Jämkning av företagarnas avtal i Finland
Under de senaste åren har man i Finland livligt diskuterat den s. k. företagarskyddslagstiftningen, med vilken man kunde skydda näringsidkare — speciellt de mindre — mot oskäliga avtalsvillkor i avtalsförhållanden mellan företag.
    Handels- och industriministeriet tillsatte år 1978 en kommission för företagarskydd, som fick till uppgift att förbereda en reglering av småföretagarnas avtalsskydd och att utreda, hur orimliga företagaravtal borde kontrolleras.
    Förutom dessa specialstadganden har man samtidigt även berett ett allmänt jämkningsstadgande för avtalslagen (AVL § 36) som till sitt innehåll motsvarar samma lagrum i Sverige. Enligt förarbetena till Finlands AVL § 36 är lagrummets syfte uttryckligen att vara ett steg mot företagarskydd. Detta syfte kan förmodas bli tillgodosett även på så sätt att förarbetena kommer att påverka näringslivets avtalspraxis även utanför domstolstvister.

 

1. Lagstiftningssituationen
Företagarskyddskommitténs betänkande avgavs år 1979 och har tills vidare inte lett till någon egentlig lagstiftning. Betänkandet innehåller ju i hög grad detsamma som motsvarande betänkande i Sverige (SOU 1981: 31 "Avtalsvillkor mellan näringsidkare") och skulle därtill ge konkurrensmyndigheterna omfattande fullmakter att blanda sig i företagarnas inbördes avtalsproblem. Företagarskyddet skulle enligt dessa planer grunda sig på marknadsdomstolstvister och myndigheternas övervakning. Finlands riksdag har påskyndat dessa egentliga företagarskyddsstadganden och stadgandenas genomförande står också på den nuvarande regeringens program.
    I sitt tal under senhösten 1982 har statsminister Kalevi Sorsa emellertid hänvisat till det andra lagstiftningsinitiativet, som han ansett innebära en förbättring även av företagarskyddet, nämligen det allmänna stadgandet om jämkning av avtalsvillkor (AVL § 36), som nyligen trätt i kraft. Speciellt lagens motivering innehåller nämligen rikligt med stoff för företagarskyddet. Dessutom hänvisade statsministern till de korrigeringar av avtalsvillkoren, som skett inom näringslivet, särskilt inom oljebranschen och inom dagligvaruhandeln, samt meddelade, att regeringen nu följer situationen och i samförstånd med näringslivet fortsätter att utreda vilka åtgärder som är av nöden.
    Riksdagens lagutskott har behandlat sagda AVL § 36 och i sitt betänkande konstaterat, att lagrummet utgör en viktig och brådskande del av företagarskyddet. Även lagutskottet konstaterade, att med tanke på företagarskyddet det för viktiga standardavtals del i viss mån skett en positiv utveckling under den senaste tiden, vilket bl. a. berott på den verksamhet, som "företagarnas avtalsnämnd" vid Centralhandelskammaren utövat. Det oaktat påskyndade utskottet även andra lagstiftningsåtgärder, som effektiverar företagarskyddet.

 

38-33-168 Sv Juristtidning

 

    Handels- och industriministeriet har 7.12.1982 tillsatt en arbetsgrupp, som har i uppgift att följa den jämkning av eventuella oskäliga och ensidiga standardavtalsvillkor i avtal mellan näringsidkare, som äger rum inom näringslivets krets, ävensom den praktiska tillämpningen av det allmänna jämkningsstadgande, vilket inlemmats i avtalslagen, samt dess inverkan på avtalens innehåll. Arbetsgruppen bör informera handels- och industriministeriet om resultaten av sin uppföljning och om vad den för övrigt konstaterat i frågor, som gäller företagarskyddet med tanke på de eventuella fortsatta åtgärder ärendet kräver.
    Till ordförande för arbetsgruppen har utsetts justitieministeriets lagstiftningsdirektör Leif Sevón och till medlemmar ett regeringsråd från handels- och industriministeriet, konsumentombudsmannen samt en lagstiftningssekreterare från justitieministeriet.

