Notiser

 

 

Domstolarnas självständighet och oberoende i Norden — en inventering. Problem och möjligheter: Nordisk konferens i konstitutionell rätt, Uppsala maj 2016.

 

Den 11–13 maj 2016 anordnades en nordisk konferens i konstitutionell rätt vid den juridiska fakulteten i Uppsala. Den samlande dryga 60 forskare och praktiker från Island, Danmark, Norge, Finland och Sverige med gemensamt intresse för konstitutionell rätt. Ämnet för dag ett på konferensen rörde domstolarnas självständighet och oberoende. Hur ser respektive nordiskt lands reglering i detta hänseende ut och vilka rättsliga utmaningar står man inför i Norden idag? Under dag två presenterades pågående forskningsprojekt i ämnet konstitutionell rätt. I denna text återger jag i stora drag det som framkom under konferensens första dag.1 Konferensen inleddes av ordföranden i svenska Högsta förvaltningsdomstolen Mats Melin. Han inledde med att återge ett uttalande av den norske professorn Fredrik Sejersted som, i sitt anförande vid Nordiskt juristmöte i Oslo 2014, bl.a. konstaterade att betraktat utifrån, framstår Norden som ett homogent område bestående av små välfungerande stater med en gemensam protestantisk bakgrund, med öppna och välstyrda demokratier och en stark rättsstatlig tradition. Därmed skulle man kunna tro, fortsatte Melin, att de nordiska länderna har gemensamma konstitutionella traditioner och att de nordiska grundlagarna är likadana. Men så är emellertid inte fallet, menade han.
    Detsamma kan enligt Melin sägas beträffande de nordiska ländernas domstolar såvitt gäller deras ställning och oberoende i förhållande till statsmakten. På ett övergripande plan finns det naturligtvis åtskilligt som är gemensamt, påpekade Melin, som även tyckte sig se sammanfallande utvecklingstendenser inom de nordiska länderna. Men det finns alltjämt, betonade han, iögonfallande skillnader mellan de nordiska länderna som antagligen har sin bakgrund i skilda konstitutionella traditioner mellan å ena sidan de västnordiska länderna (Norge, Danmark och Island) och å andra sidan de östnordiska länderna (Sverige och Finland). En sådan skillnad är det förhållandet att både Sverige och Finland har allmänna domstolar respektive förvaltningsdomstolar medan de västnordiska länderna saknar denna uppdelning.
    En annan och mer betydelsefull skillnad är att i de östnordiska länderna utövar JK och JO tillsyn även över domare och domstolar medan de respektive ombudsmännen i Norge, Danmark och Island saknar den befogenheten. Enligt Melin bör inte en ”regeringens ombudsman”, vilket JK får anses vara, utöva tillsyn över domare och domstolar. Detta är enligt honom principiellt fel sett utifrån domarnas och domstolarnas oberoende. Detsamma gäller emellertid inte beträffande JO:s tillsyn, menade han, eftersom denne, som utses av parlamentet, är helt oberoende även i förhållande till riksdagen. JO:s tillsyn skulle därför kunna åtnjuta en större grad av legitimitet och allmänt förtroende än en tillsyn utförd av domstolarna själva.

 

1 Ett stort tack till jur.kand. Eddie Exelin och jur.kand. Evelina Lund som bidragit med referattext och korrekturläsning.

Notiser SvJT 2017

 

 

Skillnaderna till trots ansåg Melin att domstolarna i samtliga nordiska länder under de senaste decennierna har utvecklats i riktning mot ett större oberoende. En betydelsefull förändring är att de högsta instanserna har orienterat sig från att ha varit rena överklagandeinstanser till att idag vara prejudikatinstanser med uppdrag att skapa tydlighet och enhetlighet inom rättstillämpningen. En annan viktig förändring avser domstolarnas sammansättning. Från att tidigare endast bestått av högre tjänstemän från regeringskansliet till att idag bestå av exempelvis tidigare advokater och forskare. Även domstolarnas tillsättningsförfarande i de nordiska länderna har enligt honom spelat en stor roll för domstolarnas utökade oberoende.
    Enligt Melin uppvisar de nordiska länderna även likheter vad gäller sådana områden där förändringar inte har skett. Han konstaterade att inget av de nordiska länderna har inrättat en författningsdomstol och att sannolikheten för att en författningsdomstol inrättas är mycket låg. Samtidigt påpekade han att domstolarnas normprövande roll har förstärkts sedan 1990-talet från att tidigare ha varit perifer till att idag utgöra en del av domstolarnas självbild. I detta hänseende har fri- och rättighetsskyddet på nationell nivå men framförallt inkorporeringen av Europakonventionen och, åtminstone såvitt gäller Sverige, Finland och Danmark, EU-medlemskapet, varit av avgörande betydelse.
    Docenten Anna Jonsson Cornell (numera professor) fortsatte dag ett med att fråga sig hur det ligger till med forskningen inom den komparativa konstitutionella rätten och vilka länder vi jämför oss med. Såvitt gäller den första frågan nämnde Jonsson Cornell framförallt två verk som bidragit till att belysa ämnet: dels Eivind Smiths och Olof Petterssons arbete inom ramen för Demokratirådet i samband med den svenska grundlagsreformen, dels Jaakko Husas arbete Nordisk konstitutionell rätt i en komparativ kontext. Enligt Husa är det, olikheterna till trots, möjligt att tala om en gemensam nordisk konstitutionell rättstradition men att den, menade Jonsson Cornell, har särdrag som gör att den står ut i förhållande till andra rättssystem, inte minst i förhållande till det anglosaxiska rättssystemet.
    De särdrag som enligt Jonsson Cornell (återigen med hänvisning till Husas verk) är signifikanta för den nordiska konstitutionella rättstraditionen är bl.a. att de nordiska länderna har ett parlamentariskt system som bygger på konsensus i väsentliga frågor, förekomsten av skrivna konstitutioner vars regler står högst i den inhemska normhierarkin, avsaknaden av en författningsdomstol, förekomsten av normprövning, domstolarnas förhållningssätt till förarbeten samt ett starkt positivrättsligt förhållningssätt. Jonsson Cornell underströk samtidigt att det är viktigt att påpeka att Husa inte gör gällande att det därmed föreligger en gemensam nordisk konstitutionell modell men att han genom sitt arbete likväl visar att det finns starka gemensamma värderingar som bygger på en likartad bakgrund historiskt, politiskt och funktionellt. Sammantaget har detta bidragit till ett väl sammanhållet politiskt och socialt system vilket är gemensamt för de nordiska länderna. Enligt henne är Husas arbete, som utkom 2002, fortfarande relevant. Även Jonsson Cornell refererade till den norskare forskaren och numera regeringsadvokaten Fredrik Sejersted. I hennes fall rörde det sig om en artikel av Sejersted i

