CLAES SANDGREN. Statens stöd till forskning och utveckling. En rättslig undersökning av statens stöd och styrning på FoU-området.1 Stockholm 1981. Institutet för immaterialrätt och marknadsrätt vid Stockholms Universitet.
1. Inledning
Sandgrens framställning berör ett stort fält av statliga insatser för att främja FoU. Sandgren lägger i sin bok huvudvikten vid rättsfrågor som aktualiseras eller borde aktualiseras i samband med statens FoU-stöd. Detta innebär att han ställer berörda parters rättigheter och skyldigheter i förgrunden. Däremot behandlar han den övergripande planeringen och styrningen av stödet mycket knapphändigt. Sandgren inriktar sig främst på FoU inom det tekniska området. Detta innebär bl. a. att han inte behandlar huvudparten av högskolans2 forskningsområden.
2. Bakgrund
Innan jag går närmare in på bokens innehåll vill jag här kort sammanfatta den allmänna bakgrunden till Sandgrens framställning.
Statligt stöd ges i en rad olika former. Bland dessa märks först och främst den formen att staten ensam finansierar en mycket omfattande verksamhet, t. ex. forskning och forskarutbildning inom högskolan, samt forskning som det ankommer på andra myndigheter (t. ex. försvarets myndigheter) att bedriva inom sina sektorer av samhället, den s. k. sektoriella forskningen. En annan form av statligt stöd är att staten lämnar ett större eller mindre bidrag till FoU som bedrivs av enskilda, i synnerhet inom industrisektorn. En mindre uppmärksammad form är att staten ger rätt till avdrag för FoU-kostnader vid inkomsttaxeringen. En speciell stödform går ut på att statligt anställda forskare inom högskolan åtager sig att mot ersättning för enskildas räkning utföra viss forskning inom högskolan, s. k. uppdragsforskning.3
Det statliga stödet avser många olika typer av FoU. Där finns grundforskning, dvs. den forskning som avser ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte. Det är denna typ av forskning som främst bedrivs inom högskolan. Det är också grundforskningen som utgör utgångspunkten och basen för en annan form av forskning som staten stöder, nämligen tillämpad forskning. Grundforskningen är självfallet också basen för utvecklingsarbetet. Med tillämpad forskning avses som regel den forskning som utgör ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte.
Utvecklingsarbetet4 brukar definieras som avseende ett systematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap samt nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande produkter, processer eller system (se prop. 1981/82: 106 s.15).
FoU anses numera allmänt vara av den största betydelse för utvecklingen i vårt samhälle. Från den politiska debattens område behöver här hänvisas bara till två dokument, båda från tiden efter det att Sandgren publicerat sin bok, nämligen den borgerliga regeringens proposition från våren 1982 om forskning m.m. (prop. 1981/82: 106) och den socialdemokratiska regeringens budgetproposition 1983 (prop. 1982/83:100, se bl.a. bilaga 2 s. 26-30). I båda dessa dokument redovisas att staten satsar mycket stora ekonomiska resurser på FoU. I budgetpropositionen anges sålunda att de statliga anslagen till FoU och forskarutbildning under budgetåret 1982/83 uppgår till 7 725 miljoner kronor. Detta belopp lär motsvara 3,1 % av de sammanlagda anslagen i statsbudgeten5. Av beloppet 7 725 miljoner kronor beräknas cirka 40 % gå till "främjande av allmän vetenskaplig utveckling" varmed avses framförallt forskning inom högskolan. I budgetpropositionen föreslås att ytterligare cirka 1000 miljoner kronor skall satsas under budgetåret 1983/84. De sammanlagda satsningarna i Sverige av staten och enskilda anges motsvara cirka två procent av bruttonationalprodukten, vilket anges vara en internationellt sett mycket hög siffra.
De statliga anslagen avser FoU inom alla delar av den offentliga sektorn och näringslivet. Det skulle föra för långt att här mer än antyda vissa viktiga områden. Under budgetåret 1982/83 kanaliseras sålunda mer än 70 % av de statliga anslagen till FoU via tre departement, nämligen utbildningsdepartementet (32 %), industridepartementet (21 %) och försvarsdepartementet(19 %). Av den resursökning om 1 000 miljoner kronor som föreslås i 1983 års budgetproposition hänför sig nästan hälften till utvecklingsarbetet på det nya JAS-flygplanet. Ökningar föreslås i övrigt bl. a. genom inrättande av 21 nya professurer, genom större anslag till utveckling av kollektivtrafiken, till energiforskning och till satsningar på utvecklingen av en telesatellit, Tele-X, i ett internordiskt projekt beräknat till totalt 1 250 miljoner kronor.
