424 EFTA-domstolen SvJT 1992
Förhållandet mellan EG-rätt och nationell rätt — ett rättsfall från EGdomstolen
EG-rättsliga regler, som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, har företräde framför nationell rätt, vilket kan innebära skyldighet för nationella domstolar att åsidosätta nationell lag. Det har stått klart i många år.
Ett fall från England, vilket nyligen publicerats i EG-domstolens rättsfallssamling (”Report of Cases before the Court of Justice”; publikationen förkortas på engelska ECR. Rättsfallet, se ECR 1990 s. 2433) gäller frågan om det också kan åligga en nationell domstol att interimistiskt — innan det hunnit klarläggas om en nationell lag verkligen strider mot EG-rätt — förbjuda tillämpning av lagen.
Referat
Bakgrunden var att det brittiska parlamentet år 1988 hade utfärdat en lag som riktade sig mot ”plundring av fiskekvoter”. Lagen föreskrev vissa villkor för att ett fartyg skulle få registreras som brittiskt. Dessa villkor var avsevärt strängare än de som hade gällt enligt en äldre lag. Den äldre lagen skulle ersättas av den nya den 31 mars 1989.
Ett antal brittisk-registrerade rederier med spanska intressen uppfyllde inte de nya villkoren. De vände sig den 16 december 1988 till High Court of Justice, Queen’s Bench Division, och yrkade att domstolen måtte fastställa att de nya villkoren stod i strid mot EEC-fördragets förbud mot diskriminering på grund av nationalitet och att villkoren därför inte fick tillämpas på klagandena. De yrkade vidare att domstolen måtte utfärda förbud för Secretary of State — även interimistiskt — att behandla deras fartyg som icke brittisk-registrerade.
Queen’s Bench beslöt den 10 mars 1989 att enligt EEC-fördragets art. 177 inhämta tolkningsbesked i saken från EG-domstolen och förbjöd interimistiskt Secretary of State att tillämpa den nya lagen på klagandenas fartyg; den gamla lagen skulle tills vidare fortsätta att gälla för dem.
Secretary of State överklagade beslutet till Court of Appeal. Överdomstolen upphävde den 22 mars 1989 underinstansens interimistiska förbud med motivering att den brittiska konstitutionen inte ger domstolarna någon behörighet att interimistiskt åsidosätta en av parlamentet antagen lag.
Frågan bragtes vidare till House of Lords. Dess beslut meddelades den 18 maj 1989. Beslutet var att inhämta tolkningsbesked från EG-domstolen också med avseende på frågan om gemenskapsrätten ålägger nationella domstolar, eller ger dem behörighet, att i ett fall som det förevarande meddela interimistiskt förbud, trots att domstolen enligt nationell rätt inte är behörig att meddela ett sådant förbud.
House of Lords’ överväganden var, sammanfattningsvis, följande. Sökandena har visat att de — under förutsättning att deras talan slutligen vinner bifall — skulle lida skada som inte kan repareras, om de ej får det av dem yrkade interimistiska förbudet. Enligt brittisk rätt kan ett sådant förbud emellertid inte meddelas. För det första gäller en presumtion att en lag utfärdad av parlamentet är förenlig med EG-rätten så länge det inte avgjorts att en konflikt föreligger. För det andra gäller enligt gammal common-law att en domstol inte kan utfärda interimistis-
SvJT 1992 EFTA-domstolen 425
ka förelägganden eller förbud gentemot staten (the Crown, the government). — Frågan uppkommer då om gemenskapsrätten ger domstolarna behörighet att meddela sådana interimistiska beslut för skyddande av rättigheter som framstår som välgrundade, ehuru de ännu ej är fastställda, och som baserar sig på EG-rätt.
I processen inför EG-domstolen argumenterade EG-kommissionen, Irland, Storbritannien samt klagandena i huvudmålet. Vidare lämnade EG-domstolens generaladvokat (jfr HD:s revisionssekreterare) i vanlig ordning sin analys av rättsläget och angav sin mening om hur House of Lords’ frågor borde besvaras. (Dessa argumenteringar förbigås här; den intresserade hänvisas till ECR 1990 s 2439–2465) EG-domstolens dom meddelades den 19 juni 1990, således drygt ett år efter House of Lords’ beslut. Domstolens svar till House of Lords var att gemenskapsrätten skall tolkas så att en nationell domstol, vilken i ett mål rörande gemenskapsrätt finner att en nationell rättsregel utgör det enda hindret för domstolen att meddela interimistiskt beslut, måste åsidosätta den rättsregeln.
Domslutet grundas på följande överväganden. Som Domstolen tidigare konstaterat måste direkt tillämpliga EGrättsliga regler tillämpas fullt ut och enhetligt i alla medlemsstater från det de träder i kraft och så länge de fortsätter att gälla, och enligt principen om EG-rättens företräde är förhållandet mellan, å ena sidan, direkt tillämpliga fördragsstadganden eller rättsakter utfärdade av EG-organen och, å andra sidan, medlemsstaternas nationella rätt sådant att dessa fördragsregler och rättsakter, så snart de träder i kraft, automatiskt gör eventuella däremot stridande nationella rättsregler icke tillämpliga.
