Neutralitetspolitikens trovärdighet — ett genmäle

 

av förbundsjuristen och riksdagsmannen STIG GUSTAFSSON samt direktören CURT RIBERDAHL

 

1. Några utgångspunkter
Kanslirådet Lindholms artikel på angivna tema i SvJT 1986 s 190 ff bör av flera skäl inte stå oemotsagd. Den rent folkrättsliga redovisningen i artikeln har vi i stort sett inte mycket att invända mot. Lindholm gör emellertid med ett mycket subjektivt urval referenser utrikespolitiska bedömningar utifrån gällande neutralitetssystem under en täckmantel av objektivitet. Vi vill med detta genmäle visa att man kan komma till rakt motsatta slutsatser än Lindholm på en del väsentliga punkter.
    Mellan utrikespolitik och folkrätt — liksom mellan politik och juridik över huvud — finns, man må beklaga det eller ej — alltid ett samband1. Folkrätten är lika litet som andra rättsområden något statiskt. Den kan utvecklas genom traktater och genom sedvanerätt. Så är t. ex. de i 1907 års Haagkonvention upptagna neutralitetsreglerna ej givna för all framtid. En annan sak är att folkrätten sedan länge sackat efter vapenutvecklingen2. Rättspolitiskt är vår utgångspunkt — liksom bl. a. försvarskommitten — att folkrätten bör stärkas på olika sätt inte minst som ett skydd för de små staterna3. Defolkrättsliga möjligheterna att stärka neutraliteten eller bygga ut folkrätten förbigås emellertid helt av Lindholms helt eller — som i fråga om nordisk kärnvapenfri zon — förnekas.
    Lindholms resonemang om stärkt försvar som enda möjligheten tycks bygga på en syn på krig och krigsrisker som bygger på andra världskrigets erfarenheter, dvs. ett konventionellt krig. Hotbilderna är emellertid annorlunda i kärnvapnens tid. Redaktören Rönnow vid Utrikespolitiska institutet visar t. ex. upp en annan hotbild än den

 

1 Om detta samband t. ex. för förvaltningsrättens del, se Ragnemalm: Förvaltningsprocessrättens grunder, allmänt se bl. a. Strömholm: Allmän rättslära 1981 s. 54 ff, Per Stjernqvist—Karin Widerberg: Rätten i samhällsbyggandet, Norstedts 1980.

2 Se t. ex. folkrättskommittén: Folkrätten i krig, SOU 1984: 27.

3 Rapport från 1984 års försvarskommitté, SOU 1985: 23 s. 78.

 

612 Stig Gustafsson och Curt Riberdahltraditionella, t. ex. genom nya vapen i form av kryssningsmissiler, där den närmaste vägen mellan öst och väst går över svenskt territorium. Rönnow hävdar också att risken för att taktiska kärnvapen snabbt kommer till användning är betydande4. Utan att vilja ansluta oss till Rönnows uppfattning i alla delar vill vi hävda att Lindholms tänkande är alltför inskränkt.

 

2. Kärnvapen, folkrätten och neutraliteten
Olika rättsliga aspekter kan läggas på innehav, utstationering och användning av kärnvapen. Flertalet folkrättsexperter hävdar att i varje fall användning av kärnvapen i krig är olagligt av flera folkrättsliga skäl, trots att uttryckligt förbud mot kärnvapen saknas i någon konvention — i olikhet mot dum-dumkulor och gas. Här kan nämnasEberhard Mentzel, Allan Rosas, Richard Falk och Georg Schwarzenberger5. För ändamålet med detta genmäle anser vi det föra för långt att redovisa argumenten i detaljer. I grunden går argumentationen ut på att användning av kärnvapen strider mot olika folkrättsliga principer sådana de kommit till uttryck bl. a. i 1907 års Haagkonventioner, i FN-stadgan, i 1949 års Genèvekonventioner, i 1977 års Genèveprotokoll, i de s. k. Nürnbergsprinciperna och i Shimodarättegången. F. d. generalsekreteraren i internationella juristkommissionen Sean Mac Bride går ännu längre. Han uppmanar världens jurister att slå fast att användning, tillverkning, lagring och utplacering av kärnvapen utgör ett brott mot folkrätten6. En internationell juristtribunal i London i januari 1985, där bl. a. Sean Mac Bride och Richard Falk deltog, hävdar att också innehavet av kärnvapen i fredstid strider mot folkrättsliga principer7.
    Albert Einstein har vid flera tillfällen sagt — bl. a. 1946 — att ett nytt tänkesätt är nödvändigt för att mänskligheten skall kunna överleva med tanke bl. a. på existensen av kärnvapen8. De medicinska och

