318DÖDSFALL
Herman Zetterberg †. Presidenten i Svea hovrätt Herman Zetterberg har avlidit den 18 mars 1963.
Med honom har en förgrundsgestalt i svenskt rättsväsende gått bort. Sina insatser som lagstiftare gjorde han till en början i främsta rummet på civilrättens fält, där han visade en utomordentligt fint nyanserad bedömning av de spörsmål han tog befattning med. Redan tidigt var han emellertid livligt intresserad av allmänna politiska spörsmål. Hans deltagande i befolkningskommissionens arbete och liknande utredningar bidrog helt visst till att. befästa den öppenhjärtade inställning till medmänniskors svårigheter som var så kännetecknande för honom.
När Herman Zetterberg år 1945 tillträdde posten som justitieminister efter samlingsregeringens avgång, höll han till personalen i departementet ett för honom karakteristiskt tal — varmt, anspråkslöst och målmedvetet. Den inriktning som då skymtade fördjupades snabbt. Från den avgående justitieministern Thorwald Bergquist fick han övertaga den just antagna och på Karl Schlyters tankar grundade straffverkställighetsreformen, som då ännu ej förts ut i livet. Det blev hans uppgift att sörja för att reformen kunde praktiskt genomföras, och han arbetade också konsekvent för de nya idéerna som så väl harmonierade med hans sinnelag. Varm människokärlek präglade också hans tilllämpning av nådeinstitutet. Som alltid när en omvälvning äger rum mötte han en del kritik av dem som ansåg att han i sin tro på människor gick för långt. Säkert är, att ingen som vädjade till honom blev ohörd, om han kunde anföra skäl för sin talan. Man kan vara tacksam för en sådan lyhördhet hos den som har avgörandet i sin hand.
Stora lagfrågor handlades av Herman Zetterberg under hans långa tid som chef för justitiedepartementet. Strafflagen blev i väsentliga stycken moderniserad i nära överensstämmelse med förslag som av straffrättskommittén utarbetats under Birger Ekebergs ledning. Han kontrasignerade även föräldrabalken. Den utgjorde väsentligen ett sammanfogande av redan antagna lagar men omfattade i fråga om föräldrar och barn ett rättsområde som med sina mänskliga aspekter mycket intresserade honom. Följdriktigt reagerade han där bl. a. mot rätten att aga barn och genomförde att modern jämte fadern blev barnens förmyndare, för att nämna ett par detaljer. Förslaget om lika arvsrätt för barn i och utom äktenskap blev på grund av motstånd från annat håll icke genomfört och vilar ännu hos oss, medan man i Dan-