Kontraktsrätten, särskilt frågan om användning av standardavtal

Av professor ULF BERNITZ

1. Avtalsfriheten och avtalsinstrumentets flexibilitet
Avtalsfriheten tillhör de fundamentala utgångspunkterna för ett marknadsekonomiskt system.1 Avtalsinstrumentet har en oerhörd inbyggd flexibilitet och det är vanligt att avtalslösningar inom näringslivet ligger långt före lagstiftningen. Instrumentets stora formbarhet visar sig i nyutveckling av avtalstyper, t.ex. franchising, och förmåga till snabb anpassning till ny teknik, t.ex. E-handeln. Normalt utnyttjar man sig av standardavtal.
    Vid detta symposium är det förhållandet mellan avtalsfrihet och lagstiftning som träder i förgrunden. När och hur bör lagstiftaren intervenera? Härvid måste man till en början göra klart vilken lagstiftare vi talar om; är det den svenske lagstiftaren, eventuellt i nordiskt samarbete, den europeiske lagstiftaren i form av EG-direktiv eller eventuellt EG-förordningar eller är det bredare internationella överenskommelser, normalt konventionslösningar. Man måste också göra klart om det som eftersträvas är normallösningar som alternativ eller komplement till avtal (dispositiv rätt) eller om det är tvingande skyddsregler, till exempel konsumentskydd.
    Går utvecklingen mot minskad avtalsfrihet och en alltmer omfattande lagstiftning och annan judiciell kontroll? Att så är fallet är nog en vanlig uppfattning. Man kan erinra om titeln på P. S. Atiyahs kända arbete ”The Rise and Fall of Freedom of Contract”.2 Atiayh anlägger ett historiskt perspektiv, som tar sin utgångspunkt i den laissez faire-uppfattning som dominerade under senare delen av 1800-talet. I detta långa tidsperspektiv står det klart i vilken riktning utvecklingen gått. Ser vi till modern svensk rätt har jag upplevt tidsperioden från 1960-talets slut fram till ungefär 1980-talets mitt som ett skede då avtalsfriheten trängdes tillbaka avsevärt i Sverige och övriga Norden. Främst skedde detta genom nytillkommande tvingande skyddslagstiftning inom områden såsom konsumenträtt, arbetsrätt och boenderätt men även genom ökade möjligheter att kontrollera standardavtal genom de nya avtalsvillkorslagarna och även 36 § avtalslagen. Under de senaste 10–15 åren verkar dock denna utveckling i huvudsak ha stannat upp. Nytillkommande skyddslagstiftning som begränsar avtals-

1 Se t.ex. Strömholm, Avtalsfrihetens komponenter — ett analysförsök, Festskrift till Sveriges Advokatsamfund 1887–1987, 1987 s. 531 ff., även i dens., Historiskt och aktuellt. Studier i allmän rättslära, 1988 s. 139 ff., Bernitz, Svensk marknadsrätt, 3 uppl., 1991 s. 1 ff.2 Oxford 1979.

friheten förefaller ha mindre omfattning och till väsentlig del ha sin bakgrund i EG-rätten, t.ex. de nytillkomna paketrese- och distansavtalslagarna och det nya E-handelsdirektivet.

2. Avtalsinstrumentets internationalitet
Det är en truism att påpeka att utvecklingen går mot globalisering. Här visar sig också avtalsinstrumentets stora flexibilitet jämfört med lagstiftningsinstrumentet, som ju i princip är nationellt eller i vart fall fordrar ett mödosamt samarbete inom EU eller andra fora för att nå resultat på ett internationellt plan. Jämfört med lagstiftning besitter avtalsinstrumentet en oöverträffad internationalitet. Det fungerar som en central källa för harmonisering av rättsläget genom att det utbildas mönster internationellt för hur avtal på olika områden brukar vara utformade. Företag med verksamhet i olika länder ser gärna att deras standardavtal så långt nationell lagstiftning gör det möjligt har en enhetlig utformning över gränserna. I linje med det sagda kan man också iaktta en utveckling mot en internationell lex mercatoria, baserad på handelsbruk, allmänt erkända koder utarbetade inom internationella näringslivsorgan och liknande.3 Den nationelle lagstiftaren kan lätt hamna på efterkälken i denna utveckling. Det finns en klar risk att eventuella lagstiftningsingripanden kommer för sent och blir alltför nationellt begränsade och i sämsta fall kan riskera att komma att fungera som ett konserverande inslag. Inte minst kan det finnas en fara att nationella parlamentariker anlägger ett för snävt perspektiv. Det förefaller t.ex. klokt att tankarna på en särskild svensk franchisinglag4 av allt att döma lagts på hyllan. Franchising är en i hög grad internationell företeelse, som fortfarande förefaller befinna sig i snabb utveckling och även tycks kunna utbilda nya varianter. I den mån lagstiftningsingripande mot missbruk bedöms erforderligt bör det nog ske på EU-planet och kanske helst inom ett ännu vidare forum. I linje med det sagda bör den nationelle lagstiftaren söka undvika att gå ifrån vedertagna internationella lösningar, t.ex. genom ofullständig eller särskilt fri implementering av internationella konventioner som rör kontraktsrätten. Den påtagligt fria norska implementeringen av internationella köplagen (CISG) genom transformation inom ramen för köplagen i stället för inkorporering kan nämnas som ett exempel.5 Ett växande problem för de nationella lagstiftarna förefaller vara tendensen i större kommersiella avtalsförhållanden att så att säga krypa ut ur den nationella lagstiftningens grepp. Stora avtalskomplex

