Litteratur

JULIA KORKMAN, Minnets makt. Berättelser från rättssalen. Schildts & Söderström 2022, 336 s.

Vad vittnen, målsägande och misstänkta minns och berättar är många gånger helt avgörande i en förundersökning och rättegång. Trots detta är det få jurister som har studerat eller gått på en kurs om människans kognition, minne och berättande. Inom forskningsdisciplinen rättspsykologi har man sedan länge forskat om just kognition, minne och berättande i den rättsliga processen. Professor Julia Korkman har nu utgivit en bok i vilken hon samlat sina kunskaper om minnet och berättande, förenat med sina erfarenheter som expert i rättegångar och media både i Finland och Sverige.
    Boken består av tio kapitel under olika teman, kopplade till en eller flera kända rättegångar och relevanta vetenskapliga kunskaper. Stilistiskt är boken ett mellanting mellan populärvetenskap och yrkeslitteratur: den är skriven utifrån Korkmans eget perspektiv, personliga erfarenheter och reflektioner, samtidigt som dessa anknyts till vetenskapliga kunskaper, men utan några direkta hänvisningar till vetenskaplig litteratur i själva brödtexten. Referenser till de vetenskapliga publikationer som ligger till grund för det som berättas finns emellertid att tillgå i slutet av boken. Detta är utmärkt med tanke på att boken är avsedd för både allmänheten och professionella.
    I kapitel 1 Hammarattacken på Manhattan med underrubriken Utgångspunkter för förståelsen av minnet, tar Korkman till en början läsaren med sig till ett rättsfall i New York, där två från varandra oberoende vittnen påstod sig ha sett hur polisen hade jagat en man längs gatan och sedan skjutit mannen. Båda vittnen var tvärsäkra på sin sak. Men övervakningskameror visade tydligt att båda hade fel: mannen blev inte alls jagad av polisen, utan det var mannen som jagade polisen med en hammare. Hur kommer det sig att vittnen tog så fel? Korkman kopplar detta fall till ett av minnesforskningens stadigaste fynd: att våra förväntningar påverkar hur vi tolkar det som vi iakttar och vad vi efteråt minns. Fallet i New York skedde under en pågående mediedebatt och påståenden om polisens tendens att alltför lättvindigt skjuta svarta brottsmisstänkta. Händelseförloppet var mycket snabbt och kort. Det som vittnen inte hade hunnit att registrera i sitt minne, fylldes på genom deras egna tankar och kunskaper kring vad som brukar hända i den här typen av situationer.
    Att två från varandra oberoende vittnen minns fel om en så central sak är tyvärr inte unikt. Att människor även minns fel vad som hänt dem själva, är inte heller det så unikt. Detta illustreras i boken med hjälp av berättelser från rättegången mot Rakhmat Akilov. Här gör Korkman många intressanta och lärorika analyser av hur den snabba bilfärden längs Drottninggatan som skapade traumatiska upplevelser och kaotiska scener kring och efter sig påverkade målsägande- och vittnesberättelser. Också här fanns tillgång till videoinspelningar, vilket gjorde det möjligt att under rättegången göra direkta jämförelser mellan vad människorna mindes och vad som egentligen hände.

