Litteratur

 

 

 

 

HENRIK BELLANDER, Rättegångskostnader — Om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål (akad. avh.), Iustus Förlag 2017, 545 s.

 

Rättegångskostnader är ett teoretiskt svårt och praktiskt betydelsefullt ämne. Det är drygt 50 år sedan ämnet behandlades mer utförligt, av Ulla Jacobsson i Parts kostnad i civilprocess (1964).
    Bellanders bok, som är hans doktorsavhandling, innehåller en del intressant läsning. Det gäller inte minst beskrivningen av bakgrunden till RB (kapitel 3–5) och av utvecklingen efter RB:s ikraftträdande (kapitel 6). Den praktiskt verksamme kan ha nytta av diskussionen av faktiska situationer, t.ex. när talan medges helt eller delvis (i kapitel 14). Detsamma gäller kapitel 15 som handlar om vilken part som är att anse som vinnande och tappande. Boken innehåller också ett antal givande resonemang och tankegångar samt upplysningar.
    Som kommer att framgå har emellertid anmälaren en del kritik. Om en enda grundläggande orsak till denna ska pekas ut får det nog bli att åtskilliga av Bellanders resonemang och tankegångar inte har fått klarast möjliga utformning. Ett antal gånger har anmälaren frågat sig vad Bellander egentligen menar, och oftast fått gå vidare med frågan antingen obesvarad eller besvarad med kvarhängande tvivel. Exempel ges i det följande.
    Boken har fyra delar. I den första presenteras avhandlingens ”ursprungliga och övergripande” syfte — att undersöka rättegångskostnadsreglerna utifrån aktuella förhållanden — samt dess tre delsyften: 1) att undersöka och problematisera bakomliggande argument och argumentationslinjer som aktualiseras vid behandling av rättegångskostnadsfrågor, 2) att undersöka och problematisera den konkreta tillämpningen av rättegångskostnadsreglerna och 3) att utifrån resultaten undersöka förhållandet mellan konkret kostnadsargumentation i tillämpningen och teoretisk behandling av kostnadsfrågor. Bellander framhåller att det centrala för samtliga tre delsyften är tillämpningen av rättegångskostnadsreglerna i 18 kap. RB.
    Bokens första del är kort, men inte alldeles lätt att tillägna sig. Det beror nog bl.a. på att Bellander samvetsgrant redovisar att hans egna uppfattningar och efterhand vunna insikter kan ha påverkat identifieringen och formuleringen av problem, vilket lett till ifrågasättande av de ursprungliga utgångspunkterna. Då kan man komma ut på ett gungfly som kan vara vanskligt att beskriva och svårt att ta sig ifrån; man kommer alltid till ny eller modifierad utgångspunkt som man kan sätta i fråga på samma sätt som den närmast föregående.
    En hel del oklara syftningar och bestämningar gör också att bokens första del är mindre lättillgänglig; läsaren blir osäker på vad Bellander menar. Ett exempel: Bellander säger (s. 28, kursiverat här) att han — i ett identifierat ”utrymme för och brist på normativa ställningstaganden i tillämpningsfrågorna” — har, ”utifrån de utgångspunkter som beskrivs närmare nedan, själv också försökt ta ställning.” Några rader längre ned

