Påföljdssystemet — en legal infrastruktur

 

 

Av chefsrådmannen STEFAN REIMER

Påföljdssystemet kan ses som en del av samhällets infrastruktur. Utifrån ett sådant perspektiv konstateras att det nuvarande påföljdssystemet är behäftat med problem bl.a. när det gäller möjligheterna att jämföra olika påföljder eller påföljdskombinationer med varandra i svårhetshänseende, att brottets art har fått ett alltför för stort genomslag som skäl för fängelse samt att beslutsgången är oklar och otydlig. Ett framtida system som bättre tillgodoser kraven på en välfungerande legal infrastruktur skisseras i grova drag.

 

Inledning
Påföljdsutredningens uppdrag innebär, som Petter Asp är inne på i sin inledande artikel1, en i det närmaste total översyn av det nuvarande påföljdssystemet och därmed också goda möjligheter att reformera detta. I det perspektivet har jag i denna artikel valt att belysa hur påföljdssystemet fungerar just som ett system och hur detta, enligt min mening, skulle kunna förbättras. Grundtanken är att samhällets reaktioner mot brott och de principer de vilar på är en viktig del av den samhälleliga infrastrukturen. En modernare påföljdsreglering måste med andra ord ses i det perspektivet, en förändring till det bättre är således en investering i att stärka den legala infrastrukturen.

 

Allmänna utgångspunkter
Den första fråga man då måste ställa sig är vilka krav som bör ställas på ett påföljdssystem som en välfungerande legal infrastruktur. Med infrastruktur menas normalt anläggningar som är nödvändiga för att samhället ska fungera, oftast gäller det vägar, järnvägar och andra transportsystem som krävs för att varor och människor ska kunna förflytta sig på ett rimligt sätt, men även fungerande lagar och förordningar nämns inte sällan i det sammanhanget, eftersom de ger en fast grund till vilka förhållningsregler som aktörer måste hålla sig till och utgå från i det sociala samspelet. En användbar beskrivning av vad vi utifrån mera allmänna synpunkter menar med infrastruktur är att det rör sig om nödvändiga stödjande strukturer och mekanismer. Det är också viktigt att slå fast att det är statens ansvar (liksom vid andra infrastruktursatsningar), i detta fall i form av lagstiftare, att tillhandahålla formen och strukturen som sedan på ett välfungerande och smidigt sätt ska kunna användas av aktörerna som av diverse olika

 

1 Se Asp, En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449–462.

skäl behöver nyttja eller förstå systemet. Bland dessa aktörer återfinns domare, nämndemän, åklagare, polis och försvarare som ska kunna tillämpa regelsystemet, men även brottsoffer och misstänkta som måste kunna förstå systemet och med rimlig precisionsgrad förutse vilka sanktioner som kan bli aktuella. Till detta måste läggas vittnen och andra bevispersoner samt inte minst media och i förlängningen allmänheten i stort som måste ha en sådan acceptans för systemets grundläggande principer att det framstår som legitimt och rättvist. Några grundkrav som kan ställas på ett påföljdssystem utifrån ett infrastrukturperspektiv är att det ger uttryck och genomslag för de styrande principerna (den principiella strukturen), att det är tydligt och transparent (tydlighetsstrukturen) samt att det är lätt att tillämpa och förstå (tillämpningsstrukturen). Dessa tre strukturella grundpelare bygger upp systemet inifrån. Om samtliga grundpelare är hållfasta och robusta blir också systemet i sin helhet hållfast och robust, men om det fallerar beträffande någon av dem påverkas hela systemet så att det blir instabilt och riskerar att falla samman eller krackelera. Bildligt sett blir strukturen i systemet aldrig starkare än dess svagaste länk.

 

Den principiella strukturen
En viktig komponent i ett påföljdssystem är således att systemet ger uttryck för och främjar de grundläggande principerna bakom systemet. Frågan blir därför vilka grundläggande principer det finns som bakom dagens system? Enligt min uppfattning kan man skönja några principer som mer än andra åtminstone är tänkta att vara av en sådan grundläggande karaktär.

