Häktningspåfrestningar, falska erkännanden och bevisvärdering

 

 

Av jur.kand. SOFIA LINDOW

I artikeln redogörs för ett frihetsberövandes effekter på den häktades psykiska hälsa och det diskuteras huruvida ett frihetsberövande kan öka risken för eller ge upphov till falska erkännanden. Resultatet av diskussionen relateras sedan till den rättsliga prövningen av erkännanden i svensk rätt och det argumenteras för hur den rättsliga prövningen kan förbättras i syfte att upptäcka falska erkännanden. Härvid framhålls vikten av att vid prövningen av ett erkännande beakta även ett frihetsberövandes psykologiska effekter och psykologiska aspekter på falska erkännanden. Dessutom understryks att Sverige ständigt måste arbeta för att häktesverksamheten skall vara human och rättssäker.

 

1 Inledning
Under 2007 och 2008 har rapporteringen i media om självmord begångna i svenska häkten intensifierats. 2007 begick tolv häktade självmord och under 2008 har hittills fyra självmord rapporterats.1 Även andra reaktioner på ett frihetsberövande har uppmärksammats. Lars-Åke Pettersson, nyligen avgången chef för Kronobergshäktet, har exempelvis hävdat att merparten av dem som har suttit häktade under någon månad inte är samma människor när de lämnar häktet. Detta beror, enligt Pettersson, på att människor tar skada av den isolering som det innebär att sitta häktad.2 I ett annat sammanhang har Pettersson vittnat om att isoleringen kan medföra att en del av de intagna hamnar i ett "zombieliknande" tillstånd.3 Kriminalvårdens generaldirektör, Lars Nylén, har till viss del instämt i Petterssons uttalande och medgett att isoleringen kan skada den häktade så pass mycket att rättegångskvalitén försämras.4 I denna artikel, som är baserad på mitt examensarbete ”Häktning, restriktioner och falska erkännanden ur ett tvärvetenskapligt perspektiv” 5, kommer jag att behandla vilka psykologiska effekter som ett fri-

 

1 SVT:s hemsida, 2008-05-30, http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a= 1159587&from=rss. 2 Nyheter från SR Ekot, Långa isoleringstider kritiseras, 2008-03-25, http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1961068. 3 Protokoll fört vid JO-inspektion vid häktet Kronoberg, 2007-03-14, http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&Obje ctClass=DynamX_SFS_Decision&Id=2304. 4 Lars Nyhlén i SR Ekot, 2008-03-25, http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id= 1071981.5 Examensarbetet är från VT 2008 och finns i fulltext på juridiska fakultetens hemsida:

 

hetsberövande kan ge upphov till. Jag kommer särskilt att undersöka om ett frihetsberövande kan ha en så stark inverkan på den häktade att han eller hon löper risk att avge ett falskt erkännande. Även den rättsliga prövningen och värderingen av erkännanden i svensk rätt kommer att belysas och i uppsatsens senare del kommer det att diskuteras hur prövningen av erkännanden, mot bakgrund av risken för falska erkännanden och ett frihetsberövandes psykologiska effekter, skulle kunna förbättras ytterligare. Dessutom kommer förhörsledarens ansvar för att förebygga falska erkännanden att behandlas.
Innan jag redogör för ett frihetsberövandes psykologiska effekter bör det uppmärksammas att Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) vid upprepade tillfällen har kritiserat förhållandena i de svenska häktena och den frekventa användningen av restriktioner. Även FN-organet Subcommittee on Prevention of Torture (SPT) riktade kritik mot häktesverksamheten vid sitt besök i Sverige i mars 2008. Både CPT och SPT har efter sina inspektioner uttryckt oro över att häktade sitter inlåsta i sina celler under en mycket stor del av dygnet och särskilt framhållit häktade med restriktioners svåra situation.6 Häktade med restriktioner satt vid SPT:s besök inlåsta i sina celler i uppemot 22 till 23 timmar per dygn.7 Vidare har såväl CPT som SPT betonat ett frihetsberövandes negativa effekter på den häktades psykiska hälsa. CPT uppmärksammade i rapporten efter sitt senaste besök, år 2003, att de läkare som hade assisterat kommittén vid deras granskning av häktet i Göteborg hade observerat att flertalet av de häktade med restriktioner uppvisade symtom på ångest och depression. Likaså led de ofta av sömnrubbingar, rastlöshet och psykosomatiska besvär. Medicinsk personal vid häktet gav uttryck för att observationerna var korrekta och tillade att det dessutom inte var ovanligt att frihetsberövade uppvisade koncentrationssvårigheter och minnesproblem under den tid som de satt isolerade. Likaså framhöll den medicinska personalen att en psykiatrisk sjukdom som den frihetsberövade led av redan innan frihetsberövandet verkade förvärras av isoleringen.8 Även SPT betonade i rapporten efter sitt besök att ett frihetsberövande förenat med restriktioner kan ge upphov till skadliga psykologiska effekter. SPT ansåg till och med att en långvarig häktning med restriktioner i vissa fall kunde jämställas med inhuman och förnedrande behandling.9

 

http://www.jur.lu.se/Internet/Biblioteket/Examensarbeten.nsf/0/5820041543FE A6F8C125745000351F9B/$File/exam.pdf?OpenElement. 6 CPT/Inf (2004) 32, s. 29–30, http://www.cpt.coe.int/documents/swe/2004-32inf-eng.pdf. Rapport av FN:s underkommitté mot tortyr, s. 24, 24,27–28, 33, http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/faq/?module_instance=3&acti... uestion_ show&id=3315&category_id=3. 7 Rapport av FN:s underkommitté mot tortyr, s. 24. 8 CPT/Inf (2004) 32, s. 31. 9 Rapport av FN:s underkommitté mot tortyr, s. 26–27.

