JAN HELLNER, Lagstiftning inom förmögenhetsrätten. Praktik, teori och teknik. Stockholm 1990. Juristförlaget. 290 s.

 

Lagstiftningslära är ett ämnesområde som hittills knappast alls behandlats i svensk litteratur, om man bortser från enstaka uppsatser av äldre datum och några jordbundna mer eller mindre officiella handledningar för kommittéer och departementsjurister. Nu har Jan Hellner publicerat ett arbete i ämnet som inte bara kan sägas fylla en lucka i litteraturen utan också under lång tid framåt kan väntas bli det auktoritativa verket på området. Närmast behandlas lagstiftning inom förmögenhetsrätten, men begränsningen innebär framför allt att exemplen tas därifrån; resonemangen och slutsatserna passar i väsentliga delar in på all lagstiftningsverksamhet.
    Jan Hellner är som bekant sällsynt väl kvalificerad att skriva en bok som denna, inte bara genom sina egenskaper som rättsvetenskapsman utan också genom sin bakgrund som lagstiftare. Som utredningsman har han svarat för den väsentliga utformningen av centrala lagreformer på förmögenhetsrättens område: 1973 års konsumentköplag, 36 § avtalslagen, konsumentförsäkringslagen. Som kommittéledamot eller expert har han dessutom medverkat vid tillkomsten av skadeståndslagen (i de viktiga partierna om culpaansvar och principalansvar) och konsumenttjänstlagen. Därtill kommer att han som ensam utredare lade fram ett förslag till ny köplag (SOU 1976:66), kanske den främsta produkten av dem alla; av olika skäl, framför allt strävan till internationell rättslikhet, kom inte förslaget att läggas till grund för den nya köplagen. Arbetet grundar sig alltså på en kombination av praktisk erfarenhet och teoretisk överblick, om också praktiken — som författaren betonar — utövats enbart på utredarnivå. Därigenom kan han också illustrera sina teser med resonemang från egna förslag (och, kan man tillägga, anföra åtskilliga varnande exempel från senare förändringar i förslagen).
    Hellners bok visar samma karakteristiska drag som hans tidigare arbeten: en suverän överblick över problematiken och den internationella diskussionen, en utpräglat kritisk hållning mot tidigare teorier och lösningar, liksom mot förenklade resonemang och beskrivningar — läsaren får ett starkt intryck av problemens komplicerade natur. De relativt försiktiga slutsatser som framförs är emellertid så väl underbyggda att de vanligen framstår som slutgiltiga: vad är att tillägga sedan Hellner analyserat en fråga? Efter en ganska lång principiell inledning, med utblickar på den rättsfilosofiska diskussionen, den rättshistoriska utvecklingen och vissa huvuddrag i utomnordiska rättsordningar, skildras i ett andra avsnitt den svenska förmögenhetsrätten från lagstiftningsteknisk synpunkt. Det är en ovanligt givande översikt också ur civilrättsligt perspektiv, där olika särdrag i de centrala lagverken framhävs på ett åskådligt sätt. — Mot denna bakgrund behandlar Hellner i arbetets centrala avsnitt lagstiftningsläran såsom den framstår inom förmögenhetsrätten. En ledande synpunkt är kravet på rationalitet i lagstiftningen, vilken skall ta sig uttryck inte bara i de rättspolitiska överväganden som skall ligga bakom verksamheten utan också på andra vis: i utredningens arbetssätt, i lagstiftningens uppbygg-