 

• Rättviseprincipen manifesterat i kravet på en enhetlig rättstillämpning i 29 kap. 1 § brottsbalken.
• Humanitetsprincipen manifesterat i den grundläggande presumtionen mot fängelse som påföljd i 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken.
• Förutsebarhetsprincipen manifesterat i grundtanken bakom reformen 1988 att tillskapa särskilda och mera detaljerade lagregler om påföljdsval och straffmätning (och därmed tydliggöra beslutsgången och ange vilka skäl som får användas för olika påföljdsval).
• Proportionalitetsprincipen manifesterat i kravet på att brottets eller brottslighetens straffvärde som mått på dess allvar ska vara utgångspunkten för den valda påföljdens ingripandegrad och för straffmätningen.

 

Vilket genomslag har då dessa principer i dagens påföljdssystem? Svaret på den frågan blir enligt min mening att de i viss mån har ett sådant genomslag, men principernas genomslag framstår ändå av flera skäl som oklart och otydligt. Jag ska i denna uppsats något belysa detta, men fokus kommer att ligga på hur den principiella strukturen kan stärkas i ett framtida, reformerat system.

Kravet på en enhetlig rättstillämpning är ett eftersträvansvärt mål och de flesta ställer upp bakom den grundläggande regeln om att lika fall ska behandlas lika. I det här fallet är det nog inte själva lagstödet för principen, utan andra faktorer som medverkar till svårigheterna att få genomslag för principen, till en del beroende på svårigheterna att i dagens differentierade påföljdssystem jämföra olika påföljder eller påföljdskombinationer med varandra i svårhetshänseende. Det är i det sammanhanget belysande att rättslikheten är betydligt bättre vid påföljdsbestämningen avseende brott där straffvärdet enligt stadgad praxis huvudsakligen bestäms eller i vart fall tar sin utgångspunkt utifrån kvantifierbara enheter, t.ex. narkotikabrott, smugglingsbrott och brott mot alkohollagen, än vid brottstyper där det saknas dylika måttstockar att hänga upp bedömningen på. Detsamma kan sägas om den grundläggande presumtionen mot fängelse. Få ifrågasätter dess berättigande, men skälen för att avvika från dess tillämplighet är många och själva grundpresumtionen har främst beroende på artbrottens expansiva utbredning fått en alltmer undanskymd roll. Det kan sägas att fokus har flyttats från en bedömning av hur starka skälen mot fängelse är (tillämpning av 30 kap. 4 § första stycket BrB) till en bedömning av hur starka skälen för fängelse är (tillämpning av 30 kap. 4 § andra stycket BrB) och vilka särskilda skäl som kan medföra att påföljden ändå bestäms till någon annan påföljd än fängelse (tillämpning av 30 kap. 7 § andra stycket och 30 kap. 9 § andra stycket BrB). Man hoppar med andra ord över det första ledet i resonemanget. För att parafrasera på Petter Asps musikjämförelse2 skulle man kunna säga att man går direkt till refrängen och hoppar över introt och de inledande verserna. När det gäller förutsebarhet i förhållande till beslutsgången har regleringen i 29 kap. och 30 kap. BrB aldrig varit särskilt klart uttalad i själva lagtexten. Den egentliga beslutsgången för dagens system kräver en ingående förståelse för systemet och ett hoppande mellan olika bestämmelser i de två kapitlen3. Jag har redan varit inne på svårigheterna att i dagens system jämföra olika påföljder eller påföljdskombinationer i svårhetshänseende. Som exempel kan nämnas villkorlig dom med ett högt bötesstraff i vissa fall döms ut för brott med ett straffvärde som närmar sig ett år, medan samtidigt fängelse eller alternativa påföljdskombinationer som samhällstjänst används vid betydligt lägre straffvärdenivåer (1–2 månader) samtidigt som de uppenbarligen är betydligt mera ingripande för den dömde. Till detta ska läggas att innehållet i t.ex. en skyddstillsynspåföljd kan skifta högst betydligt beroende på om den förenad med olika former föreskrifter eller inte, vilket inte kan tas någon hänsyn till i dagens system. Det finns också situationer där villkorlig dom eller skyddstillsyn med ett högt bötesstraff, motsvarande vad som an-

 