Enligt Domstolens praxis åligger det nationella domstolar att, med tillämpning av den lojalitetsprincip som uttrycks i EEC-fördragets art 5, värna om det rättsliga skydd som enskilda härleder från EG-rättens stadganden med direkt verkan.
Oförenliga med dessa krav — som utgör själva kärnan i EG-rätten — är, som Domstolen tidigare konstaterat, varje bestämmelse i ett nationellt rättssystem och varje praxis hänförlig till lagstiftning, förvaltning eller domstolar vilken kan skada gemenskapsrättens effektivitet genom att undandra vederbörande nationella domstol behörighet att göra allt som behövs för att åsidosätta nationella rättsregler som hindrar, låt vara tillfälligt, EG-reglerna från full tillämplighet och verkan.
Det skall tilläggas att EG-rättens fullständiga effektivitet skulle i lika hög grad skadas om en nationell rättsregel kunde hindra en domstol från att i ett mål gällande EG-rätt meddela interimistiskt beslut avsett att säkra full effektivitet åt den dom som skall meddelas med avseende på existensen av en rätt som hävdas med stöd av EG-rätt. Därav följer att en domstol som i den situationen skulle meddela ett interimistiskt föreläggande eller förbud, om den inte hindrades därifrån av en nationell rättsregel, är skyldig att åsidosätta den regeln.
Denna tolkning förstärks av det system som etablerats genom art 177 i EEC-fördraget; dess effektivitet skulle motverkas om en nationell domstol, som vilandeförklarat ett mål i väntan på svar från EG-domstolen i en
SvJT 1992 EFTA-domstolen 426
fråga som hänskjutits dit för tolkningsbesked, inte skulle kunna meddela interimistiskt beslut i avvaktan på slutligt avgörande sedan EG-domstolen lämnat besked.
Kommentar
Det utmärkande för detta avgörande är att nationella domstolar ansågs skyldiga att under vissa förutsättningar åsidosätta nationell rätt till förmån för EG-rätt, i ett läge då det ännu är ovisst om den nationella rätten verkligen strider mot EG-rätt. Som framgår av EG-domstolens motivering handlar det om principen om EG-rättens effektivitet. House of Lords hade ju särskilt uttalat att klagandena skulle lida irreparabel skada om de hade rätt i sak men inte kunde utverka ett interimistiskt förbud.
I detta fall uppnådde klagandena faktiskt på annan väg rätt snart ett interimistiskt förbud av det innehåll de önskade, ty EG-kommissionen anhängiggjorde den 4 augusti 1989 talan mot Storbritannien enligt art 169 i EEC-fördraget med begäran att EG-domstolen måtte fastställa att Storbritannien genom lagen i fråga hade kränkt fördraget. Samtidigt begärde kommissionen interimistiskt beslut om att lagen tills vidare inte fick tillämpas på medborgare i medlemsstaterna. EG-domstolen meddelade ett sådant interimistiskt beslut den 10 oktober 1989, och den brittiska regeringen förordnade i enlighet därmed.
Man skulle kunna tycka att denna möjlighet att via kommissionen och EG-domstolen få ett interimistiskt förbud till stånd skulle vara tillräcklig ur effektivitetssynpunkt. Det var ett av de argument som den brittiska regeringen framförde till EG-domstolen i målet. Men EG-domstolen har sedan gammalt (alltsedan fallet Van Gend & Loos, ECR 1963 s. 1) intagit ståndpunkten att EG-rättens effektivitet kräver att dess väktare är inte bara institutionerna utan också enskilda i det dessa måste kunna bevaka sina rättigheter enligt direkt tillämpliga EG-regler inför nationella domstolar. (Jfr målsägandes åtalsrätt i svensk rätt; den är dock i regel endast subsidiär.) Kort skulle man kanske kunna sammanfatta det nya i detta rättsfall så att principen om effektivitet säkrar att den som inför en nationell domstol hävdar en EG-rättighet inte utan vidare skall behöva drabbas av att rättigheten blir utan värde för honom på grund av den tid det tar innan det slutligen prövats om han har eller inte har rättigheten.
Observera att EG-domstolen inte tog ställning till vilka kriterier som bör tillämpas med avseende på det interimistiska beslutet. På den punkten gäller otvivelaktigt nationell rätt exklusivt (såvida den inte, undantagsvis, skulle stå i strid mot EG-rätten, t. ex. nondiskrimineringsprincipen eller effektivitetsprincipen). Allmänt tycks medlemsstaterna som kriterier tillämpa sannolikhet för att parten i fråga kommer att vinna målet (prima-facie case) och fara i dröjsmål (periculum in mora); härtill kommer en jämförelse mellan parternas respektive intressen för och emot ett interimistiskt föreläggande eller förbud. (Jfr därom generaladvokaten Tesauro s. 2464).
Brita Sundberg-Weitman