Ett reformerat påföljdssystem — synpunkter från en försvarare

 

 

Av advokaten TOMAS NILSSON

En utredning har alltså inlett arbetet med en bred översyn av påföljdssystemet för vuxna och unga lagöverträdare. Detta är utmärkt. Jag ska återkomma till direktiven och de möjligheter till en förändrad lagstiftning som däri erbjuds.

 

Inledning
Det är förstås tämligen givet att jag i det följande genomgående utgår från försvararens position och ståndpunkt när jag har synpunkter på olika delar av påföljdssystemet och på det arbete som utredningen ska utföra. Eftersom jag deltar i utredningen som expert, tillsammans med flera andra personer, vilkas erfarenheter och kompetens jag värderar högt, kommer jag dock i utredningsarbetet att känna mig oförhindrad att ta intryck av olika åsikter och — naturligtvis — av det faktaunderlag som tas fram.
    Det kan möjligen vara på sin plats att i detta sammanhang försöka säga något om hur försvararens insats i allmänhet, vid den påföljdsbestämning som sker dagligen i domstolarna, får värderas. Det är möjligt att försvararna här har anledning till viss självrannsakan. Åtminstone har jag hört domare beklaga sig över att såväl försvararna som åklagarna i alltför liten grad lägger ner arbete på ett omsorgsfullt argumenterande i påföljdsfrågan. Något kan det ligga i detta. Om det förhåller sig så har man naturligtvis orsak att fråga efter anledningen härtill. En tänkbar förklaring skulle kunna vara att en korrekt påföljdsbestämning förutsätter att motstående intressen i rätt hög grad balanseras mot varandra (t.ex. försvårande och förmildrande omständigheter) och att intresset av en enhetlig rättstillämpning är en grundläggande förutsättning.
    Försvararna har dock förstås inget objektivitetskrav på sig och hänsynstagandet till klientens intresse och önskemål i påföljdsfrågan kan möjligen ibland upplevas som begränsande för en avvägd argumentation. Närmare besett bör emellertid inte detta vara tillbakahållande för en med nit och omsorg utförd försvararinsats även i påföljdsfrågan, låt vara att exempelvis relevanta straffvärdehöjande omständigheter får lyftas fram av åklagaren. Situationen avviker knappast från de svårigheter som försvararna har att hantera i skuldfrågan då klientens position kan tyckas besvärande i förhållande till bevisläget.
    En annan frågeställning är om målsägandebiträdet i de fall då målsäganden biträder åtalet, vilket numera oftast är mer regel än undan-

