Litteratur

 

 

 

LEIF NORDENSTORM (red.), Med god ordning efter Guds vilja. En antologi om kyrkorätt. [Skrifter utgivna av Stiftelsen Fjellstedtska skolan], Artos: Skellefteå 2019. 466 s.

 

I vår tid konkurrerar nya kunskapsstrukturer med dem som lärdes ut från katedrarna vid efterkrigstidens svenska juridiska fakulteter. Sedan medeltiden hade kristna värderingar och normer utgjort en viktig del av den juridiska kunskap som lärdes ut vid de svenska universiteten, men kring 1950 utmönstrades den från fakulteternas tankemönster och kursutbud. Det fanns exempelvis inte längre plats för en teologiskt grundad kyrkorätt, och därmed inte någon professor som företrädde ämnet. Kyrkorätten passade helt enkelt inte in i vårt framtidsorienterade moderna samhälle, där Uppsalaskolans rationella och sekulariserade kunskapsparadigm dominerade de rättsliga analyserna. Med 1900-talets ”avförtrollning av världen” (Max Weber) förvisades den teologiskt anknutna kyrkorätten till teologerna. Den negativa religionsfrihetens legitimitet i 1951 års religionsfrihetslag och 1960-talets påtagliga sekularisering av samhället bidrog till att bekräfta denna nya kunskapsposition.
    I vårt nya alltmer transparenta millenium har rätten emellertid igen fått nya ansikten. Religionen har fått plats i vårt multireligiösa offentliga rum. Strasbourg-domstolen har i ett antal rättsfall klargjort religionsfrihetens expanderande gränser om allt från slöjförbud till krucifix i det offentliga rummet. I Sverige har till och med Skolverket fått anpassa utformningen av de traditionella skolavslutningarna i kyrkorummet till domstolens praxis.1 I dag är ämnet ”Rätt och religion” allmänt etablerat vid de juridiska fakulteterna. Ämnet innehåller också kyrkorätt men det bidrar också med tvärvetenskapliga perspektiv och kontexter, historiska, sociologiska och kulturella. Det legitimerar ämnets plats i det allt mer globala utbildningsutbudet. Expanderande forskningscentra i rätt och religion växer upp vid juridiska fakulteter, exempelvis Emory University i USA och Cardiff University i Storbritannien. De inspirerar också nordiska jurister att närma sig möten och konflikter beträffande rätt och teologi. Köpenhamns universitet hade redan för tjugo år sedan ett uppmärksammat internationellt tvärvetenskapligt projekt om religionen i det 21:a århundradet (”Religion in the 21st Century: Challenges and Transformations”), och uppsalafakulteten har drivit ett omfattande tioårsprojekt ”The Impact of Religion — Challenges for Society, Law and Democracy”. Vidare kan nämnas det nu avslutade nordiska HERA-projektet ”Protestant Legacies in Nordic Law: Uses of the Past in the Construction of Secularity of Law”. Alla utgör de exempel på detta växande forskningsintresse. Under 2020 kommer tre viktiga antologier att publiceras som behandlar de speciella traditioner som de nordiska folkkyrkorna förvaltar och som i dag är föremål för inte bara utmaningar utan också renässanser.
    Samtidigt är det viktigt att också lyfta de kyrkorättsliga frågorna från teorin till praktikens gröna fält. Svenska kyrkans relationsförändring

 