Temat för kapitel 2 Tigern på Dohas gator är minnesförvrängningar och falska minnen. Redan de första forskningsfynden i rättspsykologiämnets begynnelse i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet visade att människors minnesbilder från en och samma händelse skiljer sig åt, bl.a. beroende på interna faktorer, dvs. individers tidigare erfarenheter och kunskaper, deras iakttagelseförmåga, förväntningar, kön och ålder, eller ev. speciella intressen eller färdigheter. Utöver dessa variabler påverkas minnet av externa faktorer, såsom kommunikation om händelsen med andra människor samt om och vad människor läser eller hör om det som hänt. Och inte minst av sättet på vilket de förhörs. Korkman påminner läsaren om att omfattande forskning finns på området, och den visar entydigt att det är förvånansvärt lätt att påverka människors minnen i efterhand. Teorin kallas post-event-information, och innebär att efterföljande information skapar en avsevärd risk för att ursprungliga minnesbilder förvrängs. En viktig lärdom från detta är att det är oerhört viktigt att vittnesiakttagelserna dokumenteras snabbt efter iakttagelsetillfället genom skickliga förhör. Utifrån denna kunskap ter sig omedelbarhetsprincipen oerhört kontraproduktiv, påpekar Korkman. Särskilt givet att polisförhör endast mycket sällan spelas in på video (förutom när det gäller barnförhör). Här, och på många andra ställen i boken, menar Korkman att videoinspelade förhör och deras användning som bevis i rättegångar vore det absolut bästa, och dessutom också förenligt med principen om det bästa beviset. För detta talar också det faktum att tiden är den absolut viktigaste faktorn för glömskans inverkan. Att utsagorna skiljer sig åt vid första förhör och under rättegångar är så förutsebart och sannolikt, att den mycket vanliga slutsatsen att vittnet/målsäganden/den tilltalade avsiktligt skulle fara med osanning vid den ena eller den andra tidpunkten inte låter sig dras enbart på den grunden att utsagorna är sinsemellan oförenliga. Vilken version som är mer sann måste bestämmas utifrån annan, oberoende bevisning. Enligt min erfarenhet menar utsagopersonerna vanligen själva att det är den tidigaste versionen som är mer korrekt just på grund av att de också själva anser att deras minnesbilder har försämrats under tiden.
    Korkman presenterar i detta kapitel också prof. Elisabeth Loftus experiment, genom vilka hon har bevisat att det är relativt lätt att få människor att tro på att de har varit med om det ena och det andra, särskilt om man påstår att händelsen ägt rum en lång tid tidigare, t.ex. i barndomen. Det var just Loftus banbrytande forskning om detta fenomen som ledde till upptäckten att påståenden om sexuella övergrepp i barndomen inte alls behövde vara sanna, utan resultat av terapibehandling.
    I kapitel 3 Som du frågar, får du svar — vittnesmål och förhör i rätten redogör Korkman för vad forskningen säger om det sättet på vilket människor bör förhöras när syftet är att få fram ”möjligast mycket och möjligast tillförlitlig information” (s. 81). Vi påminns återigen om tidens betydelse, och det faktum att långa processtider nog utgör det största hindret för att uppnå den mest fullständiga och tillförlitliga informationen från målsäganden, vittnen och misstänkta. Forskare är eniga även om att det sättet på vilket människor förhörs är lika avgörande: fritt berättande är den i särklass bästa metoden för minnesåterhämtning. Men naturligtvis kan inte fritt berättande alltid resultera i att den som hörs berättar allt som hen i verkligheten har inkodat i sitt minne. Därför rekommenderar rättspsykologer att olika minnesfrämjande tekniker används som komplettering av det fria berättandet. Tekniker som kognitiv intervju och s.k.

PEACE-modell är alldeles utmärkta i detta hänseende och de beskrivs i boken. De används i många anglo-amerikanska rättsordningar, men också i Norge. Tyvärr har man varken i Sverige eller Finland lyckats med att införa dessa, i alla fall mer generellt. Också jag själv har märkt detta när jag tagit del av förhörsprotokoll. Ofta slås man av att även om förhören brukar börjas med uppmuntran om fritt berättande, så tar det inte många minuter, oftast bara några sekunder, innan förhörsledaren avbryter berättandet och börjar ställa mer riktade frågor. Än värre är att polisen även i många fall just genom riktade frågor avslöjar information som den förhörde kanske inte annars skulle vetat. Om de negativa konsekvenserna av den här typen av post-event-information på den förhördes minne har vi redan talat. Värre är att sådan kontamination sällan blir upptäckt i efterhand. Och även när det har hänt så har skadan hunnit ske, vilket ju fallet Thomas Quick är ett sorgligt men också klockrent bevis på.
    En mycket viktig fråga i sammanhanget är vilken roll som förhörstekniker spelar för förekomsten av falska erkännanden och hur sådana i efterhand bedöms i domstolar. Att polisens förhörstekniker kan spela avgörande roll för att människor erkänner brott som de inte begått är idag ett välkänt fenomen. Tillförlitligheten av erkännanden bedöms i regel genom hur pass bra de stämmer överens med den tekniska utredningen, eller till vilken grad de innehåller detaljer som bara gärningsmannen kan ha kännedom om. En analys av vad exakt som polisen har avslöjat under förhören borde alltid göras. Detta är välkänt inom forskningen, och även härom har Korkman mycket relevanta kunskaper att berätta om i det relativt långa avsnittet om falska erkännanden i Sverige, Finland, Island och Irland.
    I kapitel 4 ”Hon beter sig inte som ett våldtäktsoffer” — Fallgropar vid bedömning av vittnen, kritiserar Korkman nämndemannasystemet utifrån ett antal uppmärksammade nämndemannadomar i våldtäktsmål, samt i mål om våld i nära relationer, både i Sverige och Finland. Nämndemännen förväntas att använda sitt ”sunda förnuft”, och gör också det, vilket i den här typen av fall kan innebära tämligen anmärkningsvärda bedömningar och slutsatser. Att ett kvinnligt våldtäktsoffer inte visar ”adekvata” känslor i en rättegång kan anses vara tecken på att hon ljuger, liksom när en kvinna inte visar sorg när hon står åtalad för att ha tagit livet av sin make och sina barns far. Att över huvud taget använda en människas känslouttryck eller bristande sådana som bedömningskriterier i en rättegång är helt enkelt inte acceptabelt enligt Korkman. Jag är helt enig med henne.
    Men vilka kriterier är adekvata? Korkman menar att de kriterier som Högsta domstolen i Sverige har fastställt för utsagors tillförlitlighetsbedömning visserligen får visst stöd från forskningen, men påpekar att dessa forskningsresultat brister i s.k. ekologisk validitet. Forskningsresultaten är inte särskilt användbara i individuella fall i rättegångar eftersom forskningen alltid görs i laboratorier och resultaten visas på gruppnivå. Också här håller jag med om Korkman. De av HD fastställda kriterierna är visserligen relevanta, men inte tillräckligt rättssäkra. Det borde därför inte vara tillåtet att döma någon enbart på grund av en utsaga. Att det kan finnas stödbevisning i form av en annan utsaga från en annan person till vilken målsäganden har berättat på samma eller liknande sätt tillför inget nytt i sak. Det borde därför inte vara tillåtet ens att döma någon på sådan beviskombination, i alla fall inte om samma

