Exekution i Frankrike

 

 

 

Av kronofogde NICOLA HESSLÉN

1. Inledning
1.1 Allmänt
I en uppsats i Svensk Juristtidning (SvJT 1979 s. 696–711) har jag tidigare lämnat en redogörelse för hur den exekutiva verksamheten i Frankrike är organiserad. Härefter har flera förändringar skett både vad gäller tillämplig lagstiftning och verksamhetens bedrivande i övrigt. En av de största förändringarna är att Frankrike har fått en ny lag som reglerar den exekutiva verksamheten (Loi du 9 juillet 1991 portant réforme des procédures civiles d’exécution). Denna lag har trätt i kraft den 1 januari 1993.
    Jag kommer i denna uppsats att först redovisa hur verksamheten numera bedrivs för att därefter redogöra för vissa av de mera intressanta nyheterna i nyssnämnda lag.
    De avsnitt som avser verksamhetens bedrivande inom olika områden redovisar förhållandena t. o. m. utgången av 1992. Den ovannämnda nya lagstiftningen kommer självfallet att medföra förändringar i vissa enskilda avseenden. Verksamhetens bedrivande i stort kommer emellertid inte att påverkas av denna nya lagstiftning.

 

1.2 Inhämtande av uppgifter
Redovisningen av organisationen bygger först och främst på de kunskaper jag, som statens förnyelsefondsstipendiat i Paris, under drygt två månader hösten 1992 inhämtat genom dels praktiktjänstgöring dels studiebesök hos såväl privata kronofogdekontor som statliga indrivningskontor.
    Redogörelsen för den nya lagen 1991-07-09 avseende exekutiv verksamhet bygger till största delen på en genomgång av lagtexten men dessutom på de synpunkter på denna lagtext som inom området verksamma jurister lämnat. Någon officiell kommentar eller handledning (handbok) finns inte ännu, men är under utarbetande.

 

2. Organisation
2.1 Allmänt
Alla domar och beslut i enskilda mål verkställs av privata kronofogdar (huissiers de Justice) under det att statens fordringar på skat-

ter, avgifter och böter m. m. drivs in av statliga indrivningsmyndigheter (trésors publics) med statsanställda kronofogdar (agents huissiers du trésor).

 

2.2 Privata kronofogdar /Huissiers de justice
I Frankrike finns 3 100 privata kronofogdar (under detta avsnitt i fortsättningen benämnda endast kronofogdar), varav 339 är kvinnor. Medelåldern är 42 år. De är fria näringsutövare (professions libérales) men är samtidigt s. k. rättsliga statstjänare (officiers ministériels), vilket innebär att de är underställda statlig kontroll. Orsaken härtill är främst att de har erhållit en monopolställning vad gäller dels delgivning av alla rättegångshandlingar och beslut dels all verkställighet av domstolsbeslut liksom andra exekutionstitlar. De privata kronofogdarna lyder under justitieministeriet.
    För ca 15 år sedan aktualiserades frågan om de privata kronofogdarna skulle förstatligas. En av orsakerna härtill var att protokollförarna vid domstolarna (les greffiers), som tidigare hade varit fria näringsutövare, då blev anställda av staten. Den franska staten ansåg emellertid att det skulle bli för dyrt att förstatliga verkställigheten av de enskilda målen samtidigt som man fann att den nuvarande privata verkställighetsorganisationen fungerade bra. Någon förändring kom därför inte till stånd.

 

2.2.1 Utbildning
För att bli behörig som kronofogde med möjlighet att bl. a. verkställa beslut och domar krävs en förkortad juristutbildning (licencié en droit, med en normal studietid om tre år) samt därefter en tvåårig högsskoleutbilding vid École Nationale de Procédure. Många har idag längre utbildning. Av dem som blev antagna som kronofogdar år 1991 hade 80 procent motsvarigheten till jur. kand.-examen (maîtrise, fyra år) eller fransk doktorsgrad (doctorat, sju år). Samtidigt med ovannämnda högskolestudier måste de blivande kronofogdarna praktisera på heltid under hela tvåårsperioden hos någon behörig kronofogde. Denna kombinerade teoretiska och praktiska utbildning avslutas med en skriftlig examen. Utbildningen anses mycket ansträngande och den skriftliga examen svår varför en stor del av de studerande inte fullföljer utbildningen. Den behöriga kronofogden har inte rätt att delegera några som helst exekutiva verkställighetsåtgärder till praktikanterna. Innan dessa blir utnämnda till kronofogdar får de endast verkställa delgivningar och biträda kronofogden i olika ärenden.

 

2.2.2 Kronofogdekontor
Antalet kronofogdar är begränsat enligt en administrativ förordning vilket innebär att en färdigutbildad kronofogde inte kan påbörja monopoliserad indrivningsverksamhet var som helst. Han är hänvisad till att förvärva en titel med tillhörande verksamhet av en kollega som pensionerats eller av annat skäl vill upphöra med sin verksamhet. Marknadsvärdet på kronofogdekontoren är beroende av årsomsättningen av verksamheten, vilket innebär att försäljningspriset för de större Pariskontoren kan uppgå till ansenliga summor. Hur försäljningarna skall gå till är särskilt reglerat i den administrativa förordningen som dessutom bestämmer den territoriella behörigheten för kronofogdarna, deras antal och verksamhetsställe samt det sätt enligt vilket de tillåts arbeta tillsammans. Begränsningarna gäller dock endast de delar av verksamheten som utgörs av statliga monopoluppgifter.
    Det finns 2 135 kronofogdekontor i landet varav 150 i Paris innerstad. Storleken på kontoren varierar avsevärt.
    Kronofogdekontoren driver årligen in ca 45 miljarder francs i enskilda mål och delger under samma period ca 13 500 000 domstolshandlingar.
    På ett större pariskontor handlägger man 3 000 ärenden och delger 11 000 handlingar om året.

 

2.2.3 Personal
Vid kronofogdekontoren finns det sammanlagt cirka 12 000 anställda biträden (clercs) och sekreterare. Delgivning av domar och domstolsbeslut ankommer på kronofogdarna att ansvara för. Delgivningsuppdragen utförs dock av särskilda edsvurna biträden.
    I Paris har kronofogdarna bildat en särskild delgivningscentral för biträdena för att effektivisera delgivningarna. Biträdena, som i allmänhet har gymnasiekompetens, kan vidareutbilda sig vid ovannämnda högskola för att därefter erhålla specialuppgifter vid kontoren.
    Antalet biträden och sekreterare per kontor varierar mycket. I landsorten kan en kronofogde ha bara en anställd under det att de större pariskontoren ibland har ett fyrtiotal anställda.