 

tidskriften Retsvitenskap från 2014, där Sejersted anförde att han tyckte sig kunna se en utveckling mot en ökad konstitutionell konvergens inom Norden både vad gäller den rättsliga regleringen och inom rättskulturen. Vad som är särskilt intressant med detta, menade Jonsson Cornell, är att den ökade harmoniseringen beror mer på europeiseringen av de nordiska ländernas rättsordningar än på ett ökat nordiskt samarbete länderna emellan.
    Avslutningsvis belyste hon frågan om den komparativa forskningens ställning inom rättsvetenskapen. En översiktlig genomgång av avhandlingar i ämnet ger vid handen, konstaterade hon, att de flesta komparativa studier saknar en mer eller mindre utpräglad nordisk ansats, med undantag för Martin Sunnqvists avhandling. Istället omfattar studierna ofta jämförelser med länder som Tyskland, USA och Frankrike. Enligt Jonsson Cornell beror detta delvis på den s.k. ”identitetsfaktorn” vars innebörd kan sägas vara att vi jämför oss med de länder som vi vill identifiera oss med, varpå hon frågade om läget inom den komparativa forskningen föranleder slutsatsen att vi inte vill identifiera oss med varandra inom Norden.

 

Den konstitutionella regleringen av domstolarnas självständighet och oberoende
Efter dessa inledande anföranden påbörjades genomgången av de nordiska ländernas regleringar. Först ut var professorn Björg Thorarensen, Islands universitet, som menade att domstolarnas oberoende och självständighet är sparsamt reglerad i den isländska grundlagen. En viktig bestämmelse är emellertid 2 § i den isländska grundlagen som bl.a. ger uttryck för en maktdelning mellan den dömande, den verkställande och den lagstiftande makten. Konkreta bestämmelser om domstolarnas oberoende och självständighet finns även i 5 kap. i den isländska grundlagen. Enligt Thorarensen innehåller dessa bestämmelser kärnan i principen om domstolarnas oberoende och självständighet. Kapitlet innehåller även bestämmelser om hur domstolsväsendet får regleras, bl.a. att begränsningar av domstolarna endast få ske genom lag. Den viktigaste bestämmelsen finns emellertid, menade Thorarensen, i 60 § som behandlar förhållandet mellan domstolarna och övriga myndigheter. En annan viktig bestämmelse är 70 § som reglerar rätten till tillgång till en oavhängig och opartisk domstol för prövning av enskildas rättigheter och skyldigheter eller för anklagelse om brott.
    Medan den isländska grundlagen innehåller förhållandevis få bestämmelser om domstolarna, innehåller den isländska domstolslagen betydligt fler bestämmelser av betydelse för domstolarnas oberoende och självständighet, konstaterade Thorarensen. Genom domstolslagen, som tillkom så sent som 1998, togs för första gången ett samlat grepp kring domstolsorganisationen i landet. Lagen, som tillkom efter en norsk respektive dansk förlaga, syftar till att stärka och förtydliga domstolarnas oberoende och självständighet, fortsatte Thorarensen och påpekade bl.a. att lagen innehåller bestämmelser om domstolarnas institutionella och funktionella självständighet samt domstolarnas administration. Lagen behandlar även frågor om de enskilda domarnas anställningsförhållanden.

Notiser SvJT 2017

 

 

