HEINRICH FREUND. Das Zivilrecht Sowjet-Russlands. Mannheim 1924. J. Bensheimer. 342 s.
    Då den gamla ryska samhällsbyggnaden genom revolutionen i november 1917 störtade samman, förintades även Rysslands dittills gällande privaträtt. Den enskilda äganderätten och arvsrätten avskaffades, och i stort sett lämnades hela den materiella rätten oreglerad. Det genom kriget och det kommunistiska experimentet framkallade ekonomiska nödläget tvingade emellertid som bekant sovjetregeringen att slå in på en ny kurs. Denna, som kan sägas taga sin början i mars 1921, betecknas såsom den "nya ekonomiska politiken" och avsåg att åstadkomma en förbättring i de förtvivlade finansiella förhållandena. Kommunismen efterträddes av ett i vissmån kapitalistiskt system, den s. k. statskapitalismen, varigenom mani ekonomiskt avseende sökte åstadkomma en förening av den kommunistiska periodens principer och den västerländska kapitalismen. I korthet kan sovjets statskapitalism kännetecknas sålunda, att staten är ägare av de väsentligaste produktionsmedlen, men att dels de särskilda statsföretagen drivas av enskilda för statens räkning och förvaltas efter samma principer som privata företag, dels den enskilde jämväl i övrigt inom snävt dragna gränser lämnats möjlighet till ekonomisk verksamhet. Som en given följd av den nya politiken

uppkom behov av att genom lag reglera de olika förhållanden, som därigenom lämnats mer eller mindre fritt spelrum. I maj 1922 utfärdade också sovjetregeringen, såsom ett program, ett dekret angående de privata rättigheterna i förmögenhetsrättsligt avseende, och presidiet för allryska centrala exekutivkommittén samt folkkommissariernas råd erhöllo i uppgift att i enlighet med nämnda program framlägga förslag till civillagbok för sovjetrepubliken. Redan den 1 januari 1923, alltså efter sex månader, trädde den nya lagboken i kraft.
    Författaren till det arbete, som är föremål för denna anmälan, Rechtsanwalt Dr. HEINRICH FREUND har till tyska språketöversatt den nya ryska lagboken och tillika de övriga lagar, somreglera den nu gällande ryska privaträtten. En sådan sammanställning av sovjetrepublikens civillagstiftning är uppenbarligen för andra länders jurister i flera hänseenden av stort intresse. Oavsett de hinder språket lägger i vägen, har det hittills varit förenat med stora svårigheter att bilda sig en uppfattning om vad av de revolutionära lagstiftningsprodukterna varit gällande rätt. FREUND har emellertid sovrat materialet och på vederbörlig plats i civillagboken infogat på andra tider utfärdade dekret, som ännu äro gällande, och därmed vunnit en överskådlig och redig framställning. Studiet av lagtexten har dessutom av förf. underlättats genom talrika kommentarer. Inledningsvis lämnas en översikt över revolutionslagstiftningen och en kort framställning, som förutom civilrätten även omfattar domstolsorganisationen och civilprocessen. Det sistnämnda är av så mycket större intresse som någon översättning av processlagarna naturligen ej medtagits i det föreliggande arbetet. Ett sakregister underlättar arbetets begagnande.
    Såsom FREUND anmärker, utgör den nya lagstiftningen på civilrättens område — i likhet med den nya ekonomiska politiken — en kompromiss mellan den kommunistiska epokens idéer och den västerländska kapitalismen. På många ställen i lagverket framträder tydligt kampen mellan de båda principerna. Framhållas bör emellertid att den nya civillagen i fråga om uppställning, lagteknik och uttryckssätt i stort ansluter sig till de kontinentala europeiska lagverken. Revolutionens lagstiftare torde hava vetat draga nytta av särskilt de schweiziska och tyska civillagarna, och ett under den tsaristiska regimen i Ryssland utarbetat förslag till civillag har även kunnat användas.
    Med ledning av FREUNDS arbete skola den nya ryska civillagstiftningens konturer här i korthet uppdragas. Att vissa rättsregler därvid något närmare beröras, beror ej på att icke även andra kunna innehålla mycket av intresse. Då anm. ej halt tillfälle att ägna arbetet i dess helhet något mera ingående studium, har helt naturligt det gjorda urvalet blivit i viss mån subjektivt färgat. I främsta rummet har anm. emellertid sökt medtaga sådana bestämmelser, som äro särskilt karaktäristiska för den nya ekonomiska politikens civila kodex.

