Bakgrunden till beteckningen "krono under allmän disposition" i fastighetsböckerna
Kyrkans egendom under medeltiden
Enligt Upplandslagens kyrkobalk berodde socknens uppkomst av kyrkan. Om "kristna män" ville bygga ny kyrka, skulle de fara till biskopen och be om lov; "biskopen skall pröva deras sak och giva dem lov därtill".
Bönderna hade sedan att bygga kyrkan och, när den var färdig, låta meddela biskopen varefter denne skulle komma och "viga" kyrkan.
Kunde bönderna enas fick de själva utse präst, i annat fall blev detta biskopens sak.
Jus patronatus kunde också föreligga till följd av enskild mans kyrkobygge eller mera betydande gåva till kyrkan. På liknande sätt uppkom genom förläningar en kronans patronatsrätt.
Patronatsrätten innebar rätt att inför biskopen föreslå lämplig person som präst.
För att kyrkan skulle kunna invigas av biskopen, fordrades enligt kanonisk rätt att dess fortsatta bestånd var tryggat, att den ägde erforderliga inventarier och att tillräcklig jordegendom fanns för prästers underhåll.
Som tidigare nämnts, svarade bönderna för kyrkobyggandet — kyrkans underhåll tryggades genom tiondet; av "de två lotter" som återstod av sädestiondet, sedan prästen erhållit sitt "tertialtionde", hade kyrkan en tredjedel. Dessutom var bönderna skyldiga att deltaga, om kyrkan behövde "lagas och bättras".
Vid invigningen skulle kyrkan "hava sin skrud", "det är mässkläder och altarkläde, kalk och korporale och alla böcker för gudstjänsten", liksom klockor. För vad som här fattades liksom för underhållet fick kyrkans tionde användas.
Om prästens "mensa" stadgade kyrkobalken: "Nu är kyrka börjad med grundval och lyktad upptill med huv; då skall kyrka hava bol, som prästen skall bo på". Storleken därav angavs också, liksom skattefriheten. Husen på prästbordet (mensa) skulle bönderna uppföra och prästen underhålla.
Prästbordet överläts till kyrkan genom skötning, d. v. s. en rättshandling, som symboliskt angav äganderättens övergång. Mottagaren bredde ut sin mantel framför sig och den som överlät jorden kastade en torva av samma jord i en flik (sköt) därav.
Överlåtelse av jord till kyrka tillgick i regel så att jorden lades på kyrkans altare.
Den symboliska skötningen bibehölls som rättshandlingsform vid kyrkliga jordförvärv även sedan man enskilda emellan börjat övergå till skriftliga urkunder. Den katolska kyrkan framställde krav på skötning (scotario) för att markera rättshandlingens oåterkallelighet.
Det nu nämnda visar att kyrkan erhöll äganderätten till jorden liksom att kyrkan betraktades som en juridisk person, förkroppsligad i kyrkobyggnaden.
Utöver vad som sålunda fordrades för att kyrka skulle kunna invigas，kunde också kyrka ha annan egendom. Om denna stadgar kyrkobalken: "Att det som bliver givet till kyrkan, vare sig det är jord eller lösöre, likaså kyrkans avrad, som hon får av sina jordar, vare sig det bliver henne givet eller hon köper det för sin tionde, likaså all kyrkans tionde, med detta skall kyrkan pryda sig, och därmed får intet annat göras än det som är denna kyrka till gagn."
Förvaltningen
Förvaltningen av kyrkan och kyrkojorden sköttes i regel av prästen jämte två kyrkovärdar, prästbordet av prästen ensam. Förvaltningen stod alltid under biskopens tillsyn. Donationer eller förläningar av kronojord till sockenkyrkornas prästbord synes inte ha ägt rum. Däremot förekom detta ofta i fråga om andra kyrkliga institutioner som klostren och domkyrkorna. Dessa förläningar eller donationer uppfattades inte som överlåtelser utan kunde återtagas, om ej förr så av nästa kung i kraft av föreskriften i landslagen, att kungen ej fick minska kronans egendom till förfång för efterträdaren.