nad och i dess yttre form, där användbarheten och effektiviteten hos lagstiftningen skulle betyda mer än den ytliga tillgängligheten. Enligt Hellners mening bör lagstiftarens argumentation i viktiga delar stämma med de resonemang de lege lata som t. ex. en domare för. Argumentationen de lege ferenda är naturligtvis friare men bör ändå på samma sätt präglas av en materiell rationalitet, som i viss mån är bunden — inte genom att den skulle följa naturrättsliga linjer utan genom att den präglas av teleologiska, ändamålsinriktade synpunkter. Med en viss förenkling kan sägas, att Hellner ställer liknande krav på lagstiftarens resonemang som på en rättsvetenskaplig behandling av samma fråga.
    Tankegångarna återkommer i framställningens detaljer. Hellner pekar på olika lösningar som valts i den ena eller andra lagen, deras fördelar och (kanske främst) deras nackdelar. Också den läsare som något sysslat med lagstiftning lär komma att se välbekanta men bekymmersamma problem i ett nytt ljus: de framstår inte längre som triviala irritationsmoment utan som en del av väsentliga principfrågor, vilkas räckvidd man inte uppmärksammat.
    Det bör emellertid framhållas att kraven på rationalitet inte dominerar helt. Hellner betonar också vad han kallar en rättvisebedömning: lagstiftarens verksamhet måste tillfredsställa krav på moral och etik (s. 180 ff.). Vissa grundläggande värderingar (t. ex. vikten av säkerheten till liv och lem och den personliga integriteten) måste respekteras, utan att man behöver anföra förnuftsskäl för dem, och lagstiftaren bör under inga förhållanden ge regler som uppmuntrar till t. ex. svek eller liknande.
    Ännu betydelsefullare skulle vara kravet att lika skall behandlas lika; denna princip, som ju i sig själv är oklar så länge man inte gett kriterier för vad likhet är i sammanhanget, visar sig dock huvudsakligen gå ut på en systematisk harmoni i lagstiftningen. Dessutom framhålls att i vissa fall, t. ex. vid avvägningen mellan avtalsfrihet och skydd åt svagare kontrahenter inom kontraktsrätten, det är nödvändigt att falla tillbaka på en värdering: en teleologisk analys för inte ända fram. Också på denna punkt stämmer väl inställningen med den vanliga i rättsvetenskaplig litteratur: en argumentation i frågor av denna typ lär inte anses nödvändig. — Naturligtvis kan även dessa bedömningar motiveras genom ett vanligt rättspolitiskt resonemang: hänsyn till den enskildes integritet, inskärpandet av vissa moraliska normer, skyddet för den svagare och (i viss mån) systematik i lagstiftningen har ju så gynnsamma verkningar för rättsordningens sätt att fungera, för människors inställning till den och för samhällsklimatet i stort att de idag redan av sådana skäl kan betraktas som nära nog omistliga inslag i ett civilrättssystem. Men tanken är tydligen att dessa värden över huvud taget inte skulle gå att mäta med samma mått som övriga ändamålsargument.
    Inte minst de som är kritiska till modern svensk lagstiftning kan väntas studera bokens granskning av denna verksamhet med intresse. Större delen av den lagstiftning som får exemplifiera framställningen, och för övrigt nästan hela Hellners lagstiftningsinsats, faller under den period som på vissa håll brukar betecknas som ett lågvattenmärke i vår lagstiftningshistoria (även om veterligen ingen vågat nämna Jan Hellners namn i sådana sammanhang). Talet om ”Lidbommeri” är välbekant från den

