapsliknande samlevnad ur olika synpunkter, nämligen de samlevandes inbördes mellanhavanden (s. 35 — 55), den efterlevandes rättsställning när samlevnaden upplöses genom dödsfall (s. 55 — 63), de samlevandes rättsställning i förhållande till tredje man m. m. (s. 63 — 77), social- och skatterätt (s. 77 — 84) och slutligen rättsställningen för barn till samlevande ogifta föräldrar (s. 85 — 90). Den välskrivna framställningen utgör en utmärkt sammanfattning av rättsläget och bör, även om den inte på alla punkter avser att vara uttömmande utan är skriven som en exemplifierande bakgrund till den rättspolitiska problematiken, ha stort praktiskt värde. — En fråga som ofta torde ha stor betydelse för samlevande ogifta — och då i synnerhet vid en upplösning av samlevnaden — är naturligt nog den om äganderätten till egendomen i boet. I rättspraxis finns exempel på att samäganderätt ansetts, under vissa förutsättningar, föreligga beträffande egendom som ena parten formellt stått som köpare av. Trots ett ganska färskt HD-avgörande med denna utgång, nämligen NJA 1980 s. 705 där en av mannen förvärvad fastighet ansågs förvärvad av parterna gemensamt och med äganderätt till hälften för kvinnan (jfr NJA 1981 s. 693 samt även SvJT 1974 rf s. 71 och 1977 rf s. 2 som dock gällde makar men i vilkas äktenskap giftorättsgemenskap var utesluten), finner förf. rättsläget fortfarande vara något oklart. Han synes för övrigt se samäganderättslösningen som en osäker utväg att tillgodose samboende ogift parts anspråk på del i förmögenhetstillväxt och berör som en alternativ möjlighet även ersättning enligt reglerna om obehörig vinst (s. 51 och 108).

 

    Huvudsyftet med boken torde utan tvivel vara den rättspolitiska diskussionen i kap. 3 (s. 91— 122). Detta kapitel utgör också enligt anmälarens mening ett synnerligen tungt vägande och viktigt inlägg i den rättspolitiska diskussionen av frågan om i vilken utsträckning man bör lagstifta om samlevnad utan äktenskap. Det är visserligen inte första gången förf. tar till orda i denna fråga varför många läsare redan torde vara bekanta med hans principiella ståndpunkter i denna (se särskilt uppsatsen "Den svenska familjerättslagstiftningen. En resa utan mål" i Tidskrift utg. av Juridiska Föreningen i Finland 1978 s. 1 ff samt det ovan inledningsvis nämnda år 1980 utgivna arbetet). Förf:s synnerligen genomtänkta och välgrundade synpunkter i en så viktig rättspolitisk fråga förtjänar dock att höras igen, i synnerhet som denna fråga är mycket aktuell genom det av familjelagssakkunniga avlämnade och nu remissbehandlade förslaget till Äktenskapsbalk (SOU 1981: 85) som förf. är starkt kritisk till.
    Agell inleder sin rättspolitiska diskussion med en kritisk analys av den svenska neutralitetsideologin och konstaterar därefter bl. a. att det är en "ohållbar tanke att staten å ena sidan skulle uppställa en rad regler om äktenskapet, vilka av allmänna skäl förefaller motiverade och vilka tillgodoser vissa mål, och samtidigt å andra sidan säga att det är likgiltigt ur allmänsynpunkt om de enskilda väljer att gå in under avtalstypen äktenskap" (s. 94).
    Förf. uppställer två mål för en rättslig reglering av mellanhavandet mellan man och kvinna i fri samlevnad. Dessa båda mål, som för övrigt har generell giltighet vid lagstiftning, är dels att så många fall som möjligt bör omfattas av en sakligt sett så fullgod reglering som möjligt, dels ock att systemet skall vara rättstekniskt lättillämpat för myndigheterna och överskådligt för de enskilda människorna. För att uppnå dessa mål kan lagstiftaren enligt förf. handla efter tre olika linjer. En första handlingslinje är att man inte alls lagstiftar särskilt om fri samlevnad men att man i stället ändrar reglerna om äktenskapet så att alla under äktenskapsliknande förhållanden stadigvarande samboende betraktas som gifta, oavsett om de är det eller ej. En andra handlingslinje är den s. k. neutralitetsideologin, som innebär att man inom social- och skatterätten eftersträvar likabehandling av fri samlevnad och äktenskap men så inte inom civilrätten där man nöjer sig med att beträffande ogifta samlevande punktlagstifta om frågor där det anses särskilt angeläget att få till stånd en lösning. Efter en ingående och mycket övertygande argumentation kommer förf. fram till den slutsatsen att inte någon av dessa båda handlingslinjer kan rekommenderas. Bäst tillgodoses i stället de ovannämnda målen för lagstiftningen genom en tredje handlingslinje, som innebär att lagstiftningen i princip begränsas till ett regelsystem, nämligen avtalstypen äktenskap. (Eftersom det ju inte föreligger något tvång att ingå äktenskap strider inte denna handlingslinje emot neutralitetstanken att samlevnadspar aldrig mot sin vilja bör påtvingas lagregler för sina mellanhavanden.) Förf. är givetvis inte omedveten om att det redan stora antalet fall av fri samlevnad skapar praktiska behov av lösningar på olika områden. Med hänsyn till det betydande antalet lagregler om likabehandling inom social- och skatterätten är det heller inte lätt att nu bryta utvecklingen mot tillskapandet av dubbla regelsystem för samlevande, dvs. ett för gifta och ett för ogifta. Den tredje handlingslinjen leder dock till skillnad mot neutralitetsideologin till en restriktiv grundinställning till lagstiftning om fri samlevnad i och med att den kräver särskild motivering i varje enskild fråga för likställande av ogifta samboende med