2 Ett frihetsberövandes psykologiska effekter
2.1 Sensorisk deprivation
Solveig Danielsson-Ekbom har i ett examensarbete vid psykologutbildningen studerat ett frihetsberövandes effekter på den häktades psykiska hälsa. Danielsson-Ekbom utgår i sin undersökning från begreppet sensorisk deprivation. Begreppet innefattar en begränsning av yttre stimuli, social isolering och autonomiförlust. Dessa tre aspekter, menar Danielsson-Ekbom, präglar häktessituationen. I den häktades situation innebär social isolering att den häktade har bristande möjligheter att bibehålla tidigare kontakter och att initiera nya. Den sociala isoleringen genererar ofta känslor av saknad och ensamhet. Bristen på yttre stimuli och den sociala isoleringen förstärks av den autonomiförlust som häktningen innebär. En häktad person är helt berövad sin autonomi eftersom en häktad inte kan fatta några som helst beslut av betydelse för honom eller henne. Sensorisk deprivation anses försämra högre mentala funktioner, orsaka ångest och kan göra personen mer påverkbar eller med en annan term mer suggestibel10. Personer som upplever sensorisk deprivation kan också reagera med irritation, ett desperat beteende eller med depression och underkastelse. Tillståndet har dessutom som regel passiviserande effekter vilket yttrar sig i ointresse, apati och slöhet. Forskning har visat att de som tidigare har erfarenhet av sensorisk deprivation inte upplever tillståndet som lika svårt som de som upplever det för första gången.11 I Danielsson-Ekboms studie ingick 20 män som satt häktade vid Kronobergshäktet. Samtliga frihetsberövade hade erkänt det brott som de hade häktats för. Männen i undersökningsgruppen saknade tidigare kriminalvårdserfarenhet men vissa av dem hade erfarenhet av samhällsomhändertagande i form av ungdomshem eller fosterfamiljsplacering. Resultatet av Danielsson-Ekboms undersökning kan sammanfattas med att en stor andel av de frihetsberövade i varierande grad uppvisade symtom på sensorisk deprivation. Bland annat rapporterade ett antal av de frihetsberövade att de kände sig irriterade, oroliga och nervösa. Vissa upplevde också panik och desperation och uppgav att de slog i väggarna, kände det som om de höll på att bli

 

10 I Nationalencyklopedin (band 17 s. 401, 1995) definieras suggestibilitet som en mottaglighet för påverkan av känslor, stämningar och grupptryck. Suggestibiliteten ökar i regel vid ångest och drogpåverkan. I Bra böckers lexikon (band 22 s. 113, 1996) beskrivs en person som är suggestibel som en person som är lättpåverkad. Termen används såväl i Danielsson-Ekboms arbete som i Gudjonssons bok. 11 Danielsson-Ekbom, Solveig, Psykologisk påverkan av isolering — En studie av häktessituationen, 1982, s. 10, 13–14, 23, 30, 33, 44, 49, 57. Det bör uppmärksammas att arbetet är från 1982. Trots sin ålder är det dock enligt min mening fortfarande av intresse. Härvid bör det uppmärksammas att en stor andel av de frihetsberövade också idag sitter inlåsta i sina celler under en mycket stor del av dygnet. Detta gäller särskilt för frihetsberövade som är ålagda restriktioner. Förhållandena torde således inte ha ändrats i någon större utsträckning sedan Danielsson-Ekbom genomförde sin undersökning. Det bör vidare framhållas att Ekelöf m.fl. har valt att uppmärksamma Danielsson-Ekboms arbete i ”Rättegång — Tredje häftet” (2006, s. 51 not 37 och 39) vilket tyder på att arbetet fortfarande har relevans.

galna och var nära på att braka ihop. Vidare rapporterade ungefär hälften av de häktade att de efter två veckors häktning kände sig mer eller mindre deprimerade. Egenrapporteringen hade stöd i psykologiska tester. Många uppgav dessutom att de drabbades av sömnproblem under häktningstiden.12

2.2 Förhöjd suggestibilitet
Även rättspsykologen Gisli Gudjonsson betonar att frihetsberövade kan vara ökat suggestibla under häktningstiden. Anledningen härtill är att många frihetsberövade lider av sömnproblem. Det finns vetenskapligt stöd för att personer som lider av sömnbrist är betydligt mer suggestibla än personer som har sovit ordentligt. Sömnbrist torde därför kunna medföra att en häktad har en ökad benägenhet att ge efter för ledande frågor och pressande förhörstekniker.13

2.3 Reaktioner hos frihetsberövade som inte har erkänt och som senare frikänns
Samtliga frihetsberövade i Danielsson-Ekboms undersökning hade erkänt det brott som de hade häktats för. Av intresse är om häktade som inte har erkänt och som senare frikänns reagerar på ett likartat sätt. En studie som tyder på likartade reaktioner även i denna grupp är Marina Grebovics kvalitativa intervjuundersökning från år 2001. I Grebovics undersökning ingick bland annat tre kvinnor som hade suttit frihetsberövade med restriktioner mellan trettio dagar och sex månader. Under häktningstiden nekade kvinnorna till brott och de friades i den senare huvudförhandlingen. Alla tre satt frihetsberövade för första gången.14 En av de intervjuade kvinnorna redogjorde för hur hon efter två månaders frihetsberövande drabbades av sömnstörningar, tappade aptiten, gick ner i vikt och fick mardrömmar. Frihetsberövandet gjorde också att hon kände sig passiviserad och likgiltig. Hon uppgav vidare att hon upplevde restriktionerna som mycket smärtsamma och

 

12 Danielsson-Ekbom, Solveig, Psykologisk påverkan av isolering — En studie av häktessituationen, 1982, s. 18, 39–40, 45–49, 53. 13 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 31. Inför valet av psykologisk litteratur har jag varit i kontakt med Ola Kronkvist som är forskare vid Polishögskolan i Växjö. Han är rättspsykolog och polis och upplyste mig om att Gisli Gudjonssons arbete ”The Psychology of Interrogations and Confessions” är ett mycket viktigt och gediget arbete på området. 14 Grebovic, Marina, Frihetsberövandet. Upplevelser av inlåsningen, 2001, s. 3–4, 8, http://theses.lub.lu.se/archive/sob//soc/soc01048/SOC01048.pdf . Det bör uppmärksammas att Grebovics undersökning är en kandidatuppsats och några säkra slutsatser torde inte kunna dras med hänsyn till det begränsade materialet. Resultatet av undersökningen är dock av intresse eftersom de häktade som ingick i undersökningen inte hade erkänt det brott som de hade häktats för och frikändes vid den senare huvudförhandlingen. Att se hur även denna kategori frihetsberövade reagerar på inlåsningen och isoleringen är mycket intressant i förhållande till risken för falska erkännanden och effekter på den häktades psykiska hälsa. Eftersom jag inte har funnit någon större och mer djupgående studie där effekterna av ett frihetsberövande hos denna grupp har uppmärksammats, valde jag, trots undersökningens brister, att ta med Grebovics arbete.

