Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2011

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under fjärde kvartalet 2011 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Vellutini och Michel mot Frankrike(dom 6.10.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Vellutini var ordförande och Michel sekreterare i de kommunala polisernas fackförening. Med anledning av en tvist mellan en medlem i fackföreningen och borgmästaren i den kommun där hon arbetade distribuerade Vellutini och Michel till kommuninvånarna en broschyr med uttalanden som enligt borgmästarens mening var kränkande för honom och syftade till att skada hans anseende. Borgmästaren väckte enskilt åtal mot Vellutini och Michel vid en brottmålsdomstol, som dömde dem att betala böter och skadestånd.
    Europadomstolen framhöll att Vellutini och Michel hade gjort sina uttalanden som företrädare för en fackförening och i anslutning till en tvist i vilken en av fackföreningens medlemmar var inblandad. Borgmästaren hade själv bidragit till publicitet kring händelserna, som därmed hade blivit en fråga av allmänt intresse. Vellutinis och Michels kritik hade gällt borgmästarens tjänsteutövning, och i egenskap av politiker måste borgmästaren kunna tåla även långtgående kritik. Deras uttalanden hade gjorts som svar på borgmästarens anklagelser mot en fackföreningsmedlem avseende hennes yrkesmässiga och personliga uppförande och kunde inte anses ha varit alltför långtgående. Dessutom hade de velat åberopa bevisning, men denna hade avvisats av processuella skäl. Påföljderna hade dessutom varit stränga — böter om 1 000 euro och skadestånd om 2 500 euro för var och en av dem — och fick anses oproportionerliga. Europadomstolens slutsats blev att yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen hade kränkts.

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2011, den senaste i SvJT 2011 s. 1050 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

2. Soros mot Frankrike(dom 6.10.2011)
Fråga om bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen)
Efter att ha bildat hedgefonden Q.F. höll den internationelle finansmannen George Soros den 12 september 1988 ett möte med investerare i New York. Efter mötet inbjöds han av en schweizisk bankir att möta P, som avsåg att tillsammans med andra lämna ett uppköpserbjudande avseende den franska banken S. Efter att ha fått information om affären avböjde Soros att medverka vid förvärvet av S. Den 19 september 1988 köpte emellertid Soros aktier i S, och mellan den 22 september och den 17 oktober 1988 köpte hedgefonden Q.F. aktier i S för 11,4 miljoner dollar. Aktierna såldes kort därefter, varvid Q.F. gjorde en vinst om cirka 2,28 miljoner dollar.
    Soros åtalades för insiderbrott. Han anförde till sitt försvar att hans handlande enligt den åberopade franska lagbestämmelsen inte var straffbart när aktierna förvärvades. De franska domstolarna fann emellertid Soros skyldig till insiderbrott och dömde honom att böta cirka 940 000 euro.
    Europadomstolen erinrade om att lagbestämmelsen enligt sin ordalydelse gällde information som en person förvärvat vid utövande av sitt yrke eller vid fullgörande av sina åligganden. Frågan var om detta innebar en begränsning till personer som förvärvat aktier i ett bolag i vilket de själva varit verksamma eller om det också omfattade utomstående personer som på ett eller annat sätt fått särskild information om bolaget. Någon klar praxis i detta hänseende hade inte funnits före avgörandet i målet mot Soros. Emellertid kunde Soros, som var en välkänd institutionell investerare, inte ha varit omedveten om att hans beslut att investera i S medförde risk för att han skulle anklagas för insiderbrott. Även om den franska lagen inte var tydlig, borde han därför ha visat särskild försiktighet. Slutsatsen blev att han inte hade straffats utan stöd i lag och att artikel 7 i konventionen därför inte hade överträtts.

3. Auad mot Bulgarien(dom 11.10.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Auad var en statslös man av palestinskt ursprung som kommit till Bulgarien från ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han var anklagad för medverkan i terroristisk aktivitet omfattande mer än tio mord. Han ansågs i Bulgarien utgöra ett hot mot den nationella säkerheten och beslut fattades om hans utvisning.
    Europadomstolen framhöll att det vid bedömningen av om Auads utvisning stred mot artikel 3 i konventionen saknade betydelse att han var misstänkt för terrorism. Den enda frågan var vilken behandling han riskerade att utsättas för efter återkomst till Libanon. Europadomstolen konstaterade att de bulgariska domstolarna inte hade värderat dessa risker och att situationen i palestinska flyktingläger i Libanon enligt föreliggande rapporter var sådan att Auad skulle riskera

att utsättas för misshandel om han återvände dit. Hans utvisning skulle därför strida mot artikel 3 i konventionen.

4. Popnikolov mot Bulgarien (dom 11.10.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Popnikolov hyrde en statsägd fastighet men tillerkändes av den bulgariska högsta domstolen rätt att med stöd av en privatiseringslag friköpa fastigheten på förmånliga villkor. Trots domen kunde han emellertid inte förvärva fastigheten.
    Europadomstolen fann att Popnikolov genom domen hade fått en legitim förväntan att förvärva egendom och att denna förväntan åtnjöt skydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Genom att denna förväntan inte infriades hade hans rätt enligt artikel 1 kränkts.

5. Fomin mot Moldavien (dom 11.10.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ecaterina Fomin dömdes för att ha förolämpat en kvinna som hon i egenskap av tekniker i ett telefonbolag hade besökt i bostaden. Hon överklagade domen och anförde ett antal skäl för att anklagelserna mot henne inte var trovärdiga. Hon gjorde också gällande att hon hade besökt kvinnan på en annan adress än den där den åtalade handlingen påstods ha ägt rum och att preskription dessutom hade inträtt. Den högre domstolen fastställde i huvudsak den överklagade domen och uttalade sig inte om dessa invändningar. Europadomstolen fann att avsaknaden av domskäl som visade hur domstolen bedömt invändningarna medförde att hon inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

6. Sharipov mot Ryssland (dom 11.10.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Sharipov efterlystes i Kazakstan för bedrägeribrott. Han arresterades i Ryssland med sikte på utlämning till Kazakstan. Europadomstolen fann att frågan huruvida utlämning till Kazakstan skulle strida mot artikel 3 i konventionen måste bedömas i ljuset av omständigheterna i det konkreta fallet och fann att det i detta fall inte fanns skäl att tro att Sharipov skulle riskera sådan behandling i Kazakstan att hans utlämning skulle stå i strid med artikel 3.

7. Emre mot Schweiz (nr 2) (dom 11.10.2011)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och verkställighet av Europadomstolens dom (artikel 46 i konventionen)
Emre var en turkisk medborgare, född 1980, som vid sex års ålder kommit till Schweiz med sina föräldrar. Under perioden 1994–2000 dömdes han vid flera tillfällen för brott, och 2003 fattades beslut om hans utvisning från Schweiz på obestämd tid.

I en dom från augusti 2008 fann Europadomstolen att utvisningen var oförenlig med artikel 8 i konventionen. Emre begärde i juli 2009 att den schweiziska högsta domstolen skulle ändra sin tidigare dom om utvisning. Hans yrkande bifölls endast på så sätt att förbudet att återvända till Schweiz tidsbegränsades till tio år.
    Emre klagade på nytt till Europadomstolen som fann att den schweiziska domstolen borde ha beaktat samtliga relevanta omständigheter (brottens art, straffens stränghet, den tid Emre varit bosatt i Schweiz, hans band med Schweiz och med Turkiet, hans hälsa osv.). Enligt Europadomstolens mening hade emellertid den schweiziska domstolen inte gjort någon avvägning av de motstående intressena, och förbudet mot att återvända till Schweiz under så lång tid som tio år kunde inte anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Slutsatsen blev att Emres rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen tillade att en lojal tillämpning av domen från augusti 2008 skulle ha lett till att utvisningsbeslutet hävts. Ett brott förelåg därför också mot artikel 8 i förening med artikel 46 i konventionen.

8. Genovese mot Malta (dom 11.10.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Genovese, som var brittisk medborgare, var född utom äktenskapet. Hans mor var brittisk och hans far maltesisk medborgare. Hans ansökan om förvärv av maltesiskt medborgarskap avslogs med hänvisning till att ett barn fött utom äktenskap kunde få maltesiskt medborgarskap endast om barnets mor var maltesisk medborgare.
    Europadomstolen konstaterade att likabehandling av barn födda inom och utom äktenskap numera är en i europeiska länder allmänt godtagen princip. Det fanns inget objektivt skäl till att Genovese skulle förvägras maltesiskt medborgarskap enbart på grund av att hans föräldrar inte varit gifta, och han hade därför utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen.

9. Association Rhino m.fl. mot Schweiz (dom 11.10.2011)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klaganden var en förening som hade till uppgift att förse sina medlemmar med billiga bostäder och som för detta ändamål organiserade olagliga ockupationer av obebodda byggnader. De vräkningsbeslut som meddelades av myndigheterna verkställdes inte, eftersom det fanns en lokal policy att visa tolerans mot husockupanter. Ägarna till de ockuperade byggnaderna vände sig till domstol och fick bifall till en begäran att föreningen skulle upplösas. Europadomstolen fann att det, för att skydda ägarnas rättigheter, inte hade varit nödvändigt att upplösa föreningen, eftersom dessa rät-

tigheter hade kunnat tillgodoses genom att vräkningsbesluten verkställts. Inte heller hade upplösningen av föreningen medfört att ockupationerna avslutats eller varit nödvändig för att upprätthålla allmän ordning. Europadomstolen fann därför att denna åtgärd inte varit proportionerlig och att den stått i strid med artikel 11 i konventionen.