allmänna debatten — även bland jurister. För egen del har jag alltid haft svårt att acceptera detta resonemang, i den mån det tar sikte på lagstiftningstekniska frågor. Tvärtom kan sägas att särskilt justitiedepartementet under åren kring 1970 fylldes med skickliga lagskrivare i en omfattning som knappast vare sig förr eller senare varit fallet; med tanke på den takt vari nya lagar tillkom och uppgifternas svårighetsgrad höll det stora flertalet en förvånande hög kvalitet, något som bl. a. framgår av att lagrådet sällan hade några vägande tekniska anmärkningar mot förslagen. De kritiska invändningarna blir mera begripliga om de tar sikte på inställningen till lagstiftning som politiskt styrmedel och på vissa återkommande drag i de nya lagarna — framför allt en större benägenhet än tidigare att använda skälighets- och jämkningsregler. Inte sällan påstås generalklausuler vara ett påfund från denna tid, vilket dock som bekant är en helt felaktig beskrivning av lagstiftningstraditionen.
    Mot denna bakgrund har det sitt intresse att ta del av Hellners synpunkter på dessa drag i lagstiftningen. Beträffande styrmedelsfunktionen framhåller han att denna kan betraktas, och länge också har betraktats, som ett karakteristiskt moment i lagstiftningen, även när man i naturrättsligt präglade lagverk velat genomföra allmänna grundsatser som ansetts rättvisa och moraliska. Samtidigt betonar han, med karakteristisk skepsis, att det i många, kanske flertalet fall är högst osäkert hur styrningen fungerar (s. 164); vidare framhålls de alternativa och samverkande styrmedel som samhället kan använda sig av (t. ex. förhandlingar och upplysande verksamhet i fråga om konsumentskyddet, frivilliga försäkringsanordningar inom ersättningsrätten). Någon skillnad görs av naturliga skäl inte mellan styrning för mer eller mindre allmänt accepterade syften. Man kan väl konstatera — om man vill finna lärdomar för den kritiska debattens del — att det förgripliga med att använda lagstiftning som styrmedel snarare måste ha varit de ändamål man velat främja än metoden att främja dem.
    Vad angår tekniken med skälighetsregler, bl. a. de särskilt omdebatterade generalklausulerna, går Hellner inte mera utförligt in på frågan (s. 205 f.); om kritiken mot klausulerna som en fara för rättssäkerheten sägs bara att den ibland är berättigad, ibland förfelad, beroende på omständigheterna. Att hans uttalanden är så pass allmänt hållna på denna punkt kan sammanhänga med den vittgående innebörd han ger generalklausulbegreppet. Han för hit inte bara en regel som hans egen produkt, 36 § avtalslagen, utan också en sådan bestämmelse som den allmänna culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen — tydligen på grund av dess abstrakta och vittgående formulering. Den traditionella kritiken kan dock rimligen inte ta sikte på en princip av detta slag; den brukar, såvitt jag förstår, inrikta sig på lagregler vilka hänvisar till en allmän skälighetsbedömning, och framför allt sådana som medger avsteg i särskilda fall från en strikt tillämpning av lag eller avtal. Hur svårtillämpad culparegeln än är, har den ju inte någotdera kännetecknet (i motsats till t. ex. jämkningsregeln i 6 kap. 2 § samma lag). Inte heller brukar diskussionen gälla vissa andra allmänt hållna regler av liknande typ som inte gärna kunnat preciseras närmare — t. ex. kravet på ”väsentligt” kontraktsbrott som förutsättning för hävning i olika sammanhang eller regler om rätts-

