Kan parterna åberopa nytt material efter huvudförhandlingens avslutande?
Av doktoranden SIMON GÖRANSSON1
Omedelbarhetsprincipen innebär bl.a. att parterna inte kan komplettera underlaget för domen efter att huvudförhandlingen har avslutats. I vissa fall kan dock processmaterialet behöva kompletteras för att läka tidigare begångna rättegångsfel. I andra fall kan en part ha upptäckt något som den har missat att åberopa tidigare eller som den har haft giltig ursäkt att inte åberopa tidigare. HD har i NJA 2018 s. 1062 uttalat att parter över huvud taget inte har någon rätt att åberopa nytt material efter att huvudförhandlingen har avslutats men innan domen har meddelats. Författaren argumenterar för att det ändå kan finnas undantag.
1 Inledning
En rättegång måste någon gång ta slut, vilket i princip sker först när domstolen skiljer målet från sig genom dom eller slutligt beslut.2 I praktiken kan dock rättegången sägas avslutas när huvudförhandlingen förklaras avslutad, för därefter följer av omedelbarhetsprincipen att rätten inte får beakta ny utredning när den avfattar sin dom (17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB).3 Det händer dock att en part först efter att huvudförhandlingen har avslutats upptäcker att den glömt att åberopa någon omständighet eller bevisning, eller så uppkom bevisningen först därefter. Kan då parten ändå åberopa den nya bevisningen eller omständigheten trots att huvudförhandlingen har avslutats? Artikeln behandlar förutsättningarna för parterna att komplettera underlaget för domen efter att huvudförhandlingen har avslutats men innan domen har meddelats. Befintlig doktrin behandlar i princip inte frågan.4 I praxis förekommer till synes motstridiga uttalanden.
1 Författaren tackar beredningsjuristen Jakob Martiin för granskning och kommentarer. 2 Noga räknat avslutas dock rättegången egentligen först i och med att avgörandet fått laga kraft (jfr 13 kap. 6 § RB, NJA 1957 s. 52, NJA 1975 s. 200, RH 2009:73 och Kallenberg, E., Svensk civilprocessrätt. Föreläsningar V., Gleerup 1926, s. 1143). 3 Se t.ex. NJA II 1943 s. 203, Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Pauli, M., Rättegång. Femte häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011, s. 11 (Ekelöf V) och Lindell, B., Notorietet och kontradiktion, Iustus 2007, s. 168 (Lindell 2007). Jfr Gärde, N., Engströmer, T., Strandberg, T., och Söderlund, E., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande. Med kommentar, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949, s. 173, 178, 400 och 405 (Gärde m.fl.). 4 Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., JUNO version Suppl. 90, uppdaterad t.o.m. 2021-04-01 (hämtad 2021-07-22), https://juno.nj.se, kommentaren till 43 kap. 14 § RB (Fitger m.fl.), inskränker sig i princip till att behandla 43 kap. 14 § RB.