DEN JURIDISKA UTBILDNINGEN.
DESS GESTALTNING I VÅRA GRANNLÄNDER OCH NÅGRA AV DESS PROBLEM.
AV
ATTACHÉN GUSTAF ÅKERMAN.
Frågor avseende den juridiska utbildningen ha under senaste decennium icke hos oss varit föremål för större uppmärksamhet. Arten och beskaffenheten av det juridiska ståndets praktiska och teoretiska utbildning torde dock få anses intaga ett betydande rum bland omständigheter, som i samverkan skänka ett lands rättsväsen dess prägel. Detta har man gjort klart för sig särskilt i Tyskland,och det juridiska utbildningsväsendet och alla dess detaljer ha där städes blivit föremål för en synnerligen livlig uppmärksamhet såväl från vetenskapsmännens som de praktiska juristernas sida.
De oss närbelägna europeiska länderna äga vart och ett ett juridiskt utbildningsväsen, som på grund av sin historiska utveckling är för landet i fråga karaktäristiskt och ofta mycket skiljaktigt från grannländernas motsvarande institutioner. Till följd härav ha på olika håll ett flertal skilda utbildningsmetoder kommit till användning och deras för- och nackdelar blivit vederbörligen prövade. En mycket rikhaltig litteratur på området, väsentligen av tyskt ursprung, har även sett dagen. En komparativ studie erbjuder därför mycket av intresse och skänker en mångfald synpunkter på för utbildningen viktiga frågor. En kortare framställning av vissa utländska institutioner och viktigare problem på området, vartill här skallgöras ett försök, torde därför för en svensk publik icke vara utan intresse.
Rörande omfånget för denna framställning måste emellertid genast ett par inskränkningar göras. På grund av med kriget förenade omständigheter har det icke varit för förf. möjligt att erhålla utförliga och pålitliga uppgifter på området för andra än våra grannländer Finland, Danmark, Norge och Tyskland. De inom dessa länder rådande förhållandena torde emellertid för oss äga avsevärt större intresse än motsvarande förhållanden inom avlägsnare länder, vilkas allmänna rättsliga och administrativa organisation oftast torde alltför mycket skilja sig från motsvarande svenska förhållanden, för att en speciell jämförelse i avseende å utbildningsväsendet skulle kunna bli i högre grad givande. Vid sådant förhållande, och då litteraturen på området nästan helt och hållet är att söka i Tyskland, torde framställningen icke alltför mycket behöva lida av att endast omfatta nu nämnda länder. Vidare avser denna artikel
endast den rent juridiska utbildningen; den administrativa utbildningen, i den mån den avviker från den juridiska, göres icke här till föremål för behandling. Slutligen måste det ock starkt framhållas, att förf. vid arbetets utförande så gott som uteslutande varit hänvisad till litterärt material. Den säkra uppfattning av de olika utbildningssystemens anda och de skilda utbildningsinstitutionernas verkningssätt, som ofta endast kan erhållas genom observationer på ort och ställe, har förf. sålunda icke kunnat förvärva. Med iakttagande av nu angivna begränsningar skall i det följande först lämna sen redogörelse för huvudlinjerna i varje särskilt lands utbildningsordning. Härefter följer en framställning rörande vissa viktigare institutioner inom utbildningen, deras olika former i olika länder samt beträffande desamma framställda reformförslag.1
I.
Finlands juridiska studieförhållanden förete stora likheter med de förhållanden, som rådde i vårt land före utfärdandet av 1904 års nu gällande examensstadga. Sålunda finnas i detta land två examina medförande full juridisk kompetens, nämligen rättsexamen, motsvarande vår förutvarande s. k. hovrättsexamen, och juris utriusque kandidatexamen, motsvarande vår äldre examen med samma namn.
Rättsexamen föregås av en preliminär prövning i filosofi och historia, vilken tar ungefärligen en termins studier i anspråk. Jur.utr. kandidatexamen föregås av en juridisk-filosofisk examen i ovan
nämnda ämnen jämte latin och nationalekonomi, åt vilken examen ägnas den avsevärda tiden av genomsnittligen två år. De till respektive examina hörande juridiska disciplinerna studeras i viss mån parallellt. Juridiska fakulteten i Hälsingfors lämnar för studiet vissa allmänna anvisningar av betydande intresse.1 För jur. utr. kandidatexamen fordras särskilt större komparativa kunskaper än för rättsexamen även som, tillskillnad från denna senare, betyget "laudatur" i minst ett ämne, var jämteämnet förvaltningsrätt ingår i den första, men icke i den senare examen.Under studietiden skola de studerande under minst en termin "vara underdomare å ting följaktiga", d. v. s. deltaga i ordinärt domstolsarbete. Under denna tjänstetid eller "tingsföljning" komma studenterna i allmänhet så långt, att de i slutet av densamma få upprätta koncept till dombok. "Tingsföljningen" fullgöres av de studerande till rättsexamen i allmänhet under tredje eller fjärde studieterminen, av de blivande jur. utr. kandidaterna under sjätte eller sjunde studieterminen, häri inberäknade de åt filosofiska studier anslagna terminerna. Under den efter tingsföljningens slut följande studietiden och före tentamina skall för rättsexamen ett skriftligt prov i något av ämnena civil-, kriminal- eller processrätt avläggas, avsett att pröva vederbörandes förmåga "att på ett korrekt språk skriftligen behandla ett till rättsvetenskaperna hörande ämne". För jur. utr.kandidatexamen skall en kortare avhandling författas. 2
Studierna till rättsexamen erfordra en tid av genomsnittligen fyraår, de till jur. utr. kandidatexamen en tid av genomsnittligen sex och ett halvt år, häri inberäknat tingsföljning och filosofiska prov. Rättsexamen avlägges av de flesta studerande, vilka därefter ofta tillika avlägga en administrativ examen, "högre förvaltningsexamen". Studierna till bägge examina avslutas med tentamina inför vederbörande ämneslärare i samtliga till examen hörande ämnen, varefter följer offentlig slutexamen, som givetvis mest är en formalitet. Samtliga tentamina ävensom examen skola, för att vara giltiga, fullgöras inomloppet av en viss tid, nämligen för rättsexamen inom ett år tremånader och för jur. utr. kandidatexamen ett år sex månader.1 Meningen är alltså, att innan tentamen i något ämne avlägges, samtliga ämnen skola vara fullständigt genomgångna, varefter ovannämnda tentamensperiod endast skall ägnas åt repetitioner.