 

2. Företagarnas avtalsnämnds praktiska arbete
Vad innebär då näringslivets interna avtalssanering, till vilken ovan hänvisats? Ett svar härpå ger företagarnas avtalsnämnds praktiska arbete under dess livstid fram till i dag.
    I nämnden är små och stora näringsidkare likvärdigt representerade och dessutom har den opartiska medlemmar (bl. a. ordföranden), som representerar högsta domstolen, Helsingfors universitet och advokatinstitutionen.
    Företagarnas avtalsnämnd tillsattes vid Centralhandelskammaren år 1981 och har i uppgift att på begäran avge utlåtanden om skäligheten och jämkningen av avtal (såväl standardavtal som enskilda avtal) mellan näringsidkare. Redan i verksamhetens begynnelseskede var det emellertid uppenbart, att nämnden inte "som domstol" får eller bör få någon större mängd standardavtalstvister att lösa. Inom ramen för nämnden, d.v. s. genom sekreterarens och medlemmarnas försorg, tog man omedelbart itu med initiativ för attkorrigera problembranschers standardavtalsvillkor underhandlingsvägen. I denna verksamhet har nämnden hittills fäst huvudvikten vid småföretagarens grundtrygghet i ett samarbetsavtalsförhållande, d. v. s. vid att utveckla uppsägningsskyddet. Samma syfte har även nämndens lösningar av tvistefrågorna 18.6.1982 och 23.9.1982 haft, vilka gällde uppsägningsskyddet förköpmannaavtal inom oljebranschen och dealerhandeln med traktorer. Allt som allt har nämnden som domstol hittills behandlat sex ärenden. Så gott som alla har varit standardavtalstvister och alla har haft prejudikatverkan inom vissa områden av näringslivet. Under behandling är bl. a. dessutom en av justitieministeriet till nämnden adresserad förfrågan， som gäller avtalsfältet inom hela oljebranschen.

 

2.1. Dagligvaruhandelns standardvillkor
I följande avsnitt läggs tonvikten vid nämndens praktiska saneringsarbete som initiativtagare till förhandlingar. Inom dagligvaruhandeln har man kritiserat de till de stora Kesko- och Tuko-kedjorna hörande detaljhandlarnas avtalsställning i ett samarbetsförhållande (dealerförhållande).

 

2.1.1. Kesko Oy
Inom Kesko Oy har K-köpmannaavtalet reviderats bl. a. så, att den förpliktelse för köpmannen att sköta sin bokföring på Kesko K-kontotjänst, som väckt förargelse och hårt kritiserats bl. a. av den socialdemokratiska riksdagsgruppen, har

 

avlägsnats. Då köpman överlåter sin butik, inlöses affärsinredningen såsom tidigare av Kesko till anskaffningspris med 12 % årlig restvärdeavskrivning. Till avtalet har som en nyhet tillagts ett stadgande om att Keskos inlösningsrätt och — skyldighet iakttas endast om köpmannen så önskar, d. v. s. köpmannen är numera berättigad att sälja inredningen även till tredje person förutom att han har rätt att få den inlöst av Kesko.
    En väsentlig revidering har genomförts i fråga om köpmannens uppsägningsskydd. Tidigare kunde grossisten fritt säga upp avtalet med 3 månaders uppsägningstid. I stället för denna fria uppsägningsrätt har nu rätten gjorts beroende av att det föreligger vägande skäl, utan vilka grossisten inte kan säga upp avtalet med en köpman. Grossisten bör således kunna påvisa ett objektivt godtagbart skäl för uppsägningen. Mekanismen påminner om arbetstagarens uppsägningsskydd (Arbetsavtalslagen § 37), enligt vilket arbetsgivare inte har rätt att säga upp arbetstagare utan att påvisa att "ytterst vägande skäl" föreligger för åtgärden. Köpmans uppsägningsrätt är däremot fortfarande fri.

 

2.1.2. Tukkukauppojen Oy
Även inom Tuko Oy har modellen för köpmannaavtalet reviderats i samråd med köpmannaorganisationen. Jämsides med andra revideringsförslag skulle även T-köpman uttryckligen ha rätt att utnyttja eller låta bli att utnyttja grossistens skyldighet att inlösa butiksinredning, vilken gäller, om avtalet sägs upp av partiaffären av orsak, som inte beror på köpmannen. Även T-kontotjänsten är i det reviderade avtalet en service, som grossisten erbjuder, men som köpmannen inte behöver utnyttja.
    Även till TUKOs köpmannaavtal håller man på att foga ett uppsägningsskydd för köpmannen.
    TUKOs delägarpartiaffärer har till sitt förfogande haft standardmodellenliga köpmannaavtal, vilka är tidsbundna (t. ex. 5-åriga). Dylika avtal upphör vanligen då avtalstiden går ut utan uppsägning (såsom tidsbundna arbetsförhållanden, Arbetsavtalslagen § 36, jämför § 39). Närmast för detta slag avavtal har den reviderade standardblanketten nu bestämmelser om förnyande av avtal. Avsikten är att partiaffären kan säga upp ett tidsbundet avtal vid utgången av avtalsperioden endast av skäl, vilka påminner om avtalets hävningsgrunder (väsentlig försummelse eller överträdelse under avtalsperioden). Vidare skulle det räcka såsom skäl för uppsägning vid utgången av avtalsperioden, att man inte kan komma överens med köpmannen om avtalets förnyande, vars grunder man redan från första början skall ha överenskommit i köpmannaavtalet.
    Under pågående avtalsperiod kunde endast köpmannen säga upp avtalet på grund av sjukdom eller annan motsvarande orsak. För övrigt är köpmans uppsägningsrätt inte bunden vid någon motivering.

