Litteratur

 

 

PETER STRÖMGREN, Tillbehör och accession. Iustus förlag 2012. 452 s.

 

1. Med sin avhandling ”Tillbehör och accession” har Peter Strömgren analyserat en del av ett av juridikens centrala fenomen. Vi människor behöver hantera våra resurser och vår resursanvändning, dvs. allt det i tillvaron som vi använder oss av. Det gör vi bl.a. genom att använda juridik och sakbegreppet. Sakbegreppet är en av de normer som anger vilka av våra resurser som utgör sådana objekt som vi privat inte bara kan och får, utan också uppmuntras att fördela mellan oss. Således är det ett centralt begrepp för marknadsekonomin och för vårt samhälle.
    Analysen handlar om vad som skall utgöra en sak i förhållande till andra saker. Det rör sig alltså om sådana resurser som vi helt klart definierar som saker, men där det finns anledning att fundera över om en sak verkligen inte bara är en sak, utan två eller flera. Om man skall använda termer som brukar användas kring forskning så har Peter Strömgren utforskat den inre gränsen för juridikens sakbegrepp. Den gräns som skall hjälpa oss att i så stor utsträckning som möjligt hantera hela objekt utan att behöva ägna oss även åt delar. Detta då till skillnad från den yttre gränsen, dvs. den mellan saker och resurser som inte skall utgöra saker.1 Peter Strömgrens ambition är att lägga fram nya teorier och nya argument kring hur saker bör förstås, avgränsas och sättas samman i den svenska rättsliga miljön. Det handlar inte minst om hur vi skall hantera att en sak sammanfogas med en annan, eller på annat sätt kopplas till den. Om det är två olika ägare eller rättighetshavare till sakerna måste man bestämma om dessa två skall fortsätta ha rätt till var sin del eller om en av dem skall få företräde genom att få utestänga den andre, och i så fall om denne andre skall få kompensation för detta.
    Analysen av denna problematik beaktar flera variabler av omständigheter. Det handlar bl.a. om; olika grad av sammankopplande dvs. från lätt isärtagbart till att båda delarna skapar en ny identitet, sakernas dignitet i förhållande till varandra, sakernas karaktär eller sort, vem som kopplade samman sakerna, i vilket syfte detta gjordes, på vilket sätt sakerna blev sammankopplade, på vilket sätt de alltjämt är sammankopplade, vilka kostnader ett isärtagande leder till, olika grad av utestängande, osv.

 

1 Denna yttre gräns tangerar gränsen för äganderätt som relativt ofta varit föremål för studier i samhällsvetenskapen. För ett civilrättsligt exempel på en studie kring gränsen mellan saker och resurser se exempelvis Martinson, Sakrätt avseende annat än egendom, i Festskrift till Torgny Håstad, Iustus 2010, s. 529–569.

Till problembilden i analysen hör också att det inte bara är de två rättighetshavarna som påverkas. Dessa två kan i sin tur ha relationer till singularsuccessorer och fordringsägare som kan påverkas på ett direkt eller indirekt sätt. Eftersom det handlar om rättsliga problem är det förstås också så att alla andra som inte alls har med saken att göra, och kanske inte någonsin kommer att ställas inför ett rent rättsligt problem kring sammanfogande, ändå måste beaktas. De påverkas på olika sätt av hur frågorna hanteras, eller med andra ord av hur marknaden regleras. Förekomsten av risk för att deras intresse kommer i konflikt med någons annans anspråk på grund av en sammanfogandeproblematik gör att alla måste hantera just risken. Detta orsakar i varje fall i teorin kostnader för exempelvis sådant som att skaffa information om hur olika saker brukar vara sammansatta och om de olika anspråk som kan tänkas finnas.

