Internationella notiser 645Ny tysk lag om den internationella privaträtten
Intill den 1 september 1986 reglerades den internationella privaträtten i Västtyskland i huvudsak av bestämmelserna i lagen av den 18 aug 1896 om införande av BGB (EGBGB); de kortfattade artiklarna 7-31 innehöll huvudprinciper som delvis ganska tidigt uppfattades som otidsenliga. På familjerättens område återspeglade dessa regler en ordning, som var oförenlig med jämställdhetsprincipen i 1949 års grundlag. Ett annat starkt framträdande drag var den rika förekomsten av bestämmelser som gav tysk rätt företräde i situationer där denna utgjorde en av de rättsordningar som kunde komma i fråga.
    Domare och rättsvetenskapsmän har visserligen under de senaste fyra årtiondena på ett beundransvärt sätt utfyllt det glesa regelverket och i mån av möjlighet också anpassat det till rätts- och samhällsförändringar på omgivande fält. Som resultat av denna utveckling blev rättsläget på vissa områden delvis mycket komplicerat. Västtyskland tillhör som bekant de stater där folkrättsliga avtal har omedelbar verkan som lag, principiellt med företräde framför inhemsk lagstiftning. Det växande internationella regelnätet, framför allt inom EG, skapade ytterligare komplikationer.
    Den 1 september 1986 träder en ny, i förhållande till nuläget väsentligt mer omfattande internationell privaträttslig lagstifning i kraft; den kompletteras med ändringar i såväl civillagboken som en rad andra lagar, framför allt på civilprocessens och den frivilliga rättsvårdens gebiet (Gesetz zur Neuregelung des Internationalen Privatrechts, 25 juli 1986, Bundesgesetzblatt 1986. I. 1142; förarbeten: regeringens förslag med motiv Bundestagsdrucksache 10/504 av den 20 okt. 1983; utskottsutlåtandet, Bundestagsdrucksache 10/5632, 9 juni 1986, och d:o 293/86, 20 juni 1986; ur den rättsvetenskapliga litteraturense tidskr. IPRAX 1983, s. 254 ff; Rabels Zeitschrift 1983, s. 595 ff; IPRAX 1986, s. 265 ff).
    Även om den nya IP-lagen i mångt och mycket utgör en kodifikation av domstolspraxis, även om det naturligt nog inte varit möjligt att på avgörande sätt rensa och förenkla ett med nödvändighet komplicerat regelsystem och även om lagstiftningen slutligen icke är fullständig — sakrätten är överhuvudtaget inte behandlad, och reglerna om icke avtalsgrundade skuldförhållanden ingår inte heller (den hittillsvarande regeln om utomobligatoriskt skadestånd i art. 12 har i oförändrat skick flyttats och blivit art. 38) — är det likväl ett betydande lagverk som nått sin fullbordan. Inom avtalsrätten innebar 1980 års EG-traktat om tillämplig rätt i obligatoriska förhållanden med följande intern lagstiftning i realiteten att den tyske lagstiftaren hade mycket ringa spelrum på detta område. Att tala om en legislativ tendens i de många detaljlösningarna är kanske att överdriva, men förutom den väntade och nödvändiga anpassningen till den moderna familjestrukturen är det tydligt att man å ena sidan bemödat sig om att komma loss från den starka homeward trend som kännetecknade tidigare lagstiftning, å andra sidan beaktat den betydelse som domicilstatutet i praktiken kommit att få i de moderna folkvandringarnas Europa. Klart är att de mest betydande innovationerna hör hemma just på det familjerättsliga fältet. Det är där som den traditionella internationella privaträttens största olägenheter har visat sig.
 

Stig Strömholm