 

gifta. Neutralitetsideologin leder nämligen enligt förf. i stället till ett alltmera rutinmässigt jämställande av ogifta samboende med gifta vilket för övrigt på sikt kan tänkas leda till en sänkning av giftermålsfrekvensen (jfr nedan). Den undantagskaraktär som reglerna för fri samlevnad enligt förf. bör ha skulle enligt honom tydligast markeras om man inte alls lagstiftade om fri samlevnad utan i stället överlämnade åt rättspraxis att finna lösningar på problemen. (En likartad ståndpunkt synes intas i det norska betänkandet "om enkelte lovregler i tilknytning til samliv uten vigsel ("papirløse ekteskap") (NOU 1980: 50).) En alternativ metod som förf. diskuterar är införandet i lagstiftningen av en allmän skälighetsregel till skydd för part vid upplösningen av fri samlevnad. Vare sig man väljer den ena eller andra metoden skulle man nå det resultatet att äktenskapet alltjämt skulle kunna framstå som den normala samlevnadsformen vid långvarig samlevnad och den enligt förf:s mening diskutabla utvecklingen med uppbyggnaden av dubbla regelsystem skulle bromsas upp.
    Förf. förordar sålunda att man väljer den av honom angivna tredje handlingslinjen, när det gäller att söka uppnå de i boken uppställda målen för lagstiftningen. Han synes vidare mena, att man genom denna handlingslinje bäst kan tillgodose barnens intresse och intresset av familjestabilitet. Även om det kan råda delade meningar i frågan om huruvida familjestabilitet bör uppfattas som ett lagstiftningsmål eller ej, kan dock konstateras, att lagstiftaren genom reglerna om betänketid vid äktenskapsskillnad faktiskt söker förebygga förhastade familjeupplösningar. Lagstiftaren borde därför enligt förf. i rimlighetens namn vara intresserad av att samlevande föräldrar gifter sig. I realiteten har dock den svenske lagstiftaren inte endast varit ointresserad härav; han har i själva verket t. o. m. motverkat dylika giftermål när han funnit ett jämställande av ogifta par med gifta särskilt påkallat, framför allt när parterna har barn tillsammans. (Här kan lämpligen inskjutas att även med hänsyn till reglerna om äktenskapshinder synes lagstiftarens handlande inkonsekvent.) Det bör tilläggas att förf. på denna punkt nöjer sig med att betona lagstiftarens inkonsekventa handlande. Det torde nämligen, som förf. klart framhåller, saknas empiriskt underlag för ett helt säkert uttalande om att giftermål verkligen har en stabiliserande effekt på ett samlivsförhållande även om vissa faktorer onekligen måste sägas tala härför. (Jfr angående denna fråga Ulla Bondeson i Festskrift till Per Stjernquist (1978), s. 225 ff.) — Förf. diskuterar också frågan om i vad mån lagstiftningen påverkar giftermålsfrekvensen, antingen direkt eller indirekt genom effekterna på attitydbildningen i samhället (s. 116 ff). Även här torde det saknas empiriska undersökningar som kan ge ett mera säkert svar på frågan. Förf. anser det dock "sannolikt att lagstiftarens åtgärder har betydelse (ja, antagligen stor betydelse) för utvecklingen av giftermålsfrekvensen på längre sikt" (s. 119). Ej heller enligt anmälarens mening är det någon orimlig tanke att anta att ju mer den fria samlevnaden genom olika lagstiftningsåtgärder avdramatiseras och ur social synpunkt uppfattas som likvärdig med äktenskap desto mer frekvent förekommande blir den med ty åtföljande nedgång i giftermålsfrekvensen. (Jfr dock nedan om familjelagssakkunniga som har bara en annan uppfattning.) Det förefaller anmälaren ej heller osannolikt att ju vanligare den fria samlevnaden blir desto större krav på likabehandling av ogifta samboende och gifta kommer efterhand att framställas. Tillgodoses dessa krav når vi väl till slut den punkten där de enda skillnaderna mellan äktenskap och fri samlevnad är

