Litteratur
M.BILLSTRÖM, C.BRING,C.DIESEN,M.LISHAJKO,C.MARMOLIN: Brottsoffrets rätt. Juristförlaget 1995.
Genom sammanläggning av fyra examensarbeten utgav Juristförlaget i februari 1995 en kommentar till 23 kap. rättegångsbalken med titeln ”Förundersökning” (anmäld av Gunnel Lindberg i SvJT 1996 s. 360). Förlaget har nu gett ut ett nytt liknande sammanläggningsverk. Denna gång har examensarbetena hämtats från tre olika discipliner inom juristutbildningen, nämligen straffrätt, processrätt och försäkringsrätt. Det sammanhållande kittet är brottsoffrets situation. Boken tar huvudsakligen sikte på fall där någon utsätts för våld eller andra angrepp på person. Sakskador och ren förmögenhetsskada berörs endast perifert. Det är på grund av denna inriktning som boken har fått titeln ”Brottsoffrets rätt” och inte ”Målsägandens rätt”.
Syftet har varit detsamma som i den föregående boken, att åstadkomma en populär men stringent juridisk framställning som kan användas i såväl yrkesverksamhet som undervisning. Boken torde ha goda förutsättningar att motsvara dessa förväntningar.
Ämnesvalet ligger otvivelaktigt särdeles väl till i tiden. Under senare år har ett trendbrott ägt rum inom kriminalpolitiken. Brottsoffren, som tidigare varit starkt försummade, har nu satts i centrum för det kriminalpolitiska intresset. Genom en rad år 1994 genomförda författningsändringar och andra reformer — inte så genomgripande var för sig men sammantagna av inte ringa betydelse — har brottsoffrens situation påtagligt förbättrats. Hela detta reformarbete har kunnat beaktas. Som sig bör inleds boken med en översiktlig historik om brottsoffret i processen. Där tecknas utvecklingen alltifrån blodshämnden fram till våra dagars allmänna åtal och väl utvecklade målsäganderätt. Historiken, som är författad av Magnus Billström, är rappt skriven. Den är kanske i första hand avsedd för undervisningsändamål men kan med fördel läsas även av andra än studenter.
Efter den inledande historiken följer under rubriken ”Brottsoffret och omvärlden” en av Christian Diesen skriven introduktion till de tre examensarbetena. Introduktionen, som sträcker sig över ett sextiotal sidor, innehåller åtskilligt av synpunkter och reformtankar som det kunde vara frestande att ta upp till debatt. Det skulle dock föra för långt i detta sammanhang. Marianne Lishajko, som svarar för det straffrättsliga ämnet, har valt att skriva om nödvärnsrätten. Detta är ett gott val. Otvivelaktigt råder hos allmänheten mycket oklara föreställningar om nödvärnsrättens innebörd och gränser. Som också riksdagen har framhållit föreligger därför på detta område ett klart informationsbehov. Marianne Lishajkos framställning är både sakligt korrekt och lättillgänglig och alltså väl ägnad att upplysa om vilka rättigheter den har som blir utsatt för våld. ”Brottsoff-
rets rätt” riktar sig visserligen inte till allmänheten men förhoppningsvis kan uppsatsen om nödvärn få ringar att spridas på vattnet.
Efter att först ha tecknat nödvärnsrättens utveckling fram till brottsbalken övergår författaren till sin presentation av gällande rätt. Lyckligt nog har hon kunnat basera redogörelsen på den lydelse som balkens 24 kap. fick genom 1994 års lagändring.
Författaren redovisar och kommenterar ingående reglerna om nödvärn och nödvärnsexcess och behandlar även sådana frågor som nödvärnshjälp och putativt nödvärn. Hon har uppmärksammat att det av den nya lydelsen av 24 kap. 6 § BrB framgår att även den som i en inbillad nödvärnssituation svårligen kunnat besinna sig omfattas av excessbestämmelsen. Också de i sammanhanget väsentliga bevisspörsmålen tas upp till behandling.
Vid genomgång av Högsta domstolens praxis vid angrepp på person framför författaren viss kritik mot domskälen i rättsfallet NJA 1970 s. 58. Den angripne blev där frikänd men det förekommer i domskälen ett uttalande av innebörd att närvaron av andra personer kan göra att ett angrepp är att bedöma som mindre farligt. Med den utveckling av våldet i samhället som ägt rum under de senaste decennierna är det mindre troligt att kringstående personer skall vara benägna att ingripa till försvar för en för dem obekant person eller att närvaron av vittnen skall verka avhållande på en kanske drogpåverkad våldsverkare. Varje fall får emellertid bedömas för sig och det går därför inte att generellt avfärda den synpunkt som kom till uttryck i rättsfallet.