 

2.2. Oljebranschens standardvillkor
På initiativ av företagarnas avtalsnämnd har man inom Oljebranschens Centralförbund sedan hösten 1981 utrett förutsättningarna för korrigering och förenhetligande av branschens standardvillkor. Man har inom förbundet avfattat en promemoria, som närmast gäller s. k. hyresdealeravtal och i vilken för justering föreslagits vissa allmänna avtalsvillkor, som i debatterna väckt kritik och i tidigare avtal varit synnerligen stränga. T. ex. köpmannens uppsägningsskydd har man inte känt till. Alla oljebolag har meddelat, att de i

 

princip godkänner de i promemorian föreslagna avtalsklausulerna och är beredda att underhandla om sina avtal på grund av vad som föreslagits i promemorian. Två bolag, Shell Ab och Kesoil Oy, har redan hunnit justera sina hyresdealeravtal i enlighet med de riktlinjer som framförts i promemorian. Till vissa delar är Shell Ab:s avtal gynnsammare för köpmannen och denna avtalsmodell har även på småföretagarhåll ansetts för tämligen tillfredsställande.
    En inofficiell diskussion om detaljer vid saneringen av avtalsvillkoren förs mellan Oljebranschens Centralförbund och Suomen Bensiinikauppiaiden Liitto (Finska Bensinhandlarnas Förbund). Sedan justitieministeriet våren 1982 tillsänt nämnden en förfrågan angående köpmannaavtalens skälighets-och jämkningsproblem inom oljebranschen intensifierades saneringsarbetet ytterligare inom branschen. Nämnden riktade nämligen med anledning av justitieministeriets brev en förfrågan till bl. a. Finska Bensinhandlarnas Förbund, som strängt kritiserat avtalsvillkoren inom branschen, och frågade omförbundet var redo att bringa skäligheten av de kritiserade avtalsvillkoren till nämndens bedömning. I sin svarsskrivelse ansåg förbundet detta inte vara ändamålsenligt vid nuvarande tidpunkt, eftersom ovan avsedda avtalsvillkorhåller på att bli föråldrade med anledning av det interna revideringsarbetet och de i början av sommaren inledda diskussionerna mellan förbunden.
    Ovannämnda promemoria föreslår allt som allt 11 standardavtalsvillkor för justering ända från dem som gäller samarbetsavtalets syfte till de villkor som reglerar vite och skadeersättning. Här må en del av dem kommenteras.

(1) Köpman är skyldig att sälja och använda endast av bolaget marknadsförda oljeprodukter och specialprodukter inom branschen. Till denna del är köpbundenheten fullständig. Till anskaffningen av andra produkter inom branschen ansluter sig ett rekommendations- eller förstahandsköpskriterium, ifall bolaget överhuvudtaget förmedlar produkterna, d.v. s. situationen motsvarar dagligvaruhandelns avtal. Köpbundenheten är således inte fullständig, även om kampanjprodukter alltid bör finnas till salu. Kesoil Oy:s avtal motsvarar denna punkt och i Shell Ab:s avtal har som ett villkor för köpmannens förstahandsköpskyldighet uppställts, att Shell förmedlar ifrågavarande produkter i hela riket på konkurrenskraftiga villkor. Denna konkurrensförmåga är enligt Oljebranschens Centralförbunds tolkning en förutsättning för denna förpliktelse också utan särskilt omnämnande.

(2) I stället för bolagets tidigare fria revisionsrätt skulle bolaget nu ges rätt att revidera servicestation för att övervaka att avtalet iakttas samt rätt att övervaka bokföringen endast 

— genom förmedling av en revisor, som man gemensamt kommit överens om (Kesoil Oy: en av Tammerfors handelskammare utsedd) och 

— för att konstatera de skyldigheter och prestationer, som förutsätts i avtalet. Kesoil Oy:s och Shell Ab:s avtal motsvarar denna punkt.

(3) Bolagets tidigare fria uppsägningsrätt har nu gjorts beroende av vägande skäl. Som ett exempel på ett dylikt skäl nämns i promemorian verksamhetens olönsamhet samt det faktum, att avtalets syfte inte uppnås. Shellavtalet nämner inte dessa exempel. Enligt promemorians (liksom Shell- och Kesoilavtalens) punkt 1 är avtalets syfte att trygga servicestationens lönsamhet och verksamhet på ett för bägge parter tillfredsställande sätt. Detta eftersträvas genom samarbete sålunda, att försäljningen borde

 

utvecklas åtminstone i enlighet med den normala förbrukningen, även om lokala förhållanden skall beaktas. Detta framgår av Shellavtalets punkt 1 och Kesoil förpliktar i sitt avtals punkt 2.3. köpman att ta hand om stationen på ett sätt,  som svarar häremot.

