En professur i civilrätt vid Uppsala universitet har sökts av docenterna Svante Bergström, Kurt Grönfors, Henrik; Hessler och Lennart Vahlén. Justitierådet Hjalmar Karlgren och professorerna Phillips Hult och Håkan Nial, vilka utsetts att såsom sakkunniga avge utlåtanden över de sökande, ha funnat att alla till fullo styrkt sin kompetens till professuren. För de sakkunniga har det uppenbarligen framstått såsom en vansklig uppgift att bestämma det inbördes företrädet mellan sökandena. Samtliga sätta dock Hessler i främsta rummet. Karlgren och Nial placera övriga sökande i ordningen Vahlén, Grönfors, Bergström medan Hult finner Bergström böra sättas före Vahlén och Grönfors. Ur de sakkunnigas utlåtanden må följande återges.
Karlgren uttalar om Bergströms huvudspecimen i befordringsärendet, »Uteslutande rätt att förfoga över verket» (anmält i SvJT 1955 s. 245 ff), att Bergström med detta arbete gjort en insats av betydenhet. Den skarpsinniga, fint tänkta och elegant utförda analys av auktorsrättens grundbegrepp, som återfinnes i boken, överbevisar läsaren om att det röjningsarbete förf. utfört är, om icke direkt »matnyttigt», så dock välbehövligt och fruktbart, vilket ju är det viktiga. Mot förf:s resultat framför emellertid Karlgren en invändning:
Frågeställningen i arbetet är ju närmast den, huruvida man vid auktorsrättigheter har att göra med rättsobjekt i samma mening som när man talar om saker som objekt för äganderätt (s. 48, 52, 58). I arbetet utvecklas, att det »inre» verket av en författare, en konstnär o. s. v. är oåtkomligt och därför icke kan vara rättsobjekt; vad rättsordningen har att taga befattning med är blott de yttre manifestationerna därav (»medierna»). Så långt är allt gott och väl. Det är en rimlig tanke, om jag får uttrycka saken så, att man med det inre verket som princip kommer fram till vissa yttre företeelser, till vilka rättsregler och rättsskydd kunna ankytas. Att sammanfatta de yttre manifestationerna till ett immateriellt eller »ideellt» objekt synes, såsom förf. understryker, vara meningslöst; för egen del har jag ock svårt att därmed förbinda någon fattbar föreställning. Men utgöra dessa yttre företeelser också rättsobjekt i den sakrättsliga bemärkelse som nyss angavs? Ja, så kan givetvis vara förhållandet, nämligen när rättsskydd undantagsvis anknytes till redan färdiga exemplar av ett »verk». Men vid auktorsrättigheter omfattar den berättigades monopol företrädesvis, på sätt förf. skildrar, dels en ensamrätt att »framställa» exemplar av verket dels en ensamrätt att producera vad som i arbetet kallas »obeständiga medier», d. v. s. utåt förnimbara ljus- och ljudfenomen, såsom tal, musik, ljusbilder etc. Vad den förra ensamrätten beträffar kan man väl visserligen tala om objekt, men jämförelsen med objekt vid obligationsrättigheter, och icke sakrättigheter, är mera näraliggande (jfr åtagande att tillverka en bil av standardmärke). Och vad obligationsrättigheter angår är det ingalunda erkänt, att föremål som framdeles skola tillverkas böra betraktas som rättigheternas objekt. Tveksamt är huruvida det överhuvud för obligationsrättigheters del har samma intresse som vid sakrättigheter att fastställa vad som är rättsobjekt. Beträffande åter ensamrättigheter med »obeständiga medier» som objekt, är det tydligt, att man varker inom sakrätten eller inom obligationsrätten (jfr åtagande av en sångare att medverka vid en konsert) har för vana, eller behov av, att som objekt uppfatta »utåt förnimbara ljud- och ljusfenomen». En närmare undersökning av vilken praktisk funktion rättsobjektsbegreppet fullföljer på olika rättsområden hade, såvitt jag förstår, varit värdefull; de få anmärkningarna härom s. 55 ff synas icke visa mycket.