    Den nya civillagen innehåller blott 435 paragrafer. Den bestårav fyra delar: allmän del, sakrätt, obligationsrätt och arvsrätt.Familjerätten regleras däremot ej i den nya lagen. Härvidlag gälla fortfarande de under den kommunistiska tiden tillkomna lagarna av 1918 om äktenskap och förmynderskap. I fråga om äktenskapslagstiftningen hänvisas till en artikel i Sv. J. T. 1923 s. 73.
    Civillagens allmänna del upptager först vissa principiella stadganden samt behandlar därefter frågorna om rättssubjekten, rättsobjekten, rättshandlingar och preskription. I 1 § möter ett stadgande av utomordentlig räckvidd. Paragrafen lyder: "De borgerliga rättigheterna åtnjuta lagens skydd med undantag för de fall, i vilka de utövas på ett sätt, som strider mot deras sociala och ekonomiska ändamål." Här uppställes alltså ett slags "chikanförbud" (denna beteckning hava lagstiftarna använt såsom rubrik till bestämmelsen ifråga), vars tillämpning helt överlämnas åt domarens fria beprövande. Tydligt är, att ett dylikt stadgande öppnar möjlighet för en praxis, som kan medföra den största rättsosäkerhet och rent av göra lagens stadganden i övrigt illusoriska. Stadgandet synes vara en reminiscens från ett den kommunistiska regimens dekret av år 1917, enligt vilket de folkdomstolar, som då inrättades, hade att använda tsar- och Kerenskiregeringarnas lagar blott i den mån dessa ej upphävts genom revolutionen och ej stredo mot det revolutionära rättsmedvetandet. Enligt 2 § skola alla tvister avgöras i rättegångsväg. Avsägelse av rätten att anlita domstol saknar rättslig giltighet. I avdelningen om rättssubjekten fastställes myndighetsåldern till 18 år. Omyndig kan den förklaras, som i följd av sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej är i stånd att på ett förnuftigt sätt sköta sina angelägenheter eller som genom slöseri förstör den under hans förfogande stående förmögenheten.
    I fråga om rättsobjekten märkes, att ett stort antal saker förklaras vara res extra commercium. All jord är sålunda statsegendom. Att besitta jord är ej tillåtet annat än i form av nyttjande. I anslutning härtill förklaras skillnaden mellan fast och lös egendomvara avskaffad. Jorden kan ej överlåtas, pantsättas eller enskilda emellan upplåtas med nyttjanderätt. Den enda formen för enskild besittningsrätt till jord är, i städerna, den s. k. byggnadsrätten (jfrnedan). Beträffande jord å landet gäller emellertid — frånsett genom koncession upplåten jord — att den får nyttjas av dels den, som faktiskt brukar densamma utan hjälp av lönarbetare, dels den somav staten tilldelats jord för brukande. För dylik nyttjanderätt, som ej behandlas som en sakrätt utan är av offentligrättslig natur, erlägges ingen ersättning, och den är ej begränsad i tiden. Denna nyttjanderätt står tydligen äganderätten mycket nära, i det att staten har blott en nuda proprietas. De nationaliserade och municipaliserade företagen äro undantagna privat samfärdsel men kunna utarrenderas.
    Avdelningen om rättshandlingar upptager allmänna regler om dessas form och ogiltighet, om fullmakt och villkor. Särskilt kan an-

märkas, att en rättshandling är ogiltig, om den företagits i lagstridigt syfte eller för att kringgå lagen eller i uppenbart syfte att skada staten. Den allmänna anspråkspreskriptionen är tre år. Rätten har att ex officio taga hänsyn till inträffad preskription.
    Sakrätten upptager i den nya lagboken blott ett ringa utrymme (§§ 52 — 105). Detta beror naturligen till huvudsaklig del på att den fasta egendomen — jorden, skogarna, vattendragen — är statsegendom. Sakrätten omfattar därför blott lös egendom, vartill även räknas byggnader. Sakrätten indelas i äganderätt, "byggnadsrätt" och panträtt. Äganderätten angives såsom en rätt för ägaren att inom de lagligen fastställda gränserna besitta, nyttja och förfoga över honom tillhörig sak. Äganderätten är med andra ord underkastad bl. a. de inskränkningar, som följa av den ovan omförmälda bestämmelsen i 1 §, d. v. s. den får ej utövas på ett sätt, som strider mot dess ekonomiska och sociala ändamål. Enligt FREUND måste denna bestämmelse förstås så, att ägaren vid överträdelse därav förverkar sin äganderätt. Bestämmelsen medför vidare, att det ej blivit erforderligt att meddela några föreskrifter beträffande servitut och grannelagsförhållanden. Regler givas om vindikationstalan, god tro, samäganderätt m. ni. Konfiskation förklaras vara tillåten blott såsom straff i de fall och i den ordning, som i lag bestämts. I denna del, som av utrymmesskäl här ej kan närmare behandlas, hänvisas till FREUNDS intressanta framställning s. 169—171.