Den kyrkliga jorden under reformationen i Sverige
I Sverige inleddes Gustav Vasas reduktion genom beslut å 1527 års riksdag i Västerås. Innehållet i dessa beslut, såvitt de berör kyrkan, finner man främst i den s. k. Västerås recess samt i en i anslutning därtill utfärdad verkställighetsförfattning, "Västerås ordinantia".
Enligt recessens andra punkt skulle kronans förminskade inkomster återupprättas med den ränta, som biskopar, domkyrkor, kaniker och kloster hade, eftersom denna ränta var "kommen från rikets inbyggare och med herrarnas stadfästelse, som då voro". Biskoparna skulle också till kungen överlämna de slott och fästen som de hade i besittning. På samma sätt skulle förfäras med domkyrkornas och kanikernas ränta. När överenskommelse skett om vad som behövdes till deras uppehälle, skulle kungen ta resten. Slutligen förklarades att kungen fick lämna förvaltningen av de s. k. ränteklostren, d. v. s. de kloster som hade mera betydande jordegendom, åt någon "god riddersmans man", som skulle låta klosterfolket få sitt redliga uppehälle, hålla klostret vid makt och låta överskottet komma kungen till godo. Biskoparna fick inte befatta sig med klosterlandbönderna i fråga om gästning och saköre. Vid gästning i klostret, som icke borde ske i andra fall än vid invigning av klostersystrar, borde biskopens följe inte vara större än "förläningsmannen" medgåve.
Några föreskrifter om indragning av någon kyrklig egendom till kronan innehåller sålunda inte recessens andra punkt.
I recessens tredje punkt medgav ständerna, att ridderskapet skulle återfå alla de gods, som genom gåva, köp eller pant kommit under kyrkor, kloster, prebenden etc. efter Karl Knutssons räfst (1454). Dock skulle vad som köpts
eller pantats lösas igen "för mer eller mindre, eftersom det längre eller stäkre (kortare) haver borta varit och sig själv ej löst haver". Med det på så sätt återbördade godset skulle ridderskapet "ju något behjälpas och tarva dess mindre hjälp begära av kronan och dess yttermera pliktiga vara att göra tjänst". Ingen skulle dock få taga sitt igen förrän han vid tinget i laga ordning bevisat sin bördsrätt. Skattejord skulle däremot gå tillbaka, "huru länge hon än varit borta, undantagna prästborden i Norlanden, så mycket prästen sig redeliga avhålla kan".
Som tidigare nämnts, gällde enligt landslagen att konungen inte ägde minska kronans egendom till förfång för efterträdaren. Vid de räfster som ikraft av denna bestämmelse ägde rum under senmedeltiden tillämpadesjämväl bestämmelsen på så sätt att det inte ansågs tillåtligt för jordägare, som var skattskyldig till kronan, att donera sådan skattejord till kyrkliga institutioner. Genom en sådan donation skulle jorden nämligen komma in under det andliga frälset och kungen gå miste om skatten.
Förutsättningarna för 1527 års riksdagsbeslut torde ha varit att först skulle kronans donationer och förläningar till de kyrkliga institutionerna återgå i kraft av landslagen i den mån en sådan återgång inte redan skett. Av den egendom och de inkomster, som därefter återstod, skulle kronans ränta upphjälpas.
Recessens principinnehåll att kronans ränta skulle förstärkas av kyrkans överflödiga inkomster utnyttjades av Gustav Vasa under de närmaste årtiondena som fullmakt för en genomgripande reduktion av den kyrkliga egendomen, som förutom den avsedda egendomen direkt drabbade lokalkyrkorna.
Reduktionen var i huvudsak fullbordad år 1550. Den situation som då förelåg var följande.