1 Utbildningsutskottets betänkande 2015/16:UbU14.

2000 har verkligen ställt kyrkorätten inför nya utmaningar, som till stor del mer indikerar en ”inre sekularisering” än teologisk förnyelse och tradition. Relationsförändringen har för Svenska kyrkan inneburit ett behov av att hitta sin nya identitet, som exempelvis visar sig i kyrkans anpassning till sociala medier och modern marknadsföring samt att både identifiera och synliggöra sitt varumärke — inte minst med hjälp av en homogen logo.
    Framhållande av den historiska identiteten med dess djupstrukturer — men framför allt en rättslig identitet — visar på nytt kyrkorättens särart i skärningspunkten mellan juridik och teologi. Kyrkorätten har traditionellt inte varit identisk med sekulär förvaltningsrätt — den har också långt fram i vår tid uppvisat en relevant teologisk dimension och i dag mer än någonsin blir detta en nödvändig insikt. Ämnet kräver både teologisk och juridisk sakkunskap och har därför genom historien engagerat både teologer och jurister, praktiker och teoretiker. Varje bidrag till denna viktiga kyrkorättsliga diskurs i vår tid är värd uppmuntran. Det är alltså med stor tillfredsställelse kan konstateras att litteraturen om den svenska kyrkorätten fått ett viktigt tillskott genom den bukett av artiklar som direktorn för Fjellstedtska stiftelsen i Uppsala Leif Nordenstorm redigerat och utgivit. Boken vänder sig i första hand till ”anställda och förtroendevalda i församlingar och stift inom Svenska kyrkan och till alla intresserade i frågor som rör förhållandet mellan kyrkorätt och teologi”. Den bidrar med andra ord till att internt identifiera folkkyrkans roll i det senmoderna svenska samhället. Men också för alla kyrkorättsligt och rättskulturellt intresserade är detta en viktig bok.
    I installationsformuläret för en ny kyrkoherdes uppgifter stadgas att vederbörande ska tillse att allt inom ämbetet sker ”Med god ordning och efter Guds vilja”. Detta uttryck är också den samlande beteckningen på detta nyttiga arbete som också visar på dagens dualism beträffande rätt och religion. Relationsförändringen 2000 har med Samuel Rubensons formulering inneburit att ”sekulariseringen har nått altaret”. Teologin och kyrkorätten var inte längre kongruenta. Den teologiska förståelsen av kyrkan hade ersatts av ”juridisk ordning och organisation”.
    Volymen har inte ambitionen att ge någon samlad bild av svensk kyrkorätt. Den belyser ett antal aktuella och belysande perspektiv och frågeställningar. Vissa av dem är informativa, andra problematiserande. Vissa är traditionellt historiska, andra är mer kritiska. Sammantaget ger de en både upplysande och för kyrkan oroande bild av ett rättsområde som alltför mycket kommit att anpassas till den starka demokratiska staten och dess sekulära normsystem för att kunna tjäna sitt egentliga syfte. Arbetet stimulerar på ett positivt sätt till debatt.
    De första kapitlen lägger grunden för denna debatt. De visar hur kyrkorättens historia och dess universella och traditionsrika djupstrukturer under 1900-talets uttalade sekulariseringsperiod har upplevt en närmast brutal förändring. Den svenska kyrkans rötter i den katolska kyrkan och jämförelsen med den kanoniska rätten får ett nödvändigt utrymme i volymen. Rolf Nygren och Nausikka Haupt belyser förhållandet mellan teologi och juridik i den romersk-katolska kyrkan och ger viktiga referenser för de mer aktuella och problemorienterade uppsatserna. Haupts artikel ger också en berikande översikt av den omfattande teori och skolbildning som präglat den romersk-katolska kyrkans debattklimat efter Andra vatikankonciliet 1962–65.

