Avgöranden från EU-domstolen år 2009

 

 

Av IDA OTKEN ERIKSSON, JAKOB LUNDSTRÖM och ULF ÖBERG∗

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EUdomstolen har meddelat under 2009.1

I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009, benämns EG-domstolen numera EU-domstolen, förstainstansrätten tribunalen och gemenskapsrätten har blivit unionsrätten. Dessutom har EU- och EG-fördragen omstrukturerats, omnumrerats och bytt namn till fördraget om Europeiska unionen (FEU) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF). Nedan benämns EG-domstolen EU-domstolen och förstainstansrätten tribunalen, även med avseende på domar som meddelats före den 1 december 2009. I övrigt hänvisas till de gamla fördragen (EU och EG) med numrering enligt dessa, eftersom samtliga domar avser tiden före ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Den nya numreringen anges dock inom parantes första gång som en specifik artikel enligt EU- eller EG-fördraget nämns.

 

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien. Fråga om regler för användandet av en vara kan utgöra handelshinder.
2. Dom av den 4 juni 2009 i mål C-142/05, Åklagaren mot Mickelsson och Roos. Avsaknad av administrativa föreskrifter om användande av vattenskotrar.
3. Dom av den 8 september 2009 i mål C-42/07, Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Baw International. Anordnande av hasardspel via Internet.
4. Dom av den 27 januari 2009 i mål C-318/07, Persche. Avdragsrätt för bidrag till allmännyttiga organisationer i andra medlemsstater.
5. Dom av den 27 oktober 2009 i mål C-115/08, CEZ. Tillämpning av likabehandlingsprincipen.
6. Dom av den 10 mars 2009 i mål C-345/06, Heinrich. EU-rättsliga förordningar har endast rättsverkan om de har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

 

∗ Författarna är advokater på Advokatfirman Öberg & Associés. Ida Otken Eriksson är medlem av det danska advokatsamfundet, registrerad vid Sveriges advokatsamfund. 1 Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff., 2005 s. 291 ff., 2005 s. 973 ff., 2006 s. 273 ff., 2006 s. 724 ff., 2007 s. 367 ff., 2007 s. 735 ff., 2008 s. 184 ff., 2008 s. 795 ff. samt 2009 s. 585 ff. Referaten avser hela domstolens verksamhetsår.

7. Dom av den 10 februari 2009 i mål C-185/07, Allianz. Förbud att inleda annat förfarande än skiljeförfarandet, s.k. ”anti‑suit injunction”.
8. Dom av den 16 juli 2009 i mål C-189/08, Zuid-Chemie. Domstols behörighet vid leverans av felaktig produkt.
9. Dom av den 16 juli 2009 i mål C-168/08, Hadadi. Domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad.
10. Dom av den 23 december 2009 i mål C-403/09 PPU, Detiček. Domstols behörighet i mål om föräldraansvar.
11. Dom av den 6 oktober 2009 i mål 133/08, ICF. Lagval vid befraktningsavtal.
12. Dom av den 6 oktober 2009 i mål C-123/08, Wolzenburg. Den Europeiska arresteringsordern — relation till artikel 12 EG.
13. Dom av den 1 december 2008 i mål C‑388/08 PPU, Leymann och Pustovarov. Den Europeiska arresteringsordern — åtal för ”annat brott”.
14. Dom av den 17 februari 2009 i mål C-465/07, Meki Elgafaji och Noor Elgafaji. Alternativt skyddsbehövande.
15. Dom av den 30 november 2009 i mål C-357/09, Kadzoev. Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna.
16. Dom av den 9 juni 2009 i mål 480/06, kommissionen mot Tyskland. Offentlig upphandling. Tilldelning utan anbudsinfordran av ett tjänstekontrakt till ett kommunalt aktiebolag.
17. Dom av den 10 september 2009 i mål C-573/07, Sea. Offentlig upphandling. Tilldelning utan anbudsinfordran av ett tjänstekontrakt till ett kommunalt aktiebolag. 18. Dom av den 16 juli 2009 i mål C-440/07 P, kommissionen mot Schneider Electric. Utomobligatoriskt ansvar till följd av kommissionens rättsstridiga handlande i samband med kontroll av företagskoncentration.
19. Dom av den 4 juni 2009 i mål C-8/08, T-Mobile Netherlands m.fl. Presumtion för ett konkurrensbegränsande samarbete.
20. Dom av den 7 juli 2009 i mål C-369/07, kommissionen mot Grekland. Återbetalning av statligt stöd genom kvittning.
21. Dom av den 2 december 2009 i mål C-89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. Tillämpning av den kontradiktoriska principen vid tribunalens officialprövning.
22. Dom av den 9 juli 2009 i mål C-319/07 P, 3F. Arbetstagarorganisations möjlighet att väcka talan i mål om statligt stöd.
23. Dom av den 15 oktober 2009 i mål C-263/08, Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening. Organisationers möjligheter att väcka talan enligt miljöbalken.

 

1. Dom av den 10 februari 2009 i mål C-110/05, kommissionen mot Italien
Kan nationella bestämmelser som inte reglerar en varas egenskaper, utan endast dess användning, utgöra handelshinder enligt artikel 28 EG (numera artikel 34 EUF)? Denna principiellt mycket viktiga fråga besvarar domstolen jakande i detta mål.
    Målet angick ett italienskt förbud mot att använda släpvagnar på mopeder och motorcyklar. Kommissionen väckte en fördragsbrottstalan med yrkandet att förbudet stod i strid med artikel 28 EG om fri rörlighet för varor. En rad medlemsstater yttrade sig till EUdomstolen och anförde bl.a. att domstolens s.k. Keck och Mithouard praxis,2 enligt vilken vissa säljformer undantas från tillämpningsområde av artikel 28 EG, även bör tillämpas analogt på en nationell bestämmelse som begränsar eller förbjuder vissa användningsformer för en vara.
    EU-domstolen preciserade inledningsvis att, vad gäller släpvagnar som inte är speciellt tillverkade för motorcyklar, hade kommissionen inte visat att förbudet i fråga hindrar tillträdet till marknaden. Kommissionens talan kunde således inte vinna bifall i denna del.
    Vad avser släpvagnar som är speciellt tillverkade för att kopplas till motorcyklar, konstaterade domstolen att förbudet hade en avsevärd inverkan på konsumenternas beteende, vilket i sin tur påverkar varans tillträde till den aktuella medlemsstatens marknad. Förbudet i fråga gjorde att det inte finns någon efterfråga på den italienska marknaden för sådana släpvagnar, vilket hindrar importen. Härav följde enligt domstolen att den italienska regeln omfattas av förbudet i artikel 28 EG, om lagstiftningen inte kan motiveras objektivt.
    I detta avseende fann EU-domstolen att den italienska regeln har till syfte att säkerställa trafiksäkerheten, vilket utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i den fria rörligheten för varor. Domstolen hänvisade också till att en medlemsstat i princip kan besluta om vilken nivå som skall gälla för trafiksäkerheten och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Domstolen konstaterade därefter att medlemsstaternas bevisbörda i fördragsbrottsmål inte innebär ett krav på att de med säkerhet ska kunna visa att ingen annan upptänklig åtgärd gör det möjligt att uppnå den aktuella målsättningen under samma villkor.
    Domstolen konkluderade mot denna bakgrund att, även om det inte var uteslutet att andra åtgärder än förbudet i fråga kunde garantera en viss nivå av trafiksäkerhet, kunde Italien inte nekas möjligheten att uppnå det aktuella trafiksäkerhetsmålet genom att införa allmänna regler som är okomplicerade, enkla att förstå och tillämpa samt lätta att administrera och kontrollera efterlevnaden av. Domsto-

 

2 Dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard, REG 1993, s. I-6097, svensk specialutgåva s. I-431.

len fann således att det italienska förbudet var motiverat av trafiksäkerhetsskäl.
    Målet hade först lottats till en avdelning bestående av tre domare, men hänsköts till domstolens stora avdelning (13 domare). Utgången i målet kommer att få stor prejudiciell betydelse vad avser nationella bestämmelser som reglerar användningen av varor, och skriver in sig i domstolens vägledande rättspraxis på varuområdet efter målen Dassonville,3 Cassis de Dijon4 och Keck.5 Domen bryter ny mark genom att domstolen tillämpade ett helt nytt kriterium där det är avgörande ”hur mycket” regeln påverkar konsumenternas beteende eller efterfrågan på den berörda marknaden, och därmed varans marknadstillträde. I det aktuella fallet stod det klart att ett förbud mot att använda släpvagnar till motorcyklar påverkade dessa släpvagnars tillträde till marknaden. Man kan dock lätt föreställa sig andra situationer där det inte blir lika enkelt att bedöma om detta villkor är uppfyllt, exempelvis där regeln i fråga förbjuder vissa användningsformer av en vara. Frågan blir då när användningen av varan begränsas så mycket att det innebär en begränsning av varans marknadstillträde.
    Domen är i övrigt mycket intressant vad gäller domstolens tillämpning av proportionalitetsprincipen, i det att domstolen lättat på medlemsstatens bevisbörda och tagit hänsyn till att reglerna i fråga skall vara enkla. Därmed har domstolen frångått sin tidigare praxis enligt vilka medlemsstaterna har en relativt tung bevisbörda och inte med framgång har kunnat åberopa att en viss ordning kan ge upphov till administrativa svårigheter.

 

2. Dom av den 4 juni 2009 i mål C-142/05, Åklagaren mot Mickelsson och Roos
Domstolens nya praxis i det ovan refererade målet kommissionen mot Italien tillämpades några månader senare i det svenska målet Åklagaren mot Mickelsson och Roos. I detta mål konstaterade EU-domstolen att avsaknad av administrativa föreskrifter om användning av vattenskotrar utanför allmänna farleder kan utgöra ett handelshinder.
    Mickelsson och Roos åtalades för brott mot det i förordning (1993:1053) om användning av vattenskoter föreskrivna förbudet mot användning av vattenskotrar. Förordningen föreskrev att vattenskotrar endast får användas i allmän farled och i sådana vattenområden för vilka länsstyrelsen meddelar föreskrifter om att vattenskotrar får användas. Vid tidpunkten för åtalet hade länsstyrelsen emellertid ännu inte gett ut några sådana föreskrifter, vilket innebar att vattenskotrar endast fick användas i allmänna farleder.

 

3 Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville, REG 1974, s. 837, svensk specialutgåva s. 343. 4 Dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, REG 1979, s. 649, svensk specialutgåva, volym 4, s. 377. 5 Se fotnot 2.

Mickelsson och Roos gjorde gällande att tillämpningen av förordningen stred mot artikel 28 EG, eftersom förordningen innebar att det i realiteten endast finns ytterst begränsade möjligheter att använda vattenskotrar i Sverige.
    Domstolen konstaterade att när användarna av vattenskotrar hindras att bruka varorna på avsett sätt eller kraftigt begränsar deras användning, utgör sådana bestämmelser ett hinder för dessa varors tillträde till marknaden. Enligt domstolen ankommer det på den nationella domstolen att kontrollera om detta är fallet. I så fall utgör de svenska bestämmelserna en åtgärd som är förbjuden enligt artikel 28 EG — såvida de inte är motiverade enligt artikel 30 EG (numera artikel 36 EUF) eller av tvingande krav av allmänintresse.
    Vad gäller frågan om huruvida bestämmelserna kunde motiveras, fann domstolen att en begränsning av eller ett förbud mot användning av vattenskotrar tveklöst var ägnat att säkerställa skyddet för miljön. I proportionalitetsfrågan konstaterade domstolen att medlemsstaterna inte kan nekas möjligheten att skydda miljön genom att införa allmänna bestämmelser som dels betingas av geografiska särdrag i den berörda medlemsstaten, dels är lätta för de behöriga myndigheterna att administrera och kontrollera efterlevnaden av. Domstolen fann att ett allmänt förbud mot användning av vattenskotrar utanför allmänna farleder utgör en åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda miljön, särskilt mot bakgrund av att länsstyrelsen hade behörighet att meddela genomförandeåtgärder om sådan ytterligare användning av vattenskotrar.
    Enligt domstolen skulle lagstiftningen däremot kunna anses proportionerlig om de behöriga myndigheterna är skyldiga att vidta genomförandeåtgärder, att myndigheterna i fråga faktiskt utövar denna behörighet, samt att åtgärderna i fråga vidtas inom rimlig tid från det att förordningen trädde i kraft.
    Domstolen betonade att det är den nationella domstolen som ska pröva omständigheterna i sak. Vattenskoterförordningen hade vid tidpunkten för omständigheterna i målet varit i kraft i cirka tre veckor. Domstolen uttalade att den omständigheten att några genomförandeåtgärder inte hade antagits vid den tidpunkten, inte nödvändigtvis behövde ha någon inverkan på proportionaliteten om den behöriga myndigheten inte haft tillräckligt med tid att bereda de aktuella åtgärderna.
    Domstolen påminde även av om den allmänna principen i gemenskapsrätten om retroaktiv tillämpning av den strafflagstiftning och den påföljd som är mest förmånlig för den tilltalade. Om genomförandeåtgärderna antagits inom en rimlig tid, men efter tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, och användning av vattenskotrar tillåts i det aktuella vattenområdet, måste det vara tillåtet för de tilltalade att åberopa detta.

Domstolen förtydligar i detta mål att de nationella domstolarna ansvarar för den svåra bedömning som följer av den ovan refererade domen kommissionen mot Italien (”hur mycket” begränsar reglerna användningen av varan i fråga?). I övrigt visar domstolen relativt stor förståelse för att myndigheterna ännu inte ”hunnit” anta kompletterande administrativa föreskrifter. Oskäliga dröjsmål verkar dock inte kunna accepteras och reglerna ska tolkas till förmån för de åtalade om användningen av skotrarna ägde rum inom ett vattenområde i vilket användning senare tillåts. Luleå tingsrätt ogillade sedermera åtalet mot Mickelsson och Roos med hänvisning till att det var oklart om det var förbjudet att framföra vattenskoter i de aktuella vattenområdena, eftersom länsstyrelsen vid tiden för gärningen inte hade meddelat några föreskrifter.