förluster för den som ”bort inse” ett visst förhållande. Jag vet inte om Hellner räknar också dem till generalklausuler; i så fall får man kanske böja sig för hans expertis på området, men ett så vidsträckt begrepp förenklar knappast diskussionen i frågan.
    I alla händelser får den som letar efter belägg för lagstiftningsverksamhetens förfall snarare ta fasta på Hellners kritik mot enskilda lagar från senare decennier, där han inte medverkat — i vart fall inte till den slutliga produkten. Hellner talar visserligen inte direkt om någon nedgång i kvaliteten (även om en del äldre produkter, t. ex. skuldebrevslagen, avlockar honom vissa lovord). Men i åtskilliga fall konstaterar han att lagarna på olika sätt inte når upp till önskvärd standard, och avvikelserna från den rationella vägen förklaras inte sällan med att vissa problem otillräckligt övervägts eller förbisetts. Här skall inte förnekas att detta kan vara fallet. Men minst lika ofta kan nog förklaringen vara, att vad Hellner kallar ”pragmatiska skäl” blivit avgörande. Kommittér och departement har, säkert ofta med beklagande, avstått från den intellektuellt mest tilltalande lösningen, eftersom den i praktiken inte skulle gå att genomföra. Skäl av detta slag vill Hellner hålla utanför undersökningen; det gäller både rent politiska och närmast taktiska överväganden bakom utformningen av lagar och deras motiv. Argumentation som inriktar sig på att påverka de verkliga beslutsfattarna, t. ex. departement och riksdag, ”kan ofta komma i strid med den rationalitet som en utredare med intellektuella ambitioner från sina utgångspunkter skulle anse optimal eller åtminstone tillfredsställande”. Detta är ju alltför sant; men det hindrar inte att man i realiteten får räkna med sådana mindre rationella synpunkter som viktiga faktorer vid lagarnas utformning, i praktiken fullt lika betydelsefulla som kortsynthet och lättsinne.
    Ett exempel bland många ger miljöskadelagen, som Hellner nämner i sådant sammanhang. Inte utan fog kritiserar han dess invecklade uppbyggnad (s. 207, jfr s. 131): lagen skiljer mellan person- och sakskada, mellan skador orsakade genom brott och andra skador, mellan bagatellartade och icke bagatellartade skador, och ger dessutom olika regler för en rad skilda skadetyper (immissioner, skador genom sprängsten och dylikt, grävningsskador). Enligt Hellner tyder inget på att fördelar och nackdelar av denna teknik övervägts vid lagens tillkomst; man skulle inte ha tagit hänsyn till de komplikationer den medfört. Men hur kunde man ha undgått att observera en sådan elementär fråga? Snarare menar jag att lagen kunde ha nämnts som ett typiskt exempel där två i och för sig rationella argument vägts mot varandra: skall man föreslå en förenklad reglering, eller skall man föreslå ett mera nyanserat system där man beaktar att ändamålsskälen varierar vid olika typer av skadefall? Kanske skulle valet av teknik blivit en annan om det varit första gången man lagstiftat på området. Men här var uppdraget begränsat till en översyn av gällande regler, motståndet mot en mera radikal reform var stort på många håll, och därför fick man försöka bättra på rättsläget så gott det gick. Att inte motiven närmare utvecklat mer eller mindre uppenbara

tekniska svagheter hos ett lagförslag behöver varken här eller annars betyda att problemen förbisetts.1 Mot sådana förklaringar kan Hellner tänkas invända, att man kan begära att en utredning eller en proposition fullständigt belyser fördelar och nackdelar hos en föreslagen lösning; annars fyller förslaget inte de intellektuella anspråk han ställer på lagstiftaren. I princip är det förstås riktigt. Man bör föra en allsidig diskussion inte bara om de materiella konsekvenserna av lagförslaget utan också om de olika lagtekniska metoderna att genomföra det. Även om reservationer i ett betänkande kan kasta ljus över förslagets avigsidor brukar det ju mera sällan gälla dess tekniska ofullkomligheter. — I praktiken är det emellertid inte lätt att nå upp till Hellners höga krav; de får nog ses också mot bakgrund av den ovanliga auktoritet hans uttalanden och ståndpunkter alltid haft i utredningssammanhang, vilken minskat behovet av att ta pragmatiska hänsyn av olika slag. Den normale utredaren eller motivskrivaren lär i allmänhet få föra en något mera målinriktad argumentation för att få igenom en lagstiftning som ter sig angelägen, i vetskap om att det rationella idealet sällan kan uppnås — i vart fall inte i lagstiftningsfrågor som i någon mån intresserar politiker och allmänhet. De lagtekniska lösningarna framställs gärna som de enda naturliga; man vill kanske inte sätta vapen i händerna på remissinstanser eller riksdagspolitiker som ändå kan väntas bli kritiska. En tekniskt ofullkomlig reform framstår många gånger som bättre än ingen reform alls. Möjligen kan sådana drag hos vissa lagförslag anses visa att svensk lagstiftningsverksamhet har sina bristfälliga sidor. Jag har emellertid intrycket att argumentation av detta slag från lagstiftarens sida är vanlig också i andra tider och i andra länder. Den som vill vara säker på att kunna föra en diskussion på rent rättsvetenskaplig nivå får nog i allmänhet avstå från att hjälpa till i lagstiftningsverksamheten och hålla sig till rättsvetenskapligt författarskap — med risk att det inte blir mycket av eventuella ambitioner att reformera rättsordningen på olika punkter. Eller skall man nöja sig med att syftet med ett lagstiftningsarbete någorlunda överensstämmer med egna värderingar, och sedan försöka göra det bästa av situationen? Det är intressant att se vilka krav Hellner i olika fall ställer på en lagstiftningsprodukt. Det är inte många produkter som klarar sig helt oskadda ur hans granskning. Samtidigt som man inte kan annat än hålla med hans skarpsynta kritik på de allra flesta punkter, brukar det inte vara så svårt att finna någorlunda acceptabla skäl för att de lagar han ogillar blivit som de är.
    Ett exempel är skadeståndslagen (SkL), som Hellner ganska ingående diskuterar (bl. a. s. 124 ff.) och av olika skäl finner mindre lyckad. Något som tydligen anses som en brist är till en början att lagen bara rör ansvar på grund av vållande, inte rent strikt ansvar, som regleras i speciallagstiftningen. Från lagteknisk synpunkt har detta emellertid sina fördelar. Utvecklingen t. ex. på teknikens område kan påkalla ny lagstiftning, som