Tom Randgard gör en översiktlig historisk och tematisk genomgång av den svenska kyrkorätten. Han lyfter också fram den ambition att synliggöra teologin som kom fram vid tillkomsten av Kyrkoordningen (KO) i samband med relationsförändringen till staten 2000. De teologiska inledningsord (preamblar) som idag inleder varje kapitel i kyrkans förvaltningsrätt blev ett sätt att markera kyrkorättens teologiska grund, och därigenom också framhålla att kyrkoordningen inte bara skall ses som en sekulär förvaltningsrätt. Den teologiska grunden har sedermera också fullföljts för kyrkans ekumeniska verksamhet.
    Den kompletteras med en mycket välskriven och perspektivrik artikel av Gunnar Edqvist om 1900-talets kyrkorätt för Svenska kyrkan ur ett kyrka-stat-perspektiv. Redan 1932 hade biskopen Einar Billing konstaterat, att den protestantiska två-regementsläran inte längre gick att tilllämpa. Landet hade enligt Billing inte längre en överhet som såg som sin uppgift att ”tjäna och befrämja Guds ords förkunnelse”. Statskyrkan hade svårt att passa in i det moderna välfärdssamhället.
    Edqvist visar att den långa emancipationsprocessen bort från det dominerande kyrka-stat perspektivet inleddes på 1940-talet med ett ofullbordat försök att reformera den ”lagruin” som den då fortfarande gällande 1686 års kyrkolag utgjorde. På 1950-talet framträdde en närmast statsabsolutistisk sekulär falang, som såg kyrkan som en del av statsorganisationen och mot den stod en regeringslinje som accepterade Svenska kyrkans särskilda ställning som trossamfund. Ärkebiskopen Yngve Brilioth tog aktivt del i denna debatt. Han uttryckte i arbetet Vården om kyrkan (1956) profetiskt sin oro för att varken statsmakterna eller kyrkan själv hade kontroll över framtidens kyrka. Han vädjade till ”statsmaktens företrädare” att inte så ’vårda’ kyrkan att det blev en ”samvetssak för kyrkans vänner att med all kraft kräva, att hon frigöres ur statens grepp och tillåtes leva sitt eget liv”. Ett sätt var att vårda den egna jurisdiktionen, domkapitlet. Brilioth hade redan i mitten av 1930-talet varnat för att man inte kunde förutsätta att den jurist som satt som domare i domkapitlet hade den förtrogenhet med kyrkans lag och praxis som krävdes. SvenErik Brodd understryker i sitt viktiga bidrag om domkapitlen som domstolar, att till skillnad från de allmänna domstolarna är kyrkans domstolar traditionellt fortfarande inkvisitionsdomstolar. I organisationen efter 2000 har till och med kravet på juristledamotens kompetens förstärkts. I dag skall denna ledamot — inte bara i domkapitlet utan också i ansvarsnämnden för biskopar och överklagandenämnden — vara ordinarie domare. Deras rättsteologiska kompetens ifrågasätts däremot inte. Brodd ser detta som ett utslag för ”en inre sekularisering” av Svenska kyrkan.
    Kvinnoprästfrågan var den teologiska fråga som efter andra världskriget särskilt lyftes fram i de nordiska länderna. Den blev allt viktigare i den tidens uttalade demokratidebatter och rättighetsdiskurser. Göran Broås lyfter denna viktiga fråga i sin artikel om ”Ämbete, kön och medborgarskap”. Behörighetslagen 1923 innehöll som bekant två viktiga undantag beträffande kvinnas rätt att inneha statsämbeten, nämligen präster och domare. Möjligheten för kvinnliga jurister att göra en domarkarriär öppnades 1945 genom en revision av behörighetslagen. Kravet på kvinnliga präster stötte dock fortfarande på motstånd. En motion om kvinnors behörighet till prästämbetet kom 1946. En jämförelse med de andra nordiska ländernas folkkyrkor visar att kvinnoprästfrågan efter andra världskriget löstes i varje land efter en intern kyrkopolitisk debatt och utan något nordiskt samarbete.