 

4 Hans-Henrik Rönnow: Svenska hotbilder, i Världspolitikens dagsfrågor nr 5/1985.

5 Ur den rikhaltiga litteraturen skall här blott nämnas Richard Falk: The Shimoda Case, A legal appraisal of the atomic attacks upon Hiroshima and Nagasaki, The American Journal of International Law, 1965 s. 759 ff, Eberhard Mentzel: Legalität oder Illegalität der Anwendung von Atomwaffen, Tübingen 1960, Allan Rosas: International Law and the Use of Nuclear Weapons, i Essays in Honour of Erik Castrén, Helsingfors 1979 s. 73—95, Schwarzenberger: The Legality of Nuclear Weapons, London 1958.

6 Se bl. a. kärnvapen, folkrätten och FN, Tidskrift för utrikesdebatt 1983: 4 s. 13 ff.

7 Juristtribunalens rapport är ännu ej tryckt. Svenska jurister mot kärnvapen - en partipolitiskt och ekonomiskt obunden organisation med ändamål att främja folkrätten så att kärnvapenkrig kan förhindras — har för avsikt att översätta rapporten till svenska.

8 Se bl. a. intervju i The New York Times Magazine 23 juni 1946, återgiven på svenska i Linus Pauling: Aldrig mera krig, Bonniers 1959 s. 189 ff. 

Neutralitetspolitikens trovärdighet - ett genmäle 613miljömässiga effekterna av dessa vapen gör att det inte rör sig om något starkare artilleri utan om en ny verklighet9. Hur ser vår neutralitets- och säkerhetspolitik ut i denna nya dimension? Lindholm tar inte ens upp frågan.
    Verkningarna av kärnvapen gör att ett anfall mot t. ex. Danmark, Norge, Tyskland eller Polen får effekter här. Exemplet med strålningen från Tjernobyl visar att radioaktivitet inte respekterar några nationsgränser. Effekterna av ett kärnvapenkrig är emellertid sjufalt värre än en enda och begränsad kärnkraftolycka. Detta betyder att en användning av kärnvapen också utanför svenskt territorium stridermot reglerna i 1907 års Haagkonvention att neutrala länders territorier är okränkbara10. Ståndpunkten kan verka akademisk, men visar på kärnvapens absurditet. I händelse av ett kärnvapenkrig går civilisationen under.
    Ambassadören och professorn Bo Johnsson Theutenberg har i en intressant artikel från 1984 tagit upp olika frågor som hänger samman med neutraliteten i den nya vapentekniska miljön11. De planer som kan finnas att i krig låta kryssningsmissiler flyga över svenskt territorium från baser i Västeuropa eller i haven utanför ser Theutenberg som ett exempel på okunskap om eller nonchalans mot folkrättens grundläggande principer12.
    Han tar också upp den grundläggande frågan om någon supermakt begåvats med fullmakt att sända in andra stater — även sådana som vill stå utanför — i det totala kriget. De grundläggande normerna förordnat umgänge mellan stater undermineras nu till den grad att normsystemet måhända inte längre kan upprätthållas13.
    Theutenberg diskuterar också vilka försvarsinsatser som krävs i denna nya vapentekniska miljö för att trovärdighetsfaktorn skall vara uppfylld, en faktor som har sina rötter i 1700-talets neutralitetsdoktrin14. Han framhåller att det inte finns någon folkrättslig förpliktelse att ha en total förmåga att kunna avvärja kränkningar och inte heller några folkrättsliga krav på den neutrala staten att ständigt hänga med i den spiralformade tekniska kapprustningen15.