    Den s. k. byggnadsrätten är en rätt att, efter avtal med vederbörande kommunala myndighet, uppföra och mot viss hyresavgift nyttja en byggnad på tomt i stad. Tiden får ej överstiga 19 år förstenhus och 20 år för övriga hus. Byggnadsrätten kan överlåtas och pantsättas samt är, utan hänsyn till sitt värde, föremål förarvsrätt. Efter upplåtelsetidens utgång tillfalla byggnaderna kommunen, som har att utgiva ersättning med deras dåvarande värde.
    En följd av att den privata äganderätten till fast egendom upphävts är, att blott lös egendom kan bliva föremål för panträtt. Skriftlig form är föreskriven. Även byggnader kunna pantsättas, och detsamma är, såsom nämnts, förhållandet med byggnadsrätten. För dylik pantsättning kräves notariell form samt registrering hos vederbörande kommunala myndighet, varigenom en viss publicitet uppnås.
    Den större delen av den nya lagboken upptages av obligationsrätten (§§ 106—415). Denna företer i betydligt mindre grad än övriga delar avvikelser från andra europeiska rättssystem. Dess regler äro, om annat ej utsäges, av dispositiv natur. II är kan emellertid erinras om den inskränkning i avtalsfriheten, som det ovan anmärkta förbudet av tvingande natur mot skiljedomsklausuler utgör. Obligationsrätten inledes av en allmän del med bestämmelser om, bl. a., laga ränta, uppfyllelsetid, uppfyllelseort, skadestånd, mora, cession. Därefter givas allmänna regler om slutande av avtal, formen därför, avtal till förmån för tredje man, viten, omöjlighet att fullgöra avtal samt följderna av avtals ogiltighet m. m. Av dessa bestämmelsermå anmärkas, att skriftlig form erfordras för avtal angående belopp

överstigande 500 guldrubel. Åsidosättande av denna form medför emellertid icke avtalets ogiltighet utan blott att parterna i blivande process ej äga åberopa andra än skriftliga bevis. För avtal, varien statens myndighet eller ett statligt företag är part, kräves, utom i vissa angivna undantagsfall, notariell form, vid äventyr av att avtalet eljest blir ogiltigt. Gåva till värde överstigande 10,000 guldrubel är ogiltig. För gåva, vars värde överstiger 1,000 guldrubel, erfordras, vid äventyr av ogiltighet, notariell form. Är ett avtal ogiltigt på grund av att det strider mot lag eller uppenbarligen avser att skada statens intresse, äger ingendera parten från den andra återfordra vad han enligt avtalet presterat, men den som därigenom gör obehörig vinst är pliktig att till staten utgiva motsvarande belopp.
    Följande rättsinstitut hava särskilt reglerats: saklega, köp, byte, försträckning, arbetsbeting, borgen, uppdrag och fullmakt, olika slagav bolag samt försäkring. För legoavtal avseende längre tid än ettår är skriftlig form föreskriven vid påföljd att parterna eljest ej äga åberopa vittnesbevisning. Köp bryter icke lega. Reglerna om köp avse blott köp av föremål, som tillhöra säljaren, ej däremot saker, som säljaren först måste själv anskaffa eller förfärdiga. Dylika avtal äro icke ogiltiga men anses ej som köpeavtal utan äro underkastade de allmänna reglerna om avtal. För köpet gälla principiellt samma formföreskrifter som för övriga avtal. Kontantköp kunna emellertid utan avseende å priset avslutas muntligen. Med hänsyn till publiciteten erfordras å andra sidan notariell form vid köp av byggnader och byggnadsrätt. Avtal om försträckning av belopp över 50 guldrubel samt om borgen skola slutas skriftligt vid samma påföljd som i motsvarande fall gäller för lega. Bolagsrätten, som upptager relativt stort utrymme i lagen, giver regler för enkla bolag, handelsbolag, kommanditbolag och aktiebolag. Såväl utlänningar somryska undersåtar äga att i föreskriven ordning bilda aktiebolag. Aktiekapitalet skall utgöra minst 100,000 guldrubel och varje aktie lyda på minst 100 guldrubel.
