Om åklagaretik

 

 

Av överåklagaren GUNNEL LINDBERG

Artikeln behandlar bl. a. åklagarrollen, objektivitetskravet och förhållandet mellan åklagaren och andra aktörer under förundersökning, åtalsprövning och rättegång ur ett etiskt perspektiv. Även andra situationer där en åklagare kan ställas inför etiska problem under sin verksamhet tas upp. Detta är frågor som i mycket liten utsträckning är belysta i den juridiska litteraturen.

 

Åklagarrollen
En diskussion om etik i åklagarverksamhet måste framför allt ta sin utgångspunkt i åklagarrollen och de uppgifter som åvilar åklagaren. Åklagaren har en mångfacetterad yrkesroll med vissa inbyggda intressekonflikter. I förundersökningsverksamheten skall åklagaren förhålla sig strikt opartisk men samtidigt värna särskilt om målsägandens intressen, vid åtalsprövningen skall åklagaren vara opartisk, vid utfärdande av strafförelägganden har åklagaren en roll som påminner om domarens och i domstolen är åklagaren en part som företräder allmänintresset. Det är givet att dessa olika roller kan skapa intressekonflikter och innebära svåra ställningstaganden både i juridiska och i etiska frågor.
    Inom åklagarväsendet finns inte några skrivna etiska normer motsvarande exempelvis domarreglerna och advokatsamfundets stadgar. För åklagarverksamheten finns inte heller någon ”generalklausul” som liknar 8 § polislagen (1984:387). Åklagarrollen, och därmed sammanhängande etiska frågor, har, i motsats till domarrollen och rollen som advokat, inte heller rönt något egentligt intresse i den juridiska litteraturen. Det finns med andra ord inte något samlat material som speglar etiska frågor som åklagare ställs inför. Vissa ställningstaganden i sådana frågor kan härledas ur enskilda lagregler, andra ur Riksåklagarens (RÅ) föreskrifter och allmänna råd. I övrigt kan ledning fås genom uttalanden av främst JO och JK samt av RÅ i samband med behandling av anmälningar och klagomål mot åklagare. I det följande redovisas vissa uttalanden i etiska frågor eller med anknytning till sådana frågor. Till inte ringa del rör det sig om icke publicerat material.
    Regeringsformen (RF) kan sägas ge uttryck för vissa för rättsstaten grundläggande etiska värderingar, som i sin tur får betydelse för hur rättsreglerna är uppbyggda och för vilka begränsningar som gäller för bl. a. myndigheters verksamhet. RF innehåller i

2 kap. en uppräkning av vissa fri- och rättigheter som är av grundläggande natur i ett rättssamhälle. Av störst intresse för åklagare är bestämmelserna i 2 kap. 5, 6 och 8 §§ RF. Regelsystemet i RF innebär att de bestämmelser som slår fast de grundläggande fri- och rättigheterna gäller i alla fall där det inte i lag har föreskrivits undantag från dem. Det är med andra ord inte tillåtet att genomföra exempelvis ett frihetsberövande eller en husrannsakan utan stöd av en uttrycklig lagregel.
    Rättegångsbalkens (RB) regelsystem när det gäller straffprocessuella tvångsmedel utgör undantag av det slag som nyss har nämnts. Dessa regler måste emellertid tolkas och tillämpas med beaktande av RF:s bestämmelser. Det är således inte tillåtet att göra ingrepp i en grundlagsskyddad rättighet med stöd av en extensiv tolkning eller en analogisk tolkning av en lagregel som gäller en annan typ av ingrepp.
    Det är också viktigt att hålla i minnet att RF:s skydd gäller lika för alla; ingen ställs utanför rättsordningens skydd hur grova brott han än kan ha begått. Kraven på saklighet och opartiskhet innebär också att exempelvis målsäganden inte har någon automatisk rätt till förmånligare behandling än den misstänkte.
    Det är emellertid inte bara RF som innehåller regler som är av etisk natur. Åtskilliga av de rättsregler en åklagare ofta tillämpar innefattar normer som har ett tydlig inslag av etik. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 23 kap. 4 § RB om att en förundersökning skall bedrivas så att inte någon i onödan utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Ett annat exempel är bestämmelsen i 1 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna som föreskriver att en häktad skall behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Det är emellertid inte bara i den inhemska rätten det finns etiska regler som åklagaren måste beakta. I FN-deklarationen, som också räknar upp vissa fri- och rättigheter, sägs exempelvis att var och en som anklagas för en brottslig gärning har rätt att bli betraktad som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställs. Vidare sägs att envar som berövas friheten skall behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde. Europakonventionen, som numera har inkorporerats med svensk rätt, innehåller dels en uppräkning av ett antal fri- och rättigheter som i många avseenden liknar reglerna i 2 kap. RF, dels etiska regler. Även FN:s konvention om barnens rättigheter innehåller etiska regler av beydelse för åklagarverksamheten.
    Det får anses vara ett grundläggande etiskt krav att åklagaren på ett lojalt sätt tillämpar befintliga lagar och andra författningar. I detta ligger inte bara att åklagaren skall hålla sig inom de yttersta gränser som lagstiftningen uppställer för åklagarverksamheten utan också att han, när det gäller rättstillämpningen i det enskilda

fallet, skall använda normala tolkningsmetoder och i övrigt handla i lagstiftarens anda. Det får sålunda betraktas som oetiskt om åklagaren i ett enskilt fall bortser från eller t. o. m. handlar i direkt strid med en bestämmelse därför att den uppfattas som svårtolkad eller opraktisk. Åklagaren måste också kunna rätt uppfatta och hantera de ibland motstridiga krav som ställs på den offentliga verksamheten. Allmänna krav på effektivitet får exempelvis inte inkräkta på rättssäkerhetskraven.
    Åklagare försyndar sig ibland mot grundprincipen att inte gå utanför vad lagstiftningen medger. JO har uttalat följande i ett ärende där en åklagare själv hade ombesörjt försäljning av beslagtagen egendom i stället för att utnyttja reglerna om förvar och kvarstad (JO dnr. 662-1991).

 

RB tillhandahåller ett av lagstiftaren noga övervägt systematiskt uppbyggt regelsystem för rättegången och med denna sammanhängande frågor. En grundläggande princip är att lika fall skall behandlas lika oavsett var i landet de handläggs. Det ligger också av andra skäl en fara i att gå utanför det lagreglerade området, även om detta görs i det bästa syfte. Sådana åtgärder ger upphov till situationer som inte har förutsetts av lagstiftaren, och detta får i sin tur till följd att möjligheterna att förutse konsekvenserna av fattade beslut minskar. Det kan i ett rättssamhälle inte godtas att en myndighet med öppna ögon väljer att tillämpa gällande förfaranderegler endast i vissa hänseenden för att i stället låta pragmatiska utomrättsliga överväganden styra handläggningen i andra. Den lovvärda ambitionen att tillvarata målsägandens intressen får exempelvis inte drivas så långt att gällande lagregler åsidosätts.

 

En annan viktig utgångspunkt är att åklagaren måste respektera både sin egen och andras roll i rättssystemet. Detta krävs för att bibehålla den balans i rättssystemet som lagstiftaren har tillskapat.

 

Allmänt om åklagarens uppgifter
Åklagarens huvuduppgift är att ansvara för utredning och lagföring av brott. Åklagaren skall därvid bl. a. bevaka det allmännas intresse under förundersökningen och i processen. Han skall svara för att statens straffanspråk upprätthålls. Åklagarens subjektiva uppfattning i skuldfrågan måste vika för en på objektiva omständigheter grundad uppfattning. Även frågan om lämplig påföljd måste underordnas objektivitetskravet. Åklagaren får således inte i sin tjänsteutövning driva en kriminalpolitisk linje som inte står i överensstämmelse med gällande lagstiftning och rådande rättspraxis. Åklagaren har också tillagts uppgiften att i viss utsträckning bistå målsäganden dels under förundersökningen, dels vid utförande av talan i domstol. En situation där åklagaren kan frestas att agera vid sidan av åklagarrollen är om åklagaren finner det angeläget att