 

9 Om dessa effekter, se bl. a. WHO report 1984: Effects of nuelear war on health and health services samt Kärnvapenkrigets vinter, Forskning och framsteg nr 2/1986.

10 Så t. ex. Arx: Atombombenversuche und Völkerrecht, Basel och Stuttgart 1974 s 89 Mentzel a. a. s. 335-336.

11 Theutenberg: Neutraliteten och den moderna vapentekniska miljön: Kungl. Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift 1984 s 125 ff.

12 a. a. s. 127.

13 a. a. s. 128.

14 a. a. s. 134-135.

15 a. a. s. 137.

 

44-36-169 Svensk Juristtidning

 

614 Stig Gustafsson och Curt Riberdahl    Föreningen Svenska jurister mot kärnvapen har de lege ferenda sökt dra några folkrättsliga konsekvenser av kärnvapenhotet för neutralitetsrätten. I remissyttrande över försvarskommitténs tidigare nämnda rapport har föreningen krävt att regeringen verkar för att det folkrättsliga skyddet i 1907 års Haagkonvention förstärks långt utöver nuvarande nivå bl. a. med hänsyn till vapenutvecklingen. Detta gäller både till lands, till sjöss och i luften. Det krävs ett folkrättsligt förbud mot kryssningsmissiler över neutralt territorium inklusive planering för detta i fredstid. Liknande idéer om vidgat neutralitetsskydd diskuteras för övrigt också i Österrike (det s. k. Villachförslaget).
    Visserligen är folkrätten i dag en bräcklig grund att stå på. Detta gäller också en utbyggd folkrätt. Allt beror emellertid på om supermakterna genom opinionens tryck kan förmås att leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser. I varje fall är en utbyggd folkrätt inte bräckligare i kärnvapenåldern än det konventionella försvaret, särskilt försmå stater. En konsekvent linje av Lindholms resonemang skulle snarast leda till att Sverige skaffade sig egna kärnvapen, något som skulle strida mot 1968 års icke-spridningsavtal. Med detta vill vi säga att man kan diskutera om svaret på trovärdighetsfaktorn i dag endast kan vara ett "stärkt försvar" som Lindholm menar (s. 195). Ett utbyggt folkrättsskydd skulle enligt vår mening kunna komplettera försvarsåtgärder.

 

3. Kärnvapenfria zoner
När man tar del av Lindholms syn och redovisning på tankarna om en kärnvapenfri zon i Norden (s. 201 ff) får man — bl. a. på grund av det subjektiva urvalet referenser — närmast den uppfattningen att zontanken enbart skulle vara ett renodlat kommunistiskt påfund. Så är emellertid alls inte fallet.
    Idén är inte ny. Rapackiplanen för kärnvapenfri zon i Mellaneuropa presenterades 1957. Östen Undén, som var både utrikesminister och folkrättsprofessor, tog upp frågan i FN 196116.
    Internationella överenskommelser om kärnvapenfria zoner finns redan på några håll i världen. Hit hör det s. k. Tlatelolco-avtalet från 1967 som gjort Latinamerika till en kärnvapenfri zon så när som på ett par länder. Genom att underteckna protokoll II till detta avtal har alla de fem kärnvapenmakterna garanterat att de inte kommer att

 

16 Se bl. a. Östen Undén: Tankar om utrikespolitik, Rabén & Sjögren 1963 s. 75 ff.

 