 

2.2.4 Tekniska hjälpmedel
På kontoren är verksamheten till ca 70 procent datoriserad med väl utvecklade dataprogram som effektiviserar verksamheten. På de datoriserade kontoren har i stort sett all personal en egen terminal och alla handlingar t. ex. protokoll, beslut m. m. skrivs ut på ordbehandlare. Den ersättning som kronofogdarna erhåller för sitt

arbete är tariffbestämd för i stort sett samtliga åtgärder. Tarifferna är mycket detaljerade och omständliga, vilket nödvändiggör moderna dataprogram.

 

2.2.5 Arbetsuppgifter
Till kronofogdarnas huvudsakliga arbetsuppgifter hör olika verkställighetsåtgärder på det exekutionsrättsliga området samt ansvaret för delgivningen av domstolshandlingar. De är enlig lag ”skyldiga att utöva sitt yrke när det erfordras, utom vid laga förhinder”, vilket innebär att de vid semester och sjukdom måste se till att det finns en ersättare som kan ansvara för dessa uppgifter.
    Det är intressant att notera att kronofogdarna inte arbetar för någondera sidan när de agerar inom ramen för de monopolistiska uppgifterna. När de verkställer ett beslut gör de det i kraft av ett mandat från staten, med enda syfte att tillse att lagen följs. De skall vid verkställigheten ta hänsyn till gäldenärens konkreta situation liksom till borgenärens krav på snabb och effektiv verkställighet. Kronofogden är förvisso inte borgenärens ”blinda arm”, uppger företrädare för kronofogdarna.
    Förutom arbetsuppgifter med ensamrätt har de ett stort antal andra arbetsuppgifter i konkurrens med andra yrkesgrupper.
    De vanligaste är — inkassoverksamhet eller s. k. indrivningsverksamhet i godo när någon tvångsverkställighet inte påbörjats (recouvrement amiable) — juridisk rådgivning till borgenärer, gäldenärer och tredje man i huvudsakligen insolvensfrågor men även i form av upprättandet av hyreskontrakt och skuldebrev (5 miljoner juridiska konsultationer/år) — besiktningar (constats) av fastigheter, lägenheter, brottsplatser m. m. för framtida användning som bevisning i tvister och processer (se nedan) — biträde till de närliggande domstolarna, varvid kronofogdarna bl. a. påropar målen, kallar och presenterar parter och vittnen i målet samt förevisar eventuellt bevismaterial för parterna, allt för att effektivisera förhandlingen — utredningsuppdrag från domstolarna med inslag av förlikningsmandat; gäller framför allt vissa pariskronofogdar som är erkänt skickliga förlikningsmän/skiljedomare — kontrollantsysslor vid olika typer av lotterier. Kronofogdarna kan själva bestämma i vilken utsträckning de vill utöva sistnämnda frivilliga sysslor och omfattningen kan således variera. På de mindre kontoren på landsbygden, med ett mindre

befolkningsunderlag, kan det dock ibland vara nödvändigt att ”fylla ut” verksamheten med flertalet av ovannämnda icke exekutiva sysslor. I Paris å andra sidan kan det finnas intresse och behov av att profilera eller specialisera sig på något särskilt område t. ex. besiktningar (constats).

 

2.2.6 Tillsynen och kronofogdekamrarna
Kronofogdarna är i sin egenskap av officiers ministériels föremål för en sträng kontroll. Le parquet (del av domstolen som har till uppgift att bevaka statens intressen) utövar tillsyn över dem liksom de särskilda kronofogdekamrarna på länsnivå. Även den särskilda taxesättningen innebär en viss kontroll.
    Kronofogdekamrar finns på läns-, regional- och riksnivå (Chambres Départementales, Régionales och Nationales des Huissiers de Justice) och dessa har alla i viss mån samma uppgifter som advokatsamfundet har för advokaterna i Sverige.
    Disciplinstraff finns i en sexgradig skala — från påpekande vid försummelser av lindrigare art till avsättning vid allvarligare fel. I Frankrike finns 95 département (ungefär=län) och i vart och ett av dessa har kronofogdarna i länet bildat en kronofogdekammare (Chambre Départementale des Huissiers de Justice). Länskamrarna skall tillvarata kronofogdarnas intressen inom olika områden men utövar också disciplinär jurisdiktion. Kammarens möjligheter att utdela disciplinstraff begränsas dock till påpekande och enklare varning. Rör det sig om grövre fel är det domstolen som beslutar.
    Skadestånd på grund av försummelser eller fel begångna av kronofogdarna garanteras av en gemensam obligatorisk försäkring.
    Det finns vidare 30 stycken regionala kammare (Chambre Régionale des Huissiers de Justice) — en vid varje cour d’Appel (ungefär hovrätt). Dessa kammare väljer styrelsen till den nationella kammaren.
    Chambre Nationale des Huissiers de Justice som har sitt säte i Paris representerar kronofogdarna i förhållande till staten i centrala frågor på riksplanet. I lagstiftningsfrågor inom exekutionsrätten är Chambre Nationale remissinstans liksom i andra frågor som berör kronofogdarnas arbetssituation. Det är också Chambre Nationale som är förhandlingspart när storleken på tarifferna för de exekutiva åtgärderna skall diskuteras. Chambre Nationale initierar vidare stora årliga kongresser för samtliga kronofogdar i landet med mycket genomarbetade och seriösa program. Man har nära kontakt med advokater och domare och bjuder ofta in andra jurister till kongresserna.

