Återfall i brott — några resultat ur Statistiska centralbyråns nya statistik över återfall i brott.

 

1. Inledning
Sedan 1972 publicerar Statistiska centralbyrån (SCB) statistik över återfall i s. k. grövre brott. Dessa redovisningar avser personer som lagförts för grövre brott och som sedan följts upp med avseende på återfall inom tre och fem år.

 

Med grövre brott avses huvudsakligen

  a) brott för vilket någon dömts till strängare straff än böter, eller

  b) brott för vilket åklagare meddelat åtalsunderlåtelse men som enligt åklagarens bedömning skulle lett till ett strängare straff än böter om åtal skett.¹
    Denna statistik har hittills publicerats för åren 1966-1975.² Uppgifter för 1976 finns i form av maskintabeller.
    Sedan år 1973 erhåller SCB uppgifter om domar, strafförelägganden och beslut om åtalsunderlåtelser från rättsväsendets informationssystem (RI)³, vilket har gjort det möjligt att publicera statistik som även inbegriper s. k. lindrigare brott.
    Denna nya återfallsstatistik omfattar alla personer som lagförts för brott med undantag av

a) trafikbrott utanför trafikbrottslagen,

b) fylleri⁴,

c) föreläggande av ordningsbot,

d) åtalsunderlåtelser som ej ingår i rikspolisstyrelsens personbladsrutin.
    Den huvudsakliga skillnaden mellan den nya statistiken och den äldre är att personerna i den nya statistiken utväljs beroende på vilket brott som ingår i lagföringen, medan urvalskriteriet i den äldre statistiken är lagföringens påföljd.
    En utförlig redovisning av de metodproblem som är förknippade med produktionen av återfallsstatistiken finns i ett kommande nummer av Statistisk Tidskrift. Här inskränker vi oss till att meddela de viktigaste resultaten från den nya återfallsstatistiken.⁵

 

2. Resultat
Återfallsandelarna, d.v.s. andelen lagförda personer som återfallit i brott, visar endast små förändringar under redovisningsperioden 1973—1979. Någon ökande eller minskande trend kan inte skönjas i materialet. Detta stämmer väl överens med resultaten från SCB:s äldre återfallsstatistik för åren 1966—1976. Även denna statistik har visat en slående stabilitet i återfallsprocenten.

 

a) Kön och återfall
Män uppvisar dubbelt så höga återfallsandelar som kvinnor (38 % mot 18 % ).⁶ Detta gäller oavsett ålder. Skillnaden i återfallsandelar mellan könen gäller framför allt debutanterna, d.v.s. personer som ej tidigare lagförts för grövre brott.

 

    ¹ I fortsättningen betecknas de allmänna straffen, övriga brottspåföljder och åtalsunderlåtelser summariskt som "påföljder".
    ² Se Statistiska meddelanden, serie R, och Rättsstatistisk årsbok 1975—1980.
    ³ För en närmare beskrivning av kriminalstatistikens anknytning till RI-systemet se Simon, Statistisk Tidskrift 1979: 5.
    ⁴ Fylleri avkriminaliserades den 1 jan. 1977.
    ⁵ En utförlig presentation finns i Statistiska meddelanden R 1981: 5.3 Kriminalstatistik. Återfall i brott. Översiktstabeller. En biografisk sammanställning av empiriska undersökningar rörande återfall ges i Rättsstatistisk årsbok 1980, s. 241—243.
    ⁶ Samtliga uppgifter om återfallsprocent avser personer som lagförts 1975 och följts upp under 3 år.

 

b) Ålder och återfall
Återfallsandelarna är högre ju yngre de lagförda personerna är (51 % för 15 —17-åringar mot 17 % för 40-åringar och äldre). Detta gäller oavsett lagföringsklass⁷ och kön.
    Tendensen till högre återfallsandelar är dock något överbetonad i de yngre åldrarna med lägre lagföringsklasser på grund av att de yngre ofta har en kriminell belastning redan före 15-årsåldern. Detta tas ej hänsyn till i denna statistik, eftersom lagföring eller registrering för brott begånget före 15 års ålder inte förekommer i Sverige.

 

c) Tidigare belastning och återfall
Recidivisterna, d. v. s. personer som redan tidigare lagförts för grövre brott, återfaller genomgående i större utsträckning än debutanterna (68 % mot 24 %). Skillnaden är speciellt utpräglad under det första uppföljningsåret. Därefter inträder en utjämning.

 

d) Ingångsbrott och återfall
I det Statistiska meddelande som denna artikel bygger på är brotten indelade i sex olika kategorier, nämligen:

 

   Brott mot brottsbalken

1 Brott mot person                                                                           BrB 3 — 7 kap.

2 Brott mot förmögenhet                                                               BrB 8 — 12 kap.

3 Brott mot allmänheten och staten                                             BrB 13 —21 kap. 

(exkl. fylleri)

 

    Brott mot lagstiftning inom det specialstraffrättsliga 

området

4 Brott mot trafikbrottslagen (lag om straff för vissa             SFS 1951: 649

 trafikbrott TBL)

5 Brott mot narkotikastrafflagen                                                 SFS 1968: 64

6 Brott mot övriga lagar och förordningar 

(exkl. trafikbrott)

 

De högsta återfallsandelarna återfinns bland personer som lagförts för brott mot narkotikastrafflagen, de lägsta bland personer som lagförts för brott motövriga lagar. I båda fallen gäller detta för såväl debutanter (47 % mot 17 %) som recidivister (78 % mot 47 %).