Avslutningsvis belyste hon betydelsen av artikel 6 i Europakonventionen. Enligt henne har inkorporeringen av konventionen år 1994 med efterföljande tillägg år 1995 i den isländska rättsordningen haft stort inflytande på den domstolsorganisation som idag finns på Island. Detta har, menade hon, även bidragit till en ökad domstolskontroll av övriga myndigheters beslut men även normgivning vilket har lett till större krav på de enskilda domarnas opartiskhet.
    Justitierådet i svenska Högsta domstolen Anders Eka gav den svenska presentationen. Han menade att utmärkande för den svenska regleringen av domstolarnas oberoende och självständighet är att den är fragmentarisk på grundlagsnivå, närmast obefintlig på lagnivå och omfattande på förordningsnivå. Detta menade han är egendomligt, särskilt ur ett komparativt perspektiv där regleringar av domstolarnas oberoende och självständighet inte sällan sker i form av (åtminstone) lagstiftning. Och enligt honom finns det åtskilliga skäl till varför bestämmelser om domstolarnas verksamhet bör regleras i lag även i Sverige. Det skulle exempelvis underlätta möjligheten att skapa sig en helhetsuppfattning om regelverket. Men ett annat viktigt skäl menade Eka är att bestämmelser om domstolarnas verksamhet är av sådan fundamental betydelse i en rättsstat att de bör meddelas i lag.
    När det gäller bestämmelserna på grundlagsnivå konstaterade Eka att 1 kap. i regeringsformen inte säger särdeles mycket om domstolarnas roll och funktion i det konstitutionella systemet. Istället är det enligt honom nödvändigt att leta sig vidare till exempelvis 11 kap. regeringsformen, som behandlar rättskipningen, varvid han särskilt belyste det förhållandet att bestämmelserna om rättskipning respektive förvaltning sedan den senaste grundlagsreformen 2011 nu förekommer i två skilda kapitel. Detta har, menade han, inte endast redaktionell betydelse utan syftar även till att, såsom det uttrycks i förarbetena, markera domstolarnas särställning. Även det faktum att domstolsorganisationen beskrivs mer utförligt (i samma kapitel) numera än innan grundlagsreformen 2011 har betydelse för domstolarnas oberoende och självständighet, menade Eka.
    Av central betydelse, när det gäller domstolarnas oberoende och självständighet vid dömandet, är enligt Eka bestämmelsen i 11 kap. 3 § regeringsformen som bl.a. förhindrar myndigheter och riksdagen att bestämma hur domstolarna ska döma i enskilda fall och hur domstolarna ska tillämpa rättsregler i ett särskilt fall. Bestämmelsen återspeglar vad som är gängse inom Norden. Vad som emellertid är nytt, tillade han, i och med grundlagsreformen 2011 är att bestämmelsen även tar sikte på bl.a. fördelningen av ärenden mellan olika domare på en domstol. Tillägget syftar primärt till att förhindra Domstolsverket från att påverka hur ärenden fördelas eller prioriteras på domstolarna, men enligt Eka är det även tillämpligt i förhållande till andra offentligrättsliga organ. Regeringen kan exempelvis inte utfärda riktlinjer till domstolarna om att en viss typ av brottmål ska prioriteras framför andra, konstaterade han.
    Eka belyste avslutningsvis reglerna om utnämning respektive avsked av domare. Vad gäller utnämningen av domare konstaterade han att bestämmelserna om och införandet av Domarnämnden varit av stor betydelse för domstolarnas oberoende och självständighet vilket bl.a. har visat sig genom att regeringen hittills aldrig har avvikit från Domarnämndens rekommendationer. Däremot menade han att förfarandet vid av-

sked av domare har påtagliga brister. Det förhållandet att en domare (med undantag för justitieråd) som blivit avskedad, och till följd av detta stämt staten, måste tvista om saken i en civilprocess i tingsrätt eller i Arbetsdomstolen är enligt Eka egendomligt ur ett internationellt perspektiv.
    Professorn Veli-Pekka Viljanen, Åbo universitet, inledde sitt anförande med att återge innehållet i den finska grundlagens 3 § tredje stycke där det bl.a. stadgas att den dömande makten utövas av oberoende domstolar. Därmed, konstaterade Viljanen, är principen om domstolarnas oberoende och självständighet grundläggande för det finska statsskicket. Vad mer, menade han, ger bestämmelsen uttryck för sambandet mellan (å ena sidan) domstolarnas oberoende och självständighet och (å andra sidan) maktdelningsläran som vid sidan av parlamentarismen utgör ett grundläggande inslag i den finska statsorganisationen.
    Hur ska bestämmelsen i den finska grundlagens 3 § tolkas och hur ska den hanteras inom ramen för rättstillämpningen? Enligt Viljanen finns viss vägledning att hämta från förarbetena till bestämmelsen. Där anförs bl.a. att med domstolarnas oberoende avses att domstolarna i sin rättskipningsverksamhet ska vara fria från extern påverkan från exempelvis regering eller riksdag. Men, fortsatte han, oberoendet gäller även i förhållande till högre instanser såtillvida att högre instanser i domstolshierarkin inte får försöka påverka hur lägre instanser ska döma i ett enskilt fall annat än genom prejudikatbildning. Samtidigt underströk Viljanen att även om prejudikat från högre instans är vägledande för de lägre instanserna är bundenheten vid prejudikaten inte av sådan beskaffenhet att de är absolut bindande i enskilda fall för domstolarna i de lägre instanserna. Även här åtnjuter således domstolarna ett visst oberoende vilket, enligt Viljanen, kommer sig av att skyddet för enskildas fri- och rättigheter, i enskilda fall, inverkar i utökande mening på domstolarnas oberoende och självständighet i förhållande till prejudikat i situationer där exempelvis prejudikaten kan anses ha en fri- eller rättighetsbegränsande innebörd.
    Är det möjligt att säkerställa att en domstol motsvarar kraven på oberoende och självständighet? Enligt Viljanen är detta möjligt exempelvis genom att använda sig av de kriterier som Europadomstolen har ställt upp. Dessa kriterier tar bl.a. sikte på utnämningsförfarandet (liksom Sverige har Finland en Domarnämnd), längden på ledamöternas eventuella mandatperioder (i Finland är huvudregeln att domarutnämningar gäller tills vidare) och vilket skydd domstolarna åtnjuter mot yttre påtryckningar. För finskt vidkommande föreligger numera även krav på att regler gällande domstolsverksamheten endast får meddelas genom lag (stiftad av riksdagen). Detsamma gäller även för regler beträffande enskilda ledamöters anställningsförhållanden som exempelvis löner, förflyttningar och avsked.
    Avslutningsvis beskrev Viljanen spänningarna mellan justitieministeriet och rättsväsendet i Finland där justitieministeriet, som svarar för domstolarnas budget (Finland saknar en myndighet motsvarande Domstolsverket), har anklagats för att bl.a. ha utnyttjat ekonomiska styrmedel för att påverka rättsväsendet och i förlängningen domstolarna. Något som enligt honom utgör ett klart angrepp på domstolarnas oberoende och självständighet.