beviskrav ska tillämpas i den här typen av brottmål som i alla andra brottmål.
    För att förbättra rättssäkerheten föreslår Korkman (s. 125):

…att parterna hörs med största möjliga skicklighet. Alla alternativa förklaringar ska redas ut så noggrant som möjligt, all stödbevisning som bara kan hittas ska samlas in, och förhören i förundersökningen ska dokumenteras så att eventuella motstridigheter kan kollas upp.

Jag delar hennes uppfattning även på denna punkt. Hennes iakttagelser om läget i Finland är att dessa åtgärder inte vidtas. Jag kan bara konstatera att samma gäller i Sverige.
    En helt egen problemkategori består av utsagor från personer som varit påverkade av alkohol eller andra centralstimulerande ämnen vid brottstillfället. Känt är att minnesluckor eller s.k. blackouts är möjliga, men några mer generella eller allmängiltiga forskningsresultat finns inte, då det ju av etiska skäl inte är möjligt att under laboratorieförhållanden låta försökspersoner dricka särskilt stora mängder alkohol, utan att tala om att använda narkotika. I verkligheten är det ändå mycket vanligt, att både målsäganden, vittnen och gärningsmän agerar under påverkan. Korkman redogör i boken för den forskning som ändå finns. Liksom för huruvida hypnos skulle kunna användas vid påstådda minnesförluster (svaret är nej).
    Kunskaper och erfarenheter gällande barns minnesutveckling, vad vi vet om förmågan att minnas om händelser i barndomen och hur vi borde förstå och hantera situationer där barn agerar som vittnen skildras i tre varandra efterföljande kapitel: Kapitel 5 Från Blåkulla till McMartin och
Bjugn — Om häxprocesser och välmenande vuxna, Kapitel 6 ”Jag minns navelsträngen kring min hals” — Vad minns vi från vår barndom, samt Kapitel
7 Stjärnvittnet på sjutton månader — Barn som vittnen. Prof. Korkman har under många år varit verksam på den rättspsykologiska enheten för barn och ungdomar vid Helsingfors universitetssjukhus, varför bokens innehåll i dessa kapitel är synnerligen intressant och lärorikt. Här kommenteras endast några delar, som jag anser vara de viktigaste ur ett rättsligt perspektiv.
    Med hjälp av en lång och mycket intressant skildring av vad historieforskning kunnat ta fram om barnens roll i häxprocesser drar Korkman paralleller till nutida rättsprocesser om barn som påstådda offer för våld och sexuella övergrepp. Hon skriver (s. 156–157):

Liksom det i häxprocesserna fanns barn som medvetet ljög om Blåkulla och häxeri, har jag i min egen arbetsverksamhet sett fall där barn erkänt att de ljugit ihop mycket allvarliga anklagelser. Jag vill påpeka att dessa torde vara ovanliga, och sannolikt betydligt färre än antalet barn som aldrig klarar av att berätta om riktiga erfarenheter av våld och övergrepp. Som tema — eller som alternativ hypotes i samband med utredningar — kan fenomenet dock inte förbigås.