Neutralitetspolitikens trovärdighet - ett genmäle 615använda eller hota med att använda kärnvapen mot den latinamerikanska kärnvapenfria zonen17. Avtalet har inte trätt i kraft fullt ut.
    Också för Södra Stilla Havet (South Pacific) har avtal träffats omen kärnvapenfri zon. Avtalet hindrar dock inte kärnvapenmakterna att passera de fria havsområdena med kärnvapen och det överlåter åt parterna själva att bestämma om kärnvapenmakterna skall få passera deras vatten och besöka deras hamnar med kärnvapen ombord18.
    Politiskt sett har riksdagens utrikesutskott liksom en enig riksdag ställt sig bakom ett uttalande att det är tillfredsställande att de nordiska regeringarna utifrån sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter igångsatt egna utredningsarbeten och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om kärnvapenfri zon i Norden. Sverige verkar för tillkomsten av en sådan zon. Syftet är att stärka Sveriges och de övriga nordiska ländernas säkerhet och att bidra till strävandena att minska kärnvapnens roll i Europa. Från svensk sida har framhållits att ett zonarrangemang också måste omfatta förpliktelser rörande kärnvapenfrihet i Östersjön19. Zontanken har också diskuterats vid en nordisk parlamentarikerkonferens 1985 med företrädare för samtliga riksdagspartier i Norden. Man enades om att arbetet med en zon skulle fortsätta.
    Frågan om kärnvapenfri zon i Norden kan inte ses isolerad utan har givetvis samband med tankar på motsvarande zoner i Centraleuropa, på Balkan och på den iberiska halvön. Genomförande av sådana zoner skulle enligt vår mening ha både politiska och militära effekter, bl. a. genom att de ökar avspänningen och bidrar till s. k. förtroendeskapande åtgärder enligt Palmekommissionens doktrin om "gemensam säkerhet". En given sak är att zonernas faktiska rättsliga innehåll och dess politiska effekter måste noga analyseras närmare.
    Åtskilliga nordiska folkrättsexperter är också positiva till tanken på en kärnvapenfri zon i Norden i en eller annan form.
    Här må bl. a. nämnas f. ambassadören och folkrättsrådgivaren vid Norges UD, Jens Eversen, numera domare i internationella domstolen i Haag, som i olika sammanhang redovisat positiva synpunkter påen kärnvapenfri zon i Norden och t. o. m. utarbetat utkast till ett sådant avtal20. Professorn i bl. a. folkrätt vid Åbo universitet, Allan

 

17 Om denna se bl. a. Jens Evensen: Kärnvapenfria zoner i Norden i ett folkrättsligt perspektiv, i antologin: Vår röst - en makt, Gidlunds 1982 s. 120 ff samt Kärnvapenfri zon i Norden, rapport från den samnordiska konferensen i Köpenhamn den 24 och 25 nov. 1984 s. 81-82.

18 Tidigare anf. rapport från den samnordiska konferensen s. 87.

19 Till det nu sagda, se rapport från 1984 års försvarskommitté, SOU 1985: 23 s 76-77.

20 Se t. ex. Jens Eversen: Kärnvapenfria zoner i Norden i ett folkrättsligt perspektiv i antologin: Vår röst en makt, Gidlunds 1982 s. 120 ff samt den tidigare åberopade rapporten från den samnordiska konferensen s. 67 ff. 