förvirrande. En annan av de intervjuade kvinnorna uppgav att hon kände vanmakt och upplevde det som om frihetsinskränkningen höll på att knäcka henne. Hon drabbades av panikångest och hennes tankar kretsade kring ensamhet och övergivenhet. Dessutom uppgav hon att hon var deprimerad och hade självmordstankar. Hon redogjorde också för att hon upplevde restriktionerna som mycket jobbiga och att de medförde att hon bröt ihop av ensamhet. Under häktningstiden ordinerades hon lugnande tabletter och sömnmedel. Den tredje kvinnan upplevde inlåsningen som overklig, förnedrande och oerhört smärtsam. Hon uppgav att hennes tids- och verklighetsuppfattning påverkades under häktningstiden. Efter att ha suttit frihetsberövad under tre veckor drabbades hon av en kris och visste stundtals inte var hon befann sig när hon vaknade. Hon uppgav att hon kände sig passiviserad under häktningstiden och att hon inte ens ville prata med sin advokat. Däremot upplevde hon inte att restriktionerna ytterligare försvårade hennes häktningstid.15 Även Haney, Banks och Zimbardo studie från 1973 talar för att också oskyldiga reagerar starkt på ett frihetsberövande. I studien fick 21 studenter vid Stanford University agera i en häktessituation. Vissa av studenterna tilldelades rollen som häktespersonal medan resterande var frihetsberövade. Syftet med studien var att undersöka de båda gruppernas beteende och reaktioner under en tvåveckorsperiod. Försöket fick emellertid avbrytas redan efter sex dagar eftersom personerna i den frihetsberövade gruppen upplevde påtagliga psykiska besvär såsom hjälplöshet, självförakt, passivisering och symtom på depression. Det bör framhållas att personerna som ingick i den frihetsberövade gruppen hade valts ut med hänsyn till att de hade ett stabilt psyke.16 En annan undersökning där inte samtliga deltagare hade erkänt det brott som de hade häktats för är Ulf Holmbergs undersökning rörande sexualbrottsförövares upplevelser av polisförhör. Totalt omfattade undersökningen 20 män som avtjänade straff på kriminalvårdsanstalten Kristiansstads centrum. Av dessa män hade en del erkänt antingen under rättegången eller under straffverkställigheten medan andra alltjämt förnekade brott. I Holmbergs undersökning hade 18 av de 20 männen varit frihetsberövade under förundersökningen. De som hade varit frihetsberövade berättade att frihetsberövandet hade inneburit en mycket stark upplevelse av rädsla och ångest. Fyra av männen uppgav att de hade haft självmordstankar under frihetsberövandet och två av dem hade genomfört allvarliga självmordsförsök. Vissa av männen hade även reagerat med sömnlöshet,

 

15 Grebovic, Marina, Frihetsberövandet. Upplevelser av inlåsningen, 2001, s. 10–12, 14, 16. 16 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 30.

cirkulära grubblerier och hallucinationer. Alla 18 upplevde isoleringen från omgivningen som mycket plågsam.17

2.4 Sammanfattande synpunkt
Sammanfattningsvis kan man utifrån Danielsson-Ekboms, Grebovics och Holmbergs undersökningar sluta sig till att häktade reagerar på ett likartat sätt på ett frihetsberövande vare sig de har erkänt brott och senare fälls till ansvar eller nekar till brott och senare frikänns eller fälls. Haney, Banks och Zimbardos studie talar för att även oskyldiga reagerar starkt och likartat på ett frihetsberövande.
    Enligt min mening kan man också, med hänsyn till de psykologiska effekter av ett frihetsberövande som redovisas i Danielsson-Ekboms, Grebovics, Holmbergs och Haney, Banks och Zimbardos studier, på goda grunder anta att en häktning i vissa fall kan försämra den frihetsberövades möjligheter att ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar under häktningstiden. Detta gäller särskilt med hänsyn till att det redovisas att ett frihetsberövande kan resultera i ett desperat beteende, i depression och i passivisering. I förlängningen skulle en sådan försämring kunna äventyra rättssäkerheten i processen. Huruvida de psykologiska effekterna av ett frihetsberövande kan ge upphov till eller öka risken för att den frihetsberövade avger ett falskt erkännande är emellertid en annan fråga.

 

3 Falska erkännanden
Falska erkännanden kan indelas i tre psykologiska kategorier. Man talar om frivilliga erkännanden, framtvingade medgörliga erkännanden och framtvingade internaliserade erkännanden.18

3.1 Frivilliga falska erkännanden
Frivilliga falska erkännanden avges av den erkännande utan att personen har utsatts för någon yttre press. Personer som avger ett sådant erkännande tar oftast själva kontakt med polisen t.ex. efter att ha uppmärksammat brottet i media. Det inträffar också att en person erkänner ett brott som överhuvudtaget aldrig har ägt rum. Det finns en mängd olika anledningar till att en person avger ett frivilligt falskt erkännande. Ofta är den bakomliggande orsaken psykisk sjukdom exempelvis i form av en oförmåga att skilja mellan fantasi och verklighet. Det förkommer också att en person som är under 15 år erkänner en gärning som har begåtts av en person som är straffmyndig.19

 

17 Holmberg, Ulf, Sexualbrottsförövarens upplevelser av polisförhör, 1996, s. 24– 26, 32–33. 18 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 120. Jag har i min undersökning valt att ta min utgångspunkt i Forssmans arbete. Anledningen härtill är att jag har begränsade psykologiska kunskaper och jag har därför ansett det vara värdefullt att använda ett juridiskt arbete som behandlar psykologiska aspekter på falska erkännanden som grund. 19 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 120–121.

