En rättsstat i vardande — Anteckningar från en resa i Vietnam
I december 1986 beslöt det vietnamesiska kommunistpartiet vid sin sjätte
partikongress om en ny inriktning av politiken, ”dôi moi”. Kursförändringen har inneburit en snabb utveckling från en starkt centralstyrd socialistisk planhushållning till en mer marknadsorienterad ekonomi. Detta har medfört betydande framsteg på det ekonomiska området och en förbättrad försörjningssituation i landet. Dôi moi innebar också att det politiska livet skulle förnyas. Kommunistpartiets inflytande över statsorganen skulle minska, rättssäkerheten förbättras och massmedierna ges ökad frihet. Såväl de ekonomiska som politiska reformerna kräver omfattande förändringar av det juridiska regelverket.
    I början av år 1989 besökte Vietnams justitieminister Phan Hien och den
nes närmaste medarbetare Finland och Sverige. I samband med detta besök uppkom tanken på ett finskt-svenskt samarbete avseende bistånd till Vietnam på det rättsliga området. För att skapa underlag för en bedömning av om och inom vilka områden ett sådant bistånd skulle vara realistiskt och fruktbart besökte en gemensam finsk-svensk juristdelegation Vietnam i februari 1990. Delegationen utgjordes av chefen för lagberedningsavdelningen vid det finska justitieministeriet, överdirektör Leif Sevón, statssekreterare Sten Heckscher, rättschef Göran Regner och hovrättsassessor Fredrik von Arnold, de tre senare från det svenska justitiedepartementet, samt advokat Claes Beyer, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund I denna artikel skildras lagstiftningsverksamhet och några centrala rättsliga institutioner i Vietnam. Artikeln bygger i allt väsentligt på den information som delegationen fick av representanter för det vietnamesiska justitieministeriet samt vid besök vid en domstol, advokatsamfundet och juristhögskolan i Hanoi.

Lagstiftning
Som grund för lagstiftningen ligger den ekonomiska och sociala strategi
som fastställs av kommunistpartiet. Man studerar också noga andra länders lagstiftning. Tidigare hämtade man inspiration främst från Sovjetunionen och DDR, men numera söker man förebilder även i västerländska rättssystem. FN-organ har ställt specialister till förfogande för vissa lagstiftningsprojekt. De rättsliga realiteterna i Vietnam måste emellertid beaktas, och det går inte att kopiera utländska lösningar. Ny lagstiftning har kritiserats för att den är svårförståelig. Användarna önskar enkla och lättillämpade lagar utan svåra ord. Av den nya ekonomin följer emellertid att nya begrepp måste skapas. Man avser att ge ut en vietnamesisk juridisk ordbok för att skapa klarhet i dessa hänseenden.
    Författningarna är av olika slag. Nationalförsamligen (parlamentet) stif
tar lagar, statsrådet, dvs. landets kollektiva statsöverhuvud, beslutar om förordningar (ordinance) och ministerrådet (regeringen) om dekret. Kompetensfördelningen är oklar utom såvitt avser föreskrifter om skatter, som alltid skall ges i lagform. Lagstiftning förbereds om en närmare reglering av kompetensfördelningen. Ofta prövar man sig fram med författningar på en lägre nivå som, om de visar sig fungera väl, efter några år ges en högre status. I lagarna läggs endast generella principer fast, och det krävs ofta en omfattande följdlagstiftning.