I detta sammanhang kan det förtjäna att uppmärksammas att den uppdragsforskning som forskare inom högskolan utför för företagssektorns räkning mätt i ekonomiska tal är mycket liten i jämförelse med den FoU som utförs av företagen själva. Sålunda beräknas de totala utgifterna för FoU inom teknik och naturvetenskap som utfördes inom företagen och finansierades av företagen under 1979 ha uppgått till 5 155 miljoner kronor, under det att utgifterna för uppdragsforskningen inom samma ämnesområde uppskattas till enbart 20 miljoner kronor (se prop. 1981/82: 106 s. 223).
För att tillgängliga resurser skall kunna användas på bästa sätt krävs självfallet en betydande planering och styrning. I planeringen och styrningen ingår att taga ställning till en rad viktiga frågor, exempelvis: Syftet med FoU? Vilka forskningsområden skall prioriteras? Vilka FoU-projekt skall bedrivas?
Av vem och var skall FoU utföras? Vilka närmare regler skall gälla för de FoU-projekt som far statligt stöd? Behöver FoU styras och kontrolleras? Vem skall ha rätt att förfoga över resultaten såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt? Skall forskningsresultaten publiceras? Vilken frihet skall tillkomma forskaren?
De angivna planerings- och styrningsuppgifterna är fördelade på skilda organ. Sålunda tar riksdagen ställning till vissa övergripande frågor redan genom anvisning av medel i statsbudgeten. När det gäller forskningen inom högskolan har hittills riksdagen även tagit ställning till vilka forskningsområden som skall beaktas. Detta har skett genom att det varit riksdagen som fattat beslut om inrättande av nya professurer. I anledning av prop. 1981/82: 106 om forskning m. m. har riksdagen också fattat beslut i ett antal andra frågor av principiell betydelse, bl. a. om övergripande prioriteringar inom forskningsområdet. Däremot brukar riksdagen inte taga ställning till vilka enskilda FoU-projekt som skall bedrivas med statliga medel. Men det finns undantag. Sådana undantag är t. ex. JAS-projektet och Tele-X-satelliten. Till undantagen hör också beslut om att Sverige skall deltaga i internationella samarbetsprojekt inom forskningsområdet, t. ex. Cern.
Huvudparten av övriga frågor om enskilda FoU-projekt avgörs av ett stort antal myndigheter, t. ex. av högskolemyndigheter och forskningsråd samt av styrelsen för teknisk utveckling (STU) och av alla de andra myndigheter som svarar för forskning inom sina sektorer av samhällslivet, dvs. den forskning som brukar kallas sektoriell forskning.
Viktiga beslutsfunktioner ankommer också på enskilda forskare. Detta gäller t. ex. professorer inom högskolan. Dessa torde nämligen ytterst själva bestämma om de skall bedriva eller deltaga i ett visst FoU-projekt (jfr den allmänna principen om forskningens frihet inom högskolan enligt 14 § högskolelagen).
3. Innehåll
Det är när nyss nämnda myndigheter prövar frågor om statligt stöd till FoU projekt som det uppkommer en rad rättsliga problem. Det är detta slag av rättsliga problem som Sandgren behandlar i sin bok. Sandgren tar upp bl. a. de berörda parternas rättigheter och skyldigheter i vad avser såväl själva stödet som resultaten av den verksamhet som bedrivs helt eller delvis med statliga medel. Han analyserar bl. a. följande grundläggande frågor: Vilka rättsliga förutsättningar gäller för att stöd skall lämnas på olika FoU-områden? Vilka villkor kan staten ställa upp när den stöder FoU? Vilken rätt till inflytande har staten i sin egenskap av stödgivare? Hur säkras likformighet och opartiskhet i samband med statligt stöd? Hur undviks att det statliga stödet snedvrider en konkurrenssituation? Vem har rätt till FoU-resultaten? Kan den som tar emot statligt stöd till visst FoU-projekt tvingas att offentliggöra resultaten? Kan statligt stöd återkrävas? Vem har rätt till de intäkter som utnyttjandet av FoU-resultat kan inbringa?