10. Fexler mot Sverige (dom 13.10.2011)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Monica Fexler ansökte om handikappersättning, men hennes begäran avslogs av försäkringskassan. Hon klagade till länsrätten, som avslog överklagandet. Hon överklagade länsrättens avgörande till kammarrätten som beviljade prövningstillstånd. Hon begärde därefter att muntlig förhandling skulle hållas i kammarrätten. Denna begäran avslogs av kammarrätten som, efter att ha inhämtat ytterligare utredning från försäkringskassan, fastställde länsrättens dom. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd.
    Europadomstolen framhöll att det finns undantag från huvudregeln att muntlig förhandling skall hållas i mål om civila rättigheter. Exempelvis kan utredningen i mål om sociala förmåner ofta vara av teknisk eller medicinsk art, och en muntlig förhandling kan då te sig överflödig. Ett generellt krav på muntliga förhandlingar skulle i stället minska domstolsverksamhetens effektivitet och föranleda onödiga kostnader.
    I det aktuella fallet hade Monica Fexler inte begärt förhandling vid länsrätten, vilket hon borde ha gjort om hon ansåg en förhandling väsentlig. Genom att hon kunde anses ha avstått från en förhandling i första instans försvagades skälen för att hålla en sådan förhandling i andra instans. I kammarrätten hade hon inte åberopat någon muntlig bevisning och inte heller begärt att få framträda inför domstolen för att ge upplysningar om sin personliga situation. Ingenting tydde därför på att fanns några frågor i målet som inte lika gärna kunde avgöras på grundval av det skriftliga materialet. Europadomstolen konkluderade att vägran att hålla en muntlig förhandling i kammarrätten inte hade stått i strid med artikel 6:1 i konventionen.

11. Husseini mot Sverige (dom 13.10.2011)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Husseini, som var afghansk medborgare, begärde 2003 uppehållstillstånd i Sverige. Hans ansökan avslogs i maj 2004.
    I februari 2004 gifte sig Husseini med en pakistansk kvinna som hade uppehållstillstånd i Sverige. Paret fick en dotter i december 2004 och en son i april 2006. På grund av sin familjeanknytning fick Husseini permanent uppehållstillstånd i Sverige.

I augusti 2007 lämnade Husseinis hustru hemmet tillsammans med barnen för att bo på skyddad adress. Hon uppgav för polisen att Husseini hade våldtagit och misshandlat henne under de två senaste åren och att han också hade slagit deras dotter. I maj 2008 dömde en tingsrätt honom för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning till två års fängelse och utvisning från Sverige för en tid av fem år. En domstol dömde senare till äktenskapsskillnad mellan Husseini och hans hustru och beslöt att hustrun skulle ensam ha vårdnaden om barnen.
    Europadomstolen konstaterade att situationen i Afghanistan inte var så allvarlig att Husseinis utvisning dit i och för sig skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Inte heller hade Husseini styrkt att det fanns omständigheter som i det konkreta fallet skulle utsätta honom för påtaglig risk för förföljelse efter återkomsten till Afghanistan. Europadomstolen fann därför att verkställighet av utvisningsbeslutet inte skulle strida mot artikel 3.
    Vidare konstaterade Europadomstolen att Husseini inte hade några band med Sverige utöver sin familj som emellertid tvingats bo på hemlig adress för att skydda sig mot honom efter de allvarliga brott han begått mot medlemmar av familjen. Eftersom han också var skild från sin hustru, var förhållandet till henne inte längre relevant vid bedömande av hans familjeanknytning. Eftersom utvisningen var tidsbegränsad, skulle han dessutom efter maj 2013 kunna på nytt ansöka om tillstånd till inresa i Sverige. Med hänsyn härtill och till att de våldsbrott han dömts för var riktade mot medlemmar av familjen, ansåg Europadomstolen att de svenska domstolarna hade fattat ett proportionerligt beslut som inte stred mot hans rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8 i konventionen.

12. Trabelsi mot Tyskland (dom 13.10.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Trabelsi var tunisisk medborgare men född i Tyskland 1983. Han hade tyskt uppehållstillstånd fram till oktober 2003. Han dömdes under perioden 1998–2001 vid åtskilliga tillfällen för brott och informerades under 2002 om att han, om han befanns skyldig till ytterligare brott, riskerade utvisning. Sedan han 2002 och 2003 vid tre tillfällen dömts för nya brott till sammanlagt fyra års fängelse, fattades i mars 2004 beslut om att han skulle utvisas från Tyskland.
    Europadomstolen konstaterade att somliga europeiska stater tilllämpar principen att utländska medborgare som är födda i landet eller som kommit dit under sin tidiga barndom inte utvisas ens vid allvarlig brottslighet men att en generell regel av detta slag inte kan härledas ur artikel 8 i konventionen. Trabelsi hade begått ett stort antal brott, många av allvarlig art. Han hade starka band med Tyskland men saknade för den skull inte anknytning till Tunisien. Europadomstolen fann att utvisningen under dessa förhållanden inte framstod

som oproportionerlig och konkluderade att den inte stred mot artikel 8 i konventionen.

13. Penias och Ortmair mot Österrike (dom 18.10.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Penias och Ortmair dömdes i ett administrativt förfarande för rattonykterhet till bötestraff. Avgörandena grundade sig på resultaten av utandningsprov, men vid bestämmande av böterna tog den beslutande nämnden hänsyn till att analysen av proven kunde vara i viss utsträckning felaktig. Avgörandena överklagades inte.
    Enligt den österrikiska författningen har en minister rätt att anföra klagomål vid förvaltningsdomstolen över rättsliga fel i administrativa beslut. Trafikministern utnyttjade denna möjlighet i fråga om avgörandena mot Penias och Ortmair. Ministern hävdade att det inte funnits anledning att räkna med att analysresultaten vid utandningsprov kunde vara otillförlitliga. Förvaltningsdomstolen accepterade denna ståndpunkt och återförvisade målen till en administrativ nämnd som dömde till strängare bötesstraff än i de tidigare avgörandena.
    Europadomstolen framhöll vikten av att lagakraftvunna avgöranden blir bestående. Frågan var emellertid om de administrativa besluten i dessa fall kunde anses ha vunnit laga kraft. Europadomstolen konstaterade att det inte finns någon åklagare i denna typ av mål och att ministern, i likhet med en åklagare, har till uppgift att tillse att avgörandena blir rättsligt korrekta. Ministern hade väckt sin talan inom den tid om sex veckor som hade gällt för Penias och Ortmair själva om de hade velat överklaga avgörandena till förvaltningsdomstolen. Europadomstolen fann att förfarandet under sådana förhållanden inte kunde anses ha stått i strid med artikel 6:1 i konventionen.

14. Tomasović mot Kroatien (dom 18.10.2011)
Fråga om nytt åtal i samma sak (artikel 4 i protokoll 7)
KsenijaTomasović dömdes i ett förenklat förfarande enligt lagen om småbrott för innehav av en mindre mängd heroin till ett bötesstraff. Senare åtalades hon och dömdes enligt strafflagen för samma innehav till ett nytt straff. Den kroatiska författningsdomstolen fann att kroatisk lag inte uteslöt att en person straffades två gånger för samma gärning, om denna omfattades av både lagen om småbrott och strafflagen.
    Europadomstolen accepterade inte detta resonemang utan konstaterade att det skulle underminera skyddet i artikel 4 i protokoll 7 till konventionen, om det var möjligt att lagföra en person två gånger för samma gärning på grund av att denna kunde hänföras under två olika bestämmelser i nationell lag. Konklusionen blev därför att KsenijaTomasović inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 4 i protokoll 7.

15. Sosinowska mot Polen (dom 18.10.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Bożena Sosinowska arbetade som läkare på ett sjukhus och uttryckte inför sjukhusledningen och en regional medicinsk konsult bekymmer över hur en läkare på sjukhuset, som var hennes överordnade, behandlade vissa patienter. Efter ett disciplinärt förfarande mot henne befanns hon ha brutit mot läkaretiken genom att fälla nedsättande omdömen om en annan läkare. För detta tilldelades hon en disciplinär erinran.
    Europadomstolen konstaterade att de polska domstolarna inte hade gjort någon bedömning av om hennes kritik var berättigad eller inte eller om den framförts i god tro. De hade byggt sin bedömning på att läkaretiken förbjöd kritik av en läkare mot en kollega. En sådan generell regel främjade inte patienters intresse av god vård och kunde inte anses förenlig med yttrandefriheten. Europadomstolen konkluderade att Bożena Sosinowskas rätt enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts genom det disciplinära straffet.

16. Martínez Martínez mot Spanien (dom 18.10.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Martínez Martínez bodde i närheten av ett diskotek och stördes, även nattetid, av ljudet från diskoteket. Europadomstolen konstaterade att det fanns belägg för att ljudet överskred acceptabla nivåer och att de spanska myndigheterna inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att förbättra situationen. Slutsatsen blev att Martínez Martínez rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts.

17. Acet m.fl. mot Turkiet (dom 18.10.2010)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Målet gällde en ung man som tagit sitt liv genom att skjuta sig med sitt tjänstevapen under fullgörande av militärtjänst. Europadomstolen fann omständigheterna ha varit sådana att de militära myndigheterna borde ha insett att den unge mannen var psykiskt labil och ha hindrat honom från att ha hand om ett skjutvapen. Genom att underlåta att vidta sådana åtgärder för att skydda hans liv hade myndigheterna brutit mot artikel 2 i konventionen.

18. Khelili mot Schweiz (dom 18.10.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Vid en poliskontroll fann polisen att Sabrina Khelili innehade visitkort på vilka det angavs att hon var intresserad av kontakter med män för att ta en drink tillsammans med dem eller gå ut på en gemensam promenad. Efter denna upptäckt fördes hennes namn in i polisens dataregister under beteckningen ”prostituerad” trots hennes försäkran att hon inte ägnade sig åt prostitution.

Europadomstolen konstaterade att uppgiften om att Sabrina var eller hade varit prostituerad hade funnits kvar i polisens register under många år och att den hade kunnat skada henne, t.ex. om den vidarebefordrats till andra myndigheter. Vidare påpekade domstolen att grunden för att utpeka henne som prostituerad var svag. Sammantaget fann Europadomstolen att registreringen kränkte hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.