 

2. Peter Strömgren hanterar dessa frågor från ett objektsperspektiv, dvs. han analyserar hur man kan avgränsa och definiera objektet utifrån objektets relation till omgivningen. Det valda objektsperspektivet medför en abstrakt utgångspunkt där Peter Strömgren formulerar sina frågeställningar utifrån en tanke på en objektsdefinition som i så stor utsträckning som möjligt skall ta hänsyn till allt. De argument som han lyfter fram är också i ganska hög grad abstrakta, dvs. de handlar sällan om några konkreta omständigheter. Hans analys är generell och principiell. Den är fokuserad på det grundläggande problemet, på den svårighet som han anser står i centrum för alla andra problem, nämligen objektet och sakbegreppets inre gräns. Ambitionen och dess förhållande till övrig forskning kan understrykas med följande citat:

 

”Man kan i sammanhanget notera att frågan huruvida en ’ny sak’ uppkommer genom sammanfogandet kan leda in på ett metafysiskt spår och lätt kopplar i diskussioner om föremålens ’väsen’ och liknande. Dylika resonemang är ganska främmande för modern sakrätt i allmänhet men skulle tydligen i och för sig kunna finna en plats i detta sammanhang.”2

Valet av utgångspunkt och valet av karaktär på analysen innebär att avhandlingen behandlar konkreta konflikter mellan parter i ganska liten mån.3 Det är också sparsamt med empiriska antaganden. Den empiri som nämns förs in från rättsfall, skiljedom, förarbeten och juridisk doktrin.4 De mer direkta antaganden om verkligheten som redovisas är få och har främst funktionen av att understryka att författaren inte valt att använda empiriskt stöd och de argument som kan hämtas därifrån. Exempelvis nämner han — i en fotnot — att svinnet på

 

2 Se s. 31. 3 Härmed inte sagt att det saknas konkretion i argumentationen eller att strukturen inte beaktar relationer, se exempelvis avsnitt 4.4 med de fem modellfallen och uppdelningen i olika relationer i kapitel 5–8. 4 Se bl.a. s. 82 vid och i not 274 och jämför s. 336 vid och i not 1064.

byggarbetsplatser lär uppgå till 10 procent och menar att detta indikerar en inte obetydlig risk för att konflikter kring sammanfogande med stulet material kan uppstå.5 Peter Strömgren har helt enkelt valt att göra en annan studie än en som bygger på konflikttyper och empiriska rön eller antaganden. Han har valt en uppgift som man i vissa avseenden kan likna vid grundforskning. Vad hans analys och resultat skall utmynna i när det kommer till tillämpning är en senare fråga.
    Betraktad på detta vis framstår ett av forskningsresultaten i boken som det centrala. Objektsbegreppet bör hanteras som ett konceptuellt begrepp snarare än ett funktionellt.6 Lösningar av problem i särskilda relationer skall inte avvika från lösningen av problem i andra relationer, sett till vad som betraktas som objekt.7 En enhetsprincip skall råda. Funktionen skall inte styra vilka lösningar som väljs. I den mån sakbegreppet skall beskrivas som funktionellt är det istället för att ett konceptuellt begrepp är en någorlunda fast punkt att förhålla sig till och utgå från.

 

3. Peter Strömgrens analys utgår från slutsatsen att det finns ett betydande utrymme för rättstillämpares beslut. Det sträcker sig från en ganska strikt gränsdragning, där rättighetshavare på grund av sammanfogningen blir utestängda oavsett bakgrund, till en dynamisk tilllämpning där rättstillämparna tar ganska stora hänsyn till olika variabler. Inom detta utrymme gör Peter Strömgren en analys med olika slags argument om hur man kan avgränsa och definiera objektet utifrån objektets relation till omgivningen. Det är för det första traditionellt normativa argument om hur objektet har hanterats i juridiken och i rättsvetenskapen. En annan viktig kategori utgörs av argument om ändamålet med de normer som kan anföras, inklusive då vad Peter Strömgren kallar ”läror”. Det är vidare också argument om ekonomisk effektivitet som avgränsningen skall bidra till. Denna kategori utgör en stor och viktig kategori i analysen. Analysen bygger i väsentlig grad på argument kring ändamålet med lärorna och på rättsekonomi.