 

1 En viss förklaring till den välvilliga förståelse jag här visar för lagstiftarens dilemma kan vara att miljöskadelagen i väsentliga delar bygger på mitt eget utredningsförslag (SOU 1983:7).

visserligen föreskriver bl. a. skärpt skadeståndsansvar men ändå kan vara besvärlig att på ett naturligt sätt infoga i SkL. Lagarna kan ju innehålla regler i helt andra frågor än skadestånd. Miljöskadelagen och den nu aktuella produktansvarslagen skulle väl till nöds ha kunnat föras in som nya kapitel i SkL, men knappast datalagen eller järnvägstrafiklagen med deras mångfald av bestämmelser i skilda frågor; och även t. ex. atomansvarighetslagen med dess regler om försäkring och ersättning av statsmedel skulle ha passat illa i sammanhanget. Sådana invändningar kan väl anses ligga på ett någorlunda rationellt plan.
    Hellner framhåller också att tekniken att låta SkL:s regler, t. ex. om jämkning, i tvivelsmål gälla även i speciallagstiftningen (1 kap. 1 §) kan vålla svårigheter. Det kan man hålla med om; förhoppningarna var nog vid SkL:s tillkomst att den skulle uppfattas som en sådan central lag, att man lika litet behövde uttryckligen hänvisa till den som man vid exempelvis köp eller försäkringsavtal behöver ange att avtalslagens regler skall tillämpas i fråga om avtalsslutet. — Såvitt jag förstår behöver emellertid tvekan uppkomma framför allt i vissa kontraktsrättsliga situationer och möjligen i fall som ligger på gränsen till skadeståndsområdet, exempelvis ersättning vid rättsenliga ingrepp: skulle t. ex. den allmänna principen om jämkning vid medvållande tillämpas också vid ersättning enligt epizootilagen om inte en specialregel getts (se 10 § 2 st.)? Vet man bara att det är fråga om skadestånd, i eller utom kontraktsförhållanden, bör tekniken inte vara så svår att förstå för jurister: man ser bara efter om frågan är reglerad i lagen. Inget hindrar för övrigt att speciallagen innehåller en förtydligande regel om att SkL:s regler tillämpas i vissa hänseenden. Exempelvis i en så viktig lag som miljöskadelagen borde kanske ha funnits en sådan bestämmelse om jämkning och skadeståndets bestämmande, men här följde man troget lagstiftarens intentioner vid SkL:s tillkomst. — Hellners anmärkning synes alltså befogad, men det finns också ett och annat principiellt motargument att anföra. Även lagstiftaren har haft sina systematiska ambitioner.
    Ännu en invändning av intresse är att SkL inte löser problemen om ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden, utom att den föreskriver ersättning vid brottslig gärning (2:4, 3:1). Hellner framhåller att lagen inte klarlägger när ersättning utgår därutöver (frånsett vid myndighetsutövning, se 3:2), inte heller hur gränsen går mot avtalsförhållanden eller avtalsliknande förhållanden eller vilken inverkan en sådan gränsdragning kan ha (s. 127 f.). Allt detta är alldeles riktigt, men att lagstifta om dessa frågor är som bekant en utomordentligt svår uppgift; de är veterligen i stora delar olösta både i länder där culparegeln gäller i dessa fall och i länder som följer den svenska principen. Uppgiften skulle i så fall ha ankommit på den skadeståndskommitté där Hellner var ledamot, men inte ens den synes ha funnit det möjligt att lösa problemen.2 Om departementet ändå ansett sig böra slå fast