3 Ett välkänt exempel är de av ICC (International Chamber of Commerce) utarbetade Incoterms, nu Incoterms 2000, se bl.a. Ramberg, International Commercial Transactions, 2 uppl., Stockholm 2000. Utvecklingen beskrivs ingående i det nyutgivna arbetet Dalhuisen, International, Financial and Trade Law, Oxford 2000.4 Ett — ganska ofullgånget — förslag till svensk franchisinglag lades fram i SOU 1987:17, Franchising.5 Metoden har bl.a. skarpt kritiseras av Kai Krüger, se dens., Norsk kjøpsrett, 4 utg. 1999 och recension av Herre i TfR 2000 s. 376 ff.

kan vara utformade på ett sätt som inte anknyter till något visst lands lagstiftning. Forum shopping är välkänt och leder bl.a. till kalkylerade val av avtalsstatut. Det förekommer att stater, även inom EU, aktivt engagerar sig i regelkonkurrens, dvs. medvetet erbjuder rättsregler som attraherar företag genom att uppfattas som bekväma. I Sverige har vi nog stått litet handfallna inför denna utveckling. Vårt land verkar ännu inte ha någon tydlig policy på detta område.
    Från EG-rättens område kan två färska rättsfall nämnas i sammanhanget. Det ena är Centros-målet,6 där två danskar förstod att undvika den danska aktiebolagslagens krav på 200 000 danska kr i aktiekapital vid aktiebolagsbildning genom att utnyttja de engelska reglerna om att aktiebolag (private limited company) kan bildas med endast en bråkdels penninginsats. De bildade ett private limited company i England och lät detta snabbt öppna en filial i Danmark. Danmark vägrade registrera filialen, men EG-domstolen fann att Danmark fick godta denna under hänvisning till etableringsfriheten inom EU. EGdomstolen påpekade särskilt i domsmotiveringen, att det faktum att en medlemsstats medborgare som önskar bilda bolag väljer att bilda bolaget i den medlemsstat som för honom förefaller ha de minst restriktiva bolagsrättsliga reglerna och att bilda filialer i andra medlemsstater, inte kan anses utgöra ett missbruk av etableringsrätten. Avgörandet öppnar betydande perspektiv och erinrar om den nationella lagstiftningens begränsningar.7 I ett annat, likaledes mycket uppmärksammat, avgörande av EGdomstolen, Ingmar-målet,8 har denna mött och motverkat ett kalkylerat val av avtalsstatut genom att tillämpa bestämmelser i handelsagentdirektivet9 såsom tvingande. Fallet gällde ett amerikanskt företag med säte i Kalifornien (Eaton Leonard Technologies Inc.) som hade ingått ett avtal 1989 med Ingmar GB Ltd, enligt vilket Ingmar utsetts till handelsagent för Eaton i Storbritannien. I en prorogationsklausul föreskrevs att avtalet reglerades av kalifornisk lag. Sedan avtalet upphört väckte Ingmar talan vid engelsk domstol med yrkande att Eaton skulle betala provision och skadestånd enligt bestämmelserna i den brittiska lagstiftning som implementerade handelsagentdirektivet. Frågan om dessa bestämmelser var tillämpliga trots att avtalet hänvisade till kalifornisk rätt underställdes EG-domstolen. Kalifornisk rätt saknade motsvarande skyddsregler till förmån för handelsagenter. EG-domstolen bedömde att de aktuella bestämmelserna i handelsagentdirektivet var av tvingande karaktär. Domstolen fann att dessa