Sandgrens arbete omfattar två skilda avsnitt. I det första6 (avdelningarna I —III) ges en kort och allmänt hållen översikt över skilda former i vilka FoU
bedrivs helt eller delvis med statliga medel och därtill anknytande rättsliga frågor. Avsnittet inleds med en redovisning av vad som gäller för FoU som bedrivs av statliga organ med statliga medel. Hit hör verksamheten inom högskolan och statliga forskningsinstitut. I anslutning därtill behandlas den s. k. uppdragsforskningen inom högskolan. I denna inledande del av bokens första avsnitt antyds också forskningsrådens verksamhet och den sektoriella forskningen varvid försvarsforskningen behandlas särskilt. Vidare redovisas ett visst samarbete mellan statliga organ och privata intressenter inom teletekniken. Det första avsnittet av boken berör även FoU som huvudsakligen bedrivs utanför det statliga området men som stöds med statliga medel genom STU och vissa andra statliga organ inom energiforskningens område samt det statliga stödet till den s. k. kollektiva forskningen inom bl. a. ramen för skilda s. k. branschinstitut. Det första avsnittet avslutas med en redogörelse för teknikupphandling från statliga organs sida. Där läggs särskild vikt vid försvarets upphandling.
I det andra avsnittet av boken (avdelning IV) behandlar Sandgren rättsliga problem som har betydelse för flera former av den FoU som redovisats i det första avsnittet. Detta andra avsnitt inleds med en analys av frågor som berör arbetstagares uppfinningar enligt lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar. Därefter behandlar Sandgren i bokens sista kapitel ett flertal frågor om rättslig styrning av den statligt finansierade FoU som han redovisat i bokens första avsnitt.
4. Rättskällor och rättstillämpning
Den rättsliga regleringen av den FoU som bedrivs helt eller delvis med statliga medel är inte lättfångad. Som Sandgren inledningsvis påpekar finns nämligen rättsligt material av traditionellt slag — lagar, förarbeten och domstolsavgöranden — i rätt liten utsträckning. Sandgren har därför koncentrerat sin uppmärksamhet på bl. a. myndighetspraxis, stödmottagarens faktiska agerande, avtalsmaterial, stadgor och dylikt samt på ett 70-tal s. k. muntliga källor. Sandgren pekar också på att den rättsliga reglering som finns ofta inte tillämpas. Exempelvis tillvaratager högskolans organ inte statens rätt som arbetsgivare enligt lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Ett annat exempel är att forskningsråden aldrig lär ha återkrävt ett givet bidrag trotsbestämmelser härom.
5. Synpunkter på översikten i avdelningarna I—III
5.1 Allmänt
Översikten — i bokens första avsnitt — över olika former av statligt stöd till FoU och över därtill anknytande rättsliga frågor ger en värdefull inblick i ett mångfacetterat arbete för att genom FoU skaffa ny kunskap och ny teknik i syfte bl. a. att trygga vår ekonomiska framtid.
Självfallet har det inte varit möjligt att låta första avsnittet innefatta en uttömmande redogörelse för alla stödformer med alla därtill anknytande rättsliga frågor. Men den som i likhet med mig ägnat många års arbete åt frågor om utbildning och forskning beklagar dock att Sandgren inte närmare diskuterar frågor om den övergripande planeringen och styrningen av det statliga stödet och ej heller tar upp någon diskussion om var beslutanderätten angående stöd till ett FoU-projekt bör ligga. Denna senare fråga är särskilt betydelsefull, eftersom beslut om stöd eller icke stöd ofta också avgör om ett
visst FoU-projekt överhuvudtaget kommer till stånd eller ej. En annan brist är att Sandgren inte diskuterar frågan i vilken utsträckning staten bör styra forskningen. Ytterligare en fråga som tyvärr fallit utanför Sandgrens framställning är den styrning som faktiskt utövas av s. k. etiska kommittéer som accepterats eller påbjudits av staten.
På vissa punkter skulle jag alltså ha uppskattat en något fylligare redogörelse. Jag kommer här att beröra några av dem.
