Namnet riddarsyn. Få svenska domstolar äro som riddarsynerätten ägnade att genom sin blotta benämning sätta fantasien i rörelse. Åtminstone för den historiskt intresserade ger namnet en vision av avlägsen medeltid. Och även för den som vet, att domstolen fungerade ännu under 1800-talet, då inga riddare i ursprunglig mening existerade, är det säreget att tänka sig, hur personer, tillhörande rikets högsta rangklasser, före ångans tidevarv ofta på oländiga vägar måst resa långt ut i ödemarkerna för att på ort och ställe avgöra förekommande tvister »om ägor och bolstada skäl». En ålderdomlig prägel karakteriserade också riddarsynerättens verksamhetsformer, framför allt seden, att rättens ledamöter vid domens avkunnande hade hattarna på sig.1 Detta kunde vid första anblicken tyckas vara en naturlig konsekvens av förhållandet, att domstolen huvudsakligen fungerade ute i det fria, ja, stundom t. o. m. avkunnade domen ute på själva tvisteplatsen. Men i verkligheten hade seden en djup symbolisk innebörd. Därigenom skulle nämligen antydas, att riddarsynerätten dömde i konungens ställe såsom hans speciella domstol i rågångstvister. Hatten var sålunda redan i forntiden en rättssymbol för högsta överheten.2 Den ursprungliga tanken, som låg bakom, var förmodligen, att domstolsledamöterna erhållit sina hattar av konungen som tecken på att han till dem överlåtit sin rättskipande myndighet. Egendomligt är i varje fall, att en dylik tradition i vårt land kunnat bibehålla sig genom sekler, särskilt som riddarsynerätten ej var permanent utan tillsattes i mån av behov genom förordnande av ständigt nya ledamöter. Någon inhemsk samtida motsvarighet inom andra domstolar torde ej heller hava förekommit.3
Första gången riddarsynen omnämnes i litteraturen är av LOCCENIUS i hans 1673 utgivna »Synopsis juris privati» (3 uppl. s. 789), där det omtalas, att en dylik syn bestod av »nobilibus ut anno 1671». Sistnämnda årtal syftar efter allt att döma å det kungliga brev, som då utfärdades i ämnet och som sedermera trycktes av SCHMEDEMAN i hans bekanta Justitieverk (1706). Detta brev ansågs länge innehålla det äldsta kända spåret av riddarsynen. Först 1902 konstaterade P. A. ÖSTERGREN, att namnet förekom i riksrådsprotokollet redan den 30 juni 1631,4 där
det heter: »På den tvist, som meniga man i Skedvi socken hava med Vikaborna och Husby socken och det de en riddarsyn begära; blev uppskjutet till att taga bättre information om.» Östergren påpekar också i detta sammanhang, att själva domstolen — »om ock ej under detta namn» — omnämnes i urkunderna »allt ifrån 1616». Belägg för detta påstående hade nämnde författare funnit i regeringens år 1634 avgivna svar på Åbo hovrätts frågepunkter.1 Där omtalas sålunda ej mindre äntre olika tidigare fall, då K. M:t förordnat »extra ordinarie kommissarier», som i sista instans skulle avgöra syne trätor, nämligen 1. tvisten mellan Christoffer Wernstedt och Skeboholm 1616;2 2. synen mellan Tibble och Önsta byar den 8 november 1619;3 3. synen mellan Öster och Västerdalarna 1632.3
Riddarsynerättens historiska förutsättningar torde numera vara fullständigt utredda.4 Domstolen utgjorde sålunda en direkt fortsättning på de synerätter, som allt sedan 1400-talets början förmodligen efter danska förebilder tid efter annan utsänts av konungen för att på stället avgöra förekommande rågångstvister,5 och som i anslutning till landslagens terminologi i de bevarade protokollen vanligen kallas landssyner. Vid början av 1600-talet hade emellertid landssyn identifierats med lagmanssyn, d. v. s. den av lagmannen på lagmanstinget utsedda synerätten, och kunde alltså icke längre lämpligen begagnas även av de kungliga synerätterna. Då det gällde att finna en ny benämning för dessa sistnämnda, råkade myndigheterna i en viss förlägenhet, eftersom landslagen föreskrev, att vad ifrån landssyn ej fick äga rum.6 Å andra sidan ansågs den
kungliga synerätten för sin existens vara tillräckligt motiverad genomdet bekanta allmänna stadgandet, att konungen ägde bryta »alla skroksokner och ofsokner». Till en början sökte regeringen undvika att fatta definitiv ståndpunkt till namnproblemet. I stället talades i olika officiella handlingar omväxlande om ny syn, extraordinarie syn, konungsräfst och riddarsyn. I valet mellan de båda sistnämnda borde konungsräfst som benämning hava ansetts mindre tilltalande, sedan genom 1615 års rättegångsprocess det gamla räfstetinget uttryckligen avlysts och förklarats ersatt av den nyskapade hovrätten. Men icke desto mindre användes uttrycket konungsräfst växelvis med riddarsyn ända framtill 1637, då den sistnämnda beteckningen avgick med segern. Anledningen till det växlande språkbruket stod i samband med regeringens allmänna motvilja mot att införa nya benämningar, som icke hade något stöd i lagen. Åtskilligt talar för att det varit riksrådet Per Brahe d. y.,som slutligen övervann myndigheternas betänkligheter mot att sanktionera riddarsyn såsom officiell beteckning. De närmare omständigheterna voro följande.
