Frivillig samverkan i straffprocessen

Om partsrättigheter, säker information och plea agreements

 

 

Av revisionssekreteraren ULF LUNDQVIST*

Bristen på information är inte bara en anledning till frikännande dom utan också en delförklaring till att svåra brott inte upptäcks förrän efteråt då skadan redan är skedd. Även med de alltmer utökade befogenheter som myndigheterna har för att förhindra och lagföra brott kvarstår faktum att muntliga uppgifter från någon som är inblandad i situationen kan ha stor betydelse i båda dessa hänseenden. Med beaktande av parts rättigheter och kravet på säker information finns det goda skäl att ge sådana personer rättsliga fördelar genom plea agreements, som t.ex. åtalsunderlåtelse eller påföljdsreduktion.

 

1. Inledning
Det är få brottmål där tilltalads partsrättigheter kan förbigås utan en närmare reflektion. Ofta aktualiseras dessa i samband med frågor inom den bevisrättsliga sfären. Ett exempel är användandet av vittnesattester som substitut för direkta vittnesförhör,1 ett annat är begränsningar i kretsen av personer som kan höras som vittnen2 och upptagandet av s.k. karaktärsbevisning.3 Mera sällan förekommer det att tilltalad med hänvisning till sin rätt att vara tyst helt sonika tiger. Men då kan å andra sidan svåra överväganden behöva göras, eftersom passiviteten inte utesluter bevisverkan.4 Mellan varven uppkommer också situationer där det handlar om att avgöra gränserna för vad åtalet omfattar och domen kan avse, byte av försvarare och begäran om kom-

 

* Ulf Lundqvist är docent i processrätt och verksam som revisionssekreterare i Högsta domstolen (HD). De åsikter som förs fram i artikeln är författarens egna och återger inte med nödvändighet HD:s syn på olika frågor. 1 NJA 1991 s. 512 I och II och NJA 1992 s. 532. 2 NJA 2007 s. 874 om 36 kap. 3 § RB. 3 NJA 2007 s. 547. 4 35 kap. 4 § RB, vartill 1938 års betänkande av Processlagberedningen (PLB) s. 381 f. — Frågan förtjänar en närmare analys. T.ex. kunde man tänka sig att passiviteten rör en åberopsbörda av faktiska omständigheter i stället för att relatera bevisbördan, som ju åvilar åklagaren. Påstår tilltalad t.ex. grund för ansvarsfrihet så bör omständigheter som utgör en sådan grund åberopas av denne, som ju åtminstone i normalfallet rimligen måste antas ha bättre kunskap om dessa än motparten. Visserligen skall rätten beakta grunder för ansvarsfrihet ex officio, men om det inte framgår av parternas talan att sådana omständigheter kan finnas är det mycket svårt att frågan uppmärksammas. Åklagaren kan sedan försöka vederlägga påståendet. Beviskravet är då att invändningen skall framstå som obefogad, se NJA 1990 s. 210. Det förutsätter emellertid att invändningen är så pass preciserad att det är möjligt att pröva den, både som en grund för ansvarsfrihet i och för sig och att den förelåg/inte förelåg, se NJA 1980 s. 359 I (s. 373) och RH 2007:76.

pletterande utredningsåtgärder i eller utom riket. Listan kan göras lång.
    Ställningen som part med tillhörande rättigheter växer successivt fram långt innan huvudförhandlingen. Den innebär inte bara ett skydd mot statsfunktionerna utan ger också vissa möjligheter för den misstänkte/tilltalade att frivilligt medverka i och främja utredningen. Viljan att själv fritt få bestämma över processhandlingen är därvid central.5 Det är också den princip som bestämmelserna i 23 kap. 12 § RB om förbud mot vissa förhörsmetoder vilar på. Syftet är dock inte enbart att slå vakt om parts bestämmanderätt rörande sin medverkan i förfarandet och dennes partsrättigheter generellt (t.ex. psykisk och fysisk integritet). Funktionen är också att skapa goda förutsättningar för att uppgifter som lämnas så långt möjligt utgör tillförlitlig och säker information. Värdet av uppgifter som pressats fram kan ju som regel anses tvivelaktigt, vilket i och för sig inte utesluter att informationen är korrekt i sak. Men frånvaron av hot och liknande påtryckningar medför i allt fall att behovet av en sådan selektering avtar, något som annars kan försvåra rättsliga bedömningar av olika slag. Kort sagt främjas en korrekt bevisvärdering och tillämpning av beviskravet. Frågan om att avvisa åberopad bevisning blir då mindre relevant.6 Men även om obehöriga påtryckningar inte får tillgripas för att förmå part att vara verksam till egen nackdel — varken under rättegången eller dessförinnan — är det alltså inget som hindrar att part frivilligt verkar till egen fördel (oftast) eller nackdel (mera sällan) i ansvars- eller påföljdsfrågan. Genom samverkan med åklagare/polis och ibland genom egna efterforskningar kan t.ex. underlaget för åtalsbeslutet berikas så att åtal alls inte väcks eller begränsas. Förutom hänsynen till den enskilde att undslippa en offentlig rättegång — som oavsett utgång lämnar spår av socialt stigma efter sig — finns här resursmässiga fördelar. Utredningen kan snabbare än annars rikta in sig på det väsentliga och spar därmed också tid, vilket är viktigt ur ett bevissäkrings- och bevisvärderingsperspektiv. Ett tidigt fokus medför även att oskyldiga kan avföras som misstänkta gärningsmän, men bidrar även till att särskilja vittnen från målsägare och misstänkta. Frivillig samverkan tar sig också uttryck i att det vid rättegången står part fritt att erkänna brottet, medge yrkat skadestånd och därvid närmare redogöra för sin egen och övriga tilltalades roll men också att avge nöjdförklaring. Åtalad part kan också välja mellan att åberopa egen bevisning eller avstå från detta, vilket kan få betydelse t.ex. för prövbarheten av invändning som direkt eller indirekt kan utesluta straffansvar.7

 

5 Om återtagande av nöjdförklaring till följd av bristande insikt om dess rättsverkningar, se NJA 1981 s. 433. 6 Om frikännande dom vid polisprovokation, se NJA 2007 s. 1037, varom nedan avsnitt 2. Se även Peter Fitger, Kommentar till rättegångsbalken (lösblad) s. 35:28 angående tillämpningen av 35 kap. 7 § RB. 7 Se nedan vid fotnot 54.

Beslutet att samverka kan bero av en rad olika omständigheter där rättsligt sett visst utrymme finns för åtalsunderlåtelse t.ex. då frivillig rättelse skett. Strafflindring eller påföljdseftergift kan vidare förekomma t.ex. när part angivit sig själv eller annars bidragit till lagföringen.8 Därför är det viktigt att de uppgifter som part lämnar är korrekta, inte minst när informationen avser gärning som förövats tillsammans och i samförstånd med annan eller med oklar anknytning till situationstemat.
    Det är om detta samspel mellan frivillig samverkan, partsrättigheter och säker information som denna artikel handlar om, och särskilt det förstnämnda. Den fortsatta framställningen belyser följande frågeställningar:

 

1. På vilket sätt uttrycks partsperspektivet i straffprocessen (partsautonomi)? 2. Varför är materiellt riktig dom delvis ett relativt krav på straffrättskipningen? 3. Är funktionen hos plea agreements förenlig med straffprocessens övergripande ändamål? 4. På vilka grunder bör proceduren rörande plea agreements vila och hur bör förfarandet utformas om plea agreements skulle institutionaliseras?

 

Innan dessa frågor diskuteras närmare skall helt kort beröras HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1981 s. 1035 om plea agreements i fall av grovt narkotikabrott och ersättning till offentlig försvarare.

 

2. NJA 1981 s. 1035 — Plea agreement och ersättning till offentlig försvarare
I NJA 1981 s. 1035 — som i HD handlade om ersättning till den offentlige försvararen för visst arbete utom rätta — var huvudmannen under vissa villkor beredd att ställa ett mycket stort parti narkotika till polisens förfogande. Bl.a. krävdes att den eller de som hade kännedom om partiet eller kände till var det förvarades aldrig skulle bli inblandade. Långvariga förhandlingar fördes mellan huvudmannens offentlige försvarare och åklagare och flera samtal handlade om hur ställda villkor skulle kunna respekteras. Åklagaren ställde också ut en handling som i förekommande fall skulle legitimera innehavet av narkotika hos huvudmannens försvarare. Försvararen fick om nödvändigt också packa om narkotikan för att utplåna fingeravtryck som kunde leda till dessa personer och garantier krävdes vidare för att de personer som denne sammanträffade med för att spåra partiet kunde vara förvissade om att han inte skuggades av polisen. Åklagaren krävde att försvararen inte hämtade partiet ensam på grund av rånrisken utan att detta skulle ske tillsammans med en annan advokat. Partiet överlämnades därefter till åklagaren och vid bestämmandet av påföljd fick huvudmannen viss strafflindring.

 

8 29 kap. 5 § och 6 § BrB.