616 Stig Gustafsson och Curt RiberdahlRosas, har också redovisat förslag hur man skulle kunna föra zontanken vidare. Rosas menar bl. a. att alla konkreta problem inte behöver lösas på en gång utan att zonen kunde förverkligas stegvis. Han tänker sig en gemensam nordisk deklaration om kärnvapenfrihet som ett politiskt åtagande som ett första steg21.
Nordiska jurister har också hållit två vetenskapliga seminarier i Oslo 1982 och i Esbo i Finland 1984, där olika zonförslag diskuterades.
Docenten i folkrätt, Göran Melander, har i debatten lanserat en idé om att som ett första steg mot en zon skulle t. ex. enbart Sverige och/eller Finland söka få till stånd folkrättsligt bindande garantier av kärnvapenmakterna22. Denna idé, som i olikhet mot Eversens och Rosas förslag inte utförts närmare, har vissa beröringspunkter med Svenska juristers mot kärnvapen tankar på ett folkrättsligt vidgat neutralitetsskydd.
    Theutenberg intar en mer försiktig hållning i den tidigare refererade artikeln och framhåller att nya för vårt land icke traditionella lösningar som garantiarrangemang kring en kärnvapenfri zon kräver stor eftertanke23.
    En av UD:s folkrättsexperter, docenten Ove Bring, har uttalat sig positivt de lege ferenda om Palmekommissionens förslag om en zon fri från slagfältskärnvapen i Mellaneuropa, ett förslag som har nära samband med andra kärnvapenfria zoner. Bring ser en sådan zon främst som en förtroendeskapande åtgärd vars huvudsakliga värde skulle ligga i att förhindra krig som sådant24.
    Detta må vara tillfyllest. Vi har i detta sammanhang inte undersökt den internationella folkrättsexpertisens ståndpunkter. Det bör här räcka med att konstatera att FN:s medlemsstater enhälligt antog den s. k. slutakten den 30 juni 1978, vari bl. a. deltagarländerna förpliktat sig att göra sitt yttersta för att genomföra ett nedrustningsprogram, där utvecklandet av kärnvapenfria zoner utgör en viktig del. Kärnvapenfria zoner behandlas i 33 § samt 59-62 §§ i slutakten. Man utgårem ellertid från FN-håll att initiativet till zonerna bör tas från de

 

21 Se rapporten från den samnordiska konferensen s. 37 ff Rosas deklarationsutkast har publicerats i "Nuclear Disengagement in Europe", Taylor & Francis, London och New York 1983.

22 Göran Melander i antologin: Hur gör vi freden möjlig, Centrum för tvärvetenskap, Göteborg, 1984.

23 Theutenberg, a. a. s. 134.

24 Ove Bring: Prevention of Nuclear War Through International Agreements i antologin: Nuclear War by Mistake, Report from an International Conference in Stockholm 15—16 Feb. 1985 s. 74. 

Neutralitetspolitikens trovärdighet — ett genmäle 617berörda staterna själva. Evensen hävdar emellertid att stormakterna medvetet förtigit innehållet i detta långtgående dokument25.
    Det är riktigt att USA i olikhet mot Sovjetunionen hittills iakttagit en kallsinnig attityd till tanken på en nordisk kärnvapenfri zon26. Man bör emellertid samtidigt konstatera att såväl USA som England och Sovjet 1967 kunde utfärda bindande garantier för den kärnvapenfria zonen i Sydamerika.
    USA:s hållning kan antagas sammanhänga med om man för en konfrontationspolitik eller en avspänningspolitik. Enligt vår mening kan en kärnvapenfri zon förenas med våra folkrättsliga neutralitetsförpliktelser. Vi anser för övrigt att man bör förstärka det folkrättsliga neutralitetsskyddet. Hur detta skall gå till tål att diskuteras. Kritikerna mot zontanken verkar närmast ha riktat sig in på effekterna för neutralitetspolitiken, ej neutralitetsrätten, utan att närmare ha preciserat sina farhågor. Givetvis bör effekterna av en zon för neutralitetspolitiken analyseras. Det bör enligt vår mening vara möjligt att finna en utformning av zonarrangemangen som snarare förbättrar än försämrar vår neutralitetspolitik. Som framgår av våra resonemang inledningsvis vilar vår nuvarande traditionella neutralitetspolitik på en bräcklig grund i kärnvapenåldern. Folkrättsliga "innovationer" bör mot denna bakgrund snarare ge större möjligheter att klara neutralitetsproblemen än den traditionellt dominerade försvarspolitiken. Vi anser att zontanken lever och kan förverkligas, om den politiska viljan hos berörda parter finns.