En rättsstat i vardande — Anteckningar från en resa i Vietnam 507

Lagstiftning förbereds av kommittéer som utses av ministerrådet på förslag av berört ministerium. Kommittéerna är allsidigt sammansatta. Som exempel kan nämnas den kommitté som skall arbeta fram den nya civillagstiftningen. Justitieministern är ordförande. I kommittén ingår representanter för bl. a. juristförbundet, fackföreningar, ungdoms- och kvinnoorganisationer, högsta folkdomstolen samt ekonomi- och utrikeshandelsministerierna. De sammanlagt femton ledamöterna möts ett par dagar varje månad. Då en kommitté har arbetat färdigt presenteras förslaget för ministerrådet som i sin tur underställer det statsrådet. Om statsrådet finner förslaget godtagbart, översänds det till nationalförsamlingens lagutskott. Förslaget publiceras i pressen. Lokala myndigheter svarar för att synpunkter inhämtas från berörda lokala organisationer. Remissbehandlingen kan föranleda ändringar i förslaget som underställs lagutskottet och eventuellt också andra utskott. Utskotten kan föreslå statsrådet att göra ändringar i förslaget. Statsrådet lägger därefter proposition i nationalförsamlingen. Det förekommer inte sällan livliga diskussioner i nationalförsamlingen rörande lagförslag. Sedan en lag antagits skall den publiceras inom femton dagar. Publicering sker dels i vanliga tidningar, dels i Journal Officiel som ges ut av justitieministeriet och som distribueras till bl. a. domstolarna. Ministeriet svarar också för att domstolarna får närmare information om ny lagstiftning.
    Justitieministeriet har ett utomordentligt omfattande lagstiftningspro
gram. Bland aktuella lagstiftningsprojekt kan nämnas följande. Konstitutionen från år 1980 ses över i syfte att stödja utvecklingen mot en ekonomi i mångfald och en ökad demokrati. De folkvalda organen skall stärkas på kommunistpartiets bekostnad. Den verkliga makten skall ligga hos nationalförsamlingen och dess demokratiska aktiviteter stärkas. (För närvarande är församlingens två årliga sessioner av kostnadsskäl begränsade till c:a tio dagar.) Ministerrådet skall bli ansvarigt inför nationalförsamlingen. En närmare reglering av de medborgerliga fri- och rättigheterna skall ske. Hit räknas bl. a. rätten till utbildning och arbete, men också exempelvis tryckfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten. En ny presslag tillkom redan år 1989. Lagen skall garantera pressfrihet och goda arbetsvillkor för journalisterna. Den ger tidningarna rätt att diskutera partiets och statens politik. Religionsfrihet, föreningsfrihet och frihet att röra sig i landet har också införts. Klagomål rörande brott mot de medborgerliga fri- och rättigheterna kan riktas till folkråden, till ministerrådet och till enskilda ledamöter av nationalförsamlingen. En ledamot som finner klagomålen grundade kan skriva till vederbörande minister för att få saken utredd.
    Förutom ändringar i författningen krävs lagstiftning på ett stort antal
områden. Man prioriterar lagstiftning rörande civilrätt och förvaltningsrätt. Sålunda överväger man reformer i syfte att stärka den privata äganderätten, t. ex. genom att erkänna arvsrätt och att föreskriva att nationaliseringar skall få ske endast mot ersättning. Det krävs en grundläggande affärs- och aktiebolagslagstiftning. Vidare behövs en fungerande skattelagstiftning och en lagreglering av bank- och kreditväsendet. Strafflagstiftningen skall revideras för att bättre anpassas till den allt allvarligare kriminaliteten. Också tvistemålsprocessen kommer att ses över.