Den offentlige försvararen tillerkändes ersättning av allmänna medel för arbete nedlagt i detta hänseende.
    Avgörandet visar inte bara att plea agreements existerar utan också att de är effektiva för att driva en utredning framåt där utsikterna till framgång annars vore små.9 Beroende på bevisläget skulle huvudmannen möjligen — men inte säkert — komma att dömas för brottet utan sådant avtal. Narkotikan däremot skulle med säkerhet förr eller senare överlåtas in i missbrukarledet med alla de negativa följdeffekter detta har för individen och samhället i stort. Avtalet har också den fördelen att det kan begränsa användningen av olika tvångsmedel. Samtidigt som vissa intrång i den personliga integriteten uteblir agerar staten snabbare än annars, vilket är lika önskvärt också i andra fall av omfattande och komplex kriminell aktivitet. Givetvis är argumentet giltigt också vid övriga brottstyper, inte minst för att främja och tillvarata målsägarens intressen.
    T.ex. vid rån, mord och kidnappning med åtföljande utpressning där flera personer agerar i samförstånd saknar säkrad indiciebevisning inte sällan styrkan att ensamt leda till fällande dom, som i regel beror av muntliga uppgifter i den mån de är kända och tillgängliga. Information från gärningsmannen själv är betydelsefull inte bara därför att han eller hon normalt måste äga närmare kunskap om sin egen (och andras) roll i situationen utan också då vittnen tyvärr alltför ofta uteblir från förhandlingen eller lämnar uppgifter som i väsentliga delar avviker från vad som tidigare sagts i polisförhör. Åtminstone i vissa fall kan sådana förhållanden förklaras med en rädsla för repressalier. Man kan inte heller bortse från att hotbilder kan förekomma också mot den gärningsman som "lägger" andra personer för brott, särskilt andra medlemmar i en grupp som hålls samman kring en gemensam "kod" med intern "rättskipning". Ibland återfinns målsägare, vittnen och gärningsman i en sådan struktur och det kan med fog antas att utredning om brott och kontroll av nätverkets finansiering m.m. blir komplicerad.
    Prövningen av personens trovärdighet och uppgifternas tillförlitlighet blir därmed av stor betydelse för hur informationen skall bedömas och användas. Är den säker? Frågeställningen är likartad med att flera åtalade skyller på varandra eller gör taktiska erkännanden.10 Ofta finns stödbevisning att tillgå i förväg ― t.ex. beslag, avlyssnad tele- och datatrafik m.m. ― och annan efterföljande verifika-

 

9 I RH 2007:77 var fråga om åtal i huvudsak för grovt narkotikabrott där den tilltalade frivilligt angett sig själv och även i övrigt samverkat i utredningen (av referatet framgår dock inte mera specifikt varuti detta närmare bestått). Straffvärdet, som normalt skulle ha varit fängelse tre år, bedömdes till fängelse sex månader. Med en analog tillämpning av 30 kap. 9 § 2 st. BrB bestämdes påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 160 timmar. Hade fängelse valts som påföljd skulle fängelse sex månader ha dömts ut. Se även NJA 2008 s. 359, 1991 s. 255, 2000 s. 302 och 2003 s. 361. 10 Jfr även 36 kap. 10 § 3 st. RB om förhör med personer med kvalificerade skyddsidentiteter.

tion ― t.ex. motkontroll av unika detaljer på platser, byggnader, angivande av plats där bevis återfinns med betydelse för utredningen, m.m. ― kan ske för att undersöka uppgifternas tillförlitlighet och därigenom få en uppfattning om uppgiftslämnarens trovärdighet. Finns tvivel om uppgifternas bärighet och avstås därför åtal från att väckas eller ogillas ett på tillräckliga grunder väckt åtal har avtalet ändå splittrat gruppens medlemmar och således undergrävt dess förmåga att verka för en målsättning, antingen kriminell i sig eller att denna uppnås genom brott. Plea agreements har beroende på omständigheterna således funktionen att förhindra, avvärja eller lagföra brott.
    Funktionen beror därmed också på om obehöriga påtryckningar förekommit från polis/åklagare. Vissa former av påtryckningar och liknande kan inte bara väcka starka tvivel om värdet av uppgifterna utan ibland även resultera i en frikännande dom då straffrättslig immunitet uppkommer för den som utsatts för en otillåten provokation.11 Det följer av Europakonventionen och Europadomstolens rättspraxis. Men också i andra fall kan svåra rättsliga frågor behöva bedömas, t.ex. medför EG-rättens förbud mot kvantitativa importrestriktioner att bestämmelserna i alkohollagen skall åsidosättas och EGrätten ges företräde vid distansköp av alkohol via Internet.12 Ett annat exempel är när det kriminaliserade området definieras av en föreskrift av lägre konstitutionell valör än lag eller förordning. När bestämmelsen helt eller delvis definierar tillämpningen av straffstadgandet har t.ex. avgift till brottsofferfonden inte kunnat utgå, eftersom brott och straff i huvudsak hör till riksdagens kompetens och fängelse som påföljd är förutsättning för sådan avgift.13 Man kan knappast utgå från att part i berörda fall kan göra insiktsfulla rättsliga överväganden på egen hand och ett behov av rättsligt biträde får därför normalt anses föreligga när frågan om frivillig samverkan och avtal förs på tal.
    Detta är viktigt inte bara för att tillvarata parts rättigheter. Oavsett den grad av partsautonomi som rättegångsbalken uttrycker i brottmål14 tillåter nämligen det statliga våldsmonopolet att endast den som begått straffbar gärning får straffas. Andra kan varken bära straffansvar eller få påföljd verkställd mot sig. Och den frågan avgörs ofta genom bevisfrågorna i målet efter en kontradiktorisk bevisprövning, som saknas under förundersökningen. Även i fall av plea agreements bör därför rätten i de delar av utredningen som leder till åtal som re-

 

11 NJA 2007 s. 1037. 12 NJA 2007 s. 941. 13 NJA 2005 s. 33 och 2006 s. 293 I och II. Däremot inte i fall av förverkande, se NJA 2007 s. 918. 14 Se vidare nedan avsnitt 4 om materiellt riktig dom.

gel vara inbegripen i förfarandet och avge en slags förklaring om ansvar (ansvarsförklaring) innan påföljden bestäms.15 Den osäkerhet som finns rörande uppgifternas riktighet bör härvid inte medföra att beviskravet sänks utan återspeglas i bevistemats sannolikhet. Medan bevisvärderingen är fri enligt 35 kap. 1 § 1 st. RB aktualiserar plea agreements och rättens ansvarsförklaring därför en rättslig mekanism som möjliggör kontroll av omständigheter som har indirekt betydelse för bevisvärderingen och en rättvis rättegång. En given utgångspunkt är här att rättegången i brottmål är en förhandling mellan två i princip likställda parter. Partsperspektivet är alltså centralt, vilket är ett viktigt ställningstagande mot bakgrund av det nyss omtalade våldsmonopolet.
    Härtill ansluter att oskyldighetspresumtionen är tillämplig oavsett om gärningsmannen avser att samverka i förfarandet frivilligt eller tiga still. Principen kan sägas vara ett nav kring vilket flera av partsrättigheterna kretsar. Lika litet som åklagaren kan med bindande verkan utfästa något om straffet kan åklagaren räkna med att rätten kommer att godta alla former av avstående från partsrättigheterna. Förhållningssättet parterna emellan är en nödvändig förutsättning för en plea agreement, men inte en tillräcklig för att ge avtalet avsedd rättsverkan.

 

3. På vilket sätt uttrycks partsperspektivet i straffprocessen (partsautonomi)?
I likhet med civilprocessen vilar straffprocessen på förhandlingsprincipen.16 Part (ofta allmän åklagare) och inte domstolen avgör sålunda om åtal skall väckas och då för vilket brott, som också begränsar rättens prövning till den gärning som åberopats i ansökan om stämning. Parterna sörjer vidare för utredningen och ansvarar också för bevisningen där möjligheten att ställa frågor och motfrågor till vittnen och andra förhörspersoner är en viktig del i parternas kritiska granskning av olika utsagor, dokument m.m. Den tilltalade får vetskap om anklagelsen genom den delgivna stämningen och bereds möjlighet och tillfälle att försvara sig mot påståendet om ansvar genom kallelse till förhandlingen där personlig närvaro inte bara är en rättighet utan också en förutsättning för en meningsfull partsprocess. Parternas respektive ställning i processen är likvärdiga och förfarandet ger ingendera part fördelar rörande möjligheten att företa olika processhandlingar som t.ex. att åberopa bevisning och att få denna upptagen eller att viss av ena parten framlagd bevisning skall anses ha ett högre värde jämfört med om den andra parten åberopat utredning av likartat slag. I huvudsak råder processuell balans mellan parterna (equality of arms), om än åklagaren har ett resursmässigt över-

 

15 I vad mån åklagare bör besluta åtalsunderlåtelse i de fall där domstol skulle ha meddelat påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB noteras vidare nedan vid fotnot 34 och 54. 16 PLB s. 23. — Bevisvärderingen är liksom frågan om rubricering, tillämpligt lagrum och påföljden undandragen parternas direkta disposition.

