FRANCIS HAGERUP. Civilprocessen paa grundlag av de nyelove av 13 august 1915 almenfattelig fremstillet. Kristiania 1915. Aschehoug & C:o (W. Nygaard). 108 s. inkl. ordregister. Kr. 1.50.
Strax efter det den norska straffprocesslagen — loven om rettergangsmaaden i straffesager — den 1 jan. 1890 trätt i kraft, utgav Dr Hagerup en populär liten skrift, som på ett ypperligt sätt förmedlade allmänhetens första bekantskap med den i mångt och mycket helt nya värld, som med denna lag öppnade sig på ett stort och viktigt rättsområde. Då nu, tjugufem år efteråt, arbetet på en modern civilprocesslagstiftning, vari Dr Hagerup själv på ett tidigare skede tagit verksam del, satt frukt i de tre den 13 aug. 1915 utfärdade lagarna »om domstolene», »om rettergangsmaaten for tvistemaal», »om tvangsfuldbyrdelse», har han så gott som omedelbart stått sina landsmän till tjänst med ett motstycke till den nyssnämnda skriften i föreliggande arbete. Och det är nästan överflödigt att nämna, att vad han åstadkommit är ett sannskyldigt litet mästerstycke i sin art. Såsom rättsvetenskapsman är Dr Hagerup som bekant universell ej blott i den meningen, att hans rika produktion och hans utomordentliga litteraturkännedom spänner över en rad vidsträckta rättsdiscipliner — allmän rättslära, privaträtt, straffrätt, civil- och straffprocessrätt — utan ock däri, att den allmänfattliga, snabbt överblickande framställningen ligger lika väl för hans hand som den vetenskapliga monografien eller handboken.
Enligt förordet fullföljer arbetet det dubbla syftet att orientera allmänheten över civilprocessreformen och att lämna de juris studerande en första inblick i den nya lagstiftningen. Det sätt, varpå detta program utförts, har gjort, att arbetet även för svenska läsare erbjuder en bekväm väg — naturligen särskilt välkommen i vår reformfrågas nuvarande läge — att vinna en översikt såväl över huvudproblemen i den gestaltning de möta vid utformningen av en nutida civilprocessordning som ock av den lösning av uppgiften, som givits i de nya norska lagarna. Denna lösning har sitt speciella intresse ej blott därför, att den såsom den nyaste kunnat tillgodogöra sig resultat och erfarenheter på gott och ont från andra moderna processordningar, utan ock därför, att — med alla olikheter i rätts- och rätte-
gångstraditioner — vårt närmaste grannland dock har att ifråga om organisatoriska och andra rent praktiska anordningar räkna med förutsättningar i fråga om landets bebyggelse, avståndsförhållanden o. s. v., som erbjuda det närmaste motstycket till vårt eget lands.
Det är en alldeles förvånande fyllig bild av den nya processordningen, det lyckats förf. att snart sagt framtrolla inom ramen av ett hundratal helt små sidor av den mest lättflytande framställning, Där saknas ej heller en bakgrund av ytterst knappa och skenbart sporadiska, men icke dess mindre förträffligt belysande notiser om hittills gällande ordning. Självklart är att behållningen väsentligt ökas för den läsare, som med de nya lagarna i hand följer förf:s talrika texthänvisningar1; men det är ingalunda nödvändigt för att med nytta och nöje läsa hansframställning.
Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är ännu obestämd. Åtskilliga nödiga förberedelser äro ännu ej träffade. En löneförbättring för domare har man räknat med som en förutsättning för den nya organisationens genomförande. Men framförallt är själva lagreformen ännu icke i hela sitt nödvändiga sammanhang färdig. Vissa förslag till »civilprocesreformens bilove» m. m. ligga sedan flere år hos stortinget utan att ännu ha vunnit behandling. Så det år 1911 (Ot. prop. nr 38) framlagda förslaget till »lov om den borgerlige retspleie utenfor tvistemaal», berörande konkurs- och expropriationsförfarandet, inskrivningsväsendet o. s. v.
Att med ledning av Dr Hagerups framställning giva något sammanträngt referat av den nya norska lagstiftningen skall ej här ifrågakomma. Ett par mera på måfå valda punkter måmed några få ord beröras.