3.2 Falska framtvingade medgörliga erkännanden
När den misstänkte avger ett falskt framtvingat medgörligt erkännande kan detta ses som en respons på den stressfyllda situation som den misstänkte befinner sig i. Genom erkännandet lindras pressen för den misstänkte. Erkännandet ger ofta den misstänkte en omedelbar fördel exempelvis i form av att förhöret avslutas eller att den misstänkte slipper bli kvarhållen.20 Framtvingade medgörliga erkännanden är särskilt vanliga i fall där den misstänkte lider av klaustrofobi eller är beroende av droger och fruktar abstinens vid en inlåsning. Det torde vara vanligt att denna typ av falska erkännande tas tillbaka sedan den misstänkte har sluppit ifrån den omedelbara pressen.21 Ett falskt framtvingat medgörligt erkännanden kan vara resultatet av användandet av en otillbörlig förhörsmetod som exempelvis inhuman behandling eller löften, men denna typ av falska erkännande kan även ha sin grund i den press som ett förhör i godtagbara former innebär.22Experimentell psykologisk forskning har vidare visat att hot och löften kan förmedlas indirekt och subtilt under ett förhör. Löften och hot behöver således inte framföras uttryckligen till den misstänkte för att påverka den misstänktes beslutsfattande. Hot har definierats som hot om straff av något slag som kommer att verkställas såvida inte den förhörde erkänner. Hotet kan exempelvis bestå i en varning om ett hårdare straff eller om fysiskt våld gentemot den misstänkte eller den misstänktes familj. Löfte har definierats som något som kan uppnås genom att den misstänkte erkänner. Förtjänsten kan bestå i att åtal inte väcks eller att straffet blir mildare. Det har vidare framhållits att häktesmiljön i sig innehåller flertalet stressorer som kan medföra att den frihetsberövade vill vara polisen till lags och erkänna. Dessa stressorer består i att den frihetsberövade hålls socialt isolerad och känner sig känslomässigt och fysiskt underkastad polisens kontroll. Andra stressorer är rädsla för att bli inlåst och sömnlöshet till följd av frihetsberövandet. Personer som är psykiskt sårbara har sämst förutsättningar att hantera dessa stressorer. Exempel på psykisk sårbarhet som medför att den häktade har en försämrad förmåga att hantera pressande förhörstekniker och stressorer i häktesmiljön är lågt IQ, förhöjd suggestibilitet och undergivenhet.23

3.2.1 Fallet Mr P
Gudjonsson presenterar i sin bok ”The Psychology of Interrogations and Confessions” brittiska och amerikanska rättsfall där misstänkta har avgivit falska framtvingade medgörliga erkännanden. I ett av fal-

 

20 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 121. 21 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 196, 198. 22 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 121. 23 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 204, 206, 211.

len hade Mr P begett sig till polisen för att rapportera att han hade bestulits på en check. Mr P var vid tillfället 21 år och led av inlärningssvårigheter. Vid besöket hos polisen kom han att misstänkas för ett rån som hade begåtts en vecka tidigare. Mr P förhördes under en och en halv timme utan att en advokat var närvarande. Förhöret spelades in och under detta gjorde Mr P medgivanden.24 Gudjonsson fick i fallet i uppdrag att företa en psykologisk undersökning av Mr P innan rättegången. Denna undersökning utvisade att Mr P var svagbegåvad och onormalt lättpåverkad. Under undersökningen uppgav Mr P att han var oskyldig till anklagelserna. Enligt Gudjonsson visade inspelningarna av polisförhören med Mr P att förhören innefattade få ledande frågor, att förhörsledaren inte utövade något direkt tvång men var något påstridig. Mr P hävdade själv att han hade erkänt eftersom han upplevde att förhörsledaren gick på och eftersom han var rädd för att låsas in. Vid huvudförhandlingen såg rånoffret Mr P för första gången och deklarerade då omedelbart att Mr P inte var gärningsmannen. Åtalet mot Mr P lades ned.25

3.3 Falska framtvingade internaliserade erkännanden
En misstänkt avger ett falskt framtvingat internaliserat erkännande sedan den misstänkte har börjat tro att han eller hon har begått det brott som han eller hon misstänks för. I dessa fall kan erkännandet ha sin grund i manipulerande förhörsmetoder som innefattar att förhörsledaren hela tiden upprepar sin egen övertygelse om att den misstänkte är skyldig. Förhörsledaren ger också den misstänkte en förklaring till den misstänktes minnesproblem och förhören är långa och känsloladdade. Förhörsledaren framhåller dessutom att det finns en mycket stark bevisning för den misstänktes skuld och betonar ett förnekandes negativa konsekvenser. En annan viktig aspekt på denna typ av falska erkännanden är att den misstänkte hålls isolerad från människor som invänder mot förhörsledarens påståenden. Enligt min mening är det uppenbart att en misstänkt som är häktad med restriktioner måste anses vara isolerad på detta sätt. Personer som är suggestibla, har ett stort förtroende för auktoriteter och har dåligt självförtroende löper störst risk att avge ett falskt framtvingat internaliserat erkännande. Unga, personer med låg intelligens och dåligt minne anses i större utsträckning vara suggestibla. Här bör det också uppmärksammas att det ovan har redogjorts för att även personer som lider av sensorisk deprivation, exempelvis till följd av ett frihetsberövande, kan vara ökat suggestibla.26 Vidare är personer som är alkohol- eller drogpåverkade vid förhöret eller som var alkohol- eller drogpåverkade vid

 

24 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 230. 25 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 230. 26 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 121–123.

den tidpunkt då de skulle ha begått det brott som de misstänks för särskilt benägna att avge denna typ av falska erkännande.27 En person som har avgivit ett falskt framtvingat internaliserat erkännande återtar detta först sedan han eller hon har övertygats om eller misstänker att han eller hon i själva verket är oskyldig. Denna process kan ta månader och i värsta fall kommer personen permanent att vara av uppfattningen att han eller hon har begått brottet.28 Ett falskt framtvingat internaliserat erkännande kännetecknas av att det ofta är obestämt. Den förhörde kan uttrycka erkännandet genom att uppge att han eller hon antar att han eller hon har begått brottet eller tror sig ha begått brottet. För att undvika denna typ av falska erkännande bör förhörsledaren ha ett neutralt förhållningssätt, undvika ledande frågor och låta den misstänkte berätta fritt.29

