Aktuella frågor

 

 

Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — replik
Svante O. Johansson har i SvJT 1996 s. 725 ff. behandlat förutsättningar för och lämplighet av skadelidandes rätt att rikta sitt ersättningskrav direkt mot den försäkringsgivare som har utfärdat ansvarsförsäkring för den skadevållande. Artikeln rör väsentligen sjöförsäkring och behandlar främst det fall där en sådan rätt har sin huvudsakliga praktiska betydelse, nämligen vid den försäkrade skadevållarens insolvens. I inledningen till min artikel i JT 1994–95 s. 591 ff. (som Johansson hänvisar till på några ställen i sin artikel) om bl. a. 95 § försäkringsavtalslagen (FAL) antydde jag att jag ställer mig frågande till lämpligheten av en ”direktkravsrätt”, men att det rättspolitiska spörsmålet inte skulle behandlas i min artikel. Det är emellertid ett spörsmål som utvecklas en del i Johanssons artikel och jag ska därför i denna replik kort utveckla min syn på vad Johansson anför i den delen.
    Vad gäller de tre inledande avsnitten om främst gällande lag i Johanssons artikel, delar jag den uppfattning som författaren ger uttryck för, likaså vad som sägs om den tvingande karaktären av 95 § FAL i avsnittet 4.4. I frågan om innebörden av ”innestående ersättningsbelopp” i 95 §, 3 st. FAL har jag också den uppfattningen att det ”bör tolkas som om det vore villkorat av den skadeutredning

som ska ske” och att utredningen om den försäkrades ansvar etc. kan ske i en process mellan den skadelidande och försäkringsgivaren (s. 734 y). Att det skulle kunna ske ”lika väl” menar jag dock är en smula överdrivet eftersom det kan vara svårt att utröna skadeståndsansvaret för den som inte längre (t. ex efter en avslutad konkurs utan överskott) existerar. Bevisningen blir ofta besvärligare. Vad som emellertid är mer intressant i detta sammanhang är att ansvarsförsäkringsvillkor ofta begränsar försäkringens omfattning till skadeståndskrav som framställts mot den försäkrade inom försäkringstiden eller till skadeståndskrav som den försäkrade anmäler till försäkringsgivaren under den tiden (s. k. claims made klausul). Eftersom det inte går att framställa några krav mot den som ej längre existerar, och denne än mindre kan anmäla sådana krav till försäkringsgivaren, är den skadelidande tydligen i dessa fall avskuren sina möjligheter enligt 95 § FAL att vända sig mot försäkringsgivaren. Det är alltså en situation liknande den som Johansson tar upp ifråga om ”pay-to-be-paidklausuler”. Båda fallen riktar uppmärksamheten på att det, beroende av hur försäkringsvillkoren ser ut, inte alltid räcker ens med en slutlig dom mot den försäkrade som ålägger honom skadeståndsansvar till

visst bestämt belopp (s 734 ö). Man måste också utröna huruvida det ansvaret omfattas av försäkringen enligt dess villkor. Som HD säger i NJA 1994 s. 556 är det alltså inte fråga om något direktkrav, utan om en rätt att utverka det krav som den försäkrade har enligt försäkringen, dvs. så kallad separationsrätt till täckningsfordran. Den skadelidande ”kliver i den försäkrades skor, hur obekväma de än är”, är ett belysande uttryck.
    Det nu sagda anknyter till den diskussion Johansson för i artikeln om P&I försäkringens karaktär av sjö- och/eller ansvarsförsäkring. Jag håller helt med om att P&I försäkringen kan ses såväl som sjöförsäkring som ansvarsförsäkring (s. 731 y); det åberopade innehållet måste vara avgörande, inte rubriken. Men om innehållet i själva verket inte har ansvarsförsäkringens karakteristika, så bör den inte heller behandlas som ansvarsförsäkring enligt FALs regler. Utan att ta ställning till pay-to-be-paid-klausulens verkan, kan man konstatera att det är en viss skillnad mellan att försäkra någons ansvar — vilket normalt innebär att försäkringsgivaren också utreder och går i svaromål för den försäkrades räkning samt betalar kostnaderna för det — och att försäkra den utgift som den försäkrade visar sig ha haft för ersättning till en skadelidande. Man får se på det reella försäkringsinnehållet från fall till fall för att göra bedömningen, på samma sätt som i frågan om klassificeringsvalet mellan sjö- och ansvarsförsäkring.

