Det fria handredskapsfisket och 2 kap. 18 § regeringsformen

 

Av hovrättsassessorn LARS ANDERSSON

 

Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt de grunder som bestäms i lag. I det följande diskuteras om det fria handredskapsfisket1 strider mot grundlagsbestämmelsen.
    För att reglerna om fritt handredskapsfiske i ett visst fall skall strida mot 2 kap. 18 § RF krävs, dels att det är ett ianspråktagande genom"expropriation eller annat sådant förfogande", dels att fiskerättshavaren inte "tillförsäkrats ersättning för förlusten enligt de grunder som anges i lag".

 

Expropriativt förfogande?
Propositionen andas en osäkerhet i frågan om det fria handredskapsfisket skall anses som ett sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 § RF eller ej. Föredragande statsrådet "lutade närmast åt" att grundlagsbestämmelsen inte var tillämplig.2 Lagrådet ansåg sig inte "ha anledning till invändning mot den i remissprotokollet intagna — och försiktigt uttryckta — ståndpunkten".3
    Av motiven till 2 kap. 18 § RF framgår att bestämmelsen inte avser sådana rådighetsinskränkningar eller användningsregleringar som finns i bl. a. byggnadslagstiftningen. Lagrådet anför3 att ett framträdande drag i det fria handredskapsfisket är att fiskerättshavare får finna sig i ett visst tålande — han får underkasta sig att vid sidan av honom själv andra får fiska med handredskap på hans enskilda vattenområde. Det fria handredskapsfisket företer därför enligt lagrådet visst släktskap med rådighetsinskränkande lagstiftning på andra områden.
    Mot lagrådets resonemang kan invändas att fastighetsägaren får underkasta sig ett tålande även vid en expropriation. Om t. ex. en

 

1 Med fritt handredskapsfiske avses en rätt för envar att — vid sidan av vattenägaren — fiska med handredskap på enskilt vatten. Reglerna om fritt handredskapsfiske trädde i kraft den 1 april 1985, se SFS 1985: 138 och 139 samt prop. 1984/85: 107 och JoU 26.

2 Prop. s. 14.

3 Prop. s. 153.

 

602 Lars Anderssonnyttjanderätt eller ett servitut exproprieras får således fastighetsägaren tåla att den exproprierande utövar sin rätt på fastigheten. Att fråga är om "ett visst tålande" ger därför inte någon ledning när man skall bedöma om det fria handredskapsfisket mera liknar en användningsreglering än ett expropriativt förfogande.
    Det typiska för en rådighetsinskränkning/användningsreglering är att den syftar till att på något sätt inskränka möjligheterna att använda egendom. Avverkning får inte äga rum, fiske får inte ske, bebyggelse får endast ske efter särskilt tillstånd, etc. Det fria handredskapsfisket syftar inte till att inskränka användningen av fastigheternas fiskevatten. Syftet är snarare det motsatta. Även andra än fastighetsägaren skall ju få rätt att använda fastigheten.
    Just det förhållandet att någon annan än fastighetsägaren får rätt att tillgodogöra sig nyttigheter på fastigheten är atypiskt för en användningsreglering. Det är däremot det typiska för ett expropriativt förfogande.
    I propositionen om fritt handredskapsfiske anförs att en expropriation innebär att äganderätt eller annan rätt till en fastighet förs över till någon annan som kan utöva rättigheten på motsvarande sätt som den tidigare innehavaren.4 Påståendet är svårförståeligt. Det är nämligen uppenbart att expropriation av nyttjanderätt och servitut kan avse rättigheter som inte utövas på motsvarande sätt som av fastighetsägaren.5 Fiskerätt kan bli föremål för expropriation.6 Rent teoretiskt torde expropriationen kunna avse även en rätt att bedriva fiske vid sidan av fiskerättshavaren. I praktiken torde det dock inte förekomma att tillstånd begärs till sådana expropriationer.7
    Som nyss sades kan expropriation ske bl. a. av fiskerätt. Det är alltså i och för sig möjligt att införa lagregler som ger fritidsfiskare rätt att expropriera rätt till handredskapsfiske i enskilt vatten. En sådan reglering skulle utan tvekan falla in under 2 kap. 18 § RF. Varför skall då inte det i sak långt större intrång som uppkommer när varje svensk och vissa utlänningar ges en motsvarande rätt falla in under grundlagsbestämmelsen? Finns det skillnader mellan beslut om expropriation av handredskapsfiske i enskilda fall och en lagstiftning om fritt handredskapsfiske som motiverar att fallen behandlas olika vid tolkningen av 2 kap. 18 § RF?