508 Fredrik von Arnold

Domstolar
Domstolsväsendet är uppbyggt av folkdomstolar. Första instans för de flesta
mål är någon av de fler än 500 distriktsdomstolarna. Där dömer en yrkesdomare och två lekmannadomare. Samtliga domare väljs för perioder om tre år av distriktets folkråd och är ansvariga inför detta. Distriktsdomstolens domar kan överklagas till en provins- eller stadsdomstol. Stadsdomstolar förekommer i vissa större städer (Hanoi, Ho Chi Minh-staden, Haiphong och Da Nang). Sammanlagt finns det 44 domstolar på denna nivå. Dessa domstolar utgör också första instans för bl. a. allvarligare brottmål. Även dessa domstolar är sammansatta av en yrkesdomare och två lekmannadomare, utsedda av provinsens folkråd. Yrkesdomarna i stadsdomstolarna måste alltid vara juristutbildade. Vidare finns särskilda militärdomstolar där domarna är officerare eller personal i säkerhetstjänst. Domstolarna avgör målen genom majoritetsbeslut och varje ledamot av rätten har en röst. Domstolscheferna kan ingripa direkt i den dömande verksamheten.
    Den högsta folkdomstolen är verksam i Hanoi, Da Nang och Ho Chi
Minh-staden. Den består av tre appellationsavdelningar; en för civila mål, en för brottmål och en för militära mål. Appellationsavdelningens domar kan överprövas av domstolen i plenum. Domstolen kan också uppträda som kassationsdomstol. Ordföranden väljs av nationalförsamlingen, medan domstolens övriga 49 ledamöter utses av statsrådet på förslag av ordföranden i domstolen. Den högsta folkdomstolen utövar viss självständig tillsyn över underdomstolarna, och dess ordförande kan åtala ledamöter av underdomstolarna. Underdomstolarna lider brist på kunnig personal och materiella resurser.
    De politiska församlingarna får inte lägga sig i domstolarnas eller
åklagarnas arbete, och även justitieministeriet är förhindrat att blanda sig i den dömande verksamheten. Det förekommer dock att lokala myndigheter och partiorgan vänder sig till domstolarna och framhåller vikten av att ett mål undersöks särskilt noga eller kommer med synpunkter på straffmätningen.
    Högsta domstolens avgöranden publiceras inte. Var tredje månad träffas
dock domstolen i plenum för att diskutera avgöranden av gemensamt intresse. Vid dessa möten adjungeras justitieministern och generalprokuratorn. Information från dessa möten kan sedan genom justitieministeriets försorg spridas till domstolarna.
    Delegationen besökte en underrätt, nämligen distriktsdomstolen i Da
Dong, som är det största av Hanois fyra distrikt med en befolkning om mer än 310 000 arbetare, intellektuella och köpmän. Domstolen har tolv domare och 22 andra anställda. Den är indelad på en brottmålsavdelning, en tvistemålsavdelning och en avdelning för verkställighet av egna och högre domstolars tvistemålsdomar. Den är första instans för brottmål där för brottet är stadgat fängelse i högst sju år och för nästan alla tvistemål. Målen avgörs som nämnts av en yrkesdomare och två lekmannadomare valda av folkrådet i distriktet.
    År 1989 avgjorde man c:a 200 brottmål och c:a 800 tvistemål. Tre fjärde
delar av tvistemålen rörde äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor om vårdnad om barn, underhåll och bodelning. Man har också en del arvs- och fastighetsmål. Köprättsliga tvister är däremot sparsamt förekommande, eftersom parterna enligt konfuciansk tradition i regel gör upp i godo. Anledningen till det lilla antalet brottmål angavs främst vara att

