KARL OLIVECRONA. Rättegången i brottmål enligt RB. Andra, omarbetade uppl. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (IV). Sthm 1961. Norstedts. 368 s. Kr. 36,00, inb. 44,00.
Professor OLIVECRONAS utmärkta lärobok i straffprocessrätt har utkommit i en andra, i väsentliga avseenden omarbetad och i övrigt reviderad upplaga. Arbetets disposition har delvis lagts om; bl. a. har avsnittet om rättegångskostnader i brottmål till båtnad för överskådligheten flyttats fram mot slutet av framställningen, där det återfinnes efter såväl överrättsförfarandet som behandlingen av enskilt anspråk i anledning av brott. Spörsmålen om ändring och justering av talan ha sammanförts med problemet om gränserna för domslutets negativa rättskraftsverkan — eller annorlunda uttryckt dess betydelse som rättegångshinder i ny process — och ha under rubriken »Processföremålet» gjorts till föremål för en sammanhängande och utförlig analys av stort teoretiskt och praktiskt intresse. Det vill synas som om den livliga diskussion, som för några år sedan fördes av landets processualister om förhållandet mellan de s. k. resjudicata-, åtals- och justeringscirklarna, jämte tillkomsten av ett par nya prejudikat i ämnet bidragit till att problemställningarna klarnat och ställts utom debatt. Olivecrona har i sin framställning på ett skickligt sätt utnyttjat det material som sålunda tillkommit sedan det föreliggande arbetets första upplaga utgavs.
Bland övriga partier, som omarbetats på ett mera genomgripande sätt, märkes kapitlet om de särskilda regler som avse unga lagöverträdare. Författaren har i den nya versionen disponerat om materian så, att han först lämnar en redogörelse för de straffrättsliga och socialrättsliga reglerna om själva åtgärderna med underåriga lagöverträdare, varefter de processuella föreskrifterna, bl. a. om tvångsmedlen och de olika fallen av åtalseftergift, behandlas tämligen ingående. Även om framställningen på detta sätt vunnit i överskådlighet, har författaren samtidigt blivit nödsakad att i viss mån upprepa sina inledningsvis återgivna kriminalpolitiska resonemang, då han senare skall behandla åklagarmyndighetens ställningstagande till eftergiftsfrågan. Det är emellertid svårt att se huru en dylik upprepning hade kunnat undvikas, då ju åtalseftergift enligt 1944 års lag med därtill knutna åtgärder är