 

2.2.7 Constats eller besiktningar
Ordet ”constat” (ungefär = besiktning) förekommer inte i någon av de franska klassiska ordböckerna utan härstammar från termen ”procès-verbal de constatation” som närmast kan översättas med fastställelseprotokoll. Trots detta har ordet fått en officiell prägel och själva förfarandet en vidsträckt tillämpning i Frankrike.
    Det är av hävd kronofogdarna som utför constats beroende på att de vid utförandet av sina exekutionsrättsliga uppgifter är vana vid att protokollföra detaljerade beskrivningar av platser, personer, egendom m. m.
    De av kronofogdarna utfärdade constats är viktiga dokument inom bl. a. den franska fastighets-, hyres-och straffrätten och de används som bevismaterial i olika processer.
    Constats kan begäras av privatpersoner och företag men också av domare vid domstolarna. Constats har således två funktioner; dels som en sorts vittnesmål från en officiell person dels som ett hjälpmedel för domarna.
    Ett constat kan t. ex. utfärdas på begäran av en fastighetsägare i samband med byte av hyresgäst för framtida bevisning av fastighetens eller våningens skick. Vid nybyggnationer förekommer det ganska ofta att byggherren eller grannfastigheternas ägare önskar en besiktning av de kringliggande fastigheterna för framtida bevisning om påstådda skador m. m. Besiktning av varor och brottsplatser förekommer också i samma syfte.
    Den moderne domaren försöker idag att informera sig själv även på annat sätt än genom det som parterna säger eller skriver. Med hänsyn till den begränsade tid han har till sitt förfogande anlitar han därför en förmedlare som han litar på och till vilken han lämnar ett precist uppdrag. Denna person som blir domarens ”andra jag” skall genom ett constat beskriva det som domaren hade kunnat se och konstatera om han hade haft tid att förflytta sig. På detta sätt blir kronofogden domarens juridiska biträde eller domarens öga ( l’oeil du juge).
    Anser kronofogden att en expert inom något område behövs kan han självständigt begära biträde av en sådan.
    I Frankrike har kronofogdarna utfört constats sedan lång tid tillbaka. Systemet är allmänt utbrett och har bedömts fungera mycket bra. Det förbilligar ofta processerna genom att parterna inte behöver anlita varsin fackman eller sakkunnig.
    I Canada har provinsen Québec nyligen infört ett system motsvarande det franska där kronofogdar utför constats. Österrike överväger också att anamma systemet.

 

2.2.8 Exekutionskostnader
Kronofogdarna är som ovan nämnts skyldiga att följa särskilda tariffer när exekutionsavgifter skall tas ut i målet. Tarifferna, som endast angår monopolgöromålen, bestäms i en administrativ förordning. Avgifterna beror på fordringsbeloppens storlek och ökar i takt med dessa. Aktualiteten av tarifferna bestäms efter nettoresultatet för samtliga kronofogdekontor utan hänsyn till om vinsten beror på åtgärder utanför monopolområdet.
    Den lägsta tariffbestämda ersättningen för kronofogdarna är 150 francs och uttas vid det enklaste slaget av delgivning. Den högsta ersättningen enligt tariffen är 1 830 francs och tillämpas vid delgivning av betalningsuppmaning avseende belopp från 1 miljon francs och uppåt. Det finns en stor mängd taxebelopp för olika åtgärder som dock av utrymmesskäl inte kan redovisas här.
    Ett normalt delgivningsärende kostar ungefär 300 francs och ett fullständigt utmätningsärende brukar normalt kosta totalt ca 2 500 francs. I utmätningsärendet ingår ersättning för delgivning av betalningsuppmaning, utmätningsförrättning, försäljningsåtgärder och kungörelse. Av ovannämnt belopp skall kronofogden även betala bl. a. ersättning till låssmed och 30 francs till poliskommissarien. Denne har nämligen rätt att erhålla detta belopp för varje förrättning, som han är närvarande vid.
    Ett genomsnittligt avhysningsärende brukar uppgå till ca 2 500 francs. Beloppet inkluderar på motsvarande sätt ersättning till låssmed och poliskommissarie.
    Kostnaderna uttas i första hand av gäldenären. Om denne saknar möjlighet att betala får borgenären stå för kostnaden.
    Tarifferna gäller som sagt bara kronofogdarnas monopoluppgifter, vilket innebär att de beträffande övriga arbetsuppgifter kan debitera arvode efter timkostnad. De kan även vad gäller monopolärendena utta arvode för juridisk konsultation.
    Kronofogdekamrarna lämnar regelbundet rekommendationer till kronofogdarna vad gäller arvode för olika arbetsuppgifter.

 

2.3 Statliga kronofogdar/L’agents huissiers du trésor
Indrivningen av statens fordringar omhänderhas av skattekronofogdar (l’agents huissiers du trésor). I hela Frankrike finns ca 700 st. varav 175 st. är icke ordinarie. Till sin hjälp har de ett stort antal tjänstemän från de olika skatteförvaltningarna. I hela Frankrike finns 80 000 anställda vid skatteförvaltningarna och av dessa är knappt 20 000 anställda vid de särskilda indrivningskontoren.

 

2.3.1 Indrivningskontor
Skattekronofogdarna, som är statstjänstemän, har behörighet att driva in statens fordringar. De är placerade på olika indrivningskontor (Trésor public och Trésorie principale) som lyder under skattemyndigheterna, men likväl är klart avskilda från dessa. Man har särskilda indrivnings- respektive uppbördskontor beroende på om det gäller direkt eller indirekt skatt. Båda hör dock under budgetministeriet.

 

2.3.2 Utbildning
Minimikravet för att få arbeta som skattekronofogde är gymnasiekompetens, sex månaders teoretisk utbildning i exekutionsrätt vid särskild utbildningsanstalt eller vid universitet samt därefter en obligatorisk praktiktjänstgöring under ett och ett halvt år. Praktiktjänstgöringen, som är mycket detaljerat beskriven, avslutas med en fem månaders praktikperiod under vilken den blivande skattekronofogden själv får utöva yrket. Utbildningen avslutas därefter med ett skriftligt och ett muntligt examensprov. Många skattekronofogdar har dock motsvarigheten till en jur kand examen.
    Flera av dem rekryteras även från de privata kronofogdekontoren och då framför allt från kategorin praktikanter samt biträden.
    Skattekronofogdarna har även möjlighet att söka andra tjänster inom skatteförvaltningen och det förekommer att man alternerar mellan debiterings- och indrivningsuppgifter.

 

2.3.3 Löner och andra förmåner
I sin egenskap av statstjänstemän uppbär skattekronofogdarna lön från staten, men har därutöver rätt till viss ersättning för olika verkställighetsåtgärder enligt taxa.

