BIRGER EKEBERG. Äktenskapslagstiftningen. En översikt över de av 1915 års riksdag antagna lagarna. Sthm 1915. Fritze. 84 s. Kr. 0.75.

 

    Under ovanstående titel har professor Ekeberg bland Allmänna valmansförbundets upplysningsskrifter offentliggjort en lika kortfattad som innehållsrik översikt över den nya lagen om äktenskaps ingående och upplösning med tillhörande bilagar. Den lilla skriften — knappa femtio sidor utöver själva lagtexterna — anger sig själv avse »dels att tjäna till vägledning beträffande den nya lagstiftningens innebörd, dels att framhävade nyheter, den företer i jämförelse med den äldre rätten, och i korthet återgiva de huvudsakliga skälen för dessa» och synes på ett förträffligt sätt hava löst dessa uppgifter. Det klagas i Sverige ofta och med rätta över att allt för litet göres för att i allmänna medvetandet eller ens i det speciella juristmedvetandet inarbeta nya lagar. Med desto större glädje måste man därför hälsa denna klara och kraftiga presentation av en lag, som mer än de flesta bör leva i folkets medvetande.
    Arbetet riktar sig i främsta rummet just till allmänheten och kan också utan tvekan rekommenderas till giftas- och skillnadslystna och alla andra intresserade, som med förhoppningar eller oro motsett nyheterna på det ömtåliga rättsområde, äktenskapslagen behandlar. De få icke blott klara och bestämda svar, på vad lagen verkligen säger, utan mötas även på viktigare områden av en lugn och synnerligen övertygande framställning om, varför lagen kommit att intaga den däri uttryckta ståndpunkten. Dessa klokt inlagda motiveringar, som torde komma att rubba många fördomar, gå stundom tillbaka på snabba rättshistoriska återblickar och jämförelser med främmande rätt. Sådana återfinnas framför allt vid behandlingen av de ofta med mera talförhet än insikt debatterade frågorna om trolovning, ofullkomnade äktenskap och äktenskapshinder. Framställningen synes på dessa som flera andra punkter väsentligen utgöra ett skickligt koncentrat av lagberedningens motivering till sitt förslag, som författaren ju också slår nära. För dem, som önska tränga något längre in i ämnet, rekommenderas beredningens grundliga, ovanligt väl skrivna och synnerligen intressanta framställning, som väl förtjänar att räddas undan den glömska, som hotar även de bästa kommittéutredningar.
    Professor Ekebergs skrift har emellertid ingalunda förtjänster blott såsom en lekmännens pålitliga förare på juridikens för de flesta så svårtillgängliga marker. Den torde bliva en minst lika värdefull rådgivare för präster och jurister, som skola handhava den nya lagens tillämpning. Den innefattar nämligen en klar och förvånande fullständig kommentar till lagtexten, som säkerligen kommer att vid användandet avslöja den mindre vanliga förtjänsten att vara verkligt vägledande i praktiken vid

bedömandet av föreliggande fall. Lätt att inhämta och överskåda är den också, ty trots den utomordentliga koncentrationen har författaren lyckats ge sin framställning i ett sammanhängande lättläst resonemang, som dock hela tiden troget följer lagtexten.
    Till sist en antydan om vad jag saknar. Det hade enligt min mening varit önskvärt — ehuru mycket svårt, det inser jag — att författaren vågat göra något bestämdare uttalande om, huru lagens upphovsmän tänkt sig, att den skall verka på ett par områden. Jag tänker närmast på det nya medlings institutet och bevisningen i instämda mål angående hemskillnadpå grund av stridighet i lynne och tänkesätt, som vållat djup och varaktig söndring mellan makarne. Medlingen är ju en ytterst vansklig sak, som lätt kan missbrukas. Den kan bli en tom formalitet som oftast de tidigare varningarna, men den kan också bli en svår och onyttig plåga för förut olyckliga människor. Hur ingående har man tänkt sig att den bör vara, och hur tidsödande? Har medlaren rätt att uppehålla saken genom försök till påverkan? Angående bevisningen inför rätta ge sig liknande synpunkter. Böra och kunna domstolarne frampressa utredning av de svårförklarliga och kanske halvt omedvetna psykologiska förhållanden, som ofta utgöra den verkliga och mycket giltiga grunden till söndringen? Lagens kraftiga betonande av att fullständig utredning skall åvägabringas förefaller i viss mån hotande. Huru skall förfaras i de många och ofta ömmande fall, då få eller inga fakta kunna bevisas? Skall den finkänsliga offras för den ofinkänsliga? Endast den framtida rättskipningen kan naturligtvis ge svar på dessa frågor, men ett direktiv hade onekligen varit välkommet.
 

Tom Forssner.