LITTERATUR
HÅKAN STRÖMBERG. Allmän förvaltningsrätt. Lund 1962. Gleerup. 220 s. Inb. kr. 13,75.
Enligt den normalplan för studiegången för juris kandidatexamen, som ligger till grund för 1958 års stadga angående juridiska och samhällsvetenskapliga examina (prop. nr 86/1957 s. 41, 44), skall ämnet offentlig rätt, innefattande de tidigare ämnena statsrätt och förvaltningsrätt, med folkrätt såsom anknutet biämne, kräva en normaltid av fem studiemånader. Den offentliga rätten kom härigenom att likställas med civilrätt I och II såsom juris kandidatexamens positivrättsliga huvudämnen. Därjämte erhöll ämnet en sådan placering i studiegången — efter såväl civilrättsämnena som straff- och processrätt — att de jurisstuderande kunde förutsättas hava nått större mognad och studievana, vilket kunde antagas göra den beräknade studietiden innehållsrikare. I betraktande härav borde en effektiv litteraturkurs av seriös omfattning, d. v. s. på några tusen sidor, utgöra en rimlig studiefordran, ofrånkomlig om ämnets avsedda standard skall kunna upprätthållas.
Mot bakgrunden härav kan det te sig överraskande, att prof. STRÖMBERG givit sin lärobok i allmän förvaltningsrätt, d. v. s. den del av den offentliga rätten, som utgör motsvarigheten till allmän civilrätt, ett format, vilket närmast för i tankarna en lärobok i samhällslära på gymnasiet. Denna blygsamhet i omfånget är emellertid väsentligen skenbar. Den har nämligen möjliggjorts genom ett till ytterlighet kompakt och därför ganska kärvt framställningssätt, samtidigt som arbetet, liksom prof. Strömbergs övriga skrifter, kännetecknas av en, trots sin korthet, sakrik och tillförlitlig redovisning av fakta. Till icke ringa del har sammanpressningen möjliggjorts genom att förf. i allmänhet försmått att genom hänvisningar till författningsrum belägga sina uttalanden och att dymedelst bereda de studerande tillfälle att genom komparativt studium av läroboken och lageditionerna få framställningen belyst genom olika talande exempel från den förefintliga lagstiftningen. I förvaltningsrätten synes likväl en rikhaltig exemplifiering särskilt önskvärd med hänsyn till lagstiftningens täta förändringar, vilka snabbt kunna låta ensamma författningshänvisningar hänga i luften. Det kan ju erinras om, att 1959 års sjukhuslag redan 1962 ersatts av en ny. Och en sagda år utgiven framställning av kommunalrättens speciella del var efter tre år till mer än hälften föråldrad. För mig har alltid C. G. BJÖRLINGS »Lärobok i civilrätt för nybörjare» framstått såsom den klassiska förebilden för allt juridiskt läroboksförfattande. Genom de ständiga hänvisningarna till författningsrummen och tvånget att söka upp stadganden i lageditionen, fästa sig läroboksframställningens fakta och systematik i minnet samtidigt som en nyttig förtrogenhet med lagböckerna förvärvas. Därför utan reduceras studiet alltför lätt och alltför ofta till en kursivläsning, vilken, på sätt kunnat iakttagas, kan nedbringa den faktiska studietiden från månader till veckor eller än kortare tid,