Kyrkans egendom i Sverige efter reformationen
Kronoförläningar, inklusive då kända kungliga privatdonationer till kyrkliga institutioner, var återkallade. Av den övriga fasta egendomen hade en mindre del i kraft av recessen återgått till respektive bördemän. Av återstoden hade den ojämförligt största delen, däribland all klosteregendom, kommit i kronans besittning. Vad som återstod av kyrklig egendom var i huvudsak församlingsprästernas bostadsboställen samt, förutom kyrkorna， kyrkogårdarna och kyrkvallarna. Ett antal stomhemman (f. d. bostadsboställen i annexförsamling) och klockarboställen, enstaka mindre kyrkojordar och en betydlig del av domkyrkornas fastigheter hade även lämnats orörda av reduktionen. Man har beräknat att ca 13 700 hemman indragits vid reduktionen, varav ca 6 300 tillhörande lokalkyrkorna. Över den jord som lämnats kvar i kyrklig ägo hade kungen förvärvat den uppsikt med tillhörande rättigheter och skyldigheter, som tidigare tillkommit biskoparna. Lokalkyrkorna och biskoparnas — jämte de fattigas — andelar i sädestiondet hade också indragits till kronan. Detta skall jämföras med det totala kyrkliga fastighetsbeståndet， som 1962 beräknades till 5 033, varav ca 1 300 återfanns i de förutvarande danska landskapen.
Reformationen i Danmark och Norge
Reformationen i Danmark och Norge, som inleddes genom ett riksdagsbeslut i Köpenhamn 1536, den s.k. Köpenhamns recess, fick inte till följd en sådan kraftig indragning av kyrkogods till kronan som i Sverige. Det var i regel bara biskoparnas och klostrens egendomar som blev föremål för reduktion.
Den av domkyrkor, lokalkyrkor och församlingspräster och klockare disponerade jorden lämnades i regel utanför.
Liksom i Sverige innebar reformationen att biskoparnas makt minskades väsentligt och att kungen övertog en stor del av deras befogenheter, däribland befattningen med kyrkans fasta egendom. I Danmark fick under medeltiden ingen kyrklig egendom utan biskopens samtycke försäljas, förpantas eller bortbytas. Till en stor del av egendomen, företrädesvis kyrkojordar samt annex- och mensalhemman (löneboställen), hade biskopen "herrdigheten" omfattande, förutom rätt och skyldighet att tala och svara för jorden, rätt att städja bort den samt att uttaga städsmålet jämte andra avgifter och tjänster som körslor och dagsverken. Av denna egendom uppbar kyrka och präst endast avraden, d. v. s. landgillet. Kronan övertog således "herrligheten" till en stor del av kyrkogodset och fick en starkare ställning till detsamma än i Sverige.
Sedan prästerskapet i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän genom fredsfördragen i Roskilde 1658 och i Köpenhamn år 1660 tillförsäkrats sina förutvarande rättigheter enligt dansk lag och rätt, utvecklades detta närmare i Malmö recess år 1662. Biskop och präster erhöll härigenom försäkran om bibehållande av till dem och deras ämbeten hörande fastigheter och inkomster. — Som en parentes kan här nämnas att sådan försäkran ej gavs beträffande de genom Brömsebrofreden införlivade landskapen Jämtland, Härjedalen och Gotland, varför svensk lag omedelbart kom att gälla inom dessa landskap.
Jordebokstitlarna
De hemman som vid Gustav Vasas reduktion indrogs till kronan upptogs i jordeboken vanligen under titlar som utmärkte deras förra natur， såsom biskops-, domkyrko-, kanike-, prebende-, kyrko- och prästehemman. Den icke reducerade jorden redovisades däremot icke.
1685 beslöt Kungl. Maj:t att en fullständig jordebok, som upptog alla fastigheter utan undantag, skulle upprättas för riket. De nyinförda fastigheterna redovisades i regel endast med namn och utan angiven jordnatur.