tag. Medan det saknas fog för att anta att åklagare använder detta övertag i syfte att få oskyldig fälld till ansvar och då även rätten har en övergripande plikt att tillse att part får en rättvis rättegång (fair hearing) tillvaratas och skyddas den tilltalades intressen i rättegången på ett tillfredsställande sätt. T.ex. kan rätten ställa frågor till parterna och andra förhörspersoner för att reda ut oklarheter, något som dock inte får drivas så långt att det går den tilltalade emot. När försvarare biträder part vid talans utförande bör den uppgiften av såväl principiella som praktiska skäl primärt åvila parten. Men givet straffprocessens funktionella utveckling i ett historiskt perspektiv där förövaren för inte så länge sedan betraktades som ett objekt utan rättigheter tillämpar rätten också i dessa fall principerna om in dubio mitius och in dubio pro reo (i tveksamma fall det lindrigare respektive till den tilltalades fördel).
    Vid förhandlingen skall den tilltalade förhålla sig till vad motparten anför om påstått brott och därvid antingen erkänna eller förneka vad som läggs honom eller henne till last för att klarlägga parternas positioner. Även om ett erkännande inte binder rätten anses det i mål om enkel kriminalitet utgöra fullt bevis om det inte motsägs av omständigheterna och har därmed i praktiken en verkan som en bindande processhandling. Den tilltalade kan vid fällande dom även avge nöjdförklaring, som i princip inte kan återtas,17 och disponerar därmed fritt över möjligheten att få ansvars- och påföljdsfrågor prövade på nytt i högre instans med en mer kvalificerad sammansättning.18 Sådana processhandlingar har en principiell bakgrund i att det står parten fritt att välja mellan att tiga eller tala, och som följer på partsställningen.19 Parts förhållningssätt i frågan och betydelsen av utsagan skall ses i ljuset av dennes intressekonflikt att tala sanning och därvid bidra till den egna lagföringen eller att ljuga av självbevarelsedrift. Oavsett hur 35 kap. 4 § RB bör tillämpas vid passivitet20 — som för övrigt innefattar annat och mera än att tilltalad helt eller delvis tiger — sätter bestämmelsen snarare tryck på den tilltalade att lämna information än att inte göra det.21 Rätten att tiga är delvis perforerad också av att uppgifter som tilltalad tidigare lämnat vid polisförhör kan föredras.22 För att tydliggöra och stärka partsställningen i förevarande hänseende borde de lege ferenda övervägas att efter yrkanden och sakframställning man först skulle höra målsägaren och övrig åklagarbevisning, därefter den tilltalade och av denne åberopad bevisning. Tilltalad kunde då bättre

 

17 38 kap. 1 § BrB och 8 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Jfr NJA 1981 s. 433 där fråga var om förklaringen var bindande p.g.a. bristande insikt om dess rättsverkan till följd av språksvårigheter. 18 Såvitt avser frågan om ny bevisning i högre rätt avser jag att återkomma till den i ett annat sammanhang. 19 PLB s. 35 f., 389. Se även 2 kap. 5 § RF om förbud mot att framtvinga eller hindra yttranden genom tortyr eller medicinsk påverkan. 20 Ovan fotnot 4. 21 Jfr skyddet för den negativa yttrandefriheten i 2 kap. 2 § RF. 22 37 kap. 3 § med 36 kap. 16 § 2 st. RB.

än nu bedöma förutsättningarna för att välja huruvida utsaga skall avges och rent av att avstå från bevisning i hopp om frikännande dom på kortare tid. Frågor om passivitet och uppgifter i polisprotokoll borde då aktualiseras i en mindre omfattning än nu. I de fall där tilltalad biträds av försvarare borde denne inleda huvudförhöret, därefter åklagaren hålla motförhör och försvaret sedan återförhör. Då part kan föra talan på egen hand kan rättens ingripande inte helt undvaras, som dock borde reserveras för dessa fall. En sådan ändring synes inte strida mot de åtaganden åklagaren har under rättegången.
    Priset för att ta steget i riktning mot ett sådant förtydligande av parts roll under förhandlingen — som RB redan idag inte utesluter23 — är bl.a. att den bevisrättsliga fond som utsagan av såväl målsägaren som tilltalad ställs mot genom efterföljande förhör med vittnen då delvis går förlorad. Å andra sidan är utsagan av tilltalad (och målsägaren) inte straffsanktionerad, där för övrigt vederlagda uppgifter inte berättigar slutsatsen att åklagaren bevisat åtalet. Avvägningen och kompromissen mellan konkurrerande intressen gör sig kanske starkast gällande i de fall där annan egentlig bevisning än utsagor från målsägaren och tilltalad inte finns. Vittnen, som väntar utanför salen innan de hörs, skall ju sanningsenligt berätta vad som erfarits dem under alla förhållanden. Man kan heller inte bortse från att den tilltalade saknar en processuell editionsplikt24 och några sakskäl till en skillnad i passivitetsverkan genom tystnad eller utge föremål/dokument som inte är åtkomliga genom husrannsakan och beslag är svåra att finna.
    Ett steg närmare partsautonomi kommer man i de fall av angivelsebrott där målsägaren förliks med förövaren innan åklagare väckt talan i saken. Enligt 20 kap. 12 § RB är avtalet bindande för åklagaren som alltså permanent avskärs möjligheten till åtal. I likhet med enskilt åtal utgår då ofta ersättning i pengar där det kan anses legitimt att målsägaren utöver skäligt skadestånd även kräver att förövaren skall utge pengar till välgörande ändamål som bot.25 Förlikning eller utfästelse

 

23 Av 46 kap. 4 § RB framgår att rätten kan göra avvikelser från den ordning som föreskrivs bl.a. i 6 §. 24 38 kap. 2 § 2 st. RB. 25 Nils Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken I. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., 4:e uppl., Norstedts 1974 s. 386 rörande olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB. I nuvarande lagkommentar anges att hot om åtal och angivelse till brott omfattas av bestämmelsen där tvångets otillbörlighet bedöms bl.a. med ledning av det ändamål som det användes för. Tvång i syfte att få en oskälig ekonomisk fördel anses vara i regel otillbörligt, Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar (kap.1–12). Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m. (lösblad) s. 4:13, 9:52 f. I NJA 1969 s. 517 dömdes under stark meningsskiljaktighet butiksinnehavare för utpressning. Innehavaren anordnade övervakning för att komma till rätta med kunders snatterier och som väl ertappade skulle förhöras och vid erkännande även av tidigare tillgrepp krävas på ersättning för värdet av vad de tagit. Skedde ingen betalning hotades med polisanmälan. Det krävda beloppet var i regel 300 kr — ibland mer — samtidigt som det förekom fall där värdet av snattade varor var mindre än fem kronor. Minoriteten ansåg ej bevisat att butiksinnehavaren i dessa fall förstått att kravet var oskäligt högt, eftersom dennes personalen pe-

 

som träffats mellan målsägaren och förövaren innebär i övriga fall att den förra avhänt sig all sin möjlighet till angivelse eller åtal, möjligen med reservation för att förövaren inte håller sin del av avtalet. Målsägaren kan alltså inte biträda åtalet, om åklagare väcker talan, inte heller överta nedlagt åtal eller överklaga till högre rätt.26 Men finns flera förövare än den som målsägaren ingått förlikning med hindrar i fall av angivelsebrott avtalet inte åklagaren från att åtala samtliga misstänkta som tagit del i brottet.27 Förlikningen bryts av något som påskiner en slags nödvändig processgemenskap28 där den aktiva processhandlingen — angreppet eller åtalet — prioriteras och ges företräde framför avtalet. Detta kan dock kritiseras utifrån att straffansvaret är individuellt och att åtal kan ske även då det finns okända gärningsmän som tillsammans och i samförstånd med den tilltalade begått det åtalade brottet. Kollektivt straffansvar skall inte förekomma. Och betydelsen av det individualiserade momentet i förlikningen vinner stöd sett från den andra partssidan. En förlikning mellan målsägaren och förövaren binder nämligen inte övriga målsägare för det fall det finns flera sådana om samma brott.29 Medan angivelsen till åtal får sin verkan för övriga i kretsen av målsägare med presumtionen om att positiva (aktiva) åtgärder har sådan verkan30 uteblir den då angivelsemålsägaren återkallar angivelsen eller lägger ned väckt åtal.31 Både då förlikning träffats i fall av flera målsägare om samma brott, som inte binder andra målsägare än den som träffat avtalet, och då sådant avtal ingåtts i fall av flera tilltalade och samma brott, där ansvar enligt teorin tillsammans och i samförstånd inte förutsätter att samtliga gärningsmän är kända eller åtalade, finns skäl för att anse det individualiserade momentet bindande.
    Som redan nämnts kommer partsperspektivet till uttryck också i att tilltalads dispositioner före rättegången har betydelse för straffmätningen t.ex. då denne frivilligt angett sig, men också då uppgifter lämnats om andra egna brott än vad den första misstanken avsåg och i viss mån också information om brott förövade av annan.32 Rätten får då döma ut en mildare påföljd än annars om särskilda skäl påkallar det.33 Och är det uppenbart oskäligt att döma ut påföljd är det obliga-

 

kat ut personen i fråga som "en av de värsta". Se härtill lag (2002:445) om medling med anledning av brott. 26 PLB s. 265. 27 20 kap. 4 § RB, vartill PLB s. 266. 28 Bestämmelser om processgemenskap i brottmål saknas i RB, varom Per Olof Ekelöf, Rättegång. Andra häftet, 8:e uppl., 1996 s. 196. 29 Fitger, Kommentar till RB s. 20:55, 57. 30 Jfr lagen (2002:599) om grupprättegång. Större grupper av målsägare kan t.ex. finnas i fall av miljöbrott, vid omfattande butiksstölder förövade på flera platser i landet av samma gärningsman, kontokortsbedrägerier m.m. 31 20 kap. 11 § och 12 § RB, vartill Fitger, Kommentar till RB s. 20:55. 32 Uppgifter från s.k. kronvittnen faller inte under p. 3 utan p. 8 i 29 kap. 5 § 1 st. BrB, se Ulf Berg m.fl., Brottsbalken. En kommentar (kap. 25–38). Om påföljderna (lösblad) s. 29:46. 33 29 kap. 5 § BrB. Se ovan anförda NJA 1981 s. 1035.