 

2 Se SOU 1963:33 s. 32, där kommittén på grund av frågans oklarhet ansett sig inte böra föreslå något stadgande om ansvar för ren förmögenhetsskada orsakad på annat sätt än genom brott; det fick alltjämt ankomma på rättstillämpningen att med ledning av doktrinen bedöma frågan. Liknande inställning i SOU 1964:31 s. 44 f. (”Det synes knappast tillrådligt att söka bemästra hela detta vittutseende problemkomplex i

rättsläget i lagtext — inklusive den evigt omdebatterade frågan om gränsen mellan skadestånd i och utom kontraktsförhållanden — skulle SkL fått vänta på sin tillkomst ännu under åtskillig tid. Detta lär knappast ha ansetts som rimligt, särskilt som i realiteten ren förmögenhetsskada inte så värst ofta inträffar utanför avtalsförhållandenas och myndighetsutövningens område, när den inte orsakas genom brott. Bl. a. illustreras detta av bristen på kända rättsfall (utom när det gäller vissa kontraktsliknande förhållanden, t. ex. ansvaret för slarviga intyg). — Men ett sådant försvar för lagstiftningens utformning är väl närmast pragmatiskt.
    Åtskilliga drag i SkL:s utformning, bl. a. de angivna, har visst samband med att den tillkommit i nordiskt samarbete. Förmodligen anser Hellner nordisk rättslikhet i de allra flesta sammanhang vara ett föga rationellt, kanske närmare sentimentalt argument — i hans framställning nämns önskemålet om nordisk harmonisering närmast som en historisk faktor. Och man kan naturligtvis ha olika meningar om nyttan med rättslikheten. För en del jurister, inbegripet anmälaren, framstår den närmast som ett värde i sig, fast inte jämförligt med de ”rättvisefaktorer” som förut berördes. Men på denna punkt tror jag allt flera delar Hellners mening, inte minst sedan frågan om anpassning till EG kommit i förgrunden för intresset. — Att nordiska hänsyn spelat en viktig roll också för moderna lagar står i alla händelser klart.
    Bland de pragmatiska frågor som Hellner, på goda vetenskapliga grunder, inte närmare vill gå in på är också en rad mestadels banala men besvärande, ofta närmast tekniska problem. Det gäller till en början beroendet av direktiv. Hellner har inte så mycket att säga om den sidan av lagstiftningsarbetet; han betonar (s. 169) att direktiven ofta lämnar en betydande frihet och att avvikelser från direktiven inte medför andra sanktioner än att förslaget troligen inte medför lagstiftning (men det är förstås inte så likgiltigt för en utredare som hoppats att i varje fall på vissa punkter förbättra ett ofullkomligt regelsystem). Friheten för utredningarna varierar för övrigt åtskilligt; idag utvecklar många direktiv i detalj vad man väntar sig av utredningen. Den kritik som Hellner riktar mot alltför halvhjärtade reformer eller oklara syften med olika utredningar drabbar väl till en viss del departementen, som på detta sätt i alltför hög grad kan ha bundit utredarnas handlingsmöjligheter. Frågan hur man skall komma runt en olycklig begränsning av uppdraget bör nog ses som en inte oviktig del av en praktisk lagstiftningslära.
    Till samma vardagliga problemkrets hör de skillnader i teknik (och kanske också taktik) som får användas vid parlamentariska utredningar och vid det vanligen långt effektivare arbetet med expertkommittéer; vidare sättet att i propositioner argumentera mot besvärliga och klarsynta remissinstanser; och de särskilda bekymmer som uppkommer vid medverkan i de ofta anonyma departementspromemoriorna, där just anonymiteten kan locka till en mera målmedvetet upplagd än rationell diskussion (fast målet i och för sig kan te sig högst aktningsvärt). Ännu en variant utgör lagrådsarbetet, där ibland slaget redan är till större