Efter avlagd examen följer såsom hos oss tjänstgöring vid underdomstol och utövande av domarämbete. Sådant förordnande erhålles i regel efter halvtannat års tjänstgöring eller för jur. utr. kandidater ofta efter endast ett års tjänst.2
Den fullständigt kompetensgivande juridiska examen i Danmark heter "Fuldstændig juridisk Embedseksamen" och har fått sin nuvarande gestaltning genom förordning den 1 december 1902. Studiet är delat i tvenne delar, skilda genom en förberedande examen, varav den första delen enligt studiehandboken3 beräknas taga två år och den andra delen tre och ett halvt år. För tillträde till första examenfordras genomgången examen i vissa filosofiska discipliner, den s. k. Filosofikum. Första studiedelen omfattar allmän rättslära, rättshistoria, romersk rätt och nationalekonomi, andra delen den positiva rätten. I första delen är examen muntlig, i andra delen såväl skriftlig som muntlig, och bägge examina äro rigorösa (d. v. s. tentamenssystemförekommer ej). Den andra examens skriftliga del, vilken torde vara för examens utgång avgörande, bestod före år 1902 av behandlingav enbart abstrakta rättsspörsmål, vilket kom att betyda ett mer eller mindre korrekt återgivande av studielitteraturen på området. Detta förhållande jämte den stora betydelse, som det i examen undfångna huvudbetyget ägde, ledde för studenternas vidkommande till en ensidig och ändock ytlig minnesläsning.4 För att undgå detta har man genom 1902 års stadga förändrat den skriftliga examensprov till att omfatta dels tvenne konkreta rättsfall dels tvenne uppgifter av teoretisk natur begränsade inom vissa områden. Till den ena konkreta skrivningen ("den store konkrete Opgave"), som varar i åtta timmar, får studenten medhava litteratur; i den andra ("den lille konkrete Opgave"), som varar i fyra timmar och behandlar ett
enklare rättsfall, får han blott begagna sig av lagboken. De teoretiska skrivproven bestämmas på följande sätt. Under senare delen av studietiden utväljer varje student till mera ingående studium tvenne specialområden eller "særlig læste Avsnit", ett inom och ett utom förmögenhetsrätten. Fakulteten bestämmer till gränser och beskaffenhet ett visst antal sådana avsnitt, vilka skola omfatta en fjärdedel à en tredjedel av förmögenhetsrätten och cirka hälften av vart och ett av de övriga ämnena. De teoretiska examensuppgifterna ställas så, att de falla inom de nämnda "avsnitten", och varje student skall å tvenne skilda dagar behandla de uppgifter, som falla inom hans tvenne avsnitt. Härvid fordras, att studenten skall behärska den vetenskapliga diskussionen på området och äga någon kunskap om viktigare prejudikat. Avsikten med de konkreta skrivproven är givetvis att tvinga studenten att under sina studier söka realisera sambandet mellan rättslära och rättstillämpning, medan åter de teoretiska proven skola förmå honom att på begränsade områden på ett fullständigare sätt söka behärska förhandenvarande material. För att förbereda den skriftliga examen hållas å universitetet skrivövningar, i vilka studenten under slutet av studietidendeltager. Studenterna tyckas under studietiden i stor utsträckning begagna sig av privatundervisning hos manuduktörer.1
Något för oss i Sverige fullständigt främmande är den stora vikt, som tillmätes det i examen undfångna huvudbetyget. Enligt vissa, i förordning den 4 december 1902 stadgade beräkningsgrunder tilldelas varje godkänd examinand något av följande huvudbetyg: Laudabilis et quidem egregie, Haud illaudabilis 1:mi gradus samt Haud illaudabilis 2:di gradus. Endast examinati med högsta huvudbetyget kunna bli domare i Høiesteret och Landsretterne, och för att bliva underrättsdomare fordras minst "Haud 1:mi gradus". (Retsplejeloven 11/4 1916 § 42). För att uppnå ställning såsom Høiesteretssagfører fordras ett "Laud", för ställning såsom Landsretsagførerett "Haud 1:mi gradus", (Retsplejel. §§ 120 och 121). För högreposter inom administrationen kräves likaledes kvalificerat betyg. Till följd av dessa omständigheter söka examinati med endast"Haud" i stor utsträckning att i förnyad examen erövra ett "Laud".
Unga juristers tjänstgöring vid domstol försiggår under andra former än hos oss. Domarförordnande under eget ansvar gives demicke. Vid underrätter tjänstgörande unga jurister utses däremot i viss utsträckning till "Dommer"- eller "Retsbetjentsfuldmægtige",vilken ställning enligt Retsplejeloven § 17 fjärde stycket medför kompetens att på ordinarie domarens ansvar utföra de exekutiva och notariatförrättningar, vilka i Danmark i avsevärd utsträckning tillkomma domarne. Sådant fullmäktigskap kan erhållas omedelbart efter avlagd examen. Flertalet unga jurister fullgöra emellertid icke någon första tjänstgöring vid domstol utan ingå direkt i administrationen eller påbörja omedelbart arbete hos advokater, ofta
båda delarna samtidigt. Den omständigheten, att i Danmark underrättsdomarne i stor utsträckning tagas bland de administrativa ämbetsmännen, ökar givetvis tillströmningen av jurister till administrationen. Hos advokater arbetande unga jurister utöva i egenskap av "Sagførerfuldmægtige" alla en advokats funktioner, med vissa inskränkningar beträffande överrätterna, vilka framgå av Retsplejeloven § 128.1
I Norge har juridisk Embedsexamen under senare tid krävt en genomsnittlig studietid av fyra à fyra och ett halvt år. Förprövning i filosofi äger rum. Examen är rigorös och består av en skriftlig och en muntlig del. Skrivningarna äro elva, varav en, som varar i tio timmar, omfattar en praktisk uppgift, medan i de övriga skrivningarna teoretiska uppgifter från rättens olika områden behandlas.2 I examen utdelas vissa huvudbetyg. Studenterna synas under studietiden i avsevärd utsträckning använda sig av manuduktion.
Efter examen tjänstgöra de unga juristerna i större utsträckningän i Danmark vid domstolar såsom "dommerfuldmægtige" (Lov omdomstolene 13/8 1915 §§ 23 och 55). Sådan "fuldmægtig", vartill en jurist kan utses omedelbart efter avlagd examen, äger att å ordinarie domarens vägnar utföra andra domarevärv än ledande av huvudförhandling eller avkunnande av dom. Utbildningstjänstgöring kan även ske såsom "fuldmægtig" hos sakförare, och äger en sådan fuldmægtig liknande kompetens som hans danska kollega (se ovanciterade lag § 221). För uppnående av ställning såsom domare i Høiesteret eller lagmandsret eller såsom advokat vid Høiesteretfordras bästa examensbetyget (§§ 54 och 220).1
I Tyskland bestå sedan åren 1877 och 1878 kompetensfordringarna för domare, advokater och allmänna åklagare (Staatsanwälte) avtvenne examina.3 Den första examen förutsätter treåriga studier vid universitetet. Dessa universitetsstudier skola bedrivas under minst ett och ett halvt år vid universitet inom Tyskland; lagahinder möter alltså ej att under viss tid förlägga studierna till utländska högskolor. Mellan Tysklands olika universitet finnas för studenterna en obegränsad flyttningsrätt, varav de även flitigt begagna sig. Härigenom uppstår inom studentvärlden en hög grad avrörlighet, "Freizügigkeit", som av tyskarna själva skattas mycket högt. Mellan den första och andra juridiska examen måste ligga en tidrymd av minst tre år, upptagna av tjänstgöring hos domstolar och advokater, den s. k. Vorbereitungsdienst. Varje förbundsstat äger rätt att förlänga tiden för universitetsstudiet eller Vorbereitungsdienst ävensom låta en del av sistnämnda tjänstgöring, dock under högst ett år, försiggå hos administrativ myndighet. Av
dessa bestämmelser ha de flesta förbundsstaterna använt sig i ena eller andra avseendet. Varken första eller andra examen avlägges vid universitetet utan båda inför särskilt sammansatta kommissioner. I fråga om examensordningar och andra enskildheter avvika de olika staterna avsevärt från varandra. De största skiljaktigheterna förete Preussen och Bayern, och skall utbildningsväsendet i dessa bägge stater i det följande något närmare beröras.