19. Lyubenova mot Bulgarien(dom 18.11.2011)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
När Milena Angelova Lyubenova reste till USA för att förena sig med sin man, lämnade hon sin då fyraårige son i dennes farföräldrars vård. När hon senare återvände till Bulgarien, sökte farföräldrarna försvåra hennes kontakter med sonen. Eftersom hon och hennes man hade gemensam vårdnad om sonen, kunde hon inte ensam kräva att sonen skulle bo hos henne.
    Europadomstolen fann att de bulgariska myndigheterna inte hade gjort tillräckligt för att se till att Milena fick ha regelbunden kontakt med sin son och att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen därför hade kränkts.

20. Graziani-Weiss mot Österrike (dom 18.11.2011)
Frågor om tvångsarbete (artikel 4 i konventionen) och diskriminering (artikel
14 i konventionen)
Graziani-Weiss, som var advokat, förordnades mot sin vilja till god man för K, som var psykiskt sjuk. I uppdraget ingick att ta hand om K:s inkomster och att företräda honom vid domstolar och myndigheter.
    Graziani-Weiss hävdade att han hade ålagts tvångsarbete i strid med artikel 4 i konventionen och att han dessutom utsatts för diskriminering, eftersom det bara var advokater och notarier och inte andra jurister som enligt österrikisk lag kunde förpliktas att utföra sådana uppdrag.
    Europadomstolen erinrade om att Graziani-Weiss, när han valt att bli advokat, måste ha varit medveten om att han kunde förpliktas att bli god man och fann att han genom sitt yrkesval hade lämnat ett slags samtycke till detta. Vidare var det arbete han hade att utföra som god man varken särskilt tidskrävande eller komplicerat. Skyldigheten att acceptera sådana uppdrag uppvägdes dessutom av att advokater och notarier hade privilegier i förhållande till andra yrkesgrupper, t.ex. när det gällde uppdrag i vissa domstolsförfaranden. Europadomstolen fann att det under dessa omständigheter inte var fråga om tvångsarbete i strid med artikel 4 i konventionen och inte heller om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen, eftersom det fanns relevanta skillnader mellan advokater och notarier, å ena sidan, och andra jurister, å andra sidan.

21. Nejdet Şahin och Perihan Şahin mot Turkiet (dom 20.10.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Nejdet Şahin och Perihan Şahin hade en son som tjänstgjorde som pilot i flygvapnet. Han omkom i en flygolycka under transport av militär personal som hade till uppdrag att utföra operationer mot terrorister. Nejdet och Perihan ansökte förgäves hos myndigheterna om tilläggspension enligt en lag om bekämpning av terrorism. Deras överklagande till förvaltningsdomstol avvisades på grund av att behörig domstol angavs vara den högsta militära förvaltningsdomstolen. De vände sig då till denna domstol som avslog överklagandet med motiveringen att tilläggspensionen i fråga bara kunde utbetalas med avseende på statliga befattningshavare som skadats eller dödats genom en terroristhandling. Det fanns emellertid andra domstolsavgöranden genom vilka familjer till personer som omkommit i samma flygolycka hade tillerkänts tilläggspension.
    Europadomstolen konstaterade att det i detta fall fanns skillnader i rättstillämpningen mellan vanliga förvaltningsdomstolar och den högsta militära förvaltningsdomstolen. Det var fråga om en motstridig rättspraxis mellan två parallella kategorier av domstolar, som var oberoende av varandra och som inte ingick i en gemensam domstolshierarki. Europadomstolen konstaterade vidare att den högsta militära förvaltningsdomstolen i sina domskäl hade anfört en motivering som inte var orimlig och att ansvaret för rättskipningens enhetlighet främst låg på de nationella domstolarna. Europadomstolen kunde endast undantagsvis ingripa i dessa frågor. Slutsatsen, som antogs med 10 röster mot 7, blev att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

22. Samina mot Sverige(dom 20.10.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Yasmin Samina, som var pakistansk medborgare och som vägrats asyl i Sverige, gjorde gällande att hennes utvisning till Pakistan skulle strida mot förbudet i artikel 3 i konventionen mot omänsklig eller förnedrande behandling. Hon åberopade att hon var kristen och hade arbetat för en kristen organisation samt att hon på grund därav skulle riskera att arresteras, torteras och avrättas av de pakistanska myndigheterna eller av islamiska fundamentalister.
    Europadomstolen fann de påstådda riskerna obestyrkta och konkluderade att hennes utvisning till Pakistan inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

23. Valkov m.fl. mot Bulgarien(dom 25.10.2011)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagande var nio personer som gått i pension mellan 1979 och 2002. Enligt bulgarisk lag gällde vissa maximibelopp för ålderspensioner. Systemet tillämpades så att pensionsmyndigheten i varje individuellt fall räknade ut den pension som skulle utgå på grund av tidigare inkomster, varefter beloppet i förekommande fall reducerades till lagens maximibelopp. Enligt klagandenas uppfattning innefattade detta ett brott mot deras rätt till egendom, och de hävdade att systemet dessutom var diskriminerande.
    Europadomstolen fann att den reduktion av pensionsförmåner som klagandena hade drabbats av var proportionerlig och att den inte stod i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att minskningen av klagandenas pensionsförmåner inte var diskriminerande. Det var inte Europadomstolens uppgift att jämföra dessa förmåner med de oreducerade pensionsförmåner som utgick till befattningshavare som Bulgariens president eller vicepresident, eftersom sådana skillnader var grundade på politiska bedömningar som det ankom enbart på de nationella myndigheterna att göra. Något brott mot artikel 14 i konventionen förelåg därför inte.

24. Altuğ Taner Akçam mot Turkiet (dom 25.10.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Taner Akçam var professor i historia och forskade bl.a. om de historiska händelserna år 1915 avseende den armeniska befolkningen i det ottomanska imperiet. Han hävdade emellertid att hans möjligheter att publicera material om dessa händelser var begränsade på grund av risken för att han skulle åtalas för brott mot strafflagens bestämmelse om svartmålning av den turkiska nationen.
    Europadomstolen konstaterade att det i Turkiet fanns en verklig risk för åtal mot personer som uttalade misshagliga åsikter om händelserna år 1915. Eftersom tolkningen och tillämpningen av den aktuella bestämmelsen i strafflagen var svår att förutse, fann Europadomstolen att Taner Akçams genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet inte hade respekterats.

25. Bajaldžiev mot Makedonien (dom 25.10.2011)
Fråga om rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
I ett mål om ogiltigförklaring av ett avtal om överlåtelse av fastighet deltog V.K. som domare först i en appellationsdomstols beslut att återförvisa målet till lägre domstol på grund av att överlåtelsen av fastigheten ansågs inte strida mot några rättsregler och sedan i ytterligare ett beslut av samma domstol att på liknande grunder upphäva den lägre domstolens avgörande. När en senare dom i målet över-

prövades av den högsta domstolen, deltog V.K. i avgörandet som domare i denna instans. Europadomstolen fann att detta stred mot kravet på opartiskhet i artikel 6:1 i konventionen.

26. Richert mot Polen (dom 25.10.2011)
Fråga om domstol upprättad enligt lag (artikel 6:1 i konventionen)
Richert åtalades för mordförsök vid en regiondomstol. Presidenten i denna domstol beslöt den 23 augusti 2004 att som domare i målet vid domstolsförhandlingar den 26 oktober samt den 16 och den 23 november 2004 adjungera L.M., som var domare vid distriktsdomstolen. L.M. fortsatte emellertid att tjänstgöra som domare i målet även efter dessa förhandlingar, och presidenten förklarade i oktober 2005 att L.M. hade adjungerats som domare för hela tiden fram till dom i målet.
    Europadomstolen framhöll att presidenten den 23 augusti 2004 hade adjungerat L.M. i målet mot Richert men i sitt beslut endast nämnt tre förhandlingsdagar. Senare hade emellertid ytterligare förhandlingar ägt rum, och tvivel hade uppkommit om hennes förordnande hade omfattat dessa förhandlingsdagar. I oktober 2005 hade presidenten förklarat att förordnandet gällde hela handläggningen av målet. Avsikten hade varit att retroaktivt godkänna att L.M. hade deltagit i förfarandet även efter de först angivna förhandlingsdagarna. Det hade emellertid inte visats att ett sådant retroaktivt godkännande kunde lämnas enligt polsk rätt. Europadomstolen fann det därför oklart om målet under tiden mellan november 2004 och oktober 2005 hade handlagts av en enligt lag upprättad domstol och konkluderade att villkoren i artikel 6:1 i konventionen inte var uppfyllda.

27. Almenara Alvarez mot Spanien (dom 25.10.2011)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Africa Almenara Alvarez åtalades för förskingring men frikändes efter en förhandling i första instans. Målsäganden och åklagaren överklagade domen till en appellationsdomstol som, utan att ha hållit en förhandling, upphävde den lägre instansens dom och dömde henne till två års fängelse och böter.
    Europadomstolen framhöll att tillämpningen av artikel 6:1 i konventionen på förfarandet i andra instans beror på vad som skall prövas av domstolen. När det har hållits en muntlig förhandling i första instans, kan det i vissa fall vara berättigat att avgöra målet i andra instans utan förhandling, men om en appellationsdomstol har att pröva både de faktiska omständigheterna och de rättsliga frågorna i ett brottmål och göra en fullständig bedömning av den tilltalades skuld, måste domstolen ta del av den bevisning som åberopas till stöd för att den tilltalade inte begått den åtalade gärningen.
    I det aktuella fallet hade domstolen i första instans hört muntlig bevisning som den funnit av betydelse för avgörandet. Appellations-

domstolen hade därefter gjort en annan bedömning av de faktiska förhållandena utan att höra vare sig den tilltalade eller de andra personer som hörts i första instans. Europadomstolen fann att ett sådant förfarande stred mot artikel 6:1 i konventionen.