    Särskild uppmärksamhet förtjäna bestämmelserna om skadestånd i utomobligatoriska rättsförhållanden, vilka såsom regel låta skadeståndsskyldighet inträda oberoende av skuld. Det föreskrives sålunda, att den, som tillfogat annan skada, är pliktig att ersätta denna. Från denna skyldighet befrias han, om han visar, att han icke kunde förekomma skadan eller att han haft bemyndigande att tillfoga densamma eller att skadan uppkommit till följd av uppsåt eller grov vårdslöshet från den skadelidande själv. Ett utsträckt skadeståndsansvar är stadgat för personer och företag, med vilkas verksamheten större fara för omgivningen är förbunden, såsom järnvägar, spårvägar, industriföretag, personer, som uppföra byggnader m. fl. Dessa svara för skada på grund av sin verksamhet, om de ej visa, att skadans inträffande är att hänföra till force majeure eller kan tillskrivas uppsåt eller grov vårdslöshet från den skadelidandes sida. Vidare bestämmes, att rätten, även om skadeståndsskyldighet enligt nu angivna regler ej föreligger, av billighetsskäl kan utdöma skade-

stånd, därvid för bedömande av dettas storlek hänsyn skall tagas till båda parternas ekonomiska ställning. Bestämmelsen har tillkommit för att skydda den ekonomiskt svagare parten.
    Den ryska lagens gestaltning av arvsrätten företer stora olikheter med andra rättssystems. Under revolutionens kommunistiska period avskaffades all arvs- och testamentsrätt. En avliden persons kvarlåtenskap tillföll staten. Den dödes till arbete oförmögna skyldemän i rätt upp- och nedstigande led samt hans syskon och efterlevande make, vilka ej besutto existensminimum, tillerkändes emellertid underhåll ur kvarlåtenskapen. Med den nya ekonomiska politiken införlivades emellertid arvsrättsinstitutet i den revolutionära ryska rätten. Kampen mellan den äldre och nyare riktningen måste emellertid medföra en stark begränsning av arvsrätten. Arv på grund av lag eller testamente medgives sålunda blott till belopp ej-överstigande 10,000 guldrubel. Arvsberättigade äro allenast bröstarvingar (barn, barnbarn och barnbarns barn), efterlevande make samt de till arbete oförmögna, medellösa personer, som under en tid av minst ett år före arvlåtarens död av honom åtnjöto full försörjning. Mellan samtliga dessa delas kvarlåtenskapen till lika delar. De arvingar, som levat tillsammans med den avlidne, äga erhålla övligt husgeråd, med undantag av lyxföremål, utan att värdet härav avräknas på nyssnämnda maximibelopp. Rättigheter på grund av avtal mellan statsorgan och enskilda (koncessioner, byggnadsrätt etc.) gå även, för den tid avtalet avser, i arv oberoende av värdet. Genom testamente kunna inga andra insättas som arvingar än de i lagen angivna personerna. Testamentets uppgift blir därför huvudsakligen att fördela arvet mellan de lagliga arvingarna eller att göra dessa arvlösa. Någon laglott finnes icke.
    Den nya lagboken trädde, såsom ovan nämnts, i kraft den 1 januari 1923. Den är principiellt ej tillämplig på rättsförhållanden uppkomna före ikraftträdandet. Vad angår tiden före revolutionensaknas sålunda varje rättsskydd i Ryssland. För tiden därifrån tilllagens ikraftträdande äro de bestämmelser tillämpliga, som gällde vid rättsförhållandets uppkomst. En extensiv tillämpning av den nya lagen tillåtes blott, om så erfordras till skydd för arbetar- och bonderepubliken samt de arbetande massorna. FREUND påpekar, att sistnämnda stadgande ej lämnar rum för tvivel om, att den nya civillagen är en klasslag, som inrymmer arbetarna och staten en särskilt gynnad ställning, och framhåller att enligt sovjetjuristerna en arbetare äger på grund av stadgandet anhängiggöra talan mot en borgare även med avseende å anspråk uppkommet före revolutionen.
    Den nya civillagens verkan torde bliva på det närmaste förbunden med det sätt, varpå särskilt vissa bestämmelser i lagen komma att tillämpas av sovjetdomstolarna. En framställning av dessas organisation samt av rättegångsordningen i civila mål kan emellertid ej ske i detta sammanhang. Avsikten med dessa rader har blottvarit att fästa uppmärksamheten på det värdefulla bidrag till kännedomen om den nya ryska civillagboken, som FREUNDS ifrågavarande arbete utgör.

Erik Lind.