Inom Preussen är den minsta tillåtna studietiden densamma som det för tyska riket fastställda minimum eller tre år. Den militära tjänstetiden som "Einjähriger" får emellertid inräknas i denna minimitid, vilken härigenom för många studenter faktiskt endast kommer att omfatta två år. Inom undervisningen var före införandet av B. G. B. tyngdpunkten förlagd till romersk och annan historisk rätt, medan däremot civilrätten numera intager främsta rummet. Universitetensstudieplaner disponera, jämlikt beslut fattat 1896 av tyska högskolelärare å konferens i Eisenach, studietiden på följande sätt: först en kort allmän Einführung, därpå romersk rätt jämte "tyska rättenssystem", härefter privaträtt och slutligen offentlig rätt (inklusiveprocess- och straffrätt). En förordning från justitieministeriet 1912 överlämnar visserligen åt studenterna att själva bestämma ämnenas ordningsföljd, men ovannämnda ordning torde allmänt iakttagas. Jämte bevistandet av föreläsningar skall studenten deltaga i minst fyra"Ubungen" eller övningskurser i de examensämnen han själv finner för gott.1 Dessa "Ubungen" infördes såsom obligatorisk undervisningsform år 1897 och intaga inom undervisningen en alltmer framträdande plats. Vid undervisningen strävar man framför allt att uppöva de studerandes förmåga av juridisk begreppsbildning samt deras konkreta juridiska omdömesförmåga. Några examen föregåendetentamina förekomma ej.2
Flertalet av juris studiosi tyckas icke alltför energiskt begagna sig av universitetets undervisning. De "belägga" (d. v. s. anmälasig för) det nödvändiga antalet föreläsningar, varefter de i stor utsträckning utebliva från vidare besök å universitetet. "Ubungen" förefalla däremot att vara livligare frekventerade. De tre à fyra första terminerna tyckas i stor utsträckning bli "verbummelt", såsom uttrycket lyder. För att på den återstående tiden gottgöra det försummade anlita studenterna härefter någon "Repetitor" eller "Einpauker", i detta sitt förfaringssätt stödda av en viss allmän opinion, vars uppkomst nedan något skall beröras.3
Den första juridiska examen — i Preussen kallad Referendarexamen— avlägges inför examenskommissioner, residerande vid vissa Oberlandesgerichte och bestående av domare, advokater och akademiskalärare.1 Prövningen är först skriftlig, därefter muntlig. Den börjar med ett hemarbete över en examinanden förelagd uppgift, vilket han med användande av tillämplig litteratur skall fullborda på sex veckor.Vid arbetets inlämnande skall han avgiva försäkran att icke hava använt otillåten hjälp. Därefter utföras trenne skrivningar under övervakning, s. k. klausurarbeten, varvid kandidaten endast får begagna vederbörlig lagtext. Klausurarbeten infördes såsom examensform år 1908, bl. a. för att kunna kontrollera, huruvida hemarbetena utfördes med otillåten hjälp; skulle klausurarbetet utvisa avsevärt sämre resultat än hemarbetet, förefinnes anledning till misstanke. Det första klausurarbetet, som fullgöres på en dag, skall hava till föremål en civilrättslig uppgift; det andra arbetet, som behandlar en straffrättslig fråga, och det tredje, behandlande en fråga från något annat rättsområde, utföras på en och samma dag. Klausurarbetenahava oftast konkreta rättsfall till föremål.
I den efter skrivningarna följande muntliga examen höres examinanden företrädesvis i civilrätt och romersk rätt.2 I enlighet med föreskrifterna avser förhöret att pröva icke blott vederbörandes rättskännedom utan lika mycket hans förmåga att praktiskt tillämpa sina kunskaper. Detaljerade minneskunskaper fordras ej, och frågorna framställas ofta i form av konkreta rättsfall. Examinationen torde— förutom i romersk rätt — kunna betecknas som rätt lätt, vilket i betraktande av den jämförelsevis korta studietiden även är naturligt.3 På grundval av de muntliga och skriftliga provens utgång erhåller examinanden ett för hela examen gemensamt betyg, vars närmare karaktär i händelse av godkännande dock ej spelar någon roll för hans framtida karriär. Observeras bör, hur starkt redan hela denna första examen är anlagd på att pröva vederbörandes praktiskt-juridiskaförmåga.
Efter godkänd första examen erhåller den unge juristen anställning såsom referendar vid någon Oberlandesgericht, i regel den, vid vilken examen blivit avlagd. Härför fordras även ett intyg, att han under fem år är tillförsäkrad ståndsmässigt underhåll, det s. k. Subsistensnachweis. Referendaren åtnjuter nämligen under hela sin tjänst
göring ingen lön (annorlunda i åtskilliga andra tyska stater). Den "Vorbereitungsdienst", som referendaren har att fullgöra, varar i 4 år, alltså ett år utöver det för riket fastställda minimum. Den fullgöres inom den under vederbörande Oberlandesgericht lydandejudiciella provinsen och sedvanligen i följande etapper: först 9 månader vid en Amtsgericht (enmansdomstol i första instans), därefter 1 år vid en Landgericht (kollegial domstol i första instans och appelldomstol för mål från Amtsgerichte), därefter 4 månader hos en Staatsanwalt (allmän åklagare) och 6 månader hos en advokat, därefter åter 9 månader vid Amtsgericht samt slutligen 6 månader vid själva Oberlandesgericht, utgörande samtliga nu angivna tider de föreskrivna minimitiderna. Under sitt andra uppehåll vid Amtsgericht kan referendaren dels erhålla uppdrag att utföra särskilda tjänstehandlingar, dels ock under viss tid utöva domartjänst, allt med vissa inskränkningar, av vilka den viktigaste är den, att domar icke av honom kunna fällas.1 En hos advokat tjänstgörande referendar med två års förberedelsetjänst bakom sig kan uppträda inför domstol såsom ombud.2 Presidenten vid Oberlandesgericht har högsta tillsynen över de inom hans område tjänstgörande referendarerna. Dessas utbildning i tjänstens olika delar ledes av därtill utsedda domstolsledamöter, varvid i effektivitetens intresse den regeln givits, att icke flera än två referendarer samtidigt böra stå under samme ledamots handledning. Med formulärmässigt skrivarbete bör referendaren sysselsättas endast i början av tjänsten och blott så länge sådant är för hans egen utbildning befrämjande.3 Under utbildningstiden skall referendaren jämväl inhämta den specialrätt, som icke studerats vid universitet.