 

förevarande sammanhang”). Tydligen har Hellner numera ändrat mening. — Angående problemet i stort se Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada (1987).

delen förlorat för rationaliteten och det gäller att rädda åtminstone vissa bitar av juridiken ur politikens klor. — Ytterligare en fråga, som utredarna i stort sett förskonats från intill den senaste tiden, är hur man med bibehållet jämnmod skall göra om svensk lagstiftning efter EG:s mönster eller åtminstone dess huvudlinjer. Lagskrivaren ställs där inför den nya situationen, att inte bara resultatet är i stort sett givet på förhand utan också att det är nödvändigt att anpassa bestämmelsen efter en ofta detaljerad och svåröverskådlig kompromisstext, främmande för våra inhemska traditioner. När Hellner (s. 187) antar, att den allmänna struktur som nu framträder kommer att prägla svensk lagstiftning även i framtiden, fruktar jag att det är väl optimistiskt; många utredares huvudsakliga uppgifter kan befaras bli att översätta EG-text till svenskt lagspråk, i motiven utveckla lösningens mera tilltalande sidor och förklara hur den skiljer sig från gällande svensk rätt Att behandla sådana praktiska problem på denna låga nivå kanske närmast kan betecknas som en rättssociologisk uppgift och skulle i vart fall inte ha hört hemma i Hellners bok. Det kan emellertid finnas anledning för någon luttrad utredningssekreterare eller departementsjurist att, efter övergång till annan verksamhet, komplettera Hellners framställning av hur lagstiftning bör vara med en sannfärdig skildring av hur den dessvärre ofta är, särskilt i senare skeden av lagstiftningsarbetet. Frånsett eventuellt underhållningsvärde kan en sådan framställning i varje fall ha den betydelsen, att synen på de varnande exemplen blir något mera överseende än ur Hellners perspektiv.
    Självfallet är emellertid Hellners lagstiftningsmodell det mål man bör sträva efter. Att hans inställning ibland kan verka negativ i överkant lär bara vara baksidan av hans respekt för lagstiftarens verksamhet: det är inte någon syssla som skall skötas rutinmässigt eller som ett stimulerande fritidsnöje utan en uppgift där framstående jurister bör satsa all sin intellektuella kapacitet. Vikten av att ta uppgiften på allvar framträder särskilt i nuvarande läge, där åtskilliga frågor inte minst på det område han behandlat politiserats på ett sätt som kan inge ganska allvarliga farhågor om deras framtida rationella behandling.3 Det är därför särskilt angeläget att bokens resonemang studeras och begrundas av alla som arbetar med lagstiftning i departement, i utredningar, i lagråd och i riksdagskanslier.
    Hellners nya arbete knyter samman trådarna från stora delar av hans tidigare vetenskapliga verksamhet. Ingen annan svensk jurist skulle kunna behandla detta ämne med sådan teoretisk skärpa, sådan överblick och sådan sakkunskap i detaljer. Uppgiften måste ha varit krävande också för honom. Så mycket större tacksamhet förtjänar han för att han velat berika svenskt rättsväsen med ett nytt rättsvetenskapligt arbete på denna nivå. Bertil Bengtsson

 

3 Så bl. a. just skadeståndsrätten, särskilt i fråga om det allmännas skadeståndsansvar och ideellt skadestånd (där dessutom missförstånd och vilseledande inlägg är vanliga i debatten).