3.4 Alkohol- och drogabstinens
Forskning har visat att alkoholister som lider av abstinens har svårt att klara av ett polisförhör. Abstinensbesvären medför att den alkoholberoende personen befinner sig i ett sårbart tillstånd eftersom abstinensen försämrar den kognitiva förmågan och ger ångest. Med reservation för individuella skillnader anses abstinens också kunna medföra att den alkoholberoende är ökat suggestibel. Gudjonsson har uppmärksammat att det finns en förhöjd risk för att en förhörsperson som lider av alkoholabstinens avger ett falskt erkännande.30 Även abstinens efter andra droger, såsom opiater, gör att förhörspersonen befinner sig i ett sårbart tillstånd. Också i dessa fall torde det finnas en ökad risk för falska erkännanden. Ett exempel härpå är fallet Mr D. Mr D misstänktes för mord på två äldre kvinnor. När han greps var han 20 år gammal och hade ett långt missbruk bakom sig. Han missbrukade vid tidpunkten för gripandet heroin intravenöst två till tre gånger dagligen. När han greps var det tolv timmar sedan han sist injicerade. Under förhören hävdade Mr D att han inte kunde dra sig till minnes vad han hade gjort den kväll då kvinnorna hade mördats. Morden hade ägt rum flera månader tidigare. Vid slutet av förhöret som varade i två timmar började Mr D skaka och drabbades ångest. Kort därefter bröt han ihop och erkände. Vid ett senare förhör gav Mr D ett mer detaljerat erkännande. Gudjonsson menar att Mr D kunde avge ett mer detaljerat erkännande eftersom han kunde utläsa omständigheter kring brottet utifrån förhörsledarens beteende och uttryckssätt. Förhörsledaren använde sig av ledande frågor och gav också Mr D information om brottet. Efter det att Mr D hade suttit

 

27 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 211. 28 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 198. 29 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 122–123. 30 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 430–431, 433.

frihetsberövad under några veckor mördade den verklige mördaren igen. Vid detta mord greps han dock och gjorde vid gripandet även medgivanden avseende morden på de två äldre kvinnorna. Mr D släpptes.31 I sin analys av fallet Mr D framhåller Gudjonsson att anledningen till att Mr D erkände var att han hade en låg intelligensnivå, hade psykotiska drag, var ovanligt suggestibel och medgörlig. Dessutom var han beroende av heroin och led svårt av abstinens under polisförhören. Det enda Mr D kunde tänka på under förhören var hur han skulle kunna ta sig därifrån och skaffa heroin. Detta gjorde att han inte tänkte igenom de långsiktiga konsekvenserna av sitt erkännande. Polisen hade också under förhören upplyst Mr D om att han skulle få lämna polisstationen om han erkände.32

3.5 Sammanfattande synpunkt
Sammanfattningsvis bör det konstateras att det av redogörelsen för falska erkännanden klart framgår att den press som frihetsberövandet och förhören under förundersökningen innebär för en misstänkt, i kombination med den misstänktes psykiska egenskaper, kan ge upphov till falska framtvingade internaliserade erkännanden och falska framtvingade medgörliga erkännanden. Av intresse är därför vilken hänsyn som tas till förekomsten av falska erkännanden i svensk rätt. Uppmärksammas faktorer och förhållanden som ökar risken för falska erkännanden i tillräcklig utsträckning?

 

4 Värderingen av erkännanden
4.1 Den fria bevisprövningens princip
När det gäller ett erkännandes bevisverkan i en brottmålsprocess framgår det av 35 kap. 3 § 2 st. RB att ett erkännande omfattas av den fria bevisprövningens princip. Detta innebär att ett erkännande endast har betydelse såsom bevisfaktum i målet. Rätten är följaktligen inte bunden av erkännandet utan skall göra en självständig prövning av vilket värde det skall åsättas.33

4.2 Prövningen varierar med brottet
Rättens prövning av ett erkännande är beroende av hur allvarligt det erkända brottet är. Prövningens omfattning kan sägas variera med kravet på utredningens robusthet. I grövre brottmål ställs det ett högre krav på utredningens robusthet och ett erkännande bör därför, i dessa fall, ha stöd i annan samverkande bevisning. Ett blankt erkännande torde i enlighet härmed aldrig kunna utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom i mål om grov brottslighet. Om den tilltalade däremot har viss kunskap om brottet kan kravet på ytterligare be-

 

31 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 431–433.32 Gudjonsson, Gisli H, The Psychology of Interrogations and Confessions, 2003, s. 432. 33 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 86, 101.

visning anses vara uppfyllt. Förutom den tilltalades erkännande och kunskaper om brottet förekommer dock också ofta bevisning i form av uppgifter från målsäganden och vittnen eller teknisk bevisning som självständigt talar för den tilltalades skuld. I bagatellartade mål anses emellertid som regel ett erkännande utgöra tillräcklig bevisning för bifall av åtalet och i enklare brottmål kan utredningen begränsas till erkännandet.34

4.3 Prövningen av ett erkännande bör ske i två steg
När rätten tar upp ett erkänt mål till prövning bör rätten underkasta erkännandet en prövning i två steg. Som ett första steg tar rätten ställning till om ett erkännande överhuvudtaget föreligger. Prövningen sker enklast genom att den tilltalade erkänner brottet inför rätten. Det är viktigt att rätten fastställer att erkännandet avser alla de i gärningen ingående omständigheterna. Likaså är det angeläget att undersöka om det subjektiva rekvisitet är uppfyllt eller om det föreligger någon ansvarsfrihetsgrund. Rätten bör vidare verka för att missförstånd undanröjs. När det väl har konstaterats att det föreligger ett erkännande skall domstolen pröva erkännandets sanningshalt. Denna prövning varierar som sagt mellan lindrigare och grövre mål. När rätten prövar ett erkännandes sanningshalt är det viktigt att rätten tar ställning till anledningen till att den tilltalade har erkänt.35Svaren på frågorna när och hur erkännandet har avgivits är ofta av betydelse för bedömningen av om erkännandet har verklighetsförankring. Det bör uppmärksammas att ett erkännande ofta har avgivits hos polisen. Den erkännande har då som regel saknat juridisk hjälp. Erkännandet kan under dessa omständigheter ibland bestå i att den misstänkte resignerat och passivt godtagit polisens brottsbeskrivning utan att själv ha redogjort för sin uppfattning om vad som har hänt. För att rätten skall få kännedom om ifall erkännandet har avgivits på ett sådant sätt är det viktigt att rätten inte endast frågar den tilltalade om åklagarens påståenden stämmer utan rätten bör anmoda den tilltalade att fritt redogöra för sin version av vad som har hänt.36