28. Ahorugeze mot Sverige (dom 27.10.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ahorugeze var medborgare i Rwanda och tillhörde folkgruppen hutu. Myndigheterna i Rwanda begärde hans utlämning på grund av att han var misstänkt för folkmord och brott mot mänskligheten. Efter hörande av Högsta domstolen beslöt svenska regeringen i juli 2009 att utlämna honom till Rwanda. Den 15 juli 2009 begärde Europadomstolen att Sverige skulle uppskjuta utlämningen i avvaktan på prövning av hans klagomål till Europadomstolen. I juli 2011 beslöt Högsta domstolen att försätta honom på fri fot.
    Europadomstolen konstaterade att det inte fanns någon allmän information om att personer tillhörande folkgruppen hutu numera förföljdes eller misshandlades i Rwanda och att Ahorugeze inte hade angett några personliga omständigheter som medförde att han riskerade förföljelse eller misshandel som hutu. Det fängelse i Rwanda där han skulle placeras som häktad och där han, om han dömdes, skulle avtjäna sitt straff var också av godtagbar standard. Slutsatsen blev därför att hans utlämning till Rwanda inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Inte heller fanns det anledning till antagande att det rättsliga förfarandet mot honom i Rwanda skulle innefatta ett flagrant brott mot hans rätt till rättvis prövning, och Europadomstolen fann därför att hans utlämning inte skulle strida mot artikel 6:1 i konventionen.

29. Stojkovic mot Frankrike och Belgien (dom 27.10.2011)
Fråga om rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen) i förening med rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Stojkovic, som var serbisk medborgare, misstänktes för inblandning i väpnat rån i Frankrike.
    Den franske undersökningsdomaren begärde att Stojkovic, som var berövad friheten i Belgien, skulle höras som vittne av belgisk polis i närvaro av en advokat, undersökningsdomaren själv och två franska poliser. Trots att Stojkovic begärt bistånd av en advokat, förhördes han utan att en advokat var närvarande. Under förhören medgav han att han hade deltagit i det väpnade rånet, och han medgav också inblandning i två andra rån. Han åtalades och dömdes senare i Frankrike för de tre rånen, bl.a. på grund av de medgivanden han gjort under förhören i Belgien.
    Europadomstolen framhöll att en person som misstänks för brott enligt artikel 6 i konventionen skall beredas tillfälle att bistås av en

försvarare redan vid inledande polisförhör. I det aktuella fallet hade de franska myndigheterna visserligen begärt att Stojkovic skulle höras som vittne, men det framgick av framställningen att han var misstänkt för inblandning i väpnat rån. Han var därför vid tillämpning av artikel 6 i konventionen att anse som anklagad för brott. Han hade fått veta att han inte hade rätt till rättsligt bistånd enligt belgisk lag men däremot enligt fransk lag, vilket för honom skapat ett oklart läge, och han inte informerats om sin rätt att vägra yttra sig.
    Europadomstolen konstaterade att förhören i Belgien inte hänförde sig till ett belgiskt straffrättsligt förfarande och att Belgien därför inte hade brutit mot artikel 6 i konventionen. Det hade däremot ålegat de franska myndigheterna att tillse att förhören i Belgien, som ägde rum under franskt överinseende, genomfördes i enlighet med garantierna i artikel 6. Stojkovic hade emellertid inte åtnjutit det bistånd av en advokat som han hade rätt till, och hans rätt enligt artikel 6:3 c) i förening med artikel 6:1 i konventionen hade därför kränkts av Frankrike.

30. Dimitras m.fl. mot Grekland (nr 2) (dom 3.11.2011)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagandena, som skulle höras som vittnen i rättegångar i brottmål, förelades att avlägga vittnesed. Enligt grekisk lag kunde ett vittne, som tillhörde ett annat erkänt religiöst samfund än den grekisk-ortodoxa kyrkan, få den grekisk-ortodoxa eden ersatt med en ed som formulerats av det andra samfundet. Om det inte fanns någon sådan ed eller om vittnet inte tillhörde något religiöst samfund alls, måste vittnet upplysa om detta för att få eden ersatt med en högtidlig försäkran. Europadomstolen fann att skyldigheten att på detta sätt lämna besked om religiös tro eller avsaknad av sådan tro stred mot religionsfriheten i artikel 9 i konventionen.

31. Fratanoló mot Ungern (dom 3.11.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Fratanoló dömdes till straff för att han vid en politisk demonstration hade offentligt burit den femuddiga röda stjärnan som var en symbol för den tidigare kommunistiska diktaturen.
    Europadomstolen framhöll att ett förbud mot användning av den femuddiga röda stjärnan kunde vara berättigat endast om fanns en verklig risk för att en sådan användning kunde anses främja återinförandet av ett icke-demokratiskt statsskick. Ungerska regeringen hade emellertid inte visat att det fanns någon risk för en sådan utveckling. Med hänsyn härtill och eftersom Fratanoló hade använt symbolen vid en fredlig demonstration, fann Europadomstolen att bestraffningen av honom stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

32. Arvelo Aponte mot Nederländerna (dom 3.11.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Diana Begilia Arvelo Aponte var medborgare i Venezuela. Hon kom till Nederländerna år 2000 som turist men stannade kvar efter att ha inlett ett förhållande med en nederländsk medborgare. Hon hade några år tidigare dömts för ett allvarligt narkotikabrott i Tyskland, vilket ledde till krav på hennes utvisning från Nederländerna. Trots detta gifte hon sig med sin nederländske partner och fick ett barn med honom.
    Europadomstolen konstaterade att Diana hade dömts för ett allvarligt brott och att hon utvecklat sitt familjeliv i Nederländerna sedan hon blivit medveten om att hennes möjligheter att få stanna i landet var osäkra. Under sådana förhållanden utgjorde hennes utvisning inte ett brott mot hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.

33. Antonov mot Ukraina (dom 3.11.2011)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Antonovs son dödades av en bil. Antonov gjorde gällande att de ukrainska myndigheterna inte hade gjort vad de kunnat för att fastställa om sonens död orsakats av bilförarens vårdslöshet.
    Europadomstolen konstaterade att anhöriga till en person som dödats eller skadats genom en olyckshändelse enligt ukrainsk lag kunde väcka skadeståndstalan mot den som orsakat olyckan och att skadestånd kunde utdömas om vårdslöshet kunde bevisas. De kunde också begära skadestånd inom ramen för en straffprocess. Det var emellertid tvivelaktigt om dessa rättsmedel i det aktuella fallet hade varit effektiva så länge utredningen om olyckan inte var klar. När det gällde denna utredning konstaterade Europadomstolen att bevis inte hade säkrats på platsen omedelbart efter olyckan och att utredningen hade pågått i många år och uppvisat stora brister. Slutsatsen blev att de ukrainska myndigheterna inte hade fullgjort den positiva skyldighet som ålåg dem enligt artikel 2 i konventionen. 34. Stokłosa mot Polen (dom 3.11.2011)
Fråga om domares oavhängighet (artikel 5:3 i konventionen)
Stokłosa var tidigare ledamot av det polska parlamentet och en framgångsrik affärsman. Han arresterades i Tyskland och utlämnades till Polen, där han anklagades för mutbrott. Han häktades i Polen genom beslut av en yngre domare (s.k. assessor) och hävdade vid Europadomstolen att denne inte kunde anses vara en oavhängig domare enligt artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen erinrade om att den i målet Henryk Urban och Ryszard Urban mot Polen (se SvJT 2011 s. 237 f.) hade konstaterat att en assessor kunde fritt skiljas från sin tjänst genom beslut av justitieministern och därav dragit slutsatsen att han inte hade den oavhän-

gighet som krävs av en domstol enligt artikel 6 i konventionen. I målet Mirosław Garlicki mot Polen (se SvJT 2011 s. 695) hade Europadomstolen gjort motsvarande bedömning när det gällde frågan om en assessor vid tillämpning av artikel 5:3 i konventionen kan anses som en med domsmakt utrustad ämbetsman.
    I det nu aktuella fallet var situationen densamma som i målet Mirosław Garlicki. Det förhållandet att assessorns häktningsbeslut hade överprövats av tre behöriga domare i högre instans ändrade inte bedömningen, eftersom häktningsbeslutet hade verkställts omedelbart och därför inte hade kunnat effektivt korrigeras genom prövningen i högre instans. Slutsatsen blev således att artikel 5:3 i konventionen inte hade respekterats.

35. X och Y mot Kroatien(dom 3.11.2011)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
X, som misstänktes lida av demens, tilldelades en god man år 2006 och frånkändes rättskapacitet år 2008. Hon klagade över att hon inte hade underrättats om dessa förfaranden och därför inte fått framträda inför domaren och anföra bevisning.
    I september 2008 väckte de sociala myndigheterna talan mot X:s dotter Y med yrkande att även hon skulle berövas rättskapacitet på grund av fysiska och psykiska hälsoproblem. Y hävdade att det saknades skäl för detta yrkande.
    Europadomstolen konstaterade att X inte hade fått delta personligen i förfarandet vid den kroatiska domstolen och att denna domstol hade berövat henne rättskapacitet på grund av medicinska utlåtanden som inte gav en korrekt bild av hennes tillstånd. Fastän X hade uppdragit åt Y att representera henne i förfarandet, hade myndigheterna inte heller underrättat henne om domstolens förhandling eller beslut. Det hade också varit möjligt att ge X behövligt bistånd med mindre ingripande åtgärder. Slutligen hade X inte kunnat överklaga domstolens beslut. Förfarandet hade enligt Europadomstolens mening inte uppfyllt kraven i artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde Y hade de sociala myndigheterna väckt talan på grundval av ett utlåtande av en psykiater som endast hade talat en gång på telefon med Y. Dessförinnan hade Y två gånger varit intagen på psykiatriskt sjukhus, men hon hade utskrivits med positiv prognos. Y hade vidare upplyst att hon klarade sig själv, och det fanns inget som tydde på att hon försummat sina egna eller någon annans angelägenheter. Europadomstolen fann att de sociala myndigheternas talan vid domstol därför kränkte Y:s rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.

36. S.H. m.fl. mot Österrike (dom 3.11 2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Domen grundade sig på en överprövning i stor kammare av Europadomstolens dom den 1 april 2010 (se SvJT 2010 s. 634 f.) om förbud i Österrike mot vissa former av konstgjord befruktning (donation av ägg och donation av spermier för provrörsbefruktning). Europadomstolen fann att varje konventionsstat — i avsaknad av en enhetlig europeisk uppfattning i dessa frågor — har stor frihet att fastställa sin egen politik på detta område och konkluderade att de österrikiska inskränkningarna i klagandenas rättigheter inte stred mot artikel 8 i konventionen.