I fråga om utbildningens karaktär och verkningar i praktiken är det givetvis omöjligt att uttala sig utan egna iakttagelser på ort och ställe. Det bör i varje fall anmärkas, att efter införande av den moderna civilprocessen och det omedelbara muntliga rättegångsförfarandet assisterande referendarer endast på ett mera begränsat sätt kunna medverka vid de inför domstolen förda rättegångarna. Detta förhållande har förmodligen bidragit till införandet under förberedelsetjänsten av ett särskilt slags övningar. Vid varje Landgericht hållas nämligen ett par gånger i veckan övningar ledda av en utav presidenten i Oberlandesgericht utsedd jurist, som, därest han är domstolsledamot, åtnjuter motsvarande befrielse från övriga tjänstegöromål. De vid Landgericht och hos advokater tjänstgörande referendarerna äro skyldiga deltaga i övningarna. Vid dessa behandlas huvudsakligen rättsfall ur det levande rättslivet, vilket sker i dramatisk form på så sätt, att vissa referendarer få föreställa vissa domstolsledamöter och parter. Under övningarna eftersträvar man särskilt
att uppodla referendarernas förmåga att giva ett raskt och stringent uttryck åt sina tankar.1
Efter avslutad förberedelsetjänst skall referendaren avlägga sin andra examen, kallad "Die grosse Staatsprüfung", inför en särskild kommission, bestående av domare samt ämbetsmän ur justitieförvaltningen. Examen, som pågår under åtskilliga månader, avser i främsta rummet att pröva examinandens praktiskt-juridiska förmåga. Examen består av fyra delar. Först utföres inom sex veckor ett vetenskapligt arbete, behandlande en examinan den förelagd uppgift. Därefter skall han inom tre veckor uppsätta en "Relation" över verkliga processakter, vilka tillställas honom i avskrift. Ur akterna äro alla domstolsbeslut avlägsnade, och examinanden skall nu uppsätta en faktisk och rättslig promemoria i målet jämte motiverade förslag till beslut och utslag. Sådana relationer ha i Preussen sedan gammalt använts såsom examensform. Vid avlämnandet av nu nämnda skriftliga arbeten skall examinanden avgiva försäkran, att han icke använt otillåten hjälp. Härefter följa, var på sin dag, tvenne klausurarbeten, vilka likaledes bestå i bearbetning av processakter och uppsättande av motiverade förslag till beslut. Målet skall åtminstone i det ena fallet vara av privaträttslig natur. Klausurarbeten ha nyligen och av samma skäl, som gjort sig gällande vid referendarexamen, införts såsom självständig examensform. Slutligen följer den muntliga examen, varunder varje examinand förutom besvarandet av ordinära frågor skall avgiva en kort muntlig relation över processakter, som tillställts honom tre dagar förut. Examen i sin helhetställer stora anspråk på de prövades förmåga såväl av faktisk utredning som rättslig tillämpning. Varje examinand erhåller ett förde skriftliga och muntliga proven gemensamt huvudbetyg.
Efter genomgången, godkänd Staatsexamen utnämnes juristen till assessor och är såsom sådan kompetent att erhålla tillfällig eller ordinarie domartjänst.
För att närmare förklara vissa förhållanden inom det preussiska utbildningsväsendet torde några historiska anmärkningar vara på sinplats. De juridiska fakulteterna vid de tyska universiteten sysselsatte sig tidigare nästan uteslutande med romersk rätt, dels i dess klassiska dels i dess i Tyskland recipierade form, "Gemeines Recht".Den romerska rätten kunde likaväl studeras vid vissa utländska universitet, vilket gav upphov till den ännu kvarstående rätten att inräkna vistelse vid dylika universitet i studietiden (f. n. har detta praktisk betydelse endast i förhållande till Österrike och Schweiz). Den i olika tyska stater gällande partikulära rätten, Landesrecht, inhämtades sedermera under den praktiska tjänstgöringen. Dessa omständigheter förklara förberedelsetjänstens långvarighet i förhållande till universitetsstudiet. Referendarinstitutionen grundlades i början av 1700
talet genom åtskilliga förordningar av konung Fredrik Wilhelm I.1I dessa bestämdes, att unga män, som vid universitet förvärvat tillfredsställande teoretiska kunskaper, skulle antagas vid domstolarna för vidare praktisk utbildning och för att förberedas till ordinarie judiciella tjänster. Under första tiden av denna förberedelsetjänst kallades de unga praktikanterna för auskultatorer, under den senare tiden för referendarer. Referendarernas tjänstgöring vid domstolarna var av en ofta ganska självständig art, men det oaktat uppburo de icke någon avlöning. Sistnämnda förhållande förklarar uppkomsten av det ännu erforderliga "Subsistensnachweis". I mitten av 1800-talet infördes i Preussen nya processordningar, varigenom referendarerna tilldelades en blygsammare ställning inom jurisdiktionen än den de dittills ägt. Under sådana omständigheteransågs det av många, — bl. a. sedermera av Bismarck — att tiden för förberedelsetjänsten, vilken år 1849 fastställts till fyra år, vore onödigt lång. Det oaktat bibehölls nämnda tidslängd i den för depreussiska länderna i detta avseende ännu gällande förordningen den 6 maj 1869. Sistnämnda år utsträcktes benämningen referendar att gälla även för de dittills varande auskultatorerna. Innan auskultatorerna antogos såsom sådana inom den judiciella förvaltningen, blevo sedan år 1748 deras teoretiska kunskaper prövade i en examen, som avhölls vid vissa domstolar. Examinatorer voro intill år 1864 endast domstolens egna ledamöter. Då dessa i sin tjänst huvudsakligen tillämpade preussisk Landesrecht och av den vid universiteten bedrivna romerska rätten endast hade en mera summarisk hågkomst, blevo de nämnda examina ganska schematiska. Detta i sin tur gav upphov till det blomstrande repetitorieväsen inom studentvärlden, varom förut talats. Enär den vid universiteten bedrivna jurisprudensen intill sent på 1800-talet endast i ringa omfattning rörde sig om gällande partikulärrätt och alltså icke räckte till för omedelbar användning vid den landsrättsliga jurisdiktionen, ansågo flertalet praktici ävensom den stora allmänheten, att denna jurisprudens var "opraktisk" och av föga allmänt värde. Härigenom uppkom den allmänna opinionen, att repetitorierna vore den riktigaste undervisningsformen, vilken uppfattning ännu delvis kvarlever.
Efter rikets grundande har den tyska juridiska vetenskapen alltmer tagit även de gällande Landesrechte till sitt föremål, och sedan B. G. B. skapat en för hela riket gällande civilrätt, har denna rätt blivit nämnda vetenskaps viktigaste objekt, vadan alltså referendarerna numera före sitt inträde i praktisk tjänst erhålla ingående undervisning i den rätt de skola tillämpa. Med hänsyn härtill har det, i synnerhet från universitetshåll, gjorts gällande, att det nuvarande universitetsstudiet är för kort och borde förlängas på bekostnad av förberedelsetjänsten. I denna och närliggande frågor ha under flera
decennier synnerligen livliga meningsutbyten ägt rum såväl i talsom skrift. Epok görande blev särskilt en år 1887 utkommen, omfattande bok av professor GOLDSCHMIDT "Rechtsstudium und Prüfungsordnung", vari framställdes krav på ett 4-årigt universitetsstudium. Den tjugofemte tyska juristdagen uttalade sig enhälligt för 3½ års dylikt studium.1 Från motsatta sidan anfördes, att en ökning av den obligatoriska studietiden blott skulle medföra en ökning av antalet "verbummelte" akademiska terminer utan förbättrat studieresultat. Om förlängning infördes, borde man därför förbinda densamma med en "Zwischenexamen", d. v. s. en examen avsedd att avläggas i mitten av studietiden och att kontrollera en riktig användning av föregående studieterminer. Den skulle enligt de flesta förslagen ha till föremål huvudsakligen romersk och annan historisk rätt. Zwischenexamen erhöll emellertid en mängd motståndare, vilka ansågo, att den skulle hämma "die Freizügigkeit" och lärofriheten vid universiteten, och framhöllo, att den romerska rätten för att verka befruktande på det privaträttsliga studiet icke på ett tidigt studiestadium finge separeras från detta studium. 2 1902 framlade preussiska regeringen ett förslag till ökning av studietiden och minskning av referendartiden till vardera 3 ½ år jämte en på särskilt sätt anordnad kontroll av studietidens riktiga användning.3 Dessa anordningar uppväckte emellertid allmänt motstånd, varefter hela förslaget begrovs.4 Diskussionen på området har sedermera delvis inletts på andra banor, varom mera nedan.