(i nästa avsnitt, kursiverat här) säger Bellander att i ”olika beskrivningar av kostnadsreglerna återkommer ett antal argument som i stora delar överensstämmer med mina egna utgångspunkter ovan.” Förmodligen avser Bellander inte samma ”utgångspunkter” båda gångerna, men läsaren blir osäker på det och på vilka utgångspunkter som åsyftas. Även av andra skäl kan läsaren ställa sig frågan om den första delen är tillräckligt genomarbetad. Bellander säger (s. 26 f.) att hans intresse har bottnat i hans ”praktiskt grundade iakttagelser av kostnadernas ouppmärksammade betydelse, det som parterna och rätten ser och har en idé om, men som sällan synliggörs i rättegången.” Men i den tillhörande fotnoten sägs att intresset ”för forskningsfrågorna grundas på min egen mångåriga praktiska verksamhet som advokat med inriktning mot kommersiell tvistelösning i allmän domstol och skiljeförfarande, där rättegångskostnaderna således varit centrala i mer än en bemärkelse.” Rättegångskostnaderna kan väl inte gärna ha varit såväl ouppmärksammade till sin betydelse som centrala. Möjligen har Bellander en djupare eller annan tanke, men läsaren blir förvirrad.
    Bokens andra del har rubriken ”Argumentation om rättegångar och kostnader i vidare bemärkelse”. Den upptar 160 sidor (kapitel 3–10). Som framhålls (s. 31) förs avhandlingens teori- och metoddiskussion genom hela den andra delen. Här sätts tillkomsten och utformningen av reglerna i 18 kap. RB in i sitt rättsliga och samhälleliga sammanhang, dock utan avsikt att vara en komplett framställning (s. 198). Materialet har strukturerats efter argument och argumentationslinjer som Bellander har identifierat, bl.a. ”Folkhemsfilosofisk funktionalitet i tillämpningen av RB” (kapitel 5) och ”Snabb, säker och billig” (kapitel 7). I andra delens sista kapitel, avsett som en övergång till konkreta rättegångskostnadsfrågor i bokens nästa del, sägs (s. 193) att utvecklingen inte tydligt har följt en tes-antites-syntes-struktur, utan tycks ”mer ha dominerats av flera parallella argumentationslinjer [utan] tydliga brott eller övergångar”.
    Bokens tredje del — ”Rättegångskostnader i tillämpningen” — är inte disponerad efter systematiken i 18 kap. RB, utan ”processkronologiskt”, dvs. efter processens gång. Därmed flyttas, enligt Bellander, fokus från domstolens avgörande till parterna och processen fram till avgörandet (s. 198). Bellanders ambition är ”att göra nedslag i praktiska processuella situationer i stället för att låta reglernas formuleringar och rekvisit utgöra utgångspunkt för framställningen.” De praktiska situationerna behandlas under rubrikerna ”Om ombudsavtal och ombudsersättning” (kapitel 11), ”Finansieringsmöjligheter och finansieringskrav” (kapitel 12), ”Parternas inledande av talan” (kapitel 13), ”Kostnadsansvaret vid förändringar i parts talan (kapitel 14), och ”Ramarna för kostnadsfrågan, särskilt om partsdispositioner” (kapitel 16) och ”Kostnadsreglerna som grund för ansvar utanför målets ramar” (kapitel 17). I det följande framförs några synpunkter på bokens tredje del.
    I kapitel 11 behandlas riskavtal (provisionsavtal). Kapitlets sista avsnitt (11.6.5) heter ”Förslag på handläggning vid förekomst av riskavtal” (s. 240), men visar sig ha att göra inte med handläggningen, utan med den materiella bedömningen av rättegångskostnadsfrågan (motsvarande gäller avsnitt 14.6 och 14.7).
    En av två frågor som Bellander behandlar i avsnitt 11.6.5 gällande tilllämpning av 18:8 RB är ”om även riskpremien är en kostnad som skall ersättas av motparten vid vinst.” Bellanders resonemang utmynnar i ett

nekande svar, men varken resonemanget eller svaret övertygar anmälaren, som i stället ser det på följande sätt. Även riskpremien kan i och för sig vara en kostnad för parten i den mening som avses i 18:8 första stycket RB. Som sådan är den ersättningsgill i den utsträckning den varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Om motparten inte har medgett riskpremien får domstolen skälighetspröva den. Domstolen skulle då kunna finna t.ex. att en riskpremie i och för sig varit en skäligen påkallad kostnad, men kanske inte i den storleksordning som överenskommits mellan parten och ombudet.
    Den andra frågan som Bellander identifierar är ”om hänsyn skall tas till den risk som fördelats på ombudet om parten förlorar målet” (men situationen är alltså den att parten har vunnit målet). Härom för han ett resonemang där anmälaren har satt flera frågetecken. Ett frågetecken gäller detta uttalande (s. 241, fotnoten utesluten): ”En parts kostnadsyrkande leder dock normalt till en presumtion om att kostnaderna enligt yrkandet överensstämmer med partens ersättningsskyldighet till ombudet, men denna presumtion måste också kunna brytas.” Enligt anmälarens uppfattning är det snarare i korthet på följande sätt. Ett kostnadsyrkande innebär att parten påstår sig ha haft den kostnaden. Parten måste bevisa sitt påstående i den utsträckning det inte erkänns av motparten. Men domstolen kan sedan finna att en erkänd eller bevisad kostnad helt eller delvis inte varit skäligen påkallad.
    Samma två frågor aktualiseras enligt Bellander även vid tredjepartsfinansiering, som behandlas i kapitel 12. Bellanders svar är väsentligen desamma (s. 269). Så är också anmälarens. Bellander hävdar att finansieringskostnader inte faller in under ordalydelsen i 18:8 RB, men anmälaren har motsatt uppfattning. En finansieringskostnad måste ju i och för sig kunna vara en kostnad ”för rättegångens förberedande och utförande”. Det är en annan sak om kostnaden varit skäligen påkallad.
    Kapitel 14 inleds med att Bellander säger att han i närmast föregående kapitel har ”beskrivit hur kostnadsansvar enligt huvudregeln i 18:1 kan sägas bygga på parternas ansvar för de förhandsbedömningar de gjort i och med sina yrkanden i målet.” Läsaren går tillbaka till närmast föregående kapitel, men hittar ingen sådan beskrivning. Möjligen syftar Bellander bl.a. på inledningen av detta kapitel 13, men det som sägs där bidrar dessvärre inte till klarhet. Ett utdrag:

 

Även om yrkandet är utgångspunkten för kostnadsregeln i 18:1, är det snarare partens utförande av talan (åberopande av grunder och bevisning) som kan sägas leda till själva kostnaderna. Egentligen kan inte heller parternas åberopade grunder och bevisning skiljas från yrkandet. Så snart t ex vissa kostnader skall specificeras blir det en fråga om att också bedöma andra delar av processens materiella ram än yrkandet.

 

    Anmälaren har svårt att förstå vad Bellander menar med detta. Parternas ”förhandsbedömningar” och deras ”ansvar” för dessa är en i boken regelbundet återkommande tanke, men läsaren frågar sig ibland: förhandsbedömningar av vad? På s. 412 anges emellertid uttryckligen ”förhandsbedömning av huvudsaken”; se vidare nedan i denna anmälan.
    Bokens fjärde del är ”Mötet mellan kostnadsargumentation i tilllämpningen och i teorin” (kapitel 18). I kapitlets sista avsnitt (18.5) lanserar Bellander ”Ett alternativt synsätt — den rättsliga kostnadsbördan”.

Med detta begrepp avser Bellander inte den kostnadsbörda som en process medför för envar av parterna, utan — med förebilder i begrepp som ”bevisbörda” och ”åberopsbörda” — för att beskriva ”den rättsliga hanteringen av kostnader” (s. 411): ”På motsvarande sätt som bevisbördan kan kostnadsbördan användas för att mellan parter och domstol preliminärt diskutera hur risken för rättegångskostnader skall fördelas mellan parterna.” Till en början undrar man om det inte i klarhetens intresse skulle ha gått att hitta en annan term, i stället för att ta en befintlig och fylla den med nytt innehåll. En särskild nackdel med den valda termen är dessutom att Bellander med den tydligen avser de sammanlagda rättegångskostnaderna, alltså båda parters, som ska fördelas (”placeras”) på dem båda — till skillnad från förebilderna ”bevisbörda” och ”åberopsbörda” m.m. som åvilar endast en av parterna.
    Alltnog, vad är det Bellander vill rymma i ”kostnadsbördan” eller ”den rättsliga kostnadsbördan”? Tyvärr blir detta inte riktigt klart för anmälaren, men verkar vara ungefär följande. Fördelar kan vinnas om rättegångskostnadsfrågor ”hanteras” under processens gång i stället för på slutet, när domstolen har bestämt utgången i sak och därmed vem som är tappande och vinnande part. ”Hantering av rättegångskostnader” är också en fras som regelbundet återkommer i olika former, men anmälaren har inte kunnat få klart för sig vad som avses med denna; möjligen avses heller inte samma sak alla gånger.
    Enligt Bellander (s. 411) kan ”parternas kostnadsansvar (både storlek och placering) betraktas som följder av parternas förhandsbedömningar i olika stadier.” Menar Bellander härmed något annat än det självklara att parter under en process drar på sig kostnader för denna i hopp om att slutligen få dem ersatta av motparten? Anmälaren tror inte det.
    Bellander vill att ”kostnadsbördan” ska ”kopplas” till parternas förhandsbedömningar av huvudsaken snarare än till domstolens avgörande av denna, men går inte närmare in på hur denna koppling ska se ut. På s. 412 sägs: ”Kostnadsbördan placeras sedan slutligt med hänsyn till hur förhandsbedömningarna avviker från rättens bedömning i motsvarande frågor.” Bellander tänker sig att parterna och domstolen under processens gång ska ha ”diskuterat” kostnadsbördan, tydligen med ett resultat som binder både parterna och domstolen: ”Kostnadsbördan kan också diskuteras utan vetskap om exakta belopp. Kostnadsbördan motsvarar till storleken presumerade normalkostnader för skäligen påkallade åtgärder (ej nödvändigtvis motsvarande verkliga kostnader) för det utfall rätten når fram till, men detta konkretiseras genom parternas yrkanden i kostnadsdelen. Inom ramen för diskussioner om kostnadsbördans placering kan då såväl frågor om kostnadernas skälighet som vilken part som skall bära dem slutligt behandlas. ” Att det för anmälaren inte blir riktigt klart vad Bellander vill rymma i ”kostnadsbördan” eller ”den rättsliga kostnadsbördan” kan bero bl.a. på, vilket framskymtat genom citaten ovan, att Bellander synes använda denna term i olika betydelser. Den verkar t.ex. kunna avse ”den rättsliga hanteringen av kostnader” (vad som nu menas med det) och ”till storleken presumerade normalkostnader”. Rubriken till avsnitt 18.5.4 lyder: ”Kostnadsbördan avser de teoretiska slutliga kostnaderna i målet”.
    Den grundläggande tankegången tycks vara att storleken av en parts ersättning för rättegångskostnader skulle styras dels av något slags scha-