 

3. Dom av den 8 september 2009 i mål C-42/07, Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International
I denna dom klargjorde EU-domstolen sin rättspraxis i fråga om förhållandet mellan EG-fördragets regler om friheten att tillhandahålla tjänster, och nationella regleringar som föreskriver exklusivitet för anordnande av hasardspel via Internet.
    Begäran om förhandsavgörande hade framställts av en portugisisk domstol i ett mål mellan, å ena sidan, den portugisiska fotbollsligan (Liga) och speloperatören Bwin International Ltd (nedan kallat Bwin), och, å andra sidan, den allmännyttiga juridiska personen Departamento de Jogos da Santa Casa da Misericórdia de Lisboa (Santa Casa). Santa Casa, som har exklusiva rättigheter att anordna hasardspel i Portugal, hade ålagt Liga och Bwin böter med motiveringen att de hade åsidosatt den portugisiska lagstiftningen om tillhandahållande av vissa hasardspel via Internet.
    Den fråga EU-domstolen valde att ta ställning till var huruvida artikel 49 EG (numera artikel 56 EUF) utgör hinder för att en medlemsstat har en lagstiftning enligt vilken det är förbjudet för operatörer som är etablerade i andra medlemsstater, såsom Bwin, där de lagligen utför liknande tjänster, att erbjuda hasardspel i den förstnämnda medlemsstaten via Internet.
    I målet var det ostridigt att den portugisiska lagstiftningen medför en inskränkning av den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 49 EG. Frågan var därför huruvida den aktuella inskränkningen kunde godtas på grund av att den omfattas av de undantag som uttryckligen anges i EG-fördraget, eller om de i enlighet med domstolens rättspraxis kunde anses vara motiverade av tvingande skäl av allmänintresse.
    Domstolen erinrade inledningsvis om sina tidigare uttalanden på området, enligt vilka medlemsstaterna bl.a. är fria att fastställa målsättningarna för sin politik i fråga om hasardspel och, vid behov, exakt fastställa den eftersträvade skyddsnivån.

Domstolen undersökte därefter huruvida den inskränkning av tillhandahållandet av hasardspel via Internet som föreskrivs i den portugisiska lagstiftningen var proportionerlig. Domstolen erinrade om att en nationell lagstiftning måste säkerställa förverkligandet av det åberopade målet på ett sammanhängande och systematiskt sätt för att den skall anses proportionerlig.
    I detta avseende konstaterade domstolen att brottsbekämpning kan utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse, som kan motivera inskränkningar vad gäller de operatörer som tillåts tillhandahålla tjänster på området för hasardspel. Dessa spel medför nämligen stora risker för brott och bedrägerier, med beaktande av de betydande belopp som kan samlas in och de vinster som kan erbjudas spelarna. Vidare påminde domstolen om att den i sin tidigare rättspraxis funnit att ett system där spel endast tillåts i begränsad omfattning, och med stöd av exklusiva rättigheter, har fördelen att spelverksamheten kanaliseras till en begränsad krets och att risken för att verksamheten används för bedrägerier och brott minskar.
    Beviljandet av ensamrätt för anordnandet av hasardspel via Internet till en enda operatör, såsom Santa Casa, kan enligt domstolen möjliggöra att spelverksamheten kanaliseras till en begränsad krets. Det kan anses vara ägnat att skydda konsumenterna mot bedrägerier från operatörernas sida, i synnerhet som organisationen är föremål för myndigheternas noggranna övervakning.
    Domstolen avfärdade därefter Liga och Bwins argument som grundades på den gemenskapsrättsliga principen om ömsesidigt erkännande. Domstolen påminde om att området för hasardspel som tillhandahålls via Internet inte har varit föremål för någon harmonisering på gemenskapsnivå. En medlemsstat har således rätt att anse att endast den omständigheten att en operatör lagligen erbjuder tjänster på detta område i en annan medlemsstat — där denne är etablerad och i princip redan är föremål för i lag föreskrivna krav och kontroller utförda av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten — inte utgör en tillräcklig garanti för att de inhemska konsumenterna skyddas mot riskerna för bedrägeri och brottslighet. Denna slutsats motiverades med hänvisning till de svårigheter som myndigheterna i etableringsmedlemsstaten i ett sådant sammanhang kan ha att bedöma operatörernas yrkesmässiga förtjänster och redbarhet.
    Domstolen framhöll vidare, i vad som närmast får betraktas som ett obiter dictum, att avsaknaden av direktkontakt mellan konsumenten och operatören gör att hasardspel som är åtkomliga via Internet medför andra typer av och större risker vad gäller bedrägerier gentemot konsumenterna, jämfört med vad som var fallet på de traditionella marknaderna för sådana spel. Domstolen uteslöt inte heller att en operatör som sponsrar vissa sportevenemang för vilka samma operatör anordnar vadhållning — och som också sponsrar vissa lag som del-

tar i dessa evenemang — befinner sig i en situation där denne direkt eller indirekt kan påverka resultatet och således öka sin vinst.
    Domstolens slutsats var att inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster kunde anses vara motiverad med hänsyn till målet att bekämpa bedrägeri och brottslighet, detta mot bakgrund av de särdrag som utmärker tillhandahållandet av hasardspel via Internet.
    Trots vad som måste betraktas som ett närmast totalt nederlag, söker Internetoperatörerna på spelmarknaden förneka att EUdomstolen dragit undan mattan för deras regulatoriska kampanj, som grundar sig på att spellagstiftningar som vilar på exklusiva rättigheter skulle strida mot EU-rätten. Den refererade domen utgör en bekräftelse av Spelutredningens slutsats (SOU 2008:124) att en genomgång av EU- och EFTA-domstolens domar i lotterimålen visar att medlemsstaterna har ett stort utrymme att bestämma mål och medel för sin spelpolitik, och därmed vad som behövs för att skydda spelarna. Den ligger även väl i linje med Europaparlamentets resolution av den 10 mars 2009 om integriteten för hasardspel online, i vilken Europaparlamentet påpekar att medlemsstaterna har ett intresse och en rätt att reglera och kontrollera sina hasardspelmarknader i enlighet med sina traditioner och kulturer för att bl.a. skydda konsumenterna mot beroende, bedrägeri, penningtvätt och uppgjorda matcher inom idrotten. Europaparlamentet ger även uttryck för uppfattningen att hasardspelsoperatörer måste följa lagstiftningen i den medlemsstat där de tillhandahåller sina tjänster och där konsumenten är bosatt. Den refererade domen kan antas bli direkt relevant vid EU-domstolens prövning av den svenska spelregleringen i det av Svea hovrätt hänskjutna målen C-447/08 och C-448/08, Sjöberg och Gerdin.

 

4. Dom av den 27 januari 2009 i mål C-318/07, Persche
”Charity begins at home” sägs det, men är hela EU numera att betrakta som vårt hem även vad gäller välgörenhet? I denna dom slår EUdomstolen fast att artikel 56 EG (numera artikel 63 EUF) om fri rörlighet för kapital utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det endast ges skattemässigt avdrag för gåvor till erkänt allmännyttiga organisationer som har hemvist i den egna medlemsstaten och inte till motsvarande organisationer i andra medlemsstater.
    Hein Persche, skatterådgivare bosatt i Tyskland, yrkade i sin inkomstdeklaration för år 2003 avdrag för en gåva in natura som han skänkt till ett äldreboende med tillhörande barnhem beläget i en ort i Portugal där Persche ägde en bostad. Tyska skattemyndigheten avslog yrkandet på grund av att gåvomottagaren inte hade hemvist i Tyskland. Bundesfinanzhof, till vilken målet överklagades, valde att ställa ett antal frågor till EU-domstolen.
    Domstolen slog fast att den skattemässiga behandlingen av såväl penninggåvor som gåvor in natura omfattas av fördragets bestämmelser om kapitalrörelser, med undantag av de fall där transaktionens

samtliga beståndsdelar begränsar sig till en och samma medlemsstat. Det förhållandet, att det i Tyskland inte medges avdragsrätt för gåvor till erkänt allmännyttiga organisationer när dessa har hemvist i andra medlemsstater, innebär att tyska skattskyldiga personers vilja att skänka gåvor till förmån för nämnda organisation kan påverkas. Lagstiftningen utgjorde därför en restriktion av den fria rörligheten för kapital.
    Frågan var därför om lagstiftningen utgjorde ojämlik behandling som är tillåten enligt artikel 58.1 a EG (numera artikel 65.1 a EUF) eller sådan godtycklig diskriminering eller förtäckt begränsning som är förbjuden enligt artikel 58.3 EG (numera artikel 65.3 EUF). Avgörande är om skillnaden i behandling endast avser situationer som objektivt sett är olika, eller om skillnaden kan rättfärdigas av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom behovet av att upprätthålla en effektiv skattekontroll.
    Domstolen fann att en organisation, som har sin hemvist i en medlemsstat och uppfyller de villkor som en annan medlemsstat uppställt för beviljande av skattemässiga fördelar, befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för erkänt allmännyttiga organisationer som har hemvist i denna sistnämnda medlemsstat. Domstolen konstaterade att en medlemsstat inte får begränsa skattemässiga fördelar till att endast gälla organisationer som har hemvist i den aktuella medlemsstaten och som kan avlasta nämnda medlemsstat från vissa av dess åligganden. Däremot står det medlemsstaterna fritt att definiera vad som utgör allmännyttiga ändamål.
    Domstolen erkände att skattemässiga avdrag för gåvor till allmännyttiga organisationer kan leda till att sådana organisationer träder i det allmännas ställe beträffande fullgörandet av vissa åligganden. Ett sådant åtagande kan leda till minskade kostnader för den berörda medlemsstaten, vilket i sin tur åtminstone delvis kan kompensera för de minskade skatteintäkter som avdragsrätten för gåvor föranleder. Detta motiverar dock inte att en medlemsstat, i fråga om skattemässiga avdrag, kan införa en skillnad i behandlingen mellan erkänt inhemska allmännyttiga organisationer och sådana organisationer som har hemvist i en annan medlemsstat. Av fast rättspraxis framgår nämligen att behovet av att förhindra minskade skatteintäkter inte förekommer bland de ändamål som anges i artikel 58 EG, och inte heller bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan rättfärdiga en restriktion av en genom fördraget inrättad frihet.
    Domstolen tillade dock att detta inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att med automatik erkänna utländska organisationer såsom allmännyttiga. Icke desto mindre gäller att, när en utländsk allmännyttig organisation även uppfyller de villkor som uppställs för ett sådant erkännande i lagstiftningen i en annan medlemsstat, och den har till ändamål att främja identiska samhällsintressen, får myndigheterna i denna stat inte förvägra denna organisation rätten till li-

kabehandling endast av den anledningen att organisationen inte har hemvist i nämnda medlemsstat.
    Domstolen konstaterade slutligen att lagstiftningen inte kunde rättfärdigas av svårigheter för gåvogivarens medlemsstat att kontrollera allmännyttiga organisationer i andra medlemsstater.
    I denna dom har domstolen gått långt vad avser likabehandlingen av inhemska välgörenhetsorganisationer och sådana organisationer i andra EU-medlemsstater. EU-samarbetet innebär därmed en form av socialt ansvarstagande även för förhållanden i andra medlemsstater. Detta ligger väl i linje med domstolens rättspraxis enligt vilken medlemsstaterna vid utformningen och tillämpningen av sina lagstiftningar ska iaktta en viss ekonomisk solidaritet med medborgarna i andra medlemsstater.6

5. Dom av den 27 oktober 2009 i mål C-115/08, CEZ
Med denna dom visar domstolen hur stor betydelse den tillmäter likabehandlingsprincipen i artikel 12 i EG-fördraget (numera artikel 18 EUF). Principen tillämpas även inom tillämpningsområdet för Euratomfördraget (EA), trots att den inte formulerats i detta fördrag.
    Den österrikiska delstaten Land Oberösterreich väckte talan mot det tjeckiska energiföretaget CEZ, som driver kärnkraftverket Temlin, vilket ligger i Tjeckien, 50 km från den österriskiska gränsen. Land Oberösterreich yrkade att CEZ skulle åläggas att förhindra störningar, eller risker för störningar, som beror på joniserande strålning som kan komma från kärnkraftverket. Fråga uppkom om tillämpningen av en bestämmelse i tjeckisk rätt, enligt vilken talan inte kan väckas om åläggande att upphöra med störningar från anläggningar för vilka administrativt tillstånd finns. I en nyligen avkunnad dom hade en annan tjeckisk domstol fastställt att endast tillstånd som meddelats av österriskiska myndigheter omfattas av bestämmelsen. Den hänskjutande rätten undrade om denna skillnad i behandling strider mot artiklarna 10 EG, 12 EG, 28 EG eller 43 EG (numera artiklarna 4.3, 18, 34 och 49 EUF).
    Domstolen fann att målet rörde Euratomfördraget, vilket domstolen är behörig att tolka enligt artikel 150 EA. Trots att artikel 305.2 EG (motsvarande bestämmelse finns inte i EUF) uttryckligen föreskriver att bestämmelserna i EG-fördraget inte ska inverka på bestämmelserna i Euratomfördraget, och trots att Euratomfördraget inte innehåller uttryckliga bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, fann domstolen att den allmänna likabehandlingsprincipen utgör en allmän princip som även är tillämplig på Euratomfördraget. Domstolen hänvisade bl.a. till att det skulle strida mot båda fördragens syfte och inbördes samband om diskriminering på grund av nationalitet, som enligt artikel 12 EG är förbjuden inom

 

6 Se bl.a. dom av den 15 mars 2005 i mål C‑209/03, Bidar, REG 2005, s. I‑2119, punkt 56.

EG-fördragets tillämpningsområde, alltjämt tolererades inom Euratomfördragets tillämpningsområde.
    I sak fann domstolen att diskrimineringsförbudet utgör hinder mot att tillämpa den aktuella bestämmelsen om begränsningar i talerätten beroende på var kärnkraftverket var beläget och vilken myndighet som meddelat tillstånd.
    Genom domen befäster domstolen betydelsen av likabehandlingsprincipens tillämpning inom EU-rätten. Domstolen anlägger med en extremt teleologisk tolkning ett helhetsperspektiv, enligt vilken det skulle strida mot båda fördragens syfte och inbördes samband om diskriminering på grund av nationalitet ”alltjämt tolererades”.