värna om målsägandens rätt, trots att det inte finns skäl att inleda eller fortsätta en förundersökning, eller om åklagaren i samband med att ett beslag hävs anser att målsäganden har bättre rätt till ett föremål än den som hade besittningen till det när beslaget gjordes. Kraven på saklighet och opartiskhet innebär emellertid att åklagaren inte kan sträcka sig längre när det gäller stöd till målsäganden än lagstiftaren har förutsatt.
    Åklagarens uppgift är i första hand att ingripa när brott har förövats. Det ingår därför normalt inte i åklagaruppgiften att förhindra och förebygga brott. Detta är i första hand en uppgift för polisen. I de fall lagstiftaren har infört regler för åklagaren med ett brottsförebyggande inslag — t. ex. rätten att ta i beslag föremål som kan befaras komma till brottslig användning eller rätten att anhålla någon på grund av recidivfara — kan åklagarens beslut få till följd att fortsatt brottslighet förhindras. Detta innebär dock inte att åklagarens grundläggande roll ändras. Besöksförbud är ett annat exempel på att åklagaren uttryckligen har fått till uppgift att förebygga brott.
    Det kan vara svårt att dra en skarp gräns mellan brottsförebyggande och brottsbeivrande. Att åklagaren, om han får kännedom om ett brott som befinner sig på exempelvis stämplings- eller förberedelsestadiet, vidtar någon åtgärd för att förhindra att brottet fullbordas innebär inte att åklagaren har tagit på sig en brottsförebyggande roll. I sådana fall rör det sig nämligen normalt om redan begångna straffbara handlingar. Den typiska situationen är att någon misstänkt berättar om ett planerat brott eller att överskottsinformation kommer fram vid tvångsmedelsanvändning. Uppgifter om planerad eller pågående brottslighet får således användas. Det kan förmodligen i extremfall, exempelvis om det under hemlig teleavlyssning framkommer att ett synnerligen allvarligt brott planeras, anses vara en tjänsteplikt för åklagaren (även i de fall där det inte föreligger straffansvar för underlåtenhet att avslöja brottet) att se till att uppgifterna kommer behörig myndighet till del så att man kan vidta åtgärder för att förhindra att brottet fullbordas. En besvärlig situation kan uppstå om åklagaren inför rätta finner att ett vittne sannolikt ljuger på någon punkt, dvs. om misstanke om mened uppkommer under pågående rättegång. I sådana fall bör åklagaren inte stillatigande åhöra att felaktiga uppgifter lämnas. Redan ett påpekande till ordföranden om att vittnet bör erinras om sin sanningsplikt kan i vissa fall förhindra att ett menedsbrott kommer till stånd. Det kan också vara lämpligt att föreslå att rätten tar en paus så att vittnet får tid att tänka över saken.
    Det inträffar också att åklagaren på annat sätt går utanför sin roll. Det har förekommit att åklagare meddelat ett beslut eller av-

vaktat med att häva ett beslut i syfte att hjälpa en annan myndighet som antingen saknat tillräckliga befogenheter på området eller som av olika skäl velat avstå från att använda sina befogenheter. Som exempel kan nämnas att åklagaren inte får meddela ett tvångsmedelsbeslut som endast syftar till att bistå sociala myndigheter med att få kontakt med en person eller till att ge en skattemyndighets personal tillgång till vissa handlingar som behövs för beskattningsändamål. Åklagaren får inte heller låta exempelvis ett frihetsberövande kvarstå längre än vad som är sakligt motiverat t. ex. för att ge sociala myndigheter tillfälle att ingripa eller dröja med att utlämna ett beslag i syfte att gynna en part i en tvist. Den eventuella nyttan för något annat offentligt organ — eller ens den personliga nyttan för den misstänkte av att exempelvis underkastas vård — får således inte tillåtas att inverka när åklagaren överväger t. ex. tvångsmedelsanvändning.
    En annan sak är att det också ingår i åklagarens tjänsteplikt att samarbeta med andra myndigheter och att, i den utsträckning det är möjligt inom ramen för åklagarens regelsystem, bistå dem i olika hänseenden. Den allmänna serviceskyldigheten kan emellertid inte tas till ursäkt för att åklagaren går utöver de ramar som lagstiftaren har ålagt honom. Att ett sakligt motiverat åklagarbeslut i sig kan skapa en gynnsam effekt för en annan myndighets verksamhet eller för den misstänkte, exempelvis att någon som är beroende av alkohol eller narkotika kan avvänjas under ett frihetsberövande och motiveras för fortsatt drogfrihet, är en annan sak.
    Om åklagaren inte håller sig till sin egen roll försvårar han också andras. Om åklagaren vidtar åtgärder eller fattar beslut som egentligen ankommer på andra myndigheter eller organ att svara för sätts regelsystemet ur spel. Resultatet kan i sämsta fall bli att någon enskild lider rättsförlust.
    JO har skarpt kritiserat en åklagare som kontaktat en man, som enligt muntligt avtal utövade umgängesrätten med sina barn, i syfte att förmå mannen att omedelbart återlämna barnen till modern. JO uttalade bl. a. följande (JO dnr. 2372-1991).

 

En åklagares möjligheter att i tjänsten agera utanför det författningsreglerade område som gäller för åklagarverksamheten är begränsade. Det föreligger naturligtvis inte något hinder mot att en åklagare med anledning av en tvist som uppkommit mellan parter i ett ärende som han handlägger upplyser om innehållet i gällande rätt. En sådan åtgärd kan t. ex. ibland tänkas fylla en brottsförebyggande funktion. Han bör däremot undvika att engagera sig i något slags medlings- eller förlikningsverksamhet, och än mindre får han uppträda på ett sätt som ger intryck av att han går den ena partens ärenden. Det får självfallet under inga omständigheter förekomma att han utövar påtryckningar på någon av parterna genom att, utan att ha saklig grund för det, låta påskina

att han själv eller någon annan myndighet kan komma att ingripa med tvångsåtgärder om parten i fråga inte handlar på ett visst sätt.
    M. har i det här aktuella fallet, i syfte att förmå G. att köra sina barn tillbaka till modern, bl. a. uttalat sig på ett sådant sätt att denne med fog fått den uppfattningen att det stod i M:s makt att få till stånd ett beslut om att barnen annars skulle forslas tillbaka av polis.

 

Genom de maktmedel åklagaren har till sitt förfogande har han ett betydande övertag över framför allt den som är misstänkt eller tilltalad. Detta gör det särskilt angeläget att åklagaren visar respekt för de människor han kommer i kontakt med och ständigt har i åtanke de skadeverkningar som felaktiga beslut kan innebära. Medmänsklighet och förståelse är viktiga inslag i åklagararbetet inte bara i kontakterna med målsägande utan också i kontakterna med misstänkta. Det bör påpekas att det sagda gäller inte bara under förundersökningen utan i lika hög grad under processen.
    Mats Heuman har i Heuman-Lassen Brottets beivrande (s. 157) framhållit bl. a. att varje moraliserande inställning från åklagarens sida bör vara utesluten. Att tala eller skriva föraktligt eller smädligt eller framställa den tilltalade i löjlig dager är enligt Heuman oförenligt med rättvisans värdighet. Åklagaren bör enligt Heuman eftersträva att uttrycka sig neutralt och, även om han blir provocerad, ställa sig över lågsinnad och plump argumentering. Ett sakligt tonfall ger normalt alltid det bästa resultatet. Det är emellertid lika viktigt att betona att detta inte hindrar åklagaren från att driva sin sak kraftfullt. I kravet på saklighet ligger också att åklagaren bör undvika överdrifter. Åklagaren kan exempelvis knappast tillåta sig att gå lika långt i sin argumentering som vissa försvarare ibland gör.
    Det är också viktigt att åklagaren i processen använder ett språk som är begripligt även för den tilltalade och vinnlägger sig om att uttrycka sig på ett neutralt sätt oavsett vilken personlig uppfattning åklagaren har om den misstänkte och om andra personer som förekommer i processen. Åklagaren får inte heller uppträda så att hans uttalanden eller agerande, oavsett den verkliga innebörden, kan uppfattas som en påtryckning.