blon, dels av partens egna förhandsbedömningar av huvudsaken under processens gång, dels också av motpartens förhandsbedömningar. För anmälaren förblir det dunkelt hur Bellander tänker sig att dessa och troligen ytterligare faktorer skulle samsas för att producera konkreta resultat.
    Det är med andra ord svårt att förstå hur Bellanders alternativa synsätt skulle omsättas i praktik, både lex lata och lex ferenda. Några exempel på tillämpning i konkreta situationer skulle ha underlättat förståelsen och bedömningen av Bellanders tankegångar. Bland det som anmälaren frågar sig är följande. I vad mån skulle parterna senare i processen kunna ändra en tidigare gjord förhandsbedömning? Vem är det som ska presumera ”normalkostnader för skäligen påkallade åtgärder” — rätten eller parterna? Hur många sådana normalkostnader skulle behöva presumeras i en tämligen ordinär process? Tänker sig Bellander olika kategorier av normalkostnader, t.ex. X kronor för varje åberopat vittne respektive Y kronor för varje timmes huvudförhandling? Hur många och långa kostnadsdiskussioner mellan parterna och rätten skulle typiskt sett behövas? Sådana diskussioner måste väl också leda till ett resultat, annars vore de inte bara meningslösa utan också kostnadsdrivande. För anmälaren framstår Bellanders alternativa synsätt som outvecklat.
    Helhetsintrycket är att boken innehåller en hel del som är eller verkar intressant, men att den ofta lämnar läsaren osäker på vad Bellander egentligen menar. Bellander verkar inte ha gett sina tankar klarast möjliga utformning. Några exempel har getts ovan. Ytterligare ett exempel finns i avsnitt 15.2 med rubriken ”Slutsatser om synen på tappande och vinnande part”. Avsnittet inleds med att på knappt dussinet rader tala om ”faktorer” och ”distinktioner” och ”principer” och ”kategorier” samt ”huvudprinciper” utan att läsaren riktigt förstår vad som avses med begreppen eller hur Bellander menar att de förhåller sig till varandra. Bellanders tankegång må ha varit klar, men den förmedlas inte. Läsningen störs också regelbundet av bl.a. omotiverade tempusväxlingar. Ett exempel (s. 341, kursiverat här): ” I avgörandet hade nämligen både målet i sak och kostnadsfrågan överklagats, där HD med tillämpning av 18:4 tar hänsyn till […] .” Det sammanfattande omdömet är att Bellanders bok innehåller en del av intresse, men att ytterligare arbete hade krävts för att behandla rättegångskostnader på det sätt ämnet förtjänar med tanke på de teoretiska svårigheterna och den praktiska betydelsen.

 

Patrik Schöldström