I Sverige skulle det dröja till Palmsöndagen 1960 innan de tre första kvinnorna prästvigdes. Frågan höll på att splittra kyrkan — och reformen krävde att kvinnoprästmotståndarna och deras bibelteologiska argument fick igenom en ”samvetsklausul” för att undvika splittring inom kyrkan. Kyrkomötet beslöt 1958 att biskop inte hade skyldighet att viga kvinna till präst och att också ett kyrkoråd under vissa omständigheter kunde uttala att församlingen inte önskade en kvinna. Redan under jämställdhetsdebatten på 1970-talet ifrågasattes denna samvetsklausul alltmer, och efter utredning avskaffades den. Från 1983 kunde det kyrkliga ämbetet som präst reservationslöst innehas av både kvinnor och män. Efter förändringen 2000 klargjordes i KO att endast den som kan tjänstgöra tillsammans med andra oavsett kön kan anses behörig att anställas som präst eller diakon.
    Sören Ekström har redovisat den omfattande maktkamp som utspelades mellan svenska staten och kyrkan under 1900-talets andra hälft och som omsider resulterade i relationsförändringen genom 1998 års Lag om svenska kyrkan.2 Redan på 1980- och 1990-talet hade en klar förskjutning av kyrkans normgivningsmakt ägt rum. Rolf Nygren visar i sin inledande artikel hur 1998 års lag om Svenska kyrkan söker visa på historisk kontinuitet, till Philip Melanchton och Augsburgska bekännelsen, men där kontinuiteten till kyrkofäderna till stor del är bruten. ”Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift”, uttalar 1998 års lag. Den är vidare en öppen folkkyrka, som verksamhet. Nygren framhåller det märkliga i att ”en sekulär lagstiftare bestämmer den teologiska och organisatoriska naturen hos ett trossamfund som är ett privaträttsligt subjekt. Svenska kyrkan är, kort uttryckt, bunden av en sekulär lagstiftarvilja, som bestämmer kyrkans teologiska natur”. Denna komplexitet resulterar i ett antal kyrkorättsliga problem och dilemman som väl belyses i det aktuella arbetet.
    Vid en ceremoni i riksdagens kammare 1999 överlämnade statsminister Göran Persson som representant för Sveriges regering den nya bibelöversättningen, Bibel 2000, till riksdagens talman, eller ”till svenska folket” som Sveriges riksdag formellt uttryckte saken (Sveriges riksdag 1999). Vad ville denna sekulära rit förmedla? Hade Bibeln förvandlats från ett teologiskt existentiellt till ett kulturbundet dokument? Markerade riten att millennieskiftets svenska medborgare hade förvandlats från troende kristna till kulturkristna? Sven Thidevall har i en skissartad förstudie lagt grunden för en mera genomarbetad undersökning om vad relationsförändringen betytt för förhållandet mellan kyrklig rätt och världslig (sekulär) rätt i Svenska kyrkan. Han utgår från det gamla uttrycket ”lag och rätt”, en tankemodell som utgår från att det finns en rättfärdighet, som ”vi människor, genom vårt av Gud givna samvete, kan ana och förstå vad den innebär”. Begreppet lag och rätt värnar alltså en av Gud rättfärdigad ordning. Detta begrepp har sedan 1990-talet successivt urvattnats och förvaltningsrättsligt sekulariserats. I dag har det ersatts av ”lag och ordning” och därmed är kopplingen till rättfärdigheten inte längre självklar. Men hur har Svenska kyrkan förhållit sig till denna värdeförskjutning? I vilken utsträckning finns det i dag i Svenska kyrkan en fungerande ”lag och rätt”? För präster och diakoner finns genom vigningslöftena fortfarande verktyg för domkapitlet att ingripa, men för övriga anställda och förtroende-

 