 

Åklagarens objektivitet
Allmänt
En hörnsten i åklagarverksamheten är den absoluta åtalsplikten och den därmed sammanhängande förundersökningsplikten. Principen om allas likhet inför lagen anses lättare för åklagaren att leva upp till om det föreligger en presumtion för åtal i de fall förutsättningar för fällande dom föreligger. En annan hörnsten är åklagarens objektivitet. Kravet på objektivitet under

förundersökningen är lagfäst. I 23 kap. 4 § RB föreskrivs att vid förundersökningen skall inte bara de omständigheter som talar emot den misstänkte utan också de som är gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tas till vara.
    En viktig förutsättning för att åklagaren skall kunna leva upp till objektivitetskravet är att han inte engagerar sig alltför djupt i spanings- och utredningsarbetet utan håller den distans som är nödvändig för att kunna kritiskt granska resultatet av utredningsarbetet. Om åklagaren direkt deltar i arbetet med att samla in bevisning får han svårare att frigöra sig från de uppfattningar om olika personers inblandning i brottsligheten som han bildat sig på det ganska bristfälliga underlag som finns i början av en förundersökning. Risken är då stor att ärenden, där bevisningen är svag, drivs längre än vad som är sakligt motiverat. Ett sådant arbetssätt innebär också att kontrollen över förundersökningsarbetet försvagas eftersom åklagaren själv är djupt involverad. Kraven på en effektiv förundersökningsledning får således tillgodoses på annat sätt än att åklagaren själv utför utredningsåtgärder.
    Kravet på objektivitet innebär också att åklagaren måste akta sig för att låta sitt engagemang i yrkesrollen leda till ett alltför omfattande personligt engagemang för enskilda personer eller i enskilda ärenden. Heuman har (s. 127) framhållit att åklagaren både under förundersökningen och sin processföring bör undvika att känslomässigt eller prestigemässigt engagera sig i en fällande dom. Om det under rättegången skulle visa sig att bevisningen inte är så stark, att den kan antas räcka för en fällande dom bör åklagaren ta detta med jämnmod.

 

Förhållandet till målsäganden
Objektivitetskravet kan ibland vara svårt att förena med den skyldighet som åklagaren har att biträda målsäganden. Åklagaren måste vara vaksam på de konflikter som kan uppkomma mellan kravet på objektivitet och kravet på att stödja målsäganden. Så länge en förundersökning pågår och åtalsfrågan inte är avgjord åvilar det åklagaren att iaktta strikt objektivitet. Om åklagaren mera direkt skulle agera som ett ombud för målsäganden under förundersökningen skulle det innebära att åklagarens objektivitet kan sättas i tvivelsmål. Den misstänkte skulle lätt kunna uppfatta det som att han utsatts för otillbörliga påtryckningar eftersom åklagaren bl. a. kan tillgripa personella tvångsmedel mot den misstänkte, något som målsäganden inte har möjlighet att påyrka under förundersökningsstadiet. Även när åtal väckts är kraven på åklagarens objektivitet så starka att det får anses mindre lämpligt att han agerar som ombud för målsäganden. Se DsJu 1986:10 s. 37 ff. och RÅ:s cirkulär C I:122.

Åklagaren kan inte heller driva målsägandens krav oberoende av egna ställningstaganden. Yrkanden från målsäganden som åklagaren uppfattar som grundlösa eller som förefaller högst tvivelaktiga kan åklagaren vägra att föra fram (jfr 22 kap. 2 § RB). Om målsäganden yrkar skadeståndsanspråk och åklagaren avser att yrka utvisning kan det vara lämpligt att åklagaren avstår från att föra målsägandens talan.
    Det finns en rad exempel på att åklagare inte har klarat den ömtåliga balansgången mellan kravet på objektivitet och målsägandens mer eller mindre uttalade krav på biträde. Den vanligaste kritiken går ut på att åklagaren i alltför stor utsträckning eller på ett felaktigt sätt har engagerat sig för målsägandens sak. RÅ har i flera beslut kritiserat åklagare för handläggningen av beslagsfrågor. Gemensamt för dessa fall har varit att åklagaren vid hävande av beslag har utlämnat beslagtagna föremål till någon annan än den från vilket föremål har tagits i beslag. Normalt har det varit målsäganden som har gynnats av den felaktiga handläggningen.
    JO framförde allvarlig kritik mot en åklagare som beslutat om husrannsakan på flera platser i syfte att eftersöka egendom som en kvinna påstod att hennes make hade tillskansat sig i samband med en bodelning (JO 1994/95 s. 143 f.). JO framhöll bl. a. att en åklagare måste iaktta stor försiktighet när han har anledning att tro att en brottsanmälan har sin grund i en civilrättslig tvist och i första hand är avsedd att fungera som en påtryckning på motparten i tvisten. Det finns särskild anledning att anta att det förhåller sig på det sättet när den ena maken anmäler den andra för stöld från det gemensamma hemmet samtidigt som det framgår att det föreligger en äktenskapsrättslig tvist mellan makarna. I situationer av detta slag kan åklagaren enligt JO ofta inte nöja sig med att ta uppgifterna i anmälan för goda utan bör komplettera sitt beslutsunderlag genom att vidta egna utredningsåtgärder avseende bl. a. det civilrättsliga förhållandet mellan parterna före exempelvis ett beslut om användning av tvångsmedel. Han riskerar annars att de facto komma att agera som ett redskap för den ena parten i tvisten.
    RÅ framförde allvarlig kritik mot en åklagare (S.) som engagerade sig för målsäganden i en kollegas mål. S, som var god vän med målsäganden, försökte påverka handläggande åklagare att fatta vissa beslut. Målsäganden var missnöjd med att åklagaren begränsat åtalet till vissa händelser och avskrivit ärendet i övrigt samt med åklagarens rubricering av brotten. När S:s underhandskontakter inte ledde till resultat hjälpte S. målsäganden att begära överprövning, först hos överåklagaren och sedan hos RÅ. När inte heller detta ledde till ändring bistod S. målsäganden med att skriva ett utkast till enskilt åtal. RÅ uttalade att skyldigheten att bistå målsägande självfallet inte får ta sig uttryck av det här slaget.

Ett skäl till att åklagaren kan göra klokt i att markera en viss yrkesmässig distans till målsäganden kan vara att åklagaren då löper mindre risk att målsäganden missförstår åklagarrollen och tror att åklagaren på olika sätt kan påverkas att agera kraftfullare för målsägandens sak. Om åklagaren inte med tillräcklig fasthet framhåller sin roll som offentlig funktionär kan han riskera att målsäganden uppvaktar med gåvor eller erbjuder särskilda tjänster. Ibland kan det vara svårt att utan att vara direkt ohövlig avvisa sådana propåer och åklagaren bör av detta skäl så långt möjligt agera så att situationen aldrig riskerar att uppkomma. Det får exempelvis anses klart olämpligt om åklagaren låter sig bjudas på något under ärendets handläggning men det framstår som högst tveksamt om det ens sedan ärendet avslutats kan anses godtagbart.
    Ibland inträffar det att åklagaren under handläggningens gång får en så nära kontakt med målsäganden att det uppstår ett personligt förhållande av vänskaplig eller annan natur. Om så blir fallet bör åklagaren med sin närmaste förman ta upp frågan om åklagarbyte eftersom åklagarens opartiskhet kan sättas i tvistemål. I ytterlighetsfall kan jäv uppkomma (se JK 1985 s. 157).
    Förhållandet kan emellertid också vara det motsatta. RÅ kritiserade en åklagare som, i samband med att hon översände ett yttrande till målsäganden i ett ärende som rörde vållande av kroppsskada, i en skrivelse bad målsäganden att inte söka kontakt eftersom en sådan kontakt skulle kunna tolkas som påverkan. RÅ framhöll att det inte förelåg någon anledning för åklagaren att utgå från att eventuella kontakter från målsägandens sida skulle komma att ha något otillbörligt syfte. Först om något sådant verkligen skulle inträffa hade det funnits skäl att påtala saken.

 

Förhållandet till den misstänkte
Även i kontakterna med den misstänkte måste åklagaren iaktta varsamhet. Objektivitetskravet gör sig gällande även här men från delvis andra utgångspunkter.
    RÅ kritiserade en åklagare som tagit kontakt med en misstänkt och uppmanat henne att sluta trakassera, förfölja och förtala en person. Vid denna tidpunkt fanns ännu inte några regler om besöksförbud. RÅ framhöll bl. a. att det är särskilt känsligt att ta kontakt med en misstänkt och uppmana denne att upphöra med sitt brottsliga beteende eftersom det kan inge föreställningen att åklagaren redan tagit ställning i skuldfrågan och att den misstänkte därför inte kan räkna med opartiskhet i den fortsatta utredningen.
    JO kritiserade en åklagare som gjorde sin bedömning i åtalsfrågan beroende av om den misstänkta lämnade medgivande till att viss egendom lämnades till en boutredningsman (JO 1987/88 s. 61).