4.4 Verkan av att erkännande tas tillbaka
En person avger ofta ett erkännande i en pressad situation. När den omedelbara pressen har lagt sig och den misstänkte har haft tid att tänka över situationen och ta del av den bevisning som föreligger återtas ibland erkännandet.37 En anledning till att en person återtar sitt erkännande kan, som ovan redogjorts för, vara att det är falskt. Av

 

34 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 100, 102, 104–105, 117, 131, 135. Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål,
1994, s. 49. 35 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s.116–117. 36 Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1994, s. 48–49. 37 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 125.

35 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB framgår att värdet av ett återtaget erkännande skall prövas särskilt. Vid en sådan prövning kan rätten komma fram till att återtagandet helt saknar berättigande. Domstolen kan emellertid likväl komma fram till att den inte kan bortse från förklaringen till återtagandet. Förklaringen till återtagandet av erkännandet utgör då ett negativt hjälpfaktum vid värderingen av erkännandet. Utgången i målet blir här beroende av hur mycket förklaringen till återtagandet reducerar erkännandets bevisvärde. En sista tänkbar möjlighet är att förklaringen till återtagandet anses ha verklighetsförankring. I dessa fall skall uppgifterna i återtagandet läggas till grund för en ogillande dom.38

4.5 Prövningen av erkännanden i rättspraxis
4.5.1 NJA 1987 s 33 I fallet NJA 1987 s 33 bestod bevisningen av den tilltalades erkännande. Den tilltalade erkände att han hade berövat en man livet. Tingsrätten uppmärksammade, vilket överrätterna inte hade något att invända mot, att den tilltalades berättelse präglades av en övertygelse om att han hade tagit livet av offret. Samtidigt var han totalt oförstående inför det inträffade och kände djup ånger och förtvivlan. I målet saknades det vittnesuppgifter och teknisk bevisning men det förekom inte några omständigheter som talade för att den erkännande oskyldig skulle ha tagit på sig brottet och någon annan misstänkt fanns inte. Den tilltalades erkännande och berättelse om dådet överensstämde också med var knivhuggen hade träffat offret och med den position som offret befann sig i omedelbart efter dådet. Kännedomen om var knivhuggen hade träffat samt offrets position ansågs i fallet utgöra samverkande bevisning till erkännandet.39 Tingrätten liksom överrätterna ansåg att den tilltalades erkännande därför hade stöd i utredningen i målet och den tilltalade dömdes för brottet.

 

4.5.2 NJA 1994 s 310 I fallet NJA 1994 s 310 hade den tilltalade, Antonio, erkänt att han hade berövat sin sambo livet. När det gällde skuldfrågan gjorde tingsrätten följande bedömning som inte överklagades. Förundersökningen och utredningar företagna under denna var mycket noggrant och omsorgsfullt utförda. Antonios erkännande hade starkt stöd i utredningen i målet, som bland annat bestod av rättsmedicinska undersökningar, en rekonstruktionsfilm samt bilder från rekonstruktionstillfället. Tingsrätten uttalade vidare att det inte hade framkommit några som helst omständigheter som talade för att Antonio oskyldig skulle ha tagit på sig brottet och det fanns inte heller skäl att misstänka någon annan. Under den rättspsykiatriska undersökningen framkom det att Antonio led av en psykisk störning. Den psykiska störningen

 

38 Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2007, s. 89–90. 39 Se även: Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 131–132.

betraktades dock inte som allvarlig. Antonio fälldes till ansvar för mord.

 

4.5.3 RH 1994:97 I RH 1994:97 behandlades bevisvärdet av ett återtaget erkännande i mål om narkotikabrottslighet. Maria H hade i polisförhör och vid en häktningsförhandling erkänt att hon hade förvärvat sex gram heroin, varav hon sålt en del och brukat resten själv. Hon erkände även ett annat fall av narkotikabrottslighet. När det gällde den förstnämnda narkotikabrottsligheten tog Maria H tillbaka sitt erkännande och uppgav att hon hade trott att hon skulle friges om hon hittade på heroinhistorien. Hon uppgav också att hon hade varit narkotikapåverkad när hon greps. Tingsrätten ansåg att återtagandet av erkännandet var en uppenbar efterhandskonstruktion som inte förtjänade avseende. Enligt tingsrättens mening kunde Maria H, som var van vid att vara i kontakt med polis och andra myndigheter, omöjligen tro att hon skulle släppas fri om hon erkände befattningen med heroin för polisen och häktningsdomaren. Likaså ansåg tingsrätten att det framstod som osannolikt att Maria H skulle ha kunnat dikta ihop den detaljerade heroinhistorien för polisen och sedan upprepa den inför häktningsdomaren om hon var narkotikapåverkad och i så pass dåligt fysiskt och psykiskt skick som hon uppgav. Den redogörelse för brottet som Maria H hade lämnat inför polisen och häktningsdomaren lades därför till grund för tingsrättens bedömning och Maria H dömdes för brottet.
    Hovrätten friade Maria H. I sin friande dom uppmärksammade hovrätten att det i målet inte förekom någon som helst utredning som gjorde det möjligt att kontrollera om de uppgifter som Maria H hade lämnat var riktiga. Med hänsyn till de krav som ställs på utredningen av åtminstone allvarligare brottslighet ansåg hovrätten att Maria H:s uppgifter inte ensamma kunde grunda en fällande dom.

 

4.6 Sammanfattande synpunkt
Principen om fri bevisvärdering, kravet på utredningens robusthet och kravet på ytterligare bevisning i mål om allvarligare brottslighet främjar möjligheterna att upptäckta ett falskt erkännande. Jag är emellertid av åsikten att förutsättningarna att upptäcka falska erkännanden kan förbättras ytterligare. Det kan nämligen diskuteras om principen om fri bevisvärdering, kravet på utredningens robusthet och kravet på ytterligare bevisning ger ett tillräckligt skydd mot felaktiga fällande domar. Enligt min mening kan det finnas anledning att uppmärksamma och beakta även psykologiska aspekter på falska erkännanden för att utredningen skall anses vara tillräckligt omfattande för att grunda en fällande dom. Likaså vill jag betona att förhörsledaren har ett mycket viktigt ansvar att förebygga falska erkännanden.