Det från många länder bekanta systemet med två typer av underdomstol: en kollegial med högre kompetens, av processlagen själv betraktad såsom huvudtypen, och en enmansdomstol för »bagatellmål», från vilken kan appelleras till den förra, har sedan rätt länge visat tydlig tendens till en inre förskjutning. Den tidigare »bagatelldomstolen» får sin kompetens vidgad, övergår alltmera till att bliva den verkliga huvudtypen; den kollegiala blir såsom underinstans snarast specialdomstol för särskilt invecklade mål och fungerar väsentligen såsom appellinstans. I den nya norska processen är denna utvecklingslinje helt utdragen. Herreds- och byret är legaliter den enda första instansen, från vilken appelleras till lagmandsret, men genom prorogation kunna parterna förlägga processen omedelbart till den sistnämnda, därest ej tvisten rör förmögenhetsvärde av blott 250 kr. eller därunder eller ock avser fast egen-
doms gränser eller skada å dylik egendom eller servitut. I viss mån skymmes ställningen därav, att man -- emot processkommissionens hemställan — bibehållit den obligata föregående medlingen vid den kommunala förlikningskommissionen, numera kallad forliksraadet, och t. o. m. utvidgat denna institutionsbefogenhet att avkunna dom på parternas eller — i stor utsträckning — blott ena partens begäran, en dom, mot vilken appelleras till allmän underrätt.
I visst sammanhang med anordningen: en allmän underrättstyp, gemensam för alla slag av mål, står tydligen, att förberedelsen till den muntliga huvudförhandlingen ej nödvändigt utgöres av skriftväxling, utan alternativt kan vara ett förberedande muntligt »förhör» vid domstolen. Valet mellan de båda alternativen tillkommer domaren. För det fall att skriftväxling kommer till användning, finnes det icke — anmärker Hagerup — i lagen själv betryggande garantier mot att denna sväller ut att bliva processens huvuddel, medan den muntliga huvudförhandlingen nedsjunker till mera en formalitet. Risken synes onekligen så mycket större, som ju den nuvarande norska civilprocessen är skriftlig. Rörande denna skriftlighet erinrar f. ö. Hagerup, att den uppkommit genom praxis på 1700-talet, under inflytande av uppkomsten av ett advokatstånd och i avsaknad av motvägande inflytelser i föreskrifter, som sörjt för domstolens förhandskännedom om tvisteläget. Denna erinran har aktuellt intresse hos oss, med hänsyn till en parallell tendens i vår nutida praxis, på vilken senast justitierådet Hellner fäst uppmärksamheten i föregående häfte av denna tidskrift.
Eljest har man i den nya norska rättegångslagen låtit sig angeläget vara att tillförsäkra domaren en stark processledning, både formell och materiell. Processdriften ligger i domstolens hand; det är den, som inkallar parter, vittnen och sakkunnige. Förhandlingsmaximen får vidkännas nog så betydande inskränkningar. Så kan domstolen ex officio bestyra om upptagande av bevisning, som den finner för utredningen behövlig, dock ej emot båda parternas gensaga bevisning genom vittnen ellerskrifter.
Parternas processuella förpliktelser äro starkt framhävda.Vardera parten skall — heter det i lagen — »lämna en fullständig och otvetydig framställning av saken i överensstämmelse med sin kännedom därom och svara på de spörsmål, rätten framställer till honom om sakförhållandet». Och part har i det hela samma skyldighet som vittne att på kallelse inställa sig personligen och skall, om hans förklaring avgives vid huvudförhandlingen eller där skall utnyttjas, i regeln bekräfta densamma på heder och samvete. »Bliva dessa bestämmelser — yttrar Hagerup — i praxis använda på rätt sätt, kommer hela processreformen att däri kunna få sin huvudsakliga betydelse.»
Nils Alexanderson.
Moratorium. Lagstiftning om betalningsanstånd samt annan extraordinär lagstiftning under kriget 1914—1915. I urval utg. av Albert Köersner och Charles Dickson. Nord. bokh. Del I. Sthm 1915. Kr. 18.50. — Del II. Sthm 1916. Kr. 16.50.
I juni 1914 hemställde fullmäktige i Sveriges riksbank i skrivelse till Kungl. Maj:t, att då det syntes fullmäktige vara angeläget att snarast möjligt sådan lag fastställdes, att vid förefallande behov möjlighet funnes för Kungl. Maj:t att förordna om anstånd med betalning av gäld här i landet, Kungl. Maj:t ville om möjligt redan till då pågående riksdag avlämna proposition i ämnet. Denna framställning möttes av allmänhetens oförställda förundran. Väl hade man hört talas om att Balkankrigen hade föranlett moratorier i Balkanstaterna, men för svenska förhållanden betraktades förslaget endast som ett excentriskt hugskott.