 

4 Prop. s. 14.

5 Samma ståndpunkt intas av Bertil Bengtsson i SvJT 1985 s. 448.

6 Se bl. a. 2 kap. 7 § expropriationslagen (1972: 719).

7 Uttrycket "friluftsliv" i 2 kap. 9 § expropriationslagen omfattar även fritidsfisket, se prop. 1972: 109 s. 276. Handredskapsfiske torde dock inte ha exproprierats med stöd av denna paragraf. 

Det fria handredskapsfisket 603    Det förhållandet att det fria handredskapsfisket tillskapades genom en lagstiftningsakt medan expropriation sker genom beslut i enskilda fall, synes inte ha tillmätts någon betydelse i lagstiftningsärendet. Det synes också föra väldigt långt att tillmäta den skillnaden någon betydelse vid tolkningen av 2 kap. 18 § RF. Man skulle då komma till den slutsatsen att 2 kap. 18 § RF skulle gälla vid t. ex. ett förstatligande av bankväsendet om detta skedde genom beslut i enskilda ärenden, men inte om man i lag föreskrev att alla bankaktier skulle tillfalla staten. Det synes svårt att finna några rationella motiv för en sådan skillnad. Det synes därför ofrånkomligt att orden "annat sådant förfogande" omfattar även lagregler som i sak får samma konsekvenser som en expropriation.7a
    En annan skillnad mellan expropriation och det fria handredskapsfisket har sin grund i att en expropriation tar sikte på att föra över en rättighet till ett bestämt rättssubjekt, inte till "envar".8 Expropriation för att tillgodose allmänhetens behov sker genom att rättigheten överförs till stat eller kommun.9 Det fria handredskapsfisket hade i och för sig kunnat tillskapas genom att staten först exproprierat fiskerätten och därefter i sin tur låtit allmänheten utnyttja den.10
    Om det fria handredskapsfisket införts genom att fiskerätten först tillagts staten för att den i sin tur skulle vidareupplåta fiskerätten till allmänheten synes inte råda någon tvekan om att 2 kap. 18 § RF skulle vara tillämplig.11 Den valda metoden att lägga fiskerätten direkt på allmänheten ger i realiteten samma resultat. Allmänhetens fiskerätt blir i båda fallen beroende av statsmakternas beslut, så att staten utan rätt till ersättning för de fiskande kan inskränka allmänhetens fiske eller avgiftsbelägga detta.12 Även intrånget för fiskerättshavarna blir detsamma.
    Skillnaden mellan de båda fallen är att statens förfoganderätt över fisket efter en expropriation kommer att vila på en civilrättslig grund, medan förfoganderätten vid den valda metoden torde vara av en annan rättslig natur. Denna skillnad har, som nämnts, inte någon

 

7a Högsta domstolen synes i det s. k. samemålet ha utgått från att 2 kap. 18 § RF omfattar även förfoganden genom lagregler, se NJA 1981 s. 248.

8 En nyttjanderätt kan inte gälla till förmån för en obestämd krets, se bl. a. prop. 1970: 20 s. B 356.

9 Se t. ex. 2 kap. 9 § expropriationslagen, jfr. not 7.

10 Ett förslag med den inriktningen finns i betänkandet (SOU 1978: 75) Fiska på fritid, se den föreslagna 2 kap. 9 a § expropriationslagen.

11 Jfr. vad som sagts ovan om expropriation genom lagregler.

12 I promemorian (Ds Jo 1984: 3) Fritt handredskapsfiske föreslogs en sådan avgift. Förslaget genomfördes emellertid inte (se prop. s. 10). 

604 Lars Anderssonreell betydelse.13 Man har också vid tidigare fiskereformer bortsett från skillnaden. Inskränkningar i fiskerättshavarnas fiskerätt till förmån för envar har ansetts innebära ett överförande av fiskerätt i allmän ägo.14
    Mot bakgrund av det anförda synes orimligt att tillmäta det förhållandet att det fria handredskapsfisket inte uttryckligen tar sikte på att föra över en rättighet till ett bestämt rättssubjekt någon betydelse vid tolkningen av uttrycket "expropriation eller annat sådant förfogande" i 2 kap. 18 § RF. Statens rådighet över det fria fisket blir ju i praktiken densamma som den rådighet som skulle ha förelegat vid en expropriation.
    Inte heller i övrigt finns det skäl att undanta det fria handredskapsfisket från 2 kap. 18 § RF:s område. Således måste t. ex. frågan om skadans ev. obetydliga storlek sakna betydelse för tolkningen av uttrycket "expropriation eller annat sådant förfogande". En expropriation kan ju avse 1 m2 impediment från en egendom på flera hundra ha. Inte heller har det någon betydelse att ofångad fisk inte är föremål för äganderätt.15 Vad det handlar om är rätten att fånga fisk och den rätten är onekligen föremål för "äganderätt". Denna äganderätt manifesteras bl. a. i fiskerättshavarens rätt till fisk som olovligen fångas på hans vatten.16 Man kan, om man så vill, tala om en fiskerättshavarens äganderätt till fisk som fångas på hans vatten.
    Slutsatsen av det anförda är att det fria handredskapsfisket är ett sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 § RF.