Enligt 23 kap. 12 § RB får inte medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder användas i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i en viss riktning. Det har diskuterats om denna regel har en räckvidd utanför enbart förhörssituationen (se SOU 1982:63 s. 129). Bestämmelserna i 23 kap. 12 § RB avser att garantera att de uppgifter som kommer fram vid ett förhör har lämnats av den hörde frivilligt och utan påtryckningar. De bygger också på tanken att den misstänkte inte skall kunna förhandla sig till ett lindrigare straff. Utformningen av 23 kap. 12 § RB har ansetts lägga hinder i vägen för att använda kronvittnen (se Narkotikakommissionens PM nr. 5 s. 101).
    En åklagare erbjöd vid förhör under förundersökning en person som var misstänkt för grova narkotikabrott att åtal inte skulle väckas för hans befattning med 30 kg amfetamin om han erkände överlåtelse av omkring 1 kg amfetamin. RÅ, som konstaterade att det inte fanns lagliga förutsättningar att förfara på detta sätt, kritiserade åklagaren skarpt.
    Åklagaren har enligt 23 kap. 18 § tredje stycket RB möjlighet att hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare innan åtal väcks, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Syftet med bestämmelsen är att i mål som rör omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet den misstänkte skall få del av de påståenden som åklagaren ämnar göra och få tillfälle att klargöra sin inställning till dessa. Även bevisfrågor bör kunna diskuteras (se prop. 1986/87:89 s. 94). Bestämmelsen öppnar emellertid inte någon möjlighet till köpslående i åtalsfrågan.
    En annan viktig utgångspunkt i förhållandet till den misstänkte är att en förundersökning inte får bedrivas på ett sådant sätt att den misstänkte i onödan utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Det är framför allt vid verkställigheten av beslut som frågor av detta slag kan komma att ställas på sin spets. Det kan t. ex. vara olämpligt att genomföra förhör på den misstänktes arbetsplats (se NJA II 1943 s. 301) eller inom synhåll från grannar eller att verkställa en tvångsåtgärd så att utomstående helt omotiverat får insyn i den misstänktes personliga förhållanden (jfr JK 1993 s. 73 ff.).

 

Förhållandet till rätten
Det är angeläget att åklagaren vinnlägger sig om ett neutralt förhållande till domstolen i enskilda ärenden. Att åklagaren slår vakt om sin självständighet och integritet står inte i något motsatsförhållande till strävan att ha goda relationer i allmänhet med domstolen och inte heller till behovet av nära kontakter i

enskilda ärenden. Åklagarens förhållningssätt gentemot domstolen måste således präglas av objektivitet och integritet. Annars kan åklagarens roll lätt missuppfattas framför allt av den misstänkte/tilltalade. Rättegångsutredningen framhöll vid sin översyn av tingsrättsförfarandet (SOU 1982:26 s. 131) att eftersom såväl domstolen som åklagaren är organ tillhörande det offentliga rättsväsendet, kan det lätt uppstå misstankar hos den tilltalade om en samverkan mellan dessa organ i syfte att få honom fälld. Det är därför viktigt att åklagaren tänker på att han i sina kontakter med domstolen inte agerar på ett sätt som gör att domstolens opartiskhet kan ifrågasättas. Underhandskontakter är många gånger nödvändiga men måste ske med iakttagande av objektivitet och respekt för domarens roll. Ett vardagligt exempel är att åklagaren om möjligt bör undvika att äta lunch tillsammans med någon av rättens ledamöter under en rättegångsdag. En utomstående betraktare kan nämligen lätt få intrycket att åklagaren och rätten agerar gemensamt. Förtroendet för rättsväsendet kan därigenom riskera att rubbas. Åklagaren kan ibland försättas i besvärliga situationer genom domstolens agerande. JO har kritiserat en domare som kontaktat en yngre åklagare och begärt att hon skulle samråda med en äldre kollega angående frågan om ett väckt åtal borde fullföljas. JO framhöll att ett under hand framfört ifrågasättande av åtalet från rättens sida kan av en utomstående betraktare lätt uppfattas som om rätten redan har tagit ställning i skuldfrågan och som en anvisning till åklagaren att lägga ned åtalet (JO 1994/95 s. 43 f.).
    När det gäller mer konkreta frågor finns framför allt uttalanden om åklagarens uppförande under huvudförhandling. RÅ har i ett ärende där det uppstod motsättningar mellan åklagaren och domaren under en huvudförhandling och där åklagaren i vredesmod lämnade förhandlingen under pågående handläggning framhållit att en åklagare, liksom andra parter i en rättegång, måste finna sig i de beslut som rätten eller i förekommande fall dess ordförande under en förhandling kan meddela i olika frågor. Den som är missnöjd med ett beslut är normalt hänvisad till att, i de fall där så är möjligt, överklaga beslutet. En åklagare måste emellertid avhålla sig från att på annat sätt, genom kommentarer eller genom sitt uppträdande, demonstrera missnöje eller irritation över ett beslut av rätten (se JO 1988/89 s. 21). RÅ framhöll vidare att, även om personliga motsättningar uppkommer eller känsloläget blir upprört, måste åklagaren under en förhandling lägga band på sig och avhålla sig från ett uppträdande som kan uppfattas som demonstrativt eller som medför att förhandlingen avbryts utan att rätten förordnat därom. Se även JO 1988/89 s. 27 f. angående efterspelet till denna händelse. Chefsåklagaren vid den berörda

myndigheten kritiserades skarpt av JO för sitt sätt att lösa de problem som personmotsättningarna gav upphov till.
     En annan aspekt på åklagarens agerande inför rätta är att han bör se rätten som en helhet. Åklagaren måste självfallet behandla nämndemännen med samma respekt som den lagfarne ordföranden. RÅ har kritiserat en åklagare som, i tron att ordföranden hade intagit en för honom ofördelaktig ståndpunkt, vädjade till nämndemännen att inta en annan ståndpunkt.

 

Förhållandet till försvararen
Det finns flera exempel på att åklagarens förhållande till försvararen kan innefatta etiska problem. En besvärlig fråga är hur åklagaren skall förhålla sig om det under en utredning kommer fram ofördelaktiga uppgifter om försvararen som gör att dennes roll med fog kan ifrågasättas (eller om sådana uppgifter når åklagaren på annat sätt).
    Om det är fråga om en offentlig försvarare ligger det närmast till hands att åklagaren kontaktar domstolen och vidarebefordrar sina kunskaper. Det måste dock betonas att kontakter av detta slag måste övervägas noga. Åklagaren måste först och främst överväga om de uppgifter som har kommit fram kan ha sin grund i annat än verkliga förhållanden (t. ex. vara ett utslag av illvilja), dvs. avgöra om uppgifterna förtjänar att tas på allvar. Det måste med andra ord vara viss kvalitet på uppgifterna. En annan utgångspunkt måste vara att uppgifterna har relevans för det pågående målet. Ofördelaktiga uppgifter i största allmänhet om en försvarare, t. ex. om slarvighet, lösmynthet eller personliga problem, motiverar knappast ett ingripande från domstolens sida i det enskilda ärendet och bör därför inte vidarebefordras under målets handläggning. (Om uppgifterna bör vidarebefordras i ett senare skede får avgöras från fall till fall.) Om det däremot kommer fram konkreta uppgifter om illojalt beteende eller någon omständighet som kan utgöra jäv eller på annat sätt diskvalificera försvararen för uppgiften bör detta kunna bringas till rättens kännedom. Det ankommer sedan på domstolen att ta ställning till om uppgifterna är av den arten att de bör leda till ett entledigande av försvararen.
    En närliggande fråga är om åklagaren kan anmäla en advokat till Sveriges advokatsamfund för disciplinär åtgärd under ett pågående mål. Om frågan aktualiseras beträffande en person som rätten har förordnat bör vad som har sagts ovan kunna vara vägledande. Det kan emellertid även vara fråga om ett enskilt ombud. I ett disciplinärende hos advokatsamfundet intar anmälaren en sorts partsställning. Redan av detta skäl bör åklagaren undvika att under ett pågående mål anmäla motpartens ombud eller den som företräder någon annan i processen, eftersom det kan ifrågasättas om det inte

uppstår en sorts delikatessjäv genom anmälan. Ett annat skäl till att vänta med överväganden angående en eventuell disciplinanmälan till dess målet har slutförts är att frågor av detta slag inte bör tas upp när saken är så färsk att de inblandade ännu inte har fått distans till vad som inträffat. När tiden har gått kan åklagaren mycket väl finna att det i motpartens beteende eller processföring som upprörde honom kraftigt under rättegången inte längre känns lika besvärande. Det kan naturligtvis inte uteslutas att det i något enstaka fall kommer fram sådana uppgifter att åklagaren kan tvingas att agera genom en anmälan mot ombudet.
    I ett narkotikaärende lämnade en misstänkt vid ett förhör uppgifter om att sonen till hans offentlige försvarare hade medverkat i narkotikabrottslighet. Åklagaren beslutade att sonen skulle hämtas till förhör och att husrannsakan skulle företas i hans bostad. Åklagaren underrättade därefter försvararen som omedelbart begärde sitt entledigande. Två polismän anmälde åklagaren för bl. a. brott mot tystnadsplikt. RÅ, som inte fann anledning till någon kritik mot åklagaren, framhöll bl. a. att även om åklagaren hade vänt sig till tingsrätten och tingsrätten hade tagit upp saken med N, hade det varit nödvändigt att underrätta försvararen om orsaken till att han inte kunde ha kvar sitt uppdrag. Det saknade därför enligt RÅ betydelse vem — åklagaren eller domstolen — som gjorde detta.
    JK har kritiserat en åklagare för att han i en inlaga till tingsrätten uttalat att han inte avsåg att inleda förundersökning mot försvararen på grund av misstanke om obefogat åtal (den åtalade i målet hade låtit väcka enskilt åtal mot en annan av de inblandade). Se JK 1985 s. 124.