I Bayern avviker den juridiska utbildningsgången i åtskilligt från den i Preussen tillämpade. Universitetsstudiet varar i fyra år och förberedelsetjänsten i tre. I början av studietiden skola även filosofiska föreläsningar åhöras. Efter tre terminer, varav tvenne skola hava ägnats åt juridiken, avlägges en år 1899 införd Zwischenexameni romersk och annan historisk rätt samt privaträttens grunddrag.5 Förberedelsetjänsten skall under ett år fullgöras hos administrativ myndighet. Staatsexamen är dels skriftlig dels muntlig och anses svår. Såväl förberedelsetjänsten som Staatsexamen är gemensam för sökande till jurisdiktionen och förvaltningen. 6 Den skriftliga examen innehåller till följd härav en juridisk och en statsvetenskaplig del. Inom vardera delen skola nio skriftliga prov avläggas, vilka alla avse
uppgifter av konkret natur. En högre karriär inom jurisdiktion eller förvaltning är beroende på huruvida ett på visst sätt kvalificerat betyg i den skriftliga examen uppnåtts1, ett system som sålunda påminner om dansk-norska förhållanden. De österrikiska utbildningsförhållandena överensstämma i många avseenden med de bayerska.2
Under senare tid ha inom Tyskland tvenne särskilda frågor rörande den juridiska utbildningen varit föremål för en synnerligen livlig diskussion. Mycket livliga meningsutbyten ha sålunda ägt rum rörande frågan, huruvida man för att åstadkomma ökad praktiskhet inom undervisningen i viss mån borde ändra tidsföljden mellan teoretiskt studium och praktisk tjänstgöring. Till denna fråga skall förf. längre ner återkomma. Den andra frågan gäller de sedan lång tid tillbaka i Tyskland höjda klagomålen över jurisdiktionens och domarnes"Weltfremdheit".3 Under senare tid har man med anledning härav allt starkare börjat påyrka, att de unga juristerna skulle bibringas en ökad sakkännedom om näringslivet och andra områden av livet, vilka bli föremål för rättsligt bedömande.4 En på senare tid bildad förening "Recht und Wirtschaft" verkar energiskt för syften av sådan art. Rörande måttet och sättet för en dylik "reel" utbildning ha i den offentliga diskussionen en mångfald olika meningar gjort sig gällande.5 Ganska allmänt har fordrats större utrymme inom den teoretiska undervisningen för ämnet nationalekonomi, och vissa författare ha även förordat, att ämnet privatekonomi skulle upptagas på studieplanen.6 Allmänt har även fordrats, att vid rättsundervisningen själva rätten icke skulle framställas enbart logiskt-dialektiskt utan även funktionellt, d. v. s. även med framhävande av sambandet mellan rättsregeln och de av regeln reglerade sakförhållandena.7
Somliga författare ha fordrat, att tillfälle till konkreta besiktningar av industriella och andra affärsföretag skulle beredas de unga juristerna.1 Vidare har mycken diskussion förts angående lämpligheten och möjligheten för unga jurister att själva tjänstgöra inom affärsföretag, s. k. "Erwerbsdienst". 2 Önskningar ha även allmänt framställts om en viss tids obligatorisk tjänstgöring såsom advokat eller å rättshjälpsbyrå. Professor GERLAND fordrar en obligatorisk ettårig dylik tjänst efter avlagd Staatsexamen såsom villkor för erhållande av domarbefattning och åberopar därvid det faktum, att i Frankrike och åtskilliga andra länder domarne i allmänhet tagas ur advokaternas krets. 3 Såsom syftemål för en dylik "realbildning" framhålles — olika av olika författare — juristernas förvärvande av förståelse dels för kommersiella och andra ekonomiska företeelser (HENSHEIMER), dels ock för de näringsidkande klassernas allmänna tänke- och betraktelsesätt (BÖRNGEN). Anhängarna av den obligatoriska advokattjänstgöringen framhålla såsom särskilt önskvärt, att juristen, innan han som domare tillämpar lagen, som advokat och part har lärt känna lagens verkningssätt.
Ovannämnda strävanden och tendenser ha lett till vidtagande av vissa positiva åtgärder. I den preussiska Prüfungsordnung (§ 47) har sålunda intagits en bestämmelse, att referendarerna under förberedelsetjänsten skola beredas tillfälle till besiktning av affärs- och industriellaföretag, varvid förberedande föredrag böra hållas av därtill skickade personer. I Berlin och andra större städer ha på privat initiativanordnats ständiga rätts-, stats- och näringsvetenskapliga s. k. "Fortbildungskurse", avsedda särskilt för jurister.4 De efter avlagd Staatsexamen utnämnda assessorerna ha i Preussen genom en förordning 1912 beretts tillfälle att utan avdrag å tjänsteålder erhålla ett års tjänstledighet för att ägna sig åt vissa i förordningen uppräknade sysselsättningar. Bland dessa märkas sysselsättning hos advokat eller vid rättshjälpsbyrå samt arbete inom affärsrörelse eller näring,"Erwerbsdienst". Ifrågavarande tid kan ock användas till juridiskt eller annat studium, "Nachstudium", vilket kan ske dels vid universitetet dels genom deltagande i de ovannämnda Fortbildungskurse.5
II.
Efter ovanstående redogörelse för våra grannländers skilda utbildningssystem torde en kortfattad jämförande framställning av vissa särskilda institutioner och frågor på området vara på sin plats.
Om man därvid först vänder sig till frågan om universitetsstudiets
längd, framgår av vad förut anförts följande. I Finland är den normala studietiden cirka 4 och 6 ½ år för resp. rätts- och jur. utr.kandidatexamen, inklusive filosofiska prov och tingsföljning. I Danmark beräknas studietiden enligt studiehandboken till cirka 5 ½ år, inklusive Filosofikum, i Norge till 4 à 4 ½ år. I Tyskland varierar det lagfästa studieminimum för den första examen från 3 år i Preussen till 4 år i Bayern. Den faktiska genomsnittliga studietiden ställer sig givetvis något, dock icke avsevärt högre än respektive minima. Ett visst mått av teoretiska självstudier äger i Tyskland dessutom rum under förberedelsetjänsten. Hos oss beräknas som bekant studietiden enligt studieplanen till 4 ½ år.
Beträffande den akademiska studieplanen äro tvenne moment av beskaffenhet att i detta sammanhang böra beröras. Den ena frågan avser ordningsföljden inom studierna mellan historisk, särskilt romersk, rätt och gällande privaträtt. Inom Sverige, Danmark och Bayern fullbordas jämlikt vederbörande studieförfattningar studiet av den romerska och övriga historiska rätten fullständigt, innan något avsevärdare studium av gällande privaträtt påbörjas. I Preussen äger i enlighet med universitetens studieplaner det huvudsakliga rättshistoriska studiet regelmässigt rum före det huvudsakliga privaträttsliga studiet; den slutliga för examen nödiga repetitionen omfattar dock givetvis ånyo båda ämnesgrupperna. Enahanda är förhållandet i Norge. I Finland anbefaller studiehandboken (s. 3) det förfarandet, att 1734 års lag jämte senare författningar studeras under studietidens företingsföljningen fallande skede, medan såväl det mera ingående privaträttsliga som ock det romersk-rättsliga studiet förlägges till det senare studieskedet. Ett flertal tyska författare göra gällande, att studenterna först på ett senare studieskede äga förutsättningar att i önskvärd mån kunna tillgodogöra sig den romerska rätten, och förorda därför denna rätts förläggande till ett sådant skede.1
Ett annat moment av intresse är frågan om ordningsföljden inom studiesystemet mellan de statsvetenskapliga ämnena — stats- och förvaltningsrätt, nationalekonomi och finansvetenskap — och de rent juridiska ämnena. (Frågan om de statsvetenskapliga studiernas omfång hör närmast hemma inom en framställning av den administrativa utbildningen och lämnas därför här å sido.) De statsvetenskapliga ämnena studeras jämlikt vederbörande studie- och föreläsningsplaner i stort sett efter de juridiska i alla våra förut omnämnda grannländer. Hos oss är som bekant ett motsatt förhållande rådande. För sistnämnda tillvägagångssätt har anförts, att de statsvetenskapliga ämnena vore lättare och intressantare än de rent juridiska och därför mera ägnade för nybörjare.2 Den övervägande åsikten torde dock vara den, att den offentliga rätten i så många stycken fotar sig på den privata, att den måste studeras efterdenna.
