RÄTTSSÄKERHET OCH DEMOKRATI. Torgny T. Segerstedt m. fl. Ratio, Göteborg 1985

 

Sverige fick fr. o. m. 1975 en ny regeringsform, 1974 års RF. Den avsedda innebörden var att i den praktiska politiken i stort sett allt skulle förbli som det var. Teoretiskt gällde det dock att i grunden ändra statsskicket från att tidigare ha byggt på Montesquieuska maktdelningsläror till att bli ett uttryck för folksuveränitetens princip. Till denna förändring ansåg sig grundlagsfäderna inte behöva ge någon egentlig motivering. Folket skulle självfallet vara den yttersta maktkällan och åtnjuta full suveränitet i förhållande till alla andra samhällskrafter.
    Inte heller föregicks denna grundläggande förändring av någon egentlig debatt. Under mer än 20 år som förarbetet till den nya grundlagen varade ägnades i huvudsak all diskussion åt närmast tekniska frågor. Den viktigaste av dessa var självfallet övergången från ett tvåkammarsystem till ett enkammarsystem. Monarkens reducerade position skulle grundlagsfästas och riksdagens okontrollerade allmakt bekräftas i paragrafer. Partierna ingick på alla kontroversiella punkter kompromisser och ställde därmed i alla avseenden av någon betydelse medborgarna inför fait accompli. Så antogs den nya grundlagen utan öppna meningsmotsättningar och utan någon reell politisk debatt.
    Först nu något decennium senare har den diskussion börjat komma till stånd, som rimligen bort föregå den stora grundlagsreformen. Det är kanske inte så mycket den nya regeringsformens utformning i enskildheter som givit författningsfrågorna aktualitet på nytt som den demokratiska ordningens egna inneboende svagheter, sådana de framträder när bordet är avätet ochdet inte finns mer att dela ut till väljare som ständigt vill få nya förmåner.
    Den bok som här anmäles utgör ett väsentligt bidrag till denna debatt i efterhand. Den är, som titeln anger, fokuserad på demokratiens förhållande till rättssäkerheten.
    En central frågeställning som dök upp i 1985 års valrörelse gäller innebörden av demokratibegreppet. Är demokrati bara en beslutsform, enligt vilken 51 % av väljarna äger utöva en diktatorisk makt över övriga 49 %? Eller är demokrati därutöver ett styrelseskick där ett ömsesidigt hänsynstagande och ett beaktande av vissa närmast naturrättsligt färgade medborgerliga rättigheter ingår som ett element? Problemställningen behandlas av Stig Strömholm i hans bidrag till skriften. Essän mynnar ut i konstaterandet att juridiken aldrig kan ersätta det politiska beslutsfattandet men att judiciella arbetsmetoder med öppen argumentation och beslutsmotivering är en viktig faktor i en demokratisk stat. Rättsstaten och demokratin behöver varandra. Ingendera parten kan riktigt existera utan den andre.
    Dag Anckar söker i sitt bidrag analysera orsaken till att rättssäkerheten försvagas i de moderna västerländska demokratierna. Han pekar på hela den ständigt växande regelmängden som nu skapar osäkerhet, vilken ofta förstärks av reglernas luddighet. Viktigt är att det rent medborgerliga inflytandet också försvagas. Partiinstansernas representativitet i sakfrågorna kan ej sällan ifrågasättas. En viss alienation från befolkningen blir konsekvensen.
    I motiven till den nya regeringsformen tog man uttryckligen avstånd från

 

622 Anm. av T. Segerstedt m. fl,: Rättssäkerhet och demokratikorporativismen, d. v. s. från att intresseorganisationerna skulle ges ett statsrättsligt legitimerat inflytande på samhällsordningen. Redan då kunde man säga att intagandet av denna ståndpunkt innebar att man stack huvudet i busken. Nils-Eric Sandberg har ägnat utvecklingen på detta område en särskild granskning i sitt bidrag. Han tar bl. a. upp hyresgäströrelsens faktiska monopolställning på hyresmarknaden till behandling. Hans kritik är högaktuell. Det synes inte osannolikt att Europarådsorganen kommer att underkänna våra med organisationsrepresentanter besatta domstolsorgan som sådana opartiska domstolar vilka Sverige åtagit sig att sätta upp genom att godkänna Europarådskonventionen angående skydd för mänskliga rättigheter med dess art. 6.
    På sistone har en allt intensivare diskussion kommit att föras kring frågan om reell demokrati kan förverkligas utanför det marknadsekonomiska systemet. Göran Skoglund behandlar detta ämne. Hans slutsats är klar. Ett ekonomiskt fritt system som bygger på äganderätt, näringsfrihet och avtalsfrihet är nödvändiga förutsättningar för den fria opinionsbildning som är ryggraden i varje demokrati. Den svenska grundlagen är som bekant helt tyst på denna punkt. I den svenska rättighetskatalogen finns på detta område endast regeln i 2 kap. 18 § RF, som ger vissa garantier om ersättning vid expropriation och liknande intrång. Peter Stein utreder i sitt inlägg grundlagens betydelse i detta sammanhang. Den i dagens läge högaktuella frågan om gränsdragning mellan skatt och konfiskation — om en sådan gräns över huvud finns i svensk statsrätt — behandlas ingående.
    Man har gått utanför landet för att finna en författare till avsnittet om den rättsliga kontrollens betydelse i demokratin. Den norske professorn Eivind Smith skriver en synnerligen innehållsrik uppsats i detta ämne. Han kommer närmast till slutsatsen att mycket beror av den svenske domarens inställning till uppgiften att utöva lagprövning. Han konstaterar att regeringen beretts ett enligt hans mening helt otillbörligt skydd genom att kravet på uppenbar felaktighet uppställts som förutsättning för ett åsidosättande inte bara av riksdagens utan också av regeringens normer. Han finner också att, genom att detta kriterium fastslogs i 11 kap. 14 § RF, den svenska riksdagen givits enfrån kontroll utifrån skyddad position som är förmånligare än i andra jämförbara länder i Europa. Hans bedömning är att det på det hela taget inte är så mycket bevänt med den rättsliga kontrollen i Sverige. Han har dock icke medtagit resningsinstitutet i sin studie.
    Boken avslutas med en intressant artikel av Hans Zetterberg som avhandlar vad han kallar allsidigheten i systemåldern. Hans tankar sysslar främst med de allmänna förutsättningarna för demokratin i det framtida informationssamhället.
    Det är uppenbart viktigt att den rättsliga ramen för ett demokratiskt statsskick fortlöpande hålls under granskning. De yttre betingelserna ändras oavlåtligen genom det tekniska framåtskridandet och genom den ekonomiska och sociala utvecklingen. Bara de tio år som gått sedan 1974 års RF trädde i kraft är fyllda av trender på alla dessa fält. Därigenom påverkas den rättsliga situationen. Det är viktigt att juristerna följer med i vad som händer. Föreliggande lilla volym ger en god grund för fortsatt tänkande, låt vara att samtliga författare tillhör kretsar i vilka en icke-socialistisk grunduppfattning härskar. Givetvis kan inlägg från den socialistiska sidan ge ytterligare ledtrådar till den allmänna demokratidebatt som vi kan vänta fortsätta detta sekel ut.
 

Gustaf Petrén