SvJT 2010 Anm. Av Ekstedt, Mitt liv hos Fru Justitia, del I 893 OLLE EKSTEDT, Mitt liv hos Fru Justitia, del I 1958–87. Vulkan, 2010. 189 s.
Rättvisa och Trefnad1 Efter sin pensionering skrev en skånsk lagman (vars namn bäst bör lämnas därhän) för ett antal år sedan i ett brev:
”Nu när jag gått i pension kan jag ta bladet från munnen och säga mitt hjärtas mening...”
Brevet var ställt till lagmannens — fackförening. Det säger en del om svenska domares självständiga och (o)rädda hållning på 80talet. Inte ens gentemot dem som förutsattes ta tillvara något slags yrkesintresse vågade man vara riktigt uppriktig; karriären kunde ju ta skada, även om man satt på en befordrad och grundlagsskyddad sluttjänst. Det var samtidigt som finansdepartementet myntade uttrycket:
”Näst rådmän är rådjur det räddaste djur som finns...”
Numera finns också ”Sveriges Domstolar”, en på grumliga grunder antagen gemensam firma för domstolsväsendet och förvaltningsmyndigheten Domstolsverket (”blankettförrådet i Jönköping”), att beakta för den försiktige karriäristen, särskilt för den som inte ingår i befordringsbefrämjande genusnätverk.
Olle Ekstedt, pensionerad lagman i Skånska hovrätten, tillhör inte de räddhågades skara. Han har nu gett ut sina domarmemoarer, en genre som i Sverige är synnerligen klent företrädd: ”Mitt liv hos Fru Justitia, del I 1958–87” (Olle Ekstedt, www.vulkan.se, 2010)
1 Titel på tavla av Stockholmskonstnären Anders Eklund från 1789, vilken återges på bokens omslag och numera finns i stora sessionsalen i Karlshamns tingshus.
I denna första del får vi följa Ekstedts vandring 1958–1985 från studentexamen i Växjö via studier i Lund, tingstjänstgöring och inträde i Skånska hovrätten till en ordinarie hovrättsrådstjänst där. Hans avhandlingsarbete, krönt med en disputation över ämnet ideellt skadestånd, ger roande inblickar i juridiska fakultetens i Lund liv, där bl.a storheter som Karl Olivecrona och Hjalmar Karlgren passerar revy. Kängor utdelas förvisso. Så sägs exempelvis om dåvarande Stockholmsprofessorn Jan Hellner (i anledning av ett dennes utlåtande):
”Hellner var inte heller någon snäll person till sin natur. Man kan erinra sig hans svek mot doktoranden som han knyckte en viktig idé ifrån. Det är i själva verket ganska vanligt att personer med framgång är mycket känsliga för sådant som sårar dem i deras självkänsla. Då kan de använda mycket kraft för att kunna sticka kniven i ryggen på den som är skyldig. ”
Om justitierådet och professorn Bertil Bengtsson sägs i ett liknande sammanhang:
”Bengtssons utlåtande var skrivet på hans vanliga lealösa sätt. Hans juridiska verksamhet präglas framför allt av att han egentligen inte vill ta bestämd ställning till någonting men ändå måste göra det.”
Men på det hela taget präglas framställningen av den behärskade måttfullhet som endast en svensk hovrättsjurist förmår att iaktta — men det är rolig läsning. Och medvetet fri från inblickar i privat- och familjeliv. För den som är tio år yngre, men likväl mycket bekant med personerna och miljöerna, inbjuder Ekstedt till nya iakttagelser och