Kammarkollegiet och reduktionsdeputerade föreslog så 1696 att de många jordebokstitlar, varunder de särskilda fastigheterna dittills varit förda， skulle sammanföras till följande fyra titlar, nämligen kungs- och ladugårdar， kronohemman, skattehemman och frälsehemman. Under kronotiteln skulle enligt förslaget inskrivas "alla kyrko-, kloster-, prebende-, förbrutne-, arv- och egne med desslike gods, eftersom de nu äre pure kronogods". Sist under kronotiteln skulle med mindre fraktur införas "alla gamla från publico komna präste-, kapellans- och klockarbol, emedan de som andra kronogods stå under Eders Kungl. Maj:ts disposition, och då prästerskapet eller kyrkans betjänte， liksom andra betjänte, dem på lön och underhåll njuta; men de nya kapellansbol bliva som tillförene ståendes bland kronohemman eftersom kapellanerna intet hava därpå så stor frihet som på de gamla". Förslaget godkändes av Kungl. Maj:t men fullföljdes icke på grund av krigsutbrottet år 1700.
De kamerala myndigheterna var influerade av den kontinentala feodalrättsliga uppfattningen att all jordäganderätt egentligen hade sin yttersta grund i ett förfogande från kronan och att ingen annan full äganderätt existerade vid sidan av kronans än äganderätten till frälsejord.
Frågan om förenkling av jordeboksredovisningen återupptogs vid 1723 års riksdag och därvid föreslogs att jordeböckerna skulle upptaga endast tre titlar，
nämligen skatte, krono och frälse. Förslaget vann bifall av bönder och borgare, medan prästeståndet anförde betänkligheter med hänsyn till de missuppfattningar av kyrkojordens natur, som kunde bli följden därav, samt hemställde att för den kyrkliga egendomen skulle i jordeboken införas en särskild titel: kyrkogods och hemman. Hemställan vann stöd hos adeln och frågan hänsköts till Kungl. Maj:t som — efter att ha inhämtat utlåtande av kammarkollegiet och kammarrevisionen, vilka förklarade sig finna den ifrågasatta fjärde titeln onödig eftersom ifrågavarande hemman blivit skänkta av antingen kronan eller frälseman och behöll sin natur även i kyrkans hand — 1724 godkände kden föreslagna jordeboksmetoden, vilken trädde i tillämpning 1725.
Som en parentes kan nämnas, att denna föreställning, som de kamerala myndigheterna hyste om att den kyrkliga fasta egendomen i allmänhet var under förläningsrätt upplåten av kronan, inte avspeglas i 1686 års kyrkolag, som tvärtom otvetydigt visar dels att kyrkan förutsättes ha både fast och lös egendom, dels att denna egendom tillmätes avsevärd betydelse och att domkyrkor och lokalkyrkor erkännes som särskilda rättssubjekt. Sålunda förutsättes i 24 kap. 4 § att domkyrka äger jord, gårdar, hus, inventarier m. m. och i 24 § ålägges kyrkoherden att ha försorg om kyrkans egendom "i löst och fast". I 26 kap. 5 § talas vidare om "alla domkyrkors, så ock andra kyrkors i städer och på landet fasta egendom".
Denna ändrade ståndpunkt, som 1686 års kyrkolag, vilken kom att gälla från samma år även i de förutvarande danska landskapen, intog i fråga om äganderätten till den kyrkliga jorden, återverkade på prästerskapets privilegier av år 1723, vilka ersatte 1675 års privilegier. Sålunda ströks i art. 5 den passus där Kungl. Maj:t angavs som jordägande i förhållande till "kyrko- och prästgårdsägor". Vidare utbyttes i art. 6 orden "de små kronohemman, som när vid kyrkorna äro belägne" mot "de små kyrkan tillhörige och henne närbelägne hemman".