toriskt att helt avstå från det. Påföljdseftergift skall då meddelas, om än ansvar konstaterats.34 Men om domstolen kommer att meddela påföljdseftergift varför kan man då inte lika gärna besluta om åtalsunderlåtelse?
I 1926 års betänkande av Processkommissionen (PK)35 anfördes att i fall av mindre förseelser det vore omständligt och betungande för åklagaren om sådana ärenden måste prövas av domstol. Medan rättskipningens säkerhet motiverade att domstolen prövade utrymmet för påföljdseftergift i andra fall än enkel brottslighet ansågs detta argument inte lika tungt vägande i det senare fallet. Huruvida sambandet mellan påföljdseftergift och utrymmet för åtalsunderlåtelse skulle lagstiftas om bedömdes emellertid dessförinnan behöva bli föremål för ytterligare övervägande.36 Medan frågan behandlas närmare strax nedan noteras kort att straffansvar utgör grund för skadestånd och kan få betydelse också i försäkringssituationer och vid disciplinära ärenden i arbetslivet, rörande behörighetsfrågor m.m. Ansvarsförklaringen har sålunda en vidare funktion än att begränsa sig till den åtalade gärningen.37 Därmed antyds att den summariska straffprocessen inte med nödvändighet lämpar sig för alla slags frågor av förevarande slag, vilket för övrigt kommer till uttryck i att förelägganden som bestrids vanligen medför att åtal väcks.38 Förövaren kan alltså genom utövandet av sina partsrättigheter få visst inflytande över åtalet och dess omfattning, men också på olika sätt frivilligt bidra till lagföringen och därvid emotse vissa fördelar ur påföljdssynpunkt. Partsautonomin uttrycks också i att erkännandet i lindriga brottmål i princip är en bindande processhandling och att part kan avstå från sin rätt att överklaga domen. Vidare kan grund för åtalsunderlåtelse eller ansvarsfrihet åstadkommas genom att part — som bäst känner till omständigheterna i det enskilda fallet — åberopar relevanta fakta och företer utredning till stöd för dessa. Därmed sagt att det statliga våldsmonopolet har vissa gränser och undantag, något som vidare framgår av att kravet på en materiellt riktig dom är tämligen relativt.

 

4. Varför är en materiellt riktig dom delvis ett relativt krav på straffrättskipningen?
Redan av beviskravet ställt utom rimligt tvivel framgår till en början att rättegången inte avser att åvägabringa ett slutresultat i form av en

 

34 29 kap. 6 § RB. 35 SOU 1926:32. 36 PK s. 38. 37 Om bevistalan vid brott begångna av den som inte fyllt femton år, se 38 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 38 Strafföreläggande kan under vissa villkor avse villkorlig dom i kombination med böter, se 48 kap. 4 § RB. — Betalningsföreläggande som svaranden bestridit skall på yrkande av sökanden hänskjutas till tingsrätt för handläggning där, se 33 och 34 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Att strafföreläggande som bestridits kan föranleda åtal framgår av 48 kap. 3 § RB.

historisk sanning över vad som faktiskt hänt. Även om kravet på bevisning är mycket högt måste man av praktiska skäl — utredningsmässiga, organisatoriska och processekonomiska — tyvärr acceptera risken för felaktigt fällande domar. Erfarenheten visar också att sådana domar förekommer, som emellertid inte i något fall kan legitimeras av effektivitetshänsyn i tillämpningen.39 Det är alltid en lika stor tragedi när en oskyldig person fälls till ansvar, individuellt såväl som för rättssamhället i stort.
    För rättegång förutsätts vidare svensk jurisdiktion, som allmänt regleras i 2 kap. BrB. Tillämpningen av dessa bestämmelser, som enligt internationell rätt känner vissa gränser,40 vilar bl.a. på principerna om territorialitet och nationalitet. Lagföring är ibland utesluten till följd av immunitet som bl.a. konungen41 och diplomater åtnjuter,42 men kan också följa enligt allmänna folkrättsliga grundsatser (7 §)43 och av specialitetsprincipen. Denna princip innebär att om staten A utlämnar personen X till staten B för lagföring rörande brottet 1 så kan sådan inte ske för annat eller mera än brottet 1.44 På motsvarande sätt kan staten B ställa för mottagande staten A bindande begränsande villkor för att använda enligt avtal mellan parterna dit överlämnad information.45 Även vissa vittnen är till följd av immunitet undantagna från lagföring när de från annat land rest hit för att höras som vittne eller sakkunnig.46 Snäppet under jurisdiktion stöter part ibland på rättsliga hinder i form av vad som närmast kan betraktas som förbud mot att väcka talan. Vid sidan av det lagstiftade förbudet mot att i vissa fall lägga överskottsinformation till grund för att inleda en förundersökning,47 där ju beviskravet är mycket lågt satt (anledning anta) medför HD:s avgörande i det inledningsvis berörda NJA 2007 s. 1037 att åtminstone i fall av vissa provokationer den åtalade skall gå fri. Där antagen teori om att det är en materiell straffbarhetsbetingelse att provokation inte förekommit synes även innefatta ett förbud mot att i lagföringssyfte

 

39 Se härtill Göran Lambertz, Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål, SvJT 2009 s.1-14 (9 f). 40 ”… all that can be required of a State is that it should not overstep the limits which international law places upon its jurisdiction; Within these limits, its title to exercise jurisdiction lies in its sovereignty.”, varom SS ”Lotus” Case, 1927 P.C.I.J. (ser. A) No. 10 (Sept. 7) citerat i Sean D. Murphy, Principles of International Law, Thomson West 2006 s. 241. 41 5 kap. 7 § RF. 42 Lag (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. 43 SS ”Lotus” Case, 1927 P.C.I.J. (ser.A) No. 10, vartill Murphy a.a. s. 240 ff. 44 Murphy, a.a. s. 408 f. — Principen syftar till att skydda den berörda personen från orättvis behandling i stat som begär utlämning för brott och knyter härvid an till undantaget från utlämning för politiska brott. Interaktionen jurisdiktion– utlämning för lagföring, vilar sålunda på en balans mellan skyddet för enskilda rättigheter och staters internationella åtaganden att bekämpa brott, se Ilias Bantekas och Susan Nash, International Criminal Law, 3:e uppl. 2006, s. 294–305. 45 5 kap. 1 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 46 Lag (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl. 47 27 kap. 23 a § RB och 12 § lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning.

använda uppgifter som — oavsett sättet — åtkommits i ett därpå efterföljande led (frukten från det förgiftade trädet). En sådan provokation kan alltså inte “tvättas“ genom åberopandet av annan bevisning. Domens rättskraft hindrar därmed nytt åtal och resning till nackdel kan då heller inte äga rum på den grunden att ny bevisning framkommit i ansvarsdelen.
    Utvecklingslinjen av ett taleförbud knyter därmed i viss mån an till sådana bestämmelser som t.ex. preskription,48 målsägares angivelse eller särskild åtalsprövning49 och särskilt medgivande till åtal,50 nåd och abolition,51 men också till rapporteftergift52 och åtalsunderlåtelse.53 Praktiskt sett kan taleförbudet i fall av överskottsinformation och provokation på sätt och vis sägas uttrycka myntets andra sida.
    Partsinflytandet över beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § 1 st. 2 p RB tar sig uttryck bl.a. i betydelsen av frivillig rättelse innan skadan uppkommit54 där prövningen även beror av humanitära skäl såsom den misstänktes höga ålder. Den diskretionära befogenheten motiveras vidare av processekonomiska överväganden,55 som för övrigt får antas även avse generalklausulen i 2 st. Denna anses ha ett snävare tillämpningsområde än de situationer som regleras i 1 st. I viss mån kan ledning för tillämpningen hämtas från 29 kap. 6 § BrB om eftergift av påföljd, men frågan anses böra regelmässigt prövas av domstol.56 Medan 29 kap. 5 § BrB ger visst utrymme för att som skäl för strafflindring beakta att den misstänkte frivilligt angivit sig, underlättat utredningen om egna (och åtminstone i någon mån brott förövat av annan)57 och då utrymmet för eftergift av påföljd enligt 6 § är klart mindre bör mot bakgrund av den snävare tillämpningen av 20 kap. 7 § 2 st. RB sådana omständigheter nog inte motivera åtalsunderlåtelse på den grunden. Viss disharmoni synes därför råda mellan de situationer som omsluts av respektive regelset.