Notiser SvJT 2017

 

 

Professorn Michael Hansen Jensen, Århus universitet, inledde med att återge innehållet i 3 § i den danska grundlagen som slår fast att den offentliga makten i Danmark är uppdelad mellan den dömande, den verkställande och den lagstiftande makten. Genom bestämmelsen, menade han, tillförsäkras domstolarna oberoende i tre viktiga hänseenden: funktionellt, organisatoriskt och personligt såvitt gäller de enskilda domarna.
    Enligt Hansen Jensen är den viktigaste aspekten av domstolarnas oberoende det funktionella oberoendet som tar sikte på domstolarnas dömande verksamhet. Innebörden av detta oberoende förtydligas i 4 § i den danska grundlagen i vilken det bl.a. stadgas att domaren i varje enskilt fall enbart har att förhålla sig till vad som framgår av gällande rätt vid tiden för avgörandet. Detta innebär alltså, konstaterade han, att bestämmelsen hindrar parlamentet och regeringen från att försöka påverka domstolarna annat än genom redan befintliga lagar eller andra föreskrifter.
    Vad gäller det organisatoriska oberoendet konstaterade Hansen Jensen att detta säkras genom att reglerna om domstolarnas organisation enligt den danska grundlagen ska anges i lag. Avslutningsvis behandlade han betydelsen av det s.k. personliga oberoendet för de enskilda domarna. Även denna aspekt av oberoendet regleras i den danska grundlagen där det bl.a. framkommer att domarna åtnjuter ett särskilt starkt anställningsskydd. Han påpekade emellertid att grundlagen inte innehåller några specifika bestämmelser om domarnas anställningsförhållanden i övrigt utan att dessa återfinns i vanlig lag.
    Enligt Nils Gunnar Skretting, sekreterare i den norska straffprocessutredningen, föranleder den pågående rättsutvecklingen i Norge ett ökat behov av att diskutera och analysera frågor kring domstolarnas konstitutionella ställning. I förgrunden, menade han, står särskilt frågor kring de rättsliga mekanismerna för domstolarnas oberoende. Dessvärre är principen om domstolarnas oberoende, i motsats till vad som enligt honom kan sägas beträffande många andra grundläggande principer, otydligt återgiven i den norska grundlagen vilket försvårar en rättslig analys av principen. Samtidigt påpekade han att principen visserligen är väl förankrad i den norska rättstraditionen och att den kommer till uttryck, antingen direkt eller indirekt, i ett antal bestämmelser i den norska grundlagen.
    Skretting berörde även frågan om principens innebörd på konceptuell nivå som han menade var väsentlig inom ramen för rättstillämpningen. Den otydliga regleringen medför enligt honom att det stundtals blir svårt att skapa sig en uppfattning om vad principen innebär i praktisk juridisk mening. Dessutom används begreppet inte sällan i generella ordalag och sammanhang vilket ytterligare försvårar den konceptuella förståelsen.
    Avslutningsvis resonerade Skretting kring att begreppet oberoende, liksom vissa fri- och rättigheter, både har en positiv och negativ dimension vilket enligt honom kan utläsas av den rättsliga regleringen där den kommer till uttryck i bl.a. grundlagen. Inom ramen för den negativa aspekten ska således domstolarna enligt honom åtnjuta frihet från yttre påverkan eller press medan den positiva aspekten av begreppet oberoende innefattar en rätt för domstolarna att agera på ett eller annat sätt.

En sådan uppdelning av principen bidrar även till att enklare urskilja principens olika moment, menade han.

 

Problem och möjligheter
Under eftermiddagen berördes konkreta frågeställningar med bäring på konferensens huvudtema. Post doc Louise Hallerskov Storgaard, Århus universitet, talade över temat nationella och europeiska domstolar: Krav och möjligheter i förhållande till nationellt skydd av grundläggande rättigheter.
    Enligt henne är det möjligt att urskilja nya tendenser på europarättslig nivå som har direkt betydelse för de nordiska länderna och i synnerhet för domstolarna. Dessa tendenser har enligt Hallerskov Storgaard sin bakgrund i Lissabonfördraget som trädde i kraft år 2009 varigenom EUstadgan blev en del av EU:s primärrätt. För EU-medlemsstaternas del innebär detta att de idag, åtminstone när EU-rätten är tillämplig, har att förhålla sig till ett fri- och rättighetsskydd på tre olika nivåer. Detta medför att rättsläget för närvarande är mycket komplext, konstaterade hon.
    Men den största nyheten och tydligaste tendensen sedan Lissabonfördragets ikraftträdande, fortsatte Hallerskov Storgaard, har snarare att göra med EU-domstolens nya förhållningssätt. Enligt henne förefaller EU-domstolen genom ett antal avgöranden ha försökt att ompositionera sig i förhållande både till nationella författningsdomstolar och till Europadomstolen i Strasbourg vilket har lett till en rubbning av (makt)balansen mellan de olika domstolarna. Ett tydligt tecken på detta, menade hon, är att EU-domstolen i sina avgöranden i allt större omfattning försöker framhäva EU-stadgan, inte Europakonventionen, som det vägledande fri- och rättighetsdokumentet på europarättslig nivå. Följaktligen har EU-domstolens agerande också lett till en motreaktion från både den spanska och den tyska författningsdomstolen. Dessutom riskerar EU-domstolens agerande att försvåra harmoniseringen av fri- och rättighetsskyddet på de olika nivåerna. Detta tillgodoser möjligtvis EUdomstolens behov av hävda sin egen roll men det tjänar knappast enskilda EU-medborgares fri- och rättighetsskydd, konstaterade Hallerskov Storgaard avslutningsvis. Det pågår för närvarande en debatt i Norge om domstolarnas konstitutionella ställning, funktion och oberoende, anförde professorn Eivind Smith, Oslo universitet. Hans anförande rörde (på norska) uavhengighet, ”judicial supremacy” og politiske innslag i seleksjonsprosedyren. Debatten hänför sig till ett antal domar från Norges Högsta domstol varigenom domstolen uppvisat en tilltagande tendens att utmana lagstiftaren i olika frågor. Att Högsta domstolen har ett ansvar för att bidra till rättsutvecklingen genom domar och viktiga prejudikat är det ingen som ifrågasätter. Mer problematiskt är att Högsta domstolen genom ett ökande antal domar gör bedömningar eller uttalar sig i frågor som ligger utanför sakfrågorna i de enskilda fallen, menade han. Inte sällan behandlar Högsta domstolen i domskälen på ett mer generellt plan frågor som legat utanför sakfrågan i målet. I några situationer har domstolen, även om frågan inte varit aktuell i målet, normprövat och bedömt att den i målet aktuella lagen varit oförenlig med exempelvis grundlagen. Detta gör det angeläget att diskutera hur långt domstolen överhuvudtaget bör ägna sig åt normgivning istället för att visa frågan åter till den lag- eller grundlagsstiftande makten.