Att barn hittar på berättelser om våld och övergrepp, även mycket detaljerade sådana, har Korkman egna erfarenheter om och hon redogör för dessa, liksom även för varför barn gör så. Särskilt intressant är att ta del av Korkmans kunskaper och tankar gällande föräldrars betydelse i sammanhanget. För oavsett hur och varför falska anklagelser uppstått, är det ändå i slutändan vuxna kring barnet som antingen direkt eller indirekt bär det moraliska ansvaret. Min egen uppfattning är att det just

därför är viktigt att alltid göra en gedigen utredning om alternativa förklaringar till barnets berättelse, det är i slutändan inte barnet som vi därigenom avvisar, tvärtom. Till saken hör att den här typen av utredningar kräver alldeles särskild expertis, som har förmåga att hålla isär sina personliga känslor och chock, ilska och avsky mot den här typen av grov och avskyvärd brottslighet och brottslingar.
    Barns minnen utvecklas olika, men generellt sett har barn en förmåga att skapa bestående minnesbilder från och med att de fyllt 2,5 år, men individuella variationer är stora. Barnets minne är i första hand beroende av dess språkutveckling, men även av den omgivande sociala miljön, hur dess närstående talar med dem, om de läser och berättar sagor och över lag använder mycket av språk. Det är dock svårt att med säkerhet veta hur pass korrekta minnesbilderna är; barn kan ha det svårt att hålla isär källorna till sina minnesbilder. Är det självupplevt eller någonting som barnet sett på TV eller på Internet, eller något som barnet kanske har drömt, eller fått berättat för sig? Mot bakgrund av den komplexitet som omgärdar barns minne, menar Korkman att det i praktiken är svårt att utreda brott som barn berättar att de har blivit utsatta för. Unga barn klarar sällan av ett rättsligt förhör, att inför en främmande vuxen förstå vilken händelse de borde minnas, att fokusera tankarna på denna händelse, leta i minnet efter information och verbalisera den på ett sätt som är förståeligt för en person som inte varit med. Gällande barn är också tidsaspekten än mer relevant jämfört med äldre. Ett barn under två år kan enligt Korkman med stor säkerhet inte efter flera månader senare vara kapabel att redogöra för ett invecklat händelseförlopp. Härom finns det också många exempel i Sverige, Finland och Norge. Korkman beskriver bl.a. resultatet av sin granskning av den lilla flickans betydelse i det på många sätt oerhört tragiska och sorgliga fallet Catrine da Costa. Som vi minns så var det nu inte barnet självt som vittnade om att hon skulle ha sett då hennes pappa och en annan man styckat Catrines döda kropp, utan mamman som berättade vad flickan ska ha berättat till henne. Korkman har senare analyserat de samtal som mamman spelade in och på vilka mamman grundade sin egen berättelse om det som flickan sagt. Korkmans slutsats är att inspelningen utgör ett skolexempel på hur barnförhör inte ska gå till. Ett annat välkänt exempel från Sverige är det s.k. Kevin-fallet, vilket hon också har granskat.
    Korkman tar upp att det är allt vanligare att föräldrar lämnar över inspelade samtal som de haft med barn som bevismaterial för att barnet utsatts för brott. Hon har analyserat sådana inspelningar och kunnat konstatera att föräldrar inte själva förstår hur mycket deras egen oro och förhoppning om att barnet ska berätta påverkat innehållet i vad barn säger. Föräldrar förstår inte att deras egna frågor och reflektioner är ledande och suggestiva, med resultatet att den enda slutsatsen en professionell brottsutredare kan dra är att barnen knappt ”berättat” något alls. Att barn ändå i allmänhet först berättar om övergreppen till en förälder ställer därför till det, då det i efterhand kan vara mycket svårt eller helt omöjligt för en utomstående att kontrollera på vilket sett utsagan växt fram, och om föräldern ställt ledande och suggestiva frågor och hur mycket i så fall. Barns utsagor är rättsligt relevanta även i vårdnadstvister. Tyvärr är också dessa fall oerhört problematiska, inte minst på grund av s.k. alienation.
    Trots alla osäkerhetsfaktorer förknippade med barn som vittnen och målsägande, kan ett barns berättelse enligt Korkman ändå vara tillräckligt