 

Ersättningsfrågan
En konsekvens av slutsatsen i föregående avsnitt är att envar fiskerättshavare enligt 2 kap. 18 § RF skall "vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt de grunder som anges i lag". Syftet med denna regel torde i första hand ha varit att slå fast de ersättningsprinciper som då gällde.17 Dessa principer kommer till uttryck i expropriationslagen och innebär i korthet följande.

 

13 Här kan erinras om den osäkerhet som föreligger beträffande statens rätt till allmänt vattenområde (se Bergström Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning, Uppsala 1957 och Westerlind i SvJT 1958 s. 439 ff). Att den sannolikt felaktiga uppfattningen att allmänt vattenområde är i allmän ägo regelmässigt accepteras torde förklaras av att den rätt av annan natur till vattenområdet än äganderätt som tillkommer staten i praktiken fungerar som en äganderätt.

14 Se t. ex. betänkandet (SOU 1978: 75) Fiska på fritid s. 220.

15 Lagrådet tycks ha tillmätt det förhållandet viss betydelse, se prop. s. 152.

16 Se bl. a. 38 § lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

17 Se Bengtsson i Festskrift till Henrik Hessler s. 44. Sedan den nu gällande lydelsen av 2 kap. 18 § RF antogs har expropriationslagens ersättningsregler inte ändrats. 

Det fria handredskapsfisket 605    Grundprincipen vid expropriation är att expropriatens förmögenhetsställning inte skall påverkas av expropriationen. Den som utsätts för en expropriation har alltså rätt till ersättning om det har uppståtten ekonomisk skada genom expropriationen. Expropriationsskadan brukar definieras som den minskning av det förväntade utbyte som sakägaren har av sin förmögenhet som helhet eller av visst däri ingående förmögenhetsobjekt.18 Minskningen av utbytet kan ha sin grund såväl i en förväntad inkomstminskning som i en förväntad utgiftsökning.
    Expropriationsersättningen uppdelas på ersättningsarter. Vid expropriation av fiskerätt utgår ersättning dels för den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen (s. k. intrångsersättning), dels för skada i övrigt som expropriationen orsakar. I det följande behandlas först frågan om intrångsersättning.
    En direkt jämförelse mellan marknadsvärdet före och efter införandet av det fria handredskapsfisket torde som regel inte ge något tydligt utslag, som kan sägas vara ett användbart mått på skadans storlek.Det sagda innebär emellertid inte att intrångsersättning inte skall utgå. Enligt expropriationsrättsliga grundsatser anses en värdeminskning ha ägt rum om det är uppenbart att en spekulant som hade att välja mellan två i övrigt alldeles lika fastigheter skulle föredra den där något expropriationsförfarande inte ägt rum, om priset och försäljningsvillkoren i övrigt vore lika (se prop. 1971: 122 s. 189). Det synes svårt att anta något annat än att en spekulant regelmässigt skulle föredra den fastighet där något fritt handredskapsfiske inte får äga rum framför den fastighet där handredskapsfisket är fritt för envar. Utifrån ett expropriationsrättsligt betraktelsesätt skulle alltså det fria handredskapsfisket i princip orsaka en expropriationsskada på de fastigheter som berörs. Att en sådan skada föreligger är också uppenbart för t. ex. det fall att vattenägaren har inkomster av upplåtelser av fritt handredskapsfiske. Det fria handredskapsfisket minskar ju då hans möjligheter att få avkastning av fastigheten i framtiden. En sådan minskad möjlighet till framtida avkastning kan naturligtvis också vara för handen även om någon upplåtelse inte har skett, nämligen för det fall att vattenägaren inte har utnyttjat föreliggande möjligheter att få sådan avkastning. Av betydelse för expropriationsskadans storlek är också om vattenägarens utbyte av eget fiske mins-

 

18 Expropriationslagen bygger alltså på principen att det är "förväntningsvärden" som skall ersättas. I dagligt tal sägs dock ofta att förväntningsvärden inte ersätts. Man syftar då på den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen. Regeln innebär att värden som grundar sig på förväntningar om ändring i den tillåtna markanvändningen i princip inte ersätts. 