 

5 Förhörsledarens ansvar
Med hänsyn till den stora betydelse som psykologiska faktorer har för en misstänkts benägenhet att avge ett falskt erkännande är det viktigt att den erkännandes psykologiska förutsättningar och psykiska status uppmärksammas vid förhören under förundersökningen. När det gäller förhörstekniken anses en förhörsteknik där förhörsledaren intar en neutral hållning, undviker ledande frågor och låter den misstänkte berätta fritt minska risken för falska framtvingade internaliserade erkännanden. Det är särskilt viktigt att förhörsledaren tillämpar en sådan förhörsteknik i fall där den hörde har de personlighetsdrag som ökar risken för denna typ av falska erkännande. Också när det gäller falska framtvingade medgörliga erkännanden är det viktigt att förhörsledaren identifierar och uppmärksammar psykologiska sårbarhetsfaktorer, faktorer i häktesmiljön och aspekter på förhörstekniken som kan öka risken för att den hörde avger ett sådant erkännande. Härvid bör förhörsledaren exempelvis uppmärksamma om den hörde lider av klaustrofobi. Det är vidare av största vikt att förhörsledaren är medveten om att också den press som ett lagenligt förhör innebär kan resultera i ett falskt framtvingat medgörligt erkännande. Ett förhör behöver således inte vara otillbörligt och i strid med 23 kap. 12 § RB för att den hörde skall avge denna typ av falska erkännande. Exempel härpå är fallet Mr P. De polisförhör som hölls med Mr P innefattade få ledande frågor och förhörsledaren utövade inte något direkt tvång. Förhörsledaren var dock något påstridig men viss påstridighet godtas och anses inte otillbörligt enligt 23 kap. 12 § RB. Det är vidare viktigt att förhörsledaren avstår från att förmedla hot eller löften, implicit eller explicit, under förhöret. Hot torde vara ovanliga med hänsyn till förbudet mot otillbörliga förhörsmetoder i 23 kap. 12 § RB. Även löften anses i vissa fall vara otillbörliga enligt 23 kap. 12 § RB. Uttalanden av präster och diakoner anställda vid Skogomeanstalten talar dock för att löften förekommer i förhörssituationer. Enligt prästerna och diakonerna har personer som avtjänar straff på anstalten beskrivit hur de under häktningstiden har utlovats att de skulle få träffa sina anhöriga om de erkände, men bara då.40 Detta är ett exempel på ett löfte som skulle kunna generera ett falskt framtvingat medgörligt erkännande. Överhuvudtaget är det, enligt min mening, viktigt att förhörsledaren inte under förhöret redogör för att kollusionsfaran vanligtvis upphör och grund för restriktioner saknas sedan den misstänkte har erkänt. En sådan redogörelse riskerar att öka risken för falska framtvingade medgörliga erkännanden.
    Det bör också framhållas att det är särskilt viktigt att förhörsledaren är uppmärksam på ett eventuellt alkohol- eller drogberoende. Det är känt att en stor andel av dem som misstänks för brott har en alkohol- och/eller drogproblematik. Förhörsledaren bör därför regelmässigt förvissa sig om huruvida ett sådant beroende föreligger i det aktuella

 

40 Lambertz, Göran, Advokaten, Nr 2 2007, s. 10.

fallet. Alkohol- och drogberoende har betydelse för hur den häktade hanterar frihetsberövandet liksom för benägenheten att avge ett falskt erkännande.

 

6 En förbättrad bevisvärdering
6.1 Rätten bör uppmärksamma en tilltalads psykiska status
Det är även av största vikt att också domstolen uppmärksammar en tilltalads psykiska förutsättningar och status när denna prövar ett erkännandes bevisvärde. Att uppmärksamma den tilltalades psykiska egenskaper och status måste anses utgöra ett viktigt moment vid bestämmandet av erkännandets sanningshalt. Om ett erkännande har avgivits av en person som vid tidpunkten för erkännandet led av klaustrofobi eller drog- eller alkoholabstinens borde detta, enligt ovan förda resonemang, kunna minska ett erkännandes bevisvärde. I enlighet härmed anser jag att tingsrätten, i fallet RH 1994:97, borde ha uppmärksammat att Maria H var beroende av droger. Tingsrätten menade att återtagandet av erkännandet var en uppenbar efterhandskonstruktion eftersom Maria H var van vid att vara i kontakt med polis och rättsliga myndigheter och därför omöjligen kunde tro att hon skulle släppas fri om hon erkände. I anslutning till detta uttalande av tingsrätten vill jag uppmärksamma att Gudjonsson har framhållit att det inte är ovanligt att narkomaner avger helt irrationella erkännanden. Paralleller kan dras till fallet Mr D. I fallet hade Mr D:s falska erkännande bland annat sin grund i drogabstinens. Gudjonsson framhöll i sin analys av fallet att Mr D under förhören endast kunde tänka på hur han skulle kunna ta sig därifrån och skaffa heroin. Heroinabstinensen medförde att Mr D inte tänkte igenom de långsiktiga konsekvenserna av sitt erkännande.
    Vidare finns det enligt min mening, i fallet NJA 1994 s 310, anledning att uppmärksamma att Antonios psykiska störning kanske inte enbart var av intresse för påföljdsbestämningen utan även för prövningen av erkännandets sanningshalt. I tingsrättens dom behandlas Antonios psykiska störning endast uttryckligen i förhållande till valet av påföljd. Härvid framgick det att den psykiska störningen inte bedömdes som allvarlig varför påföljden kunde bestämmas till fängelse. Jag är av åsikten att det kunde ha varit av värde om tingsrätten hade utvecklat om den psykiska störningen kunde ha haft några implikationer på bevisvärderingen av erkännandet. Den psykiska störningen innebar kanske att Antonio var ovanligt suggestibel, undergiven eller hade svårt att skilja mellan fantasi och verklighet.