2 Se Asp a.a. s. 449 3 Jfr t.ex. Jareborg, Påföljdsbestämningens struktur, SvJT 1992 s. 257–275.

nars skulle ha dömts ut vid straffvärdenivåer strax under ett års fängelse, i stället kan ersätta ett kortare fängelsestraff om 1–2 månader. Som exempel kan nämnas grovt rattfylleri eller andra brott där brottets art normalt leder att påföljden ska bestämmas till fängelse, men där förmildrande omständigheter medför att brottlighetens art inte får fullt genomslag. Detsamma gäller för vissa fall av misshandel av normalgraden där någon form av provokation förekommit. Hur skulle då den principiella strukturen kunna stärkas i ett reformerat system? Det huvudsakliga problemet är att brottets art som skäl för fängelse är en gökunge som vänder upp och ner på systemet som egentligen är uppbyggt kring straffvärde och den nyklassiska grundtanken om straff efter förtjänst (ju allvarligare brott desto mer ingripande påföljd). I viss mån gäller vad som nu sagts även för återfallsregleringen, särskilt eftersom återfallsskärpning utöver straffvärdet är tänkt att få ett större genomslag efter en nyligen genomförd reform av 29 kap. 4 § BrB, som träder i kraft den 1 juli 2010. Därmed inte sagt att det inte går att genomföra en reform där återfallsregleringen och för den delen även artproblematiken inordnas i ett system där den principiella strukturen stärks. Emellertid kräver det i så fall att beslutsgången tydliggörs och att det underliggande straffvärdet tillåts få ett större genomslag på påföljdens ingripandegrad vid olika straffvärdenivåer. Jag återkommer senare till en skiss på hur ett sådant system skulle kunna se ut.

 

Tydlighetsstrukturen
Med tydlighetsstrukturen har jag velat beteckna kravet på att systemet ska vara tydligt och transparent. Det ska tydligt framgå vilka kriterier som ska vara bestämmande för påföljdsbestämningen. Med andra ord ska det finnas en röd tråd för hur beslutsgången går till. Det ska också vara ett system som är genomlyst (transparent) i den meningen att det inte finns några underförstådda eller dolda kriterier som egentligen bestämmer utgången utan att detta går att förstå av regelsystemet som sådant. Det går inte att komma ifrån att dagens system är behäftat med vissa brister i detta hänseende. Till en del har det att göra med att reglerna för straffmätningen samlats för sig i 29 kap. BrB och reglerna för påföljdsvalet för sig i 30 kap., vilket kan ge bilden av att påföljdsvalet, trots den motsatta kronologin, görs först och straffmätningen sedan sker först om påföljden ska bestämmas till böter eller fängelse. Så är emellertid inte tanken, utan regelsystemen måste tillämpas tillsammans där det först görs en bestämning av straffvärdet enligt 29 kap. 1–3 §§ BrB. Enligt en ofta tillämpad metod görs sedan en bestämning av det s.k. straffmätningsvärdet med beaktande i förhöjande riktning av återfall enligt 29 kap. 4 § BrB samt i sänkande riktning bil-

lighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB och ungdom enligt 29 kap. 7 § BrB4. Först därefter sker en tillämpning av påföljdsvalsreglerna i 30 kap.BrB. Regleringen i 30 kap. 4 § första stycket andra meningen BrB där billighetsskälen ska ha särskild betydelse för presumtionen mot fängelse och hela det faktum att straffmätningen logiskt sett borde komma efter själva valet av påföljd, gör dock att beslutsgången framstår som allt annat än tydlig. Till detta kan läggas att motsvarande påverkan på grundpresumtionen inte enligt någon uttrycklig reglering gäller för unga lagöverträdare (ungdomsrabatten enligt 29 kap. 7 § BrB nämns inte alls i 30 kap.), samtidigt som det beträffande denna kategori i stället finns särskilda tilläggskrav i 30 kap. 5 § BrB där det krävs synnerliga (under 18 år) eller särskilda skäl (under 21 år) för att fängelse ska kunna dömas ut. Innebörden enligt mer strikt tillämpning av lagreglerna synes därför medföra att det beträffande unga lagöverträdare finns särskilda motpresumtioner samtidigt som den grundläggande presumtionen självklart gäller även för dem. Med tanke på kraven i 30 kap. 5 § BrB är det också rimligt att tänka sig att de särskilda skäl som enligt 30 kap. 7 § andra stycket eller 30 kap. 9 § andra stycket BrB krävs för att bryta en presumtion för fängelse som påföljd och i stället bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård, inte behöver vara av samma tyngd som beträffande äldre lagöverträdare, men detta framgår knappast av dagens reglering (särskilda skäl för att bryta fängelsepresumtionen ställs mot särskilda eller synnerliga skäl som krav för att bestämma påföljden till fängelse). Det kan därför konstateras att den nuvarande beslutsgången vare sig är särskilt klar eller tydligt framgår av dagens regelsystem. Det nuvarande systemet är inte heller tillräckligt transparent. I vart fall när det gäller den ”net-widening” som skett när det gäller tillämpningsområdet för samhällstjänst är det inte en alltför vild gissning att skälen för denna mera har dikterats av en önskan att i vissa situationer något kunna skärpa en icke-frihetsberövande påföljd än av att — som var tanken med reformen — förbehålla påföljdskombinationen för de situationer där det rör sig om att byta ut ett konkret fängelsehot, dvs. när det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB i sig föreligger en presumtion för fängelse, mot en mera human men ändå rimligt ingripande påföljd. Även om det inte går att skylla på själva utformningen av regelsystemet i denna fråga, inbjuder redan det faktum att samhällstjänst inte är en egen påföljd utan måste hängas på en villkorlig dom eller en skyddstillsyn till den här formen av utvidgning av tillämpningsområdet; en företeelse som även har bekräftats i en del rättsfall från HD5. Det mest talande exemplet i underrättspraxis är annars påföljdsvalet vid misshandelsbrott där det numera ytterst

 

4 Se t.ex. Borgeke, Att bestämma påföljd för brott s. 34–50 5 Se t.ex. NJA 2005 s. 690

sällan döms till villkorlig dom och böter när det inte föreligger provokation eller någon annan förmildrande omständighet, trots att det inte var ovanligt före införandet av möjligheten att förena en villkorlig dom med samhällstjänst6. Vid utformningen av ett reformerat system är det därför viktigt att förebygga den här typen av rättsutveckling, som har skett vid sidan av de egentliga kriterierna för samhällstjänst.

 

Tillämpningsstrukturen
Det är också viktigt att påföljdssystemet är lätt att förstå och tillämpa. Här kan pekas på en rad svårigheter i det nuvarande systemet, förutom vad som har sagts tidigare i denna uppsats. En problematik har att göra med de prognostiska kriterierna för att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn som påföljd. Utgångspunkten vid påföljdsvalet är enligt 30 kap. 1 § första stycket BrB att fängelse är att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Någon inbördes rangordning i svårhetshänseende görs inte i lagtexten mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, utan här blir det närmast fråga om att utifrån individualpreventiva skäl bestämma vilken påföljd som är lämpligast i det enskilda fallet. I rättsfallen NJA 2000 s. 314 och 2008 s. 359 har dock Högsta domstolen med stöd av uttalanden i förarbetena anfört att tilllämpningsområdet för skyddstillsyn, åtminstone när följden annars skulle bli att det dömdes ut ett fängelsestraff, är mera vidsträckt än för villkorlig dom och också ansett att det finns ett gemensamt tillämpningsområde. En sådan utgångspunkt när det gäller den inbördes rangordningen framstår som rimlig med hänsyn till innehållet i påföljderna. Problemet är att kriterierna för de olika påföljderna enligt 30 kap. 7 § första stycket och 30 kap. 9 § första stycket BrB till sin natur utesluter varandra och dessutom ger ett visst utrymme för att det finns en lucka där varken villkorlig dom eller skyddstillsyn kan väljas som påföljd, samtidigt som skälen för fängelse enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB är avsedda att vara uttömmande. Den nuvarande ordningen kan därför knappast beskrivas som lättförståelig och medför också vissa tillämpningssvårigheter. En annan svårighet, som också uppmärksammas i direktiven till Påföljdsutredningen7, har att göra med att det saknas en bestämmelse som på något sätt beskriver vilka omständigheter som bör ligga till grund för en bedömning av om brottets art utgör skäl för fängelse. Det är lätt att hålla med tidigare författare på området om att brottets art är en svårgripbar företeelse8. Även om grunden för själva begreppet har att göra med allmänpreventiva skäl så finns det i praxis gott om exempel där straffvärdeomständigheter anförs som stöd för att