 

äktenskapshindren och formerna för äktenskaps ingående och upplösning. Det är enligt anmälarens åsikt inte alldeles lätt att se vilka vinster som ligger i en sådan utveckling och som kanske t.o.m. leder till att fri samlevnad i praktiken blir regel och äktenskap undantag. I varje fall för den som delar uppfattningen att äktenskapet från en rad olika synpunkter har fördelar i förhållande till fri samlevnad finns det därför all anledning att allvarligt begrunda förf:s maning när han säger, att det skulle "vara bättre om lagstiftningen i görligaste mån inskränktes till en avtalstyp som redan finns genom den numera rent profana äktenskapslagstiftningen, om statsmakterna uppmuntrade till ingående av äktenskap och om lagstiftning om fri samlevnad genomfördes så restriktivt som möjligt i stället för enligt idén om neutralitet från samhällets sida" (s. 122).
    Det kan dock konstateras att familjelagssakkunniga i sitt år 1981 avlämnade förslag till Äktenskapsbalk inte synes dela förf:s åsikter. Bokens första kapitel förelåg visserligen redan i korrektur när detta förslag avlämnades men i ett nytt avslutningskapitel, kap. 4 (s. 123—154), redogör förf. bl. a. för sådana delar därav som är av intresse för bokens ämne. Även de år 1980 avgivna danska och norska betänkandena om fri samlevnad (bet. nr 915/1980 ("samliv uden ægteskab") resp. NOU 1980: 50) berörs kortfattat och avslutningsvisförs en kritisk diskussion av familjelagssakkunnigas förslag då det gäller fri samlevnad (s. 147 ff).
    I det danska betänkandet, där det betonas att lagstiftningen bör främja ingående av äktenskap, ställer man sig efter en principiell diskussion avvisande till tanken på en mera omfattande särlagstiftning om fri samlevnad, bl. a. därför att en sådan kan leda till en icke önskvärd utveckling mot tillskapandet av ett "andra klassens äktenskap". (En likartad ståndpunktintages i det norska betänkandet.) Även i det svenska förslaget sägs att man inte bör införa så utförliga regler om fri samlevnad att man därmed skapar ett andra klass äktenskap (se SOU 1981: 85 s. 114). Frågan är dock om det inte finns viss risk på längre sikt för att så kommer att ske om familjelagssakkunnigas förslag leder till lagstiftning. Redan det förhållandet att de av de sakkunniga föreslagna reglerna om fri samlevnad föreslås bli placerade i ett särskilt kapitel av Äktenskapsbalken (5 kap.) inger enligt anmälarens mening viss oro för en sådan utveckling. Förf. uttrycker det för sin del så att det "är svårt att tänka sig något bättre exempel på ett 'äktenskap av andra klass' än familjelagssakkunnigas förslag till ett kapitel i Äktenskapsbalken om samboende" (s. 150). De sakkunnigas uppfattning om innebörden av neutralitetsideologi när vidare sådan, att man synes kunna ifrågasätta allvaret bakom påståendet att man vill undvika att införa ett andra klassens äktenskap. Det sägs nämligen, att det inte finns något skäl "varför samboende mellan ogifta inte skulle kunna betraktas som en fullt respektabel samlevnadsform, som fyller en egen uppgift" (SOU 1981: 85 s. 116). Denna inställning leder knappast till den restriktivitet i fråga om lagstiftning om fri samlevnad som förf. förordar. Frågan om hur positiv inställning till sådan lagstiftning som kan anses känneteckna familjelagssakkunnigas förslag kan här lämnas därhän. De föreslagna reglerna innebär, som torde vara bekant, bl. a. att bostad och bohag som man och kvinna i fri samlevnad förvärvat för gemensamt begagnande skall anses tillhöra dem tillsammans (vanligen till lika delar), att de skall kunna få sitt hem upplöst genom bodelning och att vid samlevnadens upplösning genom dödsfall den efterlevande skall ha rätt att av bostaden och bohaget utfå