 

5 Not 316 på s. 104. Uppgiften kommer från Victorin/Hager, Allmän fastighetsrätt, 5 uppl., Iustus 2008, s. 77 not 14, där författarna skriver att man med en retorisk förenkling skulle kunna säga att vart 10:e hus är uppfört med stulen egendom. Med tanke på att de inte definierar vad de menar med svinn och det vid byggprojekt förekommer betydande tillverkningssvinn (spillbitar och liknande), finns det anledning att vara försiktig med uppgiften. Varken Victorin/Hager eller Peter Strömgren har dock gjort anspråk på att det handlar om empiriska belägg. Det är, i den form saken nu framförts, helt enkelt bara ett löst antagande, en spekulation, som tillför en föreställning om de aktuella rättsfrågornas möjliga relevans och signifikans. Som sådant är det ett intressant exempel på vad som skulle kunna läggas in i begreppet ”den juristskapte virkeligheten.” 6 Se s. 34 om att ”... sakrättsobjekten snarare bör uppfattas som konceptuella än som relativa”. I kapitel 17 blir utgångspunktens betydelse särskilt tydlig. Jfr också tankarna kring ”… detta preliminära instrumentellt substantiella äganderättsbegrepp”, s. 81. 7 Se bl.a. s. 262.

Den rättsekonomiska linjen utgår i hög grad från att lösningarna, eller med andra ord gränsdragningen, bör efterlikna vad parterna och övriga inblandade skulle ha kommit fram till om de kunnat komma överens i ett idealtillstånd där det inte kostar något och inte är något besvär att nå överenskommelser.8 Att göra en sådan analys involverar dock så många antaganden om obekanta faktorer, såsom transaktionskostnader och informationskostnader, att det inte går att komma fram till vad som är effektivt i denna mening. Detta klargör Peter Strömgren också tydligt. Han anger bl.a. att det handlar om ”ett förborgat mysterium”, att ”det enda vi kan hålla för säkert är det omöjliga i att skapa regler som i varje enskilt fall fördelar rättigheterna på ett effektivt sätt”, att det finns en ”avsaknad av rimligt säker information”, och att när det handlar om en ”balansakt med obekanta storheter förefaller måltavlan vara svår att träffa.”9 Samtidigt är det en nyttig process att göra en sådan analys. Att lägga fram och överväga argument kring olika ekonomiska effekter leder till ökad förståelse, både av problemen och av tyngden i olika argument.10 Betydelsen av denna förståelse är sådan att studien helt enkelt tillför ett vetenskapligt djup.

 

4. Den centrala slutsatsen om ett konceptuellt objektsbegrepp där gränsdragningen inte skall variera med hänsyn till funktion och relation blir aningen mer konkret i ett par av de ytterligare slutsatser som Peter Strömgren lägger fram. Han menar att vi bör hantera sammanfogning med lös egendom på liknande sätt som sammanfogning med fast. Detta inte bara vad gäller skepp och flygplan, utan generellt. Han talar om en ”tillbehörslära för lösöre i allmänhet och byggnader på annans mark”.11 Vidare menar han att det inte finns anledning att göra skillnad mellan beståndsdelar och tillbehör. Avhandlingen ger härigenom ”ett bidrag till begreppsmässig klarhet med avseende på uttrycken beståndsdelar och tillbehör.”12 Den angivna enhetsprincipen skall enligt Peter Strömgren upprätthållas ganska strikt. Det är helt enkelt en av poängerna att vi med hög förutsebarhet skall veta vad som är saken. Han kommer emellertid också fram till att det finns vissa variabler som skall hanteras med avvikelse från en strikt princip. En sådan variabel är om den som sammanfogar gör det efter ett tillgreppsbrott.13 Härutöver bör också vissa andra förhållanden leda till särskilda lösningar. Peter Strömgren menar att möjligheten av separat finansiering av fastighetstillbehör bör utökas.14 Han menar också att bl.a. in-

 

8 Se bl.a. s. 69. 9 Se s. 123, 294, 200, s. 418, avsnitt 4.4.2 s. 95–99, m.m. 10 Vilket även påpekas, se exempelvis s. 418. 11 Se s. 417, 420–421. 12 Se s. 417. 13 Se bl.a. s. 341, avsnitt 18.3.3.3, s. 384. 14 Se s. 419.