På en punkt tycks författaren ha misstolkat HD:s praxis. Hon jämför rättsfallen NJA 1977 s. 655 och NJA 1990 s. 210, vilka båda gällde frågan huruvida den angripne svårligen kunnat besinna sig. Denna fråga besvarades i det förra fallet nekande och i det senare jakande. Författaren menar att HD gjorde en alltför sträng bedömning i 1977 års fall till nackdel för den angripne och tycker sig i 1990 års fall kunna utläsa att gränsen för tillåtet våld har flyttats till fördel för den angripne. Hon tolkar 1990 års rättsfall så att det ”förmodligen innebär att NJA 1977 s. 655 upphävs”. Så förhåller det sig förvisso inte. Att det blev motsatt utgång i de båda målen ter sig mycket rimligt i betraktande av de i referaten beskrivna händelseförloppen. Jag tror inte att det skulle ha blivit en annan utgång i 1977 års fall om det förelegat till bedömning i dag. Vad som är av intresse i 1990 års rättsfall är inte så mycket domslutet utan vad som anförs om bevisbörda och beviskrav i fall rörande nödvärnsexcess. Den processrättsliga uppsatsen är skriven av Carina Bring och har rubriken ”Målsägandens olika reaktionsmöjligheter på ett brott”. Det är ett stort ämne författaren har åtagit sig att behandla och det har säkert berett henne en del svårigheter att disponera det omfattande materialet på överskådligt sätt. Något överraskande är det t. ex. att finna redogörelser för offentlighet och sekretess under förundersökning och huvudförhandling i ett avsnitt som handlar om målsägandens rätt att biträda åtalet. Texten innehåller också en del onödiga upprepningar och ett överflöd av förstärkningsord av typen ”synnerligen” och ”utomordentligt”. Mest störande är nog en rad fula syftningsfel.
Utöver den rent rättsliga redovisningen innehåller uppsatsen flera inslag med allmänmänskliga aspekter på brottsoffrets behov av personligt stöd och hjälpinsatser av mera kurativ natur. Framställningen vittnar i dessa delar om ett obestridligt personligt engagemang från författarens sida och om hennes förmåga till inlevelse i brottsoffrens situation. Det ligger helt i linje härmed att det i uppsatsen har beretts stort utrymme åt redogörelse för de möjligheter till personligt stöd och juridisk hjälp som brottsoffer kan få genom kontaktperson enligt socialtjänstlagen, stödperson — numera även på förundersökningsstadiet — rättegångsombud och rättegångsbiträde samt i synnerhet genom målsägandebiträde. Författaren redogör för hur tillämpningsområdet för målsägandebiträde etappvis har utsträckts. Beskrivningen härav hade nog kunnat göras kortare och mindre invecklad. Det skulle ha underlättat för läsaren att ta reda på i vilka fall det är möjligt att förordna sådant biträde.
Även om boken huvudsakligen är inriktad på situationer där en person utsätts för våld eller andra angrepp på person och där det i allmänhet inte behöver råda någon tvekan om vem som är att anse som målsägande, så definieras detta rättsliga begrepp tämligen ingående både av Carina Bring och av Christian Diesen i dennes introduktion. Framställningen av detta rättsområde är väl avvägd för ändamålet och ger inte anledning till några invändningar. En detalj i Christian Diesens redogörelse bör kanske ändå beröras. Han nämner utan närmare kommentar att ”en bankkund som fått sina kläder nedsmutsade vid ett rån” inte uppfyller kriteriet för målsäganderätt (s. 29). Framställt i denna nakna form är uttalandet snarare missvisande än upplysande. Vad som vanligtvis händer vid bankrån är att tillstädesvarande kunder under vapenhot tvingas att lägga sig ned (på det ofta smutsiga golvet). De är otvivelaktigt att anse som målsägande på grund av det olaga hot eller tvång som de utsatts för. En sak för sig är om brottet skall beivras särskilt eller, mera realistiskt, bedömas som ett led i det mot banken riktade rånbrottet. Mera knepigt är det att avgöra hur gränsen skall dras mellan målsägande och vittnen bland bankens anställda. Någon vägledning härvidlag skulle nog på sina håll ha välkomnats. Enligt Carina Bring hör det till ovanligheten att målsäganden biträder åklagarens talan (s. 204). Förklaringen härtill skulle vara att åklagaren har åtalsplikt och att målsägandens befogenheter är begränsade till den ram som åklagaren har dragit upp för målet. Det är klart att rätten för målsäganden att biträda åtalet fyller sin största funktion i fall där målsäganden vill föra fram annan bevisning eller argumentation än den som åklagaren framlägger. Man bör emellertid inte bortse från den psykologiska aspekten. Jag föreställer mig att det för en målsägande kan ligga närmare till att svara ja än nej på rättens fråga om han biträder åklagarens talan, förutsatt att han har blivit informerad om vad som gäller under rättegången.