5.2 Forskningsrådens roll
Redovisningen av forskningsrådens verksamhet är otillräcklig. Där saknas sålunda helt en beskrivning av samspelet mellan forskningsråden och högskolan. I en sådan beskrivning borde ha redovisats varför en stor del av forskningen inom högskolan anses böra finansieras med anslag som riksdagen ställer till förfogande för, inte högskolan utan forskningsråden. Har forskningen inom högskolan främjats av att det är forskningsråden och inte högskolans myndigheter som bestämmer om anslag skall utgå eller ej till FoU-projekt inom högskolan? Hur har denna beslutsordning påverkat forskarnas ställning? Har det någon betydelse för forskarna inom högskolan att anslagsbesluten fattas av forskningsråden, i vilka majoriteten av ledamöterna utses av forskarna själva, och inte av högskolestyrelserna, som har en helt annan sammansättning? Har forskningsrådens sätt att sköta sina uppgifter ökat eller minskat den forskningens frihet som numera föreskrivs i 14 § högskolelagen? I detta sammanhang må tilläggas att forskningsråden enligt utbildningsministerns uttalande i prop. 1981/82: 106 (s. 33) "visat lyhördhet för allmänna uttalanden från regering och riksdag om forskningsområden som ansetts vara angelägna för samhällsutvecklingen".
5.3 Forskningens frihet inom högskolan
1 kapitlet om forskningen inom högskolan saknar jag en analys av innebörden i och tillämpningen av 14 § högskolelagen (1977:218), i vilken paragraf principen om forskningens frihet inom högskolan för första gången fått ett författningsmässigt uttryck i Sverige.
Före högskolereformen, som trädde i kraft den 1 juli 1977, ansågs allmänt forskningens frihet vid universiteten utan stöd i författning avse — i enlighet med 1955 års universitetsutrednings definition — i första hand den enskilde forskarens rätt att välja objekt och metoder för sin forskning och att offentliggöra forskningsresultat. Detta ansågs innebära bl. a. att universitetens dåvarande styrelser (konsistorierna), i vilka enligt då gällande universitetsförordningen (1964:461) ingick så gott som enbart forskare inom universiteten, inte hade rätt att gripa in i eller styra forskningen vid universiteten på ett sätt som stred mot angivna princip. I propositionen om reformering av högskoleutbildningen (prop. 1975:9 s. 503) anslöt sig dåvarande utbildningsministern helt till den sålunda beskrivna principen om forskningens frihet. Han ansåg det angeläget att denna princip på nytt slogs fast som en grundval för forskningen inom högskolan. Detta uttalande lämnade riksdagen utan erinran. Det bör tilläggas att principen om forskningens frihet för forskare vid universiteten inte innefattar någon rätt för dem att också få de resurser som behövs för att genomföra de forskningsprojekt som de önskar välja.
Detta är bakgrunden till föreskriften i 14 § högskolelagen (se även prop. 1976/77:59 s. 44 och 45). Denna paragraf har följande lydelse: "Som all-
männa principer för forskningen inom högskolan skall gälla att forskningsproblem får fritt väljas och formuleras, att forskningsmetoder får fritt utvecklas samt att forskningsresultat får fritt publiceras."
Fråga är om denna formulering verkligen ger uttryck för den princip om forskningens frihet som slogs fast i propositionen från 1975. Av formuleringen framgår ej till förmån för vem och mot vem principen skall gälla. Gäller principen till förmån för högskolan gentemot statsmakten? Eller gäller den till förmån för någon person, forskaren, gentemot något organ inom högskolan och statsmakten såsom sådan? Av förarbetena framgår visserligen att det är forskarens frihet som skall tryggas. Men det följer redan av formuleringen att det inte är fråga om en absolut rätt. Där anges nämligen att fråga är om endast "allmänna principer". Sådana brukar inte gälla utan undantag. Vilka är då dessa undantag? Hänför de sig till typen av de personer som forskar eller till visst slag av forskning eller viss typ av situation i vilken viss forskning inte bör bedrivas7? Paragrafen besvarar inte dessa frågor. Några slutsatser torde dock med stöd av andra regler kunna dras. Sålunda är det klart att de i 14 § högskolelagen angivna principerna inte gäller för alla som forskar inom högskolan. Sålunda kan en forskarstuderande inte fritt välja avhandlingsämne och därmed sitt forskningsproblem. Den som antar anställning för att biträda vid utförande av viss uppdragsforskning kan självfallet inte därefter i strid med anställningsavtalet vägra att utföra detta arbete under åberopande av forskningens frihet. Motsvarande torde också gälla all annan personal inom högskolan som är anställd för att biträda vid forskning som utförs inom högskolan och som alltså inte utför en egen självständig forskning. Vidare är det klart att högskolestyrelserna och rektorsämbetena med stöd av sin uppgift att ha inseende över alla angelägenheter inom respektive högskoleenhet kan förbjuda viss forskning eller forskningsmetod, om detta behövs för att trygga bl. a. ordning och säkerhet inom högskoleenheten. I fråga om viss forskning kan också särskilda regler bli aktuella, t. ex. i fråga om den s.k. DNAforskningen. Även regler om kontroll av att etiska normer iakttas brukar accepteras såsom inte stridande mot forskningens frihet.