Då Skedvibornas ansökan 1631 föredrogs i rådet, var Per Brahe icke tillstädes. Detta kan möjligen förklara, varför han ej genast fick uppmärksamheten riktad på den nya beteckningen. När han i augusti 1632 å konungens vägnar jämte 12 bisittare avdömde den förut omtalade gränstvisten mellan Öster- och Västerdalarna,1 har han i varje fall underlåtit att i dombrevet giva domstolen någon som helst benämning. I sin privata s. k. tänkebok2 har han däremot antecknat: »Den 16 augusti [1632] höll jag konungens räfsteting om en stor utmark mellan Öster- och Västerdalarna.» Sedermera fick emellertid Per Brahe anledning att närmare studera Skedvibornas besvärsskrift, ty det blev han, som slutligen erhöll regeringens uppdrag att avgöra deras tvistmed Vika och Husby sockenbor. I protokollet, som är daterat den 30 juni och den 1 juli 1637, kallar Brahe domstolen uttryckligen för riddarsyn.3 Och att detta skett med regeringens goda minne, framgår av det kungliga brev, som finnes intaget i riksregistraturet under den 13juni s. å., och varigenom Brahe erhöll kunglig fullmakt »att hålla riddarsyn emellan Skedvi och Vika socknar i Dalarna». Härmed hade denna namnform definitivt slagit igenom.
Även om alltså Skedvibornas besvärsskrift kan tänkas hava utgjort den direkta anledningen till regeringens senare beslut att för framtiden använda riddarsyn som officiell beteckning för konungens specielladomstol i rågångstvister,4 är problemet därmed ingalunda löst. Det återstår nämligen att undersöka namnets ursprung, ty Skedviborna kunna ju under alla förhållanden icke förutsättas hava begagnat en
term, som de själva uppfunnit. Namnet måste m. a. o. en längre tid före 1631 hava varit i bruk. Och antagandet ligger då nära till hands, att riddarsyn varit en folklig benämning på domstolen redan under medeltiden, då dess kärna, av urkunderna att döma, ofta bestått av »riddare och andra friborne män».1 Om detta är riktigt, kan medvetandet härom hava varit ägnat att påverka regeringen i dess definitiva beslut, ty domstolen fick därigenom inför allmänheten icke sken av att vara någon ny institution, en sak, som var av viss betydelse, då synerätten som sådan saknade formell laglighet. Denna min åsikt om ursprunget till namnet riddarsyn har jag tidigare framlagt i form av en hypotes.2 Mitt syfte är nu att anföra några ytterligare belägg för riktigheten härav på grundval av nyfunnet material.
En källa, som hittills endast i mindre omfattning tagits i anspråk för lösandet av hithörande problem, är Svea hovrätts äldsta arkiv. En undersökning av dess registratur ger bl. a. vid handen, att Skedviborna ejvarit de första, som omtalas hava anhållit om riddarsyn. Under år 1626 hade sålunda Skogsätraborna i hovrätten överklagat en lagmanssynedom samt begärt, att »berörda tvist vidare upptagas och dem däruppå en riddarsyn efterlåtas och förordnas måtte».3 Då konungen vid ärendets behandling var utomlands, resolverade hovrätten den 4 oktober s. å., att Claes Horn jämte »några beskedlige ovälde män» skulle rannsaka och pröva, hur saken förhöll sig. Det slutliga avgörandet ansågs dock böra uppskjutas till konungens hemkomst.