 

6 Rättsfallen NJA 1990 s. 84 I och II är fortfarande anmärkta i lagboken, men tilllämpas alltmer sällan. 7 Se dir. 2009:60 s. 10 8 Se Borgeke, Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse. SvJT 1999 s. 218–240

fängelse ska väljas som påföljd på grund av brottets art9. De olika omständigheterna är emellertid också ”artskilda” från varandra10. Det är därför svårt skapa sig en klar uppfattning av vilka omständigheter som kan och bör ligga till grund för ”artbedömningen”, utan den bild som framträder är snarare disparat och svårförståelig. Samtidigt måste det sägas vara en svår utmaning att skapa en bestämmelse rörande brottets art, något som flera tidigare utredningar gått bet på. Möjligen skulle en lösning vara att i stället försöka skapa grunden för ett system där själva tillämpningsområdet för ”artbrottens” inflytande över påföljdsvalet snävas åt och preciseras.

 

En kortfattad skiss till ett framtida system
Med utgångspunkt för de resonemang som jag fört ovan blir då frågan hur ett reformerat system som bättre tillgodoser kraven för en bärkraftig och robust legal infrastruktur skulle kunna se ut. I det följande görs ett försök att skissera åtminstone vissa grundelement som enligt min mening bör finnas med i ett sådant system. I ett framtida system måste beslutsgången tydligare än i dag framgå av själva lagregleringen. En annan viktig faktor är att undvika ”tröskeleffekter” där övergången mellan olika påföljder blir alltför ingripande med hänsyn till vilken straffvärdenivå som är aktuell, t.ex. ofullkomligheter av den typ som övergången i det nuvarande systemet från villkorlig dom och böter för ett brott som har ett straffvärde strax under ett år till ett ovillkorlig fängelsestraff på ett år. Det är också viktigt att tona ned brottets art genom att precisera och begränsa dess tillämpningsområde. En väg som bör prövas är att införa tydliga ”mellanpåföljder” i gränslandet mellan fängelse och de icke-frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn samtidigt som det då också är av vikt att tillämpningsområdet görs tydligt och klart med kriterier som inte inbjuder till ”net-widening” av det slag som villkorlig dom och samhällstjänst inneburit i det nuvarande systemet. En annan utgångspunkt bör vara att behandlingsskäl ska få betydelse, men att de mer behandlingsinriktade påföljderna inordnas som ”sidospår”, ungefär som kontraktsvård är i dagens system. Jag tar som utgångspunkt att böter även i framtiden ska ha samma tillämpningsområde som i dag. På fängelsenivå finns det skäl att närmare diskutera vilka påföljder som kan vara aktuella i intervallet från allmänna fängelseminimum upp till fängelse ett år. Det är nämligen knappast rimligt att i någon större utsträckning än i dag ersätta fängelsestraff med alternativa påföljder där straffvärdet överstiger ett års fängelse. Jag har helt utelämnat de särskilda ungdomspåföljderna och frågan hur de ska inordnas i systemet.

 

9 Se t.ex. NJA 2000 s. 314 och 2006 s. 339 (på s. 345) 10 Jfr sammanställningen av olika artskäl i Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 245–252

Enligt min mening bör man i ett reformerat system dessutom överväga att införa samhällstjänst och elektronisk intensivövervakning (s.k. fotboja) både som självständiga påföljder och som viktiga grundelement för verkställighetsinnehållet i ett villkorligt fängelsestraff.

 

En grovartad skiss skulle kunna se ut på följande sätt.