37. Cocaign mot Frankrike (dom 3.11.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Cocaign, som led av allvarliga psykiska störningar, avtjänade ett fängelsestraff. Under strafftiden mördade han en medfånge, varefter han placerades i isoleringscell. Han dömdes senare i disciplinär väg till 45 dagar i straffcell för våldsutövning mot en medfånge. Han åtalades också för mord och andra brott och dömdes till 30 års fängelse.
    Europadomstolen framhöll att den tid Cocaign fått tillbringa i isoleringscell var lång men att den avbrutits av vistelse på ett psykiatriskt sjukhus och att en del av disciplinstraffet avtjänats under medicinsk övervakning. Europadomstolen fann att det under sådana omständigheter inte varit fråga om omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll vidare att Cocaign hade haft ett rättsmedel till sitt förfogande men att det inte haft suspensiv verkan, eftersom placeringen i straffcell verkställts omedelbart oavsett om beslutet överklagades. På grund härav fann Europadomstolen att rättsmedlet inte uppfyllde kravet i artikel 13 i konventionen.

38. Yakubov mot Ryssland (dom 8.11.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Yakubov var uzbekisk medborgare och hade vägrats asyl i Ryssland. Han hävdade att han, om han utvisades till Uzbekistan, skulle utsättas för förföljelse och misshandel, eftersom han var efterlyst på grund av att han tillhörde en förbjuden islamisk organisation. Europadomstolen fann att överförandet av honom till Uzbekistan skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

39. Mallah mot Frankrike (dom 10.11.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Mallah var marockansk medborgare men sedan många år bosatt med sin familj i Frankrike. I augusti 2003 gifte sig Mallahs dotter med B.A., som var marockansk medborgare bosatt i Marocko. B.A. kom därefter

till Frankrike på ett visum giltigt för tre månaders vistelse i landet. När denna tid förflutit, stannade B.A. kvar i Frankrike. Han bodde med sin hustru hos Mallah, vilket ledde till att Mallah anklagades för att ha underlättat för en utlänning att vistas olagligt i Frankrike. Han befanns skyldig till detta brott men beviljades påföljdseftergift med motiveringen att hans handlande enbart hade förestavats av en önskan att hjälpa sin svärson.
    Europadomstolen konstaterade att åtal enligt fransk lag inte fick väckas mot medlemmar av en illegal immigrants nära familj men att Mallah inte ansetts höra till denna kategori. En fällande dom hade varit förutsebar, men den franska domstolen hade tagit hänsyn till att Mallah i sitt handlande hade vägletts av en önskan att visa generositet mot sin svärson. Det innebar enligt Europadomstolens mening att det hade gjorts en rimlig avvägning av de motstående intressena och att artikel 8 i konventionen inte hade överträtts.

40. V.C. mot Slovakien(dom 10.11.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
V.C. var en kvinna av romskt ursprung, som steriliserats på ett sjukhus i samband med att hon födde sitt andra barn. Hon uppgav att hon under förlossningen hade förmåtts skriva under en handling i vilken hon gick med på sterilisering men att hon inte förstått innebörden och framför allt inte insett att åtgärden var oåterkallelig.
    Europadomstolen konstaterade att sterilisering är ett allvarligt ingrepp i en persons integritet och framhöll att den, när det gäller en vuxen person med normala själsförmögenheter, inte får utföras annat än om vederbörande person lämnat sitt samtycke i full insikt om konsekvenserna. I det aktuella fallet hade V.C. inte fått full information om sitt hälsotillstånd, skälen för åtgärden och de alternativ som kunde finnas. Hon hade i stället uppmanats att underteckna en färdig förklaring vid en tidpunkt då hon befann sig i ett sårbart läge och utan att hon fått tillfälle att överväga frågan närmare. Europadomstolen konkluderade att steriliseringen under sådana omständigheter hade stått i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att Slovakien inte hade fullgjort sina positiva förpliktelser enligt artikel 8 i konventionen genom att ta särskild hänsyn till att V.C, eftersom hon tillhörde den romska folkgruppen, var utsatt för särskilda risker när det gällde tillämpningen av bestämmelserna om sterilisering.

41. Sivova och Koleva mot Bulgarien (dom 15.11.2010)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Tania Georgieva Sivova och Elenka Georgieva Koleva begärde att jordbruksmark, som ägts av deras far och kollektiviserats under 1950-

talet, skulle återställas till dem. Det rättsliga förfarandet mynnade ut i ett beslut om att de skulle återfå huvuddelen av marken. När domen skulle verkställas, fann emellertid de bulgariska domstolarna restitution omöjlig eftersom marken numera ägdes av ett privat bolag som rest byggnader och bedrev campingverksamhet på platsen.
    Europadomstolen konstaterade att domen i det första förfarandet hade gällt Tanias och Elenkas rätt i förhållande till staten och att det privata bolaget inte hade varit part i detta förfarande. Det var således först på verkställighetsstadiet som det funnits anledning att ta hänsyn till detta bolags rättigheter. Under sådana förhållanden kunde Tanias och Elenkas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte anses ha kränkts genom att det efter domen visat sig att en tredje man hade förvärvat rättigheter som utgjorde hinder för restitution av marken till den ursprunglige ägarens successorer.
    Europadomstolen fann vidare att en konventionsstat i fråga om restitution av tidigare exproprierad egendom har betydande frihet att utforma de regler som skall gälla. I det aktuella fallet hade Tania och Elenka inte kunnat återfå egendomen, men de hade kvar en rätt till ekonomisk ersättning, som kunde få formen av aktier i det privata bolaget, rätt till annan jordbruksmark eller statsobligationer. Europadomstolen konstaterade att Tania och Elenka fortfarande 11 år efter domen om deras rätt till restitution inte hade kunnat få ett slutligt avgörande i fråga om ersättningen. Till följd härav hade deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte respekterats.

42. Ivanţoc m.fl. mot Moldavien och Ryssland (dom 15.11.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen), rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och rätt till respekt för privat- och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Målet gällde två män, Andrei Ivanţoc och Tudor Popa, som dömts till långa fängelsestraff i ”Moldaviska republiken Transnistrien”, en icke erkänd stat som brutit sig ut ur Moldavien och stod under kontroll av Ryssland.
    Den 8 juli 2004 fann Europadomstolen i målet Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland (se SvJT 2004 s. 850 f.) att både Ryssland och Moldavien hade kränkt Ivanţocs och Popas rättigheter enligt konventionen och instruerade båda staterna att vidta åtgärder för att få dem omgående frigivna. De förblev emellertid i fängelse ända till juni 2007.
    Europadomstolen konstaterade att Moldavien hade saknat reell möjlighet att utöva statlig makt i Transnistrien. Moldavien hade fortlöpande protesterat mot Rysslands stöd till utbrytarregimen och hade i kontakter med ledarna i Transnistrien ständigt krävt de båda männens frigivning och respekt för deras mänskliga rättigheter. Europadomstolen fann att Moldavien härigenom efter domen den

8 juli 2004 hade fullgjort sin positiva förpliktelse att verka för att deras konventionsrättigheter respekterades. Europadomstolen framhöll vidare att Ryssland hade aktivt stött och haft ett betydande inflytande över separatistregimen i Transnistrien. Ivanţoc och Popa fick därför anses ha stått under rysk jurisdiktion vid tillämpning av artikel 1 i konventionen, men Ryssland hade inte vidtagit åtgärder för att förändra deras situation och var därmed ansvarigt för att de efter Europadomstolens dom den 8 juli 2004 fortsatt hade varit berövade friheten i strid med artiklarna 3 och 5:1 i konventionen. Detta var särskilt allvarligt med hänsyn till att Europadomstolen hade instruerat Ryssland att se till att de omedelbart frigavs. Ryssland var också ansvarigt för att de i strid med artikel 13 i konventionen hade saknat ett effektivt rättsmedel och för att deras nära anhöriga i strid med artikel 8 i konventionen hade haft mycket begränsade möjligheter att besöka dem.

43. Al Hanchi mot Bosnien och Hercegovina (dom 15.11.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Al Hanchi var en tunisier tillhörande de utländska muslimska aktivister som under kriget i Bosnien hade kämpat på de bosniska muslimernas sida mot serberna. Efter kriget hade han levt i Bosnien som illegal immigrant. Han greps 2009 och placerades i förvar, varefter beslut meddelades om hans utvisning på grund av att han utgjorde ett hot mot nationell säkerhet. Han motsatte sig utvisningen och hävdade att han löpte risk för misshandel om han återvände till Tunisien.
    Europadomstolen hänvisade till den senaste politiska utvecklingen i Tunisien, som innefattade åtgärder för att införa ett demokratiskt system. Dessa åtgärder innebar bl.a. att politiska fångar hade fått amnesti och att den tidigare statssäkerhetstjänsten hade upplösts. Det fanns inte heller något som tydde på att islamister systematiskt särbehandlades. Europadomstolen fann därför att det inte förelåg någon särskild risk för att Al Hanchi, om han utvisades till Tunisien, skulle utsättas för misshandel och konkluderade att hans utvisning inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

44. Erçep mot Turkiet (dom 22.11.2011)
Frågor om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Erçep, som tillhörde samfundet Jehovas vittnen, vägrade att fullgöra turkisk militärtjänst. Han inkallades vid ett 15-tal tillfällen till sådan tjänst och dömdes av militärdomstol till flera fängelsestraff.
    Europadomstolen erinrade om sin dom i målet Bayatyan mot Armenien (se SvJT 2011 s. 1051 f.) i vilken domstolen hade funnit att vägran att fullgöra militärtjänst grundad på allvarlig samvetskonflikt omfattades av garantierna i artikel 9 i konventionen. Eftersom Erçep tillhörde Jehovas vittnen, fanns ingen anledning att betvivla att hans

samvetsbetänkligheter var genuina. Europadomstolen konstaterade att det i Turkiet saknades alternativ civil tjänstgöring och att den som vägrade att fullgöra militärtjänst kunde bli föremål för upprepade åtal under obegränsad tid. Europadomstolen erinrade om att det i nästan alla Europarådets medlemsstater hade införts någon form av civil tjänst som ett alternativ till militärtjänstgöring och fann att den avvikande situation som förelåg i Turkiet medförde att Erçeps genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att det förhållandet att Erçep för sin vapenvägran hade ställts inför en militärdomstol sammansatt enbart av officerare i armén innebar att han hade haft anledning att ifrågasätta domstolens oavhängighet och opartiskhet. Följaktligen hade även hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen kränkts.