En målsägande som biträder åtalet har samma rätt som åklagaren att ändra eller justera åtalet. Enligt Carina Bring torde målsäganden dock vara tvungen att rådgöra med åklagaren innan han vidtar några åtgärder i åtalsjusterande riktning. Det är förvisso lämpligt att så sker men någon
skyldighet därtill kan inte anses följa av det enskilda åtalets subsidiära karaktär. Rätten kan därför inte vägra att pröva en av målsäganden gjord ändring eller justering av åtalet på den grund att något samråd inte skett med åklagaren.
Vid tiden för rättegångsbalkens ikraftträdande förekom i juristkretsar en hel del kritiska uttalanden rörande den långtgående detaljregleringen i den nya balken. När Nils Rappe den 29 maj 1948 höll föredrag inför Stadsdomarföreningen om ”Målsäganden enligt nya RB” (SvJT 1948 s. 48) nämnde han att det likväl på ett område, kanske inte utan fog, skulle kunna sägas att det hade varit bättre med litet mera vägledning i den nya balken, nämligen i fråga om målsägandens talan om enskilt anspråk på grund av brott. Denna fråga hade blivit litet knapphändigt behandlad och man hade på många håll fått tillgripa lösningar som inte var direkt avsedda vid den nya balkens tillkomst. När Carina Bring tar upp tråden och uttalar sig på samma sätt, t. o. m. i mindre försiktiga ordalag (s. 253) så ter sig detta numera tämligen poänglöst och när hon i ett senare sammanhang (s. 275) tillägger att det är en allvarlig brist att inga regler om förberedelse, motsvarande dem som gäller i ett tvistemål, har getts i fråga om en skadeståndstalan som handläggs enligt brottmålsreglerna tillsammans med åtalet, så är det verkligen att ta i. Rättegångsbalken har nu varit i kraft i nästan ett halvt sekel och jag har svårt att tro att domare eller andra jurister i dag upplever frånvaron av detaljbestämmelser på detta område som något verkligt problem.
En av de förbättringar för målsägande som genomfördes 1994 gick ut på att göra det enklare för dem att få ut skadestånd som tillerkänts dem. Det går nu till så att domstolen sänder ett exemplar av domen till kronofogdemyndigheten som i sin tur frågar målsäganden om han önskar verkställighet. Enklare än så kan det knappast bli. Tidigare var det inte ovanligt att målsäganden förhöll sig helt passiv i tron att pengarna skulle komma med posten. Nu krävs ingen aktivitet alls från målsägandens sida. Dessvärre förhåller det sig ofta så att gärningsmannen saknar utmätningsbara tillgångar och att domen därför inte kan verkställas. Detta behöver dock inte innebära att den skadelidande blir utan ersättning. I flertalet fall lämnas ersättning med anledning av överfallsskyddet i villa/hemförsäkringarna. Ett brottsoffer som inte får ersättning vare sig från gärningsmannen eller någon försäkring kan i sista hand få statlig brottsskadeersättning.
En informativ redogörelse för brottsskadesystemet ges i det tredje och sista examensarbetet. Uppsatsen har titeln ”Brottsskadeersättning vid personskada” och är skriven av Christina Marmolin. Hon redovisar vad som ligger bakom tillkomsten av statliga ersättningsanordningar och tecknar utvecklingen fram till 1978 års brottsskadelag. Med denna togs steget fullt ut såtillvida att en skadelidande numera är lagligen berättigad till ersättning från staten under de förutsättningar och inom de ramar som anges i lagen.
Efter den historiska presentationen går författaren systematiskt igenom samtliga bestämmelser i brottsskadelagen utom dem som handlar om sakskada och ren förmögenhetsskada (3 och 4 §§). Läsaren får alltså också upplysning om vad den har att iaktta som vill begära brottsskade-
ersättning, om hur ärendena handläggs och prövas samt till sist något om statens regressrätt mot gärningsmännen. Eftersom brottsskadeersättning, med få avvikelser, skall bestämmas enligt skadeståndsrättsliga principer omfattar redovisningen även väsentliga delar av den allmänna personskaderätten.
Författaren har studerat praxis i brottsskadeärendena ungefär fram till den tidpunkt då Brottsskadenämnden omorganiserades till Brottsoffermyndigheten. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1988, infördes i brottsskadelagen (2 §) en möjlighet att ersätta lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott, alltså en bestämmelse som nära ansluter sig till 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Författaren har ägnat stor uppmärksamhet åt praxis i fråga om ersättning för kränkning genom brott och presenterar i en lathund i slutet av boken en lista över belopp som normalt har fastställts vid olika typer av brott. Vid läsning av listan bör man vara medveten om att det först är under det senaste decenniet som ersättning för integritetskränkning vid de brottstyper som det här är fråga om har fått någon verklig betydelse i det praktiska rättslivet och att domstolarna ännu tycks vara osäkra om på vilka nivåer ersättningarna bör ligga. Listan får tas för vad den är, en redovisning av Brottsskadenämndens praxis, och kan inte okritiskt användas vid rättstillämpning.