 

(1) fä 14 dgr – fä 5 mån

villkorlig dom (+ böter) skyddstillsyn (eventuellt + böter), föreskrifter, övervakning, prövotid

samhällstjänst

intensivövervakning (IÖV)

kontraktsvård (ej alternativstraff)

vid återfall: villkorligt fängelse

vid flera återfall: fängelse

(2) fä 6 mån – fä 11 mån

villkorlig dom + samhällstjänst

skyddstillsyn + samhällstjänst villkorlig dom/skyddstillsyn + fängelse 28 kap. 3 §

villkorligt fängelse

kontraktsvård (med alternativstraff)

vid återfall: fängelse

 

(3) fä 1 år – fängelse

kontraktsvård (med alternativstraff)

Tanken med det skisserade systemet skulle vara så långt det är möjligt undvika korta fängelsestraff i intervallet upp till 6 månader. Enbart vid flera återfall bör det vara möjligt att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff. Genom att inte enbart inordna samhällstjänst och/eller IÖV under en hatt i form av villkorligt fängelse nås den fördelen att det vid ett återfall finns flera valmöjligheter inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff. Vid återfall efter en dom på villkorligt fängelse bör däremot av trovärdighetsskäl inte finnas samma utrymme. Den normala påföljden i intervallet (1) bör liksom i dag vara villkorlig dom i förening med böter. Vid återfall bör i första hand dömas till skyddstillsyn (som genom möjligheter att närmare straffmäta prövotid och övervakning) bör kunna framstå som betydligt mera ingripande. I den översta delen av intervallet, 3–6 månader, kan även samhällstjänst dömas ut. Vid brott där brottets art medför krav på ett mera omedelbart, ingripande påföljdsalternativ bör i första hand dömas till samhällstjänst; i några fall t.ex. mened eller i den allra översta delen av intervallet (fä 4–5 mån) kan i stället dömas till IÖV. Vid återfall i ”artbrott” döms till villkorligt fängelse, där innehållet bör kunna göras mera ingripande och, vid undanröjande av den tidigare påföljden, ett samlat alternativt fängelsestraff kan bestämmas.

Den normala påföljden i intervallet (2), i de fall brottets art inte har betydelse, bör vara villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Vid återfall bör i sådana fall kunna dömas till ett villkorligt fängelse, som vid undanröjande av den tidigare påföljden, kan förenas med ett relativt långt alternativt fängelsestraff. I de fall brottets art har betydelse bör i detta intervall i första hand dömas till villkorligt fängelse eller villkorlig dom/skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 §. Vid återfall döms i så fall till ett längre ovillkorligt fängelsestraff. Den normala påföljden i intervallet (3) blir liksom i dag fängelse. Man kan tänka sig att villkorlig dom/skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § skulle kunna användas i intervallet strax över ett år, när brottets art inte har betydelse, för att undvika tröskeleffekter. Kontraktsvård, som också bör göras till en självständig påföljd, och andra påföljder med behandlingsinnehåll bör ses som ett sidospår i samtliga intervall. De måste dock i någon mån bedömas i ingripandegrad. Det är därför rimligt att tänka sig att kontraktsvård i intervallet (1) i de flesta fall inte förenas med något alternativstraff annat än vid återfall och fortsatt starka behandlingsskäl.

 

Avslutande synpunkter
Den grovartade skiss som jag presenterat är naturligtvis på intet sätt färdigtänkt och kräver ett betydande utvecklingsarbete för att kunna användas som utgångspunkt för fortsatta överväganden. Men möjligen kan den i bästa fall ändå ge något eller några uppslag som kan vara värda att testa. Jag är medveten om att brottets art får stor betydelse även i det nu skisserade systemet, men dess inflytande leder inte till att kortare fängelsestraff döms ut omedelbart. Dessutom knyts även vid brottets art ingripandegraden till det underliggande straffvärdet (straffmätningsvärdet). Enligt min mening innebär ett sådant system en bättre styrsel på artproblematiken, en problematik som det möjligen är svårt att helt undvika. Vid en första anblick kan det också tyckas att systemet blir minst lika differentierat och svåröverskådligt som det nuvarande, men en avgörande skillnad är att påföljdsalternativens tillämpningsområde blir klarare och att det finns möjligheter att successivt skärpa påföljdsvalet vid återfall utan att det direkt blir fråga om att döma till fängelse. Det blir därför också lättare att i lagtext beskriva beslutsgången på ett tydligare sätt. Jag tror också att villkorligt fängelse enligt den nu skisserade ordningen inte har de negativa effekter med ökad repressionsgrad som har befarats i tidigare lagstiftningsuppdrag11 och därför kan vara ett

 

11 Jfr t.ex. SOU 1995:91 del II avsnitt 5.2.

bra tillskott i ett framtida påföljdssystem. Det blir spännande att se vilken väg som Påföljdsutredningen väljer för sitt fortsatta arbete.