 

2.3.4 Statens fordringar
Statens fordringar består av skatter, böter, tullar samt avgifter (i fortsättningen samtliga benämnda skatt). Betalar den skattskyldige inte sin skatt på förfallodagen påförs han en restavgift om tio procent på det obetalda beloppet. Efter förfallodagen restförs beloppet i restlängden (rôle), som är den vanligaste exekutionstiteln och olika indrivningsåtgärder kan påbörjas cirka en och en halv månad efter restföringen.
    Gäldenären debiteras även vissa tilläggsavgifter beroende på vilka exekutiva åtgärder som vidtas. Vid delgivning av betalningsanmaning (commandement) påförs enligt artikel 1912 du Code géneral des impôts den betalningsskyldige ett treprocentigt tillägg och fortskrider ärendet till utmätning debiteras han ett tillägg på fem

procent av bruttobeloppet, dvs. det oguldna beloppet inklusive restavgift och ovannämnt treprocentigt tillägg. Därutöver förekommer ytterligare tilläggsavgifter för andra exekutiva åtgärder, t. ex. 2,5 procent vid tilläggsutmätning och 1,5 procent vid försäljningsanmälan samt vid kungörelsen. Minsta belopp är dock 50 francs för delgivning av betalningsuppmaning och 100 francs för övriga åtgärder. Omsätter man avgifterna i årsränta och tar hänsyn till den tid under vilken skatten utestår obetald, visar det sig att avgifterna understiger bankernas utlåningsränta redan efter två år från skuldens förfallodag. Det förekommer därför att vissa gäldenärer spekulerar i under hur lång tid en skatteskuld kan tänkas kunna utestå obetald innan exekutiva åtgärder vidtas. Skattefordringar åtnjuter alltid förmånsrätt framför enskilda fordringar oavsett om utmätning har skett eller inte. Har t. ex. utmätning skett för en enskild fordran och har gäldenären även skatteskulder erhåller staten först utdelning vid köpeskillingsfördelningen. Eventuell resterande del lämnas till utmätningsborgenären. Före exekutiv försäljning av utmätt gods undersöks därför alltid om gäldenären har skatteskulder. Denna förmånsrätt är för närvarande mycket omdiskuterad och kan komma att försvinna i en framtid.
    Den allmänna civilrättsliga preskriptionstiden om 30 år gäller inte för skatter. Preskriptionstiden för skattefordringar är fyra år med preskriptionsavbrott genom bl. a. utmätning och betalning. Besvär över taxeringsbeslut skall anföras vid de administrativa domstolarna. Gäller besvären däremot exekutiva åtgärder är gäldenären hänvisad till de allmänna domstolarna.

 

2.4 Allmänt om verkställighet
2.4.1 Redogörelse gemensam för enskilda och allmänna mål
Efter delgivning av betalningsuppmaning — som utgör ett första obligatoriskt led i utmätningsprocessen — kan gäldenären räkna med att utmätningsförrättning kan ske vilken dag som helst. Någon underrättelse i förväg om tidpunkt för förrättning lämnas nämligen inte. Överraskningsmomentet är nödvändigt för en effektiv indrivning, anser man. Den huvudsakliga indrivningsmetoden är fältverkställighet. Det är förbjudet att sammanställa eller samordna flera register eller uppgifter beträffande en gäldenär, vilket gör att kontorsindrivningen är av underordnad betydelse. Lokala fastighetsregister finns visserligen men för att kunna utnyttja dessa måste man veta var fastigheten är belägen. Även fordonsregister finns, men också dessa är enbart lokala. Detta innebär att de tillgångar som utmäts oftast är

egendom som påträffas vid förrättningar, t. ex. TV- och stereoapparater, tavlor och äkta mattor. Så kallade SUT-protokoll eller protokoll som utvisar att gäldenären saknar utmätningsbar egendom får upprättas endast efter det att bostadsförrättning har skett.
    Kronofogdarna har inte möjlighet att delegera någon typ av verkställighet utan måste själva stå för all fältverkställighet. Alla kontorsgöromål såsom utsändande av kravbrev, efterforskning av gäldenärer, införskaffande av adress- och anställningsuppgifter m. m. utföres emellertid av annan personal.
    Anträffas inte gäldenären — som inte i förväg är underrättad om utmätningsförrättningen — lämnas antingen ett meddelande till gäldenären om att kronofogden har sökt honom eller bereder denne sig tillträde till bostaden eller lokalen med hjälp av låssmed. Kronofogden har nästan alltid sällskap av en låssmed och en poliskommissarie vid förrättningsbesöken. Tillträde till låsta utrymmen med hjälp av tvångsmedel kräver nämligen alltid närvaro av en poliskommissarie som skall kontrollera att allt går rätt till samt garantera förrättningsmannens säkerhet. Av praktiska skäl är kommissarien ofta närvarande hela förrättningsdagarna då det ganska ofta förekommer att man behöver tillgripa låssmed. I synnerhet gäller detta naturligtvis storstadsdistrikten.
    Vid utmätningsförrättning hos en affärsidkare kan det ibland förekomma att dennes affärslokal är stängd, men att varorna i affärslokalen ändå är väl synliga genom skyltfönstret. Utmätning kan då likväl komma till stånd. De varor som är synliga och som går att identifiera genom skyltfönstret utmäts och ett öppnande av lokalen med tvång blir därmed obehövligt. Den vanligtvis medföljande låssmeden brukar utses till vårdtagare (varom mera nedan) i dessa fall. De utmätta varorna förtecknas detaljerat i protokollet, vilket därefter stoppas i brevinkastet eller skjuts innanför dörren till lokalen.
    Kommer utmätning till stånd måste särskild vårdtagare utses, dvs. någon som skall vårda och ansvara för det utmätta godset. Är gäldenären närvarande vid förrättningen kan denne utses till vårdtagare. I annat fall brukar låssmeden förordnas. Det över förrättningen upprättade protokollet underskrivs av kronofogden samt vårdtagaren och i förekommande fall av poliskommissarien.
    Den utmätta egendomen kvarlämnas oftast hos gäldenären för att senare strax före försäljningstidpunkten avhämtas hos denne. Vanligen betalar gäldenären sin skuld före försäljningen. Det förkommer sällan att godset skingras, eftersom straffet härför, böter eller fängelse, har en avskräckande effekt. Skattekronofogdarna

medverkar vanligtvis inte i domstolen utom i de mål som är föranledda av att en gäldenär har skingrat utmätt egendom. Samordning av allmänna och enskilda mål för att erhålla samma förmånsrätt behöver inte ske, eftersom skatterna alltid har företräde. Däremot sker visst samarbete indrivningskontoren emellan samt mellan dessa och de privata kronofogdarna. Indrivningsmyndigheterna lämnar regelbundet stora mängder skattemål för verkställighet till de privata kronofogdarna. Orsaken härtill är att indrivningskontoren saknar resurser att ta hand om dem själva. Dessa mål utgör ungefär 20 % av de privata kronofogdarnas totala målmängd.