tag, bör aktivera sig i påföljdsfrågan. Även om det inte finns något hinder häremot känner jag mig personligen tveksam till en sådan utveckling (som jag dock upplever är alltmer på väg). Risken finns att en sådan ordning bereder marken för en tämligen populistisk vedergällningsargumentation i rättssalarna. Det kan helt enkelt bli svårt att begränsa känslomässiga yttringar som i och för sig kan vara förståeliga men som knappast tillför något beaktansvärt underlag för påföljdsavgörandet. Man kan istället hävda att påföljdsbestämningen är ett samhälleligt övervägande som inte bör influeras av enskilda målsägandes ståndpunkter (inte heller sådana som talar för en orimligt mild reaktion). Åklagarna bör istället vara de som för fram relevanta synpunkter i påföljdsfrågan.
    I anslutning till frågan om försvararnas insatser vid påföljdsbestämningen vill jag för övrigt hävda att åklagarna knappast generellt sett framstår som överlägsna försvararna i detta avseende. Nu är det förstås alltid farligt att generalisera. Det finns flera exempel på utmärkta bidrag till påföljdsbestämningen från såväl försvarar- och åklagarhåll.
    Men om man nu konstaterar att insatserna i denna del av brottmålsprocessen borde kunna utföras bättre och mer energiskt, kan man fråga sig om inte orsaken till denna brist i någon mån kan ligga i utformningen av regelsystemet. Att detta inte i alla delar är lättillgängligt och pedagogiskt är nog de flesta överens om. Om utredningen kan leda till en bättring även i detta hänseende vore det till stor fördel.
    En tämligen grundläggande, och vid en närmare reflektion oacceptabel, skillnad finns också i de rent praktiska förutsättningarna för försvararnas insats jämfört med åklagarnas. Åklagarna, liksom naturligtvis domstolarna, har i samtliga mål tillgång till utdrag ur belastningsregistret avseende den tilltalade. Försvararna kan visserligen särskilt begära att domstolen lämnar ut en kopia men regelmässigt tillställs inte registerutdraget per automatik den offentlige försvararen. Belastningsregisterutdraget är ju av avgörande betydelse vid en genomtänkt argumentation i frågan om tillämpningen av reglerna om sammanträffande av brott (34 kap. brottsbalken) respektive betydelsen av återfall (29 kap. 4 § och 30 kap. 4 § brottsbalken). Argumentationen i dessa delar motiverar ofta ett mera ingående studium av belastningsregisterutdraget, än den som kan ske när en redogörelse lämnas av belastningsbakgrunden enbart under huvudförhandlingen.
    Om domstolen vid sin beredning av målet inför huvudförhandlingen kan se att ett ställningstagande i påföljdsfrågan fordrar mera ingående överväganden av innehållet i belastningsregisterutdraget — vilket någorlunda ofta kan vara fallet — bör registerutdraget, utan att ha särskilt begärts, regelmässigt sändas över till försvararen. Att som försvarare vara hänvisad till de långt ifrån alltid korrekta eller uttömmande beskeden som den tilltalade lämnar före huvudförhandlingen är förstås inte tillfredställande.

Straffvärde
Grundläggande för påföljdsbestämningen är att argumentera kring och ta ställning till brottets straffvärde och till det straffmätningsvärde som är aktuellt i målet. Nils Jareborg och Josef Zila hävdar i sin bok Straffrättens påföljdslära att förfarandet vid straffvärdebedömningen knappast är komplicerat: ”Det är i allt väsentligt klart vilka omständigheter som är relevanta och vilka som inte är relevanta. Det finns därför goda förutsättningar för rättvisa bedömningar.” (Jareborg/Zila, Straffrättens påföljdslära, andra upplagan 2007 s. 127).
    I praktiken kan nog operationen med att bestämma straffvärdet ändock innehålla åtskilliga problem. Risken för (oberättigad) s.k. ”dubbelräkning” brukar t.ex. anges som en faktor som kan medföra fel vid straffvärdebedömningen, dvs. om en brottsintern försvårande omständighet har lett till att ett visst brott bedömts som grovt sådant brott, saknas för det mesta anledning att beakta den omständigheten också vid den straffvärdebedömning som sker med tillämpning av brottsexterna försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § brottsbalken.
    Även om detta förhållande förhoppningsvis är känt av domstolar och av partrepresentanterna har jag en känsla av att fenomenet med dubbelräkning — ehuru inte transparent i domskäl och domslut — förekommer i inte obetydlig utsträckning. Det principiella förbudet mot dubbelbeaktande gäller ju även förmildrande omständigheter. Detta torde dock typiskt sett vara ett mindre omfattande och betydelsefullt problem.
    Ytterligare en omständighet som trots allt kan leda till felslut vid straffvärdebedömningen är underlåtenhet att kontrollera att täckningsprincipen upprätthålls också i detta sammanhang. Även om domstolen och partsrepresentanterna borde ha en mycket stor vana vid att ständigt utöva denna kontrollfunktion vid den straffrättsliga prövningen, har jag en känsla av att brister i detta hänseende av och till kan förekomma. Lagregleringen är måhända inte heller alldeles klar. Borgeke har i sin bok ”Att bestämma påföljd för brott” (2008 s. 121 ff.) resonerat kring denna frågeställning. Jag är inte säker på att insikten om problemställningarna är känd av alla.
    Straffnivåutredningens betänkande SOU 2008:85 ”Straff i proportion till brottets allvar” har vidare föranlett att betydelsefulla förändringar har föreslagits i straffvärdebestämmelserna med ikraftträdande från den 1 juli 2010 (prop. 2009/10:147).
    Syftet med den nya lagstiftningen anges vara att höja straffen för allvarliga våldsbrott och för grovt vållande till annans död. Straffskalan för grov misshandel delas upp på sådant sätt att för misshandelsbrott som är att anse som synnerligen grovt döms till fängelse i lägst 4 år och högst 10 år. För annan grov misshandel döms till fängelse i lägst 1 år och högst 6 år. Straffminimum för utpressning, grovt brott, höjs från fängelse i 6 månader till fängelse i 1 år och straffminimum