En rättsstat i vardande — Anteckningar från en resa i Vietnam 509

åklagaren avstår från att väcka åtal för mindre förseelser och i stället i administrativ ordning ålägger den felande en bötespåföljd.
    Förundersökning i brottmål handläggs av polisen som har att informera
den misstänkte om hans rätt till försvarare redan i detta skede. Polisen rapporterar efter fullgjord förundersökning brottet till åklagaren som bedömer om han skall föra saken till domstol. När åtal väckts avgör domstolen om förundersökningen ger grundad anledning att utfärda stämning. I annat fall skickas ärendet tillbaka för komplettering och/eller förnyade överväganden.
    Till huvudförhandlingen kallas åklagaren, den tilltalade, dennes eventu
elle försvarare och familj samt vittnen. Om målets beskaffenhet så kräver, får vittnena vänta utanför rättssalen och kallas in efterhand. Förhandlingen inleds med att ordföranden underrättar den tilltalade om hans rätt att yttra sig och att inom femton dagar överklaga domen. Sedan läser åklagaren upp ansvarspåståendet, den tilltalade och vittnena hörs och dom meddelas. C:a 20 procent av brottmålsdomarna överklagas, antingen av den dömde eller av åklagaren som kan klaga även till förmån för den dömde. För en förstagångsbrottsling med god karaktär som gjort sig skyldig till ett mindre förmögenhetsbrott och som inser att han har gjort fel blir domen ofta ett villkorligt frihetsstraff på några månader. Under strafftiden bor de dömda hemma men är föremål för viss samhällsutbildning. Vid ett återfall döms brottslingen i regel till en vistelse på ett ”educational center” varvid den tidigare villkorliga domen förverkas. Anstaltstidens längd avgörs av domstolen med beaktande av brottets svårhet. Det är vanligt att allmänhet och press övervakar rättegångarna.
    Tvistemålen börjar med en förberedande förhandling under ledning av
en yrkesdomare. Vid förhandlingens slut redogör ordföranden för tillämpliga rättsregler. Om parterna inte förlikas, tas målet till huvudförhandling. Mer än 90 procent av parterna rättar sig frivilligt efter domsslutet. För övriga fall beslutar domstolens verkställighetsavdelning om den tid — vanligtvis en månad — inom vilken domen skall fullgöras. Har vid fristens utgång domen inte fullgjorts, verkställs domen med tvångsåtgärder.
    Vietnam saknar förvaltningsdomstolar. En förvaltningslag enligt vilken
medborgarna skall ha rätt att överklaga myndigheternas beslut förbereds emellertid. Tills vidare får medborgarna vända sig med sina klagomål till respektive ministerium, till statsrådet, till det statliga inspektionsorganet (prokuratorsämbetet) eller till partiet eller pressen. Ministerierna har nyligen getts rätt att administrativt straffa tjänstemän som gjort sig skyldiga till felsteg, och vid upprepade förseelser kan tjänstemannen ställas inför domstol. Det statliga inspektionsorganet står under ledning av generalprokuratorn. Denne är utsedd av och ansvarig inför nationalförsamlingen och är inte underställd justitieministeriet. Han är också medlem av ministerrådet. Generalprokuratorn är chef för åklagarväsendet och svarar även för kontrollen av förvaltningen, lägre domstolar och bl. a. banker. Det statliga inspektionsorganet kan rekommendera en myndighet att ändra sitt beslut och även utdela varningar. Generalprokuratorns ställning skall stärkas genom att han skall kunna ta upp ärendet för beslut i ministerrådet.

Advokater
En förordning om advokater tillkom år 1945, men under krigsåren var
advokatverksamheten låg. År 1980 grundlagfästes medborgarnas rätt till

510 Fredrik von Arnold

advokat. Ledningen och kontrollen av advokaterna låg tidigare hos den högsta folkdomstolen, men när justitieministeriet inrättades tog det över ansvaret. Sedan år 1984 är advokaterna oberoende av staten. Det råder en stor brist på advokater i Vietnam. Under senare år har efterfrågan fördubblats varje år. Detta sades bero på dels att allmänheten har fått ökad kännedom om rätten att nyttja advokat, dels att domstolarnas benägenhet att utse försvarare har ökat. Genom den nya straffprocesslagen från år 1989 har det blivit möjligt för en misstänkt att få en försvarare redan under förundersökningen. Något advokattvång råder inte i Vietnam, och inte heller något advokatmonopol. Domstolen får avvisa ombud som är olämpliga, såvida ombudet inte är jurist. Det är vanligt att pensionerade domare blir advokater. Deras oberoende anses vara tryggat genom att de har pension.
    Det finns 25–30 självständiga advokatsamfund i landet, främst i storstä
derna men också i vissa provinser. Ytterligare samfund är under bildande. Något organiserat samarbete mellan samfunden förekommer inte. Däremot har medlemmarna ofta kontakter med advokater i andra delar av landet. Sammanlagt är 300 advokater organiserade i sådana samfund över hela Vietnam. Det i Hanoi är med sina fem år det äldsta. Samfundet har ett femtiotal medlemmar, varav en femtedel är kvinnor. Medlemmarna väljer själva sin styrelse. Man har också en disciplinkommitté som kan utfärda erinran och varning samt utesluta medlemmar. För medlemsskap krävs vietnamesiskt medborgarskap, vietnamesisk eller utländsk examen samt minst fem års tjänstgöring som domare eller hos generalprokuratorn. En medlem får inte vara statstjänsteman men väl privatanställd. Den som tidigare varit domare kan utan föregående prövning bli medlem av samfundet, men för andra gäller en prövotid om ett till två år. Medelåldern bland Hanois advokater är c:a 50 år. Det uppgavs vara svårt att rekrytera ungdomar, eftersom dessa hellre söker sig till tryggheten i anställning vid domstolar och myndigheter. Medlemsantalet ökar dock alltjämt. I Ho Chi Minh-staden finns ett sextiotal advokater.
    Advokaterna uppträder i såväl civil- som brottmål vid civila och militära
domstolar över hela landet. Man lämnar också juridisk rådgivning till företag och enskilda. Samfundet ger service till de enskilda advokaterna och till domstolarna. Man hjälper till med att sprida kännedom om lagstiftningen och man tar också del i lagstiftningsarbetet. Folkrådet, fronten för fäderneslandet (en politisk paraplyorganisation) och justitieministeriet utövar viss tillsyn över samfundet.
    Alla advokater i Hanoi arbetar på samma kontor. Så är föreskrivet i det
statliga reglementet. Specialisering förekommer endast i ringa utsträckning. Arvodet betalas till sammanslutningen som ger advokaten en viss del därav, normalt 80 procent. Arvode utgår efter en taxa som utarbetats av sammanslutningen. Det skall stå i relation till den intellektuella ansträngning som uppdraget innebär. En normal skilsmässa kan kosta 25 000 dong, motsvarande c:a 35 kronor. Klienten betalar i förskott som återfås om han vinner målet. Betalningssvaga befrias helt eller delvis från att betala arvode.
    De advokater som delegationen träffade var alla över 70 år gamla. Ett par
av dem var utbildade i Vietnam under den franska eran, och en av dessa hade varit lagskrivare vid det kejserliga hovet i Hué. Samtliga föreföll måna om advokaternas självständighet gentemot partiapparat och myndigheter.