 

Förhållandet till vittnen
I åklagarens relation till vittnen kan också vissa etiska frågor uppkomma. Vad som har sagts angående förhållandet till målsäganden när det gäller jäv m. m. kan självfallet appliceras även på vittnen.
    I förhållande till vittnen är det dock huvudsakligen två frågeställningar av etisk karaktär som kan uppstå. Den ena rör löften till vittnen om anonymitet, den andra åklagarens möjligheter att i processen lämna ofördelaktiga uppgifter om ett vittne, som belyser vittnets karaktär, trovärdighet m. m.
    Rättsläget rörande möjligheterna att låta ett vittne förbli anonymt får anses klarlagt bl. a. genom uttalanden i departementspromemorian (Ds 1993:29), Brottsoffren i blickpunkten och prop. 1993/94:143 s. 43 f. Lagstiftaren har, under hänvisning till grundläggande rättssäkerhetskrav, avvisat tanken på att införa en möjlighet till anonyma vittnesmål. Av betydelse i sammanhanget är också att enligt artikel 6 § 3d i Europakonventionen skall den som blivit anklagad för en brottslig gärning äga rätt att förhöra eller låta

förhöra vittnen som åberopas mot honom. I två domar har Europadomstolen funnit det strida mot konventionen att domstol har lagt uppgifter som har lämnats av anonyma vittnen till grund för fällande dom.
    Det problem som åklagaren ställs inför brukar vara antingen att ett vittne åberopar att polisen har lovat vittnet full anonymitet och att detta har varit en förutsättning för att vittnet skulle medverka i förundersökningen, eller att en polisman kallas som vittne för utrönande av identiteten på en skenbart anonym tipslämnare.
    En åklagare bör aldrig medverka till att anonymitet utlovas till vittnen eftersom detta är ett löfte som inte med säkerhet kan hållas. Med nuvarande rättsregler går det inte att konstruera någon absolut anonymitet. Även i den situationen då en polisman ensam sitter inne med uppgifter om t. ex. vem en tipslämnare är kan, om saken ställs på sin spets, polismannen tvingas att under ed lämna uppgift om identiteten. Eftersom det inte finns något författningsstöd för anonymitet riskerar polismannen, som i ett fall från Hovrätten för Västra Sverige, att ställas inför hot om häktning om han inte röjer namnet.
    Om ett vittne gör gällande att anonymitet har utlovats, och detta är av synnerligen stor betydelse för vittnet, kan det vara en moralisk plikt för åklagaren att upplysa om rättsläget och om risken för att vittnets identitet trots allt röjs. Att tiga om detta och hoppas på att det inte uppstår några problem i det enskilda fallet torde vara oetiskt.
    Både i fråga om åklagarens egna vittnen och motpartens kan åklagaren ibland sitta inne med upplysningar som för rätten kan belysa vittnets allmänna trovärdighet eller vittnets eventuella egenintresse i saken. En viktig fråga är i vilken utsträckning åklagaren får upplysa om sådana för vittnet negativa uppgifter som t. ex. att denne tidigare är straffad för en viss sorts brott eller att han eller hon för närvarande är föremål för förundersökning.
    Allmänt sett kan sägas att sådana negativa uppgifter om vittnen som saknar direkt relevans för det enskilda målet bör undvikas. Dessa får mera karaktären av smutskastning, vilket inte är förenligt med åklagarrollen. Ett betydligt mera svårbedömt läge uppkommer om det t. ex. har inletts förundersökning mot ett vittne för falsk tillvitelse eller för mened begången under en rättegång mot en annan tilltalad i samma mål. I sådana fall kan det ha stor betydelse för bedömningen av vittnesmålet att rätten får reda på brottsmisstanken. Å andra sidan kan hävdas att åklagaren skulle utnyttja sin ställning om han lämnar upplysningar av detta slag. Brottsmisstanken kan ju sedemera komma att avskrivas. Det är, som framgår av det sagda, svårt att ge något generellt svar på frågan om vad som är etiskt godtagbart när det gäller upplysningar om vittnen. Sådana uppgifter som är av stor betydelse för rättens

möjlighet att rätt kunna bedöma vittnesmålets värde torde dock som regel kunna försvaras.

 

Användningen av straffprocessuella tvångsmedel
De allmänna principer som gäller för all tvångsmedelsanvändning är ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna. Ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel bara får användas för de i lagen angivna syftena. Verkställigheten av tvångsmedlet får inte heller utnyttjas för andra syften. Behovsprincipen innebär att ett tvångsmedel får tillgripas bara om det föreligger ett påtagligt behov och om det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra, mindre ingripande medel. Proportionalitetsprincipen — som numera har uttryckligt stöd i lag — kräver att åklagaren i varje enskilt fall prövar om arten och varaktigheten av ingripandet står i rimlig proportion till det önskade målet. Skulle åtgärden i sig leda till allvarliga skadeverkningar, kan avvägningen leda till att åklagaren bör använda något annat medel för att uppnå sitt syfte eller till att åklagaren helt bör avstå från åtgärden. Det är inte bara de direkta följderna för den som utsätts för tvångsmedlet som skall beaktas. Även indirekta verkningar skall vägas in, t. ex. att det rör sig om ett intrång i tredje mans skyddade intressen. Ändamålsprincipen återspeglas i lagstiftningen genom att det för varje enskilt tvångsmedel anges för vilka ändamål det får tillgripas. JO fann att det stred mot ändamålsprincipen att företa husrannsakan i två personers bostäder sedan det uppkommit misstanke om stöld av fyra bildäck. JO konstaterade att det skulle ha varit mer naturligt att söka efter däcken i andra utrymmen, t. ex. på de misstänktas bilar (JO 1990/91 s. 67). Det står också i strid med ändamålsprincipen att använda ett tvångsmedel i syfte att försöka uppdaga brott eftersom tvångsmedelsregleringen syftar till att underlätta möjligheterna att utreda brott. Den frågan utvecklas närmare i en dom mot en åklagare för vårdslös myndighetsutövning. Åklagaren lades till last att han utan tillräcklig grund hade beslutat om tvångsmedel (JO 1986/87 s. 76 f.).
    Behovsprincipen finns direkt uttryckt i 8 § polislagen men däremot inte i RB. Den följer dock indirekt av den numera lagfästa proportionalitetsprincipen. Även om det ofta torde vara svårt att hävda att ett visst handlande står i direkt strid med behovs- eller proportionalitetsprincipen, av det skälet att det här rör sig om bedömningsfrågor där varken den ena eller den andra uppfattningen kan sägas vara den rätta, kan handlandet i enskilda fall ändå framstå som oetiskt. Beträffande tillämpningen av behovs- och proportionalitetsprinciperna se bl. a. JO 1987/88 s. 75, 1988/89 s. 67, 1992/93 s. 154 ff. och 1994/95 s. 149.

