Två praktiska frågor beträffande vittnesersättning

    Vid huvudförhandling i brottmål höres på åklagarens begäran vittnet X. Då vittnesersättningen skall bestämmas, uppger han, att han åkt tilltingsstället i egen bil. X bor fem mil från tingsstället på en plats, som är avlägsen från järnvägsstation och dit bussförbindelserna är dåliga.Vittnesförhöret har inklusive väntetid i tingshuset tagit två timmar. X har således i och för förhöret varit borta från sitt arbete i ungefär fyra timmar. Han uppger sin förlorade arbetsförtjänst till 5 kronor i timmen eller således för nämnda tid till 20 kronor. X säger sig ej vilja ha någon ersättning för uppehälle, då han omedelbart ämnar återvända till hemorten.
    Domstolen skall nu i enlighet med lagen d. 10 juli 1947 ang. ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., 1952 års allmänna resereglemete, 1952 års kungörelse med tilläggsbestämmelser till reglementetoch 1952 års kungörelse ang. resekostnadsersättning vid tjänsteresamed egen bil m. m. räkna ut vad X skall ha i ersättning för själva resekostnaden. Härvid måste man laborera med en fingerad järnvägs- eller bussresa jämte erforderlig färd med taxebil till stationen eller busshållplatsen eller eventuellt med enbart taxebil från hemorten till tingsstället. Sistnämnda alternativ — som här innebär en taxa av omkring 80 kronor — är uppenbarligen för dyrt för att komma i betraktande. Vid bedömningen av det förra alternativet skall hänsyn även tas till fingerad tidsspillan, som säkerligen mycket överstiger ovannämnda fyratimmar.
    X säger, att ha är nöjd med ersättning för resa, räknad efter mindre

bil och mellanalternativet 22 öre/km. Detta skulle göra 10 mil × 2,20 = 22 kronor. Härtill kommer ersättning för förlorad arbetsförtjänst med, som förut nämnts, 20 kronor. Inalles blir det 42 kronor.
    Domstolen måste emellertid ge sig in i kineseriet med en fingerad järnvägs- eller bussresa etc. Detta tar nyttig tid i anspråk och är föga rationellt. Skulle man inte i bilismens förlovade tidevarv kunna fånågot enklare regler?
    Vittnet Y uppger, då vittnesersättningen skall bestämmas, att han tagit ut en semesterdag i och för inställelsen. Han begär 25 kronor itidsspillan, vilket belopp i och för sig är skäligt. Enligt 1947 års lagkan emellertid ersättning i sådant fall ej utgå för tidsspillan. Detta är näppeligen tillfredsställande. En ändring i lagen på denna punkt vore tacknämlig.

E. H. Dahlin