Den nya jordeboksmetoden ledde till att praktiskt taget all kyrklig fast egendom kom att redovisas under kronotiteln. Undantag gjordes endast när det vid jordebokens upprättande var känt att jorden upplåtits av enskild. Härigenom lades grunden till den sedermera av de kamerala myndigheterna tillämpade presumtionen att äganderätten till den som krono upptagna jorden privaträttsligt tillkom kronan, vars fria förfoganderätt dock var inskränkt genom prästerskapets privilegier. Den som sålunda gjorde gällande äganderätt till kyrkligt hemman var nödd att bevisa åtkomsten därtill, vilket i mångafall var omöjligt.
Efter 1723 gjordes upprepade försök av prästerskapet att få en rättelse till stånd av den kyrkliga jordens införande under kronotiteln. Sålunda gjorde 1725 prästerskapet i Lunds stift en framställning om att de kyrkliga hemmanen måtte redovisas i en särskild kolumn i den nya jordeboken, så att "de all fara och äventyr för abalienationer (avyttring), åtal och varjehanda förändringar nu och i tillkommande tider må kunna säkre bliva". Framställningen avslogs av Kungl. Maj:t vid 1 751—52 års riksdag samt vid riksdagen 1800.
Frågan om rättelse av den kyrkliga egendomens jordeboksredovisning var slutligen uppe vid 1823 års riksdag. I utlåtande till Kungl. Maj:t över prästeståndets framställning härom anförde kammarkollegiet bl. a.: "Fastän prästerskapet i riket fortfore att utgöra ett särskilt riksstånd, upphörde icke därigenom dess egenskap att vara statens ämbets- och tjänstemän. Det vore i
denna senare egenskap som prästerskapet innehade och besutte icke med någon ägande- utan endast nyttjanderätt under tjänstetiden, lika som alla andra statens ämbets- och tjänstemän, de hemman och lägenheter, vilka prästerskapet såsom boställen eller till begagnande under flera andra namnblivit anslagna. Största delen därav hade kronan eller staten av sina tillgångar anordnat."
I sin strävan att hävda kronans intressen hade de kamerala myndigheterna slutligen gått så långt, att de ville ge jordeboksredovisningen fullt vitsord ifråga om jordnaturen och därmed äganderätten utan hänsyn till eventuell motbevisning.
Belysande för denna inställning är ett besvärsmål av år 1824, där frågan gällde den rätta naturen av kyrkoherdebostället Ekenäs i Stora Kils socken. Enligt ett av biskopen i Skara år 1431 utfärdat brev hade en väpnare och hans hustru till sockenkyrkan i Kil under prästens bord skänkt sin sätesgård Ekenäs med vissa därtill hörande landbogårdar och torp till evärdlig ägo. Gåvan hade på förekommen anledning blivit "gillad och stadfäst" av Gustav Vasa och senare av några andra konungar. I jordeboken var bostället upptaget såsom kronohemman. Sedan i anledning av att boställshavaren ställts till ansvar för utnyttjande av boställets skog till avsalu fråga uppstått om boställets rätta natur av krono eller frälse och denna fråga underställts kammarkollegiets prövning, godkände kollegiet genom utslag år 1823 — trots de företedda donationshandlingarna — boställets redovisning som krono i jordeboken. Häröver anförde såväl boställshavaren som församlingen besvär hos Kungl. Maj:t under framhållande av att bostället vore av frälse natur. Genom utslag år 1824 prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med upphävande av kollegiets utslag, förklara att kollegiet borde låta i jordeboken överföra bostället från krono till frälse kolumn. Motiveringen härför var, att jordebok icke kunde äga vitsord, när däremot förekom laga bevis.