(4) Rätten att ändra avtalets ekonomiska villkor har reglerats i punkt 6 i promemorian, där man möjliggör en justering av den årliga ersättningen från köpmannen till bolaget på grund av ändrade förhållanden, t. ex. följande：

a) Stationens försäljning har vuxit. Ersättningen borde således bringas att motsvara en dylik gynnsam försäljningsutveckling.

b) Bolagets med servicestation förknippade utgifter och kostnader har ökat (tilläggsinvesteringar, offentliga utgifter o. a. dylikt).

 

Kesoilavtalet har motsvarande klausuler. Bolaget kan genomföra justeringen årligen. Shellavtalet berättigar till en årlig justering av den s. k. literersättningen efter en tre månaders förhandsanmälan i en situation som avses i punkt b) samt motsvarande de "ändrade förhållandena" och "för inom branschen som skäliga befunna gränser".

(5) Som en nyhet för branschen föreslås även inlösningsbestämmelser för inredning och lager, då köpmannen avstår från sin servicestations verksamhet. Iförsta hand bör köpman sträva efter att sälja anläggnings- och omsättningstillgångarna till servicestationens nya handhavare. Ifall man intekan komma överens härom, kan köpman sälja dem till tredje person eller låta inlösa dem hos bolaget. Bolaget är härvid skyldigt att inlösa ändamålsenliga anläggningar och ett från bolagets anskaffningskällor inköpt kurant lager. Inlösningspriset är 

— för butiks- och kontorsinredning anskaffningspris med 12 % årlig restvärdeavskrivning (i Shellavtal gängse värde), 

— för servicemateriel och anläggningar anskaffningspris med 24 % avskrivning, ifall inte efter objektiv sakkunnig bedömning av gängse värde följer något annat (i Shellavtal gängse värde, i Kesoilavtal nämns inte bedömningsmöjligheten), 

— för olje- och specialprodukter, med vilka en fullständig köpbundenhet är förknippad, anskaffningspris (i Shellavtal överlåtelsedagens anskaffningspris och i Kesoilavtal dagens partipris) och — för andra omsättningstillgångar antingen anskaffningspris eller gängse värde, varom särskilt överenskommes (såväl i Shell- som i Kesoilavtal gängse värde).

 

3. Sammandrag
Även inom bilbranschen förs underhandlingar i syfte att förbättra dealers uppsägningsskydd genom att göra avtalspartnerns (bilimportörens) uppsägningsrätt beroende av ett vägande skäl. Likaledes strävar man efter att förenhetliga bl. a. lantbruksföretagarnas och livsmedelsindustrins odlingsavtal organisationerna emellan.
    Såsom av denna framställning framgår, har de ofta som huvudmotivering för företagarskyddsstadgandena framförda konsumentskyddssynpunkterna ändå inte förorsakat oskäligt tryck på detaljhandlarna i Finland. Köpman har i praktiken utan oskäliga ansvarsbegränsningar kunnat "vältra över" konsumenternas krav på den bakomliggande leverantörsinstansen， där även dessa krav vanligen hör hemma. I samarbetsavtal av arbetsförhållandekaraktär

 

(franchising-, dealeravtal) mellan små och stora företagare har däremot förekommit oskäligheter.
    De saneringsinitiativ, som kommit till inom ramen för företagarnas avtalsnämnd, är måhända ännu inte i fråga om resultaten direkt revolutionerande, men jag tror, att företagarskyddslagstadgandena med sina domstolstvister och sin myndighetsövervakning inte inom motsvarande tid kunde ha fått ens denna förbättring till stånd. Dessutom skulle dylika officiella åtgärder antagligen ha kunnat göra avtalsförhållandena stela och rent av inflammerade. Nyckeln till småföretagarnas skydd förefaller att ligga i händerna på de olika branschernas organisationer så, att endast dessas underhandlingar om avtalsvillkoren och reglerna för rent spel skapar ett effektivt, preventivt skydd, som inte inflammerar avtalsförhållandena. I konfrontationssituationer har man sedan möjlighet att anlita företagarnas avtalsnämnd som "domstol".
    Enligt vad jag förstår är Finlands regerings ställningstagande till företagarskyddsfrågan välgrundat. Det är nu skäl att följa med näringslivets interna saneringssituation, då det är endast på grund av de här uppnådda resultaten man kan bedöma de egentliga företagarskyddsstagandenas slutliga karaktär och behov.
 

Hannu Pokela