 

Kommunerna och kärnvapen
Ehuru Lindholm inte berör denna fråga finns anledning att i korthet redovisa några rättsliga synpunkter på kommunens roll i sammanhanget, eftersom det finns en klar tendens att kommunerna vill uppträda som "opinionsbildare" på området. Tankarna på att kommuner skulle kunna förklara sig för kärnvapenfria zoner torde ursprungligen emanera från England med början i staden Manchester. Det lär för närvarande finnas mer än 1 700 sådana kommunala zoner i 18 länder. Man är klart medveten om att effekten enbart är symbolisk, men avsikten är bl. a. att sätta press på de nationella regeringarna. Den tredje internationella konferensen om kommuner som kärnvapenfria zoner har hållits i Perugia i Italien i oktober 1986.
    Frågan om lagligheten av dylika kommunala beslut besvaras ej av folkrätten utan av den inhemska offentliga rätten. Utan att här göra

 

25 Evensen, a. a. s. 125.

26 Om de olika ståndpunkterna, se rapporten från den samnordiska konferensen s. 63 ff.

 

618 Stig Gustafsson och Curt Riberdahlnågon närmare komparativ analys vill det synas som om de engelska kommunerna åberopar sig på section 137, 138 och 142 i the Local Government Act från 1972. Besluten formuleras i allmänhet så, att fullmäktige hos den engelska regeringen hemställer om att tillverkning eller placering av kärnvapen ej skall ske inom kommunområdet samtidigt som fullmäktige förklarar kommunen som kärnvapenfri zon. Också i Västtyskland lär förvaltningsdomstolarna anse dylika kommunala beslut som förenliga med den inhemska kommunalrätten. I Danmark har man däremot i samband med legalitetskontrollen över kommunerna ansett det oförenligt med "kommunalfuldmagten" att förklara sig som kärnvapenfria zoner27.
    Från svenska kommunalrättsliga utgångspunkter verkar dessa olika bedömningar naturliga. I länder som har egna eller andras kärnvapenstationerade på sitt territorium kommer de samtidigt alltid att finnas inom någon kommuns område. Frågan har då också en sådan lokal anknytning att en kommun kan göra sig hörd i form av en opinionsyttring. Däremot kan man knappast ha någon "vetorätt" gentemot den egna regeringen.
    För svensk kommunalrätts del är det klart att frågan om kärnvapenfria zoner saknar en sådan lokal anknytning eftersom Sverige varken har egna eller andra kärnvapen på sitt territorium. Här bortses från eventuella rättsliga aspekter som har koppling till det s. k. kommunanknutna civilförsvaret. Kommunala beslut i denna sak måste i Sverige betraktas som övervägande utrikespolitiska och därmed falla utanför kompetensen. De förvaltningsdomstolar som tagit ställning synes också ha upphävt besluten efter kommunalbesvär28.
    Däremot är det enligt vår mening fullt tänkbart att svenska kommuner på rättslig grund skulle kunna vägra besök av örlogsfartyg i de kommunala hamnarna om inte uttryckliga garantier om kärnvapenfrihet lämnades. I ett sådant fall finns nämligen en lokal anknytning genom att kärnvapen kan tänkas komma att införas inom kommunens område och genom att kärnvapen har karaktären av "farligt gods". Hamnrättsligt kan en kommun knappast vara skyldig att ta emot örlogsfartyg, eftersom hamnregleringen enbart kan antas avse rättigheter och skyldigheter för civila sjöfartens behov29.

 

27 Se Danske Kommuner 1986 nr 15 s. 15.

28 Så t. ex. kammarrättens i Stockholm dom 1984-05-17 (Järfälla) och kammarrättens i Jönköping dom 1984-11-27 (Emmaboda), jfr också KU 1982/83: 21.