Men snart blev sagan sanning. Den panik, som följde världskrigets utbrott, medförde moratorier ej blott här i landet utani nästan hela den civiliserade världen. Moratorierna erhöllo emellertid mycket olika omfattning och innebörd. I åtskilliga länder proklamerades generalmoratorium, i andra specialmoratorium, som sedermera ibland fått ersätta ett tidigare generalmoratorium. Skillnaden mellan dessa arter av moratorium beror på deras olika omfattning: det förra slaget avser principiellt all slags gäld, det senare endast vissa särskilda slag; därigenom att en mängd undantag göras från ett generalmoratorium eller å andra sidan de av specialmoratorium omfattade slagen av gäld göras talrika, kunna de båda typerna tydligen närmas till varandra, så att skillnaden dem emellan egentligen blott blir lagteknisk. Efter en annan linje dela sig moratorierna i sådana, som äga civilrättslig innebörd, d. v. s. rikta sig på den materiella rättens förändring, och sådana, som äro av övervägande processuell natur, d. v. s. avse att, under vissa förutsättningar, stänga en borgenärs vanliga möjlighet att på processuell väg komma till sin rätt.
Den svenska litteraturen har redan hunnit syssla med moratoriefrågorna. Professor E. HECKSCHER har i sin bok »Världskrigets ekonomi» ur ekonomisk synpunkt ägnat moratorieproblemet sin kritiska uppmärksamhet. Och i den på regeringens föranstaltande till innevarande riksdags början utgivna s. k. grå boken har professor A. KÖERSNER lämnat en sakkunnig redogörelse för den svenska moratorielagstiftningen.
Svenska bankföreningen har lagt sig det svåra värvet före att söka åstadkomma en åtminstone beträffande de större länderna såvitt möjligt fullständig samling av de i sammanhang med världskriget utfärdade föreskrifterna om moratorium ochvad därmed har samband. Uppdraget att utföra arbetet ärlämnat åt professor KÖERSNER samt föreningens sekreterare och
ombudsman C. DICKSON och har sålunda lagts i synnerligen förfarna händer. I tvänne monumentala volymer, den ena omkring 800 sidor stark och den andra på över 600 sidor, föreligga redan de två första delarna av denna samling jämte supplement. Dessa delar omfatta de skandinaviska länderna samt, ordnade i bokstavsföljd, övriga länder till och med Schweiz. Vid sidan av de intressanta och vidlyftiga samlingarna från Storbritannien och Irland, Frankrike och Ryssland möta sålunda mera spridda upplysningar till och med från länder som Nicaragua, Paraguay och Salvador. Tyskland och ÖsterrikeUngern återstå ännu, men bland de Belgien och Polen rörande författningarna äro upptagna åtskilliga av tyska myndigheter för dessa områden utfärdade stadganden.
I regel äro själva författningstexterna återgivna, på originalspråket eller i svensk översättning. Särskilt för de skandinaviska länderna hava dessutom motiv medtagits. Värdefulla litteraturförteckningar hava givits för flera länder.
Som i förordet angives, är samlingen icke begränsad till egentliga moratorieförfattningar, utan innehåller också åtskilligaandra lagar av extraordinär natur, exempelvis de intressanta författningarna om förbud mot betalning av skuld till eller annan ekonomisk förbindelse med personer i fiendeland och de märkliga ryska förordningarna om österrikiska, ungerska, tyska och turkiska undersåtars besittnings- och nyttjanderätt till jord inom Ryska riket. Uteslutna äro däremot den sociala krigslagstiftningen, författningarna om export-, import- och transitoförbud samt om regleringen beträffande livsmedel och andra varor, liksom politilagstiftningen samt författningar med huvudsakligen folkrättsligt, militärt eller omedelbart statsfinansiellt innehåll.
Med djärv beslutsamhet togs initiativet till detta arbete, som med krigets längd vuxit i oväntad grad, och med vetenskaplig noggrannhet förenad med praktiskt omdöme har uppgiften fullföljts. Man må livligt hoppas, att utgivarne skola finna tid att bringa det stort lagda verket till fullbordan. Vi få då icke blott ett gott hjälpmedel vid lösandet av en mängd rättsfrågor, som kriget fört i vår väg, och en för jämförande rättsforskning värdefull källa, utan ock en vacker yttring av svensk verksamhet för internationellt samliv.
Thore Engströmer.