Om Westfaliska fredens folkrättsliga betydelse: Några anteckningar vid ett 350-årsjubileum
Av professor OVE BRING
Den westfaliska ordningen associeras främst med nationalstaters framväxt i Europa, men i ett folkrättsligt utvecklingsperspektiv har freden 1648 betytt mer än så.
1. Inledning
I oktober 1648, efter 30 års krig och nästan fyra års förhandlingar, undertecknades i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster två fredstraktater som ofta sägs vara inledningen till en ny epok i statssamfundets historia.1 De flesta av Europas internationella aktörer var representerade på fredskongressen. Sverige och dess allierade tyska furstendömen hade förhandlat med den tysk-romerska kejsarmakten och dess allierade i det protestantiska Osnabrück, det med Sverige allierade Frankrike hade på motsvarande sätt fört sina förhandlingar med kejsaren i det katolska Münster. Bland övriga närvarande makter märktes Spanien, Nederländerna, Venetien och Schweiziska edsförbundet. (Bland de frånvarande återfanns England, Ryssland och Danmark.) Freden avbröt en lång följd av religionskrig i Europa och syftade till en ny politisk ordning baserad på tolerans, samarbete och maktbalans. Fredsslutet forcerade fram den medeltida universalismens sammanbrott genom att kejsarens och påvens mest extensiva maktanspråk slutligen stäcktes. I modern folkrättslig och statsvetenskaplig doktrin talar man om ”the Westphalian order” som den nationalstaternas dominans som efterträdde den medeltida centralistiska världsbilden och om ”the
1 Två konferensorter hade valts för att tillgodose svenska och franska prestigebehov. Sveriges förhandlare Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius undertecknade i Osnabrück det där framförhandlade fredsdokumentet med datumangivelsen den 24 oktober 1648 (trots att man i Sverige då räknade den 14 oktober enligt den julianska kalendern). De franska delegerade undertecknade samma dag sitt fredsdokument med Tyska riket i Münster, också med datumangivelsen den 24 oktober 1648 (enligt den nya gregorianska kalendern). De två fredstraktaterna på 17 respektive 128 artiklar reglerade den centraleuropeiska freden och endast indirekt förhållanden i det övriga Europa. I litteraturen hänvisas oftast till Münstertraktaten som varande den mest utförliga och centrala delen av fredsverket. Den återfinns i den av Fred L. Israel utgivna Major Peace Treaties in Modern History, 1648-1967, Vol. I, New York 1967. Osnabrück-traktaten återfinns i den av Clive Parry utgivna The Consolidated Treaty Series, Vol. I, New York 1969.