Därför hävde hovrätten utmätningen
Kronofogde Bertil Häggman har i ett inlägg i SvJT 3 1986 s. 231 anfört kritiska synpunkter på ett avgörande av hovrätten över Skåne och Blekinge, i vilket hovrätten hävde ett beslut om utmätning. Häggman ställde frågan: Vad menar hovrätten med beslutet? Eftersom jag deltog i det kritiserade avgörandet skall jag i korthet försöka besvara den ställda frågan.
    En grundläggande förutsättning för indrivning av ett anspråk är, att prestationen är förfallen till betalning. Normalt ställer detta krav inte till några problem på verkställighetsstadiet; förfallokravet har prövats vid utfärdandet av exekutionstiteln. Att en fordringsägare fått en exekutionstitel i sin hand hindrar emellertid inte, att ett nytt avtal kan träffas med gäldenären rörande det rättsförhållande som exekutionstiteln avser. Innebär ett sådant avtal att gäldenären helt eller delvis befrias från de av exekutionstiteln omfattade

 

skyldigheterna, är naturligtvis fordringsägaren därefter i motsvarande mån förhindrad att göra bruk av exekutionstiteln. En efter exekutionstitelns utfärdande ingången överenskommelse om avbetalning kan, men behöver inte nödvändigtvis, få sådan verkan. Om avbetalningsöverenskommelsen innebär att gäldenärens omedelbara betalningsskyldighet skall ersättas av en skyldighet att, på i framtiden angivna förfallodagar, fullgöra delbetalningar till dess skulden till fullo betalts, utgör den hinder för utmätning med stöd av exekutionstiteln. Sannolikt har emellertid, i flertalet fall, överenskommelsen inte en sådan innebörd. I stället torde överenskommelsen oftast gå ut på att gäldenären medges betalningsanstånd med förpliktelsen enligt exekutionstiteln endast under förutsättning att avbetalningsplanen följs. I annat fall är skulden omedelbart förfallen till betalning enligt exekutionstiteln. Har överenskommelsen den innebörden, torde gäldenären inte på annat sätt kunna hindra fordringsägaren från att göra bruk av exekutionstiteln än genom att visa att samtliga skyldigheter enligt avbetalningsöverenskommelsen fullgjorts i rätt tid.
    I det aktuella målet gjorde gäldenären bl. a. invändning om att uppgörelse träffats med fordringsägarens ombud, ett inkassoföretag. Till styrkande av sitt påstående åberopade gäldenären en skriftlig bekräftelse från inkassoföretaget. Av bekräftelsen framgick bl. a. att gäldenären medgivits att avbetala skulden med visst belopp per månad tills skulden var betald samt att anstånd "lämnats till kronofogdemyndigheten". Följden av utebliven betalning angavs inte. Efter föreläggande från hovrätten avgav fordringsägaren yttrande i målet. I yttrandet bekräftades gäldenärens uppgifter om att överenskommelse om avbetalning träffats mellan parterna och att anstånd lämnats till kronofogdemyndigheten "med vidare åtgärder i ärendet". Vidare angavs att fordringsägaren, då anstånd lämnades, inte kände till att utmätning verkställts i gäldenärens egendom. Något påstående om att gäldenären ej fullgjort sina skyldigheter enligt avbetalningsplanen gjordes inte.
    Enligt UB 3:21 2 st. får verkställighet ej äga rum om gäldenären gör gällande "att annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas utan avseende". I Wallins m. fl. kommentar till utsökningsbalken anges som exempel på sådan invändning att exekutionssökanden, efter att dom eller annan exekutionstitel tillkommit, har beviljat gäldenären anstånd med betalning. (Wallin, Gregow, Löfmark, Utsökningsbalken och promulgationslag m. m. en kommentar, Lund 1982, s. 97 f). Huruvida sådant anstånd beviljats före eller efter utmätningen saknar, enligt den uppfattning som låg till grund för hovrättens avgörande, självständig betydelse. Det är, enligt vad ovan anförts, innebörden av överenskommelsen som är avgörande. Den omständigheten att avbetalningsöverenskommelsen träffats efter utmätningen, kan givetvis medföra att den bör tolkas såsom villkorad av att avbetalningsplanen följs av gäldenären och att utmätningen bör stå fast såsom en säkerhetsåtgärd. Mera tveksamt är hur en överenskommelse, som uttryckligen träffats mot bakgrund av en verkställd utmätning, skall tolkas. Sökanden disponerar ju formellt inte över beslutet om anstånd med försäljningen av det utmätta. (Jfr. UB 8:3). I det aktuella fallet kände emellertid, enligt egen uppgift, fordringsägaren inte ens till att utmätning skett. Inte heller påstods att gäldenären brustit i sina åtaganden enligt avbetalningsplanen. Sammantaget fann hovrätten, att gäldenärens invändning om avbetalningsuppgörelse inte kunde lämnas utan avseende. Därför hävde hovrätten utmätningen.
 

Bengt Sagnert