 

6. Dom av den 10 mars 2009 i mål C-345/06, Heinrich
I detta mål har EU-domstolen klargjort att förordningar eller delar av dessa inte är bindande, om de i strid mot artikel 254.2 EG (numera artikel 297 EUF) inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
    Upprinnelsen till målet var att Dr Heinrich år 2005 inte tilläts passera säkerhetskontrollen på flygplatsen Wien-Schwechat, eftersom han medförde tennisracketar i sitt handbagage. Dessa ansågs utgöra förbjudna föremål enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten.7 Av fakta i målet framgår att Dr Heinrich ändå lyckades stiga ombord på planet med tennisracketarna som handbagage, varvid säkerhetspersonalen beordrade honom att lämna planet.
    Dr Heinrich väckte talan vid österrikisk domstol, som påpekade att personer som för med sig förbjudna föremål enligt en förteckning som anges i en bilaga till förordning nr 622/20038 inte får passera säkerhetskontrollen eller gå ombord på planet. Om de gör det, ska de drabbas av ”effektiva, proportionella och avskräckande” sanktioner enligt artikel 12 i förordning nr 2320/2002. Den hänskjutande domstolen ansåg därför att bestämmelserna i bilagan till förordning nr 622/2003 inte enbart riktade sig till statliga organ, utan även till enskilda.
    EU-domstolen fann att bilagan till förordning nr 622/2003, som i dess nuvarande lydelse enligt förordning nr 68/2004,9 inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, är inte rättsligt bindande i den mån som den syftar till att införa skyldigheter för enskil-

 

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten, EGT L 355, s. 1. 8 Kommissionens förordning (EG) nr 622/2003 av den 4 april 2003 om åtgärder för att genomföra gemensamma grundläggande standarder avseende luftfartsskydd, EUT L 89, s. 9. 9 Kommissionens förordning (EG) nr 68/2004 av den 15 januari 2004 om ändring av förordning (EG) nr 622/2003 om åtgärder för att genomföra gemensamma grundläggande standarder avseende luftfartsskydd (EUT L 10, s. 14).

da. Åtgärder för att anpassa förteckningen över föremål som är förbjudna inom behörighetsområden eller ombord på luftfartyg, kan därför inte kan göras gällande gentemot enskilda i den mån dessa föremål anges i bilagan till förordning nr 622/2003.
    Dessutom kan en rättsakt som har antagits av en gemenskapsinstitution inte heller göras gällande mot fysiska och juridiska personer i en medlemsstat innan de har getts möjlighet att ta del av rättsakten genom att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning i vederbörlig ordning. Rättssäkerhetsprincipen kräver i synnerhet att en gemenskapsbestämmelse gör det möjligt för dem som berörs av den att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Enskilda ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed.
    Åtgärder för att anpassa förteckningen över förbjudna föremål, som bifogats förordning nr 2320/2002, ska under alla omständigheter offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, i den mån de medför skyldigheter för enskilda. Det saknar relevans huruvida dessa åtgärder och de bestämmelser som de avser direkt medför skyldigheter för enskilda eller ålägger medlemsstaterna att föreskriva sådana. I båda fallen måste de nämligen offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.
    Redan av ordalydelsen i artikel 254.2 EG följer att rådets och kommissionens förordningar ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och att de ska träda i kraft den dag som anges i rättsakterna eller, i annat fall, den tjugonde dagen efter offentliggörandet. Av EU-domstolens tidigare praxis framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att en förordning endast har rättsverkan om den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (se domen i målet Skoma-Lux).10 Utgången i den refererade domen var mot denna bakgrund tämligen självklar.

 

7. Dom av den 10 februari 2009 i mål C-185/07, Allianz
I denna dom uttalar sig domstolen om huruvida en nationell domstol, enligt förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område11 (”Bryssel I-förordningen”), kan förhindras att pröva frågan om ett skiljeavtals giltighet och tillämplighet på grund av en s.k. anti-suit injunction.
    Bakgrunden kan i korthet sammanfattas enligt följande. Erg Petroli SpA (”Erg”) hade vänt sig till sina försäkringsbolag, Allianz och Generali, för att få ersättning för de skador som Front Comor, ett fartyg ägt

 

10 Dom av den 11 december 2007 i mål C‑161/06, Skoma-Lux, REG 2007, s. I‑10841, punkt 33. 11 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

av West Tankers och som befraktats av Erg, hade orsakat dess pir i Syrakusa (Italien). Allianz och Generali utbetalade ersättningen och väckte sedermera talan mot West Tankers vid Tribunale di Siracusa (Italien), för att regressvis återkräva de belopp som de hade utbetalat till Erg. West Tankers gjorde dock gällande att denna domstol saknade behörighet på grund av ett skiljeavtal mellan Erg och West Tankers, i vilket det föreskrevs att skiljeförfarande skulle äga rum i London (Förenade kungariket).
    Samtidigt väckte West Tankers talan vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Förenade kungariket), och yrkade att tvisten mellan nämnda bolag å ena sidan, och Allianz och Generali å andra sidan, skulle avgöras genom skiljeförfarande i enlighet med skiljeavtalet. West Tankers yrkade även att domstolen skulle meddela ett förbud för Allianz och Generali att inleda något annat förfarande än skiljeförfarandet samt mot att vidhålla den talan som väckts vid Tribunale di Siracusa (nedan kallat ”anti‑suit injunction”). I beslut av den 21 mars 2005 biföll High Court of Justice West Tankers yrkanden och meddelade den anti-suit injunction som hade yrkats gentemot Allianz och Generali.
    Allianz och Generali överklagade domen till House of Lords och gjorde gällande att det meddelade förbudet stod i strid med Bryssel Iförordningen. House of Lord beslutade att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
    Såväl West Tankers som Förenade kungariket ansåg att det omtvistade förbudet inte var oförenligt med förordning nr 44/2001, då det i artikel 1.2 d i förordningen föreskrivs att nämnda förordning inte är tillämplig på skiljeförfaranden.
    Domstolen konstaterade att den omständigheten att en domstol i en medlemsstat, genom en anti-suit injunction, hindras att, i enlighet med artikel 1.2 d i Bryssel I-förordningen, pröva huruvida denna är tillämplig på den tvist som domstolen hade att pröva, innebär att domstolen fråntas rätten att avgöra frågan om sin egen behörighet i enlighet med Bryssel I-förordningen.
    En sådan anti-suit injunction strider mot det ömsesidiga förtroende som medlemsstaterna tillerkänner varandras rättssystem och rättsliga institutioner och på vilket bestämmelserna om behörighet i Bryssel Iförordningen bygger. En domstol i en annan medlemsstat hindras från att utöva sin behörighet att avgöra huruvida nämnda förordning är tillämplig.
    Domstolen slog därför fast att ett förbud som en domstol i en medlemsstat har meddelat, i syfte att hindra en person från att väcka eller vidhålla en talan vid en domstol i en annan medlemsstat på grund av att en sådan talan strider mot ett skiljeavtal, är oförenligt med Bryssel I-förordningen.

Domstolen befäster och utvecklar den princip som kommit till uttryck i tidigare praxis.12 Ett förbud för en part att väcka eller vidhålla en talan vid en domstol i en medlemsstat är som utgångspunkt inte förenligt med den ordning som inrättats genom Bryssel Iförordningen, även om frågan rör skiljeavtal. Värt att notera är också att domstolen gör en referens till folkrätten och konstaterar att dess slutsats har stöd i artikel II.3 i konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar som undertecknades i New York den 10 juni 1958 (den s.k. New York-konventionen).13

8. Dom av den 16 juli 2009 i mål C-189/08, Zuid-Chemie
I denna dom klargör domstolen tolkningen av artikel 5.3 i Bryssel Iförordningen,14 enligt vilken talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas vid domstolen i ”den ort där skadan inträffade”.
    Bakgrunden till målet var att Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna) begärde ett förhandsavgörande i ett mål mellan ZuidChemie BV (”Zuid-Chemie”), ett företag som tillverkar konstgödsel och som har sitt säte i Sas van Gent (Nederländerna), och Philippo's Mineralenfabriek NV/SA (”Philippo's”), Essen (Belgien).
    Tvisten gällde en leverans från det sistnämnda företaget till ZuidChemie av ett ämne som används vid tillverkningen av konstgödsel, vilket var förorenat. Zuid-Chemie påstod sig ha lidit skada på grund av detta.
    Genom sin första fråga ville den hänskjutande domstolen få klarhet i om artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen ska tolkas så, att orden ”den ort där skadan inträffade”, avsåg den ort där den felaktiga produkten levererades till köparen eller om detta begrepp avser den ort där den ursprungliga skadan inträffade vid normal användning av produkten för det syfte som denna var avsedd för.
    Domstolen konstaterade bl.a. att det följde av fast rättspraxis enligt artikel 5.3 i Brysselkonventionen (som numera har ersatts av den likalydande bestämmelsen i Bryssel-I-förordningen) att uttrycket den ort där skadan inträffade ska tolkas så, att det omfattar både den ort där skadan inträffade och den ort där den omständighet som orsakat skadan inträffade, så att käranden kan välja att väcka talan mot svaranden vid domstol på någon av dessa orter.
    Domstolen slog emellertid fast att den ort där skadan uppkommit inte ska förväxlas med den ort där den omständighet inträffat, som medfört att själva produkten skadats, eftersom denna ort nämligen är den ort där den händelse ägt rum som förorsakat skadan. Den ort där

 

12 Se dom av den 9 december 2003 i mål C‑116/02 Gasser, REG 2003, s. I‑14693 och dom av den 27 april 2004 i mål C‑159/02, Turner, REG 2004, s. I‑3565. 13 United Nations Treaty Collection, Band 330, s. 3, SÖ 1972:1. 14 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

”skadan materialiserats” är enligt domstolen den ort där den skadevållande handlingen har lett till en skadebringande verkan, det vill säga där den skada visat sig konkret som uppkommit genom den felaktiga produkten.
    Domstolen ansåg, med hänsyn till det som framkommit, att orten där skadan inträffat endast kunde vara Zuid‑Chemies fabrik i Nederländerna, där mikromix, som var den felaktiga produkten, hade bearbetats till konstgödsel och orsakat en skada i form av sakskada på denna konstgödsel. Domstolen slog därför fast att artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen ska tolkas så, att orden ”den ort där skadan inträffade”, i en sådan tvist som i målet vid Hoge Raad, avser den ort där den ursprungliga skadan inträffade vid normal användning av produkten för det syfte som den är avsedd för.
    Domstolens tolkning av innebörden av begreppet ”den ort där skadan inträffade” är intressant, i det att domstolen betonar vikten av att begreppet inte förväxlas med ”den ort där den händelse ägde rum som förorsakade skadan.” Domen är således särkilt intressant med avseende på köp av varor som skall integreras i den egna tillverkningen etc., då frågan om jurisdiktion, utifrån den ort där skadan inträffade, i dessa situationer kommer att vara avhängig frågan huruvida skadan inträffade vid normal användning av produkten, oaktat platsen för leverans.

 

9. Dom av den 16 juli 2009 i mål C-168/08, Hadadi
I denna dom förtydligar EU-domstolen tolkningen av bestämmelserna i förordning (EG) nr 2201/2003 om behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad.15 Frågan var huruvida en ungersk eller en fransk domstol är behörig att fatta beslut i mål om äktenskapsskillnad, om båda makarna har hemvist i Frankrike och både har såväl ungerskt som franskt medborgarskap.
    Iaszio Hadadi och Csilla Marta Mesko, både ungerska medborgare, ingick äktenskap i Ungern år 1979. År 1980 utvandrade de till Frankrike där de fortfarande är bosatta och där de 1985 blev franska medborgare. Makarna har således numera både ungerskt och franskt medborgarskap.
    När Iaszio Hadadi först ansökte om äktenskapsskillnad vid domstolen i Pest i Ungern, och Csilla Marta Mesko ett år senare ansökte om äktenskapsskillnad vid Tribunal de grande instance de Meaux i Frankrike, uppkom fråga om de franska domstolarna hade skyldighet att erkänna den ungerska domen om äktenskapsskillnad. Cour de cassation, till vilken det franska målet överklagades, beslutade att ställa ett antal tolkningsfrågor till EU-domstolen, bl.a. avseende hur bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 om behörighet i mål om äk-

 

15 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EUT L 338, s. 1.

tenskapsskillnad skall tolkas när makarna i fråga har dubbelt medborgarskap. De franska domstolarna hade bl.a. ansett att behörigheten för de ungerska domstolarna ”var mycket svag”, eftersom ingen av makarna haft sin hemvist där de senaste 20 åren.
    Domstolen konstaterade att även om frågan om dubbelt gemensamt medborgarskap inte regleras uttryckligen i den relevanta artikeln i förordning nr 2201/2003, innebär detta inte att nationella domstolar kan tillämpa nationell rätt eller tolkningsprincip. Unionsrättens enhetliga tillämpning och likhetsprincipen innebär att unionsrätten ska ges en självständig och enhetlig tolkning, om inte den relevanta unionsrättsliga bestämmelsen innehåller en uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar. De franska domstolarna kunde därför inte i ett fall rörande gemensamt dubbelt medborgarskap bortse från den omständigheten att de berörda även är medborgare i en annan medlemsstat, och behandla personerna som att de endast var franska medborgare.
    Vad gäller tolkningen av den relevanta bestämmelsen i förordning nr 2201/2003, artikel 3.1, konstaterade domstolen att denna bestämmelse anger flera behörighetsgrunder, bl.a. makarnas hemvist och båda makarnas medborgarskap. Domstolen tillade att det inte fastställts någon rangordning mellan grunderna, att samtliga kriterier är alternativa och att det således kan finnas flera behöriga domstolar samtidigt. Domstolen konstaterade att det inte i bestämmelsen föreskrivs något annat kriterium med avseende på medborgarskap, såsom bland annat hur stark anknytningen är. Ett sådant kriterium skulle inte endast försvåra tillämpningen av bestämmelserna, utan också begränsa de berörda personers val av behörig domstol.
    Domstolen uttalade slutligen att den omständigheten att förordning nr 2201/2003 enbart innehåller regler om domstols behörighet och inte några regler om lagval, kan innebära att makarna snabbt kan väcka talan vid en av de behöriga domstolarna för att säkerställa eventuella fördelar som följer av de materiella regler om äktenskapsskillnad som den domstol vid vilken talan väckts tillämpar enligt internationell privaträtt. Denna omständighet innebär inte att anhängiggörandet av ett mål vid en behörig domstol enligt reglerna i förordningen kan anses utgöra missbruk. Tvärtemot utgör artikel 3.1 hinder för att domstolarna i en medlemsstat anser att domstolarna i en annan medlemsstat, i vilken båda makarna också är medborgare, inte är behöriga, även om det skulle vara så att makarna i fråga inte har någon annan anknytning till den medlemsstaten.
    Frågorna om behörig domstol och villkoren för äktenskapsskillnad m.m. får större och större betydelse i dagens gränslösa EU. Avsaknaden av lagvalsregler på äktenskapsområdet ställer därför till stora problem. Domstolen bekräftar — med en liten pik till EU-lagstiftaren som inte har kunnat enas — att makar med den nuvarande reglering-

en har stor möjlighet och anledning att ”forumshoppa” för att uppnå de för sig mest fördelaktiga materiella reglerna.