606 Lars Anderssonkar eller om hans kostnader ökar till följd av det fria handredskapsfisket. Det förhållandet att det kan vara svårt att beräkna omfattningen av den skada som uppkommer genom expropriation utesluter inte ersättning. Enligt expropriationslagstiftningen får i sista hand en skälighetsuppskattning göras.
    Ersättning för annan skada vid expropriation av fiskerätt kan bli aktuell t. ex. för det fall att expropriationen skadar en rörelse eller någon annan verksamhet som ägaren bedriver på fastigheten och skadan inte ersätts enligt reglerna om intrångsersättning.
    Vid det fria handredskapsfisket utgår inte ersättning enligt expropriationslagens regler. Enligt lagen om ersättning för intrång i enskild fiskerätt utgår ersättning för "inkomstbortfall".19 Åtgärder som vidtagits efter den 1 mars 1984 skall enligt en särskild övergångsbestämmelse inte ligga till grund för beräkning av ersättning enligt lagen.
    Låt oss se hur reglerna slår i några fall.
    Fastigheten Kroken 1:1 delades i början på 1900-talet i tre identiska fastigheter Kroken 1:2, 1:3 och 1:4.
    Kroken 1:2 ägs av fritidskonsulenten Lundkvist. Denne har upplåtit rätt till handredskapsfiske på fastighetens vatten till medlemmarna i Sportfiskeföreningen Torsken. Avgiften är 2 000 kr. om året.
    Kroken 1:3 ägs av förre fiskaren Boman, 76 år. Boman säljer självfiskekort som ger rätt till handredskapsfiske på fastighetens vatten. Boman arbetar mycket energiskt och lyckas få in 6000 kr. om året för försålda fiskekort.
    Kroken 1:4 ägs av fröken Dal. Även hon är pensionerad. Fröken Dal har haft inkomster från upplåtelser av handredskapsfiske först i maj 1984. När det fria handredskapsfisket blev aktuellt beslutadenämligen fröken Dal att upplåta fiskerätt och hon träffade i maj 1984 ett avtal med Sportfiskeföreningen Torsken. Avtalet är identiskt med föreningens avtal med Lundkvist. Att fröken Dal inte tidigare upplåtit fiskerätt till föreningen beror på att hon ansåg en sådan upplåtelse oförenlig med hennes ställning som grundare av och ordförande i Djurskyddsföreningen för avveckling av krokfiske.
    Utifrån ett expropriationsrättsligt betraktelsesätt torde Lundkvist vara berättigad till ersättning med omkring 40 000 kr. för fastighetsintrång.20 Enligt motiven till de regler som gäller för det fria handred-

 

19 Ersättningsregeln synes bygga på tanken att det fria handredskapsfisket inte orsakar något fastighetsintrång, se prop. s. 15. Tankegången är inte hållbar, se redogörelsen ovan ang. expropriationslagens ersättningsprinciper.

20 Beloppet har beräknats med antagande om en årlig avkastning om 2 000 kr och en avkastningsränta om fem procent. Den valda räntan är knappast för hög. Möjligen bör den sänkas något. I så fall ökar ersättningen till Lundkvist. En avkastningsränta på fyra procent ger en ersättning på 50 000 kr. 