 

2.4.2 Speciellt om enskilda mål
För att erhålla verkställighet på en dom eller ett beslut måste sökanden — själv eller genom advokat — vända sig till en behörig kronofogde. Möjlighet för en borgenär att — före en begäran om verkställighet eller ansökan om erhållande av exekutionsurkund — erhålla uppgift om gäldenärens skatteskulder eller privata skulder saknas i stort sett. Skatteförvaltningens register är nämligen inte offentliga och kronofogdarna saknar register över gäldenärerna.
    Däremot finns ett register över näringsidkare, liknande vårt företagsinteckningsregister, hos tribunal de Commerce (se nedan). Borgenärerna kan där efterhöra vilka förmånsberättigade fordringar som har företräde framför den egna fordran och göra en bedömning av om det lönar sig att gå vidare till verkställighet.
    Vid granskning av verkställighetsansökan måste kronofogdarna alltid kontrollera att exekutionsurkunden i original är försedd med ett verkställighetsmedgivande; oftast i form av en stämpel med text som anger att verkställighet av beslutet får ske.
    Jävsregler finns, vilka säger att kronofogdar på samma kontor inte får biträda personer med motstridiga intressen.
    Kronofogdarna själva efterforskar normalt inte egendom utanför bostaden. Egendom som anträffas utanför bostaden är därför oftast anvisad av borgenären. Hittar kronofogden vid bostadsförrättningen ett checkhäfte eller uppgift om bankkonto undersöks dock omedelbart eventuellt tillgodohavande. I vilken utsträckning kronofogdarnas benägenhet att bedriva efterforskningar kommer att öka med anledning av artikel 39 nedan är ännu för tidigt att uttala sig om.
    Det förekommer att borgenärerna anlitar privata utredare (enquêteurs) eller privatdetektiver (détectives privés) för att få kännedom om var gäldenären bor och arbetar samt vilka tillgångar

han har. Ovannämnda yrkesgrupp är fria näringsutövare och förekommer i relativt stor omfattning i Frankrike.
    För avhysning krävs domstolsbeslut. En hyresvärd kan när hyrestiden har löpt ut eller när hyran inte har betalats säga upp hyresgästen och — om denne inte avflyttar frivilligt — begära att domstolen skall besluta om avhysning. Kronofogden verkställer beslutet genom att först uppmana hyresgästen att lämna lägenheten eller fastigheten (commandement de quitter les lieux), vilken uppmaning måste delges. Kronofogden försöker därefter att på olika sätt förmå hyresgästen att avflytta på frivillig väg. Är detta inte möjligt och avhysningsförrättning aktualiseras måste han hos polismyndigheten begära tillstånd att avhysa. Vid själva avhysningsförrättningen skall dessutom alltid en poliskommissarie närvara.
    Den nuvarande lagstiftningen skyddar hyresgästerna i mycket stor utsträckning, vilket gör det svårt för hyresvärdarna att få ickebetalande uppsagda hyresgäster avhysta. Den tidigare regeringen har ansett att bostaden är ”helig” och att man till vart pris skall skydda den som bor i bostaden. Detta förhållande innebär stora problem bl. a. vad gäller s. k. squatters. I framför allt Paris förekommer det relativt ofta att olika kategorier bostadslösa bryter sig in i lägenheter vars innehavare tillfälligt är bortresta på semester eller liknande. Har dessa squatters hunnit stanna i lägenheten i mer än 24 timmar anses ett besittningsförhållande ha uppstått och den ursprungliga lägenhetsinnehavaren måste vända sig till domstolen för att få ett beslut om avhysning av ockupanterna. Under tiden fram till dess avhysningen kan verkställas är den ursprungliga lägenhetsinnehavaren hänvisad till att bo någon annanstans. Inom ovannämna 24-timmarsfrist kan dock lägenhetsinnehavaren med hjälp av polisen få lägenheten utrymd. Intrånget betraktas nämligen då som egenmäktigt förfarande eller ”vanligt inbrott”.

 

2.4.3 Speciellt om allmänna mål
Böter men också skatter kan förvandlas till fängelse. Institutet är mycket effektivt och medför att den skattskyldige eller bötfällde ofta betalar frivilligt när förvandlingsstraffet skall utdömas. Många kända sångare och artister har fallit till föga och i sista minuten betalat sina stora skatteskulder inför hotet att få dessa förvandlade till en fängelsevistelse.
    Skattekronofogden ansöker mycket sällan hos domstol om att en gäldenär skall försättas i konkurs. Behörig domstol är tribunal de Commerce (se nedan). Konkursförfarandet anses tungt och utsikterna att erhålla utdelning små. De gäldenärer som i förekommande fall försätts i konkurs utgörs av näringsidkare med stora

skatteskulder. Skattekronofogden måste då begära biträde av en advokat, eftersom endast en advokat har rätt att uppträda inför domstolen. Fastigheter utmäts mycket sällan i allmänna mål bl. a. beroende på det omständliga och dyra förfarande som en exekutiv försäljning av fast egendom innebär. Exekutiv försäljning av fastigheter sker hos domstolen och det är bara advokater som får begära försäljning ävensom ropa in en fastighet. Det kostar mycket att anlita advokat och skattekronofogdarna tar i stället säkerhet i fastigheten och väntar på att någon annan borgenär skall begära utmätning och försäljning av fastigheten.
    Beträffande åtgärder för uttagande av skatt utomlands gäller i stort sett samma regler som i Sverige. Frankrike har liksom Sverige träffat avtal med ett stort antal stater om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Bestämmelserna om handräckning i det svenskfranska dubbelbeskattningsavtalet har fungerat bra vad gäller fransk indrivning mot svenska skattegäldenärer i Frankrike. De två svenska ärenden jag fick tillfälle att gå igenom vid ett indrivningskontor i Paris bekräftade också detta förhållande.

 

3. Domstolsväsendet
Le Tribunal d’Instance utgör underrätt och dömer skyndsamt i de enklaste civilmålen, bl. a. alla hyrestvister, mål som rör utmätning av lös egendom och i alla mål vari tvisteföremålet understiger 30 000 francs. Le Tribunal de Grand Instance utgör underrätt i de mer komplicerade civilmålen såsom familjemål, expropriationsmål, mål om utmätning av fast egendom samt mål vars tvisteföremål överstiger 30 000 francs. Le Tribunal de Commerce utgör underrätt i mål, som rör affärsverksamhet såsom tvister mellan näringsidkare, växel- och checkmål samt konkursmål. Le Tribunal de Prud’hommes är underrätt i arbetsrättsliga tvister. Domar och beslut avgjorda av ovannämnda fyra underrätter överklagas samtliga till vår motsvarighet till hovrätten, La Cour d’Appel.
    Det finns 30 stycken Cour d’Appel i Frankrike och de mål som avgörs i denna instans kan överklagas till den nationella högsta domstolen med säte i Paris, La Cour De Cassation.