 

10. Dom av den 23 december 2009 i mål C-403/09 PPU, Detiček
I denna dom behandlar EU-domstolen viktiga frågor rörande domstols behörighet i mål om föräldraansvar,16 särskilt vad avser tillämpningen av principen om ”barnets bästa”, barnets grundläggande rättigheter samt föräldrars möjligheter för att uppnå säkerhetsåtgärder när en förälder fört bort barnet till en annan medlemsstat.
    Makarna Jasna Detiček och Maurizio Sgueglia ansökte om äktenskapsskillnad vid domstolen i Tivoli (Italien), där makarna varit bosatta under 25 år. Samtidigt anhängiggjorde de ett mål om vårdnaden av deras dotter. Den 25 juli 2007 tillerkände domstolen interimistiskt Marizio Sgeglia ensam vårdnad om sin dotter och bestämde att hon tills vidare skulle placeras i fosterhem hos Calasanzsystrana i Rom. Samma dag lämnade Jasna Detiček Italien med sin dotter och bosatte sig i Slovenien, där Jasna Detiček är medborgare.
    Sloveniens Högsta domstol fastställde den 2 oktober 2008 att det italienska beslutet fick verkställas i Slovenien enligt förordning nr 2201/2003 och ett verkställighetsförfarande inleddes i syfte att dottern skulle återbördas till Maurizio Sgueglia och fosterhemmet.
    Den 28 november 2009 ansökte Jasna Detiček emellertid vid domstolen i Maribor (Slovenien) om att den domstolen skulle förordna om en interimistisk säkerhetsåtgärd, i form av att Jasna Detiček skulle tillerkännas vårdnaden av barnet. Denna domstol biföll ansökan och tillerkände henne interimistisk vårdnad av dottern med hänvisning till artikel 20 i förordning nr 2201/2003. Denna artikel hänvisar till ändrade förhållanden och barnets bästa. Domstolen fann att dottern hade funnit sig till rätta i sin sociala miljö i Slovenien. Ett återbördande till Italien med påtvingad placering i fosterhem skulle strida mot barnets bästa och barnet uppgavs dessutom ha uttryckt önskemål om att få stanna hos sin mor.
    Maurizio Sgueglia överklagade detta beslut till domstolen i andra instans i Maribor som beslutade att hänskjuta två tolkningsfrågor till EU-domstolen angående tolkningen av förordning nr 2201/2003.
    Domstolen erinrade att förordningens behörighetsregler är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. I första hand är det domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist då talan väcks, som är behöriga i mål om föräldraansvar. Det är nämligen dessa domstolar som med hänsyn till den geografiska närheten är bäst skickade att bedöma vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till barnets bästa.

 

16 Se rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EUT L 338, s. 1.

Domstolen konstaterade därefter att det i det aktuella fallet var den italienska domstolen som var behörig att i sak avgöra frågor rörande föräldraansvar. Även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak, ger emellertid artikel 20 i förordningen domstolarna i den medlemsstat där barnet befinner sig behörighet att vidta interimistiska åtgärder eller säkerhetsåtgärder under vissa närmare beskrivna omständigheter. Domstolen undersökte således huruvida de tre kumulativa villkoren i artikel 20 var uppfyllda.
    Vad avser villkoret att åtgärden ska vara brådskande, hade den slovenska domstolen ansett att detta villkor var uppfyllt. Barnet i fråga hade sedan den italienska domstolens beslut funnit sig väl till rätta i Slovenien. Ett återbördande till fosterhemsplacering i Italien skulle kunna innebära allvarlig skada. Domstolen fann emellertid inte att dessa skäl gav stöd för att åtgärden skulle vara brådskande. För det första skulle detta strida mot den genom förordning nr 2201/2003 införda principen om ömsesidigt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna. För det andra var förändringarna i barnets situation, som den slovenska domstolen hänvisade till, en följd av ett olovligt bortförande. Att anse situationen brådskande och medge en ändring i föräldraansvaret skulle således befästa en faktisk situation som följer av ett olovligt handlande. Det skulle stärka ställningen för den förälder som gjort sig skyldig till det olovliga bortförandet.
    Domstolen konstaterade dessutom att interimistiska åtgärder med stöd av artikel 20 endast kan vidtas med avseende på personer i den medlemsstat där de domstolar som har behörighet att vidta de interimistiska åtgärderna är belägna. Bestämmelsen var således inte tilllämplig eftersom den interimistiska åtgärden avseende föräldraansvar även vidtogs i förhållande till barnets pappa, som befann sig i Italien. Att medge interimistiska åtgärder skulle således även frånta barnet dess grundläggande rättighet till ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna. Domstolen konkluderade således att det inte var möjligt att medge att en domstol i en medlemsstat beslutar om en interimistisk åtgärd avseende föräldraansvar, när en domstol i en annan medlemsstat som enligt förordningen är behörig att pröva vårdnadstvisten i sak, redan har meddelat en dom i vilken den ene föräldern interimistiskt tillerkänts vårdnaden av barnet.
    Domen visar vilka svåra beslut såväl nationella domstolar som EUdomstolen ställs inför i mål om föräldraansvar. Det är svårt att inte ha sympati för den slovenska domstolen som, med hänsyn till barnets bästa, ansåg att den interimistiska vårdnaden skulle övergå till modern. Domstolen fasthöll emellertid, om än med en något krystad motivering, förordningens system med strikt ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut såsom nödvändigt om systemet ska fungera. Det är därför upp till modern att visa för den italienska domstolen, som ska ta slutlig ställning i frågan om föräldraansvar, att hon kan ta hand om sin dotter.

11. Dom av den 6 oktober 2009 i mål 133/08, ICF
I denna dom uttalar sig domstolen om tolkningen av artikel 4 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (härefter ”Romkonventionen”).17 Domstolen förtydligar förhållandet mellan anknytningskriterierna (i avsaknad av parternas lagval) i artikel 4.2–4 och i artikel 4.5, enligt vilken punkterna 2–4 inte ska gälla om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land.
    Bakgrunden till domen var att Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna) begärde ett förhandsavgörande i ett mål i vilket Intercontainer Interfrigo SC, ett bolag etablerat i Belgien (nedan kallat ”ICF”), hade väckt talan mot Balkenende Oosthuizen BV (nedan kallat ”Balkenende”) och MIC Operations BV (nedan kallat ”MIC”), två bolag som är etablerade i Nederländerna. ICF yrkade att dessa båda bolag skulle förpliktas att betala obetalda fakturor som utställts inom ramen för ett befraktningsavtal som ingåtts mellan parterna.
    Befraktningsavtalet hade ingåtts i augusti 1998 mellan ICF, å ena sidan, och Balkenende och MIC, å andra sidan, inom ramen för ett projekt avseende en tågförbindelse för godstransporter mellan Amsterdam (Nederländerna) och Frankfurt am Main (Tyskland). Parterna ingick inget skriftligt avtal men fullgjorde, under en kort tid, vad som överenskommits. ICF tillsände likväl MIC ett utkast till avtal, i vilket angavs att belgisk lag skulle vara tillämplig lag för avtalet.
    Den 24 december 2002 väckte ICF talan mot Balkenende och MIC vid Rechtbank te Haarlem (Nederländerna) i syfte att få dem att betala en obetald faktura. Balkenende och MIC gjorde gällande att fordran i målet var preskriberad enligt nederländsk rätt.
    Enligt ICF var fordran inte preskriberad, eftersom preskriptionen enligt belgisk rätt, som enligt bolaget utgjorde den lag som var tilllämplig på avtalet, ännu inte hade inträtt. I detta avseende gjorde ICF gällande att det avtal som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen inte var ett transportavtal. Tillämplig lag skulle därför inte fastställas på grundval av artikel 4.4 Romkonventionen, utan på grundval av artikel 4.2, enligt vilken den lag som är tillämplig på avtalet ska vara lagen i det land där ICF:s huvudsakliga verksamhetsställe var beläget.
    Mot bakgrund av de i målet skiljaktiga meningarna avseende tolkningen av artikel 4 Romkonventionen, beslutade Hoge Raad der Nederlanden att förklara målet vilande och ställde fem tolkningsfrågor till EU-domstolen.
    Domstolen konstaterade bl.a. att artikel 4.1 andra meningen Romkonventionen ska tolkas på så sätt, att en del av ett avtal kan vara underkastad en annan lag än den som tillämpas på avtalet i övrigt, en-

 

17 Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 70).

dast om nämnda del har ett ”självständigt syfte”. Domstolen slog även fast att artikel 4.5 Romkonventionen ska tolkas på så sätt att om det klart framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som fastställs på grundval av ett av de kriterier som föreskrivs i artikel 4.2–4.4 Romkonventionen, ankommer det på domstolarna att bortse från dessa kriterier och tillämpa lagen i det land som avtalet har närmast anknytning till.
    Domstolen klargör när presumtionerna i artikel 4.2–4.4 Romkonventionen kan frångås. Romkonventionen har numera ersatts av Rom I-förordningen.18 I denna har presumtionerna delvis reviderats och transportavtal regleras numera i en särskild artikel (se artikel 5 Rom Iförordningen). Dessutom har ett uppenbarhetsrekvisit motsvarande det som domstolen i den här refererade domen tolkade in i artikel 4.5 införts i Rom I-förordningen. Vid framtida tolkning av detta uppenbarhetsrekvisit kommer därför domstolens uttalanden i den refererade domen att vara av stort intresse.

 

12. Dom av den 6 oktober 2009 i mål C-123/08, Wolzenburg
I denna dom konstaterade EU-domstolen att artikel 12 EG (numera artikel 18 EUF) kan åberopas även vad avser nationella bestämmelser som införlivar den europeiska arresteringsordern (nedan kallad ”rambeslutet”),19 men inte är till hinder för olik behandling av nationella medborgare och medborgare från andra medlemsstater som vistats i medlemsstaten i fråga i kortare tid än fem år.
    Bakgrunden kan i relevanta delar sammanfattas enligt följande. Den 13 juli 2006 utfärdade Staatsanwaltschaft Aachen (nedan kallad ”den tyska utfärdande rättsliga myndigheten”) en europeisk arresteringsorder avseende Dominic Wolzenburg, som sedermera greps och häktades i Nederländerna.
    Den 3 augusti 2006 översände den tyska utfärdande rättsliga myndigheten den europeiska arresteringsordern, utfärdad den 13 juli 2006, till Internationale Rechtshulpkamer vid Rechtbank Amsterdam (avdelningen för internationellt samarbete vid domstolen i Amsterdam) (nedan kallad ”den nederländska verkställande rättsliga myndigheten”), och begärde att Dominic Wolzenburg skulle överlämnas för att den påföljd på ett år och nio månader som han hade dömts till skulle kunna verkställas. Dominic Wolzenburg samtyckte inte till att överlämnas av den nederländska verkställande rättsliga myndigheten till den tyska utfärdande rättsliga myndigheten, enligt det förenklade förfarande som föreskrevs i den nederländska lagstiftningen. Rechtbank Amsterdam beslutade därför att vilandeförklara målet och ställde fem tolkningsfrågor till EU-domstolen rörande bl.a. tolkningen av artikel 4.6 i ram-

 

18 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16) (”Rom I-förordningen”) som trädde i kraft den 17 december 2009. 19 EGT L 190, s. 1.

beslutet och om huruvida artikel 12 EG kunde åberopas i det aktuella fallet. Rechtbank Amsterdam önskade bl.a. veta huruvida Wolzenburg hade rätt att åberopa en nationell lagstiftning, enligt vilken de holländska myndigheterna under vissa omständigheter ska vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats avseende holländska medborgare.
    Domstolen konstaterade inledningsvis att rambeslutet förvisso hade antagits med stöd av EU-fördraget. Därav kunde man dock inte dra slutsatsen att området i fråga undgår all kontroll vad gäller bestämmelsernas lagenlighet med hänsyn till EG-rätten. Domstolen konstaterade att den situation som Dominic Wolzenburg befann sig i, rör unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna och omfattas därför av EG‑fördragets tillämpningsområde. Genom att bosätta sig i Nederländerna hade Dominic Wolzenburg utövat den rätt som alla unionsmedborgare har enligt artikel 18.1 EG (numera artikel 21 EUF) att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Domstolen slog därför fast att Wolzenburg kunde åberopa artikel 12 EG mot en nationell lagstiftning, som anger under vilka omständigheter den behöriga rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder.
    Domstolen fann dock samtidigt att artikel 12 EG inte var till hinder för den aktuella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. Enligt denna ska den behöriga rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, som utfärdats avseende en av statens medborgare för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, samtidigt som en sådan vägran, när det gäller en medborgare i en annan medlemsstat med uppehållsrätt enligt artikel 18.1 EG, endast får ske om denna medborgare har vistats lagligt i den verkställande medlemsstaten utan avbrott under fem år.
    Med domen ger domstolen, liksom i den ovan refererade domen i målet CEZ, uttryck för uppfattningen att EU-rätten utgör ett samlat rättsområde där allmänna principer utvecklade under det tidigare EG-samarbetet tillämpas generellt. Samtidigt bekräftar domstolen — i linje med tidigare praxis20 samt direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier21 — att ett krav på stadigvarande vistelse under fem år inte är ett orimligt krav för att säkerställa en viss grad av integration i medlemstaten i fråga.