Det fria handredskapsfisket 607skapsfisket synes ersättningen till Lundkvist böra bestämmas till 20 000 kr.21
    Även Boman torde vid ett expropriationsrättsligt betraktelsesätt anses berättigad till ersättning med 40 000 kr. för fastighetsintrång. Boman torde också kunna påräkna ersättning för annan skada. Det fria handredskapsfisket innebär ju att Boman inte längre kan arbeta med att sälja fiskekort. Det torde kunna uteslutas att Boman skulle kunna skaffa sig arbete som ger motsvarande inkomster. Låt oss — med beaktande av Bomans ålder — anta att han skulle tillerkännas 12 000 kr. i ersättning för annan skada. Bomans ersättning enligt de regler som gäller för det fria handredskapsfisket kan bli så hög som 60 000 kr., men den torde också kunna bli lägre.22
    Så har vi fröken Dal. Utifrån ett expropriationsrättsligt betraktelsesätt skulle hon, liksom de övriga, tillerkännas ersättning med 40 000 kr. för fastighetsintrång. Enligt reglerna för det fria handredskapsfisket får fröken Dal inte någon som helst ersättning. Hon hade inte någon inkomst av handredskapsfiske före den 1 mars 1984. Det därefter träffade avtalet med Sportfiskeföreningen kan inte beaktas enligt den tidigare berörda övergångsbestämmelsen. Riksdagens "generösa" uttalande att "all personlig ekonomisk förlust"23 som fiskerättshavarna lider skall ersättas åsyftar uppenbarligen inte fröken Dals förlust.
    Har då de tre fastighetsägarna "tillförsäkrats ersättning för förlusten enligt de grunder som anges i lag"?
    Lundkvist tillförsäkras onekligen ersättning genom den särskilda lagen. De grunder som anges i motiven för ersättningens beräkning avviker från expropriationsrättslig praxis och torde innebära att Lundkvists förlust inte ersätts fullt ut. Det torde kunna göras gällande att motivuttalandet strider mot 2 kap. 18 § RF. Å andra sidan hindrar motivuttalandet inte att domstolarna håller fast vid tidigare praxis. I Lundkvists fall torde det därför inte komma att ställas på sin spets om det fria handredskapsfisket strider mot 2 kap. 18 § RF.
    Inte heller i fallet Boman torde 2 kap. 18 § RF kunna bli aktuell. Boman kan ju t. o. m. ev. komma att få högre ersättning än han skulle ha fått vid en expropriation.

 

21 I prop., s. 25, förordas en avkastningsränta på tio procent. En så hög ränta torde vara utesluten vid en expropriationsrättslig bedömning.

22 Om 6 000 kr kapitaliseras efter en ränta på tio procent får man beloppet 60 000 kr.

23 Se Bengtsson SvJT 1985 s. 446 om riksdagens uttalande i JoU 1984/85: 26 s. 15. Jfr. prop. 1984/85: 107 s. 15, där också uttalas att all personlig ekonomisk förlust skall ersättas. 

608 Lars Andersson    Det är besvärligare med fröken Dal. Hon får inte någon som helst ersättning trots att hon objektivt sett måste anses ha lidit en förlust. Detta synes oförenligt med ordalagen i 2 kap. 18 § RF. Orden "skall tillförsäkras ersättning för förlusten" synes nämligen hindra att "de grunder som anges i lag" utformas så att en viss förlust inte alls ersätts. Någon ersättning synes med nödvändighet behöva utgå för att man skall kunna säga att den som lidit förlust tillförsäkras ersättning. Man synes också vara berättigad att utgå ifrån att det i princip är själva förlusten som skall ersättas. Avsteg från denna princip kan visserligen göras i speciella fall, men avsteg som helt utesluter ersättning för en förlust godtas inte enligt bestämmelsens ordalag. Här kan tilläggas att grundlagsbestämmelsen måste vila på förutsättningen att ordet "förlusten" syftar på vad som expropriationen rent faktiskt innebär för expropriatens ekonomi. Lagstiftaren kan alltså inte genom lagregler bestämma att förlust inte uppkommer.

 

Avslutande synpunkter
Slutsatsen av det anförda blir dels att det fria handredskapsfisket innebär ett sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 § RF, dels att ersättningsreglerna i fröken Dals fall strider mot grundlagsbestämmelsen.
    Om fröken Dal (och f. ö. också Lundkvist och Boman) existerar i verkligheten vet jag inte. Det torde dock finnas ett stort antal fastighetsägare som i likhet med fröken Dal lidit skada därför att de inte utnyttjat föreliggande möjligheter att upplåta handredskapsfiske, låt vara att skadan kanske inte uppgår till 40 000 kr. Även i deras fall synes ersättningsreglerna oförenliga med 2 kap. 18 § RF.
    Även för det fall att det är osäkert vilka möjligheter som funnits att upplåta handredskapsfiske synes man ha anledning att utgå ifrån att det fria handredskapsfisket objektivt sett har inneburit en förlust för fastighetsägaren. Att en sådan förlust uppkommit framgår av det tidigare påpekade förhållandet att man kan utgå ifrån att spekulanter regelmässigt skulle föredra en viss fastighet om den bjöds ut fri från fritt handredskapsfiske framför samma fastighet belastad med en sådan rätt. Att detta förhållande påvisar en verklig förlust synes närmast självklart. En motsatt ståndpunkt innebär nämligen att man hävdar att expropriationslagen skulle ersätta skador som inte existerar i verkligheten. Av skäl som tidigare anförts förutsätter 2 kap. 18 § RF att även nu ifrågavarande fastighetsägare "tillförsäkras ersättningför förlusten". Eftersom så inte sker enligt reglerna om det fria handredskapsfisket strider reglerna även i dessa fall mot 2 kap. 18 § RF.
    För att en domstol skall få frångå det fria handredskapsfiskets