 

4. Utsökningslagstiftning
4.1 Allmänt
Den nya utsökningslagen från den 9 juli 1991 (La loi portant réforme des procédures civiles d’exécution du 9 juillet 1991) med dess tillämpningsförordning från den 31 juli 1992 (Décret n 92-755 du 31 juillet 1992 instituant de nouvelles règles aux procédures civiles d’exécution pour l’application de la loi n 91-650 du 9 juillet 1991 portant réforme des procédures civiles d’exécution) är en reformering av den tidigare exekutionsrättsliga lagstiftningen. Lagen trädde, som tidigare sagts, i kraft den 1 januari 1993.
    Syftet med lagen är att göra exekutionslagstiftningen mer human, men också att göra verkställigheten mer effektiv. Lagen har i stort mottagits väl av yrkesverksamma kronofogdar och advokater även om den kritiserats på vissa punkter. Lagtexten har bl. a. av de praktiserande juristerna ansetts alltför precis. Alla verkställighetsåtgärder har beskrivits med en extrem noggrannhet och med ogiltighetspåföljd vid felaktigheter. ”Att informera människor är bra, men alltför mycket information skadar. Beskrivningen av kvarstadsinstitutet är t. ex. alltför tung och lång som en hel roman”, har det i detta sammanhang sagts. En stor nyhet i fransk exekutionsrätt är att kronofogden jämlikt artikel 39 i ovanämnda lag har fått möjlighet att via åklagaren erhålla upplysningar om bl. a. gäldenärens arbetsgivare och bankkonton. Artikel 54 i tillämpningsförordningen ger emellertid åklagaren i sin tur möjlighet att begära att kronofogden skall göra kompletterande undersökningar om kronofogdens begäran om bistånd till åklagaren inte föregåtts av tillräckliga efterforskningar från kronofogdens sida. Denna möjlighet att begära kompletterande undersökning av kronofogdarna, vilken har tagits upp endast i förordningen och inte i själva lagen, har kritiserats hårt framför allt från kronofogdehåll. Man har också kritiserat den stipulerade tidsfristen om tre månader, som åklagaren har till sitt förfogande för ovannämnda undersökningar, och hävdat att denna är alltför lång.
    Totalt sett har dock den nya möjligheten att kunna begära ovannämnda upplysningar om gäldenären uppfattats som revolutionerande och mycket fördelaktig bland kronofogdarna; även om man frågar sig hur åklagarna skall kunna administrera en förväntad stor mängd av förfrågningar och undrar hur de praktiskt kommer att gå till väga för att införskaffa upplysningarna.
    Nyheter är också att terminologin för de olika utmätningsinstituten är förändrad och att stor förändring i proceduren till gäldenärens förmån har skett.

Jag kommer nedan att redogöra för några av de viktigaste och mest omdiskuterade artiklarna varav vissa innebär sakliga förändringar och andra endast smärre justeringar.

 

4.2 Exekutionstitlar
Artikel 3 beskriver vilka exekutionstitlar som finns: 1. Exigibla beslut från civil eller administrativ domstol 2. Utländska domar och urkunder liksom skiljedomar som har förklarats exigibla genom lagakraftägande beslut 3. Protokollsutdrag undertecknade av domaren och parterna i förlikta mål 4. Av ”Notaire” upprättade handlingar försedda med verkställighetsmedgivande 5. Exekutionstitlar utfärdade av en privat kronofogde i anledning av bristande betalning av check 6. Bl. a. exekutionstitlar utfärdade av vissa offentligrättsliga juridiska personer, ”titre d’état”, t. ex. beslut av statliga sjukhus och skolor i anledning av obetalda avgifter; besluten skall vara försedda med verkställighetsmedgivande.

 

4.3 Exekutionsdomare
Artikel 7 reglerar verksamheten för en särskild exekutionsdomare (juge de l’exécution). Denna verksamhet är en nyhet i förhållande till tidigare lag. Exekutionsdomarens funktioner utövas av ordföranden i underrätt för större mål (le président du tribunal de grande instance), men denne kan, under vissa förutsättningar, delegera sin behörighet till en eller flera domare vid domstolen.
    Enligt artikel 8 skall exekutionsdomaren pröva frågor hänförliga såväl till exekutionstiteln som sådan som till själva verkställigheten. Han beslutar vidare om kvarstadsåtgärder (mesures conservatoires).
    Exekutionsdomaren prövar också yrkanden om skadestånd, som grundar sig på verkställighet eller utebliven verkställighet.
    Exekutionsdomarens beslut kan överklagas genom besvär till överrätt (la cour d’appel). Besvären innebär inte att verkställigheten avbryts, men ordföranden i överrätten kan medge uppskov med exekutiva åtgärder (motsvarande inhibition).

 

4.4 Hinder för verkställighet
Enligt artikel 18 är de privata kronofogdarna skyldiga att verkställa exekutiva åtgärder utom då de bedömer att den begärda åtgärden är olaglig eller då exekutionskostnaderna bedöms överstiga ford-

ringsbeloppet. När kronofogden anser det nödvändigt kan han alltid hänskjuta frågan till exekutionsdomaren.

 

4.5 Tillträde till bostad
Enligt artikel 20 kan kronofogden efter åtta dagar (tidigare 24 timmar) räknat från delgivning av en betalningsuppmaning (commandement de payer) med hjälp av låssmed gå in i en bostad och vid behov låta öppna dörrar och låsta utrymmen. Detta är en mycket omdiskuterad förändring till gäldenärens förmån.

 

4.6 Parterna och tredje man
Av artikel 22 framgår att verkställighetsåtgärderna inte får vara mera omfattande än som är nödvändigt för att uppnå betalning av förpliktelsen. Exekutionsdomaren kan undanröja alla onödiga eller felaktiga åtgärder och ådöma borgenären skadestånd vid missbruk.
    Artiklarna 23 och 24 föreskriver att gäldenären kan bli skadeståndsskyldig om han oskäligen förhindrar förrättningen och att tredje man under vissa förutsättningar kan bli betalningsskyldig för skulden.