Men betyder det då så mycket om högskolelagens formulering av principen om forskningens frihet inom högskolan inte är helt klar? Det rör sig ju dock om en princip som allmänt erkännes vara av omistligt värde. Därför finns det väl inte någon anledning att räkna med att principen skulle kunna ifrågasättas trots att den är oklart formulerad. Faktum är emellertid att principen redan har förnekats i vad den avser den viktigaste punkten, nämligen att forskarna har rätt att själva välja forskningsproblem. I den borgerliga regeringens förut nämnda proposition om forskning m.m. (prop. 1981/82: 106 s.14), som lades fram våren 1982, slår nämligen den dåvarande utbildningsministern fast att forskningens frihet bara avser val av "metod att lösa det uppställda problemet och att redovisa resultaten" under det att valet av problem "däremot kan och bör inte vara en rätt förbehållen den enskilde forskaren". Han preciserar forskarens roll vid val av problem till att det är självfallet "nödvändigt att söka forskarnas medverkan vid formuleringen av problemställningarna" och att forskarna "är bäst skickade att bedöma möjlig-
heterna att angripa ett problem genom forskning och därmed att säkerställa att de valda problemområdena blir forskningsbara". Dessa uttalanden — som måste avse forskningen inom högskolan, eftersom principen om forskningens frihet gäller endast där — är med sin generella utformning helt oförenliga med 14 § högskolelagen. Trots detta föreslog utbildningsministern inte att denna paragraf skulle ändras. Kan detta tolkas på annat sätt än att utbildningsministern — i motsats till vad jag nyss hävdat — anser att hans uttalanden är förenliga med 14 § högskolelagen? När så olika tolkningar är möjliga torde det vara en angelägen lagstiftningsuppgift att försöka finna en exaktare formulering.
5.4 Uppdragsforskning inom högskolan
Med s. k. uppdragsforskning inom högskolan avses att en forskare som är anställd inom högskolan på uppdrag från enskild eller från myndighet utanför högskolan bedriver viss forskning inom högskolan. Sådan forskning aktualiserar som Sandgren redovisar en rad rättsliga frågeställningar. Låt mig här taga upp en. Med hänsyn till att forskaren-uppdragstagaren fullgör uppdraget i sin tjänst hos läroanstalten, arbetsgivaren, menar Sandgren att läroanstalten också har det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret för forskaren-uppdragstagarens handlande vid fullgörandet av uppdraget. Men är detta verkligen riktigt? Uppdragsforskning innebär ju att forskaren — uppdragstagaren— personligen åtar sig att utföra en viss forskningsuppgift. Läroanstalten har inte någon rättslig möjlighet att styra eller på annat sätt påverka själva utförandet. Om Sandgrens mening är riktig, borde självfallet läroanstalten se till att uppdragsgivaren övertar arbetsgivaransvaret, t. ex. genom att tillhandahålla erforderliga försäkringar.
5.5 Krav på offentliggörande av FoU-resultat
Staten kräver i många sammanhang att resultaten av statligt stödd FoU skall offentliggöras. Sandgren diskuterar i flera sammanhang betydelsen och effekten av detta krav. Däremot behandlar han inte ett motsvarande krav beträffande all forskning inom högskolan som finns i 6 § högskolelagen. Enligt detta lagrum åligger det högskolan att sprida kännedom om FoU samt om vilka erfarenheter och kunskaper som har vunnits och om hur dessa erfarenheter och kunskaper skall kunna tillämpas. Det skulle enligt min mening ha varit värdefullt om Sandgren också undersökt hur denna paragraf påverkar högskoleforskarnas situation. Tillämpas denna regel så strikt att högskolan regelbundet avkräver varje forskare där en redogörelse för vilka resultat han kommit fram till? Vad sker om en forskare vägrar att lämna en redovisningunder hänvisning till andra regler, t. ex. i patentlagstiftningen eller i avtal om uppdragsforskning?