45. Makharadze och Sikharulidze mot Georgien (dom 22.11.2011)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och effektiv klagorätt (artikel 34 i konventionen)
Makharadze, som led av en allvarlig form av tuberkulos, dömdes till ett långt fängelsestraff. Han hävdade att han inte kunde få adekvat vård för sin sjukdom i fängelset och begärde utan framgång att bli frigiven på grund av sitt hälsotillstånd. I november 2008 ålade Europadomstolen Georgien att som en interimistisk åtgärd överföra honom till ett specialiserat sjukhus som kunde ge honom lämplig behandling, men den georgiska regeringen vägrade att göra detta, eftersom den ansåg åtgärden onödig. Makharadzes hälsotillstånd försämrades därefter, och han avled i januari 2009. Målet vid Europadomstolen fortsatte med hans änka Dali Sikharulidze som klagande. Europadomstolen konstaterade att Makharadze hade fått viss vård för sin sjukdom, bl.a. på fängelsets sjukhus, men de undersökningar som gjorts hade dragit ut på tiden och den medicinska personal som övervakat honom hade inte haft tillräcklig kunskap om den särskilda form av tuberkulos han led av. Inte heller hade hans död blivit föremål för oavhängig och opartisk utredning. Slutsatsen blev att hans rätt till liv enligt artikel 2 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen noterade vidare att det vid den aktuella tiden hade funnits två sjukhus i Georgien med kompetens att behandla den sjukdom som Makharadze led av. Den georgiska regeringen hade inte visat att det hade funnits något hinder mot att placera honom på ett av dessa sjukhus och fann att Georgien genom att inte rätta sig efter Europadomstolens interimistiska beslut hade brutit mot sina skyldigheter enligt artikel 34 i konventionen.

46. Central Mediterranean Development Corporation Limited mot Malta (nr 2) (dom 22.11.2011)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget, som av domstol hade ålagts att utföra vissa byggnadsarbeten, begärde inhibition av verkställigheten och en ny rättegång. Yrkandet om inhibition avslogs genom beslut av tre domare. Klagandebolaget begärde omprövning av sistnämnda beslut, men domstolen, sammansatt av samma tre domare, avslog även denna begäran.
    Europadomstolen konstaterade att domstolen, när den tog ställning till klagandebolagets begäran om omprövning av beslutet i inhibitionsfrågan inte hade haft att bedöma om detta beslut var rättsligt välgrundat utan endast om det fanns en laglig möjlighet att överklaga beslutet. Eftersom de frågor som bedömts i de båda besluten var av olika art, innebar deltagandet av samma domare inte att domstolen i det senare beslutet hade saknat opartiskhet. Slutsatsen blev alltså att det inte förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

47. Lacadena Calero mot Spanien (dom 22.11.2011)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandens avlidne make M.G.A. åtalades för bedrägeri och förfalskning men frikändes av domstol på grund av bristande uppsåt. Högsta domstolen ändrade emellertid domen utan att ha hållit en muntlig förhandling och dömde M.G.A. för medhjälp till bedrägeri till ett års fängelse. I domen förklarade sig Högsta domstolen bunden av vad underdomstolen funnit styrkt i fråga om de faktiska omständigheterna men ansåg sig ändå kunna göra en annan bedömning av M.G.A:s uppsåt.
    Europadomstolen konstaterade att Högsta domstolen bedömt M.G.A:s uppsåt på ett annat sätt än underdomstolen och på grundval av denna bedömning kvalificerat gärningen som medhjälp till bedrägeri. Denna nya bedömning hade gjorts utan att domstolen hört vare sig M.G.A. eller de personer som avgett vittnesmål i första instans. Detta innebar enligt Europadomstolens uppfattning ett brott mot M.G.A:s rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en muntlig förhandling.

48. Koprivica mot Montenegro (dom 22.11.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Koprivica, som var chefredaktör för en tidskrift, publicerade en artikel i vilken han hävdade att ett stort antal journalister, av vilka sexton kom från Montenegro, skulle komma att åtalas för anstiftan av krig vid Internationella brottmålsdomstolen för det tidigare Jugoslavien i Haag. En av de sexton journalisterna väckte skadeståndstalan mot Koprivica, som dömdes att betala ett högt skadestånd.

Europadomstolen konstaterade att Koprivica hade framfört en mycket allvarlig anklagelse i sin artikel och att han därför hade bort vara noga med att klarlägga om anklagelsen hade fog för sig. Han kunde inte anses ha varit tillräckligt omsorgsfull i detta hänseende. Emellertid hade den montenegrinska domstolen inte accepterat att höra de vittnen som åberopats av Koprivica, särskilt den korrespondent i Haag som i verkligheten hade skrivit artikeln. Dessutom hade det skadestånd som Koprivica ålagts betala varit orimligt högt. Europadomstolen fann därför att domen mot honom inte hade varit förenlig med hans i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

49. Zammit Maempel mot Malta (dom 22.11.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena bodde i ett hus i vars närhet det två gånger varje år i samband med lokala festivaler anordnades fyrverkerier som enligt klagandenas mening medförde sådana olägenheter att de kränkte deras rätt till respekt för privatliv och familjeliv. Klagandena hävdade att fyrverkerierna innebar risker för deras liv, hälsa, personliga säkerhet och egendom.
    Europadomstolen konstaterade att fyrverkerierna var en höjdpunkt i traditionella festligheter som var en del av en maltesisk kulturell och religiös tradition. Mot detta måste vägas att fyrverkerierna eventuellt hade skadat en persons hörsel och att de också hade åstadkommit viss mindre skada på egendom. I samband med att tillstånd lämnats till fyrverkerierna hade det emellertid ställts krav på säkerhetsåtgärder och på försäkringsskydd. Klagandena hade också haft möjlighet att få tillåtligheten av fyrverkerierna prövad av maltesiska domstolar, och de hade, när de förvärvade den fastighet där de bodde, varit medvetna om de olägenheter som de nu klagade över. Europadomstolen konkluderade att ingreppet i deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv varit proportionerligt och att det inte var fråga om ett brott mot denna artikel.

50. John Anthony Mizzi mot Malta (dom 22.11.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Mizzi uttryckte i en insändare till en tidning kritik mot en avliden premiärminister och hävdade att denne i sitt eget personliga intresse hade gett tillstånd till bebyggelse på ett visst strandområde. Premiärministerns son väckte skadeståndstalan mot Mizzi för kränkning av den avlidne faderns rykte. De maltesiska domstolarna dömde honom att betala skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att Mizzis uppfattning om den avlidne premiärministerns bevekelsegrunder hade varit diskutabel och ensidig men att han inte uttryckt sig på ett provocerande eller överdrivet sätt. De maltesiska domstolarna hade i sin bedömning inte tagit hänsyn till att premiärministern varit en offentlig person som skulle

tåla även skarp kritik och att det ämne som behandlats hade visst allmänt intresse. Sammantaget fann Europadomstolen att åläggandet av skadestånd stred mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

51. O.H. mot Tyskland(dom 24.11.2011)
Frågor om lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 a) i konventionen) och bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen)
O.H. dömdes i april 1987 till nio års fängelse och efterföljande säkerhetsförvaring. Sedan han avtjänat fängelsestraffet, placerades han för verkställighet av säkerhetsförvaringen successivt i två psykiatriska sjukhus och på en specialavdelning i ett fängelse.
    I oktober 2006 beslöt en domstol att han skulle bli kvar i säkerhetsförvaring även efter november 2006, då den tioåriga maximitid för sådan förvaring som hade gällt när brotten begicks och när dom meddelades hade löpt ut. Grunden för förlängningen var en 1998 genomförd lagändring enligt vilken fångar som dessförinnan hade dömts till säkerhetsförvaring fick hållas kvar i sådan förvaring under obegränsad tid.
    Med hänvisning till sin dom i fallet M. mot Tyskland (se SvJT 2010 s. 192 f.) fann Europadomstolen att O.H:s fortsatta frihetsberövande efter november 2006 var oförenligt med artikel 5:1 a) i konventionen, eftersom det inte längre fanns ett tillräckligt samband mellan domen och frihetsberövandet. Vidare fann Europadomstolen att frihetsberövandet efter november 2006 grundade sig på en retroaktiv tillämpning av strafflag som stred mot artikel 7:1 i konventionen.

52. Zagorodniy mot Ukraina (dom 24.11.2011)
Fråga om rätt till fritt val av försvarare (artikel 6:1 och artikel 6:3 i konventionen)
I Ukraina gällde att endast godkända advokater fick vara försvarare i brottmål. I november 2000 fann emellertid den ukrainska författningsdomstolen, att denna begränsning stred mot författningen. Som en följd härav antogs i juni 2001 mera liberala lagbestämmelser, men det rådde delade meningar om huruvida dessa bestämmelser var tillräckliga för att ändra rättsläget eller om de, för att kunna tillämpas, behövde kompletteras med ytterligare lagstiftning.
    Zagorodniy åtalades i november 2004 för trafikbrott och ville anlita en viss jurist som försvarare, men domstolen fann att denne inte fick uppträda som försvarare, eftersom han inte var godkänd advokat.
    Europadomstolen fann det i och för sig legitimt att en konventionsstat uppställde särskilda kompetenskrav för försvarare i brottmål. Emellertid hade författningsdomstolen i Ukraina redan i november 2000 funnit att även andra än godkända advokater skulle kunna vara försvarare. Vissa lagändringar hade genomförts, men effekten av dessa lagändringar var omstridd, och detta hade lett till en motstridig praxis. Härigenom hade de statliga myndigheterna skapat en situa-

tion som inte var förenlig med rättssäkerheten. Europadomstolen konkluderade att Zagorodniys rätt till fritt val av försvarare hade inskränkts på ett sätt som var oförenligt med artikel 6:1 och artikel 6:3 i konventionen.