 

 

20 Se bl.a. dom av den 18 november 2008 i mål C‑158/07, Förster, REG 2008, s. I‑8507, punkt 53. 21 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, EUT L 158, s. 77.

13. Dom av den 1 december 2008 i mål C‑388/08 PPU, Leymann och Pustovarov
I denna dom klargör domstolen under vilka förutsättningar en överlämnad person kan åtalas för ”annat brott” än det brott för vilket personen överlämnats i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (nedan kallat ”rambeslutet”).22 I artikel 27.2 i rambeslutet anges den s.k. specialitetsbestämmelsen, enligt vilken en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. Den 28 maj 2008 beviljade Korkein oikeus (den finska Högsta domstolen) prövningstillstånd för Artur Leymanns och Aleksei Pustovarovs överklaganden, vad gällde frågan huruvida den s.k. specialitetsprincipen, såsom denna framgår av den finska lagstiftningen om införlivande av artikel 27.2 i rambeslutet, utgör hinder mot att de båda åtalas för grovt narkotikabrott avseende handel med hasch mellan den 15 och den 26 februari 2006. De aktuella arresteringsordrarna gällde nämligen endast handel med amfetamin under den aktuella perioden. Högsta domstolen beslutade att inhämta ett förhandsavgörande för att få klarhet i hur specialitetsprincipen skulle tillämpas i det aktuella fallet.
    EU-domstolen konstaterade att uttrycken ”åtalas”, ”dömas” eller ”berövas sin frihet” i artikel 27.2 i rambeslutet visar att begreppet ”annat brott” än det för vilket den berörda personen överlämnades ska bedömas med hänsyn till förfarandets olika skeden, och mot bakgrund av varje processhandling som kan förändra brottsrubriceringen. För att avgöra om det rör sig om ett ”annat brott”, ska det prövas huruvida brottsrekvisiten enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten motsvarar dem för det brott som föranlett överlämnandet, och huruvida uppgifterna i arresteringsordern i tillräcklig mån motsvarar dem i den senare processhandlingen. Förändringar av tidpunkten och platsen för brottet är tillåtna, i den mån de följer av de uppgifter som tillkommit under förfarandet i den utfärdande medlemsstaten beträffande de handlingar som beskrivs i arresteringsordern. Dessutom får förändringarna inte ändra brottets art eller medföra att något skäl uppkommer till att vägra verkställighet enligt artiklarna 3 och 4 i rambeslutet.
    Domstolen konstaterade att de aktuella åtalen rör införsel av hasch, medan arresteringsorderna avser införsel av amfetamin. Det var dock fortfarande fråga om ett brott som bestraffas med minst tre års fängelse, och som faller under brottsrubriceringen ”olaglig handel med narkotika” enligt artikel 2.2 i rambeslutet. EU-domstolen drog således slutsatsen att en förändring av gärningsbeskrivningen kan, såvitt avser

 

22 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, EGT L 190, s. 1.

den berörda typen av narkotika, inte i sig medföra att det föreligger ett ”annat brott” än det brott för vilket den berörda personen överlämnades i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslutet.
    Domen är intressant då den klargör specialitetsprincipen i rambeslutet och under vilka förutsättningar en överlämnad person kan åtalas för ”annat brott” än det brott för vilket personen överlämnats. Domstolen väljer att anlägga en relativt vid tolkning, där den generella brottsrubriceringen och inte den aktuella brottsbeskrivningen är avgörande.

 

14. Dom av den 17 februari 2009 i mål C-465/07, Meki Elgafaji och Noor Elgafaji
I denna dom uttalar sig domstolen om när ett ”allvarligt och personligt hot” ska anses föreligga mot ”liv eller lem” för en person som ansöker om alternativt skydd i medlemsstaterna.
    Målet rörde tolkningen av artikel 15 c i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet23 (nedan kallat ”direktivet”), jämförd med artikel 2 e i samma direktiv. Nämnda artiklar rör förutsättningarna för att betecknas som ”alternativt skyddsbehövande” enligt direktivet.
    Bakgrunden till målet kan sammanfattas enligt följande. Den 13 december 2006 ansökte makarna Elgafaji om tidsbegränsat uppehållstillstånd i Nederländerna. I ansökan angavs omständigheter för att styrka att de skulle löpa en verklig risk om de avvisades till sitt ursprungsland, Irak. Sedan makarnas ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd avslagits, överklagade de ända till Raad van State, vilken fann att de relevanta bestämmelserna i direktivet gav upphov till tolkningssvårigheter. Raad van State beslutade därför att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen rörande tolkningen av artikel 15 c i direktivet, som behandlar förutsättningar för att betraktas som alternativt skyddsbehövande.
    Domstolen konstaterar inledningsvis att även om den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 3 i Europakonventionen (förbudet mot tortyr) utgör en allmän gemenskapsrättslig princip, och även om rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna beaktas vid tolkningen av denna rättighets omfattning inom gemenskapernas rättsordning, är det emellertid artikel 15 b i direktivet som i huvudsak motsvarar nämnda artikel 3 i Europakonventionen. Innehållet i artikel 15 c i direktivet skiljer sig däremot från

 

23 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12, och rättelse EUT L 204, 2005, s. 24).

innehållet i artikel 3 i Europakonventionen och skall därför, enligt domstolen, ges en självständig tolkning samtidigt som de i Europakonventionen garanterade grundläggande rättigheterna iakttas. Domstolen konstaterade vidare att den typ av skada som definieras i artikel 15 c i direktivet och som avser ”allvarligt och personligt hot mot en [sökandes] liv eller lem” avser en mer generell risk för skada. Bestämmelsen rör nämligen mer allmänt ”hot mot en … persons liv eller lem”, snarare än specifikt våld.
    För att ett allvarligt och personligt hot ska anses föreligga mot liv eller lem för en person som ansöker om alternativt skydd, krävs, enligt domstolen, inte att sökanden visar att hoten är specifikt riktade mot honom på grund av omständigheter som är hänförliga till hans personliga situation. Förekomsten av sådana hot i undantagsfall kan anses styrkt när det urskillningslösa våld som kännetecknar den pågående väpnade konflikten är så allvarligt att det finns grundad anledning att förmoda att en civilperson om han eller hon återsändes till det aktuella landet eller, i förekommande fall, till den aktuella regionen, genom sin blotta närvaro där, skulle löpa en verklig risk att utsättas för sådana hot.
    Domstolen påminde även om direktivets s.k. indirekta effekt i det att den konstaterade att den nationella domstolen enligt fast rättspraxis vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter ett direktiv, är skyldig att tolka den nationella rätten direktivkonformt.
    Domen är av särskilt intresse då det är första gången som EUdomstolen tolkar de minimirättigheter som en flykting eller skyddsbehövande har i EU-länderna enligt direktivet. Svenskt införlivande av direktivet har nyligen skett, den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2010. ”Alternativt skyddsbehövande”, i enlighet med artikel 2 e direktivet, har därmed införts såsom en ny kategori skyddsbehövande som kan erhålla asyl enligt utlänningslagen (2005:716). Den aktuella domen är således direkt relevant för den svenska asylprövningen.

 

15. Dom av den 30 november 2009 i mål C-357/09, Kadzoev
I detta mål tog EU-domstolen för första gången ställning till hur lång tid och under vilka omständigheter som en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar inom ramen för ett avlägsnandeförfarande samt hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna24 (härefter ”direktivet”) ska tillämpas i tiden. Den 21 oktober 2006 grep den bulgariska polisen en person nära gränsen till Turkiet. Han saknade identitetshandlingar och presenterade sig som Said Shamilovich Huchbarov, född den 11 februari 1979

 

24 EUT L 348, s. 98.

i Groznyj (Tjetjenien). Han förklarade att han inte ville att Rysslands konsulat skulle underrättas om hans gripande. Han identifierade sig senare som tjetjenisk medborgare under namnet Kadzoev. Polismyndigheten fattade den 22 oktober 2006 ett beslut om att avvisa personen i fråga. Den 3 november 2006 beslutades att personen i fråga skulle tas i förvar och efter domstolsprövning blev beslutet verkställbart den 17 april 2008.
    Målet vid den nationella domstolen inleddes genom att chefen för inrikesministeriets migrationsenhet, genom förvaltningsbeslut, begärde att Administrativen sad Sofia-grad (förvaltningsdomstolen i Sofia) skulle pröva huruvida Said Kadzoev alltjämt skulle hållas i förvar. Administrativen sad Sofia-grad beslutade att vilandeförklara målet och ställde ett antal tolkningsfrågor till domstolen rörandet artikel 15.4– 15.6 i direktivet.
    Domstolen slog bl.a. fast följande. Artikel 15.5 och 15.6 i direktivet ska tolkas så att den längsta tid som en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar, omfattar den tid under vilken tredjelandsmedborgaren hållits i förvar inom ramen för ett avlägsnandeförfarande som inletts innan det system som gäller enligt direktivet var tillämpligt. Det finns endast ”rimliga utsikter till ett avlägsnande”, enligt 15.4 i direktivet, om det finns faktiska utsikter för att avlägsnandet kan genomföras med hänsyn till de tidsgränser som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i detta direktiv (max 6 respektive 12 månader).
    Rimliga utsikter till ett avlägsnande föreligger således inte enligt domstolen när det framstår som föga sannolikt att den berörda personen kommer att tas emot i ett tredjeland med hänsyn till ovannämnda tidsgränser.
    Direktivet innebär således att en tredjelandsmedborgare omedelbart ska friges när den längsta tiden för hållande i förvar enligt direktivet har löpt ut. En tredjelandsmedborgare får inte heller hållas i fortsatt förvar med hänvisning till att han inte har några giltiga identitetshandlingar, att han har uppträtt aggressivt, att han saknar egna medel för sitt uppehälle och egen bostad samt till att medlemsstaten inte har tillhandahållit några medel i detta syfte.
    Domen är intressant, inte minst med anledning av att domstolen för första gången uttalar sig om tolkningen av det aktuella direktivet, samt att domstolen konstaterar att beräkningen av tiden i förvar omfattar tiden före implementeringen av direktivet. Med direktivet har domstolen fått behörighet på ett nytt och traditionellt sett nationellt rättsområde, vilket må förutspås att ge anledning till många tolkningsproblem framöver. Frågan är om domstolen kan fortsätta att svara de nationella domstolarna på ett lika detaljerat sätt samt hur domstolen kommer hantera den växande arbetsbörda som EU-rättens ökade inflytande på migrationsrätten kan förväntas ge. En annan fråga är hur de bulgariska myndigheterna nu ska ta hand om Said Kadzoev och hans uppenbara problem.

16. Dom av den 9 juni 2009 i mål 480/06, kommissionen mot Tyskland
I detta upphandlingsmål mål slog domstolen fast att ett avtal om mellankommunalt samarbete, för att gemensamt kunna säkerställa att en allmännyttig uppgift om avfallsbehandling fullgörs, faller utanför tilllämpningsområdet för EU:s upphandlingsdirektiv.
    Genom en fördragsbrottstalan stämde Europeiska kommissionen in Tyskland inför EU-domstolen, på grund av att ett antal förvaltningsdistrikt (Landkreise) hade slutit avtal om bortskaffande av avfall direkt med Hamburgs stads renhållningstjänst. Denna upphandling av tjänster hade inte varit föremål för ett formellt förfarande för anbudsinfordran på gemenskapsnivå. Kommissionen ansåg att detta stred mot bestämmelserna i artikel 8 jämförda med bestämmelserna i avdelningarna III–VI i EU:s upphandlingsdirektiv 92/50.25 Domstolen fann att ett avtal inte omfattas av tillämpningsområdet för EU:s upphandlingsdirektiv, om det utgör såväl grunden som den rättsliga ramen för ett framtida inrättande och drift av en anläggning för termisk avfallsbehandling, vilken ansågs utgöra en allmännyttig tjänst. En förutsättning var att avtalet uteslutande hade ingåtts av offentliga myndigheter, utan inblandning av någon privat avtalspart. En ytterligare förutsättning var att avtalet inte anger eller i något avseende föregriper den offentliga upphandling som eventuellt skulle vara nödvändig för inrättandet och driften av anläggningen för avfallsbehandling.
    I sina domskäl klargjorde EU-domstolen att en offentlig myndighet har möjlighet att med egna medel utföra de uppgifter av allmänintresse som åligger den, utan att behöva vända sig till enheter utanför sin egen organisation. Denna möjlighet kan även utövas i samarbete med andra offentliga myndigheter. I gemenskapsbestämmelserna föreskrivs inte någon skyldighet för offentliga myndigheter att använda sig av en särskild rättslig form, för att gemensamt säkerställa fullgörandet av en allmännyttig uppgift.
    Domstolen fann att ett sådant samarbete mellan offentliga myndigheter inte innebär ett ifrågasättande av det huvudsakliga syftet med gemenskapsbestämmelserna på området för offentlig upphandling, nämligen fri rörlighet för tjänster och icke-snedvriden konkurrens i samtliga medlemsstater. Förutsättningen är att genomförandet av samarbetet uteslutande styrs av överväganden och krav som är ägnade att uppnå mål av allmänintresse, och att principen om likabehandling av intresserade personer som föreskrivs i direktiv 92/50 säkerställs, så att inget privat företag ges någon fördel i förhållande till sina konkurrenter.