Notiser SvJT 2017

 

 

Det finns sannolikt flera orsaker till den utveckling som skett inom domstolen, fortsatte Smith, som i sitt anförande valde att särskilt uppehålla sig vid frågan om rekryteringsförfarandet till domstolarna. Enligt honom är det tveksamt att den rekryteringsmodell som är gängse i de nordiska länderna, som bl.a. utmärks av att domarna formellt sett utses av regeringen ofta efter rekommendation av ett råd dominerat av jurister och att processen i formell bemärkelse är opolitisk, är långsiktigt hållbar i en tid där domstolarna, såsom fallet är i Norge, uppvisar allt tydligare politiska tendenser. Istället menade han att ett system med på ett eller annat sätt öppet politiskt tillsatta domare skulle kunna bidra till att minska konfliktytorna mellan domstolarna, parlamentet eller regeringen. En sådan ordning skulle även, tillade han, kunna bidra till att förstärka domstolarnas legitimitet och oberoende snarare än att begränsa det.
    Avslutningsvis anförde han att den rättsutveckling som pågår i Norge, men delvis även i samtliga nordiska länder, föranleder att synen på domstolarna och deras funktion måste omvärderas. I Norge har det exempelvis gjorts gällande att landets Högsta domstol kan liknas vid en slags författningsdomstol. Enligt Smith är en sådan liknelse missvisande av flera skäl men det kan likväl finnas anledning att, för att möta de utmaningar som följer av alltmer aktivistiska och politiska lagda domstolar, låta sig inspireras av vissa inslag i de rättsordningar som har författningsdomstolar.
    Professorn Joakim Nergelius, Örebro universitet, anförande handlade om ett svenskt perspektiv på domstolarnas självständighet och oberoende. Han menade att mycket har hänt de senaste åren. Grundlagsreformen 2011 har naturligtvis bidragit till detta men enligt Nergelius har sannolikt EU-inträdet och införlivandet av Europakonventionen haft större betydelse för den rådande utvecklingen som enligt honom präglas av en mer aktivistisk och normprövande domstol och, såvitt gäller de högsta instanserna, en domstol som tenderar att skapa rätt i större utsträckning än förr. Detta är intressant även ur ett idéhistoriskt perspektiv, menade han, eftersom de nordiska länderna länge har präglats av folksuveränitetstanken men att detta är på väg förändras mot ökade inslag av maktdelning, varvid han liknade den svenska grundlagen med ett möte mellan folksuveränitetstanken och maktdelningsläran.
    I likhet med Anders Eka belyste även han bestämmelserna i 11 kap. regeringsformen. Han välkomnade den åtskillnad som genom grundlagsreformen 2011 gjorts mellan rättskipningen och förvaltningen men noterade också att bestämmelserna i många fall överensstämmer med varandra vilket enligt honom inte är helt lyckat. Han syftade därvid bl.a. på det faktum att myndigheternas normprövningsskyldighet enligt 12 kap. 10 § regeringsformen har utformats på motsvarande sätt som för domstolarna vilket riskerar att underminera domstolarnas ställning i det hänseendet. Vidare betonade han 11 kap. 4 § regeringsformen som stadgar att riksdagen inte får ägna sig åt rättskipning vilket även förhindrar riksdagen från att lagstifta i enskilda fall. En annan bestämmelse som enligt Nergelius har haft stor betydelse för domstolarnas oberoende och självständighet är 11 kap. 14 § regeringsformen. Enligt honom har borttagandet av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet haft en reell betydelse för domstolarnas rättstillämpning i ett antal avgöranden inom såväl den konstitutionella rätten som inom straffrätten. I t.ex. NJA 2014 s. 323

dömde Högsta domstolen ut ideellt skadestånd utan direkt lagstöd för en kränkning av en rättighet i regeringsformen, i likhet med vad som gäller kränkningar av Europakonventionen.
    Ska domstolarna över huvud taget ägna sig åt att skapa rätt? Enligt Nergelius ska domstolarna naturligtvis kunna åsidosätta lagar som inte är förenliga med grundlagen eller Europakonventionen. Detta, menade han, förutsätter i sin tur att domstolarna medges ett förhållandevis brett tolkningsutrymme. Vad som emellertid kan utgöra ett principiellt problem är att domstolarna inom ramen för detta fyller ut gällande rätt på ett sätt som inte är förenligt med lagstiftarens intentioner. Samtidigt tonade Nergelius ned riskerna med detta då frågan om domstolarnas rättsskapande funktion måste sättas i ett bredare perspektiv.
    År 2013 ändrades de processuella reglerna om resning på Island. Enligt mag. jur. Gunnar Pall Baldvinsson, Island, var avsikten med reformen bl.a. att flytta resningsärenden från Högsta domstolen, som inte längre bedömdes opartisk nog att ompröva sina egna domar, vilket problematiserades ytterligare av att ledamöterna i många fall prövade frågan om resning i avgöranden som de själva varit delaktiga i. Ett annat skäl för reformen var att öka transparensen i resningsförfarandet som dittills hade präglats av bristande insyn från allmänheten. Av betydelse för reformen var vidare, menade han, det låga antal beviljade resningsansökningar från Högsta domstolen. Något som enligt honom sannolikt förstärkte parlamentets uppfattning om att domstolen inte var tillräckligt objektiv vid sina resningsprövningar.
    Genom reformen införde parlamentet, som tagit intryck av den ordning som gäller både i Danmark och i Norge, en förvaltningskommitté som fick i uppdrag att pröva och fatta beslut (som inte är överklagbara) i resningsärenden. Kommittén, som består av tre ledamöter, utses formellt sett av inrikesministern efter varsin rekommenderad kandidat från isländska Högsta domstolen, Domstolsmyndigheten och parlamentet. Inrikesministern är dock bunden av rekommendationen från respektive organ, betonade Baldvinsson. Kommitténs behörighet sträcker sig till att besluta om ett avgörande ska ogiltigförklaras eller om det ska kvarstå, den har således inte möjlighet att göra en ny bedömning i saken, konstaterade han.
    Resningsreformen orsakade emellertid en omfattande konstitutionell debatt på Island, en debatt som enligt Baldvinsson i grunden handlar om ett minskat förtroende för domstolarna bland såväl politiker som hos allmänheten. Den nya reformen kan därför ses som en direkt följd av det rådande rättspolitiska klimatet på Island, menade han. För en kort tid sedan meddelade Högsta domstolen emellertid en dom där domstolen bl.a. konstaterade att det nya systemet för resning delvis är oförenligt med den isländska grundlagen. Orsaken till detta var att domstolen ansåg att kommittén, som i konstitutionell mening ska betraktas som en del av den verkställande makten, genom reformen tilldelats en slags rättskipningsuppgift, vilket inte är förenligt men den isländska grundlagens principer om maktdelning. Mot bakgrund av denna dom, bedömde Baldvinsson, är det sannolikt att Högsta domstolen, oaktat kommitténs bedömning i resningsfrågan, fortsättningsvis kommer att företa en självständig bedömning av resningsförutsättningarna i varje enskilt fall. I praktiken innebär detta att resningsansökningarna nu måste godkännas