5.6 Internationell forskning
Staten lämnar allt oftare stöd till forskning inom internationella organisationer. I dylik forskning engageras ofta även svenska forskare. Tyvärr har Sandgren inte berört de rättsfrågor som därvid kan aktualiseras.
6. Synpunkter på behandlingen av rättsliga problem i avdelning IV
Sandgrens analys i bokens andra avsnitt av vissa föreskrifter i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar är mycket värdefull. Nämnda lag är som
bekant, enligt en särskild undantagsregel i 1 § andra stycket, inte tillämplig på bl. a. lärare inom högskolan. Sandgren kommer, såvitt jag kan bedöma, med rätta fram till att denna undantagsregel ger berörda personalkategorier så begränsade fördelar att den kunde upphävas utan att nämnvärt påverka rättsläget.
Bokens slutkapitel, som behandlar annan rättslig styrning av statligt finansierad FoU, innehåller en ingående och förtjänstfull rättslig analys. Sandgren redovisar där bl. a. vilken annan lagstiftning som kan behöva beaktas när det gäller att finna de mest effektiva rättsliga styrmedlen. Hans analys är mycket lärorik och instruktiv inte minst för den som har till uppgift att i lag eller avtal utforma regler om rättslig styrning av statligt finansierad FoU. I kapitlet finns också en analys av de rättspolitiska målen för de rättsliga styrmedel som staten använder eller kan använda beträffande statligt finansierad FoU. Dessa rättspolitiska mål borde enligt Sandgren vara sex till antalet. Det första är att trygga det allmänintresse som stödet är avsett att tillgodose. Det andra är att stödet inte skall snedvrida konkurrensen, dvs. stödet skall trygga en viss konkurrensneutralitet. Det tredje betecknas med ordet marknadskonformitet vilket innefattar en anpassning till marknadsförhållandena. Det fjärde anses vara önskvärdheten av en statlig delaktighet i någon form i den avkastning som uppkommer vid statligt stödd FoU. Det femte är ett krav på att de använda styrmedlen skall vara verksamma och hanterliga. Det sjätte avser att styrmedlen skall utformas så att effektivitetskontrollen och återkopplingen underlättas.
Onekligen syns de av Sandgren formulerade rättspolitiska målen för de rättsliga styrmedlen, såsom han också påpekar, vara triviala. Men Sandgren menar att analysen ändock är motiverad i första hand som en probleminventering. I andra hand anser han att analysen visar att målen är sammansatta och motsägelsefulla och att de därför måste granskas noga innan de rättsliga styrmedlen sätts in. Klart är att analysen av dessa rättspolitiska mål fyller en roll som probleminventering. Däremot syns det mig tveksamt varför Sandgren hänför diskussionen av dessa rättspolitiska mål till de rättsliga styrmedlen och inte — vilket borde vara det korrekta — till själva stödet. Enligt min mening är det vilseledande att göra denna uppdelning mellan målen för stödet, å ena, och målen för de rättsliga styrmedel som skall trygga att målet för stödet uppnås, å andra sidan. Rättsliga styrmedel skall ju alltid ytterst tjäna att målen för den styrda verksamheten nås och inget annat.
I detta sammanhang bör framhållas att Sandgrens analys av de rättspolitiska målen för de rättsliga styrmedlen inte i någon del grundas på uttalanden— i lagens form eller på annat sätt — av riksdagen eller regeringen. Det är alltså inte fråga om någon i rättslig mening relevant ideologi som analysen bygger på utan endast en diskussion närmast de lege ferenda.
Oavsett dessa invändningar utgör avslutningskapitlet en värdefull inventering av de problem som uppkommer när det gäller att nå de mål som uppställts för statligt stöd till FoU. Kapitlet utgör ett betydelsefullt utvecklingsarbete inom juridisk teknik, låt mig kalla det ett rättsligt nytänkande, som bör kunna bidraga till att förfina de rättsliga instrumenten för FoU-stödet och därmed främja forskning och utvecklingsarbete i Sverige.
Jöran Mueller