 

25 Rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster, EGT L 209, s. 1

Den refererade domen utgör inte någon nämnvärd ändring av rättsläget vad avser kommunernas skyldigheter att upphandla avfallstjänster i konkurrens från kommunala avfallsbolag. Domen har inte desto mindre varit föremål för en tämligen långtgående tolkning i den svenska upphandlingsdebatten, detta främst till följd av Regeringsrättens s.k. SYSAV-domar (RÅ 2008 ref 26). Av artikel 18 i direktiv 2004/18/EG26 följer att upphandlingsreglerna inte gäller för tjänstekontrakt som en upphandlande myndighet tilldelar en annan upphandlande myndighet på grundval av en ensamrätt som denna har enligt lag eller annan författning. Detta undantag från upphandlingsreglerna återspeglas i 1 kap. 7 § LOU.
    EU-domstolen har redan i sin dom Sydhavnens Sten & Grus27 konstaterat att hanteringen av visst avfall kan utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, i synnerhet när syftet med denna tjänst är att bemästra ett miljöproblem. Av denna dom kan man emellertid inte dra slutsatsen att hantering av hushållsavfall som sådant och generellt sett skulle kunna anses utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. En bedömning måste ske i det enskilda fallet, och innefatta såväl syftet med som villkoren för den aktuella exklusiviteten eller de särskilda rättigheterna.
    Domstolen har även ställt upp vissa formkrav för vad som skall anses utgöra en ”genom en av en offentlig myndighet vidtagen åtgärd”28 ur ett upphandlingsperspektiv. I sitt icke publicerade beslut av den 10 april 2008 i mål C‑323/07, Termoraggi, har domstolen även slagit fast att artikel 6 i direktiv 92/50 — som har ersatts av artikel 18 i direktiv 2004/18 och införlivats genom 1 kap. 7 § LOU — utesluter från direktivets tillämpningsområde sådana offentliga kontrakt avseende tjänster som tilldelas ett organ som självt är en upphandlande myndighet genom en ensamrätt, och som det åtnjuter enligt utfärdade lagar eller andra författningar som överensstämmer med fördraget. Av detta drog domstolen slutsatsen att denna bestämmelse endast är tilllämplig om det utfärdats lagar eller andra författningar som tilldelar en ensamrätt eller en exklusiv rättighet avseende föremålet för den tilldelade marknaden ifråga.
    Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas om kommunala fullmäktigebeslut avseende antagande om avfallsplaner kan anses utgöra en genom ”en av en offentlig myndighet vidtagen åtgärd” om att bevilja

 

26 Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster, EUT L 134, s. 114. 27 Dom av den 23 maj 2000 i mål C‑209/98, Sydhavnens Sten & Grus, REG 2000, s. I‑3743, punkt 75. 28 Domstolens domar av den 21 mars 1974 i mål 127/73, BRT och Société belge des auteurs, compositeurs et éditeurs, REG 1974, s. 313, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 2, s. 249, och av den 18 juni 1998 i mål C-266/96, Corsica Ferries France, REG 1998, s. I-3949, punkt 47; tribunalens domar av den 13 juni 2000 i de förenade målen T‑204/97 och T‑270/97, EPAC mot kommissionen, REG 2000, s. II‑2267, punkt 126, och av den 15 juni 2005 i mål T‑17/02, Olsen mot kommissionen, REG 2005, s. II‑2031, punkt 186.

särskilda eller exklusiva rättigheter i artikel 106 EUF:s mening, eller i den mening som avses i artikel 18 i direktiv 2004/18.
    Ett ytterligare problem i sammanhanget är att enligt gällande svensk konstitutionell rätt, torde ett kommunalt fullmäktigebeslut om beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter i syfte att anförtro ett företag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som kan rättfärdigas med stöd av artiklarna 106.1 och 106.2 EUF, kräva särskilt stöd i lag i enlighet med 8 kap. 3, 7 och 11 §§ regeringsformen (RF).

 

17. Dom av den 10 september 2009 i mål C-573/07, Sea
I detta upphandlingsmål klargjorde domstolen att de s.k. Teckalkriterierna även är tillämpliga i förhållande till artiklarna 12 EG, 43 EG och 49 EG (numera artiklarna 18, 49 och 56 EUF), liksom de allmänna principer som dessa bestämmelser ger uttryck för.
    Bolaget Sea hade efter ett anbudsförfarande tilldelats ett kontraktet avseende insamling, transport och bortskaffande av fast hushållsavfall och liknande avfall inom Comune di Ponta Nossas. Efter att tillhandahållit den tjänsten under tre års tid, beslutade Comune di Ponte Nossa att gå in som minoritetsägare i det kommunalägda bolaget Setco. De kommuner som ägde Setco, däribland Comune di Ponta Nossa, antog år 2006 en bolagsordning för detta bolag som syftade till att underställa bolaget en kontroll motsvarande den som kommunerna hade över sina egna förvaltningar. Beslut fattades även av Comune di Ponta Nossa att tilldela kontraktet avseende insamling, transport och bortskaffande av fast hushållsavfall och liknande avfall inom sitt territorium direkt till Setco, utan föregående anbudsinfordran.
    Sea väckte därför talan vid Lombardiets regionala förvaltningsdomstol och gjorde bl.a. gällande att Comune di Ponta Nossa åsidosatte artiklarna 43 EG, 49 EG och 86 EG (numera artiklarna 49, 56 och 106 EUF), när den tilldelade Setco tjänstekontraktet i fråga. Enligt Sea utövade kommunen inte motsvarande kontroll över bolaget som den utövar över sin egen förvaltning, vilket är ett krav för att den upphandlande myndigheten ska få tilldela ett tjänstekontrakt direkt till ett företag som det äger.
    Domstolen fann att artiklarna 43 EG och 49 EG, samt de gemenskapsrättens upphandlingsrättsliga principer om likabehandling och icke-diskriminering, samt skyldigheten att medge insyn, inte utgör hinder för direkt tilldelning av ett offentligt tjänstekontrakt till ett aktiebolag som ägs helt av det allmänna. Förutsättningen är, i enlighet med EU-domstolens tidigare rättspraxis, att den upphandlande myndigheten utövar en kontroll över bolaget motsvarande den kontroll som den utövar över sin egen förvaltning, och bolaget bedriver huvuddelen av sin verksamhet tillsammans med den myndighet eller de myndigheter som innehar det.

EU-domstolen klargjorde att den kontroll som de aktieägande myndigheterna utövar över bolaget, kan anses ge dessa myndigheter möjlighet att utöva en kontroll över bolaget motsvarande den som myndigheterna utövar över sin egen förvaltning under sådana omständigheter som i det nationella målet, när

 

• bolagets verksamhet är begränsad till de aktuella kommunerna och i huvudsak bedrivs till förmån för dessa, och • dessa kommuner, genom i bolagsordningen fastställda organ sammansatta av företrädare för dem, utövar ett bestämmande inflytande i fråga om såväl bolagets strategiska mål som dess viktiga beslut.

 

Av den refererade domen kan man dra slutsatsen att Regeringsrätten i sina domar i de s.k. SYSAV-målen (RÅ 2008 ref 26) synes ha blandat ihop definitionen av upphandlingskontrakt med frågan om det föreligger undantag från upphandlingsskyldigheten. Enligt domstolen utgör de s.k. Teckal-kriterierna inte något formellt undantag från EU:s upphandlingsdirektiv, utan preciserar endast upphandlingsdirektivens och EG-fördragets tillämpningsområde. Någon lagändring i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling till följd av Regeringsrättens SYSAV-domar synes därför varken vara nödvändig eller ens önskvärd. EU-domstolens rättspraxis befinner sig nämligen i konstant utveckling. En kodifiering i svensk rätt av EU-domstolens nuvarande rättspraxis riskerar att snabbt bli överspelad av ny rättspraxis.

 

18. Dom av den 16 juli 2009 i mål C-440/07 P, kommissionen mot Schneider Electric
I denna dom fastställer domstolen att gemenskapen, till följd av Europeiska kommissionens rättsstridiga handlande, kan ådra sig utomobligatoriskt ansvar i samband med förfarandet för kontroll av en koncentrations förenlighet med den gemensamma marknaden.
    Bakgrunden till tvisten kan sammanfattas enligt följande. Schneider Electric SA (Schneider) och Legrand SA (Legrand) är franska moderbolag i koncerner som är verksamma inom tillverkning och försäljning av varor och system för eldistribution, industriell kontroll och automatisering (Schneider) respektive inom tillverkning och försäljning av elektriska apparater för lågspänningsinstallationer (Legrand). Den 16 februari 2001 anmälde bolagen med stöd av artikel 4.1 i förordning nr 4064/8929 ett förslag rörande Schneiders förvärv av kontrollen över hela företaget Legrand genom ett offentligt erbjudande om aktieutbyte.
    Den 10 oktober 2003 väckte Schneider en talan mot kommissionen vid tribunalen om ersättning för den skada som bolaget ansåg sig ha lidit, till följd av kommissionens rättsstridiga handlande, i samband

 

29 Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer, EGT L 395/1989, s. 1.

med förfarandet för kontroll av koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.
    Schneider yrkade bl.a. att tribunalen skulle fastställa att gemenskapen ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, ange det förfarande som ska iakttas vid fastställandet av omfattningen av den ersättningsgilla skada som Schneider faktiskt lidit, och förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader i målet.
    Tribunalen beslutade att begränsa prövningen av målet till att avse principen om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar och metoderna för att fastställa skadans omfattning.
    I den överklagade domen slog tribunalen fast att Europeiska gemenskapen förpliktas att utge skadestånd till Schneider och att det skadestånd som Schneider hade rätt till från och med tidpunkten för uppkomsten av den skada som var förknippad med det faktiska genomförandet av överlåtelsen av Legrand skulle uppräknas fram till dagen för meddelande av den dom i vilken skadeståndsbeloppet fastställs och att dröjsmålsränta därefter skulle utgå till dess full betalning skedde Inför domstolen yrkade kommissionen att den överklagade domen skulle upphävas och Schneider förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionen gjorde gällande att tribunalen gjort sig skyldig till ett flertal felaktigheter, bl.a. genom att slå fast att kommissionen hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel, som har till syfte att ge enskilda rättigheter, och genom att slå fast att det fanns ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den skada som Schneider lidit.
    Domstolen konstaterade att ett antal förutsättningar måste vara uppfyllda för att gemenskapen ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten ska anses vara tillräckligt klar är att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Redan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts, kan medföra att det ska anses vara en tillräckligt klar överträdelse, om institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning.
    Domstolen konstaterade att bestämmelsen som kommissionen överträtt i det aktuella fallet, artikel 18.3 i förordning nr 4064/89,30 är en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Domstolen konstaterade också att bestämmelsen, enligt vilken kommissionen ska fatta sitt beslut endast på grundval av de anmärkningar beträffande

 

30 Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1, svensk specialutgåva, s. 16, rättelse i EGT L 257, 1990, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 (EGT L 180, s. 1), som numera ersatts av rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer ("EG:s koncentrationsförordning, EUT L 24/2004, s. 1.

vilka parterna har haft möjlighet att yttra sig, endast gav kommissionen ett mycket begränsat eller rentav obefintligt utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolen fann dock att tribunalen hade gjort fel när den slog fast att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande, och den skada som Schneider lidit. Enligt domstolen var den direkta orsaken till den åberopade skadan Schneiders beslut att låta det faktiska genomförandet av överlåtelsen av Legrand ske den 10 december 2002, vilket bolaget inte hade någon skyldighet att göra inom ramen för den försäljningsprocess som hade igångsatts. Den åberopade skadan berodde därmed på Schneiders eget beteende mer än på kommissionens rättsstridiga handlande. Domstolen upphävde därmed delvis tribunalens dom.
    Domen är intressant i det att den tillämpar principen om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar på kommissionens agerande inom ramen för koncentrationsförfaranden. Domstolen fastställer att kommissionen i princip kan bli skadeståndsansvarig för rättstridiga beslut och öppnar således upp för att företag kan kräva skadestånd för olika formella fel inom ramen för koncentrationsärenden. För svensk vidkommande kan nämnas att staten torde kunna hållas skadeståndsskyldigt enlig 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), om Konkurrensverket vid handläggningen av ett koncentrationsärende vållar skada genom fel eller försummelse.

 

19. Dom av den 4 juni 2009 i mål C-8/08, T-Mobile Netherlands m.fl.
I denna dom preciserar domstolen presumtionsregeln som kommer till uttryck i de tidigare domarna i målen kommissionen mot Anic Partecipazioni31 och Hüls mot kommissionen.32 Domstolen klargör regelns tillämplighet i situationer när ett samordnat förfarande bygger på endast ett möte.
    Den 13 juni 2001 samlades representanter för operatörer som tillhandahåller mobila telekommunikationstjänster på den nederländska marknaden till ett möte. Vid detta möte diskuterade man bland annat att sänka standardersättningarna till återförsäljare för s.k. postpaidabonnemang från och med den 1 september 2001 eller runt detta datum. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att deltagarna vid detta möte utbytte ett antal konfidentiella uppgifter.
    I ett mål rörande de böter som den nederländska konkurrensmyndigheten ålagt dessa företag, på grund av att de ingått ett avtal eller tillämpat ett samordnat förfarande i strid med artikel 81 EG (numera artikel 101 EUF) och artikel 6.1 i den nederländska konkurrenslagen, beslutade College van Beroep voor het bedrijfsleven att inhämta ett förhandsavgörande och ställde bl.a. följande tolkningsfråga: ”Föreligger det vid tillämpningen av uttrycket samordnat förfarande i artikel

 

31 Dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125. 32 Dom av den 8 juli 1999 i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4287.