 

Notiser SvJT 2017

 

 

i två olika instanser. Detta hade det isländska parlamentet antagligen inte förutsett vid lagens tillkomst, anförde Baldvinsson avslutningsvis.

 

 

 

 

 

Karin Åhman

In memoriam

 

Som framgått har förutvarande statsrådet, f.d. generaldirektören m.m. Gun Hellsvik, Lund, avlidit den 14 november 2016. Hon blev 74 år.
    Gun Hellsvik tillträdde som statsråd och justitieminister i oktober 1991 i den av Carl Bildt ledda borgerliga koalitionsregeringen. Som alltid när en ny regering ska utses hade justitieministerposten varit föremål för allehanda spekulationer i medierna. Och som alltid var dessa Stockholmscentrerade. Att det skulle bli en moderat, givet partiets starka profil i kriminalpolitiska frågor, därom var alla ense. Men att det skulle bli ett — för spekulanterna norröver — tämligen okänt kommunalråd från Lund kom som en stor överraskning. Dock inte för oss i den sydliga provinsen med någon liten inblick i Moderaternas inre liv: Gun satt i Moderaternas partistyrelse och hon hade på partistämman i Linköping föregående år varit ordförande i den interna Justitiekommittén.
    Gun, med sin stora erfarenhet som jurist och politiker, intog alltså departementet i det överläge som överraskning kan ge. Hon stod också på en solid grund med ett väl utarbetat reformprogram. Och inte minst: det fanns en statsrådskollega på departementet med gedigen kanslihuserfarenhet, Reidunn Laurén. (Hon är det statsråd i regeringen Bildt som framför allt bör hyllas för den fasta Öresundsförbindelsen. Utan Reidunn, ingen bro.) Gun Hellsvik var den första klart borgerligt profilerade justitieministern i modern tid; de som beklätt posten åren 1976–1982 var alla antingen ”opolitiska” (en något oegentlig beteckning då det inte går att vara ”opolitisk” i en borgerlig regering; vad som avses är närmast ”partipolitiskt obunden”) eller hade även med partibeteckning haft en ämbetsmannaprofil. Med en uttalad ideologisk inriktning på den politiska ledningen uppstod det snart spänningar gentemot en del tjänstemän som vant sig vid att få rå sig själva inom bl.a. kriminalpolitiken. En synnerligen oerfaren statssekreterare och det faktum att det fanns två statsråd på departementet bidrog till frestelsen för vissa att försöka driva in kilar. Försöken misslyckades emellertid och ett par tjänstemän valde snart att lämna departementet. En klok justitieminister hade här gott stöd i en statsrådsberedning, där den eminente Peter Egardt som statssekreterare styrde med fast hand.
    I kriminalpolitiken fanns således en klart uttalad och av Gun präglad reformvilja. Brottsoffren skulle sättas i fokus, där omsorg om gärningsmannen i lång tid dittills närmast varit regel. Resultatet blev en gedigen lista på genomförda reformer: begränsningar för villkorlig frigivning, straffskärpningar, elektronisk fotboja, brottsofferfond och stärkt ställning för målsägande i straffprocessen m.fl. Det är ett gott betyg åt vad som genomfördes, att alla reformerna lämnades orörda av efterföljande S-regeringar, trots att S i riksdagen häftigt motsatt sig allt. (Härtill bidrog att tillträdande S-justitieministern Laila Freivalds inte suttit i riksdagen och därför inte kunde beslås med tvetalan.) Däremot återställdes omgående av S-regeringen de blygsamma ändringar som gällt Domstolsverket för att markera domstolsväsendets konstitutionella särställning; verket var, och är i viss mån fortfarande, ett ideologiskt trätoämne. (Mindre nu dock, sedan 2010 års grundlagsändringar medfört att domstolarna i RF fått en annan och markerad ställning. Men mer finns att göra.)