 

4.7 Verkställighet
Enligt artikel 28 får verkställighet inte annat än i undantagsfall ske på sön- eller helgdag. Dylik verkställighet förutsätter särskilt tillstånd av exekutionsdomaren. Verkställighet får inte påbörjas före klockan 06.00 eller efter klockan 21.00 utan tillstånd av exekutionsdomaren och då endast på platser, som inte tjänar som bostad.
    Av artikel 31 framgår att verkställigheten sker på borgenärens risk. Om exekutionstiteln ändras i anledning av besvär kan borgenären bli ersättningsskyldig gentemot gäldenären.
    Enligt artikel 32 skall gäldenären stå för kostnaderna för verkställigheten i målet; vissa undantag härifrån finns dock .

 

4.8 Inhämtande av upplysningar
Enligt artikel 39 skall åklagaren — efter begäran av kronofogden — med nödvändig skyndsamhet ta reda på adresserna till de bankinrättningar hos vilka konton har öppnats i gäldenärens namn liksom adressen till gäldenären och dennes arbetsgivare. Kronofogden måste dock kunna visa att han själv misslyckats med sina efterforskningar. Som tidigare nämnts kan dock åklagaren enligt artikel 54 i tillämpningförordningen under vissa förutsättningar begära kompletterande undersökningsåtgärder av kronofogden.

Artikel 41 stipulerar att de erhållna upplysningarna bara får användas för verkställighetsändamål och att de under inga omständigheter får lämnas ut till tredje man eller något informationsregister.

 

4.9 Utmätning av fordringar
Av artiklarna 42 och 43 framgår att utmätning kan ske av gäldenärens fordringar (saisie-attribution). Utmätningen medför att borgenären omedelbart inträder i gäldenärens ställe upp till fordringsbeloppets storlek. Utmätningar, ackord eller konkurs därefter, med avseende på gäldenären, påverkar inte borgenärens rätt. Lönefordringar regleras särskilt varom mera nedan.
    Enligt artikel 45 måste bestridande, som hänför sig till utmätningen, ske inom en månad.
    Av artikel 47 framgår att — om utmätningen sker hos en bankinrättning — denna är skyldig att uppge gäldenärens saldo på kontot på utmätningsdagen. Under en tid av 14 vardagar efter utmätningen är beloppet ”spärrat”. Beloppets storlek kan dock påverkas på grund av olika betalningstransaktioner på kontot daterade före utmätningen. Om det ”spärrade” beloppet minskas måste bankinrättningen lämna ett utdrag över alla transaktioner som har skett på kontot sedan utmätningsdagen.
    Ovannämnt förfarande är en nyhet och en förenkling i förhållande till den gamla lagen. Tidigare var man tvungen att vid utmätning av banktillgodohavande gå till domstol för att fastställa utmätningen, som först därefter blev giltig.

 

4.10 Utmätning av lön
Artiklarna 48 och 49, som hänvisar till den arbetsrättsliga lagstiftningen (code du travail) reglerar institutet utmätning i lön (saisie des rénumérations).
    Det utmätningsbara beloppet regleras i artikel 80 i tillämpningsförordningen. Regleringen bygger på vissa tröskelvärden.
    Behörig domstol vid besvär i löneutmätningsmål är underrätt och inte den särskilde exekutionsdomaren.
    Utmätning i lön kan inte ske för provisoriska åtgärder t. ex. kvarstad.
    Arbetsgivaren är skyldig att månadsvis inbetala de innehållna lönebeloppen inom de disponibla gränserna. I annat fall kan domstolen förklara honom betalningsskyldig för motsvarande belopp.

 

4.11 Utmätning av lös egendom
Av artikel 51 framgår att utmätning av lös egendom (saisie-vente) i en lokal som tjänar som gäldenärens bostad endast kan ske för fordringsbelopp över 2 500 francs om det inte är så att indrivning av fordran inte har kunnat ske genom utmätning i lön eller utmätning av banktillgodohavande. Man har ansett att utmätning av lös egendom är otidsenlig och att utmätning av bank- och lönefordringar i stället skall prioriteras. Exekutionsdomaren kan dock alltid medge undantag.
    Betalningsuppmaning skall föregå utmätning av lös egendom och denna uppmaning måste av ovan angivet skäl innehålla en uppmaning till gäldenären att lämna namn och adress till sin arbetsgivare och/eller bankförbindelse. Om inte gäldenären lämnar dessa uppgifter kan åklagaren anlitas för införskaffande av dessa (se ovan under art 39).
    Kravet på att delge betalningsanmaning före utmätning har kritiserats mycket, eftersom man ansett att faran för att gäldenären skall försvinna med eventuellt utmätningsbart gods därmed skulle öka. ”Överraskningsmomentet är nödvändigt för att uppnå effektivitet vid utmätning” har man hävdat.
    Enlig artikel 52 äger tvångsförsäljning av det utmätta godset rum på offentlig auktion tidigast en månad efter utmätningstillfället.
    Under denna period kan gäldenären försöka få till stånd en frivillig försäljning, som dock förutsätter att borgenärerna godtar den föreslagna köpeskillingen. För att förhindra att godset skingras ansvarar kronofogden för transport av godset samt deponering av köpeskilling.
    Kommer ingen frivillig försäljning till stånd fortsätter tvångsförsäljningen.

 

4.12 Handräckning
Artikel 56 reglerar handräckningsinstitutet (appréhension des meubles). Kronofogden kan med stöd av en exekutionstitel låta hämta lös egendom, som gäldenären är skyldig att överlämna eller återlämna till borgenären — utom då gäldenären erbjuder sig frivilligt att verkställa transporten på egen bekostnad. Om egendomen finns hos tredje man krävs för verkställighet av handräckning hos denne särskilt tillstånd av exekutionsdomaren.
    Innan artikelns tillkomst diskuterades om exekutionsdomarens tillstånd skulle kunna underlåtas i de fall godset fanns hos tredje man. Avsikten var att effektivisera arbetet vid domstolarna, som enligt förslaget endast skulle avgöra de komplicerade och tvistiga ärendena. Förslaget kom dock aldrig att genomföras.

4.13 Utmätning av motorfordon
Av artiklarna 57 och 58 framgår att själva delgivningen hos gäldenären av kronofogdens anmälan till fordonsregistret får utmätningsverkan. Utmätning kan ske var helst fordonet befinner sig. Artikeln innebär en nyhet, som förenklar utmätning av denna typ av egendom.