dustriidkare skall kunna avgöra om en viss bestämd maskin eller anläggning skall klassificeras som lös eller fast.15 En del av de slutsatser som Peter Strömgren drar är av sådant slag att han anser att det ger anledning för lagstiftaren att göra en översyn av lagstiftningen och komplettera den. Han förespråkar också lagstiftning vad gäller den centrala slutsatsen om ett konceptuellt objektsbegrepp. Det skulle handla om allmänna regler om accession och om regler för tillbehör till lösöre och byggnader på annans mark.16Uppmaningen att lagstifta är dock närmast en sorts bakgrundsnoteringar för att markera ett avslut på boken. Som jag redan nämnt är Peter Strömgrens insats av grundforskningskaraktär. Vad hans analys och resultat skall utmynna i när det kommer till tillämpning är en senare fråga även i förhållande till lagstiftaren. Peter Strömgren har gjort en analys med en central slutsats och det är nu upp till forskare, rättstillämpare och lagstiftare att använda hans analys för olika slags konkretioner.

 

5. En central kritisk fråga är varför Peter Strömgren vill rekonstruera en accessionslära när accession är ett begrepp som är relativt obekant bland svenska jurister? Peter Strömgren påpekar: ”I svensk rättslitteratur finns … ingen motsvarande studie av jämförlig omfattning och djup.”17 En problematisering av detta faktum leder till frågan om varför ingen har skrivit en svensk bok om accession tidigare? Är inte det ett tecken på att accession är något som inte behövts i särskilt stor utsträckning? Vad skulle i så fall kunna ligga bakom detta? Är de praktiska problemen små och ofrekventa? Löser sig problemen i stor utsträckning utan reglering och utan användning av accession? Hur har man gjort för att hantera problemen utan att accession blivit ett välbekant tema? Boken ger som sagt inte särskilt mycket svar på hur vanliga och omfattande problemen är. Den innehåller också ett ganska begränsat utbud av rättsfall som ger exempel på hur problemen kan se ut och hur vi hanterat dem. Däremot ger boken ett indirekt men tydligt svar på varför ingen skrivit en svensk bok om accession tidigare:

 

”Ibland behandlas inte hithörande frågor med utgångspunkt i tillbehörsbegreppet. Detta kan möjligen förklaras av en realistisk strävan att frigöra sig från teoretiska överbyggnader. Med sentida metod synes möjligen in- och sammanfogandefrågor lämpligen hanteras med funktionalistisk medvetenhet, vilket bör innebära en skeptisk hållning till ’kopplingsbegrepp’ mellan rättsfakta och rättsföljder som riskerar att börja leva sitt eget liv.”18

I den svenska funktionella traditionen hanteras problemen från en sådan utgångspunkt att accession inte blir ett särskilt användbart be-

 

15 Se s. 419. 16 Se s. 420–421. 17 Se s. 415. 18 Se s. 56.

grepp.19 Den funktionella traditionen innebär rent av en skepticism mot att involvera begrepp av sådant slag i analysen. Istället behandlas problemen utifrån relationella utgångspunkter. Det handlar om olika slags intressemotsättningar mellan subjekt och om att beskriva problemen som sådana. De relevanta frågorna är vilka rättighetshavare som gör anspråk, vilka slags anspråk de har, vilken slags konflikt vi skall hantera och därmed vilka normer och argument, som skall eller kan användas för att lösa konflikten? Eftersom konflikterna hanteras utifrån dessa utgångspunkter behöver lösningarna inte inordnas i en begreppslig ram. Om de lösningar som väljs går att sortera in under ett samlat begrepp må det vara hänt, men det anses vara av klart underordnad betydelse.
    Peter Strömgren har trots den funktionella traditionen valt att ta utgångspunkt i ett objektsperspektiv. Det skäl han anger är att ”rättskällematerialet i betydande utsträckning är strukturerat utifrån just föreställningar om beståndsdels- och tillbehörskonstruktioner.”20 Han menar att det härmed finns avgörande normativa argument för den utgångspunkt han tar och utrycker det som att ”inte blunda för vad som faktiskt står i källorna”.21 Valet är klart överlagt. Han anser det inte vara avgörande att en läsare i rättskällorna kan ”se uttryck för åtskilliga nu impopulära rättsåskådningar”.22 Istället pekar han på att det inte går att veta vilken utgångspunkt som är bäst och att de normativa argumenten bör ges företräde så länge vi inte vet bättre.