53. Schönbrod mot Tyskland(dom 24.11.2011)
Fråga om lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 a) i konventionen)
Schönbrod hade vid många tillfällen dömts för brott och hade avtjänat fängelsestraff under lång tid. I maj 1996 dömdes han för väpnat rån till tio års fängelse. Redan tidigare hade en domstol gett bemyndigande till att han efter avtjänat straff skulle hållas i säkerhetsförvaring. När han avtjänat fängelsestraffet i juni 2005, hade domstolen inlett ett förfarande om verkställighet av säkerhetsförvaringen men ännu inte fattat beslut i denna fråga. Trots detta fortsatte Schönbrod att vara berövad friheten. Först i mars 2006 beslöt domstolen att säkerhetsförvaringen skulle verkställas. Europadomstolen konstaterade att säkerhetsförvaringen var grundad på en straffdom och att den därför omfattades av artikel 5:1 a) i konventionen. Emellertid hade Schönbrod efter avtjänat straff varit berövad friheten i nio månader utan att det hade funnits ett beslut om verkställighet av säkerhetsförvaringen. Europadomstolen konstaterade att detta inte stred mot tysk rätt, enligt vilken det var tillräckligt att ett förfarande om verkställighet av säkerhetsförvaring hade inletts. Emellertid fick konventionen anses kräva att ett sådant förfarande skulle slutföras skyndsamt, och det utdragna förfarandet hade i detta fall inte berott på Schönbrod utan på domstolen och åklagaren. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att frihetsberövandet mellan juni 2005 och mars 2006 inte hade uppfyllt kraven i artikel 5:1 a) i konventionen.

54. Kılıç och Eren mot Turkiet (dom 29.11.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kılıç och Eren dömdes till kortare fängelsestraff, senare omvandlade till böter, för att de vid en demonstration hade utropat slagord till förmån för den fängslade PKK-ledaren Öcalan. Europadomstolen konstaterade att det i slagorden inte hade ingått en uppmaning till våld och fann därför att bestraffningen stred mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

55. Schwabe och M.G. mot Tyskland (dom 1.12.2011)
Frågor om lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Schwabe och M.G. planerade att delta i demonstrationer vid ett G8möte som skulle hållas i Rostock. Vid identitetskontroll fann polisen i deras bil banderoller med texten ”Frihet för alla fångar” och ”Frige alla nu”. Med anledning härav arresterades de av polis, varefter dom-

stol beslöt att de skulle hållas i häkte i fem dagar för att förhindra dem att begå brott. Som motivering angavs att texten på banderollerna visade att de hade för avsikt att uppvigla till fritagande av fångar, vilket var en brottslig handling.
    Europadomstolen konstaterade att frihetsberövandet hade varat i fem dagar, vilket i detta sammanhang var en avsevärd tid. Texten på banderollerna kunde tolkas på olika sätt, och Europadomstolen fann det inte visat att ett frihetsberövande varit nödvändigt för att hindra dem att begå något specifikt brott, vilket var en förutsättning för att frihetsberövandet skulle omfattas av artikel 5:1 c) i konventionen. Inte heller kunde frihetsberövandet hänföras till artikel 5:1 b) i konventionen, eftersom fullgörandet av en i lag föreskriven skyldighet vid tilllämpning av denna bestämmelse åsyftade en specifik skyldighet och inte en allmän skyldighet att inte begå brott. Slutsatsen blev därför att Schwabe och M.G. varit berövade friheten i strid med artikel 5:1 i konventionen.
    Till följd av frihetsberövandet hade Schwabe och M.G. inte kunnat delta i demonstrationerna under G8-mötet. Europadomstolen fann att det saknats grund för att hindra dem att medverka i denna opinionsyttring och att även deras genom artikel 11 i konventionen skyddade mötesfrihet därför hade kränkts.

56. İyilik mot Turkiet (dom 6.12.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) İyilik gifte sig 1965 med X, som 1966 födde dottern Y. Sedan han skilt sig från X, väckte han talan vid domstol för att få fastställt att han inte var far till Y. Hans talan ogillades 1969 på grundval av en medicinsk rapport som visade att såväl İyilik som andra män med samma blodgrupp kunde vara far till Y.
    År 2002 begärde İyilik omprövning av faderskapet under hänvisning till att det efter den förra processen hade blivit möjligt att genom DNA-prov fastställa faderskap på ett sätt som inte hade varit möjligt tidigare. Hans begäran avslogs emellertid av den turkiska domstolen.
    Europadomstolen konstaterade att İyilik inte hade något bevis för att han inte var Y:s far men att han ville att den turkiska domstolen skulle utreda frågan genom att föranstalta om en DNAundersökning. Det fanns ingenting som tydde på att Y var intresserad av att genomgå en sådan undersökning som efter mer än 30 år eventuellt kunde leda till nya slutsatser i fråga om hennes börd. Europadomstolen fann att den turkiska domstolen, när den vägrat en DNA-undersökning, hade avvägt de motstående intressena på ett rimligt sätt och att İyiliks rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv inte hade kränkts.

57. Gladysheva mot Ryssland(dom 6.12.2011)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Svetlana Gladysheva köpte 2005 en våning från V. Denne hade övertagit våningen från Y, som i sin tur hade förvärvat den tidigare kommunalägda våningen inom ramen för ett privatiseringsprojekt. År 2008 väckte staden Moskva talan mot Svetlana Gladysheva för att få hennes förvärv ogiltigförklarat. Grunden för yrkandet var att Y hade förfarit bedrägligt vid sitt förvärv av våningen i samband med privatiseringen. Detta yrkande bifölls av de ryska domstolarna, trots att de i och för sig godtog att Svetlana Gladysheva hade köpt våningen i god tro. Efter domstolarnas avgöranden hotades hon av avhysning från sin bostad.
    Europadomstolen fann det anmärkningsvärt att de kommunala myndigheterna först efter flera år konstaterat att Y förfarit bedrägligt i samband med privatiseringen. Det hade ankommit på myndigheterna att tillse att förvärven genom privatisering var legitima och inte på Svetlana Gladysheva att flera år senare bära risken för att på denna grund gå miste om sin egendom och sin bostad. Europadomstolen fann därför att hon hade utsatts för brott både mot sin rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och sin rätt till respekt för privatliv och hem enligt artikel 8 i konventionen.

58. Göbel mot Tyskland(dom 8.12.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Göbel köpte 1992 och 1997 andelar i en fastighet i det tidigare DDR. Fastigheten hade tidigare haft judiska ägare, som emellertid tvingats sälja den under nazitiden och vilkas arvingar begärde restitution av fastigheten. Deras begäran bifölls, och Göbel hade i detta läge endast rätt till en mindre ekonomisk kompensation.
    Europadomstolen konstaterade att Göbel hade varit medveten om fastighetens historia när han köpte andelar i den och att han därmed hade tagit en risk för att restitutionskrav skulle komma att ställas av de tidigare ägarnas rättsinnehavare. Med hänsyn härtill och till att Göbel också hade viss rätt till ersättning fann Europadomstolen att ingreppet i hans egendomsrätt hade varit proportionerligt och att det inte stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

59. Althoff m.fl. mot Tyskland(dom 8.12.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var arvingar till ägaren av en fastighet som hade exproprierats av myndigheterna i DDR. Efter Tysklands återförening ansökte de om restitution av fastigheten eller ersättning med dess värde. Det fanns emellertid ett konkurrerande anspråk på fastigheten, eftersom denna tidigare haft judiska ägare som tvingats sälja den under

nazitiden. En arvinge till de judiska ägarna bodde i USA, och mellan Tyskland och USA hade ingåtts ett avtal enligt vilket Tyskland betalat en globalsumma till USA som ersättning till rättsinnehavare i USA mot att tyska staten övertog rätten till deras egendom i Tyskland. Även tyska staten kunde alltså med hänvisning till detta avtal göra anspråk på den nu aktuella fastigheten.
    Anspråk på restitution skulle enligt tysk lag göras gällande inom viss tidsfrist, och inom denna tidsfrist hade klagandena men inte tyska staten anmält sina anspråk. Europadomstolen konstaterade att klagandena därför hade haft en legitim förväntan att få tillbaka fastigheten eller att få ekonomisk ersättning. Emellertid ändrades den tyska lagen retroaktivt på så sätt att det angavs att tidsfristen inte gällde tyska statens anspråk. Tyska staten framställde därefter krav på fastigheten, och eftersom dessa krav hänförde sig till ett tidigare egendomsberövande, hade de företräde framför klagandenas anspråk. Det innebar att klagandena genom en retroaktiv lagändring hade gått miste om sina rättigheter, vilket Europadomstolen fann stå i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