rättssäkert förutsatt att ”barnet hörts väl och att alternativa förklaringar tagits i beaktande från början av polisutredningen och utretts så långt som möjligt” (s. 215). Kapitel 8 ”Jag skulle känna igen honom när som helst!” — Om ögonvittnens tillförlitlighet innehåller skildringar av många välkända fall, där identifikationsvittnen spelat avgörande roll. Här skildrar Korkman bl.a. misstag som vittnen gjorde när de ombads att beskriva gärningsmannen som knivhuggit Anna Lindh på NK och polisens ödesdigra misstag vid Lisbeth Palmes identifiering av Christer Pettersson. Också identifikationsbevisningen i fallet da Costa och det s.k. Brandkärrsmordet i Nyköping skildras på ett mycket intressant och tankeväckande sätt.
    Forskning om vittnesidentifikationer är omfattande, vilket lett till att det från forskarhåll har avgetts tydliga rekommendationer för hur sådana ska arrangeras för att uppnå erforderlig rättssäkerhet. Jag kan i sammanhanget konstatera att de i Sverige förekommande rekommendationerna från 2005 (Rikspolisstyrelsens rapport 2005:2, Vittneskonfrontation) i stort sett fortfarande håller, men att en uppdatering skulle behövas. En uppryckning gällande dokumentation om att och hur rekommendationerna har efterföljts hos polisen behövs likaså. Jag vill även ta tillfället i akt och påpeka att också domstolar brister i sina bedömningar av vittnesidentifikationers tillförlitlighet. Så är det enligt Korkman även i Finland. Om inte domstolarna bryr sig om att rekommendationerna efterföljs kommer vi att se flera fall med osäkra och felaktiga identifikationer även i fortsättningen, med de risker som det för med sig. Felaktig identifikationer är den i särklass viktigaste felkällan bakom felaktigt fällande domar. Kapitel 9 Det kulturbundna minnet — Om blixtljusminnen och kulturkrockar. Här förmedlas kunskaper om hur vårt självbiografiska minne påverkas av det sammanhang som vi lever i, och hur våra minnen skapas och påverkas i relation till vår omgivnings påverkan. Blixtljusminnet hänvisar till minnesbilder som skapas av dramatiska och starkt emotionella händelser som berör hela samhället eller ett större kollektiv, t.ex. attackerna mot tvillingtornen i New York. Det ligger nära till hands att tro att människor i efterhand kan komma ihåg var de var och vad de gjorde när de först fick höra om händelsen, eller såg det på TV. Forskningen visar emellertid att den här typen av minnen inte klarar sig bättre mot glömskan än andra minnen. Emellertid har människor svårt att ta till sig att deras minnesbilder inte är så autentiska som de i efterhand tror.
    En viktig lärdom att ta med sig från boken är att mycket av den forskning som gjorts på minnet, är baserat på kulturer som brukar kallas WEIRD: Western, Educated, Industrialized, Rich and Democratic. Att skillnader förekommer mellan hur individer minns och berättar om sina minnesbilder i individualistiska resp. kollektivistiska kulturer har kunnat bekräftas. Detta innebär stora utmaningar gällande förhörstekniker och bedömningar av utsagor i rättsliga processer. Utöver språksvårigheter. Korkmans senaste forskningsprojekt handlar om förhör i asylprocesser och migrationsärenden och också här har hennes forskningsteam redan hunnit nå värdefulla, och mycket oroande, kunskaper kopplade till grundläggande rättssäkerhetsfrågor. Samtidigt visar hon ödmjukhet för möjligheterna till att lösa dem, hon skriver (s. 283):

Under de senaste åren har det finländska migrationsverket visat stort intresse för att ta del av denna forskning och planera utbildningar utgående från den. Mina

kollegor och jag har konstaterat att det är relativt lätt att peka på brister i asylprocesserna — och betydligt svårare att ge entydiga, konkreta och enkelt tillämpbara rekommendationer för att förbättra dem.