6 Mål C-212/97, Centros Ltd mot Erhvervs- og Selskabsstyrelsen, REG 1999, s. I1459.7 Se om avgörandet bl.a. Kjellgren, Centros — bolagsvärldens Flygande holländare?, Europarättslig Tidskrift (ERT) 1999 s. 535 ff.8 Mål C-381/98, Ingmar GB Ltd mot Eaton Leonard Technologies Inc., ännu ej publicerat.9 Rådets direktiv 86/653/EEG av 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. I Sverige är direktivet implementerat genom 1991 års lag om handelsagentur.

tvingande bestämmelser var tillämpliga på en handelsagent med verksamhet i en medlemsstat, även om huvudmannen är etablerad i ett tredje land och avtalet, enligt en klausul däri, regleras av lagen i detta tredje land. I domsmotiveringen uttalade EG-domstolen att den fann det väsentligt att skyddsbestämmelserna för handelsagenter inte kunde kringgås med en enkel lagvalsklausul. Ställningstagandet kommer att ge eko inom den internationella privaträtten. Kan det till exempel tillämpas inte bara på klausuler som strider mot tvingande regler utan även på klausuler som är att bedöma som oskäliga enligt allmänt avtalsrättsliga principer? Avgörandena drar i olika riktningar. Aktiebolagsrättens regler om krav på aktiekapital är ju också tvingande. Här har dock EGdomstolen funnit gemenskapsrättens fundamentala regler om fri rörlighet och etableringsfrihet ta över. Ingmarmålet gällde däremot gemenskapsrättens ställning i förhållande till tredje land. För den nationelle lagstiftaren är det tänkvärt hur det är skillnaderna mellan situationerna i de två avgörandena sett utifrån ett gemenskapsperspektiv som styrt målens olika utgång.

3. Förändrade tolkningsprinciper i en internationaliserad kontraktsrättslig miljö?
I nordisk avtalsrätt har vi väletablerade metoder för avtalstolkning, som återspeglar det sätt på vilket nordiska jurister brukar utforma avtal. Traditionen är vanligen att söka skriva kortfattat och koncist och undvika ett tillkrånglat juristspråk. Många har uppfattningen att långa och detaljerade avtalstexter tenderar att skapa flera problem än de löser. En detaljbestämmelse, införd i klarläggande syfte, kan lätt medföra oförutsedda avgränsningsproblem eller oklarheter i förhållande till andra bestämmelser.
    Vid tvister om avtalstolkning är nordiska domstolar och skiljemän inriktade på att söka utröna parternas vilja vid avtalstillfället. Kan avtalsviljan utrönas, till exempel genom bevisning om omständigheterna kring avtalets ingående, torde den läggas till grund för tolkningen även om själva avtalets lydelse närmast pekar i annan riktning. Vid tolkning av standardavtal, där någon gemensam partsvilja oftast inte kan utrönas, tillämpar domstolarna en objektiv tolkning, där man bland annat ser till sambandet med andra villkor och avtalet som helhet. Många gånger griper domstolarna tillbaka på allmänna förnuftsöverväganden, branschpraxis och komplettering med underförstådda villkor. Generellt sagt finns en benägenhet att se till båda parters intressen, att undvika att ”rida på ordalagen” och att nå lösningar som kan antas så långt möjligt återspegla en presumerad partsvilja.10 Frågan är emellertid om inte denna traditionella metod för både avtalsskrivning och avtalstolkning befinner sig i gungning under

10 Om avtalstolkning i allmänhet och tolkning av standardavtal, se t.ex. Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 1996 med vidare hänv.