29 Se förslag till hamnlag, SOU 1974: 24 s. 16, 22, 40-41, 53, jfr prop. 1981/82: 130 s.143 och JoU 1982/83: 30. 

Neutralitetspolitikens trovärdighet — ett genmäle 619    Havsrättskonventionerna från 1958 och 1982 ger troligen inte kuststaterna möjlighet att kategoriskt förbjuda kärnvapen ombord på fartyg i s. k. fredlig genomfart på territorialhaven. Enligt Rosas kan emellertid införsel av kärnvapen till de inre territorialvattnen i princip förbjudas. Problemen ligger i kontrollen på grund av principen om örlogsfartygs immunitet30. Frågan är ej blott aktuell för de svenska kommunernas del utan har nyligen aktualiserats i lagstiftningen i Nya Zeeland i samband med tillkomsten av den kärnvapenfria zonen i Stillahavsområdet. Den amerikanska juristorganisationen Lawyers Committe on Nuclear Policy har för övrigt utrett motsvarande rättsliga problem för New Yorks del31.

 

Neutraliteten och supermakterna
I Lindholms uppsats behandlas enbart hotet mot neutraliteten från Sovjetunionens sida. Vi tvivlar inte på att ett sådant hot kan finnas eller på de uppgifter Lindholm anför i fråga om Sovjets krigsplanering. Vi vet också att Sovjet kränker folkrätten t. ex. i Afghanistan. För objektivitetens skull är det enligt vår mening på sin plats att peka på att Theutenbergs tes om att bägge militärpakterna demonstrerar okunskap om eller nonchalans mot folkrättens grundläggande principer tyvärr besannats i åtskilliga fall32.
    Utan att vilja på något sätt förringa de folkrättskränkningar som skett vid skilda tillfällen från Sovjetunionens sida vill vi för balansens skull ge några exempel på att också demokratiska stormakter kan sätta sig över folkrätten när det passar deras politiska syften. I Lindholms uppräkning av de neutrala stater som ockuperades under andra världskriget (artikeln s. 192) saknas av någon anledning det neutrala Island som ockuperades av England den 10 maj 1940 för att därefter försvaras av USA33. Under Vietnamkriget bombade USA det neutrala Kambodja34. Även i andra fall har USA ibland visat sig ovilligt att respektera internationell rätt, senast beträffande internationella domstolens i Haag dom rörande attacken mot hamnar i Nicaragua35Enligt västtyska källor — vars tillförlitlighet vi dock ej kunnat verifiera — räknar den amerikanska militärhandboken "Nuclear Yield Requirement" upp tretusen orter som amerikanska mål för atombomber,

 

30 Rosas i den samnordiska rapporten s. 37.

31 Disarmament Campaigns, Oct. 1984.

32 Theutenberg, a. a. s. 127-128, 141.

33 Se t. ex. Iceland 874-1974, Handbook published by the Central Bank of Iceland, 1975 s. 55.

34 Hans Henrik Rönnow, a. a. s. 18.

35 Till debatten härom, se t. ex. ledare i Expressen den 28 juli 1986.

 

620 Stig Gustafsson och Curt Riberdahldäribland orter i neutrala länder36. Theutenbergs artikel antyder att de kryssningsmissiler som i krigsläge kan befaras kränka svenskt luftrum finns såväl i öst som i väst37.
    Hotet mot vår neutralitet samt den bristande respekten för folkrätten finns enligt vår mening hos bägge supermakterna liksom hos andra stormakter. För små neutrala länder som Sverige finns därför anledning att med all kraft verka för att inte bara gällande folkrätt respekteras utan också att den byggs ut. Först om så sker kan vi räkna med ett verkligt neutralitetsskydd.

 

36 Perdelwitz—Bremer: Geisel Europa, Olle & Wolter, 1981 s. 34.

37 Theutenberg, a. a. s. 141.