 

 

e) Ingångspåföljd och återfall
Användningen av olika påföljder under åren 1973—1979 uppvisar inte några utpräglade förändringar. Dock kan nämnas att användningen av skyddstillsyn för debutanter har minskat samt att villkorlig dom för recidivister har mer än fördubblats under perioden.
    För både debutanter och recidivister är böter den dominerande påföljden följt av åtalsunderlåtelser. Villkorlig dom används framför allt för debutanter, medan skyddstillsyn och fängelse i mer än en månad används speciellt för recidivister.

 

⁷ Lagföringsklass beräknas på antal tidigare lagföringar för grövre brott.

 

Återfallsandelarna är olika för olika påföljder.
    Vad gäller debutanter, så åtföljs böter av de lägsta och skyddstillsyn med anstaltsbehandling av de högsta återfallsandelarna (19 % mot 73 %). Villkorlig dom har lägre återfallsandelar än samtliga fängelsepåföljder (25 % mot 26 — 33 %). Dessa i sin tur ligger lägre än skyddstillsyn (48 %).
    Vad gäller recidivister, så åtföljs villkorlig dom av de lägsta och skyddstillsyn med anstaltsbehandling av de högsta återfallsandelarna (44 % mot 91%). Skyddstillsyn utan anstaltsbehandling har lägre återfallsandelar än fängelse i mer än en månad (71 % mot 73 — 84 %). Återfallsandelarnas spridning mellan de olika påföljderna är dock betydligt mindre än vad gäller för debutanter.

 

f) Tid till första återfall
För de flesta av dem som återfallit har det första återfallet skett redan under det första året efter lagföringen. Endast de som dömts till böter eller villkorlig dom avviker från detta mönster. Där är återfallshastigheten lägre.
    Risken att återfalla tre eller fler gånger ökar med ökat antal tidigare lagföringar. Den är även större ju yngre den lagförda personen är. Skillnaden mellan män och kvinnor är mycket liten i detta avseende.

 

g) Återfallsbrotten
För alla brottskategorier utom brott mot trafikbrottslagen och brott mot övriga specialstraffrättsliga lagar gäller att återfallen oftast sker genom brott mot förmögenhet.
    För så gott som samtliga kategorier lagförda personer gäller att de återfaller i sin egen ingångsbrottskategori i större utsträckning än vad andra återfaller i denna brottskategori.

 

Exempel 1. De som hade brott mot person som ingångsbrott återfaller i brott mot person i större usträckning än de som hade brott mot förmögenhet, brott mot allmänheten och staten o. s.v. som ingångsbrott.
    Den starkaste specialiseringen i brott föreligger för gruppen med narkotikabrott som ingångsbrott. Personer med detta ingångsbrott tenderar att återfalla i sådant brott 2 — 20 gånger oftare än andra, beroende på lagföringsklass.
    Inriktningen på brott av samma typ är dock inte starkare än att skillnaden i storlek mellan kategorierna har större betydelse för "produktionen" av brott ur olika kategorier under uppföljningsperioden.

 

Exempel 2. Gruppen med trafikbrott (TBL) som ingångsbrott har lägre benägenhet att begå våldsbrott under uppföljningsperioden än gruppen med våldsbrott som ingångsbrott. Trafikbrottsgruppens storlek medför ändå att denna "producerar" fler våldsbrott under uppföljningsperioden än gruppen med våldsbrott som ingångsbrott.
    Lagföringsklass betyder oftast mer för återfallsmönstret än själva ingångsbrottet.

 

h) Återfallspåföljderna
En tendens framträder på så vis att samma påföljd som utmättes för ingångsbrott också utdöms vid återfallsbrottet.
    De personer som erhållit åtalsunderlåtelse i ingångslagföringen får oftast en ny åtalsunderlåtelse i den nya lagföringen. Risken att dömas till fängelse är

 

liten, såvida man inte tidigare är kriminellt belastad och fick sin åtalsunderlåtelse enligt annan lag än 1964 års lag om unga lagöverträdare (SFS 1964: 167). Risken för fängelsepåföljd är då 8—18 % beroende på tidigare belastning.
    För de debutanter som dömts till böter eller villkorlig dom återfaller endast cirka 20 % och de flesta av dessa får böter vid återfall. Av de övriga som återfaller döms dock mellan 9 och 28 % till fängelse, beroende på vilken lagföringsklass de tillhör.
    Skyddstillsyn med anstaltsbehandling — avskaffad den 1 jan. 1980 — visar höga återfallsandelar och nästan 20 % av de debutanter som återfaller efter denna påföljd döms till fängelse, varav cirka hälften till fängelse i över 6 månader.
    Skyddstillsyn medför oftast att påföljdens verkställighetstid förlängs vid återfall enligt BrB 34: 1 p. 1. Risken att dömas till fängelse vid återfall varierar mellan 13 % för debutanter och 27 % för den högsta lagföringsklassen.
    De s. k. vårdlagarna⁸ visar höga återfallsandelar, men risken att dömas till fängelse vid återfall är genomgående låg. För debutanter ligger den vid 4 % och för den högsta lagföringsklassen vid 10 %.
    Den största risken att dömas till fängelse vid återfall löper de som hade fängelsestraff redan i ingångslagföringen. För debutanter ligger risken för fängelsestraff mellan 20 och 30 % och för den högsta lagföringsklassen uppemot 50 %.
 

Hanns v. Hofer

Leif Lenke

Ulf Thorsson