År 1636 hade inom riksrådet vid ett tillfälle diskuterats frågan, om missnöjd part ägde rätt att vädja från lagmanssyn till hovrätt.4 Riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna hade därvid gjort gällande, att hovrätten endast en gång och detta på konungens särskilda befallning fått upptaga ett mål, som förut behandlats av lagmanssyn. Det mål, vilket riksdrotsen här åsyftat, har numera återfunnits i hovrättens arkiv. Målet gällde den förut omtalade rågångstvisten mellan Tibble och Önstabyar i Håbo härad. Av handlingarna framgår, att den första gången avgjorts 1609 av Håbo häradssyn, som fastställt en viss rågång mellan parterna. Såsom sådana uppträdde icke endast skattebonden Nils Larssoni Önsta utan även Abraham Brahe och Sigrid Oxenstierna, den sistnämnda företrädd av sin svåger Nils Bielke. Sedan den ordinarie lagmanssynen förklarat sig ej kunna avgöra saken av brist på tydliga gränsmärken, blev tvisten föremål för hovrättens behandling 1614. Hovrätten tillsatte därvid en ny lagmanssyn, bestående av Jöran Ulfsson [Bååt], Christoffer Wernstedt, Johannes Messenius och lagläsaren Hans Olofsson med Rasbo häradsnämnd, vilken den 26 juni s. å. efter syn på stället avkunnade dom i målet.5 Denna synerätts utslag överklagades emellertid i hovrätten, som den 6 november 1619 beslöt att underställa
ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Två dagar senare mottog hovrätten följande resolution: »Om synen emellan Tibble och Önsta är konungens förklaring, att H. K. M:t vill själv i tillkommande vår låta dit förordna gode, förståndige män, som därom rannsaka skola och dem emellan laga och jämka.» Saken fick emellertid vila till nyåret 1621,då hovrättens registratur under den 2 januari s. å. innehåller i ämnet följande:
Namn uppå de välborne och välbördige herrar och andra gode män, som av H. K. M:t äro förordnade att hålla riddarsyn emellan Tibble- och Önstaborden 10 maj nästkommande. Datum den 2 januari 1621.
Efter Tibble- och Önstabors trägna solliciterande och ödmjuka anhållande om en riddarsyn på bägge deras ägor haver den konungsliga rätten efter H. K. M:ts vår nådigste konungs och herres egen nådiga vilja och befallning nämnt och utvalt efterskrivna ädle välbördige herrar och välaktade godemän, som samma syn den 10 maj nästkommande år 1621 hålla skola, rättandes sig efter den instruktion högst bemälte H. K. M:t dem enskilt meddelande svarder.
Av riksens råd: Philip Scheding, Claes Horn, herr Gabriel Gustafsson [Oxenstierna].1
Av räkningekammaren: Herr Per Banér, kammarråd, Johan Ottesson, PerAndersson [Törnsköld], kamrerare.
Av kansli: Per Månsson [Utter], Jonas Bure, sekreterare.
Av assessoribus: Jakob Jakobsson [Bååt], Johan Månsson [Ulfsparre], Lasse Skytte, Anders Grip [Gyllengrip], Olof Nilsson.
Item taga därtill två uthärads hela nämnder såsom ock tillstädes hava de två tolfter, som däröver förr synt hava.
Huruvida denna riddarsyn verkligen också sammanträtt på utsatt tid och ställe, har ej med säkerhet kunnat konstateras.2 I varje fall synes domstolen ej hava fällt något slutgiltigt utslag i målet. Detta framgår nämligen av en anteckning i riksregistraturet under den 18 april 1624, där det heter: »Till den konungsliga hovrätten i Stockholm, att de låta gå dom över en syn emellan Önsta och Tibble byar i Tibble socken och Håbo härad, som år 1621 av dem skall hållen varit, och sedan domen exekvera, att de klandrade ägor måge komma till sin rätta målsägande.»
I båda de sist berörda fallen från 1620-talet angivas enskilda parter hava anhållit om riddarsyn, vilket under alla omständigheter visar, att namnet funnits i praxis något tidigare, än som förut kunnat beläggas med samtida vittnesbörd.3 Ännu en tredje gång förekommer uttrycket
riddarsyn i hovrättens registratur och denna gång så pass tidigt som den 6 juli 1614. Uttrycket användes där mera i förbigående, en smula tvekande, liksom urskuldande, att icke en bättre term stod till buds. Det talas nämligen i skrivelsen om »riddarsyn, som man [en dylik syn] plägar kalla». Därigenom antydes också namnets dåvarande inofficiella karaktär. Under sådana förhållanden, och då namnet riddarsyn härmed är belagt redan före rättegångsprocessens tillkomst,1 kan på betydligt säkrare grunder än hittills antagas, att det tillhört folkspråket långt dessförinnan.
J. E. Almquist.