 

”Det är naturligtvis ogörligt att i detta sammanhang ta ställning till vilka olägenheter som är allvarligast. Och i ett sådant läge, där man faktiskt inte kan veta vad som är bäst, känns det oöverlagt att rekommendera en relativisering och långt driven funktionalism, i strid med förhållandevis tydliga rättskällor.” ––– ”Skulle det vid någon senare tidpunkt stå klart att en övergång till ett funktionellt tillhörighetskoncept verkligen har övervägande förtjänster kan man självfallet åstadkomma en förändring.”23

Det går att kritisera resonemanget på grunden att vi redan har genomfört en övergång till ett funktionellt angreppssätt. Peter Strömgren gör ett val när han lyfter fram de argument han använder för att hävda en motsatt utgångspunkt. Detta innebär dock inte alls att hans studie förlorar i värde. Valet att genomföra en forskningsstudie med den utgångspunkten är principiellt oantastligt. Om en forskare identifierar två möjliga utgångspunkter och väljer den ena fullgör han en forskningsuppgift. Han tillför kunskap som flyttar forskningsfronten i ett av två möjliga spår. Om han själv eller någon annan skall arbeta också utefter det andra spåret är en senare fråga.

 

19 Vilket i internationell jämförelse kan framstå som mycket anmärkningsvärt. Andra menar att det ”inte går att leva” utan accessionsprincipen, se t.ex. inledningscitatet till kapitel 10, s. 181. 20 Se s. 56. 21 Se s. 181. 22 Se s. 181. 23 Se s. 296 och not 895.

I det här fallet är den valda forskningsuppgiften på sätt och vis den mer spännande av de två. Den blir en sorts antites som bryter mot de funktionella tankegångarna och utmanar dem. Utmaningen har dock inte ambitionen att stjälpa det funktionalistiska, utan ligger i tanken att ett konceptuellt sakbegrepp är att föredra i den funktionella traditionen. Det skall fylla funktionen av en någorlunda fast punkt att förhålla sig till och utgå från.
    Oavsett hur Peters Strömgrens bidrag kommer att användas och oavsett vilken utvecklingen blir kring de svenska rättsfrågorna kring accession, kan det konstateras att Peter Strömgrens bok är en fast punkt att förhålla sig till. Beståndsdelarna består av gediget byggmaterial. Han har omsorgsfullt konstruerat varje liten del. Boken har inga enkla och snabbskrivna avsnitt. Istället är det en text som helt domineras av analys. En undersökning genom logiska tankegångar som är anpassade för ändamålet, eller rent av specifikt framtagna för detta. Det är fråga om genuin forskning. Peter Strömgrens bok har därför mycket att erbjuda inte bara den läsare som är intresserad av frågan om accession (med tillbehör) utan även den som är intresserad av rättsvetenskaplig forskning och kvalitativ analys av rättsliga frågor.24

 

 

 

 

Claes Martinson

 

 

24 Jag kan här inte låta bli att peka på en tänkvärd formulering i den engelskspråkiga sammanfattningen, s. 422: ”… the study can also be regarded as an investigation which, in principle, concentrates on the modern conditions for property law.”

MICHAEL HELLNER, Rom II-förordningen. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, Norstedts Juridik, 2014, 368 s.

 