81 EG en presumtion om orsakssamband mellan samordningen och beteendet på marknaden, även om samordningen var en engångshändelse och företaget som deltog i denna fortsätter att vara aktivt på marknaden, eller gäller detta bara i de fall då samordningen har ägt rum under en lång period och med regelbundenhet?” EU-domstolen konstaterade att det av domarna i de ovan nämnda målen kommissionen mot Anic Partecipazioni och Hüls mot kommissionen framgår att domstolen endast har fastställt att presumtionen är tillämplig när det föreligger en samordning och företaget har fortsatt att vara aktivt på marknaden. Tillägget ”[d]etta gäller i än högre grad när överläggningar har skett regelbundet under en lång period” ansåg EU-domstolen inte ge stöd för slutsatsen att presumtionen om orsakssamband endast är tillämplig när företagen träffas regelbundet, utan ska med nödvändighet tolkas så, att denna presumtion är starkare när företagen har samordnat sitt beteende regelbundet under en lång period.
    Domstolen ansåg således att det som är mest avgörande inte är antalet möten mellan de berörda företagen. Frågan är huruvida den eller de kontakter som har ägt rum, har gett dem möjlighet att ta hänsyn till de uppgifter som utbytts med konkurrenterna, i syfte att bestämma det egna beteendet på den relevanta marknaden, och medvetet välja ett praktiskt samarbete i stället för att utsätta sig för konkurrensens risker. Om det kan fastställas att företagen har samordnat och fortsatt att vara aktiva på marknaden, är det, enligt domstolen, berättigat att kräva av dem att de bevisar att denna samordning inte har haft något inflytande på deras beteende på nämnda marknad.
    Mot denna bakgrund besvarade domstolen frågan enligt följande. I den mån ett företag som har deltagit i en samordning fortsätter att vara aktivt på den relevanta marknaden är presumtionen om orsakssamband mellan företagets samordning och dess beteende på marknaden tillämplig, även om samordningen endast har sin grund i ett enda möte mellan de berörda företagen.
    Det principiellt viktiga med domen är att den slår fast att den tidigare antagna presumtionsregeln vad gäller samordnat förfarande även är tillämplig då ett sådant förfarande bygger på endast ett möte. För svenskt vidkommande har Marknadsdomstolen nyligen i Asfaltskartelldomen33 konstaterat att viss vägledning kan hämtas från EG-rätten även i frågor som beviskrav och bevisbörda.34

 

33 MD 2009:11, s. 20. 34 Se även Ingeborg Simonsson och Ulf Öberg, Bensinkartelldomen MD 2005:7 — fördragsstridig tillämpning av EG:s konkurrensrätt?, SvJT 2006 s. 23 ff.

20. Dom av den 7 juli 2009 i mål C-369/07, kommissionen mot Grekland
I denna dom tar EU-domstolen ställning till i vilken omfattning en medlemsstat kan anföra att återbetalning av olagligt statsstöd ägt rum genom kvittning.
    Kommissionen träffade i december 2002 beslut om att Grekland hade gett olagligt statligt stöd till flygbolaget Olympic Airways och skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva ett stöd på över 100 miljoner euro. I september 2003 väckte kommissionen talan om fördragsbrottt om verkställighet av beslutet och i maj 2005 slog domstolen fast att Grekland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt beslutet genom att inte inom den föreskrivna fristen vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet.35 I oktober 2005 inledde kommissionen det förfarande som föreskrivs i artikel 228 EG (numera artikel 260 EUF) avseende Greklands underlåtenhet att följa den nämnda domen. Under tiden hade Olympiaki Aeroporia Ypiresies överklagat det omtvistade kommissionsbeslutet till tribunalen som vid dom av den 12 september 200736 ogiltigförklarade beslutet vad avser ungefär 30 miljoner euro. Talan ogillades i övrigt.
    Inför EU-domstolen gjorde Grekland gällande att samtliga stödbelopp som enligt det omtvistade beslutet skulle återkrävas från Olympic Airways hade kvittats mot statens skulder till nämnda företag. Grekland hänvisade till ett antal skiljedomar enligt vilka Olympic Airways hade tilldömts en rad ersättningar, bl.a. för att ha tvingats lämna Ellinikoflygplatsen i förtid, och för flyttningen till den nya flygplatsen. Kommissionen ifrågasatte giltigheten av det åberopade återkravet och på vilken rättslig grund staten hade skulder till Olympic Airways. Kommissionen anförde bl.a. att Olympic Airways inte skulle ha varit i stånd att återbetala de aktuella beloppen utan att tillföras nytt stöd.
    Domstolen konstaterade att kvittning i princip kan utgöra ett lämpligt medel genom vilket statligt stöd kan återkrävas, om detta förfarande för att fullgöra skyldigheter föreskrivs i nationell rätt. Domstolen undersökte sedan den skiljedom enligt vilken den grekiska staten hade dömts att utge ett visst antal ersättningar till Olympic Airways. Domstolen konstaterade att det av nämnda skiljedom framgick att Olympic Airways bl.a. åsamkats ekonomisk skada med anledning av att företaget tvingats lämna Ellinikoflygplatsen i förtid och att företaget därmed hade exigibla fordringar som uppgick till 601 289 003 euro, vilket belopp klart översteg alla de aktuella stödbeloppen.
    Domstolen undersökte sedan huruvida den åberopade kvittningen hade genomförts på ett sådant sätt att skyldigheten till återbetalning hade fullgjorts. Domstolen konstaterade på denna punkt att det ålig-

 

35 Dom av den 12 maj 2005 i mål C‑415/03, kommissionen mot Grekland, REG 2005, s. I‑3875. 36 Dom av den 12 september 2007 i mål T‑68/03, Olympiaki Aeroporia Ypiresies mot kommissionen REG 2007, s. II‑2911.

ger kommissionen att inom ramen för ett förfarande enligt artikel 228 EG förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna bedöma i vilken utsträckning en medlemsstat har följt en fördragsbrottsdom. Eftersom kommissionen ansågs ha lagt fram tillräcklig bevisning för att fördragsbrottet fortfarande kvarstod, gick bevisbördan över på Grekland att på ett sakligt och detaljerat sätt bemöta de presenterade uppgifterna och de slutsatser som dragits med stöd av dessa samt visa att fördragsbrottet har upphört.
    Domstolen erinrade om att den slagit fast att en medlemsstat visserligen får återkräva olagligt stöd på annat sätt än genom betalning i pengar. Medlemsstaten måste emellertid se till att de valda åtgärderna ger tillräckliga möjligheter till insyn. Kommissionen måste kunna försäkra sig om att den snedvridning av konkurrensen, som stödet i fråga gett upphov till, kan undanröjas genom åtgärderna i fråga och att gemenskapsrätten därigenom respekteras fullt ut. Åtgärderna måste leda till samma resultat som en återbetalning genom kapitalöverföring.
    Mot bakgrund främst av ett meddelande från det grekiska ekonomi- och finansministeriet av den 31 oktober 2008 ställt till Olympic Airways som bekräftade kvittningen, fann domstolen att Grekland styrkt att vissa delar av det olagliga statsstödet hade betalats. Däremot fann domstolen inte att det framgick med tillräcklig tydlighet av andra handlingar som ingetts av Grekland, bl.a. några fakturor från luftfartsstyrelsen, som hade blivit rättade, samt några förklaringar avseende kvittningarna, på vilket sätt vissa flygplatshyror hade återbetalats. De tabeller som tillhandahållits i detta avseende var för övrigt motsägelsefulla med avseende på de olika fakturornas belopp och de aktuella perioderna.
    Mot denna bakgrund fann domstolen att Grekland inte hade styrkt att Olympic Airways har återbetalat mer än en del av det olagliga statstödet.
    Frågan var om domstolen, utöver ett löpande vite om 16 000 euro, också skulle ålägga Grekland att betala ett schablonbelopp. Domstolen fann att samtliga rättsliga och faktiska omständigheter kring det fastställda fördragsbrottet tydde på att det krävs en åtgärd med avskräckande effekt, såsom föreläggande av ett schablonbelopp, för att på ett effektivt sätt förhindra att liknande överträdelser av gemenskapsrätten upprepas i framtiden. Domstolen fann sig därför vara behörig att utdöma ett löpande vite och ett schablonbelopp kumulativt. Domstolen ansåg att det mot bakgrund av omständigheterna i målet var skäligt att fastställa det schablonbelopp som Grekland ska betala till 2 miljoner euro.
    Domen är intressant bl.a. därför att domstolen accepterar invändningen om kvittning från den grekiska regeringen, trots att denna först avgavs efter en fråga från EU-domstolen i samband med skriftväxlingen i målet inför domstolen. Detta måste anses vara i absolut

senaste laget och tycks kunna öppna upp för missbruk av medlemsstaterna. Domen gör det svårare för kommissionen att kontrollera att tillbakabetalning av olagligt statligt stöd skett.

 

21. Dom av den 2 december 2009 i mål C-89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl.
I denna principiellt viktiga dom konstaterar domstolen att den kontradiktoriska principen även är tillämplig när tribunalen ex officio tar upp en fråga om bristande motivering.
    Målet handlade om ett antal befrielser från punktskatt på mineraloljor som en rad medlemsstater beviljade i enlighet med flera rådsbeslut.37 I rådsbesluten angavs att de inte befriade medlemsstaterna från deras skyldigheter att i enlighet med artikel 88 EG (numera artikel 108 EUF) anmäla alla planerade statliga stödåtgärder till kommissionen.
    År 2001 beslutade kommissionen att befrielserna utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG (numera artikel 107 EUF). Medlemsstaterna i fråga reste talan vid tribunalen om fullständig eller delvis ogiltigförklaring av kommissionsbesluten. Tribunalen konstaterade att den, trots att det åberopats sammanlagt 23 olika grunder till stöd för talan, även fann det lämpligt att pröva ex officio huruvida det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat. Tribunalen erinrade om att avsaknad av eller otillräcklig motivering utgör en grund avseende tvingande rätt som gemenskapsdomstolarna ska pröva ex officio. Tribunalen fann sedan att kommissionen hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 253 EG med avseende på att kommissionen inte hade motiverat varför stödet inte utgjorde stöd som inte utgör stöd när det infördes, men senare blir ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden.38 Kommissionen överklagade tribunalens beslut till domstolen och gjorde bl.a. gällande att tribunalen hade åsidosatt den kontradiktoriska principen, eftersom den grund som prövades ex officio i den överklagade domen varken diskuterades, eller ens berördes, under det skriftliga eller det muntliga förfarandet vid tribunalen.
    Domstolen konstaterade, med hänvisning till praxis från Europadomstolen,39 att gemenskapsdomstolarna ska se till att den kontradiktoriska principen iakttas vid förfarande inför dem, och att de själva ska iaktta densamma, i synnerhet då de avgör en tvist på en grund som tagits upp till prövning ex officio. Domstolen tillade att principen bl.a. innebär att partnerna som huvudregel har rätt att ta del av de

 

37 Senast rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål,EGT L 84, s. 23. 38 Se artikel 1 b i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tilllämpningsföreskrifter för artikel [88 EG], EGT L 83, s. 1 39 Europadomstolens dom av den 18 december 2003 i målet Skondrianos mot Grekland, §§ 29 och 30 och dom av den 13 oktober 2005 i målet Clinique des Acacias m.fl. mot Frankrike, § 38.

rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver. Domstolen hänvisade till att det är just med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen och själva syftet med alla berörda parters rätt till ett kontradiktoriskt förfarande och en rättvis rättegång som domstolen ex officio eller efter att ha hört generaladvokaten, eller på parternas begäran, kan besluta att återuppta det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 61 i sina rättegångsregler, om den anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om detsamma ska avgöras på grundval av ett argument som parterna inte har kunnat diskutera.
    Mot denna bakgrund fann domstolen att tribunalen hade åsidosatt den kontradiktoriska principen genom att ogiltigförklara kommissionens beslut med stöd av en grund som prövats ex officio utan att dessförinnan, under det skriftliga eller det muntliga förfarandet, ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden.
    Domstolen fann därutöver att kommissionens beslut inte var bristfälligt motiverat och återförvisade därför målet för fortsatt handläggning vid tribunalen.
    Domstolens dom är uppseendeväckande eftersom såväl domstolen själv som tribunalen genom många år har tagit upp frågor ex officio utan särskild hänsyn tagen till den kontradiktoriska principen. Domstolen har också varit extremt restriktiv med att använda möjligheten i artikel 61 i rättegångsreglerna enligt vilket det muntliga förfarandet kan återupptas. Domstolen har således i ett stort antal mål konsekvent avvisat att återuppta det muntliga förfarandet även om parterna gjort gällande att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande behandlat frågor och argument som parterna i målet inte har diskuterat.40 Frågan är om domstolen avser ändra praxis eller om den ställer upp mer strikta krav på tribunalen.

 

22. Dom av den 9 juli 2009 i mål C-319/07 P, 3F
I denna dom ändrade domstolen tribunalens bedömning av huruvida en arbetstagarorganisation kan väcka talan mot ett kommissionsbeslut, i vilket kommissionen inte gör invändning mot ett statligt stöd.
    Målet angick de skattebestämmelser som är tillämpliga på sjöfolk anställda på fartyg som är registrerade i det danska internationella fartygsregistret (DIS-registret). Skattebestämmelserna medförde att sjöfolk anställda på fartyg registrerade i DIS-registret undantas från skatteplikt för inkomstskatt. Arbetstagarorganisationen 3F klagade till kommissionen och anförde att bestämmelserna stod i strid med förbudet mot statligt stöd i artikel 87 EG (numera artikel 107 EUF). Kommissionen beslutade att inte göra invändning mot stödet, som ansågs vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel

 

40 Se dom av den 4 februari 2000 i mål C‑17/98, Emesa Sugar, REG 2000, s. I‑665, punkterna 8, 9 och 18, och dom av den 10 februari 2000 i de förenade målen C‑270/97 och C‑271/97, Deutsche Post, REG 2000, s. I‑929, punkt 30.