Åklagarens rätt att besluta om tvångsmedel är en maktpåliggande uppgift som inte får brukas för andra ändamål än vad lagstiftaren har avsett. En åklagare får exempelvis inte tillgripa straffprocessuella tvångsmedel mot en misstänkt i ett allmänpreventivt syfte. Detta torde strida mot såväl ändamåls- som behovsprinciperna.
    Åklagaren får inte heller vid sidan av lagregleringen ingripa mot en enskild. RÅ riktade skarp kritik mot en åklagare som hade ingått en förbindelse med en person om att denne, som var misstänkt för grovt skattebedrägeri, frivilligt skulle lägga in sig på ett sjukhus och inte lämna sjukhuset utan att åklagaren hade kontaktats. Vidare förband sig mannen, enligt den skriftliga överenskommelse som upprättades, att inte motta besök eller telefonsamtal eller själv ringa till någon utanför sjukhuset. RÅ framhöll att situationen vid tillkomsten av ”förbindelsen” och främst dess utformning uppenbarligen var sådan att den misstänkte genom åklagarens medverkan kunde ha fått den felaktiga uppfattningen att ”förbindelsen” var rättsligt bindande. Om så varit fallet skulle ”förbindelsen” för den misstänkte ha kunnat de facto innebära ett inte lagligen grundat långtgående personellt ingrepp.
    En annan åklagare kritiserades skarpt av JO för att denne hade ingått ett ”gentlemen’s agreement” med en person som var misstänkt för bl. a. olaga frihetsberövande. Omständigheterna var i korthet följande. G. var anhållen i sin frånvaro för olaga frihetsberövande av åklagare A. och för grovt skattebedrägeri av åklagare B. G. vistades utomlands periodvis och var därför svår att få tag i. Åklagare A. kontaktades av ett ombud för G. Ombudet uppgav att G. var villig att inställa sig till förhör men bara under förutsättning att detta begränsades enbart till misstanken om olaga frihetsberövande. Det var underförstått att G. bara skulle inställa sig om han inte skulle berövas friheten. A. gick med på detta, varefter G. infann sig och förhöret genomfördes. A. beslutade att frige G. efter förhöret. Först därefter kontaktades åklagare B. JO framhöll att det måhända kan förefalla praktiskt i vissa situationer för en enskild åklagare att ingå vad åklagaren kallat en gentlemen’s agreement för att t. ex. få ett ärende slutfört. Riskerna för att avtalsinnehållet skall komma att stå strid med åklagarens tjänsteplikt är dock enligt JO så uppenbara att de sällan kan uppvägas av de handläggningsmässiga fördelarna (JO 1985/86 s. 151).
    JO har i ett ärende tagit upp frågan om lämpligheten av tvångsmedelsanvändning mot den tilltalade under pågående rättegång i anledning av misstanke om ny brottslighet och därvid uttalat bl. a. följande (JO dnr. 2571-1984).

 

Jag är inte främmande för tanken att det under en pågående rättegång kan uppkomma misstanke om att den tilltalade gjort sig skyldig till annan brottslighet än den som är föremål för förhandlingen och att det — om än i mycket få fall — kan finnas berättigad anledning för åklagare att ingripa med tvångsmedel på grund av den nya brottsligheten. I bedömningen av lämpligheten av ett ingripande i domstolens lokaler under pågående rättegång måste emellertid en noggrann avvägning göras mellan å ena sidan det nya brottets art och omfattning samt intresset och nödvändigheten av omedelbart ingripande och å andra sidan den enskildes berättigade krav på att utan inblandning från åklagarens sida kunna sammanställa och bevara material för rättegången och att ostört få försvara sig.

 

När det gäller ingripanden mot vittnen som misstänks för mened kan delvis samma synsätt appliceras. Åklagaren bör således noga överväga om det är nödvändigt att ingripa mot vittnen med tvångsmedel i rättens lokaler eller om detta kan anstå något.

 

Frågor rörande bevisningen m. m.
Bevisrätten enligt RB bygger på principen om fri bevisprövning. Denna innebär dels att någon begränsning inte gäller i fråga om vilka kunskapskällor som får användas, dels att domaren vid värderingen av den förebragta bevisningen inte är bunden av legala regler. Rätten skall efter en samvetsgrann prövning av allt vad som förekommit i målet avgöra vad som är bevisat, även om det är fråga om bevis som inte kan inordnas under de i lagen angivna bevismedlen.
    Om det kommer till åklagarens kännedom att viss bevisning har framtagits i strid med regelsystemet kan åklagaren ställas inför ett dilemma när han skall avgöra om bevisningen i fråga skall åberopas som stöd för åtalet. Som exempel kan anges uppgifter som framkommit vid en olaglig telefonavlyssning eller annan avlyssning eller skriftliga handlingar som åtkommits olovligen. Eftersom svensk rätt bygger på systemet med fri bevisprövning finns det inga rättsliga hinder mot att åklagaren åberopar även olagligt åtkommen bevisning. Från etiska utgångspunkter kan det emellertid vara mera tveksamt. Om det är fråga om bevisning som är av marginellt värde eller om det brott som bevisningen avser att styrka är förhållandevis bagatellartat talar starka skäl för att åklagaren bör avstå från bevisningen i fråga. Är det däremot fråga om ett grovt brott och har bevisningen stor betydelse för utgången i målet kan det ställa sig annorlunda. Om åklagaren väljer att åberopa sådan bevisning som har framtagits i strid med lagstiftningen kan åklagaren knappast undandra sig att, i samband med att bevisningen förebringas, upplysa rätten om hur den har tillkommit för att rätten skall kunna bedöma dess värde.

Detta för in på frågan vilken upplysningsskyldighet åklagare generellt får anses ha visavi rätten. Det händer då och då att rätten avkräver åklagaren upplysningar som denne av något skäl ställer sig tveksam till att lämna.
    När det gäller frågor från rätten om exempelvis polisens spaningsverksamhet måste man skilja mellan frågor som rör konkreta förhållanden hänförliga till en viss förundersökning och allmänna frågor. Frågor av det förra slaget ligger det normalt i åklagarens eget intresse att besvara. Rätten kan emellertid ibland vilja ha andra frågor belysta än sådana som har direkt betydelse för utgången i målet. Åklagaren anses inte ha någon upplysningsplikt om polisens spaningsmetoder i största allmänhet. Så långt möjligt bör åklagaren naturligtvis besvara även sådana frågor. Det finns exempelvis årliga redovisningar till riksdagen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som åklagaren kan hänföra sig till om frågor ställs på det området. I utredningsbetänkanden finns redogjort för vissa spaningsmetoder (se t. ex. SOU 1989:18 och SOU 1990:51).
    När det gäller närmare detaljer, bl. a. om hur spaningen bedrivs på en bestämd ort eller vid ett visst angivet tillfälle, torde det inte sällan föreligga sekretess enligt 5 kap. 1 § 2 eller 3 sekretesslagen (1980:100). Beträffande tekniska detaljer kan det vara till men för den framtida verksamheten att röja även förhållandevis allmänt hållna uppgifter. I de flesta fall torde upplysningar av detta slag sällan vara av större vikt för målets avgörande. För att åklagaren skall kunna förvissa sig om att så inte är fallet kan det vara lämpligt att begära att rätten förklarar det närmare syftet med frågorna. Först därefter kan åklagaren ta ställning till hur han bör agera. Om åklagaren anser att det skulle innebära men att röja uppgifterna för den misstänkte, vilket är oundvikligt om frågan skall besvaras vid en förhandling, och åklagaren av detta skäl inte vill svara på frågan, bör han upplysa rätten härom.
    En annan sak är att åklagaren i enstaka undantagsfall, för att bevisa ett visst förhållande eller för att belysa värdet av viss bevisning, måste redovisa uppgifter om brottsbekämpningsmetoder som är sekretesskyddade. I sådana fall är det viktigt att åklagaren samråder med den berörda myndigheten i syfte att minsta möjliga skada skall åstadkommas. Generellt sett torde detta problem dock vara litet.
    En annan fråga är hur långt åklagarens upplysningsskyldighet sträcker sig gentemot rätten under en förundersökning, t. ex. när rätten i en förhandling prövar en tvångsmedelsfråga. Under en förundersökning har den misstänkte och hans försvarare inte någon ovillkorlig rätt att få ta del av utredningsmaterialet eller att få kunskap om hur utredningen framskrider. Det som framkommer vid en förhandling inför rätten kan däremot inte undan-

hållas dem. En konsekvens av detta bör vara att åklagaren t. ex. vid en häktningsförhandling inte är skyldig att upplysa rätten om förhållanden som han ännu inte, på grund av reglerna i 23 kap. 18 § RB, har delgett den misstänkte och hans försvarare. Det måste ligga i åklagarens hand att avgöra vad han anser sig behöva för att styrka sina påståenden inför rätten. Intar man denna ståndpunkt kan åklagaren inte anses skyldig att exempelvis vid en häktningsförhandling i detalj redogöra för vilka vittnen han avser att höra eller vilka tekniska undersökningar som skall genomföras, om åklagaren därmed skulle tvingas röja sådana detaljer i utredningen som han annars tills vidare hade kunnat undanhålla den misstänkte och hans försvarare. Det nu sagda innebär dock inte att åklagaren kan undanhålla rätten uppgifter som talar för den misstänktes oskuld. Det får anses följa kravet på objektivitet att åklagaren skall upplysa rätten om sådana fakta.
    Ett annat område som har varit omdiskuterat huvudsakligen från etiska utgångspunkter är åklagarens rätt att använda sådan överskottsinformation som framkommit vid tvångsmedelsanvändning. Det finns inte några regler som begränsar användningen av överskottsinformation. Sådan information får användas på samma sätt som annan information som kommer polisen till del, t. ex. genom spaning (se prop. 1988/89:124 s. 29 ff.). Det saknar betydelse vilken typ av brott, grova eller mindre allvarliga, som överskottsinformation rör.