för vållande till annans död, grovt brott, höjs från fängelse i 6 månader till fängelse i 1 år.
    Genom förändringar i 29 kap. 1 § brottsbalken avses att åstadkomma generellt höjda straff för allvarliga angrepp på liv, hälsa eller trygghet till person. Detta sker genom att en ny mening tilläggs till andra stycket i lagrummet av lydelsen att ”Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person”. Om en sådan bedömning kan göras ska alltså brottets straffvärde anses vara högre än det straffvärde som skulle ha följt vid en bedömning enligt tidigare praxis. Klara direktiv lämnas om straffvärdehöjningens genomslag. Således anförs det i propositionen: ”Straffvärdet ska anses ligga över straffminimum eller den allra nedersta delen av straffskalan för det aktuella brottet. För brott som sedan tidigare har straffvärdenivå en bit upp i straffskalan ska straffvärdet anses ligga på en ytterligare högre nivå. Höjningen av straffvärdet bör vara större för brott av det förra slaget än för brott av det senare slaget. För brott med mycket höga straffnivåer kan den relativa höjningen vara något mindre. Någon gång kan höjningen också påverkas av om angreppet är mindre framträdande när det gäller brott som innefattar även annan kränkning. Exempelvis bör en höjning ske med cirka 2 månader för brott som har en straffvärdenivå fr.o.m. fängelse i 6 månader och upp till 1 år. På nivån fr.o.m. 1 år och upp till 2 år bör höjningen vara 3–5 månader. Vidare bör på t.ex. nivån 5 år en höjning ske med cirka 1 år och på nivån 6 år och uppemot 8 år en höjning ske med cirka 1,5 år.” (prop. 2009/10:147 s. 41 ff.) Det är således betydande straffskärpningar som eftersträvas. Ytterligare förändringar föreslås i 29 kap. 2 § och 3 § brottsbalken. Syftet bakom detta anges vara att öka spännvidden vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet. Detta åstadkoms genom att de kvalificerande rekvisiten i dessa bestämmelser, som rör försvårande och förmildrande omständigheter, slopas eller ändras (utom i ett fall). Även om det anförs att straffvärdet måste kunna bedömas på ett mer nyanserat sätt med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, ges intrycket att förändringarna sker mot bakgrund av propositionens huvudsakliga syfte att åstadkomma en straffmätning som syftar till höjda straff för allvarliga våldsbrott.
    I propositionen föreslås även en utvidgad skyldighet att som försvårande omständighet beakta om brottet utgjort ett led i brottslighet som utövas i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6 p.).
    Slutligen sker förändringar i 29 kap. 4 § brottsbalken på sådant sätt att ”det förtydligar att återfall i brott skall beaktas vid bestämmande av straff. ”I propositionen framhålls dock att en grundläggande förändring av regleringen av återfall, på sätt som Straffnivåutredningen föreslagit, skulle riskera att föregripa Påföljdsutredningens kommande ”viktiga principiella ställningstaganden om det nya systemet”. Försla-

get till lagändring inskränks därför i denna del på det sätt som här har angivits. Det är emellertid en berättigad fråga om inte också de övriga lagändringarna i framförallt 29 kap. brottsbalken borde ha fått anstå till dess en samordning med Påföljdsutredningens kommande förslag blir möjlig. En inskränkning hade således bort kunna ske på det sättet att regeringen nu endast föreslog förändringar av straffskalorna för utpressning och vållande till annans död samt en uppdelning och skärpning på det sätt som föreslås av misshandelsbrottet.