2 Sören Ekström, Makten över kyrkan. Om svenska kyrkan, folket och staten, Verbum: Stockholm 2003.

valda finns inte alls samma möjligheter. Thidevall konstaterar att ”kyrkans egna rättsliga verktyg för att hindra laglöshet att breda ut sig med tiden blivit färre och färre.” Det har uppstått rättsliga tomrum, och de har alla fyllts med världslig rätt.
    Relationsförändringen, eller ”avknoppningen” med Thidevalls formulering, skapade en hybrid genom att den demokratiska staten genom Lag om svenska kyrkan 1998 reglerade den hierarkiska kyrkans övergripande mål. Å ena sidan skulle trossamfundet Svenska kyrkan framträda som ”församlingar och stift”, men å andra sidan var lagstiftaren inte främmande för att kyrkan hade ”nationella organ”. För sådana finns inga teologiska skäl, endast praktiska. Införande av marknadsekonomiska och ”new public management”-betonade fenomen har resulterat i att Svenska kyrkan i dag närmast framträder som en koncern. Förändringen har skett samtidigt med en nedmontering av det frivilliga ”engagemanget”. Det har ersatts av ”marknadens regelverk och med äganderätten i centrum”! Thidevalls polemiska anslag är viktiga för det här anmälda arbetets uppgift att främja debatten.
    De arbetsrättsliga verktygen är ett bra exempel som visar på uppkomna ”rättsliga tomrum”. Församlingen/pastoratet är i dag prästernas arbetsgivare, vilket innebär att präster och diakoner har kommit i en allt starkare beroendeställning till sina lokala arbetsgivare. Det ställs höga krav för att ett domkapitel ska kunna gå emot den församlingsstyrelse som säger upp en präst eller diakon. Lösningen ligger i utköpen. Bara under relationsförändringens första år 2000–2007 köptes minst 78 kyrkoherdar ut eller tvingades bort från sina tjänster. Därtill kommer att inte minst massmedia konstaterar att det ofta är bråkigt på kyrkans arbetsplatser. Thidevall pläderar för ett perspektivskifte av innebörd att kyrkans rättskällor måste ”uppgraderas”. En historisk kunskap om de kyrkliga rättskällornas parallellitet med den världsliga rätten, inte en oreflekterad anpassning till den sekulära rätten kan enligt honom vara ett sätt att identifiera och komma åt problemen.
    Nygren visar hur det postsekulära synliggörs i den moderna ”normbildningsprocessen” som fjärmat sig från sitt fornkyrkliga rättsarv. Han betonar betydelsen av att identifiera sig med Svenska kyrkans historiska — till och med apostoliska — rötter. Traditionellt har legala reformer varit förankrade i lärotraditionen, som går tillbaka till den fornkyrkliga rättsutvecklingen beträffande tron (credot), riten och ämbetet. Men reformeringen av kyrkomötet på 1980-talet indikerade en ny inriktning. Balansen mellan ämbetsbärare och lekmän — den dubbla ansvarslinjen — har blivit alltmer försvagad. Kyrkomötet kan i dag väljas med enbart lekmannarepresentanter och där flertalet har partipolitisk tillhörighet. Nygrens eget credo blir att Svenska kyrkan teologiskt — och inte rättsligt — måste anknyta till det historiska arvet.
    Gustaf Almqvist lyfter fram ett annat kritiserat fenomen, det kyrkorättsliga disciplinansvaret, dvs. det ansvar som i KO regleras för uppdraget som biskop, präst och diakon. Möjligheten att kunna skilja innehavarna av dessa vigningstjänster från deras befattningar regleras generellt sett av den sekulära arbetsrätten. Genom att det efter relationsförändringen inte längre är domkapitlet utan församlingarna som är arbetsgivare för församlingspräster är det kyrkoråden som har denna ansvarstyngda uppgift. Också Almqvist pekar med rätta på detta problematiska förfarande, genom att kyrkoråden enligt 39 § LAS har möjlighet att upplösa anställningsförfarandet genom att betala ”ett normerat skadestånd”.