På en punkt har författaren förbisett att Brottsskadenämnden ändrat sin praxis. Det gäller frågan huruvida kränkningsersättning kan ges för det obehag en person upplever som kommer hem och finner att det har varit inbrott i bostaden. Rättsläget är för närvarande osäkert i denna fråga. Det är emellertid inte alldeles ovanligt att tingsrätter — även efter prövning i sak — dömer ut skadestånd i sådana fall. Kommittén om ideell skada har ansett att så bör kunna ske men endast när bostaden i samband med inbrottet har skövlats eller utsatts för en omfattande förstörelse eller när inbrottet har haft andra särskilt skändliga inslag (SOU 1992:84 s. 230). Mot denna bakgrund fann sig Brottsskadenämnden inte längre böra kategoriskt avslå ansökningar om brottsskadeersättning vid denna brottstyp. Det första positiva beslutet är refererat i nämndens verksamhetsberättelse för budgetåret 1992/93 s. 23. Ersättningen bestämdes till 10 000 kr. och samma belopp har getts i några få senare ärenden.
Med anledning av vad författaren anför om underlaget för bestämmande av ersättning för lyte i form av ärr (s. 315) kan påpekas att det numera finns en av Trafikskadenämnden utarbetad hjälptabell med tillhörande fotosamling. Detta nya beslutsunderlag har för flertalet fall lett till en markant höjning av ersättningsnivån.
En fordran på skadestånd för ideell skada faller bort om den skadelidande avlider. Endast om skadeståndet före dödsfallet har fastställts genom dom, som dock inte behöver ha vunnit laga kraft vid tiden för dödsfallet, eller genom en överenskommelse mellan skadevållaren och den skadelidande går fordringen över på dennes arvingar. Enligt Christina Marmolin (s. 327) är det endast ideell ersättning för personskada som kan ärvas, däremot inte rätt till kränkningsersättning. Detta är en
missuppfattning. Av hänvisningen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen till bestämmelserna om personskada följer att kränkningsersättning skall behandlas på samma sätt som ersättning för ideell personskada. I sammanhanget kan nämnas att Kommittén om ideell skada — som i sitt lagförslag har en från personskada fristående reglering av kränkning genom brott — föreslår att rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada och för kränkning vid den skadelidandes död skall gå över på arvingarna om krav på sådan ersättning har framställts dessförinnan (SOU 1995:33 s. 371). En helt annan sak är att närstående till den som uppsåtligen bragts om livet numera — med stöd av pleniavgörandena i rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II — under vissa betingelser kan tillerkännas ideell ersättning för personskada men inte för kränkning, eftersom brottet inte har riktats mot dem.
I en kommentar till 1993 års rättsfall säger sig författaren tro att domstolspraxis kommer att utvecklas därhän att man inom ett par år kan få ersättning även vid vållande till annans död. Framtiden får utvisa om hon får rätt. Helt klart är emellertid att rättsfallen inte ger stöd för en sådan utveckling. Högsta domstolen uttalade nämligen att en långtgående utvidgning av möjligheterna till skadestånd för psykiska besvär till följd av någons död eller allvarliga personskada förutsätter så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren.
Ersättningen fastställdes i de båda målen till 25 000 kr. för varje skadelidande. Som Christina Marmolin anför tycks detta i praxis ha uppfattats som normerande. Detta kan dock inte ha varit Högsta domstolens avsikt. Ersättning för sveda och värk skall liksom i andra sammanhang bestämmas enligt gällande normer, alltså med användning av Trafikskadenämndens hjälptabeller, och bedömningen skall ske individuellt på grundval av den i varje enskilt fall föreliggande medicinska utredningen. Man bör med andra ord undvika en rättstillämpning som kan ge intryck av att det sätts prislappar på människoliv.
Förutom listan över kränkningsersättningar finns i slutet av boken ytterligare två lathundar. I den ena har försök gjorts att i en tabell ange vem som är målsägande vid olika typer av brott. Det är uppenbart att ett sådant försök måste stöta på många svårigheter. Tabellen har också försetts med så betydande reservationer att man kan fråga sig om försöket varit mödan värt. Den praktiska nyttan av tabellen kan i vart fall starkt ifrågasättas. Annorlunda förhåller det sig med den andra lathunden, vilken innehåller en checklista över åtgärder som målsägande kan vidta. Den kan säkert bli ett gott stöd inte endast för jurister utan även för de lekmän som på olika sätt är engagerade i brottsofferstödjande verksamhet. Förhoppningsvis skall också de tillhöra bokens läsekrets. Det är den väl värd.
Holger Romander