 

Påföljdsutredningen
I Påföljdsutredningens direktiv föreskrivs inte någon genomgång eller översyn av reglerna i sig vad avser bestämmandet av straffvärdet.
    När det gäller fastställandet av det s.k. straffmätningsvärdet påverkas ju detta dock av reglerna i 29 kap. 5 § brottsbalken (billighetsskälen) och av ungdomsreduktionen i 29 kap. 7 § brottsbalken. Här anges i direktiven att utredaren ska analysera och vid behov föreslå ändringar av bestämmelserna om s.k. billighetsskäl vad avser innehåll, betydelse vid straffmätningen och påföljdsvalet samt för meddelande av påföljdseftergift. Även ska utredaren analysera behovet av förändringar i syfte att åstadkomma en rimlig reaktion, främst vid s.k. sanktionskumulation, i vissa fall.
    Till frågan om särbehandlingen av unga lagöverträdare och de särskilda ungdomspåföljderna återkommer jag nedan.

 

De s.k. billighetsskälen
I samband med att dessa intogs i 29 kap. 5 § brottsbalken, vid 1989 års påföljdsreform, framhölls att bestämmelserna är avsedda att tillämpas med försiktighet till undvikande av ”en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor”. Särskilt det sistnämnda skälet ter sig en smula svårförståeligt. Under alla omständigheter är det väl tveksamt om denna understrukna restriktivitet alltjämt är påkallad. Lagtexten är omsorgsfullt utformad, även om 29 kap. 5 § 8 p. är förhållandevis generellt hållen. I förarbetena har också ytterligare avgränsningar och exemplifieringar gjorts. Härtill kommer att en relativt rikhaltig praxis har växt fram beträffande billighetsskälen efter ikraftträdandet av bestämmelsen.
    Även i direktiven kan man kanske utläsa en fortsatt försiktighet beträffande billighetsskälen och en oro över att dessa får en alltför stor betydelse. I direktiven skrivs: ”I vissa avseenden kan en mer generös utformning synas skälig medan en större restriktivitet möjligen kan vara påkallad i andra avseenden. Samtidigt måste kravet på proportionalitet och likabehandling kunna tillgodoses i rimlig utsträckning.” Det nämns även att det i ett av betänkandena från Beredningen för rättsväsendets utveckling (SOU 2005:117) har föreslagits ett par ändringar av bestämmelserna som behöver analyseras ytterligare. Det ena BRU-förslaget innebär att billighetsskäl också skulle kunna föreligga

om den tilltalade har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av det egna brottet. Däremot föreslogs inte ett system med s.k. kronvittnen, dvs. att den tilltalades medverkan vid utredningen av andras brott skulle kunna beaktas såsom ett billighetsskäl.
    Vid genomgången i BRU-betänkandet av skälen för en reglering av det slag som föreslogs angavs i och för sig att det nog i vissa fall var ofrånkomligt att den misstänktes medverkan, för att anses tillräckligt omfattande, även måste innefatta uppgifter om andras brott. ”Det skulle kunna vara fallet när en inbrottstjuv grips och uppger att en särskild hälare varit kopplad till brottsligheten. En annan situation när det skulle kunna bli aktuellt är i samband med narkotikabrottslighet. Denna omständighet skall dock inte missbrukas för att skapa ett kronvittnessystem.” (SOU 2005:117 s. 82) Flera invändningar mot BRU:s förslag redovisades redan i den egna utredningen. Någon lagstiftning har förslaget alltså inte givit upphov till. Man kan nog emellertid hävda att tankarna på en sådan reglering alltjämt hålls vid liv. I en arbetsgrupp hos Riksåklagaren med även representanter av utomstående, diskuterades BRU:s förslag med gillande och bl.a. framhölls de norska erfarenheterna på området som positiva (Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål — en idéskrift, december 2006).
    Det är möjligt att dessa frågeställningar kan turneras ytterligare även om jag inte på rak arm kan se några viktiga argument som inte redan har ventilerats. Högsta domstolen har dock nyligen i ett avgörande behandlat denna typ av billighetsfrågor (Högsta domstolens dom 2009-10-21 i mål B 2074-09). Advokat Thomas Olsson behandlar domen och dithörande frågor ingående i ett annat bidrag i detta häfte av Svensk Juristtidning. Bakgrunden var således att den tilltalade frivilligt hade angett sig själv men även avslöjat andra som hade medverkat till brotten. Frågeställningen var om sistnämnda förhållande borde leda till att fängelsestraffet sattes ned eller till att han fick en lindrigare påföljd. Högsta domstolen lämnar en bakgrund till diskussionen om kronvittnessystemet och hur detta behandlats hittills i lagstiftningssammanhang. Det framhölls att grundtanken bakom 29 kap. 5 § brottsbalken är att ”det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som inte hänför sig till brottet men som det, i det enskilda fallet, skulle vara orättfärdigt att inte beakta vid påföljdsbestämningen.” Högsta domstolen konstaterade vidare att ”en tillämpning (av 29 kap. 5 § brottsbalken) som innebär att strafflindring motiveras enbart av samhällets intresse av att brott utreds är inte förenlig med den nuvarande regleringen”. Vidare anförs att ”den omständigheten att den tilltalade lämnat uppgifter som bidragit till att övriga tilltalade i målet kunnat lagföras och dömas utgör alltså inte i sig skäl för strafflindring”.