I det avslutande kapitel 10 Tiden läker inte alla sår — Om traumatiska minnen, intas ett tydligt brottsofferperspektiv, då det ju först och främst är dessa som måste hantera sina obehagliga och smärtsamma minnen. Korkman kritiserar hårt den stereotypa uppfattningen att brottsutsattas liv är för evigt förstörda på grund av deras traumatiska upplevelser. Detta då forskningen tydligt visar att det inte är en naturlag. En felaktig uppfattning om ett brottsoffers möjligheter att läka och övervinna traumat är enligt Korkman också tydligt i mediabevakningen av brott. I verkligheten är många människor, också barn, resilienta och kan, med rätt slags hjälp och stöd skydda sig mot långvariga negativa konsekvenser av att ha blivit utsatta för brott. Enligt Korkman finns det därutöver undersökningar som ”antyder att över åttio procent av dem som upplevt potentiellt traumatiserande händelser kommer över dessa utan professionell hjälp” (s. 295). Men inte alla klarar det av egen kraft, och inte heller får alla rätt stöd och hjälp. Här gör Korkman en koppling till forskningen om fängelsepopulationen i Finland som visar att många individer i denna grupp har blivit utsatta för brott eller andra traumatiska upplevelser i sin barndom.
    Gällande hur bestående traumatiska minnen är, menar Korkman att de visserligen kan vara starka och bestående, men samtidigt är de absolut inte immuna mot förändringar och förvrängningar. Traumatiska minnen kan också helt och hållet fabriceras. Korkman är, med all rätt, mycket kritisk mot att allehanda alternativa terapiformer som utgår från och litar på teorin om s.k. bortträngda minnen fortfarande får tillämpas på människor helt utan kontroll i våra samhällen. Finlands Högsta domstol har så sent som 2019 ogillat ett åtal om sexuella övergrepp, varom minnen enligt åtalet vuxit fram först under terapibehandling. Detta då det i efterhand inte finns möjlighet att utesluta möjligheten att minnesbilderna har skapats under terapin, även i det fallet att den som påstår sig minnas själv och rent subjektivt uppriktigt kan tro på att hans eller hennes minnesbilder är äkta. Men det händer att också legitimerade psykologer och psykiatriker begår misstag, i tron att de hjälper, då de i själva verket stjälper. Exempel på sådana fall finns även i Sverige. Minnespsykologi och
-psykologer har spelat central roll i några av Sveriges mest uppmärksammade brottmål: rättegången mot Christer Pettersson, mot Thomas Quick och i brottsutredningen i Kevin-fallet. Alla har lämnat bestående spår i vårt kollektiva minne, och lett till en mer eller mindre allmän försiktighet hos landets jurister gentemot rättspsykologi som ett redskap i brottsutredningar och vid bedömning av utsagors tillförlitlighet. Min egen uppfattning är att de misstag som bevisligen begåtts i de enskilda och tragiska fallen, till stor del har berott på enskilda individers inkompetens. Men detta är inte ett godtagbart skäl för att mer eller mindre helt ignorera den rättspsykologiska forskningen. Tvärtom, också jurister borde skaffa sig åtminstone grundläggande kunskaper om och förståelse för hur minnet fungerar och hur dessa kunskaper måste beaktas i rättsliga processer. Sådana kunskaper skulle framför allt göra rättsväsendet mer motståndskraftig mot eventuella feltolkningar i sakkunnigutlåtanden, men även mer kunniga och säkra i sin egen roll som ansvariga för att så långt som möjligt göra sina bedömningar på objektiva grunder, i stället för subjektiva tron.

Julia Korkmans bok Minnets makt är fullspäckad med på vetenskaplig grund baserade kunskaper, med synnerligen stor relevans för alla som i sin yrkesroll har ansvar för att förhöra och bedöma människors utsagor, oavsett ålder och roll i en rättsprocess. Att Korkman valt den populärvetenskapliga formen för att förmedla dessa kunskaper fungerar alldeles utmärkt och gör att boken håller en mycket hög kvalitet också pedagogiskt. Kunskapen blir så mycket mer lättillgänglig när den förmedlas med hjälp av konkreta fallbeskrivningar, alla lika intressanta och spännande att ta del av. Det som också tilltalar mig oerhört är att hon visar så stor ödmjukhet inför dessa kunskaper. Det handlar om att förstå att också vi själva är människor med bristande minnen. Minnets makt undgår ingen. Jag kan varmt rekommendera boken.
    Till sist vill jag lyfta fram Korkmans mycket bra, i många fall helt strålande, språkanvändning, varav följande exempel utgör en av de absolut finaste samtidigt som den förkroppsligar bokens kärna:

Minnet är nyckfullt och ombytligt och flyktigt som ett norrsken.

Minna Gräns