Den kamerala föreställningen, att kronan i allmänhet skulle vara ägare till eller ursprunglig upplåtare av den kyrkliga jorden, kom aldrig att slå igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Tvärtom uttalade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i anledning av en vid 1812 års riksdag i Örebro väckt motion om rätt för åbor å bl. a. domkyrko-, kyrko- och akademihemman att skatteköpa desamma, att då kyrkor och akademier tid efter annan fått sig hemman "i allmänhet förlänte dels av framlidne konungar, dels av enskilde personer till försäkrande om sådane nyttige inrättningars bestånd" följde därav, "att desse inrättningar iklätt sig samma rättigheter, som förre ägarne innehaft, och att desse donationer av framfarne regenter genom de bekräftelser av sådana konungar och jämväl riksens ständer därå sedermera tillkommit, innebär för desse inrättningar en så osvikelig grund för äganderätten därav i allmänhet, att sådana kronohemman i följd därav icke kunnat bliva inbegripne uti de annars generelle senare stadganden om lösen av kronojord till skatte". — Utskottet gör alltså ingen skillnad mellan donationer av konungar och av enskilda. I båda fallen utgår man ifrågan att inrättningarna fått full äganderätt till de donerade hemmanen.
Den reaktion mot de kamerala myndigheternas inställning till frågan om äganderätten till den kyrkliga jorden, som börjat framträda, står utan tvivel i visst sammanhang med den nya liberala åskådning i fråga om äganderätt och jordbeskattning, som efter det nya statsskickets genomförande bröt igenom i Sverige. Reaktionen ledde slutligen till att domsrätten i tvistemål, huruvida
äganderätten till de i jordeboken under kronotiteln upptagna kyrkliga hemmanen tillkom kronan eller viss kyrka, genom kungl. brev den 31 maj 1867 överflyttades från kammarkollegiet till de allmänna domstolarna. Samtidigt undanröjde Kungl. Maj:t ett antal av kollegiet meddelade utslag, varigenom kollegiet mot vederbörande församlingars bestridande förklarat kronan vara ägare till vissa kyrkohemman i Skåne samt bemyndigat länsstyrelsen att antaga åbor å desamma.
Äganderättsfrågan i rättspraxis
De allmänna domstolarna kände sig ej bundna av några regalistiska och feodala rättsprinciper och äganderättstvisterna mellan kronan och de kyrkliga institutionerna kom härigenom att bedömas efter vanliga privaträttsliga grundsatser. Detta ledde till att jordeböckerna alltmer kom att sakna bevisvärde vid bedömningen. I stället för den ursprungliga presumtionsteorien, att äganderätten till den såsom krono upptagna kyrkliga jorden privaträttsligt tillkom kronan, skapades efter hand en ny presumtion, som går ut på att medeltida kyrkogods, om vars uppkomst intet är känt, tillkommit på enskilt initiativ och alltså icke tillhör kronan.
Ett intressant rättsfall härvidlag är NJA 1938 s. 522 där frågan rörde inlösen jämlikt ensittarlagen av område å ett kyrkoherdeboställe av medeltida ursprung. Bostället var i jordeboken upptaget under kronotitel. Å kronojord äger ensittarlagen icke tillämpning. Kammarkollegiet gjorde i målet gällande, att nämnda lag vore tillämplig å bostället endast för det fall att sökanden kunde visa, att det blivit för sitt ändamål donerat av enskild person eller anskaffat av menighet. Sökanden, med vilken församlingen förenat sig, hävdade att bostället tillhörde församlingen och att intet som helst bevisvärde i fråga om äganderätten kunde tillerkännas jordeboksredovisningen. Ägodelningsrätten fann hinder mot ensittarförrättningen icke föreligga. Hovrätten, i vars utslag högsta domstolen ej gjorde ändring, anförde att, enär bostället finge anses vara av medeltida ursprung samt vid sådant förhållande och då annat icke blivit av kronan visat antagas måste, att bostället icke tillhörde kronan, fastställde det slut ägodelningsrättens utslag innehöll.
Johnny Kalderstam