Härutöver fastslog emellertid Högsta domstolen att det stod klart att den tilltalades medverkan till utredningen av de medtilltalades brott har haft och kommer att få en väsentlig påverkan på hans personliga situation och att han under överskådlig tid skulle komma att leva under hot om allvarliga repressalier, vilket påtagligt skulle inskränka hans möjligheter att leva ett normalt liv. Konklusionen blev att det skulle vara obilligt om dessa allvarliga följder inte kunde räknas den tilltalade tillgodo vid påföljdsbestämningen. En sådan undantagssituation som utgör skäl för ett lindrigare straff enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 p. brottsbalken förelåg således. Sammantaget var omständigheterna sådana att det fick anses föreligga särskilda skäl att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Utgångspunkten var ett straffvärde på 7 år. Fängelsestraffet nedsattes — med beaktande av samtliga billighetsskäl — så mycket som till 3 år.
    Även om strafflindringen således motiverades av bl.a. den allvarliga påverkan som uppgifterna om de medtilltalades brott skulle komma att få på den egna personliga situationen, kan man naturligtvis fråga sig om inte härigenom — p.g.a. effekten med strafflindring — har tillskapats ett så pass påtagligt incitament för uppgiftslämnande om medtilltalade, att ett kronvittnessystem de facto har införts. Till detta ska nämligen läggas att den tilltalade, som alltså lämnar uppgifter om andra, i denna situation också kan komma i åtnjutande av insatser inom ramen för polisens personsäkerhetsarbete. Detta kan inkludera förmåner som personsäkerhetsersättning till relativt höga belopp samt erhållande av även andra förmåner. Dessutom kan särbehandling medges under verkställighetstiden i fängelse. Man måste således vara medveten om risken för att förmånerna sammantagna kan ses som ett införande av kronvittnessystemet så att säga ”bakvägen”.
    Det andra BRU-förslaget som nämns i direktiven är en utvidgad möjlighet vid förekomsten av billighetsskäl att underskrida straffminimum. Enligt vad som anförs i direktiven till Påföljdsutredningen har detta förslag från BRU fått ett blandat remissmottagande. BRU föreslog således att det inte skulle krävas särskilda skäl för att gå under straffminimum med hänvisning till billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken. Huvudargumentet var att kravet på särskilda skäl kunde tänkas leda till omotiverade tröskeleffekter vid straffmätningen om hinder för strafflindring uppstod till följd av straffskalans utformning. Som framgår av den refererade domen från Högsta domstolen kan billighetshänsyn föranleda en betydande strafflindring. För egen del anser jag att BRU:s förslag har goda skäl för sig. Detta gäller särskilt efter de tidigare nämnda nyligen föreslagna förändringarna i 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken (prop. 2009/10:147).