trycket av ett allt starkare angloamerikanskt inflytande. Det starka angloamerikanska draget inom den internationella företagsvärlden är välkänt. Så är även den snabba utvecklingen mot ett omfattande inslag av internationella advokatbyråer och nätverk av till varandra nära knutna advokatbyråer som arbetar med en amerikansk eller engelsk bas. Självständiga stora advokatbyråer av liknande slag med fransk eller tysk bas finns knappast. Engelskans starka genomslag som det internationella affärsspråket och även juristspråket är likaledes välbekant. Detta påverkar också utvecklingen inom avtalsrätten.
    Angloamerikansk metod för avtalsskrivning och avtalstolkning skiljer sig högst väsentligt från den bild av nordiska förhållanden som jag just lämnat. Karakteristiska drag för angloamerikansk avtalsskrivning, och då kanske framför allt på amerikansk botten, är stor utförlighet, fullständighetskrav och riklig användning av ett svårforcerat juristspråk. Detta gäller både individuellt utarbetade avtal och standardavtal. Litet tillspetsat kan den amerikanska motsvarigheten till ett avtal, som en duktig svensk affärsjurist skriver på två sidor, mycket väl fylla tjugo sidor. Inte sällan torde för övrigt amerikanska kontrakt innehålla starkt ensidiga villkor av ett slag som man numera i allmänhet undviker i seriöst nordiskt näringsliv.
    Den annorlunda metoden för avtalsskrivning hänger nära samman med de avvikande metoderna för avtalstolkning. Här märks the parol evidence rule, som innebär att det skrivna kontraktet anses uttrycka vad som avtalats och starkt begränsar eller utesluter möjligheterna att föra bevisning om att annat överenskommits muntligen.11 Tolkningen bör, med ett välkänt uttryck, ske inom ramen för ”the four corners of the contract”. Karakteristiskt för angloamerikansk avtalstolkning är även, jämfört med nordisk rätt, en större benägenhet att fästa särskild vikt vid de exakta ordalag som använts i avtalet och att dra e contrario-slut. ”What is not included, is excluded”. Allt detta ställer stora krav på den avtalsskrivande juristen att vara tydlig, gärna övertydlig, och att vara fullständig. Avtalen blir fulla av detaljer.
    Man kan här tala om en kontraktsrättslig kulturkrock. Den traditionella nordiska metoden för avtalsskrivning och avtalstolkning har satts under press, något som sannolikt kommer att bli än påtagligare framöver. För egen del vill jag gärna uttala att jag känner stor sympati för den nordiska modellen. Den är effektiv och kostnadsbesparande och återspeglar vår allmänna rättskultur. Det förefaller dock realistiskt att räkna med att den i viss mån kommer att tappa terräng. Här uppkommer bland annat frågan vilka tolkningsmetoder som bör tillämpas på kontrakt, individuella eller standardavtal, som utarbetats enligt en angloamerikansk avtalsskrivningsmetod men för vilka svensk rätt är tillämplig. I den mån en gemensam partsvilja kan utrönas bör den följas. Det mest praktiska fallet torde dock vara att en internationell av-

11 Se t.ex. Cheshire, Fifoot & Furmstone´s Law of Contract, 13 ed., London 1996 s. 126 ff.

talsskrivningsmall utan djupare överväganden tillämpats vid skrivandet av ett avtal som avser en avtalssituation med starkt anknytning till Sverige. Vi står här inför en problemställning som förtjänar att dryftas betydligt mer än vad som skett hittills. Så mycket bör kunna sägas att det knappast kan vara lämpligt att okritiskt tillämpa typiskt nordiska avtalstolkningsmetoder på ett sådant avtal. Det torde sålunda ligga väsentligt närmare till hands att utgå från att avtalstexten avsetts vara fullständig och därför bör läggas till grund för e contrario-slut.
    Står vi inför en liknande brytning fråga om modeller för lagskrivning och lagtolkning? Den traditionella nordiska modellen för lagskrivning har mycket gemensamt med vad som sagts om modellen för avtalsskrivning. Modellen kännetecknas vanligen av en strävan mot en koncis lagtext som i första hand reglerar de viktiga fallen och lämnar betydande utrymme för analogislut. Även tvingande avtalsrättslig lagstiftning anses kunna tillämpas analogt med hjälp av tolkningsprinciper, generalklausulen i 36 § avtalslagen och de marknadsrättsliga avtalsvillkorslagarna.12 Här kan man jämföra med engelska statutes. Dessa är ju vanligen precisa och detaljerade och tolkas normalt e contrario. Jag tycker mig kunna se en utveckling i samma riktning vad gäller EG:s direktiv och förordningar. Dessa tenderar gärna, jämfört med svensk tradition, att vara utförliga och innehålla en mängd detaljerade bestämningar och speciella regler, något som ofta inte alls underlättar deras tolkning. Som ett exempel inom avtalsrätten kan nämnas det färska distansavtalsdirektivet, som genomförts genom distansavtalslagen av 2000.13 EG-förordningarna är direkt gällande rätt i Sverige och EGdirektiven skall vara lojalt implementerade i svenska lagar eller andra författningar. Detta kan sätta svenska lagtolkningsmetoder under press på ett sätt som inte är så olikt vad som berörts i fråga om kontraktsrätten. Framför allt torde det bli fråga om ökad försiktighet med analogislut och större benägenhet till e contrario-slut.
    Här kan tilläggas att frågan hur pass komplett ett EG-direktiv behöver implementeras i nationell rätt nu är under prövning inför EGdomstolen i ett mål, där europeiska kommissionen för fördragsbrottstalan mot Sverige på grund av brister i implementeringen av direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal.14 Såsom talan utformats inför EG-domstolen riktar den sig endast mot att Sverige inte låtit den till direktivet knutna listan över avtalsvillkor som normalt skall anses oskäliga ingå eller framgå av den svenska lagtexten utan endast kommenterat listan och de däri upptagna villkoren i lagmotiven.15 Fallet är av betydande principiellt intresse. Som jag utvecklat i annat samman-

