Domstolarna under 1990-talet
I SvJT 1986 s. 182 pläderar assessorerna Krister Thelin, Olof Söderström och Bengt Almebäck under ovanstående rubrik för en "integrerad domstolsorganisation" eller åtminstone en utredning om saken. De allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna borde slås samman och specialdomstolarna inlemmas i den nya organisationen.
    När artikeln i dagarna (början av juli) kom av trycket föreföll den i sak nog så avslagen. Som Björn Edqvist redovisar i SvJT 1986 s. 319 har riksdagen i vår kraftfullt uttalat sig emot en översyn i det syfte som Thelin och hans medförfattare pläderar för. Det har skett på grundval av ett mycket fylligt betänkande från justitieutskottet (JuU 1985/86: 28).
    Utskottsbetänkandet är klart och entydigt. Inte ens riksdagsledamoten Gunilla André, som har motionerat om en utredning, har ansett att riksdagen nu bör initiera en översyn som syftar till att föra samman de båda organisationerna av allmänna domstolar.
    Mot den bakgrunden förefaller det naturligt att en eventuell fortsatt debatt i ämnet förs med utgångspunkt i vad utskottet har uttalat och riksdagen godkänt. I vart fall förefaller något annat meningslöst ur praktisk synvinkel.
    Det som får mig att ändå fatta pennan är i första hand Thelins och hans medförfattares uttalanden om domstolarna och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
    De gör gällande att ett uttalande av Mats Börjesson synes förutsätta att "förvaltningsdomstolarnas verksamhet befinner sig i gränslandet mellan förvaltning och rättskipning". Efter att utan vidare ha godtagit denna minst sagt tvivelaktiga hypotes och efter ett i mitt tycke nog så grumligt resonemang kommer författarna fram till att det kan "synas som om en anpassning till Europakonventionens krav på domstols kontroll av fövaltningsbeslut lättare kan genomföras om det i framtiden endast finns en allmän domstolsorganisation".
    I och för sig kan det väl låta sig sägas att det är lättare att förklara en sådan ordning än en som är uppbyggd med dubbla organisationer av allmänna domstolar. Men ändå saknar synpunkten bärighet. Systemet med både allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar är väl känt och utvecklat på kontinenten, t. ex. i Frankrike, Belgien och Väst-Tyskland. Det har mig veterligt inte satts i fråga vare sig i Europadomstolen eller på annat håll.
    När det gäller våra allmänna förvaltningsdomstolar finns det ingenting i processordningen, domstolarnas sammansättning eller i övrigt som skulle kunna göra deras status som domstolar tveksam. Tvärtom uppfyller de väl de krav som kan ställas i aktuellt hänseende. Jag tror snarare att det blir lättare än svårare att leva upp till konventionens krav på överprövning hos domstol av myndighetsavgöranden, som rör den enskildes civila rättigheter och skyldigheter, när två kompetenta organisationer av domstolar står till buds. Överprövningen av olika arter av beslut kan ju därmed anförtros åt den organisation vars ansvarsområde, processordning etc. gör den bäst skickad för just den uppgiften.
    Jag reagerar också mot Thelins och hans medförfattares uttalande att det

 

Domstolarna under 1990-talet 453kan "naturligtvis tyckas beklagligt att en diskussion om en så allvarlig sak som rättskipningens framtida organisation är begränsad av ingångna internationella avtal och inte kan föras mera förutsättningslöst i den anda av progressiv traditionalism som vi vant oss vid i Sverige".
    Synpunkten är oroande provinsialistisk och bör inte stå oemotsagd.
    Jag ser det som en stor landvinning när Sverige och andra länder inordnar sig under en mer internationell rättsordning beträffande den oerhört viktiga frågan om skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna. I jämförelse med den frågan är formerna för de inhemska domstolarnas organisation sekundär, nota bene om den bara lever upp till konventionens krav.
    Artikeln innehåller dock också en del synpunkter som är värda att ta upp, låt vara att de redan är väl kända och har diskuterats i andra sammanhang. Detta gäller i första hand tanken på att renodla domarnas arbetsuppgifter genom att lägga över mindre kvalificerade göromål på andra grupper av tjänstemän. Förhoppningsvis kommer den domarutredning, som har aviserats från justitiedepartementet, att ta upp saken.
    Här kan finnas en väg för att åter höja domaryrkets attraktivitet. Detta är en ödesfråga för våra domstolar. De — av mig många gånger påtalade — allt stridare avhoppen från domarbanan även upp i åldrarna visar att kraftfulla åtgärder måste sättas in snabbt. Låg mig illustrera detta med att berätta att en nybliven fiskal häromdagen sade mig att det inte finns en enda fiskal eller aspirant i kammarrätten som inte funderar på att hoppa av. Orsaken är i första hand löneläget. Men även statens ogenerösa personalpolitik i övrigtliksom de begränsade karriärutsikterna och de inskränkningar som på senare tid har genomförts när det gäller möjligheterna till tjänstledighet för annan statlig verksamhet finns med i bilden.
    Förlorar på detta sätt domaryrket sin dragningskraft, kommer kvaliteten på domarna och därmed också på själva dömandet oundvikligen att på sikt sjunka hur domstolarna än organiseras. Har skadan väl inträffat tar den årtionden att reparera.
    Denna fråga är i dag den viktigaste när det gäller våra domstolar. Där måste krafterna primärt sättas in i stället för att splittras upp på all sköns organisatoriska frågor. Allt för mycket tid har redan förrunnit. Nu har vi helt enkelt inte råd att vänta längre med helhjärtade åtgärder för att lösa krisen.
 

Henry Montgomery