Professor ENNECCERUS anför i D. J. Z. 1911 s. 51: »Das öffentliche Recht magweniger verwickelt und insofern leichter sein als das Privatrecht; aber es istauch vielfach ungewisser und weniger entwickelt, insofern wieder schwieriger.Übrigens ist für die Anordnung des Studiums die geringere Schwierigkeit nichtentscheidend. Voranzustellen sind vielmehr die Grundlagen, auf denen sichandere Disciplinen mehr oder weniger aufbauen. Diese Grundlagen aber enthält das römische und bürgerliche Recht, das zugleich als die beste Schule desjuristischen Denkens anerkant ist. Das öffentliche Recht in Studium voranstellen, hiesse das Pferd am Schwanze aufzäumen».1
I samtliga här omtalade länder meddelas, bortsett från en obetydlig propedeutisk kurs eller Einführung, den akademiska undervisningen inom varje särskilt examensämne i ett sammanhang på ett uttömmande sätt. Mot denna anordning ha såväl i vårt land som i Tyskland åtskilliga invändningar rests. Man har i sådant hänseende anfört, att en undervisning, som beträffande ett visst ämne ingår på speciellare detaljer, endast kan bli fruktbar, om den kan stödja sig på en avsevärdare kännedom hos lärjungarna om hela det övriga rättssystemet. Juridiska fakulteten i Uppsala föreslog i en till Konungen ställd skrivelse år 1891, att den kvalificerade juridiska ämbetsexamen skulle föregås av en lägre juridisk examen, omfattande en ungefärlig studietid av ett år. Förslaget, slutjusterat år 1894, vann i sina väsentligaste delar anslutning från juridiska fakultetens i Lundsida, men föranledde, sedan detsamma avstyrkts av vissa år 1895 utav chefen för ecklesiastikdepartementet särskilt tillkallade sakkunnige, icke till någon omedelbar åtgärd.2 Enligt anföranden i fakulteten av professorerna TRYGGER och HAGSTRÖMER år 1889 borde ifrågavarande lägre examen "innefatta en översikt av det positiva rättssystemets viktigaste delar och därför riktas huvudsakligen på rättsvetenskapens centrala partier". Enligt det ovannämnda fakultetsförslaget skulle däremot i sagda examen "huvudsakligen ådagaläggas noggrann kännedom om den gällande lagtexten i civilrätt, straffrätt och processrätt", varjämte i examen jämväl skulle ingå den positivarättens övriga delar i ett på visst sätt bestämt omfång. En grundtanke i nu nämnda förslag har i viss begränsad mån blivit förverkligad genom den propedeutiska kurs, som införts medelst nu gällande examensstadga. 3
I Tyskland har, såsom antytts, nu berörda fråga varit föremål för livlig debatt. I ett ur flera synpunkter märkligt föredrag i Bonn år 1909 föreslog professor ZITELMANN i anslutning till nämnda tankegång, att den akademiska studietiden skulle delas i tvenne ungefär lika långa perioder, och att under båda perioderna undervisning och studium skulle ske i samtliga eller de flesta examensämnena. Under den första perioden eller understadiet, som skulle avslutas med en propedeutisk examen, skulle undervisningen vara mer elementär, under den andra perioden eller överstadiet mer ingående.4 Detta
ZITELMANNS uppslag har på många håll tillvunnit sig livligt bifall och bl. a. förordats av andra preussiska "Richtertag" 1910.1 Vissa grundtankar däri torde ha hämtats från Frankrike. I detta land fördelas studiet av de större ämnena på hela eller större delen av studietiden, och i slutet av varje studieår avhålles examen i samtliga under året genomgångna ämneskurser.
De till det akademiska studiet hörande examensämnena prövas i de olika länderna i olika inbördes sammanhang. Man kan här vidlag urskilja fyra olika tillämpade system. 1) Samtliga examensämnen prövas i Preussen och Norge samtidigt i en examen rigorosum. Ehuru under studietiden vissa ämnesgrupper naturligtvis i successiv följd bli föremål för studenternas huvudsakliga uppmärksamhet, måste dock alla ämnen hållas presenta i medvetandet för examen och därför i slutet av studietiden samtliga bli föremål för ett i viss mån parallellt repetitionsstudium. 2) Vissa examensämnen studeras för sig och slutprövas samtidigt i en efter vissa terminer infallande examen, varefter samma sak äger rum med övriga ämnen. Inom vardera examensgruppen sker studiet av de dithörande ämnena i viss mån parallellt. Detta system tillämpas i Danmark och Bayern, där den första examen i främsta rummet omfattar romersk och historisk rätt. 3) Varje examensämne slutprövas i en enbart åt detsamma ägnad tentamen. Enligt den i Sverige tillämpade metoden äro tentamina någorlunda likformigt fördelade över hela studietiden, vilket medför, att varje ämne oftast studeras för sig och slutprövas, innan arbetet med nästa ämne påbörjas. 4) I Finland äger särskild tentamen i varje ämne rum, men samtliga tentamina sammanföras till ett visst slutskede av studietiden. Detta system medför ett i viss utsträckning parallellt studium av de olika ämnena. 5) Slutligen må framhållas de ovan omförmälda förslagen avseende ett övre och ett undre studiestadium. Enligt det system, som där kommit till uttryck, skulle alla eller de flesta ämnen studeras och prövas i två omgångar.
Vid en jämförelse mellan dessa olika system får man anteckna såsom en fördel hos det första systemet, att det tillåter ett fullkomligt organiskt studium av rätten, i det att de olika ämnena här fritt få befrukta och befrämja varandra. Såsom nackdel torde däremot få räknas, att den med detta system följande examen rigorosum lätt kan skapa överansträngning hos studenterna, särskilt då examen
är av större omfattning än fallet är i Preussen. Vidare torde examen rigorosum ha en inneboende tendens att framalstra studielättja i början av studietiden samt att uppamma ett privatlärarväsen. Det andra systemet vidlådes i mindre mån av dessa nackdelar. Men då privaträttsliga och rättshistoriska, särskilt romerskrättsliga, studier torde för varandra vara synnerligen befruktande, uppnås med detta system, sådant det tillämpas i Danmark och Bayern, icke ett så organiskt studium. Det fjärde — finska — systemet nedbringar faran för överansträngning och torde i övrigt äga det första systemets fördelar och olägenheter. Vid det tredje, svenska systemet, bliva anledningarna till studielättja i början och överansträngning motslutet av studietiden i hög grad förminskade. Å andra sidan, och åtminstone med den gestaltning systemet f. n. hos oss äger, plockas därigenom studiet i betydlig grad sönder och försvåras ett i högre grad organiskt tillägnande. Det ovan omnämnda femte systemet torde befrämja ett på samma gång organiskt och ordnat studium, men torde tillika medföra om ändringar inom undervisningen, vilkas verkningar äro svåra att fullt överblicka.