12 Se bl.a. Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1996 s. 84.13 Lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal, se prop. 1999/2000:89. För en kritisk bedömning se Hultmark, Ny distansavtalslag, JT 2000–01 s. 48 ff.14 Rådets direktiv 93/13/EEG av 5 april 1993.15 Prop. 1994/95:17, Oskäliga avtalsvillkor m.m.

hang16 har emellertid Sverige i detta fall tillåtit sig en påtagligt fri implementering av direktivet, bland annat vad gäller utformningen av den i direktivet ingående oklarhetsregeln för tolkning av standardavtal mellan näringsidkare och konsument. Implementeringen skedde i detta fall redan inför EES-anslutningen. Det torde numera finnas ett betydande tryck på medlemsstaterna att göra en komplett och tämligen exakt implementering av bestämmelserna i direktiv.

4. Lagstiftning eller självreglering inom kontraktsrätten?
Inledningsvis konstaterades att trenden mot alltmer avtalsrättslig lagstiftning, främst med konsumenträttslig inriktning, som var så påtaglig under 1970-talet och delar av 1980-talet, i huvudsak verkar ha brutits. Nytillkommande avtalsrättslig lagstiftning har i första hand sin bas i nya EG-direktiv. Det har också framgått att avtalsrätten är dynamisk och får en alltmer internationell prägel, något som också påverkar metoder för avtalsskrivning och avtalstolkning. Det är i detta perspektiv man måste se frågan vilket utrymme det kan finnas för ny svensk eller nordisk kontraktsrättslig lagstiftning.
    Frågan om man borde sätta igång en allmän revision i nordiskt samarbete av avtalslagen och dess nära motsvarigheter i de övriga nordiska länderna har diskuterats bland annat på Nordiska Juristmötet 1990.17 En inspirationskälla till dessa tankar har varit revisionen av den nordiska köplagstiftningen. En bred revision av avtalslagen är dock vad jag kan förstå numera ett överspelat förslag, enligt min mening med rätta. Avtalslagen är föråldrad inte bara vad gäller många av dess enskilda bestämmelser utan även — och det är det mest allvarliga — vad gäller själva den grundläggande tankebyggnad som bär upp lagen. Diskussionen från förra sekelskiftet om viljeteori och löftesteori tillhör rättshistorien. Det framstår som en helt öppen och högst svårbemästrad fråga på vilken principiell grundval man skulle kunna bygga upp en ny nordisk avtalslag, de nuvarande har Jan Hellner karakteriserat som praktiskt taget avskrifter från BGB.18 Härtill kommer det svårbesvarade spörsmålet varför man skulle sätta igång och utforma en ny, specifikt nordisk lagstiftning på detta internationellt präglade område. Lagändringar inom den centrala avtalsrätten bör nog under överskådlig tid begränsas till särskilda frågor, där det på goda grunder föreligger ett påtagligt behov av ett ingripande från lagstiftarens sida.
    Mycket av initiativet har gått över till EU också när det gäller central civilrätt. Europaparlamentet har vid flera tillfällen rekommenderat utarbetandet av en gemensam europeisk civillag19 och ett omfat-