    Klausulens existens bör tas i beaktande vid bedömningen av om det faktiskt är fråga om en ansvarsförsäkring och därmed om man alls ska ta hänsyn till vad som sägs i 95 § FAL. I det exempel som jag tog upp ovan, med försäkringsvillkor om att ansvarsförsäkringen täcker skadeståndskrav som framställs mot den försäkrade, eller som den försäkrade anmäler till försäkringsgivaren, menar jag att det saknas stöd för underkännande av villkoret i förhållande till skadelidande tredje man. Krav kan framställas mot den försäkrade/hans konkursbo och denne kan också anmäla kravet till försäkringsgivaren. När konkursen är avslutad och det försäkrade företaget upplöst finns överhuvud taget inget stöd för att den skadelidande skulle kunna åberopa försäkringen med bortseende av villkoret (jfr NJA 1987 s. 552). Vad Johansson säger om domstolarnas benägenhet att hitta en ingång för de skadelidande är kanske riktigt, men jag menar att om det ska få ske på det sätt som Johansson refererar så får lagstiftaren vara vänlig att lagstifta om det. För närvarande har vi i svensk rätt när det gäller ansvarsförsäkringar, bortsett från obligatoriska försäkringar, enbart den rätt för tredje man som uttrycks i 95 § FAL. Att den tvingande karaktären av den bestämmelsen kan leda till att försäkringsvillkor som undergräver bestämmelsen ska sakna giltighet gentemot den skadelidande, innebär inte att bestämmelsen ska tillämpas på vad som i realiteten inte är ansvarsförsäkring eller att den ska ge skadelidan-

 

den någon egen rätt att ta försäkringen i anspråk. Grunden till 95 § FAL är att ersättningen ska komma den skadelidande till godo framför att berika den försäkrade eller dennes andra borgenärer (se SOU 1925:21, s. 191 f. och Hult Föreläsningar över försäkringsavtalslagen, 1936, s. 234 ff.). Grunden är emellertid inte blott och bart att den skadelidande ska få sin skada ersatt, vilket är tydligt redan ur det förhållandet att vi talar om icke obligatoriska ansvarsförsäkringar. Ett godkännande av payto-be-paid-klausulerna leder emellertid inte till något berikande av den försäkrade eller de andra borgenärerna. Den ende som skulle kunna sägas ”tjäna” på godkännandet är försäkringsgivaren, som slipper att utge ersättning i vissa fall när den försäkrade är i konkurs. Men att denne ”tjänar” på saken är ett missvisande uttryck. Försäkringen har utfärdats under den angivna villkorsbegränsningen och försäkringsgivaren ”tjänar” inte mer på den än på tillämpning av andra villkor, t. ex. om premiens rättidiga betalning (jfr NJA 1992 s. 782). Att ett underkännande av klausulerna i fråga har tvivelaktigt stöd i FAL visar sig också i det att den försäkrade hela tiden har ensam rätt att överenskomma med försäkringsgivaren om försäkringens innehåll och omfattning, så länge inte syftet är att undandra den skadelidande hans rätt enligt det en gång träffade avtalet (se 96 § FAL, SOU 1925:21, s. 193 och Hult a. a. s. 237 ff.). Denna dispositionsrätt för den försäkrade visar att skadelidandens rätt inte är något

annan än en ”spin-off effekt” av vad som från tid till annan må vara avtalat mellan försäkringsavtalets parter, utan andra begränsningar än att avtalet inte får gå ut på att ”skada” den skadelidande till vinning för den försäkrade/andra borgenärer. Det ska alltså inte vara någon svårighet för domstolarna att först tillåta ”direktkrav” (som alltså inte är något direktkrav, utan ett utövande av den försäkrades krav), för att sedan förta effekten därav genom att konstatera att den försäkrades ”skor” faktiskt är så obekväma att ersättning inte kan utgå enligt villkoren om försäkringens omfattning (s. 742 not 72). 27 § SkbrL är fortfarande gällande rätt, hur ömkansvärd den skadelidande än må förefalla. Men, som sagt, man kan ju lagstifta om saken såsom föreslås i förslagen till nya försäkringslagar och de avslutande avsnitten i Johanssons artikel. Då inställer sig emellertid frågan : varför det? Inget annat än tystnad eller allmänna ordalag om reparation hos den skadelidande har nått mina öron. Med det enda motivet att den som råkat ut för skada eller olägenhet alltid ska ha kompensation av någon annan, kan vilka kostnader eller arrangemang som helst försvaras. Det ska dock genast erkännas att det i vissa fall kan finnas goda sociala skäl för att skadelidanden ska ha en egen rätt i den vållandes ansvarsförsäkring. Det ligger bakom den direktkravsrätt som följer med obligatoriska ansvarsförsäkringar och som tillkommit huvudsakligen för att skydda konsumenter. Motsvarande obli-