 

Unga lagöverträdare
I utredningens uppgifter ingår även att göra en genomgripande genomgång av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Dels ska frå-

gan om den fortsatta särbehandlingen (privilegieringen) av lagöverträdare i åldern 18–21 år utredas — ska den överhuvudtaget finnas kvar eller måhända modifieras? Dels ska en utvärdering ske av den reform som genomfördes 2007 avseende ungdomsvård och ungdomstjänst. Även påföljdsreglerna i övrigt, inklusive den slutna ungdomsvården, skall ses över.
    När det gäller utvärderingen och den allmänna översynen finns goda skäl till detta. Ungdomspåföljderna är långt ifrån överskådliga och det är tänkbart att det finns relativt stora brister och olikheter i den praktiska tillämpningen.
    Den slutna ungdomsvården behöver ses över med hänsyn till de förändringar som genomfördes den 1 juli 2009 beträffande straffskalan för brott vari livstids fängelse ingår (SFS 2009:396).
    Det är emellertid enligt min uppfattning angeläget att låta barnperspektivet få ett genomslag även i fortsättningen. Förändringar som skulle innebära att privilegieringen upphörde eller modifierades i åldersgruppen 18–21 år känns inte särskilt angelägna. Till en del framförs i direktiven mera formella skäl för detta — anknytningen till myndighetsåldern. Vidare hänvisas till att man för denna kategori lagöverträdare i de flesta fall använder påföljdsalternativ som gäller för vuxna lagöverträdare.
    Jag tror att denna kategori ungdomar alltjämt är den mest fragila när det gäller påföljdsvalet och att påföljdsbestämningen måste genomsyras av största möjliga ansträngning att stötta och stödja ungdomarna och hålla dem borta från den deformering som kriminalvårdens vuxenpåföljder trots allt ofta innebär.

 

Två tunga block — artbrotten och ett system med villkorligt fängelse
Som konstaterats i direktiven innebär det en avvikelse från den grund som påföljdssystemet i övrigt i huvudsak vilar på, när brottslighetens art tillmäts betydelse som skäl för fängelse. Det är också klarlagt att domstolarna anser fler och fler brottstyper vara av sådan art att det utgör skäl för fängelse. Om man — som direktiven också anger som ett viktigt syfte — ska uppnå en minskad användning av fängelse, i första hand vid de korta straffen, måste artbrotten kunna hanteras på ett annat sätt än fallet är idag.
    Det är faktiskt möjligt att detta kan ske tack vare det system med villkorligt fängelse som utredningen också skall lämna förslag till.
    Artbrottens utbredning har nog i flera fall haft sin orsak i att lagstiftaren, men även domstolarna, inte har kunnat motstå krav på att markera mot brottslighet som framstår som särskilt förkastlig och att man önskat visa ett tydligt avståndstagande från den aktuella brottstypen. I andra fall kan det vara frågan om att brottsligheten påstås leda till aggregerade samhällsfarliga skadeverkningar om den får en för stor utbredning. Ytterligare fall är måhända sådana där brottsligheten framstår som kalkylerad.

Vid ett system med villkorligt fängelse tillsammans med tilläggssanktioner som framstår som trovärdiga borde det gå att vinna en acceptans för att avstå från fängelsestraff till följd av artskäl. Detta gäller även vid brott mot person, om t.ex. realistiska och seriösa påverkansprogram kommer ifråga. Det villkorliga fängelsestraffet borde således i sig kunna stötta förankringen av en förändrad syn på artbrotten. Jag medger dock att en sådan utveckling ter sig betydligt svårare vid den kategori brott som kan betecknas som kalkylerade.
    Dessa två huvudblock i utredningen innefattar dock många svåra moment att bemästra. Frågan om bedömningen av återfall och av sammanträffande av brott vid ett system med villkorligt fängelse hör naturligtvis till svårigheterna. Det gäller också att utforma systemet så att det blir begripligt och hyggligt hanterligt. För att anknyta till professor Petter Asps artikel måste de som befinner sig på dansgolvet kunna följa musiken.