 

48 35 kap. BrB. 49 T.ex. 3 kap. 12 § och 4 kap. 11 § BrB. 50 T.ex. 18 kap. 8 § och 19 kap. 16 § BrB. 51 11 kap. 13 § RF. Abolition, som beviljats i enstaka undantagsfall, innebär efterskänkande av straff innan dom eller ens åtal föreligger, Gustaf Petrén och Hans Ragnemalm, Sveriges Grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar,12:e uppl. 1980 s. 303. 52 9 § 2 st. polislagen (1984:387). 53 20 kap. 7 § RB. 54 Även om sent träffad förlikning inte blockerar allmänt åtal enligt 20 kap. 12 § RB kan sent inträffade, nya omständigheter i form av frivillig rättelse resultera i åtalsunderlåtelse även sedan åtal väckts, se 20 kap. 7 a § RB. Partsinflytandet är inte helt utsläckt. Praktiskt sett kan det vara en bevisfråga där förövaren, som kanske har bäst möjligheter att säkra och föra bevisning i just den delen av frågan, av olika anledningar tidigare inte kunnat övertyga om att sådana omständigheter förelegat innan åtalsbeslutet eller före åtals väckande utan först senare. — Om frivillig rättelse som grund för straffrihet, se t.ex. 12 § skattebrottslagen (1971:69) och NJA 1959 s. 597. 55 Fitger, Kommentar till RB s. 20:25. — Ett villkor för åtalsunderlåtelse är givetvis att full bevisning om brottet föreligger. 56 Fitger, Kommentar till RB s. 20:30 f. 57 2–3 p. och 8 p.

En förklaring finns i grunderna för den ackusatoriska partsprocessen. Parterna disponerar inte över bevisvärderingen, tillämpligt lagrum, rubriceringen eller påföljdsfrågan lika litet som domstolen råder över frågan om åtal skall väckas, och i så fall mot vem och för vilket brott. Maktdelningen främjar partsrättigheterna och ett riktigt avgörande i sak. Skulle åklagaren suveränt besluta både om utredning, ansvar och straff utan möjlighet till prövning inför domstol uppkom starka tvivel om en sådan statsfunktions opartiskhet och objektivitet. Och vore parternas roll i motsvarande mån underordnad domstolens ställning och funktion blev kritiken densamma. Detta utesluter givetvis inte i de fall lagstiftningen så medger att åklagare med tillämpning av generalklausulen beslutar om åtalsunderlåtelse.58 Steget i riktning mot en skälighetsbedömning förutsätter dock principiellt sett att lika fall behandlas lika och att andra mekanismer för rättssäkerhet inte försvagas. Visserligen är gränser för diskretionär befogenhet delvis svåra att definiera med precision, och som därför utmanar kravet på förutsebarhet. Denna liksom kravet på tillgänglighet — som tillgodoses genom möjlighet och tillfälle för annan än den som beslutet gäller att ta del av detta — vilar dock ofta på författning av lägre konstitutionell valör än lag eller uttrycks i allmänna råd e.dyl. Tillsammans med den praxis som successivt etablerar sig i en föränderlig omvärld finns således goda skäl anta att dessa krav möts. RB innehåller för övrigt ett stort antal bestämmelser där utrymme ges för diskretionära överväganden,59 som alltså inte skall förväxlas med godtycke och slentrian.60 Hur långt man bör slå in på vägen mot en opportunitetsprincip beror förutom på den nyss nämnda av lagstiftaren gjorda rollfördelningen mellan aktörerna och av allmänna rättsgrundsatser i straffprocessen även av skillnaden i det underlag som läggs till grund för prövningen.61 Inte bara utredningens omfattning utan även analysen av materialet och de slutsatser som bör dras av detta kan variera beroende på om parterna själva råder över situationen jämfört med om delar av den kedja av händelser som slutligen leder fram till ansvar och straff ligger i händerna på aktörer med olika funktioner och grader av inflytande över beslutsunderlaget och det förfarande som slutligen resulterar i dom, friande eller fällande. Å andra sidan hindrar detta t.ex. inte att part erkänner den åtalade gärningen eller avstår sin rätt att överklaga domen. Och för åklagaren bindande förlikning kan ju träffas i fall av angivelsebrott. Men samtidigt kan man inte bortse från att det för det allmänna rättsmedvetandet och tilltron till rättskipningen i

 

58 Jfr 10 § åklagarförordningen (2004:1265) som bemyndigar högre åklagare bl.a. att besluta sådan åtalsunderlåtelse och att återkalla densamma. 59 Typiskt sett bestämmelser med orden "får", "bör" och det något starkare ordet "må" i motsats till "skall". 60 Frågan om legalitet och diskretion i process- och straffrätten är djuplodande och kan inte närmare diskuteras här. 61 Funktionella argument diskuteras nedan avsnitt 5.

stort är av vikt att allmänheten har tillträde till den handläggning där frågan avgörs, vilket inte minst gäller målsägaren om sådan finns. Medias roll liksom att lekmän deltar i handläggningen bör heller inte underskattas för främjandet av sagda ändamål, vilket dock förutsätter öppenhet. Emellertid gäller redan idag omfattande sekretess under förundersökningen och som bl.a. knyter an till att utredningen skall bedrivas skyndsamt och med hänsyn tagen till den misstänkte.62 Särskilt sammanträde mellan parterna enligt 23 kap. 18 § 3 st. RB sker också innan beslut fattats i åtalsfrågan. Men även bortsett dessa överväganden snarast av handläggningskaraktär63 återkommer här vad tidigare sagts om betydelsen av en ansvarsförklaring rörande skadestånd, m.m.64 Givet ett väl fungerande system med summarisk straffprocess (strafförelägganden) och berättigade krav på processekonomi framstår det dock sammantaget som svårt att kategoriskt avfärda en möjlighet där plea agreements och åtalsunderlåtelse kan aktualiseras också i fall som t.ex. avses i 29 kap. 5 § BrB.65 Argumentet mot plea agreements om att kravet på materiellt riktig dom urholkas är knappast avgörande. Parallellt med utrymmet för åtalsunderlåtelse finns ju som tidigare omtalats en rad olika bestämmelser som också de begränsar förutsättningarna för materiellt riktig dom. Även om parterna svarar för bevisningen finns hinder t.ex. mot att höra närstående som vittnen, begränsningar rörande bevisvärderingen som följer på de ramar som tilltrosparagraferna sätter vid ett överklagande66 och förbud mot att uppta onödig bevisning.67 Syftet är då att slå vakt om släktsamhörigheten, värna en säker bevisvärdering och därmed tilltron till rättsväsendet respektive att främja en skyndsam handläggning med god processekonomi. Också i de nyss ovan berörda exemplen rörande taleförbud vid överskottsinformation, preskription och abolition är bevisvärderingsexterna skäl drivande. Rörande överskottsinformation är funktionen närmast ett förbud mot s.k. fishing expeditions och taleförbudet får därvid en normstabiliserande effekt.

 

5. Är funktionen hos plea agreements förenlig med straffprocessens övergripande ändamål?
Det funktionella sambandet mellan plea agreements och straffprocessens övergripande ändamål beror bl.a. på vad sådana överenskom-

 

62 23 kap. 4 § RB. 63 Se vidare nedan avsnitt 6. 64 Ovan avsnitt 3. 65 Strafflindring kan ses som en delvis eftergift av påföljden och därmed indikeras en gradskillnad snarare än en artskillnad rörande de omständigheter som kvalificerar under respektive bestämmelse i BrB och som indirekt kan ha viss betydelse för tillämpningen av generalklausulen i 20 kap. 7 § 2 st. RB om åtalsunderlåtelse. — Huruvida förundersökningsbegränsning träffas av samma argument lämnas öppet här. 66 51 kap. 23 § och 55 kap. 14 § RB. 67 35 kap. 7 § RB.

melser används till. Av det ovan berörda rättsfallet NJA 1981 s. 1035 framgår att avtalet syftade till att åtkomma narkotika, som inte kunde beslagtas då platsen där partiet förvarades var okänd. Till buds stående tvångsmedel var alltså inte ändamålsenliga samtidigt som RB inte medgav processuell editionsplikt. Avtalet möjliggjorde därmed bevissäkring, där mängden narkotika fick betydelse för påföljden, och att den kunde förverkas. Uppgifterna gav sålunda påtagliga framgångar i utredningshänseende. Denna funktion liknar med andra ord den roll som straffprocessuella tvångsmedel har.68 Plea agreements underlättar också gränsdragningen mellan misstänkt/vittne/målsägare. Då RB ger dessa subjekt olika rättigheter i förfarandet främjas ett snabbt fokus av utredningen, vilket medför att oskyldiga kan avföras från denna och att åtminstone viss användning av tvångsmedel uteblir till förmån för rättssäkerhets- och integritetshänsyn. Tidsfaktorn är viktig inte bara av processekonomiska skäl utan även ur bevissäkrings- och bevisvärderingssynpunkt. Ju tidigare personer hörs om något de erfarit i anledning av den misstänkta gärningen desto bättre. Minnesbilden av iakttagelsen brukar ofta blekna och grumlas av andra intryck allteftersom tiden går samtidigt som tidig information kan leda till beslag av föremål eller dokument som annars skulle ha förstörts eller att andra gärningsmän får förutsättningar att göra sig otillgängliga för upptäckt och lagföring. Materiellt riktig dom främjas också av att plea agreements kan ge underlag för gränsdragning i situationer som faller inom förvaltningsrätten och därför inte sällan har en annan, lägre och mindre omfattande standard rörande parts rättigheter. I förvaltningsrätten råder nämligen närmast en undersökningsprincip där part principiellt är skyldig att lämna uppgifter även om dessa är till dennes nackdel, eventuellt också under sanktionshot. Därmed vinns fördelen att förfarandet renodlas, vilket är bra då uppgifter från plea agreements också kan nyttjas för att förhindra eller avvärja brott och så att säga bakvägen knyter an till förvaltningsrätten och dess villkor för part. Det rättsliga normsystemet stabiliseras och kravet på förutsebarhet i tillämpningen tillgodoses med det.
    På samma sätt som tvångsmedel medför att strukturer med kriminell aktivitet helt eller delvis slås sönder och upphör medför också plea agreements att förmågan hos en grupp av personer att gemensamt ägna sig åt brott undergrävs och bryter därför ned ett organiserat samarbete för ett särskilt ändamål. Visserligen kan ett potentiellt latent hot om repressalier från gruppen mot personen i fråga eller