 

Det fria handredskapsfisket 609ersättningsregler krävs enligt 11 kap. 14 § RF att det är uppenbart att reglerna strider mot 2 kap. 18 § RF.
    De skäl som har anförts för att det fria handredskapsfisket är ett sådant förfogande som avses med grundlagsbestämmelsen har betydande tyngd. Det synes därför tänkbart att domstol skulle finna det uppenbart att det fria handredskapsfisket omfattas av 2 kap. 18 § RF. Mot en sådan slutsats från domstolens sida talar främst det förhållandet att lagrådet inte bestritt regeringens och riksdagsmajoritetens "försiktigt uttryckta" uppfattning att det fria handredskapsfisket inte faller in under 2 kap. 18 § RF. Av betydelse för domstolarnas bedömning kan här bli frågan om det fria handredskapsfisket innebär ett kringgående av 2 kap. 18 § RF. Som tidigare påpekats är det uppenbart att "fiskereformen" skulle ha kunnat genomföras genom att fiskerätten lagts på staten och att 2 kap. 18 § RF då hade varit tillämplig. Det kan därför hävdas att man, om man accepterar att den valda metoden faller utanför 2 kap. 18 § RF, också accepterar att 2 kap. 18 § RF kringgås.24
    Om domstolen skulle finna uppenbart att det fria handredskapsfisket faller in under 2 kap. 18 § RF synes sannolikt att ersättningsreglerna också underkänns i vissa fall. Att reglerna inte ersätter fastighetsskada torde som nämnts (se not 19) bottna i att lagstiftaren utgått ifrån att sådan skada inte uppkommit. Om domstolen i ett enskilt fall konstaterar en sådan skada — som inte kan hänföras under "inkomstbortfall" — kan domstolen se ett beslut om ersättning som ett sätt att rätta till ett misstag från lagstiftarens sida. Det skulle under sådana förhållanden inte vara så uppseendeväckande om domstolen förklarade att det var uppenbart att ersättningsregeln i det fallet strider mot 2 kap. 18 § RF. Till saken hör också att ersättningsreglerna inte godtogs av lagrådet25 och att syftet med 2 kap. 18 § RF uppenbarligen är att expropriationsskada i princip skall ersättas. Redan i motiven till 2 kap. 18 § RF i dess äldre lydelse togs avstånd från enbart symbolisk ersättning.26 Avståndstagandet måste rimligtvis avse även en reglering som inte ger någon som helst ersättning.
    I debatten om det fria handredskapsfisket har också förts fram uppfattningen att det fria handredskapsfisket strider mot europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag skall inte ge mig in på att försöka bedöma hur Europarådsorganen kan tänkas komma att

 

24 Jfr Bengtsson i Festskrift för Hessler s. 57 med hänvisningar.

25 Se prop. s. 153 ff.

26 Prop. 1975/76: 209 s. 124 och KU 56 s. 34 f.

 

610 Lars Anderssonresonera i den frågan. Jag vill dock peka på en fråga som i dag inte synes diskuteras men som ev. kan komma att aktualiseras i anledning av det fria handredskapsfisket.
    Enligt artikel 6 i europarådskonventionen har envar rätt att få tvister om sina civila rättigheter prövade vid domstol. I Sporrong och Lönnroth målet27 ansåg Europadomstolen att den domstolsprövningsom sker i ett resningsärende inte uppfyller artikelns krav. Klagandenas påstående att regeringsbeslut stred mot lag kunde inte prövas fullt ut, eftersom resning bara fick beviljas om det var uppenbart att rättstillämpningen stred mot lag. Det kan måhända hävdas att 11 kap. 14 § RF på motsvarande sätt som resningsreglerna hindrar en fullständig prövning av fiskerättshavarnas civila rättigheter. Den som gör gällande att det strider mot grundlagen att han inte tillerkänns ersättning för det fria handredskapsfisket kan inte få en fullständig prövning vid domstol om så är fallet.

 

27 En utförlig redogörelse för målet finns i SvJT 1983 s. 401 ff.