 

gatoriska försäkringar med direktkravsrätt kunde mycket väl vara motiverade för t. ex. redare som bedriver passagerartrafik. Men det är något annat; i de fallen talar vi om preciserade skäl, mer eller mindre genomtänkta och avvägda, för att försäkring ska finnas i särskilt angivna fall, medan saken nu gäller en allmän direktkravsrätt i den försäkring som råkar finnas, när den skadelidande inte kan få ersättning från skadevållaren.
    Frågan är: varför ska skadelidanden vara den borgenär som tillerkänns särskild ”gräddfil” i gäldenärens konkurs? Varför ska inte leverantörer m. fl. ha en sådan förmån, t. ex. i en egendomsförsäkring hos gäldenären? Och varför ska just de skadelidande som råkar vara borgenärer till en seriös gäldenär som har ansvarsförsäkrat sig, ha den särskilda förmånen, medan de andra (som drabbats av en oförsäkrad och därmed sannolikt ovarsammare skadevållare) ska få ställa sig i den oprioriterade kön? Vari ligger den principiella skillnaden mellan företaget som skyddar sin rörelse genom att teckna en ansvarsförsäkring och företaget som skyddar sin rörelse med andra medel. Ska de skadelidande i det senare fallet kunna separera tillgångarna när företaget olyckligtvis försätts i konkurs på grund av likviditetsbrist? Är skälet till skillnaden att försäkringsersättningen ändå inte går in i boet och att försäkringsbolagen ändå har så gott om pengar? Johansson nämner även ”handelns krav på heltäckande

lösningar som befrämjar omsättningens intresse med så låga kostnader som möjligt för skadereglering mm” (s. 749 ö). Jag har svårt att förstå tankegången. För den försäkrade är det väl en sådan lösning att han har en försäkring som skyddar hans ansvar så länge han bedriver sin verksamhet. För den skadelidande är den försäkring som han kan teckna för skador han kan råka ut för, genom casus eller vållande, också en sådan lösning. Vad tillför direktkravsrätten? Är tanken att genom en sådan behövs bara en försäkring, på skadevållarens sida, och att färre försäkringar ger lägre transaktionskostnader? Men det behövs, som nyss nämnts, ändå försäkringar hos den skadelidande; någon ”heltäckande” lösning innebär inte direktkravsrätten (se även Hellner Försäkringsrätt, 1965, s 390 3 st.). Gruppförsäkringar och ”paketförsäkringar” hos skadelidandekollektivet erbjuder däremot vad som mer kan kallas heltäckande lösningar med låga transaktionskostnader. De har också den försäkringsmässiga fördelen att kollektivrisken kan bestämmas väl och administrationen av försäkring förenklas. En direktkravsrätt till ansvarsförsäkring innebär emellertid i realiteten att försäkringen också blir en slags kreditförsäkring för den skadelidande; den skyddar honom mot den försäkrades insolvens, utan att han behöver betala någon premie för det. Varför då inte också införa en särskild förmånsrätt med prioritet före panter för alla skadelidande borgenärer i den vållandes konkurs? Visst skulle det

 

vara besvärande för panthavarna och därmed för omsättningen, men påstås det att direktkravsrätten är kostnadsfri för marknaden? Vi har i Sverige, som i andra marknadsorienterade länder, ett konkursinstitut med tämligen väl avvägda regler för köbildning vid konkurs. I det systemet, en grundbult i marknadsekonomin, ligger att ett företag kan och ibland bör gå i konkurs och att de som har eller riskerar få fordringar mot företaget måste anses medvetna om att så kan ske och vid behov får skaffa sig eget skydd för det. Rättsordningen och marknaden tillhandahåller också en rad sådana möjligheter, däribland egen försäkring.

    Förvisso har inte alla presumtiva skadelidande, särskilt inte privatpersoner, möjlighet eller befogad anledning att skaffa sig eget skydd för allsköns vårdslöshet från annat håll, men, som sagt, då bör lagstiftaren identifiera dessa fall och efter moget övervägande av effekterna föreskriva skyddsåtgärder just för de fallen, t ex genom krav på obligatorisk ansvarsförsäkring. Ska en allmän direktkravsrätt införas fordras, enligt min mening, mer ingående analyser och avvägningar än enbart hänvisning till behovet av skydd för skadelidande och heltäckande lösningar i omsättningens intresse.
Birger Nydrén