 

Litteratur
Offentligt tryck
SOU 1986:13–15 Påföljd för brott. Huvudbetänkande av Fängelsestraffkommittén SOU 1995:91 Ett reformerat straffsystem. Betänkande av Straffsystemkommittén. Del I–III. SOU 2008:85 Straff i proportion till brottets allvar. Slutbetänkande av Straffnivåutredningen. Prop. 1987/88:120 om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.) Prop. 1997/98:96 om vissa reformer av påföljdssystemet. Prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. BRÅ. Rapport 1977:7 Nytt straffsystem. Idéer och förslag. BRÅ. Rapport 1980:2 Påföljdsval, straffmätning och straffvärde. Dir. 2009:60 En översyn av påföljdssystemet

 

Rättsfall
NJA 1989 s. 870 NJA 1990 s. 84 I och II NJA 2000 s. 314 NJA 2005 s. 690 NJA 2006 s. 339 NJA 2008 s. 359

 

Övrig litteratur
Asp, Petter En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449–462 Asp, Petter Brottslighetens art — kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs uppsatser. SvJT 2003 s. 136–153. Asp, Petter Principen om rättvis bestraffning — alltings grundbult. JFT 2008 s. 530–544. Asp, Petter Går det att se en internationell trend — om preventionismen i den moderna straffrätten. SvJT 2007 s. 69–82. Asp-Lernestedt-Ulväng Katedralen. Tre texter om straffrätt. (2009) Asp-Ulväng-Jareborg Kriminalrättens grunder. (2010) Borgeke, Martin Att bestämma påföljd för brott (2008) Borgeke, Martin Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse. SvJT 1999 s. 218–240. Borgeke- Reimer Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem — en replik. SvJT 1999 s. 145–150.

Borgeke-Reimer Straffområdets gränser — ett inlägg. SvJT 2003 s. 207–223. Borgeke-Sterzel m.fl. Studier rörande påföljdspraxis m.m. (4 uppl. 2009) Heckscher, Sten Kriminalpolitik och humanitet. Ur Straff och rättfärdighet — ny nordisk debatt. (1980) s. 145–165. Jareborg, Nils Påföljdsbestämningens struktur. SvJT 1992 s. 257–275. Jareborg-Zila Straffrättens påföljdslära (2 uppl. 2007) Perklev, Anders Artbrotten från praktisk synpunkt. SvJT 2003 s. 154–167. Reimer, Stefan Lika brott kräver lika straff — några spridda funderingar kring frågan om behovet och intresset av en enhetlig rättstillämpning. Skånska hovrättens yngreförening 100 år. Några uppsatser till ett jubileum (2006) s. 143–155. Träskman, Per Ole Om återfall i brott. SvJT 1999 s. 200–217. Träskman, Per Ole Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällsstraff. SvJT 2003 s. 173–194. Ulväng, Magnus Påföljdskonkurrens — problem och principer. (2005) Ulväng, Magnus Suum cuique — om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis. SvJT 2006 s. 828– 841. Ulväng, Magnus Through the Looking-Glass — behövs en ny påföljdsreform. Festskrift till Suzanne Wennberg (2009) s. 411 ff. Victor, Dag ”Artbrotten” och de korta fängelsestraffen — teoretiska frågor. SvJT 2003 s. 121–153. Victor, Dag Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem. SvJT 1999 s. 132–144. Victor, Dag (red) Varning för straff. Om vådan av den nyttiga straffrätten. (1995). von Hirsch, Andrew Reducing use of short-term imprisonment; the role of prior convictions and ”artbrotten”. SvJT 2003 s. 111–120.