En rättsstat i vardande — Anteckningar från en resa i Vietnam 511

Juristutbildning
Under lång tid försummades juristutbildningen i landet och det råder nu
en stor efterfrågan på jurister. Det går en jurist på 20 000 människor i Vietnam. Den juridiska högskolan tillkom i början av 1980-talet genom en integrering av den tidigare splittrade juristutbildningen i landet. Man bedriver nu verksamhet huvudsakligen på tre platser, nämligen dels i centrala Hanoi, dels på en ort sjutton kilometer söder om staden och dels i Ho Chi Minh-staden.
    Grundläggande femårig juristutbildning sker vid de två sistnämnda eta
blissemangen. För tillträde till denna utbildning krävs examen från den tolvåriga skolan samt en särskild examen i tre ämnen — antingen matematik, fysik och kemi eller litteratur, historia och geografi. De första två åren läser studenterna filosofi, historia och statskunskap. Därefter sker en viss specialisering, varvid studenternas önskemål beaktas i så stor utsträckning som möjligt. Studieämnena är statsrätt, förvaltningsrätt, straffrätt, fastighetsrätt, civilrätt och arbetsrätt. Den lärarledda undervisningen är intensiv — sammanlagt 4 500 timmar per student — och bedrivs i form av lektioner och seminarier. Därtill kommer självstudier och författande av fyra uppsatser. Endast c:a fem procent av studenterna klarar inte av utbildningen.
    I centrala Hanoi sker specialutbildning av personer med minst tre års
yrkeserfarenhet från domstol eller från polis-, åklagar- eller tullväsendet. Samtliga har en statlig examen men alla är inte juristutbildade. Utbildningen omfattar arton månader. Eleverna är uppdelade på fyra linjer: domarutbildning samt utbildning i internationell rätt, förvaltningsrätt och ekonomisk lagstiftning. Därtill kommer kortare kurser om tre till fyra månader i straff- eller civilrätt för bl. a. domare och viss ytterligare specialutbildning. Också i Ho Chi Minh-staden bedrivs kompletterande utbildning av detta slag. Där ges bl. a. kurser i det socialistiska rättssystemet för jurister från landets södra del som utbildats före 1975. Det krävs diplom från denna kurs för att dessa jurister skall få verka som advokater eller bolagsjurister eller få anställning i exempelvis provinsförvaltningen. Hittills har 96 jurister examinierats från denna kurs och ytterligare c:a 300 personer genomgår den för närvarande. Man saknar tillräckliga resurser för att erbjuda alla jurister från tiden före maktövertagandet att delta i kursen, och en del är för övrigt inte intresserade.
    Vidare håller man deltidskurser ute i provinserna. Allt som allt har insti
tutet c:a 4 000 elever varav ungefär hälften genomgår grundutbildning. 60 procent av studenterna är kvinnor. Årligen examineras mellan 200 och 300 studenter i Hanoi och ca 100 i Ho Chi Minh-staden. Studenterna får låna en del av studiematerialet men måste köpa vissa böcker. Ungefär hälften av studenterna åtnjuter stipendier från staten. Missköter man studierna, kan stipendiet reduceras eller dras in. En del av studenterna är internatelever.
    Antalet fast anställda vid högskolan uppgår till 380 personer, varav 140 är
lärare. Därtill kommer ett stort antal deltidsanställda lärare hämtade från domstolar och förvaltning. Av de fast anställda lärarna undervisar 80 i juridiska ämnen, medan de övriga svarar för bl. a. språkutbildning. Endast åtta av de fast anställda juristerna har disputerat, i regel i Sovjetunionen eller i DDR. Det finns ett stort intresse bland studenterna för att fortsätta som lärare och man försöker rekrytera de bästa. Innan en lärare får fast anställning vid institutet provtjänstgör han under två år. Befordran sker efter undervisningsskicklighet. För att på sikt vidmakthålla kvaliten på lärarna