60. Lakićević m.fl. mot Montenegro och Serbien (dom 13.12.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena upphörde med sin yrkesverksamhet under åren 1989– 2002 och tillerkändes i samband därmed ålderspension som enligt då gällande regler inte skulle påverkas av om de senare återupptog sin yrkesverksamhet på deltid. I förlitan på dessa regler ägnade sig klagandena härefter åt viss deltidsverksamhet. Vid olika tidpunkter under åren 2004 och 2005 beslöt myndigheterna att suspendera utbetalningen av deras pensioner intill dess de helt upphörde med sin yrkesverksamhet. Grunden för dessa beslut var en lagregel som hade införts 2003 och som generellt föreskrev att återupptagande av privat verksamhet skulle medföra suspendering av pension.
    Europadomstolen konstaterade att konventionsstaterna i fråga om pensioner och andra sociala förmåner har stor rörelsefrihet att bestämma villkoren. De åtgärder som vidtas måste emellertid vara lagliga och proportionerliga.
    I de aktuella fallen rådde det enligt Europadomstolens mening visst tvivel om lagligheten, bl.a. med hänsyn till att en bestämmelse liknande den som tillämpats på klagandena hade underkänts av författningsdomstolen som författningsstridig, men även om laglighetskravet skulle anses uppfyllt, kunde konstateras att suspenderingen av utbetalningarna till klagandena inte berodde på ändringar i deras personliga situation utan på att lagen ändrats. Som en följd härav hade de berövats sina pensioner utan att det beaktats hur stora inkomster de fick från sitt deltidsarbete och trots att pensionerna kunde antas fortsatt utgöra en betydande del av deras totala inkomster. Suspensionsbesluten innebar under sådana förhållanden en oproportioner-

lig inskränkning av deras rätt till egendom. Europadomstolen förklarade att bedömningen kunde ha utfallit annorlunda om det rört sig om en rimlig minskning av pensionerna eller om klagandena fått en skälig övergångstid för att anpassa sig till det nya läget. Slutsatsen blev att klagandenas rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

61. Laduna mot Slovakien (dom 13.12.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Laduna var häktad från september 2001 till februari 2006. Han klagade över att han under denna tid endast fått motta ett besök i månaden, att varje besök varit tidsbegränsat till högst 30 minuter och att all kontakt med besökaren skett i telefon genom en mellanvägg. Han klagade vidare över att han inte fått se några tv-program under häktningstiden.
    Europadomstolen konstaterade att det efter individuell bedömning kunde vara påkallat av säkerhetsskäl eller med hänsyn till brottsutredningen att ålägga en häktad person särskilda restriktioner. De regler som gällt i Slovakien hade emellertid varit av generell natur, och Europadomstolen fann att de skillnader som i dessa regler gjorts mellan häktades och dömdas rättigheter inte var generellt godtagbara.
    I det aktuella fallet fann Europadomstolen att Laduna hade diskriminerats med avseende på sin rätt till skydd för privatlivet och att artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen hade kränkts.

62. Kanagaratnam m.fl. mot Belgien (dom 13.12.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Renuka Kanagaratnam och hennes tre barn, födda 1972, 1996 och 1998, var av tamilskt ursprung och medborgare i Sri Lanka. I januari 2009 kom de till Belgien där de begärde asyl. De vägrades inresa och placerades i ett slutet transitcenter nära flygplatsen. Deras begäran om asyl avslogs i februari 2009, men de kvarstannade i transitcentret fram till maj 2009, då de frigavs. En ny ansökan om asyl beviljades i september 2009.
    Europadomstolen fann att familjen hade varit berövad friheten i nästan fyra månader i ett transitcenter, där förhållandena var olämpliga för barns sinnesro och utveckling. Barnen — men inte modern — hade därför utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Europadomstolen fann vidare att frihetsberövandet, som varit direkt olämpligt för barnen och som fortsatt även efter det att en asylansökan avslagits och en ny asylansökan getts in, inte kunde godtas som ett lagligt frihetsberövande enligt artikel 5:1 i konventionen.

63. X mot Lettland (dom 13.12.2011)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
X var lettisk medborgare men bosatt i Australien, där hon inledde ett förhållande med T. Hon flyttade ihop med honom kort innan hon födde en dotter. Sedan X och T separerat, återvände X med dottern till Lettland. På begäran av T utsåg en australisk domstol X och T till gemensamma vårdnadshavare, varefter T begärde att dottern skulle återföras till Australien i enlighet med Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn. Denna begäran bifölls av lettisk domstol.
    Europadomstolen framhöll att en domstol vid prövning av en begäran om återförande av ett barn enligt Haagkonventionen måste beakta barnets intressen. Den lettiska domstolen hade emellertid inte prövat om det skulle vara i dotterns intresse att återvända till Australien. Bl.a. hade domstolen inte undersökt hur kontakten mellan X och dottern skulle kunna vidmakthållas om dottern återvände till Australien och vilken psykologisk skada som kunde uppkomma om dottern skildes från sin mor. Dessutom hade de australiska domstolarna kraftigt inskränkt X:s rätt att besöka dottern och förbjudit X att använda lettiska språket vid kontakter med dottern. Europadomstolen konkluderade att den lettiska domstolen inte hade respekterat X:s rätt enligt artikel 8 i konventionen.

64. Poirot mot Frankrike (dom 15.12.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Serena Poirot, som var intagen på ett vårdhem, anklagade en av de anställda för sexuella övergrepp mot henne. En åklagare fann att det rörde sig om sexuellt ofredande och beslöt om åtal för detta brott vid en brottmålsdomstol. Serena Poirot gjorde invändningar mot brottsrubriceringen och hävdade att åtal borde ha väckts vid en jurydomstol. Hon överklagade därför åtalsbeslutet till en appellationsdomstol, men hennes överklagande avvisades på grund av att hon inte hade tydligt angett grunden för överklagandet.
    Europadomstolen fann att appellationsdomstolen hade varit överdrivet formalistisk när den avvisat överklagandet, eftersom avsikten med överklagandet uppenbarligen varit att visa att brottet var av sådan karaktär att målet skulle prövas av jurydomstol. Europadomstolen fann därför att Serena Poirot i strid med artikel 6:1 i konventionen hade genom avvisningsbeslutet förvägrats sin rätt till domstolsprövning.

65. Mor mot Frankrike (dom 15.12.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Gisèle Mor, som var advokat, hade gjort en brottsanmälan i sin egenskap av företrädare för föräldrarna till en 12-årig flicka som hade dött av en sjukdom hon ådragit sig när hon vaccinerades mot hepatit B.

Under den följande brottsutredningen framlades en expertrapport om vaccinationsskador. Rapporten citerades i pressen, och Gisèle Mor gjorde som svar på en journalists frågor vissa kommentarer till rapportens innehåll. Hon åtalades för detta och befanns skyldig till brott mot förundersökningssekretessen.
    Europadomstolen framhöll att advokater har ett ansvar för att konfidentiell information inte röjs. Emellertid hade innehållet i rapporten redan varit känt för pressen, och Gisèle Mors kommentarer hade bidragit till en offentlig debatt om vaccinationsskador. Hennes uttalanden hade också gjorts i hennes klienters intresse. Sammantaget fann Europadomstolen att domen för brott mot förundersökningssekretessen var oproportionerlig och att Gisèle Mors genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts.

66. Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket (dom 15.12.2011)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom den 20 januari 2009 av Europadomstolen i mindre sammansättning (se SvJT 2009 s. 677 f.). I den tidigare domen hade Europadomstolen ansett artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 d) i konventionen kränkt eftersom de tilltalade funnits skyldiga på grund av uppgifter från vittnen som inte kunnat höras inför juryn.
    Europadomstolen konstaterade att en fällande dom baserad enbart eller huvudsakligen på uttalanden av ett frånvarande vittne inte automatiskt utgör ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. För att förfarandet skall godtas måste det emellertid finnas faktorer som väger upp bristen, inklusive starka förfarandegarantier.
    När det gällde Al-Khawaja, som åtalats för sexuella övergrepp, hade en målsägande begått självmord men dessförinnan avgett en förklaring till polisen. Vid rättegången hördes ett antal personer, bl.a. en annan målsägande och två av den avlidna målsägandens vänner till vilka hon hade anförtrott sig efter incidenten. Försvaret hade fått tillfälle att korsförhöra dessa personer, och domaren hade i sin sammanfattning till juryn framhållit att den måste ta hänsyn till att målsäganden själv inte hade kunnat höras. Europadomstolen fann, med 15 röster mot 2 och med avvikelse från den tidigare domen, att det hade funnits tillräckliga garantier för att förfarandet skulle kunna anses förenligt med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 d) i konventionen.
    I fallet Tahery hade ett vittne till en grov misshandel avgett vittnesmål till polisen men inte vågat inställa sig till rättegången. Domaren hade då tillåtit att hans utsaga till polisen åberopades som bevis men framhållit för juryn att vittnet inte hade kunnat korsförhöras under rättegången.

Europadomstolen konstaterade att detta vittnesmål hade varit av avgörande betydelse som bevisning mot den tilltalade och fann att domarens varning till juryn inte hade varit tillräcklig för att motverka den brist i bevisningen som uppkommit genom vittnets utevaro under rättegången. Slutsatsen blev därför, liksom i den tidigare domen av Europadomstolen i dess mindre sammansättning, att rättegången inte uppfyllde kraven i artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 d) i konventionen.

67. Hanif och Khan mot Förenade kungariket (dom 20.12.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Hanif och Khan åtalades i samma mål för narkotikabrott. Hanif försvarade sig med att påstå att en tredje person hade placerat narkotika i hans bil. Polismän, som hördes som vittnen, förklarade emellertid att de inte hade sett någon annan i bilen. En ledamot av juryn, AT, upplyste att han själv var polisman och att han kände en av de poliser som vittnade i målet. Domaren fann trots detta att AT inte var jävig utan kunde fortsätta som ledamot av juryn. Hanif och Khan befanns därefter skyldiga till narkotikabrott och dömdes till fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att ett stort antal länder med jurysystem inte tillåter att polismän ingår i en jury. I England och Wales är detta tillåtet, men det finns då anledning att utreda hur systemet tilllämpas i praktiken. Hanifs försvar gick i stor utsträckning ut på att ifrågasätta de vittnesmål som avgetts av poliser, och det var under sådana förhållanden bekymmersamt att det i juryn ingick en polisman som var personligen bekant med en av de poliser som vittnat i målet. Europadomstolen konkluderade att Hanif inte hade fått sin sak prövad av en opartisk domstol och att artikel 6:1 i konventionen därför blivit kränkt.
    Eftersom åtalen mot Hanif och Khan hade prövats i samma rättegång och inför samma jury, skulle det enligt Europadomstolens mening vara konstlat att beträffande Khan göra en annan bedömning än den som gjorts i fråga om Hanif. Europadomstolen fann därför att inte heller Khan hade dömts av en opartisk domstol.