Almqvist kritiserar denna bekymmersamma utveckling som innebär att Svenska kyrkans församlingar inte bara i ”mycket speciella undantagsfall” ägnar sig åt sådana ”utköp”. Han pekar på behovet av kyrkorättsliga bestämmelser som reglerar dessa befattningspåföljder och som också bör kunna öppna för möjligheten att överklaga ett sådant beslut till domkapitlet.
    I arbetets sista avdelning ges ett antal exempel på potentiella konfliktytor inom Svenska kyrkan som uppkommit genom KO. Anna Tronêts artikel behandlar problemen kring den absoluta tystnadsplikten, som i Sverige traditionellt är lagstadgad både i rättegångsbalken och i KO. Den har ett brett stöd och ger förtroende för präster och diakoner i Svenska kyrkan. Ett ifrågasättande av den absoluta tystnadsplikten skulle träffa djupt och rakt in i kyrkans och prästens syn på sin kallelse och sitt uppdrag. Kunskap om begränsningar av detta skydd i exempelvis Australien och USA aktualiserar frågan om nödvändigheten att frågor om bikt och själavårdande samtal bemöts med både juridiska och teologiska argument.
    En annan konfliktyta utgör maktbalansen i församlingen mellan kyrkoherde och kyrkoråd. Kyrkoherden leder verksamheten och det förtroendevalda kyrkorådet styr, dvs. fattar beslut om ekonomi och planerar på den övergripande nivån. Kyrkoherden är också ledamot av kyrkorådet. Längre går inte KO i sin reglering av att leda och styra. Skillnader i bl.a. värderingar och makt kan vara en väsentlig tillgång, men de kan också vara problemfyllda och hämma verksamheten. Hur personliga motsättningar ska förebyggas eller lösas ger KO inte någon hänvisning till. KO blev ett viktigt uttryck för normbildningen i den förändrade relationen. Än en gång påminns man om att det är kyrkorådet i församlingen som är arbetsgivare och som ansvarar för arbetsmiljön. Vad händer om kyrkorådet inte kan leva upp till sin roll som arbetsgivare? Ulrika Carlström Nordkvist visar i sitt bidrag, bland annat med ett exempel från Lunds stift, hur problematiskt det blivit att lösa arbetsmiljöproblem när dialogen mellan kyrkoherden och kyrkorådet kärvar. Arbetsrätten anses ligga på församlingsnivå och är inte något för stiftens tillsyn. ”Kyrkoherdens lednings- och tillsynsansvar blir en facklig fråga då Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation företräder kyrkoråden.” En ordning där stiftsorganisationen inte stöttar kyrkoherderollen utvattnar ämbetsrollen i en episkopal kyrka. Hur förvaltar man det gemensamma ansvaret att vara kyrka? Risken är att ”brister i ansvar och utbildning skapar onödiga friktioner och leder till en individualisering av strukturproblem som i sig just leder till en ”inre sekularisering” i kyrkan.” Det är uppenbarligen just här som inte bara frågan om vem som styr och leder Svenska kyrkan utan också hur kyrkan med hjälp av en kyrkorätt och en rättsteologi försöker identifiera sin roll som folkkyrka i vår tid.
    I alla de nordiska grannländerna finns i dag sällskap för kyrkorätt för både teoretiskt och praktiskt verksamma kyrkorättsjurister. De levandegör de viktiga perspektiv på kyrkorätten som kyrkorättsjuristen Göran Göransson med kontinentaleuropeiska förebilder lanserade under 1900talets senare hälft. Det känns angeläget att ett sådant nätverk — inte bara för stiftsjuristerna — också institutionaliseras i Sverige.
    Det är i hög grad angeläget att i vår tids rättspluralistiska rättskultur få till stånd en på teologisk grund baserad debatt om den svenska kyrkorättens autonomi i det 21:a århundradet. Skall vår majoritetskyrka nödvändigtvis styras av ett partipolitiskt sammansatt kyrkomöte när kyrko-

råden framstår som allt mer opolitiskt sammansatta? Hur hanterar vi demokratiska argument i Svenska kyrkans uttalat hierarkiska modell? Och hur synliggör Svenska kyrkan på ett bättre och konsekvent sätt den teologi på dopets grund som allt fort är dess legitimitet? Här har endast ett antal av bokens kapitel kunnat behandlas, men hela det här anmälda arbetet är genomsyrat av ett övertygande credo, att det kyrkliga rättssystemet och inte minst dess processrätt och rättsteologi, är ett försummat kapitel vad gäller Svenska kyrkan. Den kollision som uppkommit mellan de kristna och sekulära rättssystemen och deras rättskulturer har ställt Svenska kyrkan inför uppenbara problem. Det är dags att konstruera en syntes i förhållande till modernitetens sekulariserade antites. Den här anmälda volymen lyfter således inte bara fram viktiga framtida forskningsuppgifter, den ger också uppslag till viktiga diskussioner i reformfrågor angelägna för Svenska kyrkans identitet i en postsekulär tid.
    Det är en efterlängtad bok, polemisk, kritisk och samtidigt informativ och perspektivrik. Ett par perspektiv saknas trots allt i denna angelägna volym: Det konstitutionella och det komparativa. Både de alltmer påträngande religionsfrihetsfrågorna (Pastor Green-fallet 2005) och den intressanta och för Sveriges del belysande konservativa reformprocessen i de övriga nordiska länderna efter 2000 skulle vara värda sina kapitel. Men de kan kanske komma med i en andra (bättre korrekturläst) upplaga.

Kjell Å Modéer