Notiser SvJT 2017

 

 

När det gäller Polisen, ett sorgebarn då och i ännu högre grad nu, innebar dock ett av S påtvunget besparingskrav på en miljard kr i krisuppgörelsen 1992, att goda tankar inte kunde fullföljas. Under perioden 1991–1994 bereddes också marken för nödvändiga reformer för EU-medlemskap och Europakonventionens ställning som svensk lag. Resultatet ser vi i en ökad judikalisering av politiken vilken numera alltså också fått avtryck i RF.
    Sammantaget åstadkom Justitiedepartementet med Gun Hellsvik som chef på kort tid en rad väsentliga reformer på skilda rättsliga områden med bestående verkan. Hennes chefskap präglades av omtanke, värme, humor och Lundensisk självdistans. Hon var centralgestalten i en väl sammansvetsad politisk ledning och stab: Förutom de två statsråden och statssekreteraren ingick häri de politiskt sakkunniga Stig Alexandersson och Fredrik von Baumgarten jämte informationssekreteraren Charlotta Beck och så småningom Maria Abrahamsson (som knöts till staben efter att inledningsvis ha rekryterats för att bistå med att besvara brev från allmänheten).
    Efter valförlusten och regeringens avgång 1994 intog Gun som nyvald ledamot sin riksdagsplats. Maria följde med och var under många år ett utomordentligt stöd för Gun och den moderata riksdagsgruppen i rättspolitiken. (Sedan 2010 kom hon som riksdagsledamot att själv kunna fullfölja arvet från Gun.) När Gun lämnade riksdagen för att bli generaldirektör för Patent- och registreringsverket år 2001 hann hon dock först skola in Fredrik Reinfeldt som sin ersättare som Moderaternas förstanamn i Justitieutskottet. Också det gjorde hon, liksom allt hon företog sig, på ett utomordentligt sätt.
    Gun Hellsvik är djupt saknad men i ljust minne bevarad. Och hennes avtryck i svensk rättspolitik kommer att bestå länge än.

 

 

 

 

 

Krister Thelin

 

Personalnotiser

 

 

Ny lagman i Stockholms tingsrätt
Regeringen har den 14 december 2016 utnämnt lagmannen Gudrun Antemar att vara lagman i Stockholms tingsrätt. Gudrun Antemar är sedan oktober 2013 lagman i Förvaltningsrätten i Stockholm. Dessförinnan var hon riksrevisor i tre år. Under 2004–2010 var hon generaldirektör för Ekobrottsmyndigheten. Hon har även arbetat som chefsjurist på Åklagarmyndigheten och som byråchef på Riksåklagarens kansli. Gudrun Antemar är och har varit särskild utredare i flera statliga utredningar. Gudrun Antemar tillträder som lagman i Stockholms tingsrätt den 1 mars 2017.

 

Regeringskansliet
Regeringen har anställt Marie Olausson att vara departementsråd i Regeringskansliet (2016-1103).

 

Hovrätterna
Regeringen har utnämnt rådmännen Nils Karlberg och Jan Josefsson, hovrättsrådet Henrik Jonsson samt ämnesrådet Patrik Örnsved att vara hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning i Göta hovrätt (2016-11-10), rådmännen Karin Jonsson, Karin Sandahl och Therese Linderoth, byråchefen Lina Forzelius, kanslichefen David Säfwe samt kammaråklagaren Anita Glad att vara hovrättsråd i Svea hovrätt (2016-11-10), biträdande säkerhetspolischefen Johan Sjöö att vara hovrättslagman i Hovrätten över Skåne och Blekinge (2016-12-14), hovrättsrådet Björn R. le Grand att vara hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning i Hovrätten över Skåne och Blekinge (2016-12-14), rådmännen Lars Lindblad och Catharina Månsson att vara hovrättsråd i Hovrätten över Skåne och Blekinge (2016-12-14).

 

Svea hovrätt har förordnat hovrättsfiskalen Thomas Pettersson till hovrättsassessor (2016-11-01), hovrättsfiskalen Kristina Börjevik Kovaniemi till hovrättsassessor (201611-01), hovrättsfiskalen Agnes Morin till hovrättsassessor (2016-11-01), hovrättsfiskalen Karin Friberg till hovrättsassessor (2016-11-12), hovrättsfiskalen Jessica Bertilsson till hovrättsassessor (2016-12-01), hovrättsfiskalen Anna-Karin Berglund till hovrättsassessor (2016-12-16), hovrättsfiskalen Sophie Welander till hovrättsassessor (2016-12-24), hovrättsfiskalen Emilia Carlsten till hovrättsassessor (2016-12-24), hovrättsfiskalen Christina Weilander till hovrättsassessor (2017-01-01).

 

Notiser SvJT 2017

 

 

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordnat hovrättsfiskalen Anna Eberstål till hovrättsassessor (2016-11-01), hovrättsfiskalen Jenny Ludvigsson till hovrättsassessor (2016-12-01).

 

Kammarrätterna
Regeringen har utnämnt expeditions- och rättschefen Rikard Jermsten och kammarrättsrådet tilllika vice ordföranden Annica Lindblom att vara kammarrättslagmän i Kammarrätten i Stockholm (2016-12-14), kammarrättsrådet tillika vice ordföranden Peter Lif att vara kammarrättslagman i Kammarrätten i Sundsvall (2016-12-14), kammarrättsråden Cecilia Silfverhjelm och Pär Hemmingsson att vara kammarrättsråd tillika vice ordförande på avdelning i Kammarrätten i Stockholm (2016-12-14), rådmännen Silja Klint och Ann-Charlotte Borlid att vara kammarrättsråd i Kammarrätten i Göteborg (2016-12-14), rådmännen Jörgen van der Stad, Anna Lönnestav, Maria Vereide Dahlberg och Robert Johansson att vara kammarrättsråd i Kammarrätten i Stockholm (2016-12-22).

 

Kammarrätten i Göteborg har förordnat kammarrättsfiskalen Linda Widenström till kammarrättsassessor (201611-01).

 

Tingsrätterna
Regeringen har utnämnt administrativa assessorn Emma Regnér, utredningssekreteraren Peter
Krikström och tf. rådmannen Linus Videgren att vara rådmän i Helsingborgs tingsrätt (2016-11-10), hovrättsassessorn Christian Malmqvist att vara rådman i Östersunds tingsrätt (2016-11-10), utredningssekreteraren Marie Sobilius att vara rådman i Borås tingsrätt (2016-12-08), planeringsdirektören Karin Nacke att vara lagman i Jönköpings tingsrätt (2016-12-14), chefsrådmännen Ragnar Palmkvist och Ulrika Carlehäll att vara chefsrådmän i Stockholms tingsrätt (2016-12-14).