87.3 c EG. 3F överklagade detta beslut till tribunalen. Organisationen yrkade bl.a. att kommissionen borde ha inlett granskningsförfarandet i artikel 88.2 EG (numera artikel 108.2 EUF) och hade gjort en uppenbart oriktig bedömning.
    Tribunalen ansåg att organisationen saknade talerätt i den mening som avses i artikel 230 EG (numera artikel 263 EUF) och avvisade talan. Tribunalen konstaterade att varken sökandeorganisationen, i egenskap av arbetstagarorganisation för sjöfolk, eller dess medlemmar, var konkurrenter till de aktuella stödmottagarna, såsom dessa angavs i det omtvistade beslutet, det vill säga redare som är registrerade i DIS-registret. Tribunalen fann att 3F, vad beträffar den själv, inte kunde åberopa att dess egen konkurrensställning påverkades av stödet i fråga. Enligt tribunalen hade det för det första fastställts att en sammanslutning av anställda vid ett företag som påståtts vara mottagare av statligt stöd inte är konkurrent till detta företag. Om 3F skulle stöda sig på sin egen konkurrensställning i förhållande till andra arbetstagarorganisationer för sjöfolk, fann tribunalen med hänvisning till domstolens dom i målet Albany41 att det var tillräckligt att peka på att avtal som slutits inom ramen för kollektivavtalsförhandlingar inte omfattas av konkurrensrätten.
    3F överklagade tribunalens beslut till EU-domstolen. Domstolen prövade först frågan huruvida organisationens konkurrensställning på marknaden kunde skadas av att stödet beviljas. Domstolen påpekade att 3F inte endast hade gjort gällande att det omtvistade beslutet berörde organisationens påstådda konkurrensställning i förhållande till dess medlemmars arbetsgivare — det vill säga de redare som mottar det stöd som följer av de aktuella skattebestämmelserna — utan också organisationens påstådda konkurrensställning gentemot andra arbetstagarorganisationer vid kollektivavtalsförhandlingar. Domstolen slog fast vad avser detta sista argument, att tribunalen hade anlagt en för strikt tolkning av Albany-domen. I denna dom medgav domstolen att kollektivavtal, som har slutits mellan de organisationer som företräder arbetsgivarna respektive arbetstagarna, har en viss inneboende konkurrensbegränsande inverkan. Domstolen konstaterade i det målet att det socialpolitiska syftet med sådana avtal allvarligt skulle äventyras, om arbetsmarknadens parters gemensamma strävan att vidta åtgärder som förbättrar anställnings- och arbetsförhållandena skulle omfattas av artikel 81.1 EG (artikel 101.1 EUF). Domstolen konstaterade i 3Fdomen att, till skillnad från Albany-domen, var det inte i det förevarande målet fråga om den konkurrensbegränsande verkan av de kollektivavtal som slutits mellan klagandeorganisationen – eller andra arbetstagarorganisationer – och de redare som är mottagare av det stöd som följer av de aktuella skattebestämmelserna. I detta mål var det fråga om huruvida klagandeorganisationens konkurrensställning gentemot dessa andra arbetstagarorganisationer skadas av att stödet

 

41 Dom av den 21 september 1999 i mål C-67/96, Albany, REG 1999, s. I-5751.

beviljats, på så sätt att den ska anses vara en berörd part i den mening som avses i artikel 88.2 EG.
    Domstolen fann att det inte följde av Albany-domens undantag från konkurrensrättsbestämmelserna, att kollektivavtalsförhandlingarna eller de parter som deltar i dessa med automatik skulle vara fullständigt undantagna från fördragets regler om statligt stöd. Det följde inte heller av denna omständighet att en talan om ogiltigförklaring som dessa parter eventuellt skulle kunna väcka näst intill med automatik ska avvisas på grund av att de deltar i kollektivavtalsförhandlingar. Domstolen fann att det var svårt att se på vilket sätt de socialpolitiska syften som eftersträvas med kollektivavtal allvarligt skulle kunna äventyras i denna situation. Ett annat resultat skulle tvärtom innebära att de socialpolitiska syften, som lett till att domstolen i Albany-domen undantog det aktuella kollektivavtalet från tillämpningsområdet för artikel 81.1 i fördraget, skulle äventyras. Domstolen fann således att 3F skulle ges möjlighet att styrka att dess egna intressen eventuellt kan skadas av att stödet beviljas, genom att visa att den faktiskt står i ett konkurrensförhållande till andra arbetstagarorganisationer som är verksamma på samma marknad.
    3F gjorde i sitt överklagande även gällande att tribunalen gjorde fel när den slog fast att de sociala frågor som DIS-registret ger upphov till, endast har ett indirekt samband med sakfrågan i det omtvistade beslutet och med den talan om ogiltigförklaring som organisationen väckt vid tribunalen. Domstolen fann i detta avseende, att tribunalen, i stället för att pröva huruvida de sociala frågor som DIS-registret ger upphov till har ett tillräckligt direkt samband med föremålet för det omtvistade beslutet, borde ha prövat de sociala frågor som följer av de aktuella skattebestämmelserna med hänsyn till gemenskapens riktlinjer på området. Tribunalen borde således ha bemött 3F:s argument avseende de sociala frågor som DIS-registret ger upphov till. Eftersom tribunalen inte gjort detta, upphävdes det överklagade beslutet även i denna del.
    Vad avser 3F:s sista grund, att sökandeorganisationen borde anses ha en ställning som förhandlingspart i den mening som avses i domstolens tidigare praxis i målen van der Kooy42 och CIRFS,43 konstaterade domstolen dock att även om organisationen hade inkommit med klagomål till kommissionen avseende skattebestämmelserna, räckte den omständigheten inte för att visa att den innehar en ställning som förhandlingspart i den mening som avses i de nämnda domarna.
    Domstolen beslutade sedan att själv slutligt avgöra den invändning om rättegångshinder som gjorts av kommissionen.

 

42 Dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67, 68 och 70/85, van der Kooy, REG 1988, s. 219, svensk specialutgåva s. 305. 43 Dom av den 24 mars 1993 i mål C-313/1990, Comité international de la rayonne et des fibres synthétiques et autres mot kommissionen, REG 1993, s. I-1125, svensk specialutgåva s. I-83.

Domstolen fann att 3F hade styrkt att dess egna och dess medlemmars intressen eventuellt kunde skadas av det omtvistade beslutet. Domstolen konstaterade även att kommissionen i det aktuella fallet hade underlåtit att inleda det formella granskningsförfarandet, trots att klagandeorganisationen gett in ett klagomål, och trots att kontakten mellan klagandeorganisationen och kommissionen bibehållits fram till det datum då kommissionen fastställde att bestämmelserna var förenliga med den gemensamma marknaden.
    Mot denna bakgrund fann domstolen att såväl klagandeorganisationens intressen, som dess medlemmars intressen, eventuellt kunde skadas genom att stödet beviljas. Den invändning om rättegångshinder som kommissionen hade gjort mot 3F:s talan vid tribunalen ogillades därför och målet återförvisades till tribunalen.
    I denna dom preciserar domstolen sin tolkning av Albany-domen. Domstolen tycks tillmäta sociala hänsyn relativt sett större betydelse, jämfört med den senaste tendensen i domstolens praxis. Domen öppnar upp för prövning i tribunalen av ett antal mycket intressanta grunder, nämligen vilka andra hänsyn som kommissionen bör beakta vid avgörande av ärenden om statligt stöd. I 3F:s talan vid tribunalen ingår således bl.a. i vilken mån kommissionen vid denna prövning har skyldighet att ta hänsyn till åsidosättande av andra artiklar i EUfördragen som exempelvis fri rörlighet för arbetstagare och grundläggande rättigheter som likabehandlingsprincipen och föreningsfriheten.

 

23. Dom av den 15 oktober 2009 i mål C-263/08, Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening
I denna dom uttalar sig domstolen bl.a. om möjligheten för små föreningar att föra talan i miljömål och om svensk lagstiftnings förenlighet med EU-rätten.
    I maj 2008 begärde Högsta domstolen ett förhandsavgörande av EU-domstolen. Begäran avsåg tolkningen av bestämmelser i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.44 Begäran framställdes i ett mål mellan Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening (nedan kallad ”Miljöskyddsföreningen”) och Stockholms kommun genom dess marknämnd (härefter ”Stockholms kommun”).
    Bakgrunden till målet var i korthet enligt följande. Stockholms kommun hade ingått ett avtal med ett kraftbolag om att mellan områdena Hjorthagen och Fisksjöäng, belägna på norra Djurgården i Stockholm, anlägga en cirka en kilometer lång bergtunnel i syfte att byta ut högspänningsledningar som hängde i luft mot ledningar i mark. I beslut den 27 maj 2004 fann Länsstyrelsen i Stockholms län,

 

44 EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 (EUT L 156, s. 17) (nedan kallat ”direktiv 85/337”).

vid en prövning enligt 6 kap. miljöbalken och på grundval av miljökonsekvensbeskrivningen av projektet, att verksamheten kunde antas medföra betydande miljöpåverkan, i synnerhet med avseende på grundvattnet. I dom den 13 december 2006 lämnade Miljödomstolen vid Stockholms tingsrätt, med stöd av 11 kap. miljöbalken, Stockholms kommun tillstånd att genomföra arbetena i fråga.
    Miljöskyddsföreningen överklagade tingsrättens dom hos Miljööverdomstolen vid Svea hovrätt. Överklagandet avvisades emellertid med motiveringen att miljöskyddsföreningen inte uppfyllde kravet i 16 kap. 13 § miljöbalken, att en förening måste ha minst 2 000 medlemmar för att få överklaga domar och beslut enligt miljöbalken. Miljöskyddsföreningen överklagade avvisningsbeslutet hos Högsta domstolen.
    Högsta domstolen beslöt att med tre tolkningsfrågor begära förhandsavgörande av EU-domstolen. I detta referat behandlas endast den tredje frågan, gällande talerätten, som är den principiellt intressanta i sammanhanget. Högsta domstolen ville få klarhet i om medlemstaterna har rätt att, vid genomförandet av artiklarna 6.4 och 10a i direktiv 85/337, föreskriva att små lokalt etablerade miljöskyddsföreningar har rätt att delta i den beslutsprocess som avses i artikel 2.2 i nämnda direktiv, utan att för den skull ha talerätt mot det beslut som processen resulterar i.
    Domstolen konstaterade att villkoren för att pröva en talan, enligt det aktuella direktivet, skall fastställas i nationell lagstiftning. Det kan enligt domstolen röra sig om krav på ”ett tillräckligt intresse”, eller att ”en rättighet kränks”, beroende på om det i nationell lagstiftning vanligen hänvisas till det ena eller det andra uttrycket. Vad gäller ickestatliga organisationer ska de organisationer som ”uppfyller kraven i nationell lagstiftning” alltefter omständigheterna anses ha ett ”tillräckligt intresse” av saken, eller ha rättigheter som kan kränkas av en verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet. Domstolen konstaterar vidare att det inte kan uteslutas att kravet på att en miljöskyddsförening måste ha ett lägsta antal medlemmar skulle kunna vara relevant såsom en försäkran om att föreningen verkligen existerar och bedriver verksamhet. Det antal medlemmar som krävs enligt nationell lagstiftning får dock enligt domstolen inte fastställas till en nivå som strider mot ändamålen med direktiv 85/337, i synnerhet målet att underlätta domstolsprövningen av sådana verksamheter. Domstolen slår fast att det enligt direktivet inte är tillåtet att begränsa talerätten, med motiveringen att de berörda personerna redan har beretts tillfälle att yttra sig genom sitt deltagande i beslutsprocessen enligt bestämmelserna i artikel 6.4 i nämnda direktiv. Den omständighet som Sverige hade hänvisat till, att de nationella bestämmelserna ger stora möjligheter att på ett tidigt stadium delta i det förfarande som föregår det beslut som ska fattas angående en verksamhet, kunde inte på något sätt rättfärdiga att talerätten bara gäller på begränsade

villkor. Såsom domstolen konstaterar rör direktivet inte bara verksamheter av regional eller nationell betydelse utan även mer begränsade verksamheter som lokala föreningar är bättre skickade att ta hand om.
    Domstolen drog således slutsatsen att artikel 10a i direktiv 85/337 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning genom vilken rätten till rättslig prövning av ett beslut angående en verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv förbehålls miljöskyddsföreningar som har minst 2 000 medlemmar. Den svenska regeringen, som förvisso hade medgivit att det för närvarande bara finns två föreningar med över 2 000 medlemmar och som således uppfyller kravet i 16 kap. 13 § miljöbalken, hade gjort gällande att lokala föreningar kunde vända sig till någon av dessa två föreningar och be dem väcka talan. Denna möjlighet uppfyllde inte direktivets krav enligt domstolen.
    Domen medför att kravet i den svenska miljölagstiftningen inte kan tillämpas och måste revideras, antingen genom att kravet på antal medlemmar avskaffas, eller att antalet reduceras. Till följd av domen kommer små och lokala miljöorganisationer att kunna överklaga tillståndsbeslut som rör deras verksamhetsområde. Domen visar hur stor betydelse domstolen tillmäter att enskilda och även mindre organisationer har tillgång till effektiva rättsmedel och kan väcka talan i medlemsstaterna. En till synes godtycklig gräns på 2000 medlemmar kan inte accepteras i detta avseende.