Det rubricerade verket utgör en heltäckande och detaljerad analys av Europaparlamentets och rådets förordning nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (EUT 2007 L 199/40). Denna i Sverige direkt tillämpliga förordning började användas den 11 januari 2009, men EU-domstolen, som har sista ordet rörande förordningens tolkning, har hittills med ett obetydligt undantag (Homawoo, mål C-412/10) inte klargjort hur förordningens talrika tolkningsproblem skall lösas. Medlemsländernas rättspraxis är också mycket begränsad. Detta skapar ett stort behov av och lämnar betydande utrymme till doktrinen. Utöver ett antal relativt omfattande kommentarer på främmande språk (t.ex. Andrew Dickinsons ”The Rome II Regulation”) har nu de svenska och övriga nordiska juristerna fått tillgång till en både beskrivande och analytisk belysning av förordningens regler på svenska.
    Förordningens fullständiga text återges som bilaga i boken, som även innehåller sedvanliga register över rättsfall och litteratur samt ett sakregister.
    Bokens upphovsman, som idag är professor i internationell privat- och processrätt vid Stockholms universitet, är synnerligen lämpad för uppgiften. Förutom att vara erfaren rättsforskare inom detta rättsområde deltog han som Sveriges representant i de förhandlingar vilka föregått förordningens antagande. I avsaknad av utförliga lagförarbeten av svensk typ kan hans anteckningar och minnen vara av betydelse för förståelsen av bestämmelserna, låt vara utan att kunna betraktas som rättskälla. Det är därför värdefullt att bokens olika kapitel, tillägnade förordningens olika artiklar, ofta påbörjas med avsnitt om regelns tillkomsthistorik, även om en del detaljer, exempelvis om vissa inte antagna förslag, kanske inte alltid är nödvändiga för förståelsen av den slutliga texten.
    Enligt min uppfattning är analyserna korrekta, författarens åsikter väl genomtänkta och texten begriplig och lättläst. På en eller annan punkt kan man naturligtvis hysa en annan åsikt än författaren, särskilt när stadgandets text eller historik erbjuder olika möjliga tolkningar. Jag skall här nämna några exempel.
    Enligt förordningens artikel 9 skall, något förenklat uttryckt, tilllämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse avseende ansvar för skador orsakade av arbetsrättsliga stridsåtgärder på arbetsmarknaden vara lagen i det land där stridsåtgärderna kommer att genomföras eller har genomförts. Artikeln har gett upphov till diskussioner om huruvida den, utöver frågor om utomobligatoriskt ansvar för en stridsåtgärd som enligt tillämpliga materiella arbetsrättsliga regler är olovlig, även åsyftar själva lovligheten av stridsåtgärden. Författaren

ansluter sig på s. 191–192 till den senare uppfattningen, vilken dock är oförenlig med förordningens premiss 28, enligt vilken artikel 9 inte påverkar ”villkoren för utövandet av sådana åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning”. Artikel 9 har visserligen tillkommit med anledning av Sveriges starka önskan, föranledd av vissa formuleringar i EGdomstolens avgörande DFDS Torline (mål C-18/02, som dock handlade om domsrätt och inte om tillämplig lag), att få fastslaget att stridsåtgärders lovlighet skall prövas enligt lagen i det land där de företagits, men premiss 28 tyder på att Sveriges inställning inte nödvändigtvis delas av andra medlemsstater och kommer att gillas av EUdomstolen. Frågeställningen är i och för sig av begränsad betydelse för svenskt vidkommande, eftersom den autonoma svenska kollisionsregeln om lovligheten av kollektiva arbetsrättsliga stridsåtgärder i grova drag överensstämmer med förordningens artikel 9, men att den inte är bara akademisk illustreras av Arbetsdomstolens avgörande AD 2011 nr 95 (som tyvärr inte nämns av författaren).
    Jag är inte heller helt övertygad om riktigheten av författarens försök på s. 55 att förena de vid bokstavlig tolkning oförenliga formuleringarna i artikel 1(2)(a–b) och i förordningens premiss 10 om hur man skall fastställa huruvida vissa förhållanden är undantagna från förordningens tillämpningsområde därför att de har samma verkan som äktenskap eller andra familjeförhållanden.
    Det kan också nämnas att författarens tolkning på s. 106–107 av Bryssel I-förordningens artikel 5(3) synes oförenlig med EU-domstolens argumentation i saken ÖFAB (mål C-147/12), av vilken (i synnerhet av domens punkter 32–38) framgår att denna domsrättsregel omfattar varje ansvarstalan som inte kan hänföras till ett frivilligt avtalsåtagande, således exempelvis även talan om associationsrättsligt ansvarsgenombrott och talan om obehörig vinst.
    Allt detta är dock bara petitesser och legitima meningsskiljaktigheter, vilka inte förtar helhetsintrycket av ett gediget arbete av högsta kvalitet.
    Bokens höga kvalitet gör den mycket användbar för såväl domare som praktiserande jurister. Förhoppningsvis kommer författaren att hålla texten aktuell genom nya upplagor om eventuella ändringar i förordningens text och/eller EU-domstolens och nationell rättspraxis gör det påkallat.

Michael Bogdan