 

Förvaltningsrätterna
Regeringen har utnämnt hyresrådet Thomas Hägglöf att vara lagman i Förvaltningsrätten i Härnösand (2016-11-10), rådmannen Catharina Kihlefelt Bondesson, utredningssekreteraren Charlotte Björklund Uggla, rättsliga experterna Elin Kristensson och Maria Ström samt rådmannen Marianne Larsson att vara rådmän i Förvaltningsrätten i Malmö (2016-11-17), kanslirådet Karl-Henrik Bucht, kanslichefen Annica Hellström, kanslirådet Petra Andersson, justitiesekreteraren Erik Mellstrand, tf. rådmannen Katerina Petkovska samt rättssakkunniga Fredrik Bergius och Terese Danielsson att vara rådmän i Förvaltningsrätten i Stockholm (2016-12-14), rådmannen Susanna Pohl Söderman att vara i Förvaltningsrätten i Uppsala (2016-12-14),

tf. rådmannen Marika Ericson och rådmannen Stefan Olsen Siri att vara rådmän i Förvaltningsrätten i Karlstad (2016-12-14).

 

Sveriges Advokatsamfund
Till nya ledamöter har antagits Ersin Aziman, Advokatfirman Althin HB, Stockholm, Sanna Bergenheim, Advokatbyrån Nichols & Co AB, Stockholm, Karin Bernmar, Wistrand Advokatbyrå, Göteborg, Martina Blomberg, Wistrand Advokatbyrå, Stockholm, Dan Eklöf, Sandart & Partners Advokatbyrå KB, Stockholm, Joakim
Eriksson, Andersson Gustafsson Advokatbyrå KB, Stockholm, Niklas Eriksson, AdvokatFirman Kronan HB, Kalmar, Fredrik Gustafsson, Advokatfirman Kahn Pedersen KB, Stockholm, Ida Järvegren, Flood Herslow Holme Advokatbyrå AB, Malmö, Ulrik Karlsson, Advokatfirman Allians IBL AB, Karlstad, Anna Kontio, Advokatfirman Sjöstrand, Kungsbacka, Hedvig
Cassne Lagrell, Foyen Advokatfirma KB, Stockholm, Ina Lunneryd, Advokatfirman Vinge KB, Bryssel, Malin Malm, Advokatfirman Vinge KB, Stockholm, Frida Montenius, Ashurst LLP, London, Malin Persson, Kastell Advokatbyrå AB, Stockholm, Sebastian Utterström, Amber Advokater Värnamo KB, Värnamo, Ida Andersson Wedén, J. Lindwall Law Group Advokatbyrå AB, Stockholm, Fredric Wikman, Lunds advokatbyrå AB, Lund, Anders Öhlin, Wistrand Advokatbyrå, Stockholm (2016-11-11). Johan Attenius, Advokatfirman Lindahl KB, Göteborg, David Bardavid, Front Advokater AB, Göteborg, Christina Berg, Advokat Gunilla Olsson AB, Stockholm, Louise Björneman, RosholmDell Advokatbyrå AB, Helsingborg, David Breitfeld, Advokatfirman Breitfeld AB, Göteborg, Katrin Eisen, Advokatfirman Lars Gagnér AB, Stockholm, Jacob Hallberg, Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB, Göteborg, Nicolina Hallerby, Wesslau Söderqvist Advokatbyrå KB, Stockholm, Michael Hennel, Advokatfirman Sylwan och Fenger-Krog AB, Falun, Therese Holmberg, Kallus Advokatbyrå AB, Stockholm, Miklos Kovacs Kal, Roschier Advokatbyrå AB, Stockholm, Karim Kheddache, A1 Advokater Kommanditbolag, Stockholm, Tomas Kleiven, Advokat Göran Insulán AB, Göteborg, Ishak Kurt, Grey Advokatbyrå AB, Stockholm, Olof König, Baker & McKenzie Advokatbyrå KB, Stockholm, Kalle Lundgren, Wesslau Söderqvist Advokatbyrå KB, Stockholm, Frida Mattsson, Advokatfirman Vinge KB, Göteborg, Grant McKelvey, Advokatfirman Vinge KB, Stockholm, Carl Axel Morvay, Advokatfirman Lindahl KB, Stockholm, Jonas Månsson, Advokatfirman Delphi i Malmö AB, Malmö, Lina Numanelli, KENNEDY ADVOKATBYRÅ AB, Göteborg, Karolina Lindgren Pekkari, Advokatfirman Westermark Anjou AB, Stockholm, Emma Persson, Advokatfirman Sederholm AB, Helsingborg, Sebastian Scheiman, Scheiman Juridik AB, Stockholm, Matts
Schenck, Advokatfirman Tornéus AB, Linköping, Staffan Seger, Advokatfirman Lindahl KB, Malmö, Jenny Gustafsson Sverker, Advokatfirman Delphi KB, Stockholm, Carolina Toft, RosholmDell Advokatbyrå AB, Växjö, Marcus Utterström, Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB, Malmö, Hampus Vallien, HV Juridik AB, Stockholm, Petter Wenehult, Elmzell Advokatbyrå AB, Stockholm, Albert Wållgren, Advokatfirman Vinge KB, Stockholm (2016-12-16).

 

 

 

 

Notiser SvJT 2017

 

 

I detta häfte (s. 1–92) har medverkat bl.a.
Fredrik Wersäll, hovrättspresident
Hanna Almlöf, universitetslektor
Niklas Wågnert, hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning
Magnus Schmauch, senior jurist
Dan Hanqvist, advokat
Karin Åhman, professor
Krister Thelin, f.d. hovrättslagman