Av den speciella redogörelsen för de enskilda länderna framgår, att skriftliga prov förekomma såsom beståndsdel av den på universitetsstudiet följande slutexamen i Danmark, Norge och Tyskland. I Sverige förekomma såsom regel icke skriftliga tentamensprov; dock förekomma enligt vederbörande studieplaner skriftliga prov i Lund i processrätt samt i Stockholm i encyklopedi och civilrätt, det sistnämnda provet omfattande en praktisk uppgift. I Finland äro tentamina enbart muntliga utom i processrätt, där en skrivning tillkommer, men före alla de speciella tentamina förekommer ett skrivprov elleren avhandling. Den skriftliga examen försiggår i regel under övervakning, s. k. klausur. Undantag härifrån utgör det preussiska hemarbetet att fullbordas på 6 veckor. De skriftliga examensuppgifterna kunna antingen avse ett visst teoretiskt juridiskt ämne eller spörsmål eller ock bestå i lösning och diskussion av ett konkret rättsfall, konstruerat på olika vis.1 I Norge givas tio teoretiska uppgifter mot en praktisk. I Danmark givas teoretiska och konkreta uppgifter vardera till ett antal av två. I Preussen torde vidklausurskrivningarna de privat-, straff- och processrättsliga uppgifterna nästan alltid vara av konkret art, de offentligrättsliga, när sådana förekomma, övervägande av teoretisk natur. 2 Vid de preussiskaklausurarbetena tillställas studenterna vederbörliga lagtexter. I Norge samt i Danmark vid den "lilla" konkreta skrivningen få examinanderna medhava sina lagsamlingar, medan de vid den danska "stora" konkreta skrivningen jämväl få begagna sig av läroböcker och efter fakultetens omprövning även av annan litteratur. Vid det preussiskahemarbetet är det meningen, att studenten skall genomstudera
och bearbeta den litteratur, som har avseende å den förelagda uppgiften och därmed visa sin förmåga att med i vanliga livet förekommande litterära hjälpmedel utreda ett visst problem. Där skriftlig prövning förekommer, torde denna i allmänhet vara avgörande för examens utgång. Genom sådana skriftliga prov, i vilka konkretauppgifter ställas, torde ock på ett bättre sätt än genom andra examensformer utrönas, huruvida examinanden behärskar och kan nyttiggöra det väsentliga hos studiematerialet.1 Det må anmärkas, att skriftlig examen i viss mån hör tillsammans med rigoröst examenssystem.
Det juridiska universitetsstudiet består som bekant väsentligen i åhörande av föreläsningar och inhämtande av litteratur, alltså i en för studenternas vidkommande abstrakt receptiv verksamhet. Särskilt i Tyskland ha starka strävanden gjort sig gällande att jämte dessa receptiva moment i studiet införa moment av aktiv och konkret observativ natur. Särskilt intresse i detta hänseende erbjuda de idetta land allmänt praktiserade, för studenterna obligatoriska "Übungen". Även hos oss avhållas dylika praktiska övningar, vanligen kallade seminarier. Deltagandet däri är emellertid enligt författningar och studieplaner icke obligatoriskt utom i Stockholm och Lund iämnet processrätt.
Av de tyska Ubungen kunna urskiljas tre olika slag, som gå under namnen seminarier, exegeser och praktika.2 De tyska seminarierna, under vilka uppgifter av teoretiskt vetenskaplig natur behandlas, torde i allmänhet vara avsedda endast för en elit av studerande. Vid de exegetiska övningarna utläggas romerska lagtexter, och somliga författare förorda denna övningsforms tillämpning även å modern gällande rätt.3 Vid de allmännast bedrivna övningarna, praktika, övas rättsfall, d. v. s. rättslig bedömning av vissa konkret bestämda sakförhållanden. I övningsändamål behandlade "rättsfall" kunna vara antingen konstruerade, "tänkta", fall eller ock i verkligheten inträffade fall, i vilken händelse övningsexemplen oftast i koncentrerad form tagas ur någon prejudikatsamling. Somliga tyska författare anse emellertid, att övningarna göra mest nytta, om fallen föreläggas de studerande i sin minst bearbetade protokoll- eller aktform. Under kritik av att rättsfallen ofta utgöras av "juridiska gåtor eller artificiella svåra rättsfrågor", har tillika förordats, att vid övningarna företrädesvis skulle behandlas i rättslivet ofta förekommande spörsmål.4 Enär det stora antalet "Übungen" taga de tyska universitetslärarnas tid och krafter starkt i anspråk, har man förekriget planerat ett tillsättande i större skala av assistenter med uppgift att vid denna undervisningsform biträda de ordinarie lärarna.
Även andra akademiska inrättningar till befrämjande av ökad praktiskhet vid studiet ha blivit föreslagna eller införda. I Wien, måhända även på andra ställen, har sålunda upprättats ett "Institutfür Rechtsanwendung", innehållande en större samling urkunder och juridiska aktstycken, vilka till innehåll och yttre form utgöra trogna kopior av i rättslivet förekommande dylika handlingar, varjämte institutet även inhyser avskrivna fastighetsböcker, rättegångsprotokoll m. m. Dessa akter och handlingar äro avsedda att användas som åskådningsmaterial vid undervisning och studium.1 Vid de svenska juridiska fakulteterna gives enligt examensstadgan § 2 en "praktisk kurs, avsedd att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt åskådningsmaterial". På grund av de förhållanden, varunder denna kurs måste arbeta, har densamma enligt allmän uppfattning dock icke erhållit den betydelse för studierna, som torde hava avsetts vid dess inrättande. Förf. till dessa rader har framställt ett längre gående förslag till höjande av praktiskheten under studierna och i sådant syfte föreslagit upprättandet av juridiska laboratorier, vilkas aktmaterial av studenterna skulle användas dels såsom objekt vid deras övningar att själva expediera handlingar dels ock såsom ledmönster vid deras egenhändiga uppsättande av protokoll etc.2
Härefter några ord rörande den intressanta frågan om praktikens och det teoretiska studiets inbördes ordningsföljd. Enligt den hittills överallt tillämpade metoden förlägges den teoretiska undervisningen i sin helhet och utan avbrott för någon praktik till utbildningens första del, varefter hela den nödiga praktiken följer. Undantag härifrån utgör dock den finska tingsföljningen, vilken institution förutsätter, att de större studieämnena samtliga förut blivit genomgångna i sina viktigare delar. Mot ovannämnda allmänt tillämpade metod har i den tyska litteraturen riktats vägande anmärkningar. Det har anförts, att fruktbärande teoretiska studier, måste förutsätta ett solittgrepp på vissa juridiska element och grundläggande institut, och att sådant endast kunde vinnas av den, som genom praktik förvärvat sig ett visst mått av eget observations- och erfarenhetsmaterial. Enär de studerande saknade dylika element, bleve med rådande förhållanden studiearbetet tämligen ofruktbart och i förhållande till det vunna resultatet alltför tidsödande och betungande.