16 Bernitz, Svensk standardavtalsrätt och EG-direktivet om avtalsvillkor, SvJT 1995 s. 625 ff. Min kritik i denna artikel har åberopats av kommissionen i målet inför EG-domstolen.17 Reformering af de nordiske aftalelove? Forhandlingarne på Det 32. nordiske juristmöte i Reykjavík 1990 med inledningsreferat av Håstad.18 Hellner på Nordiska Juristmötet 1990, del II s. 284.19 Så har skett i resolutioner 1989 och 1994.

tande långsiktigt arbete med denna inriktning har satts i gång. Det har inte minst engagerat ett flertal framstående tyska rättsvetenskapsmän.20 Inom avtalsrätten har under den danske rättsvetenskapsmannen Ole Landos ledning nu slutförts det av bland annat EUkommissionen stödda arbetet på utarbetandet av Principles of European contract law.21 Dessa har utarbetats av en mycket kvalificerad, oavhängig juristgrupp med deltagare från alla EU-länder. De avser att återspegla ”the common core of solutions” på avtalsrättsliga problem, som samtidigt skall kunna vara välfungerande och utgöra en grundval för en kommande europeisk harmonisering. Principles täcker ett betydligt vidare område än avtalslagen genom att även ge regler för bland annat tolkning av avtal, fullgörande och påföljder av kontraktsbrott. Det har visat sig möjligt att jämka samman common law med kontinentaleuropeiskt synsätt och Principles har även beaktat nordisk avtalsrätt relativt väl.
    Det kan vara skäl att överväga om man inte borde kunna tillmäta generalklausulen i 36 § avtalslagen och de marknadsrättsliga avtalsvillkorslagarna en mera central roll än hittills. Dessa kan många gånger vara lämpliga instrument att korrigera konkreta problem som har avseende på oskäliga avtalsvillkor, särskilt i standardavtal, och därigenom minska trycket på införande av detaljerad lagstiftning. Detta gäller inte bara vid konsumentavtal utan även i avtalsförhållanden som rör småföretagare. I en nyligen publicerad doktorsavhandling har Claes-Robert von Post studerat rättsutvecklingen under 25 år på basen av 36 § avtalslagen med inriktning främst på avtal mellan näringsidkare.22 Den bild som framträder är att HD valt att inta en påtagligt försiktig hållning och framför allt har föredragit en individualiserad bedömning, nära knuten till omständigheterna i det enskilda fallet, framför en klausulinriktad bedömning.23 Detta framgår bland annat av HD:s ställningstaganden i krediträttsliga mål med bakgrund i finanskrisen under början av 1990-talet.24 Det är egentligen endast i fråga om skiljeklausuler i konsumentavtal som HD har utvecklat en klausulinriktad bedömning.25 Skillnaden är markant jämfört med den omfattande praxis angående oskäliga klausuler som utvecklats av tyska Bundesgerichtshof och andra tyska domstolar med stöd av AGB-Gesetz.26 När det gäller avtalsvillkorslagarna föreligger endast ett ringa antal avgöranden av Marknadsdomstolen från de senaste 5–10 åren. Det är

20 Ett exempel är Kötz — Flessner, European Contract Law, Oxford 1997.21 Lando — Beale (ed.), Principles of European Contract Law. Parts I and II. Combined and Revised, The Hague, 2000.22 von Post, Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden, 1999.23 Se även Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1996, bl.a. s. 92.24 Se t.ex. NJA 1999 s. 304 och 1999 s. 408.25 Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl., 1996 s. 86 ff.26 Gesetz zur Regelung des Rechts der Allgemeinen Geschäftsbedingungen, dvs. den tyska standardavtalslagen.

numera sällan som KO för frågor om oskäliga villkor i konsumentavtal till Marknadsdomstolen för avgörande och lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare har överhuvud endast tillämpats i ett fåtal fall och man hör numera sällan talas om den. Att det skulle vara så idylliskt att oskäliga avtalsvillkor till stor del försvunnit är dock föga troligt; ett studium av villkorsfloran på IT- och telekom-området pekar knappast i den riktningen.
    På avtalsrättens område torde det i allmänhet vara önskvärt att söka undvika omfattande reglering och detaljrika författningar. Ansvarsfull självreglering ter sig som ett attraktivt alternativ. Det fordras dock att det finns en bakomliggande lagstiftning som kan fånga upp situationer där självreglering visar sig otillräcklig. På avtalsvillkorens område finns det skäl att överväga om inte funktionsfördelningen mellan lagstiftningsåtgärder och prejudikatskapande domstolar skulle kunna förskjutas så att domstolarna tog på sig en mera aktiv roll.