 

Åtalsprövningen
Det’ anses att åklagaren på objektiva grunder skall kunna emotse en fällande dom för att väcka åtal. Ibland kan emellertid en bevis- eller rättsfråga vara så tveksam att den bör underkastas rättslig prövning även om åklagaren är på det klara med att åtalet kan komma att ogillas (se Heuman s. 124). Formellt krävs inte mer än tillräckliga skäl för åtal medan beviskravet för fällande dom är högre.
    Beträffande köpslående i åtalsfrågan se det tidigare omnämnda fallet där RÅ fann att åklagaren saknat rättsligt stöd för sin åtgärd att diskutera utformningen av åtalet med den misstänkte. Se även JO 1986/87 s. 109 ff. där JO kritiserade en polisman som erbjöd ”rabattering” vid en hastighetsöverträdelse (105 km/tim) om den misstänkte godkände en ordningsbot.
    Reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning lämnar ett förhållandevis stort utrymme för olika bedömningar. Detta innebär emellertid inte att åklagaren kan låta sin personliga åsikt färga beslutet. Oavsett vilken personlig uppfattning åklagaren kan ha om det rimliga i att en viss praxis har utvecklats, t. ex. när det gäller frekventa brott som snatteri eller åverkan,

måste han underordna sig denna så länge den är grundad på bl. a. förarbetsuttalanden och föreskrifter och allmänna råd från RÅ.

 

Användning av s. k. okonventionella metoder
Vissa spanings- och utredningsmetoder kan leda till att etiska frågor ställs på sin spets. Särskilt när s. k. okonventionella metoder kommer till användning är det viktigt att åklagaren är klar över sin egen roll och hur han bör förhålla sig i olika frågor. Beträffande lagstiftarens syn på okonventionella metoder hänvisas till SOU 1982:63 s. 129 ff. och prop. 1983/84:111 s. 46 ff. Justitieutskottet har, i anslutning till överväganden angående tillåtligheten av okonventionella metoder, framhållit att det faktum att lagstiftaren inte uttryckligen har förbjudit användandet av en viss metod inte kan tolkas så att den bör komma till användning (JuU 1982/83:38). Det är med andra ord inte tillåtet med motsatsslut när det gäller om en viss metod kan accepteras utifrån de allmänna värderingar som gäller i vårt samhälle.
    En metod som ibland aktualiseras är provokation. Med provokation avses att polisen använder sig av metoden att locka eller utmana någon till en handling eller ett uttalande som kan vara besvärande. Av rättspraxis och doktrin kan utläsas att bevisprovokation anses tillåten men däremot inte brottsprovokation. Lagstiftaren har markerat att provokation är en metod som enbart bör tillgripas i undantagsfall. I rättspraxis och doktrin har det ställts stränga krav på de situationer där provokation kan godtas. Man kan kort sammanfatta kraven så att det skall vara fråga om grov brottslighet, att det skall finnas en stark misstanke mot den som provokationen skall riktas mot, att provokationen måste utformas så att det inte finns någon risk för att den provocerade begår ett brott han annars inte skulle ha gjort sig skyldig till, att provokationen inte får innebära att polisen begår ett brott, att provokationen skall kunna leda till bevisning som är meningsfull att använda samt att andra mer konventionella metoder att skaffa bevisning skall ha misslyckats eller vara uteslutna.
    JO har uttalat sig om provokation i JO 1953 s. 163, den s. k. knivfällan. Högsta domstolens minoritet uttalade sig närmare om samma fråga i det mål om tjänstefel som väcktes mot åklagaren, se NJA 1953 s. 582. I NJA 1985 s. 545 finns en god illustration av hur lätt det är att en provokation går fel. Fallet avser två polismän som spontant genomförde en provokation när de på promenad genom Kungsträdgården stötte på en person som de kände igen som narkotikalangare. Provokationen ledde i detta fall till att flera personer dömdes till fängelse för narkotikabrott som de förmodligen annars inte skulle ha begått.

Om en åklagare avser att arrangera en provokation måste han i förväg dels noggrant penetrera alla juridiska aspekter på provokationen, dels försäkra sig om att verkställigheten sker helt i enlighet med hans beslut. Vidare skall provokationen dokumenteras. I en promemoria om kontrollerade leveranser av narkotika (Åklagarväsendet Rapport 1993:3) har rättsliga och andra aspekter på bl. a. provokation diskuterats med utgångspunkt i metoden med kontrollerade leveranser. Etiska frågor som kan uppkomma vid användning av den metoden har behandlats särskilt.
    RÅ har i ett ärende berört frågan om provokation under en narkotikautredning. En åklagare lät framställa och utplacera ett fingerat meddelande till en häktad, som var misstänkt för smuggling av ett större narkotikaparti, i avsikt att få den häktade att röja sig. RÅ uttalade bl. a. följande (RÅ ÅD 636-90).

 

Förfarandet att placera ett falskt meddelande i avsikt att lura mottagaren att svara på detta var en form av provokation som syftade till att den misstänkte genom ett svarsmeddelande skulle röja uppgifter som inte kommit fram i förhör. Metoden var både ovanlig och integritetskränkande... Att förfärdiga och utnyttja falska meddelanden kan i princip inte anses stå i samklang med åklagarens objektivitet. Härtill kommer att även om användandet av medvetet oriktiga uppgifter är direkt förbjudet i lag endast när det gäller förhör det ligger i sakens natur att en åklagare inte heller i andra sammanhang får tillgripa sådana metoder under en förundersökning. Åklagarens åtgärd var därför enligt min mening inte acceptabel.

 

Frågor rörande överklagande m. m.
Frågan om det etiskt lämpliga i att åklagaren överklagar anslutningsvis har diskuterats genom åren. Metoden är numera allmänt accepterad. Det torde däremot betraktas som oetiskt om en åklagare översänder en kopia av sitt anslutningsöverklagande till den tilltalade eller hans försvarare i syfte att få dem att överväga att återkalla överklagandet. Enbart en underrättelse om att åklagaren har överklagat anslutningsvis kan inte i sig ses som felaktig men det finns en risk att underrättelsen, beroende på hur den utformas, kan komma att uppfattas som en påtryckning.
    Om en åklagare upptäcker att ett fel har blivit begånget, t. ex. att en person har dömts för en gärning som är preskriberad eller som inte är brottslig, eller att ett frihetsberövande avräknats felaktigt torde det kunna ses som en tjänstplikt för åklagaren att se till att felet rättas till, om detta är rättsligt möjligt. Om målet inte har vunnit laga kraft bör åklagaren i en sådan situation överklaga. Det sagda innebär att åklagaren i vissa situationer får anses förpliktad att överklaga till den tilltalades förmån. Vad som nu har sagts tar sikte på fel som haft betydelse för utgången exempelvis på det sät-

tet att en åtalspunkt bortfaller, att hela åtalet saknar grund eller att påföljden påverkas. Även sådana skriv- och räknefel som kan rättas med stöd av 30 kap. 13 § RB bör åklagaren bringa till rättens kännedom. På motsvarande sätt anses åklagaren förpliktad att väcka frågan om undanröjande av strafföreläggande eller ordningsbot eller om resning där rättsliga förutsättningar för ett sådant förfarandet är för handen. Se även JO 1996/97 s. 60.
    Någon allmän skyldighet för åklagare att eftersöka eventuella felaktigheter i för honom obekanta ärenden torde däremot inte föreligga.