ZITELMANN uttrycker saken sålunda (D. J. Z. 1909 s. 508): »Die theoretischen Sätze, die der junge Student zu hören bekommt, sind abstrakt, und man kannwohl sagen, es gibt keine angewandte Wissenschaft, die sich auf einer solchen Abstraktionshöhe bewegt und bewegen muss, wie die Jurisprudenz. Dieseabstrakten Sätze sind an sich leblos, ganz schemenhaft. Leben bekommensie erst in der immer wechselnden Anwendung auf die unendlich mannigfaltige Wirklichkeit. Da aber der Studierende diese Wirklichkeit nicht kennt, kann ihn der Satz, seinen Grunden und seinem Wirkungsbereich nach, nichtvoll verständlich werden, und so erscheint er ihm als bloss trockener Gedächt-
nisstoff. Wohl wird ein geschickter Rechtslehrer bestrebt sein durch Anführungvon Fällen den abstrakten Satz zu beleben, aber diese Fälle sind doch ebenselbst nur abstrakt, nichts was die Studierenden wirklich vor sich erleben,darum fehlt ihnen die volle Anschaulichkeit und die zugleich überzeugendeund einfeuernde Kraft der Wirklichkeit. Nur die Praxis selbst hat diese . . .Es ist wohl nicht zu hart, wenn man sagt, dass auch die Fleissigen bei demheutigen Studien-Betriebe einen guten Teil ihrer Zeit einfach verlieren.»1 —
Det har ock gjorts gällande, att nu nämnda förhållanden måste klavbinda den juridiska undervisningen och därmed menligt inverka på den juridiska vetenskapen själv.2 Slutligen har anförts, att ett långvarigt, på praktik blottat och därför mindre fruktbärande teoretiskt studium skulle hos de flesta unga jurister döda eller försvaga benägenheten att sedermera under det praktiska livet befatta sig medvetenskaplig juridik.3
Till avhjälpande av dessa mindre fördelaktiga förhållanden har den tyska litteraturen framförts ett antal förslag, alla avseende en närmare anknytning mellan teoretiskt studium och praktisk tjänstgöring. Vissa författare ha i sådant syfte föreslagit en "Vorpraxis", som av de blivande juristerna skulle fullgöras hos domstol omedelbart efter studentexamen och före varje universitetsstudium. Landgerichtspresident KITZ har förordat ett halvt à ett års dylik "Vorpraxis", varunder den juridiska ungdomen skulle åhöra rättegångssessioner och i övrigt efter förmåga taga del av domstolsarbetet, särskilt ansöknings- och fastighetsboksväsendet.4 I motsats till denna rent observativa sysselsättning har Oberlandesgerichtspresident HAMM tillstyrkt en förpraktik, var under studenterna skulle tjänstgöra vid domstolens "Gerichtsschreiberei", alltså fullgöra en subaltern tjänst
av aktiv natur.1 Emot Vorpraxis har emellertid en övervägande opinion uttalat sig, varvid särskilt framhållits, att en viss teoretisk fackkunskap erfordras för förståendet av juridiska förfaranden.2 Vid en förpraktik av rent observativ natur måste ock enligt de flestas åsikt studenternas intresse snart slappna och därmed deras förmåga att tillgodogöra sig tjänsten.3
Medan sålunda stora olägenheter visat sig vara förenade med varje slag av förpraktik, har frågan om en under studietiden infallande praktik vid flera tillfällen tillvunnit sig ett starkt intresse. Den finska tingsföljningen utgör ju en sådan "mellanpraktik" under kortare tid. År 1873 hemställde professorerna LANDTMANSON och NORDLING i juridiska fakulteten i Uppsala, att alla juris studerande, sedan de först i en lägre kurs förvärvat grundläggande juridiska kunskaper, därefter skulle genom en viss tids kortare tjänstgöring hos underdomare "iakttaga rättens tillämpning i livet och göra rättsvetenskapens föremål för sig mera levande". I Uppsala fakultetsförut (s. 17) omnämnda skrivelse år 1891 förklarade fakulteten under framhållande av gagnet med en dylik praktisk kurs, att då möjlighet att genomgå en sådan kurs måhända icke alltid skulle kunna beredas de studerande, densamma icke borde göras obligatorisk.4 1903 årskommitté betänkande anslöt sig till fakultetens nu nämnda synpunkter.5 Vår nu gällande examensstadga inbjuder som bekant till en fyramånaders tjänstgöring vid underrätt eller hos advokat. En dylik tjänstgöring kommer dock mera sällan till utförande; och torde ett allmännare bruk i sådan riktning under nuvarande förhållanden stöta på avsevärda svårigheter. 6
I Tyskland har frågan om s. k. Zwischenpraxis varit föremål förden livligaste diskussion. Frågan väcktes till liv år 1886 (genom förslag av DERNBURG) men blev först aktuell genom uttalanden av professor ZITELMANN. Dessa framfördes i samma föredrag och publikationer, vari han föreslog det akademiska studiets uppdelning i ett under- och ett överstadium av vartdera halvtannat års längd. I dessa uttalanden förordade han nämligen tillika, att en "Zwischenpraxis" om två år skulle inskjutas mellan det första och andra studiestadiet. Under denna praxis skulle enligt förslagsställaren de unga juristerna såsom underordnade referendarer utföra självständigt arbete av varjehanda slag. Detta förslaghar vunnit åtskilliga anhängare men erhållit ändå fler motståndare.7
Den vägande invändningen har allmänt gjorts, att de unga praktikanterna icke efter en så kort tids studier, som av ZITELMANN föreslagits, skulle äga sådana kunskaper, att de kunde anförtros självständiga uppgifter av någon betydenhet, och att de förty icke skulle erhålla en mot praktikens längd svarande behållning. Andra preussiska "Richtertag", som anslöt sig till det Zitelmannska projektet om studiets delning i stadier, ställde sig avvisande mot den därjämte föreslagna Zwischenpraxis. Med anledning av opinionsstriden i ämnet ägde år 1910 en konferens rum i preussiska justitieministeriet, vari deltogo universitetslärare och praktiska jurister. Konferensen beslöt sig för ett uttalande av innehåll, att den omdebatterade Zwischenpraxis trots avsevärda förtjänster vore omöjlig att omsätta i verkligheten.1
Den utomstående, som vill bilda sig en mening om institutet mellanpraktik, bör vid betraktande av den tyska diskussionen i ämnet beakta följande. De vägande anmärkningar, som i Tyskland rests mot Zwischenpraxis, ha framför allt riktats mot den korta tid, som enligt ZITELMANNS förslag tillmätts den första studieperioden. Om man hos oss eller i annat land med längre sammanlagd akademisk studietid än den treåriga preussiska proponerade en mellanpraktik, infallande efter exempelvis tre års studier, skulle mot en dylik anordning anmärkningar av nyssnämnda art endast i mindre mån kunna göras gällande, men densamma erbjuda många av de fördelar, som allmänt erkänts tillkomma ZITELMANNS Zwischenpraxis.
Utom nu nämnda arter av praktik har även på några håll föreslagits en "Nebenpraxis", löpande samtidigt med universitetsstudiet, vilket icke därigenom skulle avbrytas, och varunder studenterna skulle sysselsättas vid på orten varande domstolar under sakkunnigledning.2 Häremot anses tala, utom svårigheten att anskaffa denna ledning och i övrigt organisera saken, jämväl den omständigheten, att universitetsundervisningen och praktiken icke utvecklas parallellt. En art av bipraktik innefattas i ett förslag av professor FROMHOLD att låta studenterna under studietiden arbeta vid offentliga rättshjälpskontor.3 I Danmark har denna tanke omsatts i verklighet genom"Studentersamfundets Retshjelp for Ubemidlede", som arbetat i 30 år och nått en betydande utveckling. De ansvariga rådgivarna inom denna institution äro givetvis äldre jurister, men såsom assistenter arbeta därjämte vid Retshjelpen studenter, under året 1914—15 uppgående till ett antal av 51.4