 

68 Då taleförbudet i fall av överskottsinformation förutsätter föregående användning av tvångsmedel — hemlig teleavlyssning respektive s.k. buggning — och medan plea agreements företer funktionella likheter med tvångsmedel kan det knappast vara ett principiellt steg att närmare utveckla villkoren för plea agreements. I båda fallen uteblir åtal för viss gärning och inte i något av dem har part tvingats medverka till egen nackdel i strid med sina rättigheter. I likhet med taleförbudet har också plea agreements en funktion att stabilisera normsystemet.

dennes närstående — personellt eller materiellt — ge begränsat utrymme för sådana avtal. Men hotet om “intern rättskipning” får bedömas från fall till fall där man inte bör bortse från att i dessa grupperingar eller nätverk det också finns personer som vill avbryta samröret med gruppen och vad den står för, men av en eller annan anledning inte kunnat eller velat göra detta tidigare. Plea agreements får då en slags social funktion där personen i fråga får stöd för att bryta med ett destruktivt mönster på ett individuellt plan, där för övrigt denne kan ha förmåtts medverka till nätverkets aktivitet genom hot eller tvång.69 Klart är vidare att även om straffskalorna har sina gränser finns det något att erbjuda i utbyte mot uppgifter. Även en straffreduktion om något eller några års fängelse är ett tungt vägande skäl för de flesta att överväga möjligheten om och när den ges.70 Risken för oriktiga uppgifter och utpekanden och annat missbruk av plea agreements kan inte helt uteslutas. Redan idag förekommer fall där polisanmälan sker i uppenbart syfte att trakassera oskyldiga personer. Det låga beviskravet (anledning anta) blir ett tveeggat svärd där tidig insats är bra för att reda ut och lagföra brott när korrekta uppgifter grundar utredningen, och i annat fall ett stort misstag med onödigt lidande och kostnader. Men ofta torde stödbevisning finnas och annan verifikation kunna ske för att minska utrymmet för misstag, något som också gäller för plea agreements. Graden av uppklarade brott skulle förmodligen öka med sådana avtal, mörkertalet av oanmälda brott minska,71 brottsoffer skulle kunna yrka skadestånd och generellt sett främjas även allmänpreventionen. Omvänt kan heller inte uteslutas risken för att åklagaren delger misstanke om annat eller mera än vad utredningen noga räknat ger stöd för. Men risken får anses vara mycket liten och bör kunna balanseras genom en särskild mekanism i handläggningen av frågan. Förutom att plea agreements som redan nämnts bör vara ett sätt för att även tillvarata flera målsägares intressen kan sådan möjlighet också vara den avgörande omständigheten i gisslansituationer där vetskapen om att frivillig eftergift av riktat vapenhot och frigivande av gisslan kan medföra strafflindring främjar en lösning utan våld och därmed sammanhängande risker. Ett annat exempel är våld inom familjen där den ene föräldern i allt väsentligt utövar misshandel mot barn i hemmet och den andre under hot om repressalier avstår från polisanmälan och därmed psykiskt främjar och bidrar till övergreppen, som alltför ofta kan fortgå för länge innan upptäckt. Vid sidan av gängbrottslighet med flera gärningsmän som blankt förnekar eller skyller på varandra har plea agreements ett viktigt tillämpningsområde rörande skyddet av viktiga samhällsanläggningar och funktioner (som t.ex. el, vatten, telecom, transporter, finansiella

 

69 Huruvida särskilda skyddsprogram bör erbjudas bör i så fall övervägas i ett bredare anslag tillsammans med vittnesskydd. 70 Jfr RH 2007:77 ovan fotnot 9. 71 T.ex. i fall av förtigande av HIV-smitta vid oskyddat samlag där tidig information till målsägaren bättrar på chanserna till en god prognos.

system) i fall av misstänkt förberedelse till sabotage, men också vid förstadier till andra allvarliga brott riktade mot samhället som t.ex. allmänfarlig ödeläggelse, våldsamt upplopp och olovlig kårverksamhet. De intressen och ändamål som bär upp det relevanta straffstadgandet tillgodoses på så sätt.
    I förhållande till straffprocessens partsperspektiv — där balansen mellan parterna delvis skiljer sig åt under förundersökningen jämfört med huvudförhandlingen72 — och straffprocessens allmänna mål om ett snabbt, säkert, billigt och rättvist förfarande förefaller alltså inga avgörande funktionella argument finnas mot plea agreements. Avtalet främjar ju bl.a. utredningsintresset på olika sätt, beaktar partsrättigheter, begränsar skador på tredjemansintressen, har processekonomiska fördelar och ger genomslag åt de aktuella straffstadgandena i tilllämpningen. För plea agreements talar också att målsägarens ställning i processen successivt stärkts genom åren. Vid sidan av införandet av målsägandebiträde och stödpersoner har åklagaren fått mycket omfattande befogenheter att efter begäran av målsägaren utföra dennes skadeståndstalan vid huvudförhandlingen.73 Det kommer då an på åklagaren att enligt bestämmelserna i 17 kap. 3 § RB åberopa även andra rättsfakta än de som återfinns i gärningsbeskrivningen där så är nödvändigt för framgång med målsägarens yrkande. Den civilprocessuella rättskraften hindrar ju en ny talan om samma sak.74 Även om mandatet för skadeståndet följer på tjänsteplikten kan man undra om inte i de fall där målsägaren med för åklagaren bindande verkan kan förlika sig med förövaren det bör vara möjligt för denne att befullmäktiga åklagaren att genomföra förlikningsförhandlingen och i det sammanhanget föra fram det enskilda anspråket och få en lösning i ett för allt. En frivillig uppgörelse mellan parterna medför också att situationen inte exploateras i det offentliga rummet, vilket ibland kan vara viktigare för part än att träffas av den utdömda påföljden. Plea agreements får då en humanitär dimension, som för övrigt allmänt sett uttrycks i att utredningen skall bedrivas skyndsamt och med vederbörlig hänsyn tagen till den misstänkte75 och som ibland även grundar åtalsunderlåtelse i fall av hög ålder.76 Funktionella överväganden bör ingå som delmoment i den kravspecifikation som måste ställas på plea agreements som rättslig mekanism. Exakt hur en sådan lista bör se ut kan diskuteras.77 Sällan finns det någon patentlösning utan ett differentierat system kan vara frukt-

 

72 Om olika teoribildningar rörande funktioner i straffprocessen, se Bengt Lindell m.fl., Straffprocessen, Iustus 2005 s. 20–24, Per Henrik Lindblom, Studier i processrätt, Norstedts 1993 s. 43–61 och Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättegång. Första häftet, 8:e uppl., 2002 s. 30 f. 73 22 kap. 2 § RB. 74 Fitger, Kommentar till RB s. 22:14 a ff. 75 23 kap. 4 § RB, ovan vid fotnot 62. 76 20 kap. 7 § 1 st. 2 p. RB, ovan vid fotnot 54. 77 Frånvaron av en explicit reglering kan antas bidra till att frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas i målet blir mer svår att bedöma än annars.

bart där som en variant på strafförelägganden enklare kriminalitet kan hanteras som en förlikning78 alternativt åtalsbegränsning om målsägare inte finns79 medan åter andra — efter åtalsbegränsning — underställs domstols prövning80 (ansvarsförklaring) varpå domstolen handlägger frågan om påföljd och straffmätning. Principiellt synes hinder saknas mot att bygga vidare på förhandlingsprincipen och den balans som finns mellan partsautonomin och rättens olika befogenheter i förfarandet. Frågan är då hur förfarandet rörande ansvarsförklaring kan se ut.

 

6. På vilka grunder bör proceduren rörande plea agreements vila och hur bör förfarandet utformas om plea agreements skulle institutionaliseras?
Handläggningen av plea agreements väcker naturligtvis många frågor, av vilka dock endast ett fåtal kortfattat berörs här.
    En uppdelning i en summarisk straffprocess och en ordinär med ansvarsförklaring av domstol som obligatorium betyder inte att de rättsliga frågorna och omständigheterna i det enskilda fallet anses olika beroende på i vilken kategori de anses höra hemma i.81 Det är formerna för handläggningen som skiljer sig åt, vilket i fall av ett summarisk förfarande pekar på betydelsen av en ventil där liksom nu vid bestridda strafförelägganden (och betalningsförelägganden) ärendet hänskjuts till tingsrätt, t.ex. för det fall att förlikning inte kan nås mellan parterna eller annat hinder tillstöter för beslut. Som exempel på situationer som bör lämpa sig för ett summariskt förfarande kan nämnas olika former av skadegörelse, cykelstölder, snatterier, m.m. Viss ledning kan hämtas från tillämpningsområdet för strafförelägganden. Det ordinära förfarandet omfattar övriga fall av plea agreements och åtalsbegränsning, och kan t.ex. avse ekonomisk kriminalitet, organiserad kriminalitet, terrorism och brott mot rikets säkerhet.