512 Fredrik von Arnold

anser man att det är viktigt att höja lönerna och att förbättra möjligheterna till studier utomlands. Hittills har institutet sänt ett 20-tal studenter för doktorandstudier utomlands. Man överväger också att anställa utländska lärare. Undervisningsbördan är omfattande och den snabba utvecklingen på rättsområdet kräver att studiematerialet förnyas ofta.
    Högskolans lokaler i Hanoi var primitiva och ytterst nedslitna och man
planerar att bygga nytt. Högskolans bibliotek innehöll främst vietnamesisk men även en betydande mängd sovjetisk litteratur. En stor del av böckerna avsåg politiska frågor. Teknisk utrustning verkade saknas helt.

Sammanfattande synpunkter
Det bedrivs i Vietnam ett stort och, som det förefaller, målmedvetet
reformarbete som griper djupt in i de rättsliga institutionerna och deras funktioner. Reformerna tar sikte på att åstadkomma ett omfattande regelverk och kan därmed utgöra ett led i skapandet av en grundläggande rättssäkerhet. Mycket har redan skett. Tusentals fångar har släppts ut ur omskolningslägren, religionsutövning av såväl buddhister som kristna tolereras och på tidningarnas insändarsidor förekommer en ganska öppen kritik av partiet, regeringen och myndigheterna. Det kan antas att det pågående och planerade arbetet kan leda till det eftersträvade resultatet, om det inte sker en politisk omvärdering av målsättningen. För att arbetet skall bli framgångsrikt talar bl. a. den omständigheten att det i Vietnam finns sådana förvaltningsstrukturer som behövs för en rättslig reglering av samhället.
    Det måste dock betonas att rättsutvecklingen är klart avhängig av den
politiskt-ekonomiska utvecklingen i landet. Även om det finns ansatser till ökad frihet och pluralism, exempelvis i form av den nya presslagen, är det tydligt att regimen inte önskar en övergång till politisk demokrati. Amnesty Internationals rapport om Vietnam som publicerades i februari 1990 ger vid handen att mänskliga rättigheter alltjämt kränks i betydande omfattning. Och utvecklingen i Östeuropa tycks mana de styrande till återhållsamhet. Nyligen (i mars 1990) har det i pressen rapporterats om att ”liberala” personer i kommunistpartiets ledning har skjutits åt sidan till förmån för mer doktrinära krafter. En ökad marknadsanpassning av ekonomin och vidgade internationella kontakter kan dock förhoppningsvis komma att bidra till en utveckling av Vietnam till en rättsstat. Fredrik von Arnold