 

egendom till ett värde motsvarande två basbelopp. Många läsare kanske delar den uppfattning som familjelagssakkunniga synes ha, nämligen att en så begränsad lagstiftning inte kan antagas ha någon avgörande betydelse för den framtida utvecklingen. Familjelagssakkunnigas synsätt när det gäller frågan om vilka par som lever samman ogifta och vilka som gifter sig är också enligt anmälarens mening häpnadsväckande statiskt. Det sägs nämligen att "det är en ungdomsgrupp som statistiskt sett står för den största delen av samboende" (se SOU 1981: 85 ibidem). Även om detta är en sanning idag behöver det naturligtvis inte vara det i framtiden om de av familjelagssakkunniga föreslagna reglerna införs i lagstiftningen. De sakkunniga har emellerti den mycket ringa tro på den familjerättsliga lagstiftningens normbildande effekt; "inte annat än i mycket säregna situationer" kan denna lagstiftning enligt de sakkunniga ha något inflytande på i vilka fall, om och när sammanboende man och kvinna gifter sig (se SOU 1981: 85 ibidem). I likhet med förf. menar dock anmälaren att man inte kan bortse från det förhållandet att den föreslagna lagstiftningen om fri samlevnad kan genom nämnda effekt påskynda en utveckling mot en ökning av långvarigt samboende utan äktenskap med ty åtföljande nedgång i giftermålsfrekvensen (s. 153 f).
    Familjerätten är ett område som berör oss alla och envar och den rättspolitiska frågan om i vilken utsträckning man bör lagstifta om fri samlevnad är mycket viktig och aktuell. Varje läsare rekommenderas därför varmt att innan han fattar sin slutgiltiga ståndpunkt i frågan studera Agells bok och detta i synnerhet som där framförda synpunkter grundas på rättstekniska och praktiska hänsynstaganden. En negativ inställning till lagstiftning om samboende utan äktenskap kan ju nämligen ibland tänkas bero på en allmänt reaktionär eller rent av fördomsfull syn på frågan om vilken form för samlevnad mellan man och kvinna lagstiftaren bör befrämja. Så är dock alltså ingalunda fallet här.
 

Åke Saldeen