 

78 Se härtill lagen (2002:445) om medling med anledning av brott. 79 Om särskilt sammanträde mellan åklagaren och den misstänkte eller hans försvarare innan åtalsbeslut fattas, se 23 kap. 18 § 3 st. RB. 80 Särskilt sammanträde kan hållas innan huvudförhandlingen, se 45 kap. 13 § RB. Begränsad huvudförhandling är möjlig enligt 14 §. 81 En förutsättning för att lika fall skall behandlas lika i domstol är att alla omständigheter är kända och bevisade. I praktiken är det inte alltid så, där ofta bevisfrågorna har stor betydelse. Det står vidare envar fritt att välja att ange sig själv till polisen, att söka begränsa skadorna efter sitt handlande och att lämna uppgifter om medgärningsmän eller annan för myndigheterna tidigare okänd brottslighet (jfr 29 kap. 5 § 2–3 p. och 8 p. BrB). Den betydelse detta kan ha för olika rättsliga bedömningar beror förutom av redan nämnda bevisfrågor och av åklagaren åberopad gärning och bevisning inte i ringa mån av gärningsmannens personliga egenskaper och situation, vilket kan få betydelse för om åtal skall väckas och för vilket brott men också för ansvars- och påföljdsfrågan. Vad som på pappret framstår som tre likvärdiga gärningsman som tillsammans och i samförstånd förövat brott kan alltså efter omständigheterna resultera i att åtal inte väcks för en av dem, en frikänns och en döms till ett långt fängelsestraff och som alla resultat är helt korrekta. Några principiella betänkligheter mot plea agreements utifrån ett perspektiv av likhet inför lagen bör därför inte finnas i någon beaktansvärd grad.

Handläggningen kommer i stor del att bygga på avtalet mellan parterna, de faktiska omständigheter som parterna anger som ramen för processen, och skriftlig bevisning och föremål, som bedöms vara motiverad av omständigheterna. Vittnesattester blir ett viktigt sätt att stödja erkännandet på, och här bör man beakta den rättspraxis som Europadomstolen utvecklat rörande rätten till en rättvis rättegång enligt konventionens artikel 6.82 Även om en sådan utsaga inte bör ensam läggas till grund för ett avgörande i en huvudförhandling betyder det inte att en attest inte kan användas för att styrka omständigheter som omger den åtalade gärningen, dvs. ligger delvis vid sidan av centrum för avtalet. Bevisvärdet bör då kunna vara högt utan att utmana de gränser som stakats ut av Europadomstolen. Kärnrekvisiten däremot bör utöver attester även bero av erkännandet och övrig bevisning, som t.ex. utskrifter från telefonavlyssning, s.k. buggning, utlåtanden från SKL, m.m och artikel 6 bör då inte medföra några problem.
    Jämfört med en huvudförhandling enligt 46 kap. RB kommer alltså omedelbara muntliga uppgifter inte att finnas i någon nämnvärd utsträckning. Sådana uppgifter kommer främst att uppträda i det ordinära förfarandet för plea agreements, där det är viktigt att den tilltalade är personligen närvarande. Personlig närvaro motiveras inte bara av att den tilltalade skall erkänna och vitsorda de faktiska omständigheterna83 utan också för att ge domstolen möjlighet att ställa frågor t.ex. om avtalet träffats frivilligt med insikt om dess konsekvenser och kontrollera och få bekräftat att garantier för rättssäkerhet är uppfyllda innan förklaring om ansvar avges. Även samarbetet med försvararen, som regelmässigt bör vara förordnad, främjas av en personlig närvaro. Ett förfarande där den tilltalade inte får personligen närvara vore för övrigt en alltför främmande fågel för svenska förhållanden.
    Det mellan parterna träffade avtalet kan som villkor innehålla att gärningsmannen efter ansvarsförklaring (mål nr 1) utfäster sig att lämna uppgifter för åklagarsidan i en annan rättegång (mål nr 2), vilket aktualiserar frågan om det sätt som personen skall höras på. Även om formen för hörandet i mål nr 2 är av vikt måste först noteras att redan en säker tillämpning av principen om fri bevisvärdering starkt beror av de närmare omständigheter under vilka parterna träffat en plea agreement och de omständigheter som omger förhöret i domstolen när utsagan upptas som bevisning i det målet (nr 2). Därmed får villkoren för att acceptera sådant avtal till grund för ansvarsförklaring betydelse också för bevisvärdet i mål nr 2 och har därför en generell giltighet över olika situationer. Har parts rättigheter och andra garantier för rättssäkerhet beaktats finns därför god anledning anta att

 

82 Dess betydelse i svensk rättspraxis framgår t.ex. av NJA 1991 s. 512 I och II och NJA 1992 s. 532. 83 Ett fullmaktförfarande vore klart betänkligt.

uppgifterna med styrka kan bidra till framgång för åklagaren i mål nr 2, oavsett om utsagan då lämnas under straffansvar eller inte.
    Avser mål nr 2 annan brottslighet än vad som ansvarsförklaringen omfattar bör bestämmelserna i 36 kap. 1 § 2 st. RB inte resa hinder mot att personen hörs under ed. I den mån det är möjligt att med någon högre grad av säkerhet definiera räckvidden av vittnesförbudet — som i stor utsträckning beror av bevisfrågorna i målet — kvarstår väl inte någon intressekonflikt för vittnet när beslut om åtalsunderlåtelse fattats och rätten meddelat ansvarsförklaring.84 Och den processuella balansen mellan aktörerna får väl sägas ha påverkats under årens lopp på ett allmänt plan av de ökade resurser och befogenheter som ställts till polis- och åklagares förfogande.85 Av NJA 1998 s. 862 framgår vidare att bestämmelserna i 36 kap. 18 § RB om s.k. medhörning är tillämpliga på medtilltalade och i litteraturen anförs att målsägare under vissa villkor bör höras som vittnen under straffansvar mot den tilltalade.86 Medan tendensen inom straffprocessen under en tid varit att ge målsägaren större plats i processen och då vissa närmanden skett givet civilprocessen87 återknyter detta till departementschefens uttalande rörande PK:s förslag i frågan om att höra parterna i tvistemål under sanningsförsäkran i stället för ed. Den intressekollision parterna ställdes inför i civilprocessen befanns av departementschefen inte vara obillig, eftersom straffet inte var lika strängt vid osann utsaga som vid mened.88 Men som redan sagts är inte hotet om straff den enda omständighet som garanterar säker information. Beaktandet av parts rättigheter och andra garantier för säker inhämtning och upptagning av bevis är minst lika viktigt och inte sällan tillräckligt för att tillgodose straffprocessens ändamål.89 Ramen för den prövning som leder fram till en ansvarsförklaring bör ha en utgångspunkt i vad parterna kommit överens om. Förutom

 

84 Visserligen förekom innan 1926 års betänkande av PK vissa förslag där tilltalad skulle få vittna under straffansvar, men tanken avvisades av PK. En anledning var att tilltalad ansågs ställas inför valet att antingen avstå från vittnesmål som kunde uppfattas som att han eller hon inte vågade lämna uppgifter under straffansvar eller att uttala sig med risk för mened för att av självbevarelsedrift ha tillvaratagit egna intressen. En andra var att den processuella jämvikten skulle rubbas medan målsägaren inte hördes under straffansvar, se PK s. 257-260, prop. 1931:80 s. 103 f. och PLB s. 389. Intressekonflikten följer på parts ställning i processen och kompenseras med rätten att inte behöva vara verksam till egen nackdel, vilket diskuterats ovan i fotnot 4 och vid fotnot 17. 85 Förutom organisatoriska och personella moment kan utöver t.ex. buggning m.m. nämnas lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter där den tilltalade inte får veta vittnets riktiga namn (en form av anonymt vittne), se t.ex. RH 2007:24. Plea agreement-vittnets identitet är dock känd likaså de omständigheter under vilka avtalet kom till och som prövats i mål nr 1. Likaså kan utsagan verifieras mot dokument, avlyssnade telefonsamtal m.m. och kommer normalt att konfronteras med bevisning åberopad av försvaret i mål nr 2. 86 Se Fitger, Kommentar till RB, s. 36:7 f., 11 med hänvisning. 87 T.ex. 2002 års lag om medling med anledning av brott (ovan fotnot 78) och intrångsundersökningar inom immaterialrätten (nedan not 92). 88 Prop. 1931:80 s. 103 f. 89 Frågan förtjänar en närmare analys.

omständigheterna i sak (faktabasen) och yrkad strafflatitud kan avtalet bl.a. utesluta parts rätt att överklaga påföljden, reglera frågan om endera part frånfaller avtalet och uppta villkor om att vittna i en annan rättegång. Rättens inflytande över underlaget är nödvändigt för att kontrollera de parametrar som lagts fast till skydd bl.a. för partsrättigheter och säker information. Oavsett hur långt rättens aktivitet bör sträcka sig i detta syfte blir det praktiskt sett viktigt att välja placering av bevisbördan och ange beviskravet för sådana omständigheter.90 Skulle rätten underkänna avtalet eller erkännandet — helt eller delvis — aktualiseras frågan om saken bör gå åter till parterna för eventuell ny framställan längre fram eller om frikännande dom skall meddelas. Liksom i fall av förhandling enligt 46 kap. RB medför RB:s partsprocess i fall av ansvarsförklaringar att målet skall göras anhängigt vid domstolen. Detta bör ske genom att en ansökan om stämning lämnas in till rätten som sedan utfärdar stämning och kallar till förhandling rörande sådan förklaring. Inför åklagarens yrkande om ansvar där gärningen åberopas erkänner den tilltalade brottet och efter åklagarens sakframställning vitsordas de faktiska omständigheterna och enskilda anspråk medges91 liksom yrkanden om förverkande. Därefter går man igenom handlingarna i målet, varefter rätten kan ställa frågor. Efter begäran om ersättning övergår rätten i enskild överläggning, som grundar sig på vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen, och avkunnar därefter förklaring om ansvar för den aktuella gärningen. Även om rätten kan vara domför med en yrkesdomare talar även praktiska skäl för att nämnd bör delta, eftersom det kan tänkas att man direkt övergår i en huvudförhandling om påföljden. Då kan bevisning upptas med betydelse för valet av påföljd och straffmätningen. Förfarandet bör som regel kunna vara offentligt och skall dokumenteras för arkivering. Påföljdsdomen bör kunna överklagas med de begränsningar som följer av ansvarsförklaringen och genom lag meddelad föreskrift.