 

Utformningen av beslut m. m.
Åklagaren bör vinnlägga sig om att både i skrivelser och vid rättegångar använda ett språk som dels är lätt att förstå även för tilltalade, målsägande och vittnen, dels inte kan uppfattas som nedsättande eller på annat sätt kränkande. RÅ har utfärdat allmänna råd om utformningen av avskrivningsbeslut (RÅC I:107). Dessa allmänna råd speglar också ett etiskt förhållningssätt, bl. a. på det sättet att det sägs att uttalanden som framhäver en kvardröjande brottsmisstanke bör undvikas. I ett klagomålsärende, där åklagaren nedlade en förundersökning rörande påstådd misshandel av en eller flera polismän på den grunden att brott av bestämd person inte kunde visas, kritiserade RÅ åklagaren för att han inte hade iakttagit den måttfullhet i fråga om uttryckssätt som skall prägla ett avskrivningsbeslut. Åklagarens besvikelse över att ett visst händelseförlopp inte på ett tillfredsställande sätt kunnat utredas får enligt RÅ inte påverka formuleringen av ett avskrivningsbeslut.
    JO har kritiserat en åklagare för att ett yrkande om företagsbot saknade pregnans och att åklagaren, trots upprepade påpekanden, inte justerade sitt yrkande som felaktigt grundades på förhållanden före lagstiftningens ikraftträdande (JO 1992/93 s. 172 ff.).

 

Jävsfrågor
Reglerna om åklagarjäv motsvarar i sak de som gäller för domare (7 kap. 6 § RB jämförd med 4 kap. 13 § RB). Vissa skillnader föreligger dock. En av de viktigaste är att vederdelomannajäv inte gäller för åklagare. Beträffande åklagare kan jäv således inte grundas på en åtgärd som åklagaren har vidtagit i tjänsten eller på en gärning som har förövats mot åklagaren i eller för hans tjänst. Domstolen prövar inte frågor om åklagarjäv (SOU 1938:44 s. 127). Domstolens prövning av om den som väcker åtal är behörig omfattar inte frågan om åklagaren är jävig (DsJu 1986:12 s. 11).
    Det förekommer relativt få fall där frågan om jäv för åklagare har belysts. När det gäller den allmänna synen på jävsreglerna har

JO framhållit att det är viktigt att jävssituationer inte tillåts utveckla sig, utan att eventuellt jäv uppmärksammas och beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta kan vara besvärligare vid åklagar- och polismyndigheter, särskilt under det tidiga utredningsstadiet, än vid domstolarna, där kretsen av de personer som berörs av en sak i allmänhet är väl avgränsad. Förekommer anledning att en utredning kan komma att inriktas mot någon som en tjänsteman har nära anknytning till eller att annan jävsgrundande omständighet föreligger för denne, bör enligt JO tjänstemannen undvika att ta befattning med ärendena tills förhållandena klarlagts (JO 1980/81 s. 120). Se även JO 1989/90 s. 46 f. JO uttalade där att det, med nuvarande ordning som innebär att jäv mot åklagare prövas inom åklagarväsendet, vilar ett stort ansvar på de överordnade åklagarna, som har att pröva jävsfrågor.
    Jäv för åklagare utgör numera resningsgrund, om det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång (58 kap. 2 § RB).
    JK fann i ett fall att det förhållandet att en åklagare under ett pågående brottmål inledde en intim förbindelse med målsäganden uppenbarligen var en omständighet som var ägnad att rubba förtroendet för åklagarens opartiskhet och att denne inte längre bort ta befattning med målet (JK 1985 s. 157).
    I ett fall som prövats av RÅ handlade en åklagare ett ärende rörande misstänkt felbehandling på sjukhus. Åklagarens bror tjänstgjorde som läkare vid den klinik där den påstådda felbehandlingen skulle ha ägt rum, men var vid tidpunkten för behandlingen tjänstledig och befann sig utomlands. I ärendet förekom bl. a. utlåtanden från Socialstyrelsen. Åklagaren kontaktade sin bror och anlitade hans sakkunskap för synpunkter på Socialstyrelsens utlåtanden. RÅ fann att broderns anknytning till kliniken inte var sådan att åklagaren på den grunden var jävig. Åklagarens senare agerande ledde dock till att en jävssituation uppstod i och med att hon anlitade broderns sakkunskap.
    Det finns en gränszon mellan fall där åklagaren är jävig och fall där omständigheterna, trots att formellt jäv inte föreligger, ändå kan vara sådana att det framstår som uppenbart olämpligt att åklagaren handlägger ett visst ärende. En svårbemästrad situation kan uppstå om någon nära anhörig, t. ex. ett barn, till en kollega är misstänkt för ett brott som inte är av bagatellnatur. Även om det inte föreligger formellt jäv bör normalt frågan om vem som skall handlägga ärendet tas upp med överåklagaren. På de allra största myndigheterna torde problem av detta slag sällan vålla några problem eftersom åklagarna där normalt inte känner varandras familjer på det sätt som är vanligt på mindre orter.
    Om en åklagare gör uppseendeväckande uttalanden i massmedia i en kontroversiell fråga kan denne under en tid kan

vara mindre lämpad att handlägga ärenden av det slag som uttalandet rörde. Man kan t. ex. tänka sig att åklagaren har en annan kriminalpolitisk syn än den förhärskande och vill driva denna fråga politiskt. Det sagda innebär inte att åklagare bör avhålla sig från att delta i den allmänna debatten men en konsekvens kan i ytterlighetsfall bli att tilltron till åklagarens oväld rubbas. Uppkommer fråga om resning eller annat extraordinärt rättsmedel i ett mål föreligger inget hinder mot att samma åklagare som handlagt målet tidigare tar sig an resningsfrågan. Detta torde framför allt av resursskäl normalt vara det lämpligaste. Undantag härifrån måste självfallet göras om åklagarjäv åberopas som resningsgrund. I de fall misstanke om menedsbrott uppkommer lottas menedsärendet normalt på en annan åklagare vid samma myndighet. Om det finns särskilda omständigheter som gör att ingen av åklagarkollegorna bör handlägga målet bör frågan hänskjutas till överåklagaren (jfr RÅC I:109 s. 3).

 

Åklagares kontakter med massmedia
Åklagaruppgiften är sådan att massmedia ofta har intresse av kontakter med åklagaren. Åklagarverksamheten innehåller ibland spektakulära inslag i form av uppmärksammade förundersökningar och åtal. Det är naturligt att massmedia intresserar sig för detta. Mediernas granskning av hur den offentliga verksamheten sköts kan också leda till att åklagares handlande ifrågasätts. Med andra ord får en åklagare räkna med att det ingår i rollen att ha viss kontakt med medierna.
    Det finns inte någon fastlagd policy när det gäller åklagares kontakter med massmedia. Det torde också vara svårt att dra upp några allmänna riktlinjer eftersom de flesta kontakter sker i anledning av ett enskilt mål eller ärende. Allmänt kan dock sägas att den sekretess som gäller för stora delar av åklagarverksamheten som regel inte hindrar att uppgifter lämnas till medierna (jfr 16 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen). Med den roll som åklagaren intar, som innebär att han eller hon får insyn i inte bara misstänktas utan också andra personers levnadsförhållanden, kommer dock etiska aspekter i mycket hög grad in i bilden.
    RÅ har i olika sammanhang gett uttryck för uppfattningen att åklagare bör inta en förhållandevis restriktiv hållning gentemot massmedia i fråga om enskilda ärenden. Det finns dock situationer då det kan vara berättigat och lämpligt att åklagaren ger allmänheten information på detta sätt. Jfr även JO 1992/93 s. 140 där JO utvecklar sin syn på de menliga följder som kan uppkomma vid publicitet rörande tvångsåtgärder. Särskilt känsligt kan det vara

om åklagaren uttalar sig i medierna under en pågående process, se Heuman s. 133.
    Vid tillfällen har polismän kritiserats för att representanter för massmedia har beretts möjlighet att närvara under verkställigheten av tvångsmedel. Se härom bl. a. JO 1992/93 s. 140 och JK 1993 s. 92. RÅ kritiserade en åklagare för att han, i syfte att en journalist skulle få tillfälle att studera hur en husrannsakan går till, lät denne vara närvarande vid en husrannsakan hos en misstänkt.
    En annan aspekt på kontakter med massmedia är att åklagarens opartiskhet kan komma att ifrågasättas. I ett klagomålsärende påpekade RÅ att ett uttalande av en åklagare i massmedia eller på annat sätt kan ge vid handen att denne i visst hänseende inte motsvarar det krav på oväld som måste ställas på honom och att uttalandet därigenom indirekt kan ge anledning till ingripande i någon form.
    En annan sak är att åklagaren som företrädare för en viktig del av rättsväsendet allmänt sett bör medverka i massmedia för att bidra till att åklagarrollen blir belyst.