 

6.2 Alternativa förklaringar till kunskaper om brottet
Som ovan nämnts kan ett erkännande tillsammans med den tilltalades kunskaper om brottet utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom i mål om allvarligare brottslighet. Detta är inte helt invändningsfritt. Det kan nämligen finnas andra orsaker till att den tilltalade har kun-

skaper om det åtalade brottet än att han eller hon är gärningsman. I fallet Mr D kunde exempelvis Mr D vid det senare förhöret avge ett mer detaljerat erkännande eftersom han kunde utläsa omständigheter kring brottet utifrån förhörsledarens beteende och uttryckssätt. Av fallet framgår det att det förutom den misstänktes erkännande och kunskaper om brottet är viktigt att ha information om förhörsledarens agerande för att rätten skall kunna fatta ett materiellt riktigt avgörande. Förhörsledarens implicita och explicita uttryckssätt och agerande är i enlighet härmed ett viktigt hjälpfaktum vid bevisvärderingen av erkännandet.
    Också Fredrik Forssman har i sitt arbete ”Prövning av erkännanden” framhållit att försiktighet är påkallad när domstolen grundar en fällande dom uteslutande på den tilltalades erkännande och kunskaper om brottet. Han betonar att det kan finnas andra orsaker till att den tilltalade har kännedom om brottet än att den tilltalade är gärningsman. Brottet kan exempelvis ha uppmärksammats mycket i media. Likaså poängterar Forssman att det finns en risk för att den misstänkte utläser omständigheter kring brottet utifrån åskådarnas reaktioner vid ett rekonstruktionstillfälle.41 I det ovan presenterade fallet, NJA 1987 s 33, bestod bevisningen uteslutande av den tilltalades erkännande. Den tilltalades erkännande och berättelse om mordet stämde dock överens med var knivhuggen hade träffat offret samt med den position som offret befann sig i omedelbart efter gärningen. Enligt min mening hade det varit av värde om tingsrätten hade uppmärksammat om det kunde ha funnits någon annan anledning till att den tilltalade hade kännedom om knivhuggen och positionen än att han var gärningsman. Tingsrätten uppmärksammade överhuvudtaget inte uttryckligen några alternativa förklaringar till den tilltalades kunskaper. Även i fallet NJA 1994 s 310 hade det varit positivt om tingsrätten, vid prövningen av erkännandet, hade uppmärksammat huruvida Antonio under rekonstruktionen kunde ha utläst omständigheter kring brottet utifrån åskådarnas uttryckssätt och agerande. Att beakta även denna aspekt skulle ha berikat rättens beslutsunderlag och skulle ha medfört att förutsättningarna för att fatta ett materiellt riktigt avgörande hade förbättrats.

 

6.3 Hur har erkännandet uttryckts?
Enligt min mening är det vidare viktigt att rätten vid sin prövning av ett erkännandes sanningshalt beaktar hur erkännandet har uttryckts. Som framgått av redogörelsen för falska framtvingade internaliserade erkännanden kännetecknas dessa ofta av att de är obestämda. Den hörde kan uppge att han eller hon antar att han eller hon har begått den gärning som han eller hon misstänks för eller att den hörde tror sig vara gärningsmannen.

 

41 Forssman, Fredrik, ”Prövning av erkännande”, i: Diesen, Christian (red.) Bevis, 1997, s. 132–133.

6.4 Sammanfattande synpunkt
Sammanfattningsvis bör det poängteras att det överhuvudtaget är viktigt att rätten är medveten om att den press som det innebär att sitta häktad med restriktioner kan resultera i att den misstänkte avger ett falskt erkännande. Genom att rätten i större utsträckning fokuserade på den tilltalades psykiska status, förhörsledarens agerande, alternativa förklaringar till kunskaper om brottet och på frågor som när, hur och varför ett erkännande har avgivits, skulle rättens förutsättningar att upptäcka ett falskt erkännande förbättras. Om rätten intresserade sig mer för dessa frågor skulle också utredningen bli mer robust. En tillräckligt fullständig utredning är en förutsättning för en materiellt riktig dom och är en viktig rättssäkerhetsgaranti.42

7 Avslutande synpunkt
Avslutningsvis vill jag framhålla att det är angeläget att Sverige kontinuerligt utvärderar och granskar häktesverksamheten och genomför förändringar som är nödvändiga för att verksamheten skall anses vara human och rättssäker. Det är härvid av största vikt att Sverige arbetar för att häktade erbjuds möjlighet att vistas utanför cellen under ett större antal timmar per dygn än vad som är fallet idag. Den positiva utkomsten av en ökad vistelse utanför cellen består i att tillståndet av sensorisk deprivation skulle kunna motverkas. Tillståndet har, som ovan redogjorts för, sin grund i social isolering och brist på yttre stimuli och genom en ökad vistelse utanför cellen skulle tillståndets orsaker i viss utsträckning elimineras. Vid en utvärdering och reformering av häktesverksamheten är det dessutom viktigt att även de psykologiska riskerna med ett frihetsberövande uppmärksammas. Jag är kritisk till att inte ett frihetsberövades psykologiska effekter har behandlats mer ingående. Varken i förarbeten eller i domar har det uppmärksammats att den press som det innebär att sitta häktad med restriktioner kan öka risken för eller ge upphov till falska erkännanden. Likaså har det inte närmare uppmärksammats att den frihetsberövades möjligheter att ta tillvara sin rätt och förbereda sitt försvar skulle kunna försämras som ett resultat av frihetsberövandets psykologiska effekter. Häktesutredningen uppmärksammar exempelvis endast kortfattat, i SOU 2006:17, att en häktning med restriktioner innebär en mycket stor psykisk påfrestning.43 Jag anser att förutsättningarna för materiellt riktiga avgöranden hade ökat om de psykologiska aspekterna på ett frihetsberövande hade lyfts fram och belysts såväl i lagstiftningsprocessen som i rättstillämpningen. Det går inte att bortse från att en så pass ingripande åtgärd från samhällets sida, som att inskränka den enskildes frihet, också har en psykologisk dimension som i sin tur har implikationer på den rättsliga processen.

 

42 Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2007, s. 67–69. 43 SOU 2006:17, s. 127.