 

7. Avslutning
Gärningsmannens frivilliga samverkan i förfarandet kan anta olika former och ger uttryck för den i straffprocessen gällande förhandlingsprincipen. T.ex. är i lindriga brottmål erkännandet praktiskt taget en för rätten till fällande dom bindande processhandling, som har en motsvarighet i att part kan välja att avge nöjdförklaring och därmed avstå från att få domen prövad i högre rätt med en mer kvalificerad sammansättning. Förutom att part ges möjlighet att berika utredningen också genom egna undersökningar och frågor till potentiella vittnen kan förlikning alltid träffas mellan gärningsmannen och mål-

 

90 Jfr bestämmelserna i 51 kap. 23 a § RB och beviskravet "visat" i fall av extraordinära rättsmedel. 91 Om ansvar och enskilt anspråk förliks i ett summariskt förfarande aktualiseras frågan om verkställighet. Av domstol stadfäst förlikning utgör liksom godkänt strafföreläggande exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § UB.

sägaren. I fall av angivelsebrott avskär avtalet allmän åklagare från att kunna väcka åtal om överenskommelsen träffats dessförinnan. Ett villkor är emellertid att sådana dispositionerna inte skett med åsidosättande av parts rättigheter, som t.ex. genom obehöriga påtryckningar, men också att valet träffats med insikt om de rättsliga konsekvenserna. Det senare är inte alltid så lätt. Förutom fall av polisprovokationer (som kan anses vara en form av s.k. fishing expedition) och betydelsen av internationell rätt måste bedömningar göras av vitt skilda sakliga och rättsliga förhållanden, som inte sällan medger visst utrymme för diskretion i tillämpningen. Å andra sidan står det klart att materiellt riktig dom är något relativt i straffprocessen, vilket bl.a. framgår av regler om jurisdiktion, immunitet, preskription, abolition och åtalsunderlåtelse p.g.a. frivillig rättelse. Det är alltså inte fråga om att etablera en historisk sanning.
    Således finns det gemensamma beröringspunkter mellan civil- och straffprocessen. I båda fallen är det en partsprocess som bygger på förhandlingsprincipen och där stora delar av beviskapitlen i RB är tilllämpliga på respektive förfarande. Likheterna betonas alltså. Detta kommer vidare till uttryck i att enskilda anspråk normalt handläggs tillsammans med ansvarsfrågan och en successivt förstärkt ställning för målsägaren i brottmålsförfarandet. Samtidigt har utvecklingen medfört att husrannsakan kan genomföras i mål om upphovsrätt.92 Det avtal som parterna träffade i 1981 års fall om narkotikapartiet fick i praktiken effekten av ett tvångsmedel, eftersom partiet inte var åtkomligt för beslag och då editionsföreläggande inte kunde riktas mot parten. Sådana avtal kan normalt antas ha en avgörande betydelse för en tidig åtkomst av muntlig bevisning (vittnen och målsägare) och säkrandet av annan bevisning innan den förstörs eller annars blir otillgänglig och tillgodoser därmed behovet av säker information och kravet på materiellt riktig dom på sätt detta framgår bl.a. av RB. Förutom syftet att främja utredning om brott medför plea agreements fördelar bl.a. ur ett processekonomiskt perspektiv och främjar ett snabbt och slutligt avgörande, vilket är fördelaktigt för parterna (och målsägaren). Vidare har plea agreements en social funktion — som i viss mån liknar medling — i det att avhopp från kriminella gäng kan underlättas. Sådana avtal uttrycker också humanitära värden då t.ex. dolt familjevåld kan klarläggas och spridande av HIV-smitta och andra farliga sjukdomar kan begränsas och offren snabbare få vård samtidigt som intrånget i tredje mans integritet minskar eller helt uteblir t.ex. då teleavlyssning eller buggning inte behövs. Därför är det inte förvånande att sådana avtal används också i många andra länder.

 

92 Om intrångsundersökning, se 56 a–56 h §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 59 a–59 h §§ patentlagen (1967:837) och 41 a– 41 h §§ varumärkeslagen (1960:644).

Plea agreements förekommer sålunda i en rad olika nationella rättsordningar, som t.ex. USA93, England94, Irland95, Italien96, Tyskland97 och Skottland98 medan kontinentala rättsordningar i stället har den snarlika funktionen transactions. I huvudsak innebär transactions att åtal underlåts i utbyte mot att visst penningbelopp erläggs av förövaren. Sådant system finns t.ex. i Belgien,99 Frankrike,100 Grekland,101 Luxemburg102 och Nederländerna.103 Plea agreements förekommer också vid internationella domstolar, t.ex. Jugoslavientribunalen i Haag104 och i FN:s Bangkokdeklarationen betonas vikten av att ytterligare utveckla alternativa former till åtal.105 Så har skett t.ex. i FN:s konvention om gränsöverskridande kriminalitet och konventionen mot korruption där plea agreements medför strafflindring eller immunitet från åtal då samarbete skett med brottsutredande myndigheter.106 På regional nivå återfinns en EU-resolution rörande samverkan med brottsutredande myndigheter i fall av organiserad kriminalitet där medlemsstaterna uppmanas ge fördelar ur ett rättsligt perspektiv till den som samarbetar med myndigheterna, bl.a. straffrättslig immunitet.107 Denna nationella och internationella rättsutveckling får ses mot bakgrund av samhälls- och teknikutvecklingen i stort där stater ofta med gemensamma ansträngningar tar sig an gränsöverskridande problem. Gamla sätt används för att begå nya former av brott och nya sätt för att begå gamla former av brott, vilket tillsammans med en tilltagande internationalisering och ändliga resurser ställer delvis nya och mycket höga krav på lagstiftaren och rättsväsendet också på ett nationellt plan. Även om nya tekniker utvecklas i brottsbekämpande syfte,

 

93 Wayne R. LaFave/Jerold H. Israel/Nancy J. King, Criminal Procedure, Third Edition, West Group 2000, s. 955–1018. 94 Dr. A.T.H. Smith i Criminal Procedure Systems In The European Community (ed. Van den Wyngaert), Butterworths 1993 s. 98. 95 Finbarr McAuley och John O`Dowd, a.a. s. 213. 96 Prof. Piermaria Corso, a.a. s. 252 f. 97 Prof. Hans-Heoner Kühne, a.a. s. 157. 98 Prof. Christopher Gane, a.a. s. 372. 99 Van den Wyngaert, a.a. s. 42 f. 100 Prof. Jean Pradel, a.a. s. 131 f. 101 Associate Prof. Christos Mylonopoulos, a.a. s. 181. 102 Alphonse Spielman och Dean Spielman, a.a. s. 276. 103 Prof. A.H.J. Swart, a.a. s. 294 f. 104 Se t.ex. Prosecutor v. Biljana Plavsic, Sentencing Judgement, Case No. IT-0039&40/1. 105 I artikel 32 Bangkok Declaration. Synergies and Responses: Strategic Alliances in Crime Prevention and Criminal Justice (2005) uttalas sålunda följande: "To promote the interests of victims and the rehabilitation of offenders, we recognize the importance of further developing restorative justice policies, procedures and programmes that include alternatives to prosecution, thereby avoiding possible adverse effects of imprisonment, helping to decrease the caseload of criminal courts and promoting the incorporation of restorative justice approaches into criminal justice systems, as appropriate." 106 Artikel 26 respektive artikel 37 i de nämnda konventionerna. 107 Rådets Resolution av den 20 december 1996 om enskilda som samarbetar med rättsväsendet i kampen mot den organiserade internationella brottsligheten (97/C 10/01).

 

alltmer sofistikerad utrustning nyttjas för övervakning och tvångsmedlen tränger allt längre in i enskilds integritet, kvarstår faktum att information ibland ändå inte är känd då den bort vara det. I en rad olika länder används plea agreements för att möjliggöra åtkomsten av sådan information, något som för övrigt också är etablerat internationellt. 1981 års avgörande om narkotikapartiet passar liksom grunderna för RB väl in i denna familj, inte minst mot bakgrund av avtalets funktion att ge säker information, slå vakt om parts rättigheter och även i övrigt ha en social och humanitär funktion som främjar övergripande ändamål med straffprocessen. Det finns således goda skäl att fortsätta på den väg som 1981 års fall pekade ut.