 

4.14 Avhysning
Enligt artikel 61 kan avhysning (expulsion) bara ske med stöd av domstolsbeslut eller exigibel förlikning och efter delgivning av uppmaning att lämna lokalen. Om det rör sig om okända personer är det dock — för att anse att delgivning har skett — tillräckligt att akten lämnas till ”le parquet” (en del av domstolen som bevakar statens intressen). Det sistnämnda är en stor nyhet och förenkling i förhållande till tidigare lagstiftning, som medförde stora svårigheter. Fransmännen har härigenom funnit en originell lösning vad gäller delgivning av icke identifierbara personer såsom t. ex. husockupanter, s. k. squatters. Av artikel 62 framgår att, om avhysningen rör en bostad, avhysning får ske först två månader efter det att den avhysningshotade uppmanats att lämna lägenheten. Vid särskilda förhållanden kan domstolen förkorta eller förlänga denna tidsperiod. Uppskovsperioden förlängs regelbundet om avhysningsförrättningen skulle infalla under vinterhalvåret (1 november–15 mars) då avhysningen anses få exceptionellt svåra konsekvenser för den berörde.
    Kronofogden har skyldighet att informera berörda myndigheter om kommande avhysningar för att dessa skall kunna vidta erforderliga åtgärder för anskaffande av ny bostad till den avhyste.

 

4.15 Provisoriska säkerhetsåtgärder/Kvarstad
Av artikel 67 framgår att en borgenär med en välgrundad fordran kan begära tillstånd till provisoriska säkerhetsåtgärder (mesures conservatoires) avseende gäldenärens tillgångar. Tillstånd meddelas av exekutionsdomaren under förutsättning att borgenären kan styrka särskilda omständigheter som skulle kunna hota indrivningen. Verkställighet sker utan föregående delgivning av betalningsuppmaningen.
    Det finns två former av mesures conservatoires; saisie conservatoire och sûreté judiciare varom mera nedan.
    Enligt artikel 68 är ovannämnt tillstånd av domstolen inte nödvändigt då borgenären har en exekutionstitel eller ett ”ännu icke exigibelt” domstolsbeslut. Samma gäller vid bristande betalning av accepterad växel, check och revers samt obetald hyra vid skriftligt

hyreskontrakt. I en doktorsavhandling1) från 1992 diskuteras frågan huruvida lagstiftaren med utrycket ”ännu icke exigibelt domstolsbeslut” har inbegripit utländska domar som ännu inte erhållit exekvaturförklaring. Något svar härpå lämnas dock inte.
    Enligt artikel 70 måste borgenären inom viss tid fullfölja proceduren med att erhålla en exekutionstitel — om han inte redan har en sådan — med risk för att de vidtagna åtgärderna annars blir ogiltiga.
    Av artikel 74 framgår att säkerhetsutmätning, saisie conservatoire, kan tillämpas på all gäldenären tillhörig lös egendom.
    Enligt artikel 77 kan sûreté judiciare tillämpas såvitt gäller fast egendom, företagshypoteksegendom, aktier, bolagsandelar och värdepapper.
    Säkerhetsåtgärderna är gällande mot tredje man viss tid efter offentliggörandet.

 

4.16 Övrigt
Enligt artikel 83 kan domstolen — beroende på gäldenärens situation och borgenärens behov — antingen medge anstånd med betalning av skulden eller dela upp betalningen i terminer; i bägge fallen dock längst under två år. Domstolen kan vidare, i ett beslut som skall innehålla särskild motivering, sänka räntesatsen eller föreskriva att betalningarna skall avräknas på kapitalskulden.
    Av artikel 97 framgår att lagen träder i kraft den 1 januari 1993 och att den inte är tillämplig beträffande åtgärder, som påbörjats före detta datum.

 

5. Några övriga verksamhetsområden med anknytning till exekutionsrätten
5.1 Exekutiv försäljning
Exekutiv försäljning av fast egendom sker hos domstolen (tribunal de grand instance) genom en mycket omständlig och ålderdomlig procedur. Endast advokater får ansöka om att en fastighet skall försäljas exekutivt och de har även ensamrätt på att ropa in fastigheten vid själva auktionen. En privatperson som är spekulant på en fastighet måste därför i förväg kontakta en advokat som kan biträda honom vid auktionen. Har man som privatperson förbisett detta kan man i nödfall försöka övertala någon advokat i auktionshallen att åta sig uppdraget att ropa in fastigheten.

 

1 Woopen Herbert, juris doktor vid Kölns universitet ”L’exécution forcée en droit allemand et la reforme des voies d’exécution en France”.

 

Ett femtiotal advokater i Frankrike har specialiserat sig på exekutiv försäljning av fastigheter och det är till dessa borgenärerna vanligtvis vänder sig när de vill ansöka om försäljning av gäldenärens fasta egendom. Kronofogdens roll är bl. a. att delge betalningsuppmaning samt inregistrera skulden i jordregistret. De flesta sökandena är banker samt organisationer med fordringar på el, värme m. m.
    En stor ökning av antalet ärenden har skett det senaste året. Cirka 1 500 fastighetsutmätningar sker per år i Paris, men alla resulterar dock inte i försäljning. Sökandena blir ägare till fastigheterna om dessa inte blir sålda, vilket innebär att bl. a. de franska bankerna idag innehar ett stort antal fastigheter som de i sin tur försöker att avyttra.
    Exekutiv försäljning av lös egendom omhänderhas av jurister, commissaires priseurs, som är fria yrkesutövare. Dessa har monopol på denna uppgift liksom huissiers de justice har monopol på exekutiva uppgifter och notaires på bl. a. frivilliga fastighetsöverlåtelser. Den utmätta egendomen säljs genom commissaires priseurs försorg på offentlig auktion. Dessa har hand om all offentlig auktionsverksamhet dvs. även frivilliga försäljningar. De ansvarar även för att den exekutiva försäljningen är vederbörligen kungjord.

 

5.2 Skuldsanering
Enligt en lag från 1990 kan ”överskuldsatta” privatpersoner erhålla betalningsbefrielse beträffande en del av sina skulder (procédure de surendettement des ménages). Denna typ av skuldsanering kan komma till stånd genom beslut av domstol efter ansökan av gäldenär. Innan domstolen fattar beslut bereds borgenären tillfälle att yttra sig. Innebörden av ett beslut om skuldsanering är att del av skulden avskrivs och att detaljerade föreskrifter lämnas avseende amortering av resterande skuld.
    Lagen har kritiserats bl. a. för att — trots att den förutsätter god tro — många gäldenärer vid skuldsättningen spekulerat i möjligheten att erhålla skuldbefrielse i en framtid. Man har även hävdat att institutet undergräver betalningsmoralen. Många anser att lagen fungerar dåligt och att den har missbrukats. Domstolarna har heller inte tillämpat lagen särskilt ofta bl. a. därför att den ansetts vara svårtillämpbar.